VARSEL Jag säger vi hela tiden! Jag kommer aldrig att komma ifrån det där, vi... Det värsta är nog att se hur familjen påverkas. Min dotter som är sju år har inte rätt att gå på fritids längre. Sånt är svårt att förklara. Det är tungt för henne. Hon kommer ifrån det sociala. Kompisarna. Jag har inget schema uppsatt på kylskåpsdörren längre. Det första varslet skickades ut via sms, före jul och jag klarade mig även vid andra varslet i januari. Vid sista varslet i mars var jag förberedd.
VARSEL Hur smakar fredagschipsen, om du inte har ett jobb att komma hem från? Vad betyder det att ha ett arbete? Definierar mitt jobb vem jag är? Vad betyder det att fråntas sitt jobb? Handlar det bara om pengar? Vad skulle jag göra om Postkod-Richard förändrade mitt liv? Skulle jag fortsätta gå till jobbet, eller skulle jag be chefen dra åt skogen, en gång för alla? Under 2010 och 2011 visas utställningar under namnet VARSEL över hela Sverige. I centrum står ett trettiotal personer som drabbats av varsel och uppsägningar i krisens spår. Det är berättelser om inställda semesterresor och om barn som måste sluta på dagis nu när pappa går hemma. Men även berättelser om framtidshopp, djävlar anamma och förmåga att ta sig stärkt ur en svår situation. Dessa berättelser väcker frågor kring hur det är att drabbas av varsel och arbetslöshet i tjugohundratalets Sverige. Måste alla ha ett snyggt layoutat CV? Måste en sågverksarbetare bättra på sitt personliga varumärke, för att bli attraktiv på arbetsmarknaden? Vad vet egentligen jobbcoachen om IT-branchen? Idag går över 400 000 personer utan arbete i Sverige. Vad gör detta med oss som har jobbet kvar? Idag är arbetslöshet (som så mycket annat) ditt personliga problem. Det har skett en markant förskjutning från kollektiv till individ. På www.varsel.net kan du se mer från utställningarna och diskutera på forumet. Mats Aronsson, samordnare Intervjuer: Hillevi Wadensten (Västerbottens museum), Åsa Stenström (Västerbottens museum), Piamaria Hallberg (Stockholms stadsmuseum), Johanna Övling (Arbetes museum), Anette Kindahl (Norrköpings stadsmuseum), Christine Fredriksen (Bohusläns museum Källor: Björn Ohlsson Håfreström 1880-2009. Människorna och arbetet på bruket, Mellerud 2009 och Ewert Arwidsson, Håfreströms bruk, tidskrift Föreningen Industrihistoria i Väst, 2010 nr 1.), Birgitta Stribe (Virserums Konsthall), Linda Lundberg (Varbergs museum) och Elisabeth Lundin (Landskrona museum) Tack: ABF, LO, Kultur I Arbetslivet, Folkets Hus och Parker, Svenska Pappersindustriarbetareförbundet, GS, Facket för Skogs-, Trä- och Grafisk bransch, Svenska Elektrikerförbundet, SEKO, Svenska Transportarbetareförbundet, samt Kommunalarbetarförbundet i Kalmar och Jönköpings län VARSEL 2
Foto: Charlotta Sandelin LINDA, Varberg Jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Mitt namn är Linda, jag är 30 år, bor i Varberg, har sambo och vi bor i en lägenhet, 2 rum och kök på 70 kvadrat. Jag har pluggat både på högskola och universitet, först på Kalmar Högskola i 4 år, Kulturarv och samhällsanalys, sedan på Uppsala Universitet i 1,5 år, där läste jag Museologi. Mina arbetslivserfarenheter inkluderar sommar-jobb på Kontrollhudar International, Svenska kyrkan i Malmö, Agura Grönvård, Äskhults by i Kungsbacka och Länsmuseet Varberg. Utöver det har jag haft en kortare projektanställning på Länsmuseet Varberg och en eller ett par tillsvidareanställningar på Kontrollhudar International. Har nu varit arbetslös sedan början på september, mer eller mindre. Jag tycker att det är tråkigt men hoppas att det blir kortvarigt. Har dock inga illusioner om att jag kommer att få jobb snabbt, inte som det ser ut nu med ekonomiska kriser och annat. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Hur min ekonomi ser ut? Ekonomi? Vad är det? Skämt å sido, men det känns inte som att min ekonomi kommer att se vidare bra ut med det lilla man får från alfakassan, jag har visserligen undanlagda pengar men jag har inte lust att lägga dem på hyra och mat. Angående min framtid så tänker jag bara en månad i taget. Det går inte att planera längre fram när man inte vet vad man kommer att göra längre fram än så. Den framtidsdröm som jag först av allt vill förverkliga är att få ett jobb med en lön som räcker till hyran, mat och lite nöjen utöver det. Utöver det vill jag så småningom ha ett jobb inom det område som jag har utbildat mig till. I min bekantskapskrets är de flesta i samma situation som jag, de hankar sig fram på ströjobb, har studieskulder och vet inte hur framtiden kommer att se ut. Några har fast jobb eller i alla fall tillsvidareanställning. Jag följer inte med mediebevakningen aktivt angående arbetsrelaterade frågor. VARSEL 3
OLA, Robertsfors Jag vände mig faktiskt inte ens om, när jag gick ut genom grindarna. Varslet las den 21 april. Då var dom så hyggliga, eller vad man ska säga, så jag fick gå hem i maj, med full lön. Så jag har gått hemma hela sommaren till i oktober med full lön. Så det är den bästa sommaren jag haft på många, många år. Jag trodde det skulle kännas konstigt, men jag vände mig faktiskt inte ens om, när jag gick ut genom grindarna. Jag vet många som, så fort dom fick veta att dom var varslade, började ringa runt för att få ett nytt jobb. Det beror väl lite på hur man är som person. Måste jag stämpla ett år, så skäms jag inte för det, för det är inget som jag rår för själv. Det är en annan sak om man gjort något som man hade kunnat påverka, men det kan jag ju inte. Så det är bara att bita i det sura äpplet och se vad som väntar bakom nästa krök. Innan varslet såg jag på labbet där jag var att det blev mindre och mindre jobb där också. Jag blev inte alls förvånad när chefen kom och sa att nu går vi och pratar. Vi var nog 30 stycken på tjänstemannasidan som fick gå. Systerfabriken på Irland har dom fått lägga ned, inte helt, men dom har flyttat mycket av efterbearbetningen till oss, eller till dom, ska man väl säga eftersom jag inte är kvar där längre. Nu har många återanställts, men på tjänstemannasidan är det väl bara ett par tre stycken, som är tillbaka. Det sa VD:n rakt ut när vi fick gå hem, att dom gjorde en omorganisation. Folk tyckte det fortfarande var kvar en massa tjänstemän medan så många på golvet fått gå. Men då sa han att det var för att vi snabbt skulle kunna öka produktionen rejält igen när det blev bättre tider. Tja, det är som jag sa förut, att det är praktiskt, det är nära och med den utbildning jag har så var det hyfsat betalt, och jag har varit där i hela mitt liv, så man känner ju allt och alla. Så det är klart att fick jag chansen att komma tillbaks, så skulle jag göra det. Och det är väl nackdelen man har av att ha varit troget företaget i alla år, man kan ju som ingenting annat. Så att skriva ihop en CV, det blir väldigt enkelt. Jag menar, allt det jag lärt mig där, hur användbart är det? Hur många andra företag är Foto: Petter Engman VARSEL 4
det som gör diamanter, som jag kan söka jobb hos? Jag ser många av mina arbetskamrater, hur dom slutar sova, slutar äta, dom blir helt panikslagna. Och det är klart att sitter du med huslån, nyinköpt villa och inser att du tar mig inte härifrån... Och som det ser ut från Arbetsförmedlingen, så är du skyldig att söka jobb över hela Sverige. Rent teoretiskt funkar det så att får jag jobb i Göteborg måste jag ta det, annars blir jag av med A- kassan. Men det ser likadant ut överallt och jag känner inte nån som blivit tvingad iväg. Det finns så många konkurrenter runtom i världen och dom som inte orkar kommer att försvinna. Marknaden kommer att hamna någon annanstans. Så därför kan man hoppas att dom ligger i startgroparna, så att den dagen det vänder... Men det kommer knappast att bli dom 300 anställda det var förut. Dels har vi startat många fabriker i Ryssland och i Kina, där man producerar mycket, mycket billigare än vad du gör här, dels är det så att får du hit tio nya maskiner kanske det genererar två arbetstillfällen. I mitten av februari 2010, får Ola veta att han kan komma tillbaka till Element Six. De kör för fullt igen, mycket beroende av att systerfabriken på Irland till viss del lagts ned. Maskiner därifrån har flyttats till Robertsfors. Till att börja med har Ola fått en tremånaders anställning, inte på labbet, utan denna gång på golvet och han jobbar femskift. Ola är mycket nöjd och hoppas få fortsätta efter att de tre månaderna gått. johanna, Varberg Drömmen är att starta eget. Mitt namn är Johanna, jag är 32 år, har sambo och hyr ett hus utanför Varberg. Jag har studerat på högskolan och har en fil. kand. med konstvetenskap som huvudämne. Eftersom en stor del av mitt liv ägnats åt studier har jag inte så lång arbetslivserfarenhet. Men som student var jag tvungen att jobba på sommaren och då hade jag diverse jobb. Sedan har jag vikarierat på olika skolor och förskolor. När jag flyttade till Varberg för fem år sedan jobbade jag som guide på museet. Efter det så jobbade jag för Varbergs föreningsråd inom olika föreningar. Jag var kanslist och hade hand om kontorsgöromål men jobbade också med ungdomar på olika sätt. Det var här jag kom i kontakt med att använda datorn för att skapa bilder, bildredigering och göra affischer mm, något som jag verkligen vill göra. Jag blev deltidsarbetslös 1 juni, men nu är jag helt arbetslös. Mina känslor angående arbetslösheten? De är både bra och dåliga. Det positiva är att jag gick till arbetslöshet för att jag inte hade mer lönebidrag, vilket visar på att jag inte har några arbetshinder. Det negativa är att jag blev arbetslös i en tid då det finns väldigt dåligt med jobb. Det är lätt att gräva ner sig och känna hopplöshet när jag inte får några napp. Jag började aktivt söka jobb redan för 1 ½ år sedan, då jag visste att jag skulle bli uppsagd för att min lönebidragsperiod tog slut. Så all energin jag redan lagt på att söka jobb håller på att ebba ut. Det som också är jobbigt är A-kassans regler som säger att man bara kan få a-kassa i 75 dagar när man har ett deltidsjobb eller timanställning. Eftersom jag idag bara jobbar någon dag i veckan som guide så räknas de här dagarna så därför måste jag hushålla med dem och ibland tacka nej. Det känns jättetråkigt eftersom jag tycker det måste vara bättre att jobba med någonting än ingenting. Eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör skulle de i.a.f. sätta de här dagarna på ett år istället. Vad som händer när de här dagarna är förbrukade är att jag bara får a-kassa för hela arbetslösa veckor. Men för att inte tappa stinget och få hjälp går jag hos en arbetscoach på arbetsförmedlingen. Min ekonomi är kanske tyvärr den viktigaste frågan. Egentligen vill jag ju inte att min lycka ska mätas i pengar. Men när det inte finns tillräckligt så är det lätt att jag gräver ner mig. Nu har jag ju valt att leva ett liv med häst som inte precis är gratis. Den back-up jag har är min fantastiska sambo, men jag är inte den personen som vill leva på någon annan. Så det med att hitta ett jobb är väldigt primärt just med tanke på min ekonomi. När det gäller jobbfronten så ser den tyvärr mörk ut. Jag kommer att satsa på att hitta någon praktikplats och där förhoppningsvis få ett jobb. Jag tror att när väl en arbetsgivare träffar mig och ser mig in action så är det lättare att få ett jobb. Drömmen är att starta eget, att jobba med illustration, bildredigering, foto, göra olika tryckmaterial, mm. Att ha det egna på deltid och ett annat jobb vid sidan om. Det som hindrar mig är att jag inte kan lyfta a-kassa om jag har ett eget företag och just nu känns inte marknaden het efter den typ av verksamhet jag vill syssla med. Drömmen kan också vara att jobba på ett företag med den typ av arbetsuppgifter jag beskrivit. Men en konjunktur kan inte vara låg hela tiden, det kommer att ändra sig, snart har alla sparat och hållit i sina pengar så att de behöver göra sig av med dem och då gäller det att jag är framme när jobben utannonseras. VARSEL 5
BJÖRN, Landskrona Jag har inget schema uppsatt på kylskåpsdörren längre. Jag följer inte rapporterna om nerläggningar och varsel i radio och TV. Jag blir bara så deprimerad. Varför behöva utsätta sig för mera depression än det redan råder. Men i och med att jag var beredd på det så blev inte min depression så djup. Vad jag menar med när depression råder, då menar jag inte bara mig, då menar jag överlag, denna tid. Jag kände att det kanske inte var det bästa jobbet på Pilkington, men det var det sociala, och att jobbet låg på den här orten. Det hade nog varit lite tråkigare om det hade varit den mörka årstiden. Jag ser det som en semester förtidssemester. Jag försöker ta cykelturer. Det gjorde man ju inte så mycket under vintern. Nu är det ju en härlig tid för just cykel. Jag kan ta en tur till Borstahusen och Ålabodarna. Där finns ju en cykelväg härifrån ända till Ålabodarna och då cyklar man utmed havet och blir kanske lite solbränd också. Lite grunnar man väl på framtiden, jag har ju ändå hunnit bli 40 år. Jag vill bara ha ett jobb och det är klart att jag vet inte när jag kan få ett. Men jag vet vilka branscher jag inte vill jobba inom mer, det är bilbranschen (Pilkington tillverkar bilglas). Den är så svajig och så bräcklig. Jag tror ju inte att bilbranschen och Pilkington reser sig direkt när det går uppåt. Jag tror inte att folk rusar iväg och köper bil så fort det reser sig. Folk lägger nog pengar på en semesterresa eller sånt. Foto: Janne Jönsson Från början var det avsyning och sen har jag till större delen kört truck och packat glas. Varslet kom vid ett stort möte som VD:n höll i, för alla anställda. Det var väntat, för vi märkte direkt efter sommaren 2008 vart det var på väg och vi förstod ju att vi också skulle drabbas. Jag visste att jag skulle åka. Jag kände det på mig. Jag hade ju dragit på mig belastningsskador. Jag jobbade heltid, förmiddag, eftermiddag, natt och sådant, men jag kunde inte göra så mycket på senare tid. Somliga blev lite fundersamma för att jag fick gå direkt, att jag inte fick jobba till första uppsägningsdagen.lite förvånad blev jag att jag inte fick jobba hela dan. Jag fick beskedet strax före åtta och så sa jag, ska jag bara gå så där helt tvärt. Ja, ja vi låter dig gå med detsamma. Det tog bara några minuter och så var man plötsligt arbetslös. Jag hoppas på att få ett jobb inom det snaraste. Även om det bara är visstid, så har man ju ändå en fot inne. Om det går så långt så att jag får pendla, då har jag ju tillgång till bil. Jag har även truckkort och det kan jag ju, det sitter i ryggmärgen. Jag tar en dag i taget. Jag har ju bara mig själv att bry mig om. Det är klart att ens livssituation har väl blivit lite annorlunda. Jag går inte till jobbet mer. Jag har inget schema uppsatt på kylskåpsdörren längre i och med att jag inte behöver det. Men jag tycker att där var dom som var i mycket värre situation än vad jag är. Där var vissa som bara hade två, tre månaders lön. Men jag fick 6 månader, från april. Björn har sökt en hel del jobb men bara fått svaret tack för ditt intresse. Ekonomin är sämre, men han får 80 % i a-kassa. Att gå någon utbildning är inte hans grej, han gick på svetsutbildning men det gick inte så bra. Dom sa att han inte hade vad som behövdes. Han har just sökt jobb i Danmark. Där vill han jobba även när det vänder här. Det är mycket bättre betalt. Jobbet han sökt i Danmark är på en parkförvaltning. Det passar honom bättre än monotont industriarbete. Han har ännu inte fått besked. Ansökningstiden har inte gått ut. Om han får jobbet tänker han pendla. VARSEL 6
CRISTIAN, Västervik Det är ingen big deal. Måndagen direkt efter studenten fick jag jobb, jag och en klasskamrat. Vi var två stycken som fick på elfirman. Vi hörde av oss jätteofta för arbetsgivaren visste inte om vi kunde få något jobb. Men vi hörde ju av oss hela tiden och låg på och sen gav han med sig. När vi fick beskedet om varsel var jag sjuk just den dagen. Vi var ju fyra stycken som skulle få gå. Det hade blivit mindre och mindre jobb så vi misstänkte att det kunde bli något sånt så det var ju inte värsta chocken. Så jävla bedrövligt tyckte jag inte det lät ändå. Jag tror inte jag har fattat riktigt att jag har kommit in i arbetslivet, det är fortfarande ganska lugnt tror jag. Men har man blivit lite äldre så tror jag det slår mycket hårdare på en. De har väl ofta en mer etablerad omgivning med mycket skulder och vad det kan vara lån, jag vet inte, det kan vara mycket, hyra och allt möjligt. Jag vill ju egentligen, någonstans inom mig vill jag ju liksom styra och ställa med musik och så som spelas i radio, det är en liten dröm jag har. Jag sökte in till högskolan i Kalmar men jag tänkte att det är bara ett andrahandsval. Om de tar in nya igen, alltså om det kommer in fler jobb då går jag tillbaka dit. Det känns mer tryggt egentligen att man har ett arbete för om man går och pluggar då får man en massa skulder och sen vet jag ju inte hur det blir, om man väl får något jobb. Jag har inte sökt något nytt jobb alls faktiskt, jag lever på det som jag har sparat in. Jag har ju inte haft så jättemycket utgifter, så jag har fortfarande lite så att jag klarar mig över sommaren i alla fall. Sen om jag får tillbaka jobbet då är det ju bara bra, men om inte då pluggar jag, tänker jag. Än så länge har jag inte blivit uttråkad för jag har kunnat sysselsätta mig. Men det kommer väl till slut när jag blir väldigt uttråkad, att man måste göra något. Som tur var är det ju sommar här i Västervik, det är lite flyt. Jag tror ändå att det att kommer vända och att jag kommer klara mig så länge tills det vänder. Jag är grymt optimistisk, grymt optimistisk. Jag vet inte om jag tar det för lätt egentligen. Foto: Johanna Övling VARSEL 7
KJELL, Mellerud Det kommer att bli svårt att få nå t ställe där man trivs så bra. Det kommer att bli svårt att hitta något ställe där man har trivts så bra. Jag trivdes bra på min förra arbetsplats också, där jag jobbade för många år sedan, på Volvo Flygmotor i Trollhättan. Men som jag sa så är jag lyckligt lottad om jag hittar en arbetsplats där jag kan trivas lika bra som på Håfreströms bruk, för här har varit fantastiskt. Jag har mina rötter i Mellerud som ligger ungefär 15 kilometer söder om Åsensbruk. Jag är 45 år och jag har bott i Mellerud egentligen så länge som jag kan komma ihåg. Mor och far var lantbrukare, men det året som jag fyllde sju år sålde de lantbruket och flyttade in till Mellerud, så jag har inte så många minnen ifrån tiden före. Jag gick i gymnasiet på maskinteknisk linje i Vänersborg och Trollhättan. Sedan efter lumpen på I 17 i Uddevalla, så jobbade jag under 4 år på Volvo Flygmotor i Trollhättan. En dag ringde jag till bruket och frågade om det fanns möjligheter att få jobb, för jag pendlade ju, åkte fram och tillbaka till Trollhättan och det är klart att det tog på kroppen. Jag var i den åldern att jag ville jobba mina åtta timmar och sen hinna göra annat. Jag tyckte att det var skönare och bättre att sätta sig i en bil och åka en kvart till Åsensbruk än att pendla längre till Trollhättan. Det var så det gick till när jag började på Håfreströms bruk i oktober 1990. Beskedet om nedläggning, som jag minns det, kom tidigt på morgonen den 25 september för två år sedan: Det var en kille som jag jobbade tillsammans med som ringde till mig väldigt tidigt en morgon. Jag hade nog gått upp, för vi skulle ju naturligtvis jobba precis som vanligt. Jag tror det var en onsdag eller tisdag som vi fick beskedet. Hans son hade börjat förmiddagsskiftet och då hade han ringt hem till pappan och sagt att - Fan det är något konstigt, för vi ska stoppa maskinerna, bägge maskinerna ska stoppas för vi ska få information. Och då ringde pappan till mig och sa Har du hört något för att nu är det något jävelskap på gång för bägge mas-kinerna ska stoppa och alla klippar ska stoppas och vi ska få information. Och då kände man väl egentligen på sig, att vad skulle det finnas för anledning att stoppa hela produktionen och samla alla som arbetar. Det finns inte så många besked, tror jag, som skulle kräva den typen av åtgärd. Så att då fick man en ganska stark känsla för vad det var dom skulle berätta. Men hoppet är ju det sista som överger en, så att man försöker att leta efter andra anledningar ändå. Den dagen ringde man in de skift som var lediga på förmiddagen, så att de kunde komma in till fabriken. Man Foto: Cecilia Ahlsén satt tidigt uppe och ringde in de som var lediga så att de kunde komma hit till jag kommer inte ihåg klockslag men om det var till klockan nio som allting stannade av, tror jag att det var. Och så fick vi samlas alla nere i den stora efterbearbetningshallen och här stod då stora delar av personalstyrkan. Alla maskinerna var avstängda, det var en spänd stämning och alla undrade förstås vad som stod på. Så kom brukets VD ut på läktaren, ställde sig på halvplanet ovanför vid rummen på andra våningen. Han berättade om beslutet samtidigt som vi fick ut flygbladen där det stod att koncernen klarar inte av att driva Håfreström längre. Han är en av de människor som kan säga en sådan här sak på ett, ändå, bra sätt. Men det är klart att folk blev ledsna men han gjorde det bra, tycker jag. Det var en ganska kort stund som han pratade. Och sedan beslutade han att vi ska inte starta upp maskinerna förrän på eftermiddagen, det var flera timmar efter. - Nu bryr vi oss inte om att starta upp, utan sätt er och diskutera och känn efter, och alla fick liksom tid att gå igenom informationen som hade kommit och vad det innebar. Dagen efter sen, när jag vaknade så satte jag mig upp i sängen och liksom gnuggade ur ögonen och funderade på Har jag drömt det?. För det var liksom den känslan man hade dagen efter, det här kan ju inte ha hänt! VARSEL 8
Sedan tar det ju tid att förstå. Det blev ju först slutgiltigt den da n som man gick hem och inte skulle gå hit något mer, så att säga. Ända fram till dess hade det ändå bara varit en känsla. Och lång tid efter så kändes det overkligt, att detta var något som inte kunde hända. Nu söker jag nytt jobb och jag har varit på fem till tio intervjuer. Jag kan tänka mig ett jobb inom produktion, kundtjänst, försäljning eller marknadsföring. Än så länge har jag inte kommit längre än intervju, men min största förhoppning är att jag ska hitta något inom pappersindustrin igen. Det finns ju en hel del pappersbruk kvar i Dalsland, bland annat Billingsfors och Skåpafors som gör mjukpapper. Säffle, Karlstad eller Lilla Edet är sedan det som är närmast i denna bransch. Annars är det i Norge, i Halden, som är 12 mil upp från Åsensbruk. Men det är dåliga vägar dit upp, det tar lång tid att köra på vägarna genom Dalslandsskogarna. Jag kan tänka mig att jobba i Norge om det går att lösa med bostad, så att jag kan pendla hem till Mellerud. Det är runt tio stycken som arbetade på Håfreström innan, som pendlar till Norge nu. Det är främst i pappersindustrierna i Moss och Glomma som de jobbar. Norge är ju en av de arbetsmarknader som finns och ligger ändå relativt nära. Som jag sa, så öppnade det sig fantastiska möjligheter för mig på Håfreströms bruk hela tiden och det var kul hela vägen igenom. Jag har fått pröva på, dels varit i produktionen, jag började som passare, torkare, bestrykare, maskinförare och jag har arbetat som förman. De sista åren fick jag en tjänst som tekniker eller pappersmästare som det också hette, och 2008 blev jag erbjuden jobbet som driftsingenjör på efterbearbetningen med ansvar för fyra arkmaskiner och risbindningsmaskinen. Däremellan var jag sju år på marknadsavdelningen på teknisk kundtjänst där vi höll med support till kunder. Jag fick åka och träffa kunder på olika ställen och åka ut till tryckerierna och förhandla och diskutera med dem. Den tiden var förmodligen den bästa som jag hade på bruket! För det var ju nya frågeställningar och nya människor. Framför allt den här kontakten med andra människor och att få prata med människor i olika situationer och få lite nya infallsvinklar på saker. Det var intressant och det saknar jag! Det var tal om att andra intressenter skulle ta över delar av papperstillverkningen och det var förhandlingar med en intressent. Det var ju ett chockbesked med nedläggningsbeskedet, även om man visste att företaget hade visat röda siffror. Men perioden efter det här beskedet, närmaste tiden där, så var det mycket prat om vad det fanns för möjligheter, kan det komma in någon ny och köra maskinerna, som kunde ta hand om efterbearbetningen. Så det var mycket sådana funderingar om vad det fanns för möjligheter istället. Man satt och hade diskussioner om hur illa det var eller att det inte skulle gå, men det fanns ändå. när vi var ute och pratade med killarna och tjejerna här ute på golvet, så fanns det fortfarande en tro och förhoppning att andra intressenter skulle komma in. Och så gjorde de ute på efterbearbetningen, vid klippmaskinerna, ett fantastiskt jobb den här sista tiden för de körde för fullt hela tiden. Från det att beskedet kom och bara fortsatt att köra i samma tempo. Och det kan man mycket väl tänka sig att man då istället sätter sig ner och tänker Vad fan, det här går åt skogen ändå, så varför ska jag slita häcken av mig. Och det kändes ju skönt för mig då som nästan nyss hade börjat på den avdelningen som driftsingenjör. Jag och min familj bor i Mellerud, jag är gift och har en son som fyller 13 år nu i sommar och vi bor i en villa i Melleruds tätort. Som det är nu så får man tänka efter, men det är klart att jag flyttar inte från Mellerud. Jag och resten av min lilla familj är väldigt rotade här och för min del handlar det om veckopendling om jag får ett jobb längre bort. Det är klart att man har haft det bra och allting, men samtidigt får man inte vara rädd för förändringar. För det är trots allt så att de flesta förändringar som sker, i slutändan för något bra med sig och det hoppas jag och tror jag att den här förändringen kommer att göra det i slutändan för de allra flesta. Sedan har man inte valt det här själv. Det är väl inte ett drömläge nu, när konjunkturen blev som den blev och det slog tvärstopp på allting. Man hade väl kunnat önska sig en bättre tid att söka nytt jobb. Så man kan säga att det går lite upp och ner, speciellt efter en intervju om man inte har nått ända fram, utan fått avslag. När de säger ungefär som att det var inget fel på dig, men den andre var lite bättre så vi går vidare med honom. Så det känns när man inte blir erbjuden jobbet man sökt, man satsar ju så mycket på en intervju och vill att den ska bli bra. Men det är ju också så att det är många som söker jobb just nu. Så jag får kanske börja tänka mig att sätta mig på skolbänken igen. Ett minne från Håfreströms bruk när vi samlades alla, är den fest som facken ordnade efter sista arbetsdagen. Den 6 juni, på nationaldagen och det var dagen efter att största delen av arbetsstyrkan gjort sista arbetsdagen så på lördagen var det fest och avslutning. Det var en speciell avslutning och fantastiskt roligt och det ska dom ha all heder av de som hade jobbat med detta, för det blev riktigt bra. Jag var inte själv här på dagen, det var karuseller och ansiktsmålning och Tobbe Trollkarl, det var mycket barn som kom kan jag tänka mig. Men jag var uppe på kvällen sen på festligheterna här. Det är inte det vanliga sättet att avsluta, men det var väldigt bra och det kom mycket folk. Företaget ordnade också en avslutning den siste mars, dagarna efter att pappersmaskinerna stoppats, då det var med gravöl och smörgåstårta. VARSEL 9
ANNIKA Vaggeryd det känns spännande också. Foto: Björn Stridh Fram till nu har jag alltid kunnat välja själv. Jag har aldrig förut blivit varslad eller uppsagd så jag befinner mig i ett helt nytt läge. Man vill ju helst inte vara styrd, man vill ha friheten att välja. Den 8 september gör jag min sista arbetsdag på ett möbelföretag här på orten. Det känns lite konstigt och man tänker att jaha, nu får man börja fundera på vad man vill med sitt liv. Egentligen trivs jag med det jag håller på med. Jag skulle gärna fortsätta som tapetserare, för färg och form har alltid intresserat mig. Att klä möbler är kreativt och roligt. Det här är mitt tredje fasta jobb på tjugonio år. Innan jag började här för två år sen hade jag arbetat sjutton år som elevassistent inom skola och barnomsorg. Nu har hälften av oss i tapetserarverkstaden sagts upp. Efter semestern får vi gå. Vi hoppas förstås att något ska hinna hända till dess, men det ser inte så ljust ut. Det skulle vara om en stororder ramlade in. Till och med kvalitetsföretag har det tufft idag. Folk har inte råd med de dyrare och mer exklusiva möblerna. Och de stora företagen ser tiden an. Pratet har gått här i bygden säkert ett halvår: Snart blir det varsel och uppsägningar. Så man var ju förberedd på att det kunde drabba oss också. I mars samlade vår vd oss till ett informationsmöte och berättade att orderstocken såg bra ut fram till semestern, men sen sjönk den drastiskt. Jag är fyrtiosju år gammal och det enda jag vet just nu är att jag måste ha ett jobb att försörja mig på. Kanske skulle jag kunna bli elevassistent igen, men kommunen sparar också. Sen har ju vi som sagts upp förtur om det skulle dyka upp en stororder. Men nu har det blivit vanligt att in bemanningsföretag, så vem vet hur intressant man är. Just idag har jag haft mitt första coachmöte med en kvinna från Arbetslivsresurs. Jag satt med henne en timme och det kändes lite nytt och spännande, men så mycket att erbjuda hade hon inte. Hon finns där för att coacha ifall man skulle må dåligt och så ska hon visa hur man skriver ett CV och det kan nog vara bra. Tills vidare lägger jag allt sånt åt sidan och tänker att jag ska ta tag i det i augusti. Jag jobbar ju en månad efter semestern. Jag fick en pärm med mig från coachen och där står bland annat hur man ska bete sig när man går på anställningsintervju. Man ska tvätta sig och vara snygg i håret och ha ett fast handslag. Har man en bil som är lite skraltig så parkerar man den avsides. Det där får man ta med en nypa salt, man är ju inte helt borta för att man har blivit arbetslös. Hemma är det ingen som ojat sig så värst över det som hänt. Det enda är att vi hade tänkt bygga ut köket men det får vi lägga på is. Med ett gammalt hus som vårt finns alltid något som måste göras. Vi behöver verkligen ett rymligare kök. När barnen dyker upp med sina respektive är vi en stor familj. Än så länge vaknar jag inte om nätterna med oro i bröstet. Jag försöker tänka att det är som det är. Nu är det semester och i augusti känner man kanske allvaret mer. Då är det så nära inpå. Att man ska sluta. Det är faktiskt svårt att förstå att man är uppsagd. På jobbet är det full rulle och ingen har tid att dra benen efter sig. Allt är som vanligt, alla gör sitt jobb. Den dag vi fick veta att vi skulle sägas upp var det mycket oro i luften. Men sen, när allt flyter på, är det svårt att riktigt tro på det. Jag har jobbat fackligt och politiskt i många år och det känns bra att veta hur turerna går. Jag sitter i fackklubbens styrelse och har varit med och förhandlat. Redan från början visste jag att jag hörde till dem som skulle tvingas gå. Vi följer turordningslistan och jag har bara varit anställd i två år. Många hade säkert förväntat sig att facket skulle åstadkomma mer. Men arbetsgivaren har fattat sitt beslut och vi kan bara försöka göra det hela så lindrigt som möjligt. VARSEL 10
Det är med förvåning och sorg jag konstaterar hur liten makt vi har. Förtroendet för facket har blivit naggat i kanten, det kommer man inte ifrån. Det finns en oro i hela samhället och jag tror att det blir allt svårare att hålla ihop solidariskt på arbetsplatserna. Var och en måste slåss för sig själv. Vi får ett hårdare samhälle, mindre generöst. Jag förstår ju att man måste se om sitt eget hus, men det urholkar solidaritetskänslan. Det där att man stöttar varandra, det är lite på glid. Det är lätt att vara solidarisk när alla har sitt på det torra, men när klimatet hårdnar märker man hur illa det är. Många vågar inte säga vad de tycker. Man är rädd om sitt jobb och vill inte vara obekväm. Folk pratar sinsemellan men undviker att säga något rakt ut. Det är obehagligt men begripligt att människor säger något annat än de innerst inne tycker. Förr min del känns det inte nattsvart, det är lite spännande också. Jag har ofrivilligt hamnat i en ny situation och det är jag som måste försöka göra något åt den. Jag kan inte säga att jag att jag är livrädd. Det har nog med personligheten att göra. Jag är öppen för allt som kan hända. Fast tanken smyger sig på: Hur skulle det kännas att gå hemma? Hittills har jag alltid haft ont om tid. Men att ha för mycket tid Aktivera sig kan man alltid, men vad ska man göra för att hålla modet uppe. Man får väl ta kontakt med andra arbetslösa. Försöka peppa varandra. Jag tror det är lätt att hamna helt under isen. De första månaderna går kanske bra. Men om man ligger i och ändå får nobben överallt, då kan säkert modet sjunka rejält. Man hoppas förstås att det inte ska bli så. Inte när man har jobbat heltid så länge som jag. Jag har många år kvar i arbetslivet. Men vad händer med pensionen? Sånt börjar man tänka på. Jag har hört från andra hur det tär på självkänslan att bli uppsagd. Hur jag kommer att påverkas vet jag inte. På vår avdelning säger vi till varandra att det inte är oss personligen som företaget vill åt. Det är det att man inte har jobb till alla. Det försöker vi påminna varandra om. Även om vi skulle få komma tillbaka kan inget bli som förr. Inte när man smakat på vad arbetslöshet vill säga. Då vet man att det kan hända igen. Grundtryggheten har rubbats en gång för alla. Det är mycket att tänka på när man ska gå hem. Min sista arbetsdag är den 8 september. Dagen därpå måste jag infinna mig på Arbetsförmedlingen för registrering. Det är jättemycket att sätta sig in i. Sen får man börja åka runt och visa upp sig. Hel och ren och med fast handslag, haha! En helt ny roll, en helt ny situation. Och sen får man det där beskedet som så många andra fått: Tyvärr! Det ska bli intressant att se hur man blir bemött som arbetslös. Det blir nog på ett annat sätt än när man var fullt yrkesverksam. Jag är rädd att ingen riktigt räknar med en längre. Jobbet är grunden för ens existens, för alla framtidsplaner. Man får väl säga såna där käcka saker som att man befinner sig mellan två jobb. Jag har alltid tyckt att det är en floskel, men det är kanske så man får försöka tänka. Givetvis var jag jätteledsen när jag fick veta det här. När det var definitivt. Men jag kan inte tillåta mig att sjunka. Blir jag erbjuden ett arbete långt härifrån så får jag väl veckopendla. Min man och jag har skojat om det, men det är lite allvar också. Jag tycker om att skapa nya kontakter. Jag är uppvuxen i Vaggeryd. Har föräldrar och kusiner här. Min man är också härifrån. Sonen bor i samhället och min dotter med familj bor på en gård i närheten. Så det är häromkring jag har mitt. Ändå känns det inte skrämmande att pröva något nytt. Går det så går det. Kanske finns det fler möjligheter än man anar. Det är bara två veckor sen vi fick beskedet att några måste gå. Precis efter det skulle vi ha sommarfest på företaget. Jag gick inte dit. Likadant med det traditionella semesterkaffet nu på fredag. Det känns inte riktigt jag vet inte om jag ska gå dit. Vår vd brukar tala om nya tag. Jag undrar vad han ska säga i år. På ett sätt vill jag gå dit och lyssna. Senast idag pratade vi på jobbet om att vi redan känner oss utanför, vi som tvingas sluta. Som om vi inte är riktigt önskvärda. Trots att vi vet att det inte handlar om det, så är det deprimerande. För lite har man känslan att man inte duger. Fast vi har jobbat så! Övertid och allt. Gett järnet, har vi. Så gick jag alltså hem från jobbet. Det var en tisdag. Jag letade rätt på vår vd och sa att jag ville säga hej då. Han sa: Jaså, det är idag du slutar. Som om jag inte varit riktigt synlig på företaget. För mig kändes det viktigt att säga adjö, inte bara smyga iväg som en grå liten mus, det hade känts ovärdigt. Personalchefen var inte ens där och det var jag nog rätt besviken över. Jag menar, vi är ju faktiskt människor, vi som tvingades sluta. Veckan innan jag skulle sluta la de ut jobb på andra företag. Jag vet inte om det är tillåtet att göra så utan MBL-förhandling. Inte när man varslat personal. På min avdelning var vi fem som fick gå, trots att det uppenbarligen fanns jobb. Jag tror att företaget fackligt sett gjorde en miss. Jag ringde min ombudsman och berättade och han sa att han skulle ta tag i det, men nu har det gått en tid och jag har inte hört något. När de börjar ta från bemanning känns det att man inte har mycket att hoppas på. Turordningslistan är ingenting värd när företaget kan kringgå den så där. Tar man från bemanning så kan man snabbt göra sig av med folk. Själv säger jag nej; jag tänker aldrig gå via bemanningsföretag. Vi var sju som slutade samtidigt och vi brukar ses på ett fik här i Vaggeryd. Fyra av oss träffas mer regelbundet. När man förlorat sitt jobb ställs livet på ända. Det är VARSEL 11
skönt att ha stöd av några som vet hur det är. Från företaget har vi inte hört någonting. Varken från ledningen eller från dem som är kvar. Mellan oss fyra som träffas råder ingen konkurrens. Vi berättar vilka jobb vi har sökt. Uppmuntrar och tipsar varandra. Dessutom är det bra att prata av sig bitterheten. Man genomgår olika stadier när sånt här händer. Till en början kände jag mig mest arg. Jag hade kontakt med facket och ringde runt och rapporterade till andra. Det tog fruktansvärt mycket energi. Ilskan och frustrationen gjorde att jag blev rätt tömd på krafter. Efter ungefär en månad insåg jag att man inte kan gå omkring och vara arg. Jag sansade mig och tänkte att okej, då får jag väl göra något annat då. Till min egen förvåning började fundera på utbildning. Jag fick nys om att en syo från gymnasiet fanns på Arbetsförmedlingen en gång i veckan och jag beställde tid. Syon föreslog att jag skulle söka till gymnasiets vård- och omsorgsprogram. Så jag gick på öppet hus i skolan, pratade med en av lärarna på vuxenutbildningen och fyllde i ansökningsblanketten. Den 11 januari 2010 börjar jag och läser tre terminer på distans. Jag har ju jobbat många år inom kommunen med barn i olika åldrar, och lite inom äldreomsorgen också. Jag tänkte att en utbildning kan inte vara fel. Det är bättre att plugga än att bara gå och vänta. Från början hade utbildning inte alls känts aktuellt för mig. Men jag förstod att det skulle bli svårt att komma igen på arbetsmarkanden på det sätt jag ville. Bemanningsföretag var otänkbart av flera skäl. Jag vill kunna planera min framtid, jag vill ha kontroll. Jag vill inte att någon annan ska bestämma var jag ska hamna och för hur länge. Ekonomin ska jag klara med studielån. Då kan jag försöka få in en fot på arbetsmarknaden samtidigt som jag pluggar. I veckan ska jag träffa den på kommunen som är personalansvarig för timvikarier, och sätta upp mig på listan. Jag tvekade aldrig att ta studielån. Jag räknade och räknade och kom fram till att det borde fixa sig med återbetalningen. Det blir inte så mycket per månad. Inte om man har ett jobb. När jag blir färdig har jag fortfarande sexton år kvar i arbetslivet. Det känns skönt att ha kontroll över vad som ska hända under ett och ett halvt år. För mig är det viktigt att inte vara i händerna på någon. Jag vill ha kontroll över min egen situation. Jag klarar inte att bara gå och vänta, då händer ingenting. Man måste passa sig för att bli bitter, för bitterheten låser ens energi. Det gäller att vara på alerten om någonting ska hända. Jag visste att om jag inte visar framfötterna nu så rinner månaderna iväg. Jag hamnar ännu mer utanför och blir mindre och mindre attraktiv på arbetsmarknaden. Nu är jag väldigt nöjd med att ha tagit initiativ och fattat ett beslut. Lugnet jag känner nu är mycket värt. Men jag tror det var bra att tillåta sig en månad när man fick vara arg. Jag behövde bearbeta ilskan och frustrationen innan jag kunde gå vidare. Vi har pratat om min situation jättemycket i familjen, men vi har faktiskt inte varit så oroliga för hur det ska gå. Det beror inte på att vi har en massa pengar undanstoppade, för det har vi absolut inte. Det är mer att vi har kommit fram till att vi får klara oss på det vi har ett tag. Så enkelt är det. Min inställning har alltid varit att funkar inte det ena så finns det alltid en annan väg. Jag har ett driv och det har jag haft nytta av. Jag kommer aldrig att glömma vad jag varit med om under senaste året. Jag blev oerhört besviken när jag insåg hur lite vi i facket hade att sätta emot. Och aldrig i livet hade jag kunnat tänka mig att mitt företag skulle säga upp folk och sen anlita bemanningsföretag. Det finns för många kryphål i de arbetsrättsliga reglerna, så här kan jag inte skylla på facket. Men visst kan jag känna: Har vi inga nävar att ta till! För mig har det varit jätteviktigt att ha ett socialt nätverk där jag vågar vara ärlig med hur jag har det. Men jag saknar ett organiserat forum där man kan träffas. Arbetsförmedlingen har en pytteliten lokal och där trängs folk hela tiden kring fyra datorer. När man pratar med sin förmedlare kan alla höra vad man säger. Strax bakom sitter försäkringskassan. Jag är förvånad över bristen på integritet, det är lite läskigt. En rolig grej har förresten hänt på sistone. Jag och en kompis blev nyligen tillfrågade av kommunens arbetsmarknadsenhet om vi ville delta i ett projekt där ett gäng ungdomar håller på att utforma en lite speciell turistkarta. Vår uppgift är att dela med oss av lokala skrönor och historier som kan användas i sammanhanget. Vi gör det helt ideellt och utan betalning, men det är kul att ha ett engagemang och att bli tillfrågad. När man har något att brinna för, då får man ny energi. Då kan det hända saker. Uppföljning: Allt känns bra men det är lite ovant att läsa igen. Det ger sig väl med tiden, för det är faktiskt roligare än jag trodde. Tankarna går ibland till mitt gamla jobb och den nu stundande avtalsrörelsen. Där hade det varit roligt att vara med! Ekonomin börjar se lite ljusare ut eftersom jag fått in en fot i hemtjänsten som timvikarie. Jag kan rycka in när det finns behov och när det känns ok för mig. Det som oroar en smula är sommaruppehållet då varken lån eller bidragsdel utgår från CSN. Men det löser sig förhoppningsvis. VARSEL 12
SOFIA, Norrköping Jag har alltid sagt upp mig själv, det är jag som har styrt. Jag arbetar som tjänsteman, sammanställer bokslut och sätter ihop prognoser och budget. Jag trodde att nu kommer det nog att hända något, för jag såg ju att siffrorna inte såg så bra ut. Men jag trodde att det var produktion som skulle drabbas. Jag tänkte inte att det var något som skulle drabba mig, men nu blev ju varslet hälften av varje, produktion och tjänstemän. Det hade jag inte trott. Jag är yngst, medelåldern ligger kring 40 år. Jag var anställd näst sist. Vi kände allihop att våra anställningar kanske var hotade. Men sedan gick det ganska fort. Innan sommaren fick vi veta vilka som var oplacerade, som företaget kallade det, de som skulle omplaceras eller sluta. Min chef skötte allt väldigt bra. Jag är med i facket, men jag kände inte så mycket stöd därifrån. De hade ju sina listor på sist in, först ut. Det var inte mycket till tröst för mig. Jag gick med mest för deras inkomstförsäkrings skull. Överhuvud taget var det inget prat om varslet på fikaraster och så. Jag tror många av dom kände sig väldigt trygga. Dom har jobbat där så länge. Många tycker ju det är jobbigt med förändringar men jag tycker det kan vara bra att röra om lite, att det inte ska vara som det alltid varit. Men många sa ju att det är så bra här, varför måste det ändras? Men så känner inte jag. Jag har nog inte heller så mycket gemensamt med mina arbetskamrater och jobbet görs själv. Jag har alltid sagt upp mig själv, det är jag som har styrt, så det var ju en ny känsla att vara varslad, jag kunde inte själv påverka. Sen har väl aldrig jag känt att det skulle vara katastrof om jag skulle bli arbetslös. Jag har provat på ganska många jobb och känner mig säker på det jag gör och lär mig hela tiden. Så ett nytt jobb tror jag ändå att jag hade fått och jag är inte rädd för att prova på nytt. Är man arbetslös kan man ju inte välja och vraka utan måste ta det man får, det är skillnad om man söker nytt när man har ett jobb. Innan semestern fick vi besked att ingen på vår avdelning var berörd av varslet. Vi gick samman med en annan enhet men ännu har det inte påverkat mitt jobb eller någon annans här. Men det är konstigt hur mycket ekonomin kan styra och påverka, ibland undrar man Men för oss med jobb så har allt blivit bättre, räntan är låg, vi har mer i plånboken och jag ändrade inte något i mitt liv eller har tänkt i andra banor. Foto: Elisabeth Boogh FREDRIK, Stockholm Jag arbetade på ett litet måleriföretag. Han var ensamföretagare så det var bara han och jag. Jag var traditionell målarlärling och var där i knappt två år så jag hade en månads uppsägningstid. Min arbetsgivare pratade redan för ett år sedan om att jag kanske inte kunde vara kvar. Det är ju så i målarbranschen, det går sämre på vintern. Man borde ju ha lite framförhållning och man borde ha lite sparade pengar. Det har man ju i andra branscher. Det är trist att man inte har det bland målerifirmorna. Det var Jag tycker att alla människor ska ha samma lön. lite svårt att få min arbetsgivare att fylla i alla papper men han lyckades med det till slut. Man blir lite uppgiven. Jag är med i facket men när man varslar p.g.a. arbetsbrist finns det inte så mycket att göra. Min ekonomi är inte så bra men jag har en del förtroendeuppdrag i facket så jag klarar mig än så länge. Jag försökte tidigare att gå med i A-kassan men min arbetsgivare och jag hade svårt att fylla i alla papper det var så komplicerat Det havererade och det var ju trist. Nu har jag gått med i A-kassan och jag har fått hjälp från facket. Jag vill fortsätta i måleriyrket. Måleribranschen är ju skapligt bra om man jämför med dom som jobbar i vården. Jag tycker att alla människor ska ha samma lön, vi män har ju 20% högre lön än kvinnor, det är ju knäppt. En viktig sak är just det här runt Vaxholmskonflikten. Det är ju jäkligt surt att vi ska börja tävla mellan länder om de lägsta lönerna. Att man ska kunna importera folk från andra länder för att få billig arbetskraft i Sverige. Jag tror inte att någon tjänar på det, inte arbetsgivaren heller. Då måste de sänka priserna och få mindre marginaler jag tror inte att någon kommer att tjäna på det i längden. Jag hoppas att vi kan vända spiralen. VARSEL 13
SUKANAYA Stockholm susanne Umeå Jag vill inte jobba svart för jag har två barn, jag vill ha pension. Jobba svart är olagligt också.. Jag heter Sukanya är 43 år och kommer från Thailand. Jag har två tonåringar och det är lite jobbigt när man är arbetslös. Man känner sig otrygg. Det är tufft när man inte har jobb. Jag ångrar mig att jag inte läste på högskolan. Jag har kunskaper men jag har ingen utbildning. Jag är ingen Internettjej men jag tittar på nyheterna och på dokumentärer för dom ger mig kunskap. Här i Sverige var jag servitris från början. Sen arbetade jag med catering, med att packa thaimat och att köra ut maten. Sen bytte dom ägare. Dom nya ville inte betala semester eller för övertid. Sen fick alla sparken. Det är ett år sedan jag slutade sen har jag varit vikare två veckor sådär, lite då och då. Det var jättesvårt att få arbetsgivarintyg från min sista arbetsgivare. Jag har fortsatt att ringa henne men jag kan inte nå henne. Jag vill inte jobba svart för jag har två barn, jag vill ha pension. Jag har krav, jag vill ha papper så att jag visa vad jag gjort. Jobba svart är olagligt också. Jag är ledsen jag vill ha jobb men jag kan inte få jobb. Det är svårt. Jag är med i facket och det fungerar bra dom hjälper mig. Han på facket sa, du är inte ensam, bara kämpa. Jag vill ju inte ha svarta pengar. Men jag är arbetslös, jag skäms. Förut jobbade jag på restaurang och på catering. Man kände sig stolt när man hade ett jobb. Jag ser ingen framtid. Jag blir inte glad när jag tänker på framtiden. Jag har alltid mitt CV med mig när jag går på stan. Jag lämnar det på ställen jag går förbi. Mest på Thairestauranger och andra restauranger men också på ICA och Vi. Några har hört av sig och sagt att det inte finns något jobb nu men att de behåller mitt CV om det skulle bli något. Så jag försöker vara positiv. Jag heter Susanne, är född 1968 och bor i Umeå. Under 2009 blev jag varslad och uppsagd från Umeå IK:s kansli där jag jobbat sedan december 1995. Där var jag marknadsansvarig med helhetsansvaret för damlagets marknadsföring, matcharrangemang, sponsorvård och försäljning, utformning av marknadsmaterial samt kommunikation. Min bana hos Umeå IK började 1995 med att jag ville komplettera mina språkstudier på universitetet med ett halvårs ALU-jobb för att ta reda på vad jag egentligen ville göra i mitt liv. Jag hade gått en kurs i kvinnligt ledarskap via Västerbottens idrottsförbund och Vindelns folkhögskola så jag var lite inne på idrottsbanan och har alltid tyckt att fotboll är roligt, så jag gick in på Umeå IK:s kansli och frågade om de behövde lite gratis arbetskraft ett halvår och det tyckte de var en jättebra idé! Så då kom jag in där. Det var tre stycken på kansliet vid den tiden, varav bara en person var fast anställd av huvudföreningen som kanslichef åt alla Umeå IK:s då fem sektioner (handboll, brottning, bowling, konståkning och fotboll). Han bokade resor och planer åt lagen samt skötte ekonomin, bokföringen ja, den biten. De övriga gick på någon typ av utbildningsbidrag. Så de tyckte det var jättebra att få in någon extra. De såg mig som en form av praktikant som kom dit en stund, tanken var inte att det skulle bli något långvarigt. Till att börja med fick jag arbetsuppgifter av kanslichefen och det kunde vara att mata in medlemsregister i en dator, skriva kuvert, skriva julkort och liknande. Mycket klipp och klistra och småpyssel! Jag tyckte ju själv att fotbollen var roligast så jag drogs automatiskt till det och fick fler och fler uppgifter där. Våren -96 fick jag prova att sälja annonsplatser. För varje match fick Umeå IK en halvsidesannons i Västerbottens-Kuriren och den skulle då fyllas med annonser från olika företag. Nio rutor rymdes på halvsidan. Umeå IK använde en ruta för matchannonsen och sålde ut resten och kunde då tjäna pengar på dessa annonser. Så en vecka fanns det två eller tre annonsrutor kvar att fylla och jag fick uppgiften att försöka sälja dem: Åk ut på stan och sälj ut de här!. Jag åkte ut en sväng det tog väl en eller två timmar och hade dem sålda. Jag visste ju inte att det hade varit så himla svårt för dem att sälja, så de blev superförvånade! Vart for du hur gjorde du hur gick det där till? Men hoppsan, hon kanske kan syssla lite med det där då! Så då blev det mer och mer annonsförsäljning. Och när de sex månaderna hade VARSEL 14
Man göra det bästa möjliga liksom borsta av sig och gå vidare. Foto: Petter Engman gått frågade jag om de ville ha mig kvar och de var ju nöjda och ville gärna ha mig kvar så då ordnade jag sex månader till på utbildningsbidrag. På den tiden var det mycket herrar som höll på med denna typ av säljuppdrag kostymmänniskor som bokade in möten och så och där kom jag och var lite så där halvrocker hade randigt hår och tatueringar och sådant där och bara knallade in på något ställe och sade: Tjena, får jag prata med chefen?. Så jag tog dem kanske lite off-guard. Då matcherna drog igång det här var första året i allsvenskan fick jag också jobba med bitarna runt arrangemangen. Inte lika stort och mycket som i dag utan det handlade om att skriva ut, kopiera och sätta upp affischer och fara runt med fribiljetter för att få upp intresset för matcherna. Lite lätt marknadsföring kan man säga. Umeå IK vann publikligan första året, trots att man åkte ur allsvenskan, men jämför man med i dag var det ingen stor publik! Men de andra lagen i allsvenskan hade ännu sämre. Efter de sex månaderna hade jag ett litet uppehåll hos Umeå IK innan jag blev anställd för att försöka sälja åt dem på provision. Så jag satt hemma på min säng och ringde företag från början och där märkte man att attityden folk hade till damfotboll inte var positiv. Folk vid större företag kunde vara rent otrevliga och säga: Ska flickor spela fotboll? eller Damfotboll, usch!. De tyckte jag slösade med deras tid. Så när jag ringde och mötte den där attityden gång på gång kände jag att jag måste byta taktik. Jag fick informera ganska tufft om vilka Umeå IK var för att de nästa gång åtminstone skulle veta det trots att Umeå IK då spelat i allsvenskan. Många gånger bokade jag in möten bara för att berätta vilka Umeå IK var, utan tanken att kanske få in pengar då. Målet var att skapa en kontakt. Jag hade med fribiljetter till företagen också och pratade inte alltid med chefen utan det kunde likaväl vara folk i receptionen eller andra anställda vid företaget som fick höra talas om Umeå IK. För då kunde de sätta tryck på chefen att sponsra. Jag märkte upp biljetterna också på baksidan för att se vilka företag som kom på matcherna. Sedan räknade jag biljetterna och kunde sedan visa för chefen att de anställda tyckte Umeå IK var intressant. Många av företagen började senare sponsra tack vare den uttjatningstaktiken! Jag trivdes så bra på Umeå IK då, att jag var väldigt angelägen att komma in där ordentligt! Jag blev senare anställd på kansliet som sponsoransvarig och i det ingick både arbetet med sponsringen och marknadsföringen. Så småningom började jag jobba med att dra in pengar för kommande år. Vid arrangemangen fick jag också arbeta hårt och blev så småningom ansvarig även för dem. 2006 tog jag tjänstledigt i sex månader för att skriva boken om Umeå IK. Eftersom jag är intresserad av resor ville jag gärna bo utomlands under perioden. Det blev då USA där jag via kontakter kom att bo tillsammans med nio tjejer som spelade tillsammans i New Jersey Wildcats. Ja, 2009 blev jag varslad och uppsagd från Umeå IK:s kansli då man beslutat att lägga ner marknadsavdelningen på grund av pengabrist. Självklart kändes det väldigt tråkigt då jag arbetat så länge inom klubben. Jag blev både arg och ledsen. Men har man slutat där så har man slutat där. Då får man göra det bästa möjliga liksom borsta av sig och gå vidare. VARSEL 15
PER, Landskrona Jag har åldern emot mig, men är optimistisk. Jag började som maskinoperatör på Haldex (Haldex Brake Products AB) och sen vart jag teamledare. Jag fick gå den tionde i tredje. Vi fick beskedet före jul. Det var dålig information om varslet och ryktena var ganska många. Men sen kallades vi in en och en och fick beskedet. Det var bara ledningen som var närvarande. Det var ju förhandlingar, det fanns en lista att gå efter, och dom var facket med i. Det var väntat, för vi hade märkt en stor nergång. Vi hade väldigt mycket att göra september oktober, men i november kommer signalerna från våra kunder att nu är det tvärtom. Jag trodde inte att jag skulle behöva få gå. De hade ju ändå satsat lite på mig. Men jag hade förhållandevis kort anställningstid. Jag gick på vikariat fram till 2007, så jag vart inte fast anställd förrän då. Det här med ekonomin är det värsta. Jag fick lön för januari februari. Sen har man sju dagars karenstid utan någon ersättning. Sen tar det minst tre veckor innan A-kassan kommer igång. Det har varit kämpigt. Det finns inte så många jobb att söka inom verkstad. Så det är väldigt kärvt för en del. Jag har andra utbildningar som jag kan gå tillbaka på. Jag har jobbat 18 år inom vården. Jag började som mentalskötare och sen har jag läst till socialpedagog. Men det är lika tufft där. då mister jag min A-kassa. För att få högsta möjliga ersättning, så krävs det att du har en månadsinkomst på 18 700. Tar du ett jobb med lägre lön beräknas din din A-kassa på den nästa gång du är arbetslös. Det driver folk i fattighet. Har man hus och bilar så är det bara att sälja. Så länge det är nån i familjen som har ett arbete så hjälper det ju upp ekonomin. På Haldex var det många gifta par som varslades och dom satt i hus och och. Många av mina yngre kolleger har gått i fällan att söka sms-lån. Dom tänker nog att det ordnar sig. Det är bara det att dom betalar 32 procents ränta. Dom betalar lånet kanske fem gånger. Har man då otur och hamnar hos kronofogden, då kan man se sig om efter ett förstahandskontrakt när man söker bostad. Uppföljning: Per har först flyttat till Stockholm, men där gick det inte så bra. Sedan flyttade han till Kisa, där han trivs mycket bra. Han söker fortfarande jobb och har väl sökt ungefär 70 jobb sedan vi träffades, men inte fått ens ett vikariat. Han har just varit på två intervjuer. Den ena blev det ingenting av, men den andra väntar han på besked om. Det är ett jobb inom vården och han hoppas få det. Då får han flytta till Virserum. Per tror att han har åldern emot sig, men är optimistisk. 2003 hade vi också lågkonjunktur. Då jobbade jag som arbetshandledare på ett vikariat i Helsingborg. När det tog slut fick jag inget jobb. Så började jag på Lernia för att lära mig skärande bearbetning. Därifrån kom jag till Haldex. Jag har aldrig blivit varslad förut. Jag har bara haft vikariat, som inte har blivit förlängda. Jag mår inte bra av att gå arbetslös. Jag blir håglös och initiativfattig. Jag funderar på om jag ska försöka öppna eget, hitta nån butik och köpa eller nåt sånt. Jag har sökt hundra jobb över nästan hela Sverige. Får jag ett jobb drar jag iväg. Hellre det än att gå arbetslös. Vi identifierar oss så mycket med vårt arbete. Där får vi den bekräftelse vi behöver. Jag läser till produktionstekniker på Ky (Kvalificerad Yrkesutbildning) i Eslöv. Det är en distansutbildning. Och så söker jag jobb. Jag försöker strukturera upp min dag. Dom här två sakerna har jag fokus på. Jag söker inte jobb som timanställd personlig assistent för VARSEL 16
KERSTIN Varberg det var bara att skriva på och vara glad. Men det drog en kall kår utmed ryggraden. Foto: Charlotta Sandelin Mitt namn är Kerstin, jag är 56 år och bor i Varberg. Jag är gift och har barn. Jag arbetar på Autotube AB, där jag arbetat med att köra en bockningsmaskin i snart 12 år. Jag har arbetat med många saker innan. Har arbetat på ICA Kvantum samt hjälpt till på Auktionskammaren i Varberg, sen har hem och barn tagit mycket tid. Egentligen fick jag inget varsel, utan blev uppsagd direkt, men hade haft mina aningar om att det skulle gå så. Vi gick ju nästan på varandra så det var väl väntat. Har ett återanställningskydd på 9 månader. Min första fysiska reaktion när min produktionsledare kom och hämtade mig var att jag blev både varm och kall, pulsen gick nog upp ganska bra också. Men jag hade redan anat och känt det på mig, så det var bara att skriva på och vara glad. Men det drog en kall kår utmed ryggraden. Annars påverkar det inte livssituationen mycket just i nuläget. Känner mig ganska lugn i tanken att det kommer att ordna sig på något vis. Men visst drar det igång en massa grejer med Arbetsförmedlingen och arbetslivsresurs. Att söka nytt jobb och liknande. Kanske är jag tillbaka om ett år på Autotube eller så har jag fått en kick och skaffat ett annat jobb, de sista åren fram till pensionen. Ingen i min omgivning tycker ju att det är roligt precis. Är nog jag som är mer bekymrad, inte för egen del, men för mina vuxna barns del, då båda dom också är varslade. Min man gick dock på tå de första dagarna. Stämningen på arbetsplatsen blev väldigt dämpad, även om nästan alla anat att det skulle komma ännu ett varsel. Vi hade ju det första för ett år sen, och ett sent i höstas -08. Det görs inget på arbetsplatsen gemensamt. Folk på arbetsplatsen har undrat hur det här skall sluta. Det är ju mycket folk med specifika kompetenser som har fått gå. Vem ska göra det och det sen? Dom är kvar har nog mest varit oroade för sin egen situation och hur arbetet skall bli sen. Facket hade nog en hård kamp mot företaget under sista varslet. Det drog ju ut på tiden, och dom hade tystnadsplikt. Arbetsförmedlingen och Arbetslivsresurs är inkopplade. Dom har varit i kontakt med oss. Vi har registrerat våra CV där. Kommunen bryr sig nog inte, har inte hört nåt i alla fall. Försöker hålla lite koll, kanske närmast mot våra kunder typ Volvo och Scania. Men det är inte kul att höra att det nu börjar sprida sig inom andra branscher. Framtiden inom arbetslivet handlar ju om ca 10 år till. Kanske kan jag sadla om ännu en gång för den sista perioden. Känns som om det skulle vara bra för mig. Kanske behöver jag denna sparken i ändan för att fixa det. Det förekommer ju lite tunga grejer inom mitt arbete, en del lyft och så, så tankarna om att söka något nytt har funnits ett tag. Hade jag kunnat så hade jag tagit jobb inom kommunen som hustomte. Jag är ju ganska tekniskt lagd och jag hade tyckt om att få göra lite småsysslor för dom äldre. Uppföljning: Jag är kvar på Autotube. Blev återanställd strax före semesterperioden i somras. Ekonomin är densamma nu som före uppsägningen, men med en liten avtalsenlig höjning. Men vad hjälpte det, regeringen tog ju det via arbetslöshetsavgift. Så det blev väl +/- 0 ungefär. Varslet gjorde att jag kanske tänkte över min situation lite mer, dom åren jag nu har kvar fram till pensionen. Har faktiskt tänkt mig försöka byta arbete, OM det går, dom sista åren. Det är väl sista chansen VARSEL 17
OLLE Stockholm Dataspelsförsäljningen går bara upp den är inte konjunkturkänslig utan det är snarare känsligt åt andra hållet. När folk blir arbetslösa köper dom dataspel. Jag heter Olle och är 28 år. Jag är uppvuxen i Gröndal, Stockholm och utbildad vid Kungliga Tekniska Högskolan. Jag är civilingenjör i datalogi. Jag arbetar med att programmera dataspel. Jag fick jobb direkt när jag var klar på den firma där jag gjorde mitt examensarbete. Efter drygt 2 år blev jag varslad pga ett projekt som lades ner. Varslet togs sen tillbaka. Den här branschen är så pass liten i Sverige, det finns egentligen bara en handfull företag. Det finns ett par till men dom är så små, bara ett par anställda. Dessutom var det svårt i hela branschen. Jag hörde någon siffra att det har sparkats 5000 personer över hela världen. Och då är det inte lätt att få jobb utomlands heller. Om det börjar gå uppåt och alla börjar anställa då blir det världens skjuts, eftersom det är en sån liten bransch. Men det lär nog dröja ett tag. Den här gången kändes det inte så jobbigt att bli varslad. Första gången var det riktigt jobbigt och jag blev ju lite ställd, det var lite som en chock, men den här gången kändes det, jovisst så här är det. Okej det löser sig. Det är många företag som går omkull och de flesta företag som finns här har startats av någon som kommer från ett ställe som gjort konkurs eller så har de blivit arbetslösa. Det kändes inte helt definitivt. Företaget hade inte lyckats gå så bra som vi hoppades på för ett halvår sen. Och även om jag realistiskt inte tror att jag kan stanna, finns det hopp så är det ändå lite så ja, det kan svänga. Jag har haft lite kontakt med en rekryteringsfirma som rekryterar mest till England men också till USA och Kanada. Det finns många spelstudios i England men dom ligger på landsbygden och skulle jag flytta till England så skulle det vara till en stor stad. Om man får ett bra erbjudande från USA eller Kanada Foto: Elisabeth Boogh kunde det vara intressant, där finns många kända studios och man kan utvecklas professionellt. England är lite för nära men framförallt är det mer spännande studios i USA och Kanada. Den svenska branschen är väldigt beroende av hur kronan är jämfört mot dollarn, eller mot euron. Det projekt som vi förlorade förra året blev plötsligt 40 % dyrare och är det då i 100 miljonersklassen blir det mycket pengar. Men dataspelsförsäljningen går bara upp, den är inte konjunkturkänslig utan det är snarare känsligt åt andra hållet. När folk blir arbetslösa köper dom dataspel. Det känns inte så farligt om jag skulle bli arbetslös en tid. När man söker jobb ska man gärna ha arbetsprover men nu när jag jobbar 40 timmar i veckan och det blir lite övertid till och från så blir det ingen tid över. Ibland kommer man ju på en idé med något man vill testa och ägna tid åt. Att göra något eget som man sen kan visa upp när man söker jobb. Ja, det skulle jag göra beroende på hur mycket jag måste vara på Arbetsförmedlingen. Då skulle jag kunna demonstrera en sorts teknik, kanske inte en färdig produkt utan hantverket bakom. VARSEL 18
BENGT, Varberg Om jag får spåna helt fritt så skulle jag vilja ha en liten fiskrestaurang. Mitt namn är Bengt. Jag är 54 år och bor på Söderhöjd i Varberg. Jag lever som singel och har två vuxna pojkar som bor och arbetar i Oslo. Jag har arbetat på Autotube som är en underleverantör till bilindustrin sedan augusti 1997. Har där arbetat med lite av varje, dels som maskinoperatör, dels med att montera. Robotar har jag också kört. Det var ett tag sedan varslet lades, minns inte riktigt när. Från början varslade dom 21 och då låg jag på plats 22. Hade dom hållit sig till det första antalet så hade inte jag blivit varslad. Men under dom centrala förhandlingarna räknade dom om till 22. Jag räknade dock mer eller mindre med att bli uppsagd. Vi har nämligen haft två uppsägningsperioder tidigare så det var ingen chock. Det är bättre att vara inställd på att man åker då blir det positivt om man får stanna kvar. Min reaktion? Jag gillade det här företaget och mitt jobb. Jag har kunnat byta skift och avdelning när jag velat. Det kändes vemodigt. Jag blev inte jätteledsen eller arg. Det var ingen stark reaktion i och med att jag nästan räknat med att det skulle hända. Men jag har arbetat där 12 år i augusti. Skulle jag bli arbetslös, du vet väl vilket hus jag bor i? Det är inte jättebilligt att bo där så frågan är om jag har råd att bo kvar. Det finns saker som jag kan dra in på men jag gillar att bo där. Billigare lägenheter kan man ju hitta. Det är det första orosmomentet. Om jag hittar ett annat jobb så kan jag inte ta för givet att jag hittar det i Varberg. Jag måste ändå kanske flytta. Jag har varit i den här situationen förr och det har alltid ordnat sig. I en lågkonjunktur som vi är inne i nu så är det ingen som blir överraskad. Dom tänker bara att där är en till. Mina arbetskamrater tyckte självklart att det är vemodigt men dom tycker att första varselomgången som vi hade kändes värre. Nu har alla anpassat sig. Om det inte vänder kommer det att bli fler uppsägningar. Det har inte varit några jättereaktioner. Företaget skött varselprocessen ungefär som jag hade väntat mig. Dom har inte gjort något exceptionellt åt något håll. Jag upplever inte att dom har gjort något övertramp. Företaget måste överleva på något sätt. Jag utgår ifrån att dom inte har något att välja på. Facket har gjort så väl som dom har kunnat göra. Folk har spelat sina roller som jag har förväntat mig. Jag kan väl tycka att vissa saker har dragit ut på tiden under den här perioden. Besked har inte kommit och det går en massa rykten. Det är inget som jag har retat upp mig på men jag har konstaterat det. Viss ryktesspridning hade kunnat undvikas men företagsledningen visste kanske inte själva. Nedgången gick ganska fort och alla blev tagna på sängen. Jag reagerar inte längre på att dom säger att 500 är varslade där eller där. Jag följer inte med mer i nyheterna eftersom jag tror att vi måste ner i botten innan det vänder. Det krävs bara lite tålamod. Jag kan inte lägga mig ner och dö, det är omöjligt. Varje sådan här situation innebär vissa möjligheter. Jag behöver inte bo här, jag kan lika gärna jobba i Danmark eller Norge. Rent teoretiskt kan jag sova på en soffa hemma hos mina pojkar under en period om det är så, men dom vill kanske inte ha mig där. Jag önskar dock att Autotube tar tillbaka varslet för då behöver jag inte lägga för mycket energi på andra saker. Ett miljöombyte skulle emellertid ge mer erfarenhet. Om jag får spåna helt fritt så skulle jag vilja ha en liten fiskrestaurang med några få bord nere i Hamnmagasinet. Det hade varit det ultimata. Det hade jag gjort tillsammans med mina båda söner. Det hade jag velat göra om möjligheten funnits. Uppföljning: Jag blev återanställd strax före semestern så jag har arbetat hela tiden förutom 4 veckors semester. Ekonomin har ju varit svagare under perioden men jag har anpassat mitt liv efter det. Inga jättestora förändringar. Varslet fick mej att tänka till. En nyttig spark i häcken på sätt och vis. En ny situation innebär ju nya möjligheter. Tanken framöver är ändå att försöka behålla jobbet. Det ser ju trots allt lite ljusare ut framöver. Det känns som om framtiden får bli som den blir. F n är jag inblandad i framtida projekt på Autotube så jag hänger med så länge jag kan. Foto: Charlotta Sandelin VARSEL 19
ANDERS Åsensbruk Foto: Cecilia Ahlsén När pappersproduktionen lades ner, hade jag arbetat 24 år och 352 dagar på Håfreströms. Jag heter Anders Öhrling och jag är född och uppvuxen i Åsensbruk i Dalsland Mina föräldrar arbetade på bruket i samhället här, på Håfreströms pappersbruk, när jag växte upp. Min pappa arbetade på brukets transport och utearbete och min mamma var på laboratoriet. Åsensbruk är ett litet samhälle, nu bor väl runt 400 500 personer här. Det ligger i hjärtat av Dalsland och runt omkring på andra orter fanns också pappersbruk, i Håverud som är närmast, Skåpafors, i Billingsfors ja, det var på flera platser. Skogs-, och pappers- och massaindustrin har varit stor i Dalsland. Men många av bruken är nedlagda och flera andra industrier har haft svårt på senare år. När man hörde om en av de stora neddragningarna på Lear i Bengtsfors för tio år sedan, då var det lite omskakande. Man säger att Dalsland är en avfolkningsbygd, men jag vet inte om jag ser det så. Jag gjorde det inte så länge som jag hade arbetet på bruket i alla fall. Håfreströms pappersbruk har varit navet i Åsensbruk, bruket har varit en jätteviktig arbetsplats. Det blir lite speciellt, många kommer från denna lilla ort och har arbetat på bruket. Ja, den var ju den största arbetsplatsen i kommunen innan nedläggningen. Det är många från bygderna som har arbetat på bruket, från Mellerud, från Dals Rostock och Bäckefors, Håverud och orterna runt omkring. Och det är många som har arbetat länge på bruket, som har haft långa anställningar, upp till 30 40 år eller mer för en del. Bruket startade redan 1880 och har funnits på orten sedan 1908. Så det är mer än hundra år som papper har tillverkats här och då blir det en del traditioner. Det blir en typ av bruksanda. Så det blev väldigt tråkigt med denna nedläggningen av bruket, för jag hade tänkt att pensionera mig i Åsensbruk, det var nog grundplanen, för jag trivs så bra här. Det är väldigt småskaligt och det är fina naturområden runt omkring. Dalsland är känt för sin fina natur och stora skogarna och Kroppefjäll. Och det är ett litet samhälle och man känner varandra. Man månar om samhället och man har också månat om bruket, om gemenskapen. Men samtidigt: ska man vara positiv och så finns det möjligheter att göra annat. Det kanske är dags att göra något nytt, för det är några år kvar till pensionen, i alla fall 22 år eller vad det blir jag fyller 44 i år. Jag började på Håfreströms bruk som sextonåring då jag sommarjobbade, klippte lite gräs och gjorde lite smågrejor. Så i augusti, efter att jag hade jobbat på bruket hela sommaren och direkt efter studentexamen 1984, fick jag fast anställning. Fram till den 5 juni 2009 när jag slutade för gott när pappersproduktionen lades ner hade jag arbetat 24 år och 352 dagar på Håfreströms. Jag har trivts bra med gemenskapen på arbetet och min känsla för bruket har vuxit hela tiden. Man kan säga att den stärks när det är sämre tider. När det är bättre tider och man kan få jobb var som helst, då kanske det inte är så jättenoga. Men när jag började här som 18-åring, så tänkte jag att det blir väl ett tag och sen gör jag väl något annat. Men åren går och sen blir man bekväm och du tjänar dina pengar och har nära till jobbet, som här i Åsensbruk. Och du gifter dig och skaffar hus. Jag menar, då kan du inte bättre ha det egentligen. Det första jobbet som jag hade när jag blev fast anställd var på pappersupplösningen, där vi körde ner kasserat papper och löste upp igen och gjorde om till massa. Från det gick jag över till något som kallades kallander, en glätt på tvåan. 1984 när jag började på bruket, så var det en stor utvidgning av produktionen, man startade upp pappersmaskin nr 2 igen och då var det stora nyanställningar. Det var 50 60 personer som nyanställdes. Och det passade bra, för då gick jag ut gymnasiet i Vänersborg och då kunde jag börja jobba direkt. Efter några år som pappersupplösare och glättare, så började jag vid pappersmaskin 6, PM 6. Vid pappersmaskin 6 arbetade jag först som passare och senare som torkare och bestrykare. Här arbetade jag väl en 15 år, tror jag, och jag blev också reservförman VARSEL 20