Till kritiken av Sveriges och EUs flyktingpolitik

Till kritiken av Sveriges och EUs flyktingpolitik Av Kalle Larsson Man brukar säg att ett lands humanitet kan mätas i hur man behandlar de flyktingar som kommer för att söka skydd. Med det måttet har de nordiska länderna blivit allt kallare de senaste åren. I Danmark har avvecklingen av humaniteten gått snabbast och längst. Under trycket av främlingsfientliga och rasistiska krafter har Dansk Folkparti växt och kunnat styra den förda politiken åt helt fel håll. I Finland är Sannfinländarnas framgångar i det senaste valet bara ett exempel av många på en högst oroande utveckling i landet som knappt accepterat stort mer än en handfull flyktingar i modern tid. I Norge kanske det fasansfulla terrordådet på Utöya kan föra diskussionen i en mer human riktning, men frågan är hur länge, hur långt. Annars har Norge, oavsett vilken regering som för tillfället styrt, alltför länge glidit längs det sluttande plan av främlingsfientlig retorik och hårdnande flyktingpolitik där Danmark glidit före. Så vad då med Sverige? Är det undantaget i ett norden av ökande främlingsfientlighet och hårdnande flyktingpolitik? Landet andra som önskar en humanare politik kan peka på som det positiva exemplet att följa? Jag skulle önska att jag obetingat kunde svara ja på den frågan. Och visst är den svenska politiken, liksom tonen i det offentliga samtalet, i en del fall inte fullt lika infekterad av rasism och främlingsfientlighet som stundtals i andra nordiska länder. Men tyvärr är det långt ifrån hela sanningen, mycket långt därifrån. Svensk flyktingpolitik har länge hårdnat, både på grund av den förda regeringspolitiken och under trycket av EUs ambition att bygga högre murar för att stänga ute människor på flykt. Många är de som kan vittna om att bli misstrodda, dåligt behandlade och utkastade ur landet, tillbaka till krig, förföljelse och ibland rent av tortyr. Faktum är att Sverige till MATERIALISTEN 3/4-11 7

svensk flyktningpolitikk 8 MATERIALISTEN 3/4-11

och med innehar ett skamligt världsrekord. Sverige är det land som dömts flest gånger av FN:s tortyrkommitté, CAT, för att vi velat utvisa personer som löper överhängande risk för tortyr om de skickas tillbaka. I somras kom ytterligare tre domar - Sverige har nu fällts 18 gånger (Metso, 2011). Flyktingpolitikens utveckling både i Sverige och i EU är djupt oroande. Murarna runt EU byggs hela tiden allt högre och alla legala möjligheter att ta sig till EU täpps till. Dessa frenetiska ansträngningar att stänga de andra ute får som konsekvens att både Sverige och övriga EU-länder systematiskt och i stor omfattning kränker asylsökande och flyktingars mänskliga rättigheter och är den verkliga orsaken till ett allt intensivare blodbad vid EU:s gränser. Men inte heller det är hela den samlade bilden. För det görs också motstånd, det förs en uthållig och ibland förvånansvärt framgångsrik kamp för rätten till asyl och drägliga villkor för flyktingar. Den här artikeln skall handla om Sveriges och EUs flyktingpolitik, men också om detta motstånd och vad som behöver göras. Bakgrund Låt oss ta det från där det börjar. Majoriteten av världens flyktingar har flytt från politiskt förtryck, krig och våld. Dessa konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industriländerna. Vapenhandeln har skapat stora vinster för vapenindustrin samtidigt som den orsakar död, förstörelse och massflykt. Sverige är långt ifrån den ljusa röst för internationell solidaritet man kan läsa om i läroböckerna i nutidshistoria. Även Sverige bidrar mycket aktivt till att människor tvingas fly genom att exportera vapen till länder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter och i praktiken också till länder som för krig. Konkurrens om diamanter, mineral, olja eller råvaror mellan stater eller företag är och har varit en viktig orsak till flera pågående eller nyligen avslutade krig, t.ex. i Demokratiska Republiken Kongo och Sudan. I det senare fallet har svenska intressen varit involverade. Det är viktigt att ha dessa fakta i minnet när ledande politiker i Sverige och andra västländer i högtidliga ordalag talar om vikten att förebygga uppkomsten av flyktingströmmar och när de som flyr från dessa konflikter nekas skydd. Den ena handen vet precis vad det är som den andra gör. Konflikter mellan, och förföljelse av, etniska och religiösa grupper är vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grundläggande demokratiska rättigheter satts ur spel, vilka ofta har politiska strider och inbördeskrig som följd, skapar flyktingströmmar. De åtgärder som USA och andra västländer vidtagit efter terrorattacken den 11 september 2001 för att förebygga nya terrordåd, har inneburit att mänskliga rättigheter allvarligt kränks, i synnerhet i USA och Storbritannien. Ryssland MATERIALISTEN 3/4-11 9

och Kina har tagit detta till förevändning att ostört genomföra oerhörda övergrepp mot mänskliga rättigheter, t.ex. i Tjetjenien och Kaukasus. USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har orsakat enorma nya flyktingströmmar. Och i Afghanistan deltar svensk militär sida vid sida med USAs ockupationsstyrkor. Det görs ofta, också bland ledande politiker som borde veta bättre, gällande att flertalet asylsökande inte har några verkliga asylskäl utan att det snarare är fråga om en ekonomisk och social migration, att människor söker sig en bättre framtid i Sverige. Men den som hävdar något sådant bör närmare studera från vilka länder de asylsökande kommer. Det kan då konstateras att nästan alla kommer från länder där det antingen pågår krig, väpnad konflikt eller grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det finns ingen bevisad koppling mellan ursprungsländers fattigdom och ett migrationstryck mot Sverige. Däremot finns ett tydligt samband mellan exempelvis Lundin Petroleums verksamhet i Sudan och den regimens ekonomiska möjligheter att bedriva ohyggliga och systematiska övergrepp på civilbefolkningen och därav orsakade flyktingströmmar. En kort historisk tillbakablick Sverige var under ett drygt halvsekel, 1865-1925, ett utvandringsland, främst med utvandring till Amerika. Faktum är att ca 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna som föddes under den senare delen av 1800-talet flyttade från Sverige, ofta på grund av fattigdom och hopp om ett bättre liv. Från och med andra världskriget blir Sverige istället ett invandringsland, där arbetskraftsinvandringen dominerade på 1950- och 1960-talen och flykting och anhöriginvandringen från 1980-talet (Nilsson 2004). Av sammanställning gjord av Riksdagens utredningstjänst (2011) framgår vilka medborgarskap som innehades av personer som beviljats uppehållstillstånd av flyktingskäl eller motsvarande, dels sammanslaget för perioden 1980 1989, dels per år under åren 1990 2010. Av det totala antalet tillstånd, ca 377 000, utgörs de i särklass största grupperna av medborgare i det f.d. Jugoslavien med 98 235 personer, irakiska medborgare med 70 142 personer och iranska medborgare 43 574 personer. Dessa följs av gruppen från Somalia med 25 996 personer och gruppen chilenare med 13 477 personer. Vissa trender är tydliga, såsom att de tillstånd som beviljats medborgare i Chile så gott som samtliga hänför sig till 1980-talet (12 824 tillstånd av totalt 13 477). Vidare är det tydligt att krigen i det f.d. Jugoslavien satt avtryck i tillståndsgivning under 1990-talet, med toppar åren 1993 (30 313) och 1994 (36 183). För Iran ligger tyngdpunkten på 1980-talets krig med Irak (27 363), men även in på 1990-talet var antalet beviljade tillstånd relativt 10 MATERIALISTEN 3/4-11

högt. För Iraks del är siffrorna relativt konstanta, med omkring 2 000 tillstånd per år under de första 20 åren, men 2000-talets krigstillstånd avspeglas tydligt i statistiken, med en topp åren 2006 (7 245) och 2007 (10 695 personer). Vad avser somaliska medborgare är variationen stor, och reflekterar konfliktperioderna på 1990-talet samt under 2000-talet. Högre siffror än tidigare noteras för 1991 (1 954 tillstånd), 1992 (1 420 tillstånd) och 1994 (2 046). 1996 beviljades 78 tillstånd. Efter en tydlig uppgång från 2006 och framåt beviljades 5 378 tillstånd 2010. Av samma sammanställning framgår för tioårsperioden 1980 1989, samt för vart och ett av åren 1990 2010, de fem medborgarskap som dominerat bland de asylsökande som fått uppehållstillstånd av asylskäl. De fem vanligast förekommande medborgarskapen som redovisats ovan, de i f.d. Jugoslavien, Irak, Iran, Somalia och Chile återfinns av naturliga skäl alla här. Under perioden 1980 1989 i dess helhet dominerade iranska medborgare, följda av personer med chilenskt medborgarskap. Tydligt är att gruppen polacker, som är femte största grupp 1980 1989, knappt är representerad efter 1990-talets första år. Medborgare i f.d. Jugoslavien och Irak har i det helt dominerade antalet fall varit vanligast bland dem som beviljats tillstånd under de senaste 20 åren. För 2009 och 2010 har personer med somaliskt medborgarskap utgjort den största gruppen. Lagstiftning om asyl 1980-2010. Den nu gällande utlänningslagen föregicks under tiden från 1980 av utlänningslag (1980:376) och utlänningslag (1989:529). Lagstiftningen på området har utvecklats sedan början av förra seklet, med lagen (1914:196) angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, samt utlänningslagarna av åren 1927, 1937, 1945 respektive 1954. I det följande görs ett försök till en kortfattad och neutral översikt över några av de ändringar av utlänningslagen under åren 1980 2010 som avsett asylfrågan. Även några av de ändringar i respektive lag som genomförts samt ett par EU-direktiv som införlivats i svensk rätt berörs (Wikrén, G och H Sandesjö 2010, s. 16 21). 1980 års utlänningslag Inför förslaget till ny utlänningslag (Proposition 1979/80:96, Betänkande 1979/80:AU27) anförde Utlänningslagkommittén i sitt betänkande (SOU 1979:64) att man kunde räkna med fortsatt och kanske ökad flyktinginvandring, varför förslag framfördes om ändrade bestämmelser beträffande skyddet för flyktingar och vissa andra grupper. I utlänningslagen (1980:376) infördes FN:s flyktingkonventions definition (Genèvekonventionen 1949) av begreppet flykting (tidigare «politisk flykting»). En asylsökande som erhöll flyktingstatus fick också rätt till ett dokument som visade denna status. FN:s flyktingkonvention återspe- MATERIALISTEN 3/4-11 11

glas i lagtexten under rubriken Rätt till asyl m.m. Av 3 framgår att «en flykting inte utan synnerliga skäl [ska] vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd. Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.» (Utlänningslag (1980:376). I 5 framhålls skydd för «[d]en som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare)» (Utlänningslag (1980:376). 6 tar upp skydd för de facto-flyktingar, med beskrivningen «[e]n utlänning, som inte är flykting men som ändå på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd för detta». (Utlänningslag (1980:376) Den 1 juli 1986 infördes ändringar i 1980 års utlänningslag (Proposition 1985/86:133, Betänkande 1985/86:SfU21). Bl.a. tillkom en bestämmelse angående omprövning av beslut som Statens invandrarverk (SIV) hade meddelat i första instans (Wikrén och Sandesjö, 2010, s. 21 23). SIV fick rätt att ompröva sina beslut även sedan de överklagats, dock med den begränsningen att sedan handlingarna i ett ärende hade översänts till regeringen fick SIV ompröva sitt beslut endast om ärendet hade remitterats till SIV för yttrande. Ett skäl för att införa den nya bestämmelsen som socialförsäkringsutskottet tog upp var möjligheten att begränsa handläggningstiderna (Betänkande 1985/86:SfU21). 1989 års utlänningslag Ändringarna som infördes i och med utlänningslag (1989:529) avsågs möjliggöra en snabbare och mer rationell beslutsordning, utan att principerna för flykting- och invandringspolitiken förändrades. Asylbegreppet har sedermera genomgått omfattande ändringar. I 1989 års utlänningslag definierades asyl som uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han är flykting, krigsvägrare eller s.k. de factoflykting. Utlänningsnämnden inrättades den 1 januari 1992 som en fristående myndighet med uppgift att överpröva den helt övervägande delen av de överklaganden i utlänningsärenden som tidigare hade kunnat riktas till regeringen. Den 1 januari 1997 infördes ändringar i 1989 års utlänningslag (Lag 1996:1379. Prop. 1996/97:25, bet. 12 MATERIALISTEN 3/4-11

1996/97:SfU5). Nya skyddsregler innebar att begreppen de facto-flykting och krigsvägrare utgick. Förutom flyktingdefinitionen i enlighet med FN:s flyktingkonvention (3 Kap. 2 ) definierades skyddsbehövande i 3 Kap. 3 som «en utlänning som lämnat det land, som han är medborgare i, därför att han 1. känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 2. på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland, eller 3. på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse». (Lag (1996:1379) Inför ikraftträdandet av 2005 års utlänningslag infördes mellan den 15 november 2005 och den 31 mars 2006 en tillfällig lag som gav vissa grupper som nekats uppehållstillstånd möjlighet till en ny prövning. Det gällde främst barnfamiljer samt personer vars avlägsnandebeslut på grund av förhållandena i mottagarländerna inte bedömts kunna verkställas med tvång. Prövning av lagakraftvunna beslut som inte hade verkställts kunde initieras av Migrationsverket eller efter ansökan av utlänningen. Mer om detta senare i texten. Statens invandrarverk (SIV) bytte namn till Migrationsverket den 1 juli 2000. Det rörde sig endast om ett namnbyte men en av anledningarna var att integrationsfrågorna som tidigare bl.a. legat hos Statens Invandrarverk gick över till Integrationsverket som bildades 1998. (Integrationsverket upphörde vid halvårsskiftet 2007.) 2005 års utlänningslag Nu gällande utlänningslag (Utlänningslag (2005:716). Propositition 2004/05:170, betänkande 2004/05:SfU17, riksdagsskrivelse 2005/06:1) trädde i kraft den 31 mars 2006. Genom lagen infördes en ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden. Utlänningsnämnden lades ned den 31 mars 2006. Utlänningsnämnden ersattes av migrationsdomstolar för överprövning av Migrationsverkets beslut. Länsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö är migrationsdomstolar och kammarrätten i Stockholm är Migrationsöverdomstol. Skyddsgrunderna har en mer framträdande roll i 2005 års utlänningslag. Skyddsbestämmelserna omfattar personer som på goda grunder fruktar allvarliga övergrepp på grund av svåra motsättningar i hemlandet. Förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning fördes in i flyktingdefinitionen. Gränsdragningen gjordes tydligare mellan uppehållstillstånd som beviljas på humanitär grund och tillstånd som ges på grund av skyddsbehov. Själva begreppet «humanitära skäl» ersätts av «synnerligen ömmande omständigheter». Uppehållstillstånd på grund av MATERIALISTEN 3/4-11 13

synnerligen ömmande omständigheter kan ges om någon av de övriga grunderna för uppehållstillstånd inte är tillämpliga. Två EG-direktiv, skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet, införlivades i svensk rätt den 1 januari 2010 (Proposition 2009/10:31, Betänkande 2009/10:SfU8,. SFS 2009:1542). Utlänningslagen anpassades till skyddsgrundsdirektivets statusreglering. Vid sidan av flyktingstatus infördes två kategorier av skyddsbehövande: alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande. Alternativt skyddsbehövande syftar på skyddsbehövande enligt skyddsgrundsdirektivet. Övriga skyddsbehövande syftar på sådana skyddsbehövande som inte omfattas av direktivet. Därmed går skyddsgrundsdirektivet längre än flyktingkonventionen. I lagen införs även bestämmelser om uteslutandegrunder, dvs. förhållanden som medför att en utlänning är utesluten från att anses som flykting respektive annan skyddsbehövande. Det rör sig här bl.a. om brott mot freden, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten, grova ickepolitiska brott utanför Sverige innan han eller hon kom hit, eller gärningar som strider mot Förenta nationernas syften. I enlighet med asylprocedurdirektivet definieras asyl som ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han eller hon är flykting eller alternativt skyddsbehövande. En ansökan om uppehållstillstånd avseende övriga skyddsbehövande ska handläggas som en ansökan om asyl. Vidare anges regler för muntlig handläggning hos Migrationsverket samt om förordnande av offentligt biträde vid överklagande av verkets beslut. Hårdare praxis Genomgången ovan visar hur den svenska utlänningslagstiftningen har utvecklats över tid. Det kan noteras att det inte finns några särskilt skarpa tillfällen då omfattande och väsentliga försämringar i själva lagstiftningen genomförts. Visserligen kan man vid en närmare granskning hitta också sådana, exempelvis de försämrade möjligheterna för anhöriginvandring då de sk «sista-länken»-reglerna togs bort 1997 (Betänkande 1996/97:SfU5) och då försörjningskrav infördes 2009 (Betänkande 2009/10:SfU12). Men det går också, och jag skall återkomma till det nedan, att hitta förändringar av lagstiftningen i mer human riktning. Samtidigt har möjligheterna att få skydd i Sverige de facto försämrats under stora delar av den beskrivna perioden. Det har således inte främst skett genom skarpt förändrad lagstiftning, utan i första hand förändrad praxis. Många gånger handlar det om en kombination av en något luddigt formulerad lagstiftning i kombination med en myndighetspraxis som tycks handla om att utnyttja den strängaste möjliga tolkningen. Självfallet uppstår inte denna praxis oberoende av hur samhällsklimatet ser ut eller helt fritt 14 MATERIALISTEN 3/4-11

från vad den ansvariga regeringen önskar, tvärtom. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har aktivt arbetat för att andelen som får skydd skall minska, alldeles oberoende av att man försökt dölja sitt agerande och gömt sig bakom en lagstiftning som formellt inte varit direkt dålig. Till delar har det varit en extrem utveckling. Under hela tiden har andelen som getts konventionsstatus låg, med synnerligen låga siffror i början av 2000-talet då bara några enstaka procent av de som sökte skydd beviljades detta på flyktingkonventionens grund (Riksdagens utredningstjänst Dnr 2011:1148, Uppehållstillstånd och förändringar i utlänningslagen 1980-2010). Det kan i praktiken sägas att Sverige, i vart fall under några år, i stort sett upphörde att använda FNs flyktingkonvention. Under samma tidsperiod avvisades också apatiska flyktingbarn i stort antal från landet, trots att de alltså helt slutat vilja leva och gått in i detta mycket allvarliga sjukdomstillstånd. EU och fästning Europa Sverige är medlem av den Europeiska unionen. Den är till sin karaktär överstatlig och kan, såväl via formella direktiv och domar i EG-domstolen som i praktiken genom sitt verkanssätt, tvinga medlemsländerna att förändra sin politik. Det gäller inte minst flykting- och migrationspolitiken som de senaste åren varit ett område EU prioriterat att arbeta med. Och det övergripande syftet tycks vara att stänga människor i behov av skydd ute. Sverige är inte opåverkat. I Amsterdamfördraget/Amsterdamtraktatet (Proposition 1997/98:58) överfördes flyktingpolitiken från det mellanstatliga samarbetet till överstatlighet. Samtidigt beslutades att EUländerna inom fem år skulle enas om gemensamma miniminivåer. Det finns alla anledning att vara starkt kritisk till överförandet. Samtidigt garanterades från den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen och riksdagens majoritet uttryckligen att Sverige även i fortsättningen skulle föra en human och solidarisk flyktingpolitik och att Sverige i EU skulle verka för att en sådan politik skulle föras. Därmed läggs också grunden för att Dublinkonventionen (Betänkande 1996/97:SfU16), det folkrättsliga avtal som reglerade vilken stat som skall avgöra en asylansökan, sedemera kom att bli en del av EU-lagstiftningen genom omformandet till Dublinförordningen (Rådets förordning (EG) nr 343/200). Mer om detta nedan. Slutgiltigt legitimeras överstatligheten inom också migrationsområdet vid antagandet av EUs nya grundlag Lissabonfördraget (Betänkande 2008/09:UU8) 2009. Vi har nu haft möjlighet att följa arbetet med harmoniseringen av flyktingpolitiken under de år som den pågått. Vad vi kan se är att EU ägnar sig åt att bygga murarna runt Fästning Europa allt högre i stället för att genom MATERIALISTEN 3/4-11 15

svensk flyktningpolitikk 16 MATERIALISTEN 3/4-11

mellanstatligt samarbete ta ansvar för de flyktingar som söker skydd undan förföljelse. Sverige har därmed medverkat till att sätta Genèvekonventionen ur spel, t.ex. genom transportörsansvaret och genom att acceptera att asylansökningar från EU-medborgare ska anses uppenbart ogrundade. De direktiv som hittills har antagits inom unionen har visserligen varit minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna om de har mer generösa bestämmelser kan bibehålla dessa. Det har också stått medlemsstaterna fritt att upprätta mer generösa bestämmelser. Denna möjlighet har den svenska regeringen i det stora hela inte utnyttjat. Det finns också en inbyggd logik i systemet med minimiregler på asylområdet som gör att länder, såsom Sverige, snarare än att ha mer generösa nationella regler, argumenterar för och förändrar sina regler till den lägsta «lagliga» nivån i direktiven. Genom Lissabonfördraget är alltså hela området för asyl- och invandringspolitik, yttre gränskontroller, villkor för inresa och bosättning, viseringar och uppehållstillstånd överstatligt. EU utarbetar för närvarande en fullt ut harmoniserad asyl- och invandringspolitik och ett helt gemensamt asylsystem. Detta görs trots att den första etappen i det närmaste havererat genom de extremt låga miniminivåer som beslutats både vad avser skydd och socialt mottagande. Harmoniseringen av flyktingpolitiken har i praktiken stoppat alla lagliga vägar till Europa och förvägrar på det sättet idag många människor rätten att söka asyl. Det innebär att människor i stället tvingas i händerna på människosmugglare och till att riskera livet för att försöka ta sig till Sverige och andra EU-länder. De få direktivförslag från EU-kommissionen som i sitt ursprungliga skick syftade till att tillförsäkra asylsökande och immigranter vissa minimirättigheter har under utdragen behandling av Europeiska rådet och dess arbetsgrupper blivit tömda på nästan allt positivt innehåll. Däremot har man snabbt kunnat enas om genomförande av repressiva åtgärder riktade mot flyktingar och invandring från tredjeland. Det gäller förstärkta gränskontroller vid EU:s yttre gränser, hårda krav riktade mot de nya medlemsstaterna för att förhindra att flyktingar tar sig in i EU via dessa, steg mot en gemensam gränspolis för EU, hot mot tredjeländer för att tvinga dessa att ta emot, inte bara egna medborgare, utan även medborgare i andra stater. Denna utveckling visar med all önskvärd tydlighet det problematiska och olämpliga i att göra asylpolitiken till föremål för överstatliga beslut inom EU. I det följande skall jag ge några exempel på den restriktiva politik EU driver på det flyktingpolitiska området. Frontex och den militära gränsbevakningen I syfte att hantera den migration som når EU:s yttre gränser har EU skapat Frontex, en byrå för yttre gränskontroll, MATERIALISTEN 3/4-11 17

som bl.a. organiserar patrullering och övervakning av den afrikanska västkusten och centrala Medelhavet. De alltmer avancerade övervakningssystem som används har fått till följd att fler väljer längre och farligare vägar, i synnerhet från Afrikas västkust till Kanarieöarna. Fler och fler människor omkommer under flykten till Europa. Enligt uppgifter från organisationen United Against Racism (2009) har 13 250 personer dött under sina försök att ta sig in i Europa mellan 1988 och maj 2009. För snart tio år sedan påbörjades byggandet av två gränsstängsel kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla vid Afrikas norra kust. Projektet finansierades med EU-medel med syfte att hindra afrikanska flyktingar att ta sig över EU:s landgräns mot Marocko. Gränsbarriären stoppade emellertid inte människor från att fortsätta försöka ta sig in i Europa via enklaverna. Flera dödsfall har rapporterats efter att människor har ramlat ner från stängslet, och i september 2005 sköts minst fem personer ihjäl av militären när en stor grupp flyktingar försökte ta sig över (Peace&Conflict 2005). Det som har skett är att gränsbarriären har tvingat dem som vill ta sig till Europa att ta allt större risker. Frontex, som upprättats med det uttalade syftet att ge EU-medborgarna en känsla av säkerhet, har misslyckats just med detta eftersom man inte lyckats minska antalet som når Europas kuster. I stället har Frontex bidragit till de många tragedier som utspelats utanför EU:s yttergränser de senaste åren. Som komplement till Frontex har under 2007 en förordning om Rapid Border Intervention Teams (Rabit), antagits (Regulation (EC) No 863/2007). Dessa EU-styrkor ska med kort varsel kunna sättas in i områden där det finns ett stort inflöde av asylsökande eller andra migranter. En annan huvudlinje i EU:s strategi är att ge finansiellt och teknologiskt stöd till nordafrikanska staters gränsstyrkor. Spanien har exempelvis levererat patrullbåtar, fyrhjulsdrivna fordon och datorer till Mauretanien «för att hjälpa landet att bevaka sin kust» (Magharebia, 2011). För inte så länge sen har också flyg från den svenska kustbevakningen deltagit i ett Frontexuppdrag utanför Greklands kust (Ekot, 2009b). Den fria rörligheten i EU utvecklas alltså på bekostnad av den fria rörligheten i EU:s grannstater. Afrikanska länder pressas att införa en hårdare politik för att bekämpa migration, baserat på den europeiska modellen med gränskontroller, kriminalisering, frihetsberövande och utvisning. Allt belönas sedan med EU-finansiering. Ett exempel på konsekvenserna av denna politik är att de marockanska myndigheterna körde ut och dumpade 500 flyktingar, som var på väg till Europa, i öknen (Motion 2011/12:Sf241). Nu bidrar alltså också Sverige, genom det aktiva deltagandet i Frontex operationer, till direkta kränkningar av asylrätten. Den stora faran med Frontex och 18 MATERIALISTEN 3/4-11

snabbinsatsstyrkorna är att konsekvenserna oundvikligen blir kränkningar både av FN:s flyktingkonvention och av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. De som finns ombord på de fartyg som eskorteras tillbaka till de afrikanska stater de kommit från ges nämligen inga möjligheter att söka asyl. Samtidigt sätts de EU-direktiv som ska garantera asylrätten ur spel. EU:s gränskontroll förläggs på detta sätt på tredjeländers sjöterritorium. I praktiken stämplar EU en individ som «irreguljär migrant» redan innan han eller hon lämnar sitt land och kommer in på EU-territorium. Dessa «förebyggande aktioner» tar ingen hänsyn till att den det gäller inte behöver vara «illegal» utan en potentiell asylsökande eller flykting. Detta förhandsantagande om illegalitet och förebyggande gränskontroll omöjliggör ett fullständigt respekterande av mänskliga rättigheter och tillträde till en reguljär asylprocess med en individuell bedömning av asylärendet som föreskrivs av flyktingkonventionen. Politiken leder till ett systematiskt brott mot internationell och europeisk flyktingrätt. Transportörsansvaret Transportöransvaret (Betänkande, 1997/98:JUU15) innebär i korthet att det flygbolag eller liknande som fraktar en person som inte har fullständiga och korrekta papper med sig får betala personens återresa och i en del fall också bötfällas. Direktivet innebär ett generalangrepp på Genèvekonventionen och asylrätten. Det utgör ett grovt angrepp på den mänskliga rättigheten att söka och åtnjuta asyl som finns upptagen i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Transportörsansvar innebär i praktiken att myndighetsutövning läggs ut på privata rättssubjekt, vilka självfallet har vinstsyftet som främsta ledstjärna. Transportörsansvaret har också som oundviklig följd att transportföretagen infört rasprofilering av sina passagerarkontroller. Dublinförordningen I februari 2003 antogs den Dublinförordning som ersätter Dublinkonventionen. Den innebär att alla grundprinciper i Dublinkonventionen med dess stötande och inhumana konsekvenser blev kvar. Huvudregeln om att asylansökan ska göras i det första EU-land den sökande rest in i leder självfallet till att flyktingarna koncentreras till de länder som gränsar mot områden varifrån många flyktingar kommer. Det är länderna i norra delen av EU som påtvingat EU:s medlemmar vid Medelhavet principen för att uppnå en koncentration av flyktingarna i dessa länder. Förordningen motverkar alltså en någorlunda jämn fördelning av flyktingar i olika EU-länder och koncentrerar dem till frontstaterna. Det får som självklar logisk konsekvens att dessa som motåtgärd söker göra sina gränser så ogenomträngliga som möjligt. Sverige har här medverkat till att ytterligare en viktig del av Fästning Europa MATERIALISTEN 3/4-11 19

kommit på plats. En grundförutsättning för att ens fundera på att tillämpa en sådan princip för fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsstater som Dublinförordningen bygger på är att rättspraxis vid tillämpningen av skyddsreglerna för asylsökande är densamma i EU:s medlemsstater. I verkligheten råder avgrundslika skillnader i detta avseende. Ett tydligt exempel utgörs av Grekland, där det är i det närmaste omöjligt att få skydd. Detta gäller även konventionsflyktingar och människor som har en välgrundad fruktan för tortyr i hemlandet. Även mottagningsförhållandena är fullständigt oacceptabla. Rapporter från Europarådets kommitté för att förebygga tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling, Europaparlamentets utskott för medborgerliga rättigheter m.m., organisationer som tyska Pro Asyl och Amnesty är alla samstämmiga i en förödande kritik mot det grekiska flyktingmottagandet (se till exempel: Ekot 2009a, Pro Asyl 2008). FN:s flyktingkommissariat har antagit en rekommendation att EU:s medlemsstater i enlighet med sina skyldigheter att respektera asylrätten tills vidare ska avstå från att överföra asylsökande till Grekland med stöd av Dublinförordningen. Ändå fortsätter bland andra Sverige överföringar till Grekland. Detta är mycket illavarslande och visar ett öppet förakt från den svenska regeringen för Sveriges internationella åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter. Den enda rimliga principen för att avgöra vilket land som ska handlägga en asylansökan, är att låta den asylsökande själv fatta beslutet vilket också FN:s flyktingkommissariat förespråkat. Återvändandedirektivet EU antog i juni 2008 direktivet (Directive 2008/115/EC) om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna. Direktivet utgör ytterligare en byggsten i Fästning Europa och har i viktiga delar ett djupt inhumant innehåll, delvis präglat av gamla koloniala attityder och förhållningssätt. Direktivets bestämmelser om frivillig verkställighet under en period på högst 7 30 dagar från beslutet om utvisning är helt verklighetsfrämmande. Även om den som ska utvisas på alla sätt medverkar till verkställigheten tar planeringen oftast betydligt längre tid än så. Att införa en regel om att tvång automatiskt ska tillgripas efter en så kort period betyder, förutom ett djupt inhumant och stötande sätt att behandla människor, ett häpnadsväckande slöseri med skattemedel. Förvarsreglerna i direktivet är helt oacceptabla. Den maximalt tillåtna tiden för förvar, 18 månader, är orimligt lång. Grunderna för förvarstagande är så oprecisa att de öppnar för ett stort mått av godtycke. Också ensamkommande barn får tas i förvar i upp till 18 månader. Det är tillåtet att placera både vuxna med barn och ensamkommande 20 MATERIALISTEN 3/4-11

barn i vanliga fängelser. Detta står i flagrant strid med barnkonventionen. Direktivet innehåller ytterligare delar som måste kritiseras. Om den utvisade inte återvänt frivilligt något som knappast är möjligt med hänsyn till tidsfristerna får ett återreseförbud på fem år utfärdas. Det kommer att i hög grad försvåra möjligheten att fly om förhållandena i ursprungslandet skulle förändras. Vuxna, men även ensamkommande barn, får utvisas till länder de saknar anknytning till genom vilka de enbart transiterat. Även detta är självfallet något som strider mot barnkonventionen. Kampen för en mänsklig flyktingpolitik, några exempel Flyktingpolitiken i Sverige har, som noterats ovan, både genom den inhemska politiken och under trycket av fästningsbygget i EU, hårdnat väsentligt de senaste 30 åren. Men det är ingen rätlinjig utveckling åt fel håll. Det finns också många exempel, stora som små, på att politiken förändrats i mänsklig riktning. Det har handlat om allt ifrån skolkamrater som hindrat en elev att bli utvisad, deportationer till krig som stoppats av aktivister, flyktingar som gömts i kyrkor och hem till positiva lagändringar och praxisförskjutningar åt rätt håll. I det närmaste undantagslöst har dessa positiva förändringar i det stora och lilla skett då människor gått samman och agerat för förändring. I det följande skall jag ge en snabb beskrivning av tre av de viktigaste förändringarna som skett och hur de gjordes möjliga. Nedläggningen av utlänningsnämnden Den 25 september 1996 publicerades i Dagens Nyheter ett upprop som blev startskottet för en långdragen kamp för en rättssäkrare och bättre prövning av asylärenden i Sverige. Bland andra partiledare, advokater, riksdagsledamöter och kulturpersonligheter skrev: «Prövningen av asyl- och andra ärenden / / har visat utomordentligt allvarliga brister ifråga om rättssäkerhet och rättstillämpning. Myndigheterna åsidosätter i stor utsträckning den respekt för humanitet och mänskliga rättigheter som utlänningslagen vilar på. Numera erkänns bara 2 procent av de asylsökande som flyktingar, för några år sedan låg siffran på över 20 procent och inget tyder på att de som söker asyl nu skulle ha svagare skäl än tidigare.» (Alcala, J. m.fl.1996) Utlänningsnämnden var alltså den myndighet som avgjorde de asylärenden som överklagats från den första instansen, Migrationsverket. Men bristerna var många och tydliga. Debatten drevs framåt av asylrörelsen som hårt och kraftfullt kritiserade Utlänningsnämnden för såväl en alltför hård praxis som för brister i rättssäkerheten. Många enskilda fall som lyftes fram visade till slut ett mönster av rättsövergrepp och slumpmässighet i hanteringen av asylärenden. Under trycket av MATERIALISTEN 3/4-11 21

opinionen anslöt sig flera av riksdagspartierna till kravet på att lägga ner Utlänningsnämnden och överföra hanteringen till domstolar. Men som i alla andra flyktingpolitiska frågor utgjordes majoriteten av riksdagens två största partier, Socialdemokraterna, som hade regeringsmakten, och Moderaterna. De bildade en järnaxel som tillsammans försvarade såväl den hårdnande politiken som Utlänningsnämnden. Men till slut gjorde det samlade trycket från flyktingrörelsen, den allmänna opinionen, de övriga riksdagspartierna samt enskilda från de egna leden att Moderaterna vek sig. Jag minns själv det möte i riksdagens socialförsäkringsutskott då det stod klart för Socialdemokraterna att de förlorat majoriteten. De krävde en skyndsam ajournering av mötet och när utskottet samlade sig igen efter en halvtimma meddelade de att de nu välkomnade nedläggningen av Utlänningsnämnden. De ville förstås inte förlora en omröstning i riksdagen men vek sig alltså först när de i praktiken redan var överkörda. Vi som drivit frågan länge kunde för tillfället le och luta oss tillbaka. Men processen med att lägga ner nämnden var långt ifrån över. Formerna för genomförandet utarbetades av en arbetsgrupp mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag minns de långa mötena, allt kaffe som gick åt och mest av allt hur Socialdemokraternas företrädare i förhandlingarna gjorde allt man kunde för att hålla emot varje del av reformen och utlänningslagen som kunde komma att utöka möjligheten att få skydd i Sverige. Vid ett tillfälle frågade jag uttryckligen den socialdemokratiska statssekreteraren som var ansvarig från Socialdemokraterna för förhandlingarna varför de var så hårda, så omänskliga, i sin syn på flyktingpolitiken. Svaret lät inte vänta på sig: «Men det förstår du väl, om vi inte står för den här hårda politiken kommer Sverigedemokraterna att komma in i riksdagen». Det förklarade en hel del. Såhär i efterhand är det som då var tydligt ännu mer uppenbart. Man kan inte bekämpa rasister genom att ta över deras politik, det ger dem bara bekräftelse och legitimitet. Och nu sitter Sverigedemokraterna också sedan valet 2010 i riksdagen. Den 31 mars 2006 lades utlänningsnämnden hur som helst slutligen ner och ärendena överfördes till migrationsdomstolar i Stockholm, Göteborg och Malmö samt migrationsöverdomstolen i Stockholm. Reformen har några uppenbara fördelar: När Utlänningsnämnden lades ner avvecklades äntligen den inkvisitionsliknande ordning som under så lång tid fått hantera asylprövningen i Sverige. I Utlänningsnämnden fanns åklagare och domare i samma funktion, utan någon egentlig insyn, utan att några rättsliga förhandlingar egentligen fått ske. De rättssäkerhetsproblem som rådde i Utlänningsnämnden var mycket omfattande. Den nya ordning som nu gäller är därför ett steg i rätt riktning. 22 MATERIALISTEN 3/4-11

- En central del av reformen var att rätten till muntlig förhandling som har införts i alla ärenden där den asylsökande begär det, om det inte är obehövligt eller det finns särskilda skäl emot. - Grundprincipen med reformen är också att tvåpartsförfarande mellan den asylsökande och Migrationsverket infördes i länsrätten (Migrationsdomstolen). Detta innebär att den asylsökande får lägga fram sin sak för domstolen och att Migrationsverket måste, som part i målet, öppet redovisa grunderna för sitt ställningstagande. Men det finns också flera allvarliga problem: Ett av de största problemen rör egentligen tolkningen av delarna av det materiella innehållet i den nya lagstiftningen. Det mest aktuella exemplet i Sverige rör Migrationsverkets och domstolarnas tolkning av begreppet väpnad konflikt i lagstiftningen. En alltför snäv och restriktiv tolkning blivit gällande jämfört med bestämmelserna såväl enligt folkrätten som med lagstiftningens intentioner. Detta innebär att asylsökande tvångsavvisas till bland annat stora delar av Irak, Afghanistan och Somalia idag. Regeringen vägrar, med hänvisning till domstolsprocessen, uttala sig både om säkerhetssituationen i dessa länder och om Migrationsdomstolarnas bedömning. Tanken var att reformen och tvåpartsförfarandet i sig skulle öka kraven på kvaliteten på Migrationsverkets grundutredningar eftersom de nu måste hålla för domstolsförhandling. Detta har dessvärre inte infriats i någon större grad. Migrationsverket är nu också skyldigt att öppet redovisa den landinformation som ligger till grund för besluten. Detta är i sig positivt men har inte medfört några egentliga förbättringar angående landinformationen eller länderkunskapen. Det var viktigt att domstolarna inte skulle överta Utlänningsnämndens inhumana och många gånger lagstridiga praxis. Men tidigare praxis har får fortsatt giltighet. En del av förklaringen är en del av Utlänningsnämndens gamla personal gick vidare till domstolarna. Det har visat sig bli relativt stora skillnader i praxis mellan de tre olika Migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg respektive Malmö. Framförallt vad gäller själva bifallsfrekvensen, men också andelen som beviljas muntlig förhandling. Flyktingamnesti 2005 och Påskuppropet Historien bakom den begränsade amnestilag som trädde i kraft 2005 började egentligen långt tidigare. Inom asylrättsrörelsen var och är amnestin en del av en nödvändig tanke om rättelse av ett inhumant migrationssystem som slog/slår sönder många människoliv. Kravet och rörelsen började dock byggas på allvar under 2004, då religiösa församlingar, frivilligorganisationer, partier och yrkesgrupper MATERIALISTEN 3/4-11 23

svensk flyktningpolitikk 24 MATERIALISTEN 3/4-11

upplevde att situationen för gömda och papperslösa eskalerade i rasande takt. Fler och fler asylsökande tvingades gå under jorden eftersom de inte ansåg sig ha något val. Fler och sjukare människor tvingades vara gömda allt längre. Svenska Kyrkans församlingar märkte det på samma sätt som flyktingorganisationerna, eftersom många migranter sökte sig dit för stöd när de inte visste vart de skulle vända sig. En del kyrkor hade en stark struktur och rutin på att hjälpa papperslösa men ute i landet kände sig många präster, diakoner och annan personal oförberedda och maktlösa. I Göteborg träffades sjukvårdspersonal, ungdomsarbetare, religiösa församlingar, ungdomsförbund, politiska organisationer, invandrarföreningar och enskilda i Hammarkullens kyrka hösten 2004 för att fundera kring motdrag mot den inhumana svenska flyktingpolitiken. De gömda som fått avslag på sina asylansökningar måste nu få rätt att stanna. Därför bildades i Hammarkullen i Göteborg nätverket Flyktingamnesti 2005. Liknande processer pågick i andra städer vid ungefär samma tid. Sveriges kristna råd och ärkebiskopet KG Hammar tog initiativ till det så kallade Påskuppropet till stöd för en mänsklig flyktingpolitik och för gömda och papperslösas rättigheter och rörelsen växte snabbt. Över 60 organisationer anslöt sig och en av de största namninsamlingarna i Sveriges historia genomfördes. Över 160 000 namn samlades in. Kraven var enkla, på gränsen till luddiga: «Vi sörjer över att barns bästa inte ges prioritet vid beslut om uppehållstillstånd i vårt land. Vi välkomnar ett domstolsförfarande som ger asylsökande ökad rättsäkerhet. Vi uppmanar den svenska regeringen att inför ett nytt domstolsförfarande ge «amnesti» åt alla dem som vägrats asyl i vårt land. Vi kräver att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle.» (Sveriges Kristna råd, 2005) Effekten var tung och viktig. Jag minns fortfarande tydligt hur dåvarande socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg (hon som också sa att det skulle vara en «humanitär katastrof» att låta apatiska barn stanna i Sverige) försökte ta udden av hela proteströrelsen genom att när hon tog emot namnunderskrifterna påstå att de var «ett stöd till regeringens arbete» (Svenska Dagbladet, 2005). Men hon lyckades förstås inte, hon skänkte bara bränsle till elden. På den partipolitiska arenan hade sedan länge Socialdemokraterna och Moderaterna gemensamt försvarat den hårda flyktingpolitiken, medan de fem övriga mindre partierna Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna verkade för en humanare politik, inte sällan tillsammans. Därför var det naturligt att dessa fem partier också enades om att MATERIALISTEN 3/4-11 25

lämna förslag till riksdagen med bland annat krav om flyktingamnesti. Dessa röstades ner, men kraven återkom i de budgetförhandlingar som skedde mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter en rad hårda förhandlingsomgångar stod det klart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet med det massiva folkliga stöd som etablerats, fick igenom en ny och mänskligare utlänningslag, om än tillfällig. Det blev ingen fullständig flyktingamnesti, och jag minns fortfarande besvikelsen i många flyktingaktivisters ögon när man insåg att vi inte skulle klara av att hjälpa alla. Den besvikelsen var också min. Men det blev en tillfälligt, mer mänsklig, asyllag. Den i sin tur var långt ifrån perfekt. Alltför många fick avslag på oklara och felaktiga grunder. Men ändå. Det blev uppehållstillstånd för över 17 000 personer, de allra flesta permanenta tillstånd. Kampen för papperslösas rätt och värdighet Många papperslösa och gömda flyktingar fick uppehållstillstånd genom den tillfälliga asyllag som berättas om ovan. Men långt ifrån alla. Den flyktingpolitik som förs i Sverige skapar också i dag orättvisor och villkor som ingen människa ska behöva leva med. Så länge dessa orättvisor består kommer människor som får avvisningsbeslut inte att kunna resa tillbaka till sina hemländer. I Sverige lever fortfarande tusentals människor gömda och utan papper (Motion 2009/10:Sf319). Dessa kallas papperslösa, vilket betyder att de saknar formell rätt att vistas i landet men att de likafullt är här. Utan tillgång till de vanliga strukturerna för sjukvård, skola och arbete är denna grupp helt ställda vid sidan av de skyddsnät som de flesta av oss tar för givna. Papperslösa lever i ett slags skuggvärld utan trygghet och säkerhet. Man tvingas arbeta svart för att överleva och bygga nätverk med sina landsmän och andra papperslösa eftersom man inte har tillgång till samhällets ordinarie strukturer. För löner långt under avtal och utan ordinarie skyddsregler utgör de papperslösa en utnyttjad och hunsad grupp på arbetsmarknaden. Men de papperslösa är långt ifrån offer, de har också organiserat motstånd mot utnyttjande och agerat för sina rättigheter. År 2006 bildade de formellt sin egen organisation som kom att kallas Papperslösa Stockholm, även om man hade förgreningar också till andra större städer i landet. Man organiserade tillsammans med främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet men också en del borgerliga partier möten, manifestationer och seminarier också inne i riksdagshuset. Över 200 manifestationer ordnades under namnet Denna onsdag utanför riksdagen med talare från partier och organisationer, men också papperslösa som själva berättade om sin situation. Dessförinnan hade de stora fackförbunden i stor utsträckning blundat för problematiken de papperslösa utsätts för på arbetsmarknaden, 26 MATERIALISTEN 3/4-11

men kontakter knöts nu också med LO-förbund och med Tjänstemännens centralorganisation, TCO. Den självorganisering som Papperslösa Stockholm innebar var ett stort steg för en grupp som varit van att leva i rädsla och otrygghet, och man rönte stor uppmärksamhet i såväl media som i delar av det politiska samtalet. De konkreta resultaten har visserligen låtit vänta på sig, men såväl vård på lika villkor som skola för barn till papperslösa ser nu betydligt mer möjligt ut att genomföra än vad fallet var för bara några år sedan. Och fackens uppvaknande har varit viktigt. Tillsammans med papperslösa Stockholm startade man hösten 2008 Fackligt center för papperslösa (se http://www.fcfp.se/). Det var ett genombrott för fackförbundens arbete med papperslösa, och hundratals personer har sen dess fått hjälp med arbetsrättsliga och andra frågor. Visserligen har aktiviteten i Papperslösa avtagit efter att en del av de ledande aktivisterna nu fått uppehållstillstånd, och uppbyggandet av det fackliga centret kantats av en del konflikter. Men papperslösa är inte längre osynliga och bara utlämnade till arbetsgivarnas godtycke. Man har genom sin egen organisering en gång för alla tagit klivet fram på den politiska arenan och gjort avtryck som knappast kommer att kunna ignoreras. Vad bör göras Med den borgerliga regeringen vid makten förs nu en hård flyktingpolitik i Sverige. Flyktingar mass-avvisas idag i chartrade flygplan till krig och förföljelse till länder som Irak, Afghanistan och Somalia. Människor nekas sin mänskliga rättighet till vård för att de är asylsökande eller papperslösa. Omänskliga avvisningar genomförs av människor trots att de är svårt sjuka och föräldrar och barn förvägras rätten att återförenas i Sverige om man inte kan visa upp bostad och försörjning i förväg. Det är uppseendeväckande att också Miljöpartiet, som länge kämpat för en human flyktingpolitik, genom en lösligt formulerad och i praktiken till intet förpliktigande överenskommelse med högerregeringen, valt att legitimera den förda utvisningspolitiken. Visserligen har Miljöpartiet och regeringen presenterat ett par små reformer av politiken dels underlättande av familjeåterförening för somaliska familjer från och med nästa sommar och dels att förslag om papperslösa barns rätt till skolgång skall presenteras i vår. Men sammantaget är det en kursändring i svensk politik att Miljöpartiet som tidigare kämpat för en mänsklig flyktingpolitik nu i allt väsentligt ställt sig bakom regeringens hårda politik i Sverige och i EU. Det som nu behövs är en stark politisk opposition som vill bygga ett rättvist och jämlikt samhälle och som bekämpar de växande klyftorna. Det behövs också en stark opposition för en mänsklig flyktingpolitik. Det som krävs är alltså en ny flyktingpolitik. MATERIALISTEN 3/4-11 27

Bland annat dessa saker borde göras: För det första måste massavvisningarna av människor till länder i krig stoppas. Begreppet väpnad konflikt måste förtydligas så att den folkrättsliga innebörden blir gällande. För det andra måste försörjningskravet vid anhöriginvandring avskaffas och rätten till familjeåterförening utökas. En s.k. sista-länkenbestämmelse måste införas som kan ge åldrade föräldrar möjlighet att återförenas med vuxna barn. Ett förtydligande måste göras i lagstiftningen för att betona möjligheten att göra undantag från huvudregeln om att söka uppehållstillstånd vid anknytning från hemlandet. För det tredje måste utlänningslagens bestämmelser om kvinnors och HBT-personers asylskäl skärpas. Att kvinnor som utsätts för människohandel enbart ges rätt till tillfälliga uppehållstillstånd för att bidra till uppklarande av brott visar hur långt det är kvar till en human politik, liksom att asylsökande avvisas till länder där de riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning. För det fjärde måste bestämmelsen om «synnerligen ömmande omständigheter» i utlänningslagen ändras till «särskilt ömmande omständigheter». Bestämmelsen har getts en alltför restriktiv avgränsning och en gravt inhuman praxis har utvecklats. Det har bland annat fått som konsekvens att apatiska barn nu avvisas från Sverige. Denna omänskliga ordning måste brytas genom att lagbestämmelsen vidgas. För det femte måste rätten till vård gälla alla och fullt ut. Även asylsökande och papperslösa, och såväl vuxna som barn, måste ha rätt till full sjukvård på samma villkor som alla andra i Sverige, det vill säga rätt till behandling även för icke akuta sjukdomstillstånd. Den ordning som nu är gällande är allvarligt diskriminerande och är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och mot Sveriges folkrättsliga åtaganden. För det sjätte måste en politik föras för att komma till rätta med att människor utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare också i Sverige. Några av de nödvändiga åtgärder som måste genomföras handlar om att en avkriminalisering måste ske av den som arbetar utan papper och en tydlig skadeståndsskyldighet införas för de arbetsgivare som utnyttjar papperslösa. Ytterst krävs att de papperslösa som idag lever varaktigt i Sverige ska ges uppehållstillstånd och fullvärdiga möjligheter att bygga en framtid genom att en regularisering (amnesti) genomförs i asylprocessen. För det sjunde måste en rad förändringar göras för att stärka rättssäkerheten i själva asylprocessen. Kvaliteten på Migrationsverkets grundutredningar och landinformation måste förbättras. Migrationsverket ska inte utse offentligt biträde åt den asylsökande, alltså sin egen motpart. Rätten till muntliga förhandlingar måste kunna uppfyllas. Det behövs ett ordentligt 28 MATERIALISTEN 3/4-11