YTTRANDE 2004-10-27 Dnr Adm 6107/04 AB 2 Justitiedepartementet Kriminalpolitiska enheten 103 33 STOCKHOLM Synpunkter på SOU 2004:61 Översyn av Brottsoffermyndigheten (Ju2004/4839/KRIM) Utredningen presenterar ett antal förslag om Brottsoffermyndigheten verksamhet som myndigheten tagit del av med särskilt intresse. Myndighetens remissvar fokuseras framför allt på framtiden. Några klarlägganden om Brottsoffermyndighetens nuvarande verksamhet anses dock vara befogade dessförinnan. Tydligare brottsofferperspektiv Inledningsvis vill myndigheten också markera vikten av ett fortsatt tydligt brottsofferperspektiv. Perspektivet är ungt; ordet brottsoffer fanns i vårt språk först 1970. Brottsofferperspektiv har sedan dess blivit mer integrerat i olika verksamheter. Inrättandet av Brottsoffermyndigheten för tio år sedan, rättsliga reformer och olika utbildningssatsningar har bidragit till detta. Fortfarande är det dock så att perspektivet i hög grad bärs upp av ideella organisationer respektive spridda eldsjälar inom myndigheter och institutioner. I stort prioriterar också utredningen brottsofferperspektivet, men inte i alla delar. Flera gånger sker ett skifte till ett mer traditionellt perspektiv som sätter brottsprevention före brottsoffer. Som ett av flera möjliga exempel på detta kan följande citat väljas: "I det brottsförebyggande arbetet kan brottsoffren fylla en viktig funktion." (s. 153). Ett andra exempel är att utredningen sneglar på kriminalstatistiken som en möjlig värdemätare och jämförelsekälla till Brottsoffermyndighetens verksamhet. En kort inledning om viktimologi med en problematisering av varierande effekter av olika brott, särskilt utsatta brottsoffer, mörkertal etc. hade varit önskvärd. Det hade kunnat visa att brottsofferperspektivet inte är statiskt utan varierar så starkt att det är relevant att hävda att det finns flera olika brottsofferperspektiv. Med en sådan viktimologisk inledning hade utredningen och dess förslag också kunnat sättas in i ett tydligare sammanhang. Värdefulla källor borde då ha varit mycket av den forskning och de rapporter som Brottsofferfonden genererat liksom den kartläggning och de problemområden som pekas ut i det viktimologiska forskningsprogrammet som myndigheten har tagit fram på regeringens uppdrag och nu arbetar för att genomföra. Brottsoffermyndighetens förslag med anledning av översynen Brottsoffermyndighetens synpunkter innebär sammanfattningsvis att brottsofferperspektiven behöver förstärkas såväl genom en allmän expansion av nuvarande verksamheter vid myndigheten som genom att följande funktioner kopplas till Brottsoffermyndigheten: Brottsofferombudsman, 1
utarbetandet av ett nationellt samordningsprogram, nationell samordnare mot våld i nära relationer, ansvar för vittnesstödsverksamheten, utvidgad regressverksamhet och ansvar för nya ersättningsformer för hotade personer respektive för barn som bevittnat våld. Dispositionen av vårt remissvar följer utredningens, med den skillnaden att Brottsoffermyndigheten avslutningsvis kommenterar vissa av de föreslagna författningstexterna. Utredningens uppdrag och arbete Det är anmärkningsvärt att utredningen endast haft kontakt med företrädare för en av landets över 200 lokala jourer, en jour vars namn Brottsoffermyndigheten inte kan spåra, men som rimligen endast kan ingå i en av de riksorganisationer som är etablerade i landet. Brottsoffermyndighetens och brottsofferfondens nuvarande verksamhet och resursfördelning Generellt menar Brottsoffermyndigheten att viktig information och fler illustrationer i form av diagram m.m. ur myndighetens årsredovisningar med fördel kunde ha integrerats i de avsnitt som beskriver Brottsoffermyndighetens verksamheter. Därigenom hade en tydligare bild kunnat ges av den expansion som skett på grund av ständigt ökande antal ansökningar om brottsskadeersättning respektive om medel ur Brottsofferfonden liksom stegrad efterfrågan på såväl samverkan som utbildning i brottsofferrelaterade frågor. 2.1 Brottsoffermyndighetens nuvarande verksamhet, ansvarsområden och organisation Texten beaktar inte till fullo de direktiv som regleringsbreven riktat mot myndigheten angående prioriteringar av verksamheter och inte heller de riktlinjer som myndigheten själv utarbetat i sina verksamhetsplaner liksom i arbetsbeskrivningar för t.ex. regressverksamheten och Brottsofferfonden. Regeringsuppdragen beskrivs ganska svepande och inte fullt korrekt. Det viktimologiska forskningsprogrammet är förvisso framtaget men har en genomförandetid som sträcker sig fram till och med år 2007. Härtill fanns uppdrag där Brottsoffermyndigheten har ålagts att samråda med bl.a. Brottsförebyggande rådet respektive Socialstyrelsen. Efter utredningsperioden har ytterligare regeringsuppdrag tillkommit för myndigheten. 2.1.1 Brottsskadeverksamheten En mening angående sökandens ansvar kan misstolkas. Det gäller den inledande meningen i första stycket på s. 33. Även om avsikten är att den sökande ska kunna tillhandahålla beslutsmaterial så krävs ett betydande arbete från de anställda för att fullgöra den service som förväntas och ges från myndigheten i att vara behjälplig med insamling av beslutsmaterialet. Detta menar Brottsoffermyndigheten är särskilt angeläget därför att varje sökande i princip alltid ska kunna få rätt till prövning på ett korrekt beslutsunderlag utan bistånd av juridiskt ombud. Beträffande handläggningstiderna för brottsskadeärendena kan det framhållas att myndigheten under 2003 avgjorde 83,5 procent av dessa ärenden inom fyra månader och att den genomsnittliga handläggningstiden var 78 dagar, vilket också rapporterades i årsredovisningen för 2003. Regressverksamheten 2
Uppgiften om att många av de regressärenden som handlades under 2003 avsåg beslut från hösten 1997 är korrekt (första stycket s. 37). Här vill dock Brottsoffermyndigheten framhålla att regressverksamheten har vuxit fram på myndighetens initiativ. Den började i mer strukturerad form 1997 och avsåg då ärenden från 80-talets slut och framåt. Först för innevarande år, dvs. 2004, har regressen nämnts i regleringsbrevet. 2.1.2 Information och kunskap Undervisning och föreläsningar Under denna rubrik redovisas, utöver undervisning och föreläsningar, också olika samverkansformer, där vissa stimulerats av regeringsuppdrag. Brottsoffermyndigheten har samverkat med Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen respektive Riksåklagaren för att ta fram handlingsplaner för brottsofferarbete, liksom metoder för kvalitetssäkringsarbete på brottsofferområdet samt för att planera och genomföra utbildningar. Uppdragen är i princip slutförda. Samtidigt är det viktigt att markera att samverkan fortsätter och med fog kan påstås ha intensifierats. Detta gäller särskilt i relation till Domstolsverket och Riksåklagaren. Det kan framhållas att utbildningarna inte enbart berör rätt till skadestånd på grund av brott utan hur ageranden och beslut i de olika länkarna i rättskedjan påverkar rätten till brottsskadeersättning. Särskilt polis- och åklagarutbildningar har fokuserats på bemötandefrågor, generellt liksom av särskilt utsatta grupper, samt på hur kraven på att ge information till målsäganden bör förverkligas. Brottsoffermyndigheten har, utöver vad som framkommer här, även initierat samverkansgrupper såväl på riksnivå som lokalt. Det gäller bl.a. den nationella Samverkansgruppen för brottsofferfrågor med representanter för såväl rättskedjan och Rikskvinnocentrum som för ideella organisationer samt lokal brottsoffersamverkan som lett vidare till uppdrag i regleringsbrev. Studiebesök Åtskilliga besökare är intressenter som själva ber att få komma på studiebesök, t.ex. forskare, professionella eller ideellt verksamma inom brottsofferområdet. Också mycket långväga gäster har uppmärksammat Brottsoffermyndigheten och vill komma för att inspireras till bättre brottsofferarbete inom sin nation. Efterfrågan medför att många förfrågningar om besök tyvärr måste besvaras med nej på grund av arbetsbelastningen. Biblioteket Biblioteket besöks också av forskare, universitetsstuderande och lärare. Dessutom kommer många frågor via telefon och e-post till bibliotekarien från dessa grupper, liksom från journalister. 2.1.3 Övriga uppdrag och internationellt arbete Regeringsuppdrag Beskrivningen av regeringsuppdragen har kommenterats ovan under 2.1. Antalet regeringsuppdrag har expanderat. Detta visar på ett seriöst intresse för att brottsofferperspektiven ska bli integrerade i olika verksamheter, vilket Brottsoffermyndigheten givetvis uppskattar. Samtidigt är detta resurskrävande för myndigheten, särskilt om parterna för samverkan eller samråd saknar erfarenhet eller insikt om brottsofferperspektiv, vilket inte varit helt ovanligt. Internationellt arbete 3
Det avslutande stycket innehåller sakfel angående de nordiska konferenserna. Brottsoffermyndigheten har hittills arrangerat en EU-konferens vartannat år och vartannat år en nordisk konferens. Av de nordiska har en angått principer och praxis för brottsskadeersättning, en annan Brottsofferfonden. Dessa har framförallt riktat sig till ansvariga inom justitiedepartementen och en mindre grupp praktiker. Den senaste konferensen hade en större målgrupp av forskare och praktiker på temat Våldets offer vårt ansvar. Den samlade ca 350 deltagare hösten 2002. Årets konferens blir nordisk, kommer att hållas i slutet på oktober och behandlar temat vittnesstöd. 2.2.1. Brottsofferfondens nuvarande verksamhet Styrdokument för verksamheten När det gäller spridning av resultat och erfarenheter som de projekt som finansieras från Brottsofferfonden genererar sprids de i enlighet med Brottsoffermyndighetens plan för uppföljning av projekt, d.v.s. genom artiklar i det nyhetsbrev som getts ut sedan början av 2001 och via myndighetens hemsida. Dessutom får många projekt möjlighet att presentera sin verksamhet och sina resultat vid de konferenser, seminarier och temadagar som Brottsoffermyndigheten arrangerar. Myndigheten sprider även i andra sammanhang information om pågående och avslutade projekt, såsom vid olika möten och vid telefonförfrågningar bl.a. från journalister. Att myndigheten besöker pågående projekt och bjuder in projekt att inför rådet redovisa sina resultat är ett led i Brottsoffermyndighetens kvalitetsuppföljning och inte, som utredningen anger, ett led i resultatspridningen. Kontrakt Utredningen har anfört att rådet inte fattar separata avslagsbeslut. Det är på sin plats att poängtera att Brottsoffermyndighetens råd alltid fattar beslut avseende var och en av de ansökningar som inkommer vid varje utdelningstillfälle. Rådets beslut protokollförs vid fördelningssammanträdet. Samtliga sökande får sedan ett skriftligt besked huruvida ansökan bifallits eller avslagits. Redovisning och uppföljning av projekt Utredningen anför att de projekt som tilldelas medel enligt det förenklade ansökningsförfarandet inte följs upp. Brottsoffermyndigheten vill betona att det förenklade ansökningsförfarandet inte gäller projekt utan verksamhetsstöd till de lokala brottsofferjourerna. De lokala brottsofferjourerna har en stabil verksamhet, vilket innebär att det ofta är samma föreningar som ansöker om verksamhetsstöd varje år. Myndigheten följer vid en förnyad ansökan upp föregående års verksamhet genom den verksamhetsberättelse och årsredovisning som ska bifogas ansökan. Brottsofferfonden beviljar inte verksamhetsstöd om ansökan har brister i något av dessa avseenden. 2.2.2. Brottsofferfondens fördelning av medel Utredningen antyder att Brottsoffermyndighetens beräkningar när det gäller fördelning av medel från Brottsofferfonden inte är i ordning. Detta finner Brottsoffermyndigheten märkligt då årsredovisningen är reviderad och godkänd av Riksrevisionen. Indelningen av projekt i olika kategorier är inte helt oproblematisk. Exempelvis förekommer det inslag i många projekt av såväl utbildning som informationsåtgärder. Brottsoffermyndigheten delar in projekten i den kategori som passar det huvudsakliga syftet med projektet. Utredningen anför vidare att fem promille av de totalt utdelade medlen 2003 kommit verksamhet som riktar sig till män tillgodo. Det kan i detta sammanhang noteras att de två ansökningar på detta tema som inkommit till Brottsofferfonden också har beviljats finansiering. Fonden ska enligt regleringsbreven under senare år bland annat prioritera kvinnor och barn som brottsoffer. Under år 2003 beviljades medel till 83 projekt med inriktning på våld mot 4
kvinnor med ett sammanlagt belopp om 5 818 700 kr. När det gäller brott mot barn och ungdomar beviljades 43 projekt sammanlagt 5 125 850 kr. Resterande utdelningar, drygt 14 miljoner kr, avsåg generellt sett projekt för brottsofferkategorier med både kvinnor och män. Det är också så att den omfattande allmänna informationen och kunskapsspridningen om brottsoffers rättigheter och behov liksom sådana aktiviteter för särskilt utsatta grupper som äldre, funktionshindrade, offer för homofobiska eller främlingsfientliga brott angår grupper som oundvikligen också består av både kvinnor och män. 2.3 Brottsoffermyndighetens resurser och fördelningen av dem Brottsoffermyndighetens karaktär med växande och växlande uppgifter, kräver en flexibilitet som inte alltid låter sig fångas i exakta tal eller i ett stramt organisationsschema. Innehållet i respektive årsarbetskraft är och måste därför vara ungefärliga uppgifter. Angående avgränsningar och tidredovisning bör påpekas att myndigheten som grund för kostnader per verksamhetsgren har en modell för tidredovisning som granskats och godkänts av Riksrevisionen. Dessutom pågår ett arbete sedan förra året för att utveckla detta system ytterligare. 2.3.2 Ekonomi Utredningen menar att Brottsoffermyndigheten inte har kunnat lämna uppgifter avseende den närmare fördelningen av sina kostnader. Även om myndigheten inte har kunnat ange de mer exakta kostnadsfördelningar som utredningen efterfrågat finns det anledning att markera följande. Brottsoffermyndighetens redovisning är uppbyggd utifrån den statliga baskontoplanen med fördelning av kostnader på såväl utgiftspost som med kontering per verksamhetsgren respektive olika projekt. Detta granskas årligen av Riksrevisionen och även av Ekonomistyrningsverket som årligen fastställer ett ekonomiadministrativt värde för de myndigheter under regeringen som är inordnade i den statliga redovisningsorganisationen. EA-värderingen mäter hur väl kraven i de statliga ekonomiadministrativa reglerna uppfylls, med tyngdpunkt på redovisning i en niogradig skala från AA till CC. Brottsoffermyndighetens EA-värde har sedan räkenskapsåret 1994/95 placerat myndigheten i den absoluta toppen. För år 2003 ingår Brottsoffermyndigheten i gruppen med de 15 främst placerade myndigheterna med värdet AA utan inbördes rangordning. 3. Några tankar om brottsofferfrågornas plats i dagens kriminalpolitik Utredningen konstaterar att brottsofferfrågorna ännu inte har fått fullt genomslag och pekar på att det inte handlar om brister i lagstiftningen utan mera handlar om attityder, kunskap, samordning och praktisk tillämpning. Myndigheten instämmer i stort med det anförda. Det måste dock understrykas att det trots allt hänt en hel del på brottsofferområdet de senaste tio åren, men att det på intet sätt är en omöjlig uppgift att ge brottsofferfrågorna ett ännu större genomslag i såväl lagstiftning som tillämpning och annan praktik, vilket Brottsoffermyndigheten också återkommer till nedan, bl.a. angående behovet av en Brottsofferombudsman respektive nationell samordnare mot våld i nära relationer. De av utredningen föreslagna åtgärderna för en sådan fortsatt positiv utveckling är redan etablerade och accepterade idéer. Myndigheten stödjer dessa och vill särskilt understryka vikten av utbildning och information, där myndigheten har en nyckelposition. Rättsväsendet måste ses som en primär målgrupp i detta sammanhang. Dessutom är det angeläget att både socialtjänsten och hälso- och sjukvården ökar sin brottsofferkompetens, liksom att de ideella brottsofferorganisationerna får stöd via utbildning för att kunna fungera som ett viktigt kompletterande stöd för sina olika brottsoffergrupper. 4. En Brottsofferombudsman eller en samordningsuppgift? Brottsoffermyndigheten ställer sig självklart positiv till att få tydligare och förstärkta mandat att agera för brottsoffer. Samordningsuppgiften liksom att ta fram ett nationellt samordningsprogram för arbete med brottsofferfrågorna på såväl central som lokal nivå uppfattar Brottsof- 5
fermyndigheten därför som mycket positiva. Myndigheten anser att det dessutom vore mycket angeläget att skapa en Brottsofferombudsman integrerad i funktionen som generaldirektör för Brottsoffermyndigheten. Förhoppningen är då att såväl laglighet som lämplighet ska få bevakas ur brottsofferperspektiv. Myndigheten delar de uppfattningar som Brottsofferutredningen och andra har redovisat om att en positiv utveckling är inledd, något har förvisso skett. Det innebär dock inte att brottsoffers rättigheter och behov är tillräckligt uppmärksammade. Att något har skett får inte tas till intäkt för att tillräckligt har skett och för att ambitionsnivån kan sänkas. Det är tvärtom så att med ökande insikter, som Brottsoffermyndigheten ständigt erövrar, så väcks också kontinuerligt nya frågor omkring brottsoffers behov och utsatthet. På något eller några decennier är det inte möjligt att mer än påbörja det perspektivskifte som skulle kunna ge brottsoffret en likartad position eller motsvarande behandling som sedan århundraden ensidigt riktats mot gärningsmannen. För detta krävs åtskilliga rättsliga reformer utöver de som har skapats. Härutöver krävs omfattande insatser för att implementera befintliga och förhoppningsvis kommande lagändringar. Lagstiftning i sig är viktig, men paragrafer är aldrig nog för att förändra djupt sittande värderingar. Ett inrättande av en Brottsofferombudsman är mycket angeläget för att förverkliga detta. Brottsofferombudsmannen bör få de uppgifter som flertalet andra ombudsmän har, vilket skulle ge de fördelar som utredningen också beskriver (s. 68 f.). Utredningen menar å andra sidan att myndigheten redan idag skulle kunna följa upp brottsoffrens situation. Men någon uppföljning i egentlig mening är inte möjlig trots att Brottsoffermyndigheten med jämna mellanrum får uppgifter om negativa förhållanden. Brottsoffermyndigheten kan t.ex. inte kräva svar från andra myndigheter. Dessutom hävdar myndigheten att förutsättningarna delvis är annorlunda idag jämfört med vid tiden för Brottsofferutredningen. Både Brottsoffermyndighetens erfarenheter och forskningsresultat visar på en rad delvis nya former av professionella tillkortakommanden från såväl rättsväsendets aktörer som socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens, vilka drabbar brottsoffer och orsakar s.k. sekundär viktimisering. Komplikationen med att chefen för Brottsoffermyndigheten blir Brottsofferombudsman existerar, men borde kunna överbryggas genom att de ärenden som berör Brottsoffermyndigheten lämnas vidare till Justitieombudsmannen för granskning. En sådan rent rättslig granskning innebär visserligen ingen förbättring i förhållande till läget idag, men heller ingen försämring för just dessa fall. Vinsterna för brottsoffer i relation till samtliga andra instanser/myndigheter skulle lätt väga upp detta. De beskrivningar som ges på s. 71 kan ifrågasättas som uttryck för en alltför stor tilltro till lagstiftningens effekter. - Rätten till målsägandebiträde varierar regionalt i praxis. Rätten till särskild ställföreträdare för barn är en relativt ny och inte utvärderad reform. Rätten till stödperson verkar nästan inte utnyttjas, varken under förundersökning eller rättegång. Vittnesstöd finns däremot, mycket tack vare Brottsoffermyndigheten. - Utredningen visar också på det problematiska förhållandet mellan rättigheter i lagtexten och rättigheter som inte förverkligas: Att myndigheterna sedan inte alltid tar sitt ansvar bör kunna lösas på andra sätt. (s. 72). Nej, detta är enligt myndighetens mening ett mycket starkt argument för en Brottsofferombudsman. Alternativet att Brottsoffermyndigheten ska ta emot och vidarebefordra klagomål framstår som kraftlöst. Denna funktion av "klagomur" överlåter hela ansvaret för klagomålets fortsatta hantering på brottsoffret. Ett absolut minimum är att myndigheten får kräva att den ifrågasatta instansen svarar både till det klagande brottsoffret och till Brottsoffermyndigheten om vad 6
som skett och/eller sker på grund av klagomålet, liksom att Brottsoffermyndigheten får kommentera detta svar. Brottsoffermyndigheten uppskattar förslagen om att regeringen antingen i respektive instruktion eller regleringsbrev ger andra myndigheter i uppdrag att samverka med Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndigheten är självklart villig att liksom nu vidareförmedla erfarenheter till Regeringskansliet. Myndigheten uppskattar också förslaget om att berörda departement utvecklar former för samarbete och samordning. De nämnda departementen, Justitiedepartementet, Socialdepartementet och Näringsdepartementet, kan med fördel kompletteras med Utbildningsdepartementet. Förhoppningen därvidlag är att samverkan skulle bidra till att tydliggöra vikten av brottsofferkompetens inom såväl skolan som många grundutbildningar på universitet och högskolor. 5. En särskild nationell samordnare mot våld i nära relationer Brottsoffermyndigheten hävdar att uppdraget att ha en samordningsuppgift för samtliga brottsofferfrågor självklart kan och dessutom vinner på att kombineras med den av Personsäkerhetsutredningen (SOU 2002:71) föreslagna uppgiften som nationell samordnare mot våld i nära relationer. Åtskilliga argument kan anföras till stöd för detta. Ett sådant är att Brottsoffermyndigheten har omfattande erfarenheter och bred kompetens också om våld i nära relationer. Det är t.ex. omkring hälften av alla arbetsuppgifter på myndigheten som angår våld i nära relationer. Av de under 2003 utbetalda brottsskadeersättningarna på totalt 84 miljoner kr bedöms drygt hälften avse ersättningar till kvinnor och barn som utsatts för någon form av mäns våld. Brottsskadeärendena ger bland annat inblickar i hela rättsprocessen från anmälan till verkställighet. Ganska ofta får myndigheten dessutom följa brottsoffrets upplevelser under längre tid än så. En annan och mer mångvetenskaplig källa för kompetensuppbyggnad är Brottsofferfonden. Via erfarenheterna av såväl forskningsprojekt som övriga projekt genererar fonden en mängd värdefull kunskap om våld i nära relationer. Detta förstärks dessutom successivt via det viktimologiska forskningsprogrammet. Härtill kommer de erfarenheter som funktionen av Kunskapscentrum redan bygger på och ständigt genererar. Myndigheten bevakar all relevant forskning, också sådan som produceras via andra forskningsfinansiärer än Brottsofferfonden i Sverige, samt så långt det är möjligt internationellt. Myndighetens samverkan med övriga i rättskedjan, andra institutioner och ideella brottsofferorganisationer avser ofta problem omkring mäns våld mot kvinnor och barn. Efterfrågan på kompetens i dessa frågor ökar ständigt, vilket samtidigt är både glädjande och oroande. Det är också så att den omfattande allmänna informationen och kunskapsspridningen om brottsoffers rättigheter och behov liksom sådana aktiviteter för särskilt utsatta grupper som äldre, funktionshindrade osv. oundvikligen också måste inkludera våld i nära relationer. Härutöver förtjänar de redan nu positiva effekterna av det viktimologiska forskningsprogrammet att framhållas. Brottsoffermyndigheten har dessutom startat ett nationellt viktimologiskt forskarnätverk som nu är under uppbyggnad. I nätverket ingår såväl seniora forskare som doktorander från många olika discipliner och från landet samtliga universitet. Inom forskarnätverket finns därmed en unik kompetens samt närhet till forsningsfronten med inblickar också i pågående projekt. Nätverket har samlat många forskare som arbetar inom det specifika fältet våld i nära relationer. Myndigheten kommer också fortsättningsvis att ha en nyckelroll vad gäller aktiviteter inom nätverket, liksom för dess kontinuitet och expansion med tillflöde 7
av nya forskare/doktorander. Brottsoffermyndigheten kommer härigenom också att garanteras tillgång till all ny forskning inom fältet. Sammantaget leder detta till en mycket god inblick i forskningsfronten inom olika discipliners brottsofferforskning liksom till unika kunskaper om olika praktiker som berör offer för brott. Det gäller i synnerhet på det specifika fältet våld i nära relationer. Brottsoffermyndigheten kan inte instämma i utredningens uppfattning att funktionen som nationell samordnare för våld i nära relationer skulle innebära att myndigheten får uppgifter på flera plan. Och Brottsoffermyndigheten vänder sig med bestämdhet emot den tolkning som utredningen gör när den hävdar: "Det är mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt."(s. 80). Detta strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet vad gäller våld i nära relationer. De erfarenheter som skapats via arbete med och forskning om offer för våld i nära relationer är mycket mer komplexa än beträffande andra offerkategorier. Dessa mer komplexa erfarenheter kan mycket väl komma andra brottsofferkategorier till godo. Däremot är det omvända aldrig tillräckligt, dvs. generell brottsofferkompetens räcker inte till för att hantera problematiken vid våld i nära relationer. Detta är inte att ställa grupper mot varandra. Det är att anpassa brottsofferarbetet till respektive grupps behov och att prioritera på ett sätt som gör att samtliga brottsoffergrupper kan förväntas få professionellt och adekvat bemötande, behandling osv. Samordnaren ges en betydelsefull roll som inspiratör, erfarenhets- och kunskapsbank. Myndigheten vill särskilt framhålla vikten av en bred tvärvetenskaplig kompetens rörande mäns våld mot kvinnor och barn samt de särdrag som präglar olika former av våld inom nära relationer, så att uppdraget kan genomföras på ett insiktsfullt sätt. Den nationella samordnaren måste också för att kunna agera effektivt ha en kompetent och välfungerande stab till sitt förfogande. Också detta talar för att den nationella samordnaren kopplas till Brottsoffermyndigheten. Här förtjänar de redan nu positiva effekterna av det viktimologiska forskningsprogrammet liksom av det nationella forskarnätverket att framhållas på nytt. Tilläggas kan att Umeå universitet har och kommer att ha styrka inom det viktimologiska forskningsfältet. Den juridiska institutionen har t.ex. prioriterat tematisk forskning med fokus på polis- respektive rättsväsende som syftar till att vara tvär- eller mångvetenskaplig och med tydliga genusperspektiv. Projektet "Brottsoffer i rättsväsendet" inkluderar flera disputerade forskare och ett antal doktorander. En av myndighetens anställda har rekryterats till dess vetenskapliga ledningsgrupp. Umeå universitet har också varit miljö för ett antal viktiga avhandlingsprojekt under senare år inom andra discipliner, med klar bärighet för både socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna. Denna tradition kan också vidareutvecklas inom den nationella genusforskarskolan vid universitetet, liksom av flera sedan tidigare aktiva mansforskare. 6. Nya uppgifter för Brottsoffermyndigheten Myndigheten delar utredningens bedömning att antalet ansökningar om brottsskadeersättning kommer att öka betydligt redan på grund av det faktum att de stora försäkringsbolagen ändrat sina ersättningsregler enligt överfallsskyddet. Sannolikt kommer den normala årliga ökningen, som hittills legat på 5 8 procent, att höjas till 7 10 procent, vilket statistiken för i år också talar för. EU-direktivet om brottsofferersättning kommer sannolikt att medföra utökade arbetsuppgifter och myndigheten instämmer här i utredningens bedömning vad avser förslagets konsekvenser. Vad gäller förslagen om utökade möjligheter att få skadestånd mellan närstående respektive ekonomisk ersättning till hotade personer har myndigheten ingen annan uppfattning än vad som redovisas av utredningen. 8
Det är svårt att bedöma vilken ökning av arbetsbelastningen som förslaget om brottsskadeersättning till barn som bevittnar våld kan komma att medföra. Utredningens åsikt att belastningen kommer att bli relativt låg har inte motiverats. De höga talen för såväl anmälda som dolda brott av detta slag talar dock enligt myndighetens bedömning för att antalet ansökningar om sådan ersättning kan bli betydande och svårutredda. Därmed krävs resursförstärkningar. 7. Brottsoffermyndighetens regressverksamhet Utredningen har förstått regressverksamhetens vikt och angelägenhet samt föreslagit att resurserna för denna verksamhet omedelbart förstärks. Detta är en uppfattning som delas av myndigheten. Här måste också understrykas vikten av att regeringen klart tillkännager den nya moderna synen på regressverksamheten, eftersom den delvis står i strid med de återhållsamma förarbetsuttalandena till brottsskadelagen. 8. Brottsoffermyndighetens uppgifter på informations- och kunskapsområdet Brottsoffermyndigheten instämmer i stort med utredningens förslag och har sedan tidigare inlett förändringsarbete på några av de punkter som uppmärksammas, t.ex. vad avser hemsidan och översyn av myndighetens olika ansökningsblanketter. 9. Viktimologisk forskning och utvecklingsverksamhet Brottsoffermyndigheten delar helt utredningens prioritering av det viktimologiska forskningsprogrammet. För att öka förutsättningar för dess förverkligande menar myndigheten att det är oerhört viktigt att Brottsofferfondens medel förblir intakta och inte beskattas av fördelning till brottsförebyggande projekt. Brottsoffermyndigheten gläds åt utredningens markering mot att detta skulle kunna ske via en överföring av medel till Brottsförebyggande rådet/brottsförebyggande institutet, vilket utredningen om Brottsförebyggande rådet föreslog. Detta leder för myndigheten också till att det inte går att dela utredningens uppfattning om att Brottsförebyggande rådet bör vara representerat i det organ som beslutar om Brottsofferfondens medel. Myndigheten anser inte heller att praktiker bör ingå i fondens beslutsorgan. Brottsoffermyndigheten menar att de mycket breda kontakter med och inblickar i alla former av brottsofferverksamheter som Brottsoffermyndigheten har, är en bättre garant för bra prioriteringar mellan olika projekt än vad enstaka representanter för denna praktik skulle kunna vara. 10. Brottsoffermyndigheten som serviceorgan till regeringen Brottsoffermyndigheten delar utredningens uppfattning om att den bör ha en tydlig och självständig roll i förhållande till regeringen. Enligt utredningen om Brottsförebyggande rådet kommer ansvaret för den kriminalpolitiska statistiken fortfarande att ligga hos Brottsförebyggande rådet/brottsförebyggande institutet. Saknas en grundläggande inmatning om brottsoffer, vilket fortfarande är fallet, så kommer inte heller den föreslagna analysenheten inom Justitiedepartementet att kunna arbeta med statistik avseende brottsofferfrågor. Därmed inte sagt att analysenheten inte skulle kunna fylla andra viktiga funktioner ur brottsofferperspektiv. 11. Operativa uppgifter Brottsoffermyndigheten är enig med utredningen om vikten av lokalt brottsofferarbete, liksom om värdet av att nu ta fram en strategi för detta i ljuset av vunna erfarenheter. Myndigheten är däremot ytterst tveksam till att redan nu samtidigt utveckla ett samarbete med brottsförebyggande insatser. Det argument som utredningen själv åberopar angående eventuellt ansvar för myndigheten att också fördela medel till sådan förebyggande verksamhet, menar Brottsoffer- 9
myndigheten har relevans även för detta; "brottsofferfrågorna som ännu är relativt oetablerade skulle riskera att hamna i skymundan" (s. 116.). Myndigheten ställer sig positiv till att också i fortsättningen ansvara för riktade utbildningssatsningar och menar att sådana uppdrag är mycket lämpliga utifrån Brottsoffermyndighetens förutsättningar och för en fortsatt spridning av brottsofferkompetens. Myndigheten har däremot invändningar mot utredningens förslag angående vittnesstöd. Vittnesstödsverksamheten Brottsoffermyndigheten vidhåller bestämt det förslag som myndigheten tillsammans med Domstolsverket och Brottsofferjourernas Riksförbund presenterade i rapporten om regeringsuppdraget om vittnesstöd under våren. Myndigheten stärks ytterligare i den uppfattningen av den fortsatt goda respons som det pågående arbete med vittnesstödsverksamheten möter och av att ytterligare regeringsuppdrag gör det arbetet möjligt. Myndigheten har dessutom varit delaktig i vittnesstödsverksamhet sedan snart tio år tillbaka, även om det har varit i större omfattning under tiden för regeringsuppdragen, och har samlat en bred kompetens omkring denna. Detta arbete har på intet sätt medfört att vittnesstödet i sig blivit myndighetsliknande. Däremot har myndighetens medverkan lett fram till att en enhetlig verksamhet med tydliga funktioner har etablerats vid samtliga domstolar i landet. Ett nationellt ansvar för Brottsoffermyndigheten innebär fortfarande att det är de ideella organisationerna som bedriver vittnesstödsverksamheten, men att det finns en kompetent instans att vända sig till för att erhålla det stöd och den hjälp som kan behövas i en mängd olika frågor. De lokala domstolarna har medverkat genom att upplåta och anpassa sina lokaler, föreläsa om rättsprocessen vid utbildningar och informera om verksamheten. Ett samarbete med domstolarna finns alltså redan idag. Domstolarna har emellertid inte någon erfarenhet av att vare sig rekrytera till, utbilda för eller samordna verksamheten. Det är dessutom inte självklart att domstolens personal besitter brottsofferkompetens med den bredd som är önskvärd för att vara bästa partnern i fråga om vittnesstöd. De ideella organisationerna som bedriver verksamheten har varierande förutsättningar och personella resurser vilket medför att de inte alltid kommer att kunna övertyga domstolarna att ta det ansvar som behövs. Det är alltså av stor betydelse att Brottsoffermyndigheten kan bistå ideella organisationer med rekrytering, utbildning samt råd och stöd. Det är också viktigt att statliga medel tillskjuts för att verksamheten ska få en stabil och gynnsam utveckling. Att enbart överlåta finansieringen av verksamheten till fonden medför att ideella organisationer blir ansvariga för att ansöka om medel som möjliggör verksamheten. För att uppnå en enhetlig lösning bör det finnas ett vittnesstödsbidrag som utgår årligen till alla som bedriver sådan verksamhet. Sammantaget är det ohållbart att enbart fonden ska stödja landets vittnesstödsverksamhet ekonomiskt. 12 Brottsofferfonden 12.2. Används medlen där de bäst behövs? Den utvärdering av Brottsofferfonden som gjordes år 2000 av fristående forskare och som presenterades i rapporten Fem år med Brottsofferfonden är en kvalificerad utvärdering och en samlad analys av fondens verksamhet och resultat 1994-2000. I samband med utvärderingen gick forskarna igenom samtliga ansökningar till fonden och samtliga redovisningar från de 10
projekt som hade beviljats medel. Intervjuer genomfördes också med såväl forskare som representanter för de ideella organisationerna. Fondens utdelning av medel med jämförelse med BRÅ:s statistik över anmälda brott För att bedöma om Brottsofferfondens medel används där de bäst behövs krävs insikter i viktimologi. Även om ett brott i vissa fall leder till ekonomiska förluster och/eller omfattande fysiska skador är det ofta den psykiska upplevelsen som är svårast för brottsoffret att handskas med. Särskilt gäller det vid utsatthet för brott av någon närstående eller om brottet har varit integritetskränkande på annat sätt. Många brottsoffer behöver stöd och hjälp under lång tid efter brottet och söker sig till de olika ideella organisationernas stödverksamhet. Långt ifrån alla som söker stöd hos dessa eller hos offentliga inrättningar har polisanmält händelsen. Därför är det vanskligt att dra slutsatser utifrån den offentliga kriminalstatistiken. Brottsofferfondens medel har i stor utsträckning gått till insatser riktade till kvinnor som har utsatts för våld av en närstående man, barn som utsatts för brott och på senare år homosexuella personer som utsatts för brott. Dessa brottsoffer har utsatts för integritetskränkande brott och behöver stöd i att återerövra sina liv. Sedan Brottsofferfonden inrättades har också en rad olika stödformer utvecklats. Brottsofferfonden är i sin verksamhet bunden av de ansökningar som inkommer till fonden. Via olika kanaler har information om Brottsofferfonden som möjlig finansiär av brottsofferinriktade projekt spridits till olika grupper i samhället. Stimulansåtgärder kan i någon mån påverka vilka ansökningar som inkommer till fonden men Brottsoffermyndigheten kan t.ex. inte starta föreningar som inte har stöd i ett ideellt engagemang. Myndigheten kan inte heller få existerande organisationer att driva frågor som de själva inte prioriterat. De ansökningar som nu kommer in till fonden torde spegla de områden där det finns intresse av extra insatser och utvecklingsverksamhet och där sådan verksamhet är efterfrågad. Fondens utdelning av verksamhetsstöd i jämförelse med höjningen av fondavgiften den 1 juli 1999 De siffror som presenteras visar att de ideella organisationerna (brottsofferjourerna) i allt väsentligt tillförs medel i samma omfattning som höjningen av fondavgiften ökat Brottsofferfondens intäkter. Efter det att reformen fick ett påtagligt genomslag, vilket skedde först år 2002, har Brottsoffermyndigheten funnit former för att hantera fördelningen av medel i form av verksamhetsstöd. Under 2003 inkom till fonden 7 016 tkr att fördela i form av verksamhetsstöd till ideella organisationer varav 6 821 tkr också fördelades, d.v.s. drygt 97 procent av tillgängliga medel. Det kan i detta sammanhang påpekas att hanteringen av ansökningar avseende verksamhetsstöd kräver en omfattande administration inte minst inom ekonomiavdelningen. 12.3.1 Målen för Brottsofferfonden Brottsofferfonden finansierar olika typer av projekt med vitt skilda inriktningar. Allt från forskningsprojekt som löper under flera år till tryckning av informationsfoldrar och ideella organisationers studiecirkelverksamhet. Brottsoffermyndigheten är i princip villig att fullfölja utredningens förslag avseende mer omfattande egna utvärderingar och uppföljningar av projekt. Detta skulle dock innebära att det är nödvändigt med ett större resurstillskott. Det går även att ifrågasätta värdet av sådana utvärderingar eftersom det redan idag görs uppföljningar av projektens kvalité och resultat. Rutiner för detta har utarbetats efter omfattande kontakter med andra forskningsfinansiärer och bidragsgivare till ideella organisationer och i samråd med Riksrevisionen, som varje år granskar hanteringen av Brottsofferfondens medel. 11
De styrdokument som Brottsoffermyndigheten arbetar med för närvarande är inte på något sätt inaktuella, då arbetssättet eller regeringens riktlinjer inte väsentligen har ändrats under de senaste åren. Dock har ett arbete med att revidera dokumenten inletts. Att studera fondens effekt på individnivå, som utredningen anser vara av betydelse, är en omöjlig uppgift. Man kan även ifrågasätta värdet av en sådan studie och vad det egentligen är som ska mätas. Som exempel kan nämnas att många av de projekt fonden finansierar rör utbildnings- och informationsinsatser till stödpersoner i ideella organisationer och olika yrkesgrupper som möter brottsoffer. Det är allmänt vedertaget att utbildningsinsatser är av värde, men om varje individ i mötet med varje enskilt brottsoffer sedan agerar på ett mätbart bättre sätt är mycket svårt att utvärdera. 12.3.2 Vad fondens medel ska användas till i framtiden Det är tydligt att utredningen inte har någon klar åsikt om hur Brottsofferfondens medel ska fördelas då samtliga områden förs fram som värdefulla. Prioriteringen av Brottsofferfondens medel bör enligt Brottsoffermyndighetens uppfattning även framledes göras av Brottsoffermyndighetens råd som har en god överblick när det gäller utvecklingen av brottsofferfrågorna i Sverige. Brottsoffermyndigheten anser det positivt att möjligheten öppnas för myndigheten att själv ansöka om medel från Brottsofferfonden och att myndigheten på ett mer tydligt sätt kan satsa på nya förslag och idéer liksom ta initiativ för särskilt utsatta brottsoffergrupper. 12.4.2 Brottsofferfondens förvaltning I stort sett alla tillgängliga medel i Brottsofferfonden har förbrukats varje år. Utredningen pekar på ett positivt resultat för 2003 om 1 121 tkr men har då förbisett att 672 287 kr avser återbetalade medel detta år. Av Brottsofferfondens samlade intäkter 2003 har 98,44 procent förbrukats. Motsvarande siffra 2002 är 102,44 procent. Det är en grannlaga uppgift att beräkna ett års kassaflöde i Brottsofferfonden och matcha detta mot ett utrymme för inkomna projektansökningar med hänsyn till övriga förvaltningskostnader. Utredningen gör bedömningen att det vore bättre om man kunde betala ut alla tillgängliga medel under ett år och att framtida åtaganden belastar kommande år. Detta förhållande gäller redan. Vidare föreslår utredningen att Brottsoffermyndigheten bör underställa regeringen ett förslag till nya riktlinjer för medelsförvaltningen som innebär en friare användning av medlen och riktlinjer för hur medlen bör placeras. Brottsoffermyndighetens erinrar om att det nu är Kammarkollegiet som ansvarar för medelsförvaltningen i enlighet med förordningen (1994:426) om brottsofferfond. 13 Brottsoffermyndighetens framtida uppgifter, ansvarsområden och organisation Brottsoffermyndigheten vill inledningsvis påminna om att Brottsoffermyndigheten tidigare i remissen även förordat inrättande av en Brottsofferombudsman och nationell samordnare mot våld i nära relationer. 13.2.1 Ledningsform Myndighetens åsikt är att den även fortsättningsvis bör ha ledningsformen enrådighetsverk, vilket utredningen också föreslagit. 12
13.2.2. Brottsoffermyndighetens nämnd När det gäller Brottsoffermyndighetens nämnd anser utredningen att den bör heta Nämnden för brottsskadeärenden. Förslaget är ologiskt om man beaktar att nämnden i framtiden kan komma att pröva även ansökningar om annat än brottsskadeersättning, nämligen personskyddsersättning. Myndigheten avstyrker redan av detta skäl ett namnbyte för nämnden. När det härefter gäller urvalet av ärenden för nämndsprövning har utredningen tydligen uppfattat den nuvarande ordningen så att det endast är vid de förberedande nämndsammanträdena som ställning tas i urvalsfrågan. Verkligheten är den att det dagligen i varje ärende görs en bedömning huruvida ärendet skulle kräva eller lämpa sig för en nämndsprövning. De ärenden som på så sätt aktualiseras tas sedan upp till diskussion vid ett förberedande nämndsammanträde. Detta förfarande utesluter inte på något sätt nämnden från att påverka urvalet, utan som redan förekommit ett antal gånger kan nämnden ta initiativ till att myndigheten tar upp ärenden inom ett speciellt rättsområde eller gällande en särskild brottstyp. Nämnden ser kontinuerligt över sina rutiner och har hittills inte sett något negativt i att såväl beslutande tjänstemän vid brottsskadeenheten som informationschefen har deltagit i sammanträdena. Tvärtom kan inte det positiva utbildningsvärdet i detta nog understrykas. Myndigheten har därför ingen förståelse för utredningens påpekanden i dessa avseenden. De enhetliga bedömningar i skadeärenden hos Brottsoffermyndigheten och Ansvarförsäkringens Personskadenämnd som utredningen förespråkar är redan idag en verklighet. Som myndigheten tidigare uppmärksammat, har utredningen förstått regressverksamhetens vikt och angelägenhet samt föreslagit att resurserna för denna verksamhet omedelbart förstärks. Detta är en uppfattning som delas av myndigheten. Här måste återigen understrykas vikten av att regeringen klart tillkännager den nya moderna synen på regressverksamheten, eftersom den delvis står i strid med de återhållsamma förarbetsuttalandena till brottsskadelagen. 13.2.3 Brottsoffermyndighetens råd Utredningens förslag att Brottsoffermyndighetens råd ska byta namn till Nämnden för Brottsofferfonden kan ifrågasättas. Inom forskarvärlden är det naturligt, både historiskt och i nutid, att de organ som beslutar om forskningsanslag kallas råd. Det relativt nyligen skapade Vetenskapsrådet är ett exempel. Brottsoffermyndighetens råd är dessutom numera ett etablerat namn som även de ideella organisationerna väl känner till. Att ha två nämnder, med olika inriktning, inom samma myndighet kan dessutom skapa risker för sammanblandning. Brottsoffermyndigheten ser positivt på utredningens förslag om att antalet ledamöter ska utökas till åtta. Det kan vara värdefullt med en breddad kompetens. Utredningens förslag om att BRÅ bör finnas representerat i rådet på grund av beröringspunkter mellan det brottsförebyggande och det brottsofferinriktade arbetet är dock mycket tveksamt. Brottsofferfondens medel bör vara reserverade för brottsofferinriktade projekt och verksamheter då den tvärvetenskapliga viktimologin och det praktiska brottsofferinriktade arbetet nu är inne i ett mycket expansivt skede. Brottsoffermyndighetens viktimologiska forskningsprogram är under stark utveckling, bl.a. har nyligen ett forskarnätverk bildats. Det är i detta skede mer angeläget att fler forskningsdiscipliner finns representerade. 13.2.5 Genusperspektiv Brottsoffermyndigheten har en samlad kompetens om vad genus- och jämställdhetsperspektiv innebär. Brottsoffermyndigheten lägger dock en betydligt vidare innebörd i detta än vad utredningen gör. De strukturella skillnaderna mellan män och kvinnor och de sociala konstruktionerna av manlighet och kvinnlighet har starka implikationer inte enbart för delaktighet i samhälle och arbetsliv utan också i hög grad på frågor om bl.a. våld och upplevelser av skuld för den som utsätts för brott. Kön och genus samverkar dessutom i komplexa mönster med 13
andra särskiljande markörer som ålder, etnicitet, sexuell läggning, socioekonomiska villkor osv. Därmed finns det inte heller enbart ett genusperspektiv utan oftast flera. Brottsoffermyndigheten förordar därför att en eventuell lagtext fokuserar på genus- och jämställdhetsperspektiv. 13.2.6 Några tankar om organisationen i övrigt Myndigheten noterar utredningens tankar om den interna verksamheten med brottskadeärenden men avstår från att kommentera dem. Myndigheten instämmer i utredningens synpunkter på regressverksamheten. När det gäller utrymme för effektiviseringar delar myndigheten inte utredningens bedömning. 13.3 Resursbehov Samordningsuppgift för brottsofferfrågorna/brottsofferombudsman Resurstillskottet som utredningen beräknar till två årsarbetskrafter är ett minimum. Brottsoffermyndigheten menar att man i sammanhanget bör inkludera funktionerna av klagomur samt uppföljning av dessa ärenden. Det medför att resurstillskottet bör vara tre årsarbetskrafter. Den av myndigheten förordade funktionen som Brottsofferombudsman skulle i så fall inte kräva något ytterligare resurstillskott. Nationell samordnare mot våld i nära relationer Funktionen som nationell samordnare mot våld i nära relationer kräver två årsarbetskrafter. Hanteringen av brottsskadeärenden Brottsskadeenhetens resursbehov ökar ständigt i takt med den ökande mängden inkommande ansökningar. Årets ökning fram till mitten av oktober ligger på cirka nio procent. Ännu syns inga tecken på en avtagande ökningstakt. Enbart för att möta dessa ärendeökningar krävs ett tillskott på två rotlar jämfört med dagens åtta. Myndigheten kommer därför att rekrytera två till fyra jurister till arbete som beslutsfattare respektive beredare. De nya ärendegrupper som kan komma att läggas till myndighetens ansvarsområde får naturligtvis en återverkan på resursbehovet. Det är förstås omöjligt att närmare uppskatta storleken därav, även om den förväntade ärendemängden talar för att ytterligare en rotel behöver öppnas. Detta skulle i så fall betyda ett behov av två årsarbetskrafter. Regressverksamheten Regressverksamheten befinner sig i ständig utveckling och planerar redan för en del av de åtgärder som utredningen förespråkar. Således är ambitionen att redan till årsskiftet 2004/05 starta med direktregress i alla ersättningsärenden med känd gärningsman. Den extra satsning som utredningen föreslår för att "komma ikapp" har länge varit ett önskemål för myndigheten som inte kunnat realiseras på grund av för knappa resurser. Sammantaget skulle regressverksamheten, som idag kräver tre årsarbetskrafter, behöva ett tillskott på långsiktig basis som överstiger den enda årsarbetskraften som utredningen föreslår. Sannolikt krävs ytterligare två Den tvååriga tillfälliga förstärkningen om en årsarbetskraft är en minimiförutsättning för att minska balansen av ännu icke genomgångna brottsskadeärenden. Brottsofferfonden Om alla kraven på utvärdering som utredningen framför ska kunna realiseras uppskattar myndigheten att i vart fall två årsarbetskrafter måste tillkomma. 14. Genomförandefrågor 14
14.1 Ekonomiska konsekvenser och förslag till finansiering Utredningens optimistiska förväntningar på regressverksamhetens utveckling delas av myndigheten, även om det kan vara svårt att förutsäga de kommande intäkterna. Utredningen har vidare bedömt att sammanlagt nio årsarbetskrafter behöver tillföras myndighen, men påpekat att tre årsarbetskrafter frigörs när myndighetens uppdrag med vittnesstödsverksamheten är slutfört. Som framgår av vad myndigheten yttrat i frågan om den fortsatta vittnesstödsverksamheten bör denna bedrivas av myndigheten och några årsarbetskrafter frigörs följaktligen inte. - Och även om vittnesstödet skulle komma att lyftas bort från Brottsoffermyndigheten innebär detta inte något egentligt resurstillskott eftersom detta främst berör projektanställda som inte ingår i framtida budgetplanering. - Detta innebär att en expansion av Brottsoffermyndigheten enligt de förslag som utredningen framför kräver ett tillskott på minst nio årsarbetskrafter för att kunna förverkligas på ett godtagbart sätt. Vinner Brottsoffermyndighetens förslag om ytterligare förstärkta brottsofferinsatser gehör krävs ytterligare resurstillskott. 14.2 Konsekvenser för jämställdheten och andra konsekvenser Brottsoffermyndigheten delar utredningens uppfattning att fördelningen mellan brottsförebyggande verksamhet respektive brottsofferverksamhet riktar sig till grupper som domineras av män respektive av kvinnor och barn. Också ur jämställdhetssynpunkt är därför förstärkta satsningar på brottsoffer angeläget. Författningskommentarer Avslutningsvis vill Brottsoffermyndigheten fästa uppmärksamheten på två mindre lyckade delar av förslagen till författningstexter. Den första gäller 3 i förslaget till instruktion för myndigheten. Den paragrafen behöver delas upp i två för att särskilja frågor om genus- och jämställdhetsperspektiv som i princip alltid gör sig gällande, från frågorna om bristande kunskaper i svenska som angår en i vart fall jämförelsevis mindre grupp. Den andra författningstexten som Brottsoffermyndigheten vill ifrågasätta är 6 i förordningen om Brottsofferfonden. Att ge så detaljerade anvisningar som dess andra strecksats innehåller är att driva författningsregleringen för långt. Texten borde kunna stanna vid att ange att resultaten av fondprojekten ska spridas på lämpligt sätt. I detta ärende har tf generaldirektören Per Rubing beslutat. Informationschefen Gudrun Nordborg och fondansvariga Elisabeth Wikén Jidell har varit föredragande. Per Rubing Gudrun Nordborg Elisabeth Wikén Jidell 15