Loggbok nr 52 Vi hade förväntat oss en fin segling upp till det förlovade landet, som USA kallas, men vår färd gick på en mycket tjälskadad väg. Väderkarta på väderkarta Det blev många timmar framför datorn, och den ena väderprognosen efter den andra tickade fram på skärmen. Varje karta tar ca 20 minuter att få fram via vår kortvågsradio, väderfaxmodem och en litet bärbar dator. Vi kollade dagens, 24, 48 och 72 timmarsprognoserna. Dessutom tittade vi på prognosen för USA, då det mesta av lågtryck kommer uppifrån Texas och vandrar ner över Mexikanska golfen. Datorn fylls alltså med 5 kartor på morgonen och 5 kartor på kvällen. Tyvärr har några uppfattat mitt flitiga väderfaxtittande så att dom tror att jag kan något om meteorologi, vilket är en missuppfattning. Likaväl snackar jag väder via VHF en varje kväll och försöker läsa de vindstyrkor, vindriktningar, våghöjder och samt utbredning av hög och lågtryck som kartorna visar. Vad vi förstår har det varit mycket uppskattat, då vi har varit en samling nordiska båtar. Det är ju alltid trevligt att höra vårt vilda tungomål talas även ute i Mexikos övärld. Av proffsen har jag fått lära mig att om inte vind och vindriktning stämmer, så är det landeffekten som påverkat och att längre ut stämmer nog prognosen. Taktiken Vi hade gemensamt beslutat att vi skulle segla iväg precis framför en kallfront, just när vinden började vrida mot sydost. Sedan skulle vi, om inte fronten var för snabb, kunna få vindvridningen som gav syd, sydvästlig, västlig, nordvästlig vind och vara framme i Key West innan nordan satte in. Det är inte lätt att utfärda prognoser. Många tror ju att det är ett löfte meteorologerna ger och att man kan lita på prognosen. Vid 24 timmars prognos är träffsäkerheten ca 70%, för att drastiskt minska till ca 35% vid 48 timmars prognos. Vad träffsäkerheten är på 72 timmars, vågar vi inte tänka på. Man kan bara preparera sig för dåligt väder och vara tacksam när det blir fint. Väderkartorna på kvällen såg ut att ge de rätta förutsättningarna så vi klarerade ut och bestämde start på lördagsmorgonen den 11 feb 2001. Vi hade tagit in ett rev i storseglet för att möta eventuell motvind. Bär vinden emot, så kan man motorsegla med bara storen uppe och med ett rev kan det blåsa ordentligt innan man behöver ta nästa rev. Gränsen mellan första och andra revet går när man får fästa osten på ostmackan med häftstift. Iväg Lördagsmorgonen kom med fint väder, men tyvärr hade inte vinden vridit så mycket mot sydost som vi önskat, men det var bara att ge sig iväg. Lite snirkligt att ta sig ut på öppet vatten från Isla Mujeres, då vi skulle gå norr om ön. Vi hade en 2 meters sandbank någonstans i vägen och den skulle vi undvika. I sådant läge och med ett otillfredsställande sjökort, är ett noggrant ekolod mycket värt. Snart hade vi ön tvärs och stampade på med storsegel och motor, för vinden bar inte mot målet. Vid middagstid funderade vi på att vända. Vi mådde båda lite illa av sjösjukan och det gungade friskt. Det som höll modet uppe, och inte fick oss att vända, var golfströmmen, vi ville inte gå denna sträcka två gånger till. Strömmen gjorde att vi snabbt förflyttade oss längs kurslinjen, som var 55 grader, fast vi fick styra mellan 30 till 40
grader mot styrbord (höger) för att kompensera den kraftiga strömmen. Tyvärr så bar ju vinden ändå mer mot, med denna kurs, varför gjutjärnet fick gå på 1500 varv. 48 timmar senare tyckte vi att nu var det dags att segla och vila trumhinnorna från dunket. Vilan blev bara 45 minuter, därefter ytterligare 5 timmars oljud. Så här kunde det ju inte fortsätta, tyckte vi, och gjorde därefter en förbjuden handling. Vi började kryssa! Golfströmmen Denna livgivande varma havsström, som från Mexikanska golfen passerar söder om Florida, och följer den nordamerikanska östkusten norrut, viker av och delas i två delar. Den norra grenen passerar mellan England och Island och förbi Skandinavien, den andra delen går ner mot Azorerna. Om inte den funnits hade vi nog fått bygga dubbelt så många kärnkraftverk, bara för uppvärmning. Utanför USA har den en hastighet på mellan 3-5 knop och vattenmassor ner till mer än 500 meter djup, rör sig. Bredden är mellan 30 till 40 km. Ytterst börjar dock Golfströmmen som en gren av Norra ekvatorialströmmen. Den kommer in från Atlanthavet in i Karibiska havet och Mexikanska golfen. Ekvatorialströmmens norra gren, Antillerströmmen, återförenas med Golfströmmen norr om Bahamas. Tillsammans beräknas dessa transportera uppemot 55 miljoner m 3 jämförelsevis varmt vatten per sekund norrut. Att den från Azorerna sydgående delen av Golfströmmen återförenas med Ekvatorialströmmen och därigenom sluter Golfströmmens kretslopp, upptäcktes av sjöfarten i äldre tid. Även dagens seglare färdas västerut mellan 10:e och 20:e breddgraden, färden tillbaka österut företas på 40:e breddgraden. I Golfströmmen finns stora områden som nästan lever sitt eget liv. Ibland hade vi mycket måttliga vågor och vi njöt av seglingen. Ibland kom vi in i ett sådant område där vågorna var mycket oregelbundna och höga. Mycket saltvatten kom över båten och framfarten begränsades till några knop. Tur att vi inte var på väg åt andra hållet. Visserligen medvind, men med denna motström. När det guppade som värst, ja då offrade vi lite av magens innehåll till guden Ulk. Han blev dock inte så glad, för förtäringen bestod av bananer och Cocacola, en ny smakupplevelse kanske! Sjön suger ju, sägs det, och visst smakar havregrynsgröten underbart efter en lång nattvakt. Möte Var 6:e timme hade vi fyra båtar kontakt med varandra, först på VHF telefonen, sedan på SSB-radion. Xora hade nämligen fel på sin radio och kunde bara höra oss när vi låg mycket nära varandra. Nu hade vi kontakt och utbytte positioner. Med oss hade vi också Mayflower, en amerikansk båt, med Bob och Maria, som motorseglade mest hela tiden. Allt som oftast kom det stora skepp, visserligen inte i den omfattning vi tänkt oss. Vattnen mellan Cuba och Florida är ju mycket trafikerade, men vi höll oss tydligen borta från de ordinarie linjerna. Under våra kryssningsoperationer kom vi i närheten av Dry Tortuga, den yttersta delen av Floridas förlängning. Där märkte vi att både vind och sjö var snällare, men det var dåligt med golfström, varför vi, trots obehaget, sökte oss till mer medström. Vi hade nu gjort slut på 12 timmar mer än utsatt tid, och såg att angöring av kusten skulle ske i mörker. Skulle vi ligga ute och guppa på havet eller skulle vi gå in i den stora skeppskanalen in till Key West? Elektroniska sjökort
Eftersom vi har en dator ombord och navigatören bör få alla hjälpmedel som finns, för att på ett säkert sätt navigera våran båt i säkerhet, har vi skaffat elektroniska sjökort. Vad är nu detta? Jo, man har scannat av sjökort, sparat dem på en diskett eller en CD-skiva och med hjälp av ett navigationsprogram läser man in kartorna så de syns på skärmen. Efter att detta är gjort, så ansluter man GPS en och begär att navigationsprogrammet t ex. skall placera vår båt i centrum av kartan. Sedan är det bara att segla. Datorn ritar upp ett spår, precis där man gått. Dessutom så finns det små pluttar längs vägen. Om man pekar på en sådan, så upptäcker man att programmet har skrivit en logg också. Där finns angivet tid, position, fart, mm mm. Det är inte klokt vad de kan! Men både elektricitet, datorkraft och stor hårddisk behövs. Ankomst till USA Motström längs kusten och därför hade vi svårigheter att hålla upp mot angöringsfyren. Där började den stora lysbojsförsedda skeppskanalen in mot Key West. Vi hade fått fel på motorn och vågade inte köra den innan vi konstaterat vad det var för fel. Det låg nämligen minst en liter svart olja i kölsvinet och det var inte läge för att ligga på magen och kolla vad det kunde vara. Det räckte med att fylla på ny olja och innan 1.5 liter hade runnit ner (och en halv liter utanför) gjorde sig Ulk påmind igen. Väl uppe på däck kom de livgivande andarna tillbaka och vi segade oss förbi fyren och in i kanalen. Den gick rakt norrut, så nu kunde vi för första gången släcka på skoten. Nu var det tisdag kväll och klockan var nästan 22. Nu kom dator och sjökort väl till pass. En stor hamnspecial gjorde att jag kunde sitta på nedgångstrappan och med hjälp av autopiloten styra mellan bojarna och följa med på datorskärmen. Noggrannheten var så stor att jag kunde se vilken sida av kanalen vi färdades på. Båten Corenita hade kommit fram 4 timmar före oss och berättat var vi kunde ankra. Snart passerades den mycket väl upplysta hamnen och där bakom kröken kunde vi skymta Corenita som hade satt igång sitt blinkljus i toppen. Stackas Kåre var så trött när vi, via radion väckte honom, att han spanade åt fel håll. Jag kan inte se er sade han, via radion. Då var vi 50 meter ifrån honom. Ankaret tog fast mark, i det förlovade landets botten, klockan 1 på natten, och vi kunde göra i ordning för natten och en välbehövlig vila. 390 distansminuter, och tre och en halv dag, hade vi åkt berg och dalbana. Som vanligt kommer man inte ihåg alla tråkiga saker, så nu, när vi har lite avstånd till färden, var den inte så förfärligt illa. Key West Med bara några timmars sömn i benen blåstes jollen upp och de tre besättningarna tog jollarna in för den sedvanliga inklareringen. Efter mycket traskande fram och tillbaka, fann vi tull och immigrationskontoren. Vi blev mycket vänligt emottagna och tullaren undrade om vi verkligen seglat från Sverige med dessa små båtar. Ja, sa vi, men vi har hållit på länge. 12 månader fick vi direkt på båten och sedan frågade han om vi varit hos jordbrukskontoret. Nej sa vi, varvid han tog telefonen, ringde upp dem och sedan ställde killen via telefonen några frågor till oss, varefter tullaren sa, ni har just nu varit på jordbrukskontoret. Immigrationsmyndigheten fanns en trappa upp. Där fyllde man bara i det vanliga turistpappret, men man måste ha ett pass försett med visa. Det går inte att komma till USA utan att ha ett visa i passet, om man kommer med egen båt. Vi fick tillstånd att stanna i USA i sex månader. Kan man inte få 12 frågade jag. Jo, svarade tjänstemannen, det beror på vad för argument du har att komma med. De var inte tillräckliga, fast vi konstaterade om vi är här sex månader, kommer vi in i orkansäsongen, och då kan vi ju inte segla här nere. Vi måste alltså upp
mot Washington under juli-nov för att vara ute ur orkanområdet. När vi åker hem till sommaren, får vi nya 6 månader, så det ordnar sig i alla fall. Om Isla Mujeres var turistens dröm, står Key West inte långt efter. Om detta är USA i ett litet nötskal, vet jag inte vad vi skall ha för uppfattning om Amerika. Massor av konstiga typer som har en mycket avvikande klädsel. Människor med avvikande sexuellt beteende, men det finns ju vanliga turister också. Fart och fläkt är det i alla fall. Fullt ös, som man brukar säga, både på barer och restauranger. Många går ut på kajen för att beskåda solnedgången. Här uppträder jonglörer, balanskonstnärer, magiker direkt på kajen och betalningen, om de nu är värda något, läggs i en burk. Smart var den man som tränat sin hund att hitta pengar. Om du la en dollarsedel på marken, vips var hunden där och plockade upp den och sprang till en hink med sedeln. Folk var som tokiga i denna jycke. Snart hade han samlat nästan en hink full med en och femdollarssedlar till husse. Nere vid hamnen fanns det också ögonfägnad för trötta seglare. En 45-50 meter lång segelbåt låg förtöjd utanför ett av lyxhotellen. Där kunde vi karlar stå och gotta oss åt allehanda verkligen stora tillbehör. De hade kommit direkt från Nya Zeeland, där de kappseglat, och skulle nu ner till Martinique för ny kappsegling. Det finns olika sätt att ta sig runt jorden på! Key West är den stad i Florida som ligger längst ut på den 240 km långa revkorallökedjan Florida Keys. Staden har ca 25 000 invånare och är berömd bland annat för Ernest Hemingways hem och Trumans lilla vita hus, vilka besöks av många turister. De fiskrika vattnen utanför kusten bidrar säkert till att många har sina stora fritidsfiskebåtar här, och det är tät trafik med mycket svall på vår ankarplats. Jollen är vår landförbindelse och man tar 4 dollar för en dag, bara för att lägga till och parkera jollen. Att gå in och lägga båten i någon av de många marinorna är otänkbart på grund av priserna. Man måste nog vara en liten Bill Gates för att klara av detta. Vi spenderar dock mycket tid på ett annat ställe, nämligen West Marin. Detta företag har det mesta i tillbehör till båtar och det är lätt att fördriva tiden framför de dignande hyllorna. Vi har till och med fått tag i rostfria självgängande skruvar, som är 100 mm långa. Passade utmärkt att reparera den skotskena som släppt på grund av lite för hög belastning och tidigare för korta skruvar. Alltid är det något att syssla med på båten. Vi har fått ett litet läckage någonstans framme i fören, var vet vi inte. Det hade läckt in i ett stuvfack, där vi hade tre extra cylinderfoder och tre kompletta kolvar till vår motor. De ligger nu på ett ställe där fiskarna kan gömma sig. Hur vattnet kommit in är svårt att veta, förmodligen skopade vi så mycket vatten över oss, så ankarboxen blev till brädden fylld, och sedan finns det väl något litet skruvhål, som det kan pinka in lite vatten i. Det är otroligt vad konstiga saker det kan hända. När vi lagt oss hörde jag att det kluckade i vår toatank. Den använder vi aldrig ute till sjöss, ändå fanns det vatten i. På morgonen passade vi på att starta pumpen som tömmer tanken. Den gick och gick och gick. Tanken var proppfull av 100 liter saltvatten, som vi hade seglat omkring med. På grund av krängningen hade vattnet kommit in via luftningen till tanken, som sitter i och under avisarlisten! Jag förstår nu att Gun-Britt klagade på vår vilda segling. Endera får jag segla behagligare eller slå i en plugg i luftningen. Jag vet vad det blir på förhand. ICW (Intracostal Waterway) När vi tittat färdigt här i Key West, bär det av upp utmed kusten. Vi har tänkt att gå upp till Cape Canaveral för att den 8 mars se en raketuppskjutning. Det skall vara en alldeles särskild upplevelse att nästan intill startplattan kunna följa en start. Vi kan ankra precis innanför startrampen och på så vis få första parkett. Men innan den 8 mars skall vi väl hitta på något
annat, som kan vara värt att se och uppleva. Vi kanske till och med stannar här över orkansäsongen och ser oss om ordentligt. Det är första gången som Gun-Britt är i USA. Då måste vi ju se till att vi får se så mycket som möjligt. Planer är ju till för att ändras. Gun-Britt och Ingmar