Kulturhistorisk inventering

KULTURMILJÖAVDELNINGEN Byggnadsvård/Arkeologi B M B/ MN/ JG Kulturhistorisk inventering Jönköpings läns museum 1999 2000

Innehållsförteckning Inledning Syfte och mål med inventeringen Vad är kulturvärden? Dokumentvärden Upplevelsevärden Förstärkande övergripande motiv Bevarandefrågor, lagstiftning Metod, källor Översiktlig beskrivning Naturförutsättningar Fornlämningar och kulturlandskap Vad är en fornlämning? Arkeologi i Mullsjö kommun Boplatslämningar och lösfynd stenåldern, istidens slut 1800 f. Kr Monumentalgravar och gudaoffer bronsåldern, ca 1800 500 f. Kr. Bland domarringar och stensättningar järnåldern, ca 500 f. Kr 1050 e. Kr. Produktionslämningar Det historiska landskapet Hur räknas marken? Skiftesreformerna Nyodlingar och igenplanteringar Bebyggelsetradition och arkitektur Herrgårdskulturen Prästerna Allmogen Bebyggelseinfluenser under 1800-talets andra hälft Charles Emil Löfvenskjöld Villabebyggelse Flerbostadshus Trädgård Makt och administrativa strukturer Kyrkplatsen Dom, skjuts, handel social service militära indelningsverket Vägnät, kommunikationer Hålvägar Milstenar Väghållningsstenar Vägens kulturvärden Senare vägminnen Gästgiverierna 2.

Järnvägen kommer Handelsplatser Industriell verksamhet Kvarnar; mjöl- och sågkvarnar Järnhanteringen Garverierna Brännerierna Träindustri Mejerier och andra livsmedelsindustrier Torv- och stenindustri Textilindustri Skolorna Vuxenutbildning Folkrörelserna Frikyrkorörelsen Andra samlingslokaler Friluftsliv, kultur och fritid Pensionatskulturen Friluftsliv Fritidsstugeområdena Ovriga fritidsmiljöer Värt att vårda Detaljnivå; sockenvis Bjurbäcks socken Områden: Bjurbäck Bönared Näs Enstaka objekt: Fornlämningar Bebyggelse Nykyrka socken Områden Nykyrka kyrka Ryfors Tätorten Stationsområdet Centrumområdet Det äldre villasamhället Nyare tillägg Skolmiljöerna Mullsjö Marston Hill Enstaka objekt inom tätorten: Fornlämningar Bebyggelse 3.

Enstaka objekt, landsbygden: Bebyggelse Sandhems socken Områden Margreteholm Tunarp Eriksgatuleden Eriksgatuleden Ljunghem Sibbarp Kyrkoplatsen Grimstorp Kylle mo Tätorten Grimstorpsvägen Kyllevägen Lyckåsvägen / Terassvägen / Villavägen Sandhems skola m.m. Enstaka objekt inom tätorten: Bebyggelse Enstaka objekt, landsbygden: Fornlämningar Bebyggelse Utvängstorps socken Vägmiljöer Områden: Utvängstorp Enstaka objekt: Fornlämningar Bebyggelse Arkitekter Ordförklaringar Källor, litteratur Arkiv Opublicerade källor Litteratur Bilaga 1: Bortskrivna objekt 4.

Inledning Under våren och vintern 1977 genomförde länsmuseet i Skaraborgs län en inventering av bebyggelsen i Mullsjö kommun. Inventeringen genomfördes på uppdrag av Mullsjö kommun och publicerades i en rapport våren 1979. Inventeringen innefattade bebyggelse och industriminne samt en rapport över de registrerade fornlämningarna i kommunen. Under våren 1997 initierades en diskussion mellan länsmuseet i Jönköpings län och Mullsjö kommun om att genomföra en revidering av den nu drygt tjugo år gamla inventeringen. I maj 1999 anslog Mullsjö kommun medel för revideringen och arbetet startade sommaren 1999. Inventeringen har genomförts av antikvarie Britt-Marie Börjesgård och omfattar dels en ominventering av samtliga objekt medtagna i den gamla inventeringen dels inventering av nya miljöer och objekt. Nya objekt har generellt kommit att tolkas som bebyggelse som inte är medtagen i den gamla inventeringen och omfattar dels bebyggelse som är uppfört efter år 1930 dels äldre bebyggelse som idag bedöms vara kulturhistoriskt intressant. Ett skäl till att byggnader som inte var med i den gamla inventeringen nu bedöms vara av kulturhistoriskt värde kan bero på att de är del i en sammansatta miljöer eller att de har ett nyare formspråk. I förhållande till den gamla inventeringen har också ett antal byggnader tagits bort därför att de är förändrade på ett sådant sätt att de inte längre har något påtagligt kulturhistoriskt värde, i några fall är byggnaderna rivna eller i mycket dåligt skick. Inventeringsarbetet har vidare inneburit viss arkivsökning, för att kunna tillföra ytterligare kunskap till den fysiska miljön. I maj 2000 bestämdes att även avsnittet om fornlämningar skulle revideras. Denna del av arbetet har inneburit ombesiktningar av tidigare utvärderade fornlämningsmiljöer samt i viss mån även nya objekt. Fornlämningsanalysen har utförts av antikvarierna Jörgen Gustafsson och Mikael Nordström. Syfte och mål med inventeringen Syftet med inventeringen är att den i första hand ska utgöra ett planeringsinstrument för kommunen, men rapporten ska även vara en källa till information och kunskap för kommunens innevånare avseende de kulturhistoriska värdena i området. Rapporten består av två delar, dels en inledande översiktlig beskrivning, dels en katalogdel som sockenvis listar kulturhistoriskt värdefulla områden och objekt, innefattande bebyggelse och fornlämningar. Vad är kulturvärden? Vad gäller bebyggelse har Riksantikvarieämbete gjort en definitionen av vilka element de kulturhistoriska värden består av. Basalt använder de begreppen dokumentvärde respektive upplevelsevärde. Definitionen är delvis också användbar avseende andra kulturhistoriskt värdefulla objekt eller lämningar så som fornlämningar. 5.

Dokumentvärden Med dokumentvärde menas faktiska egenskaper som byggnader har. Detta är värden som kan beskrivas objektivt, kanske i vissa fall mätas och jämföras med andra byggnader. Dokumentvärdet inbegriper historiska egenskaper inom en rad områden, det kan vara; byggnadshistoriskt, byggnadsteknikhistoriskt, arkitekturhistoriskt, samhällshistoriskt, socialhistoriskt, personhistoriskt eller t.ex. teknikhistoriskt. Upplevelsevärden Utöver dessa faktiska värden finns också upplevelsevärden. Det är subjektiva värden som är svårare att mäta och kvantifiera då de utgår från värderingar. Arkitektoniskt och konstnärligt värde är välkända begrepp som kanske inte kräver någon speciell förklaring. Med patina avses att byggnaden genom sitt skick kan förmedla en tidsdimension och ge upplevelsen av en långvarig användning. En gammal fönsterbåge med blåst glas och väderbitna karmar där flera olika färgskikt kan anas illustrerar åldrandet på ett mycket konkret sätt. Avlägsnas patinan återstår bara den objektiva upplysning som byggnaden ger om sin tillkomsttid och skick idag, dess egen berättelse om mellanliggande tiders användning går förlorad. Gränsen mellan patina och rent slitage och direkta skador är ofta otydlig och kan vara svår att uppfatta. Med miljöskapande värde avses en byggnads betydelse för miljön som helhet. Identitetsvärdet står för det som gör att vi känner trygghet, samhörighet och hemkänsla i miljön. Detta är i första hand ett socialt värde där de kulturhistoriska aspekterna ingår mer eller mindre framträdande. Byggnaderna i sig behöver inte vara märkvärdiga, för att ha detta värde. Som kommande utifrån kan det vara svårt att uppfatta den här typen av värden som i mycket handlar om det bekanta och vardagliga men också igenkännbara. I kontinuitetsvärdet ligger en tidsaspekt, att en plats eller område har använts för ett viss sorts verksamhet under lång tid. Skolorna på Gunnarsbo i Mullsjö är ett sådant exempel, där den äldsta skolbyggnaden är från 1800-talets mitt, nyare byggnader har tillfogats i olika tidsskikt och området fortsatt används för undervisningsändamål. Med traditionsvärde kan avses speciella tilldragelser som kan förknippas med en särskild byggnad eller plats, eller en byggnads betydelse som bärare av en tradition. Sankt Sigfrids källan i Utvängstorp och den i kyrkan bevarade bambukäppen är ett exempel på en plats och ett föremål som är knutna till en berättartradition. Det lilla missionshuset med anspråkslöst yttre kan ha spelat en stor roll i bygdens historia och därmed vara en viktig traditionsbärare. Symbolvärdet är relativt lättförståligt och ofta tydligt. En byggnad kan vara en symbol för en ort, en stad, ett begrepp eller en samhällsfunktion. Ibland är symbolfunktionen avsedd, som när en ort bygger ett höghus för att sätta staden på kartan. I andra fall kan byggnaden i efterhand ha fått en symbolroll. Fabriksskorstenen reser sig som ett synligt tecken på industriell framgång och teknisk utveckling, men kan även förknippas med armod och tunga arbetsförhållanden. Kyrkan mitt i byn och kyrktornet markerar religiösa och kulturella värden, men står också som en symbol för sin bygd. När Mullsjö kommun använder det gamla vattentornet i sitt marknadsföringsmaterial, fyller det flera funktioner. För mullsjöborna utgör vattentornet en välkänd byggnad som alla kan relatera till, för den utomstående kan vattentornet förmedla att Mullsjö är ett stationssamhälle och att just järnvägen har varit betydelsefull för Mullsjö. Förstärkande, övergripande motiv Till dessa värden kan man sedan lägga förstärkande övergripande motiv. En byggnads värde har traditionellt varit starkt förknippad med dess bevarandetillstånd. Ett hus i ori 6.

ginalskick eller med få förändringar från dess uppförandetid, har nästan alltid klassats högre än en byggnad som genomgått ett antal utvecklingsskeden. I dessa sammanhang brukar man tala om autenticitet och äkthet som just förstärkande motiv. En byggnad i originalskick berättar om byggnadsskicket vid tillblivelsetiden, vilka färgsättningar som var populära och andra ofta modebetonade drag. En byggnad i originalskick kan därför ofta också ha ett pedagogiskt värde, genom dess tydlighet, vilken gör den relativt lätt att läsa och förstå. Detta kan gälla en byggnad i sig men också i dess sociala och ekonomiska sammanhang. Kring en herrgårdsmiljö är de ibland mycket enkla byggnader som har skapat förutsättningarna för välståndet viktiga för att kunna förstå det ekonomiska överflöd som herrgården speglar. Kvalitet i detta sammanhang inbegriper flera olika egenskaper, från ett rent hantverksutförande till mera estetiska aspekter, där man ser skönheten i en väl uttänkt konstruktion, noggrant utformade detaljer, väl valda material och ett skickligt utfört hanverk. I en medveten arkitektonisk gestaltning finns kvalitetsbegreppet ofta inbyggt, omsorgen om detaljerna och goda och anpassade material är till exempel egenskaper som brukar förknippas med god arkitektur. Detta knyter samman det konstnärligt-arkitektoniska värdet med det mera jordnära kvalitetsbegreppet som ligger i hållbarhet, slitstyrka och funktionsduglighet. Denna strävan efter kvalitet förekommer ofta i det traditionella folkliga byggandet och visar sig i utformning och val av material. Och är ofta motiverade av både funktionella och estetiska krav det noga utvalda virket i fönsterbågarna tillät klena dimensioner vilket i sig gav ett bättre ljusinsläpp. Sällsynthet är ytterligare ett så kallat förstärkande motiv. Om en byggnad visar sig vara ensam i sitt slag blir bedömningen givetvis en annan än om den är en i raden. Sällsyntheten har ofta av naturliga skäl förknippats med hög ålder, men kan också vara relevant på yngre byggnader utifrån att dessa kan vara unika i sitt slag t.ex. vad gäller byggnadsteknik eller industriell process. Porttornet på Näs ett bra exempel just vad gäller sällsynthet, då det tillhör en av de få kända bevarade porttornen i Sverige. Man kan med säkerhet säga att porttornets sällsynthet spelade en avgörande roll för att Näs blev förklarat som byggnadsminne. I motsats till sällsyntheten står representativitet. Med det representativa menas ofta det som är typiskt för en trakt, socken eller landskap. Det kan även avse näring eller ett socialt skick. Det kan gälla byggnadens utformning, typ av byggnad, val av byggnadsmaterial etc. Bedömningen av det sällsynta och representativa varierar utifrån olika perspektiv; nationellt, regionalt och lokalt. En kvarn som är den enda bevarade i ett område har där ett värde, som samma byggnad inte har, om bedömningen skulle ske utifrån ett nationellt perspektiv. Med en tidigare fokusering på sällsyntheten och det högkvalitativa har ofta mycket av det representativa gått förlorat. Backstugorna och annan enkel utmarksbebyggelse som i en tidsepok var mycket vanliga, är idag mer än sällsynta då de inte har tillmätts tillräckligt värde för att bevaras till eftervärlden. I de undersökta socknarna var under 1800- talets mitt brännvinsbrännerierna vanligt förekommande, idag finns inget av dessa bevarade. Begreppen ovan är hämtade ur en definition av Axel Unnerbäck vid Riksantikvarieämbetet, ur Kulturmiljövård 1-2/95. 7.

Bevarandefrågor, lagstiftning Plan och bygglagen (PBL), är den lag som reglerar den byggda miljön. Utöver PBL finns även kulturminneslagen (KML) som bland annat omfattar fornlämningar, kyrkor och byggnadsminnen. I Plan- och bygglagen som trädde i kraft juli 1987 finns generella hänsynsregler avseende om- och tillbyggnader av bebyggelse. Vid förändring av byggnader gäller att förändringar skall utföras varsamt så att byggnadernas särdrag beaktas och att bland annat deras kulturhistoriska värde tas tillvara. Enligt PBL, 3 kap 12 får inte byggnader som är särskilt värdefulla ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär förvanskas. Sådana byggnader skall vidare underhållas så att deras särart bevaras. Detta gäller vare sig åtgärderna är bygglovspliktiga eller ej. Byggnader som är upptagna i de av kommunerna antagna kulturhistoriska inventeringarna berörs av dessa generella hänsynsregler enligt PBL. Genom PBL ligger det huvudsakliga ansvaret för planfrågorna hos kommunerna. Inom tätorter och stadsmiljöer regleras t.ex. vilka åtgärder som är lovpliktiga genom gällande detaljplan, det vill säga åtgärder som fastighetsägaren behöver bygglov för att få genomföra. Det kan t.ex. gälla förändring av fasad, målning, val av fönster och takmaterial etc. För områden utanför detaljplanelagt område kan särskilda områdesbestämmelser antas. För bebyggelse på landsbygden där inga områdesbestämmelser finns är det de generella hänsynsreglerna enligt PBL som gäller. I Naturresurslagen (NRL) finns bestämmelser om så kallade Riksintressen. Ett område av riksintresse för kulturmiljövården anses besitta så stora kulturhistoriska värden att det är en angelägenhet för staten och dess regionala kontrollorgan i form av länsstyrelsen att skydda dessa områden mot påtaglig skada. För ett riksintresse gäller att länsstyrelsen kan upphäva en kommuns beslut om de inte tillgodoser riksintresset. NRL syftar till stor del att natur- och kulturvärden ska skyddas genom annan lagstiftning. I Sverige finns omkring 1800 riksintressen för kulturmiljövården, varav fyra områden berör Mullsjö kommun. Dessa är Ryfors, med dess unika engelska park, området innefattar även Tunarp, Kylle mo med dess fornåkerområde, Sandhem med hålvägssystemet norr om Sandhem den så kallade Eriksgatuleden vilket innefattar även Ljunghem, samt Kymbo Tall varav delar av det avgränsade området perifert berör Sandhems socken. Utöver detta finns även så kallade riksintressen för friluftslivet i området, här är Stråken uppsatt som ett dylikt. I lagen om kulturminnen finns bland annat bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Enligt lagen får en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller ingår i ett kulturhistoriskt synnerligt märkligt område förklaras som byggnadsminne. I Mullsjö kommun finns två byggnadsminnen, det är dels Bönareds kaplansboställe dels Näs, båda i Bjurbäcks socken. Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Samtliga kyrkor i kommunen är äldre och omfattas därmed av detta skydd. 8.

Vad gäller fornminnen, se vidare under avsnittet om fornlämningar. Metod, källor Det använda källmaterialet är, om det inte särskilt anges i texten, framför allt hembygdslitteratur. Vad gäller mera allmänna historiska referenser se källförteckningen. När gårdsuppgifter är hämtade ur de publicerade fastighetsbeskrivningarna anges inom parantes dels SGG som avser Svenska gods och gårdar, Skaraborgs län södra vilken utkom år 1941, dels SB som står för Sveriges bebyggelse, landsbygden Skaraborgs län del V från 1955. Avseende ortnamnsuppgifter samt hänvisningar till jordeböcker, är dessa oftast hämtade ur Ortnamnen i Skaraborgs län, del XIII, Vartofta härad av Ingvar Lundahl, utgiven år 1955. Källor till förhistorien Kunskap om vår förhistoria kan hämtas ur framför allt fornlämningar och lösfynd, men också litteratur, antikvarisk-topografiska arkiv, ortnamnsarkiv, äldre kartmaterial och naturvetenskapliga analyser. Fornlämningarna finns registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, som emellertid inte är komplett utan ständigt revideras. I registret upptas av naturliga skäl endast synliga fornlämningar, varför åtskilliga platser med dolda fornlämningar återstår att upptäckas, t ex i samband med exploateringar eller riktade forskningsinsatser. Fornminnesregistret är uppbyggt sockenvis, och lämningarna är numrerade i löpande ordning som de är registrerade. De fornlämningsnummer som finns angivna i rapporten är hämtade ur detta register. Fornminnesregistret finns förutom hos Riksantikvarieämbetet finns även i kopior hos länsstyrelsen och länsmuseet, samt i vissa fall även hos hembygdsföreningarna. 9.

Översiktlig beskrivning Naturförutsättningar De naturgivna förutsättningarna präglar i mycket en bygd och dess människor. Mullsjö kommun är i första hand en skogsbygd, med ett kuperat småskuret landskap. I sydost den långsträckta sjön Stråken som norr över följs av Tidans dalgång. Sandåsarna och tallskogen är karaktäristiskt för dessa områden. I Sandhems norra del, framför allt runt gården Mosseberg är marken inte lika kuperad. I öster upp mot Hökensås finns även mossar och myrmarker. Jordmånen och markförhållandena skapar särskilda odlingsförutsättningar. Sandjorden är lämplig för potatisodling, vilket inte minst avspeglar sig i den omfattande bränneriverksamhet som bedrevs i området under 1800-talets andra hälft. I områden där jordbruken inte har de bästa förutsättningarna skapar innevånarna andra sätt att försörja sig. I skogsbygder och randområden av olika karaktär har ofta hantverk och annan protoindustriell verksamhet spelat en roll för försörjningen. Jordbruket har inte varit den enda utkomstkällan. Fornlämningar och kulturlandskap Vad är en fornlämning? Enligt kulturminneslagen (KML) är fasta fornlämningar lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. Som exempel på sådana lämningar anges bland annat gravar, ristningar, minnesvårdar, samlingsplatser (t ex rättskipning, kult och handel), lämningar efter boplatser, produktion och näringsfång, ruiner av borgar, kyrkor mm, färdvägar, vägmärken, skeppsvrak (mer än hundra år) samt naturbildningar med anknytning till sägner eller folkliga föreställningar. Sådana lämningar är skyddade enligt lag (KML 2 kap. 1 ) och kallas fasta fornlämningar. Lagen tillämpas inte strikt, t ex behandlas husgrunder efter torp och backstugor endast som fasta fornlämningar om de är äldre än 1700-tal. Yngre lämningar efter kolning såsom kolbottnar och kojgrunder betraktas inte heller som fullvärdiga fornlämningar i den meningen att de erhåller status som fast fornlämning. Det beror bland annat på deras ymniga förekomst och förhållandevis unga ålder. Tidigare betraktades röjningsrösen som i huvudsak spår efter yngre tiders odling, men sedan man genom undersökningar på 1980-talet kunnat belägga att röjningsröseområden, åtminstone delvis speglar en förhistorisk odlingsverksamhet ändrades synen denna fornlämningskategori. På samma sätt har det visat sig att tjärdalar inte sällan kan ges en medeltida datering och därför till skillnad från tidigare börjat registreras som fornlämningar. 10.

Fornlämningsbegreppet är sydost synes inte statiskt utan förändras i takt med att vår kunskap om olika fornlämningstyper ökar. Fornminnesinventering Under 1600-talet grundlades statens intresse för fornlämningar, vilket bland annat kom till uttryck i inrättandet av en riksantikvarietjänst 1630 och ett första påbud om fornminnesinventeringar 1666. Orsaken var Sveriges ambition att bli en europeisk stormakt och den gamla rivaliteten med Danmark om Nordens överhöghet, inte minst kulturellt. Det var av stor vikt att man kunde visa på ett storslaget förflutet. I 1630 års Memorial heter det att rijkzens antikvarij och häfdesökakiare allehanda monumenter och saker sökia skole och sambla, som färdherneslandet kan blifwa illustrerat medh På uppdrag av Rikskanslern Magnus Gabriel de La Gardie författade riksantikvarie Johan Hadorph 1666 ett Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter, vilket brukar betraktas som världens äldsta lag rörande fornlämningar. Det kom påföljande år att skickas ut i riket till landshövdingar, biskopar och präster, vilka läste upp påbudet i sina respektive församlingskyrkor. Rannsakningarna kom att upprepas fram till 1690- talet. Resultatet av rannsakningarna finns inte bevarade i sin helhet och för socknarna inom Mullsjö kommun saknas dessa tyvärr helt. Någon ny statligt initierad inventering kom inte att göras förrän under 1900-talet. Den första i Mullsjöområdet utfördes 1959 och en revidering gjordes 1985. En begränsad fornminnesinventering hade emellertid gjorts redan 1929 av H. Gabrielsson. Fornlämningar omnämns sporadiskt i en del äldre topografisk litteratur som beskrivningar över Vartofta härad och Skara stift (t ex Ljungström 1877). Arkeologi i Mullsjö kommun Att beskriva fornlämningar och kulturmiljöer i Mullsjö kommun måste göras utifrån avsaknaden av arkeologiska undersökningar, med några enstaka undantag. Karl Erik Sahlström efterundersökte 1935 en skadad stensättning (fornlämning 14) vid Sjöbacka i Bjurbäcks socken och 1941 undersökte han en av odling skadad domarring (fornlämning 68) vid Broholm i Sandhems socken. Därutöver har det utförts karteringar och mindre undersökningar av den fossila åkermarken vid Kylle mo och Utvängstorp. Redan på 1950-talet karterades området vid Kylle mo av Knut Fredriksson och 1956 utfördes där en pollenanalytisk undersökning av Magnus Fries. Kulturgeografiska institutionen i Stockholm har också utfört forskningsgrävningar vid fornåkrarna i Utvängstorp (Klang 1981). Boplatserna är dåligt kända i området, då de som redan nämnts i regel inte är synliga ovan mark. I samband med plöjningsarbeten 1969 i Saxarp i Sandhems socken noterades kol och skörbrända stenar i åkern. Fyndplatsen som inte blev närmare undersökt antyder förekomsten av boplatslämningar i form av härdar. Liknande iakttagelser finns också från Broholm intill väg 47/48. Boplatslägen och lösfynd stenåldern, istidens slut 1800 f Kr De första människorna som befolkade dessa trakter anlände i takt med att fauna och flora gjorde sitt återintåg i landskapet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Från is 11.

tidens slut, ca 10 000 år f.kr fram till ca 4000 år f.kr, levde man som jägare och samlare, vilket innebar att man levde som nomader och flyttade dit föda och villebråd fanns att få för tillfället. Troligtvis var boplatserna säsongsbetonade det vill säga man bodde på de platser som ur födosynpunkt var gynnsamma för årstiden. Tekniskt sett utvecklades redskapen flinttekniken blev bättre och yxorna effektivare. Dessutom utvecklades pilbågen under denna period. En annan viktig del i utvecklingen var att man under perioden började att domesticera djur det vill säga tämja och avla djur. De första var troligen varg och svin. Idag hittas spåren efter stenåldersboplatser vid sjöar och vattendrag. Ungefär 4000 år f.kr år hände två viktiga saker nämligen att man började att tillverka keramik och odla sin egen säd. Tillgången till keramikkärlen var en förutsättning för att kunna lagerhålla det odlade spannmålet. Denna period kallas för yngre stenålder eller bondestenåldern. Den avgörande skillnaden mot tidigare var att boplatserna blev av mer permanent karaktär. En av anledningarna till detta var att man genom jordbruket kunde producera ett överskott av föda och att den investerade arbetsinsatsen i t ex skogsröjning och svedjning gjorde att marken ur ägandesynpunkt blev värdefullare än tidigare. Även tamboskap blev en viktigare del av näringsfånget. De fynd från stenåldern som har påträffats har delats upp i olika kulturtillhörigheter. Om dessa konstruktioner verkligen representerar verkliga mänskliga kulturer vet vi egentligen inte, men de utgör ett kronologiskt arbetsredskap för arkeologerna. Den första jordbrukande kulturen kallas för Trattbägarkulturen och har fått sitt namn från sina karaktäristiskt formade keramikkärl och existerar från början av bondestenåldern. Den följs sedan av den Gropkeramiska kulturen och Stridsyxekulturen för att sedan följas av Senneolitiska kulturer, som avslutar stenåldern ca 1800 f.kr. De indikationer på stenålder som finns i Mullsjö kommun utgörs främst av lösfynd av flinta samt sten- och flintyxor. Fynden koncentrerar sig till vattendragen Stråken, Tidan och Sandhemssjön i Bjurbäcks och Sandhems socknar. Även vid Knipesjön i Nykyrke socken har flera lösfynd av stenyxor och flinta gjorts. Säkra gravar från stenåldern saknas. Dock finns en stensättning (fornlämning 14) vid Sjöbacka i Bjurbäcks socken som enligt uppgift har innehållit fyra flata stenblock som stått på kant i graven. I graven har också hittats en skafthålsyxa och i närheten två keramikskärvor och två flintbitar. De kantställda hällarna tyder på att det kan röra sig om en hällkista, som eventuellt kan dateras till den senare delen av bondestenåldern eller möjligen äldre bronsålder. Även skafthålsyxan som hittades i graven kan ges en liknande datering. Trots att arkeologen K.E. Sahlström, som undersökte graven 1935, konstaterade att det troligtvis inte rör sig om en hällkista kan man inte bortse ifrån att både fynden och hällarna pekar på motsatsen. Ett stort antal av lösfynden kan dateras till senneolitikum, ca 2300 1800 f.kr. De utgörs av skafthålsyxor, flintdolkar och flintspetsar. Yxor av typen tunnackiga kan dateras till tidigneolitikum, ca 4000 2800 f.kr, och förknippas med trattbägarkulturen. Även yxor av tjocknackig typ förekommer, framförallt i området vid Knipesjön, Dessa dateras till mellanneolitikum dvs ca 2800 2300 f.kr. I övrigt består lösfynden av flintredskap, bla skrapor, spån och avslag av flinta. Dessa fynd låter sig svårligen dateras därför att typerna existerar genom en stor del av stenåldern. Endast två stenåldersboplatser är registrerade i kommunen, nämligen på Bockö i Stråken och på Stråkens östra strand, väster om Bockö i Sandhems socken. Med stor sannolikhet finns det många oupptäckta boplatser längs Stråken, Tidan och andra vattendrag i 12.

kommunen, men eftersom boplatserna ej är synliga ovan mark och få exploateringar företas i direkt anslutning till vattendragen är sannolikheten liten att de påträffas. De övriga lösfynden av flinta kan också med stor sannolikhet indikera boplatser eller närhet till dessa. Att döma av de lämningar från stenåldern som har hittats i kommunen kan man sammanfattningsvis säga att de koncentrerar sig till vattendragen främst i Sandhems och Bjurbäcks socknar samt runt Knipesjön i Nykyrka socken. Utav de fynd som går att datera hamnar de flesta i yngre stenålder, det vill säga 4000 1800 f.kr. Fynden består av flint- och stenyxor, flintdolkar, annan flinta och keramik. Monumentalgravar och gudaoffer bronsåldern, ca 1800 500 f Kr Inte bara bronsföremål började importeras från kontinenten, med följde också tekniskt kunnande, nya idéer och föreställningar. I uppförandet av monumentalt belägna gravar såsom större högar, rösen och stensättningar kan man ana ett socialt stratifierat samhälle. Något som också återspeglas i statusföremål som rikt dekorerade vapen och smycken. Under bronsålderns första del dominerar fortfarande skelettgravskicket, men vid mitten av perioden har man nästan helt övergått till att kremera de döda. Boskapsskötseln var fortfarande dominerande men även odling av korn och vete förekom. I vissa områden var det säkert också vanligt med jakt men framför allt fiske. På flera håll i landet har man undersökt bosättningar med långhus upp till 30-40 meter långa. På boplatserna förekom ibland också bronsgjutning. Bronsålderns religion ser vi spåren av i hällristningar och offerfynd. Under bronsåldern offrades föremål i våtmarker för att befrämja fruktbarhet och kanske framgång i strid. Om stenåldersspåren inom Mullsjö kommun domineras av lösfynd blir läget annorlunda under bronsåldern. Då började större gravmonument uppföras i form av rösen, stensättningar och högar. Ingen av dessa gravar är emellertid undersökt, varför vi inte med säkerhet kan säga vilka som uppförts under bronsåldern. Analogier med undersökningar på annat håll har dock visat att ensamliggande eller mindre grupper med rösen, med en diameter över ca 10 meter, ofta kunnat dateras till bronsåldern, framför allt dess äldre del. Motsvarande stensättningar har en större spridning över tiden, men en inte obetydlig del har sannolikt tillkommit under bronsåldern. I kommunen finns ca 35 rösen, 53 stensättningar och 4 högar. Precis som tidigare är inte boplatslämningarna synliga ovan mark. De kan dock antas vara belägna inte långt från gravarna. Inom kommunen finns två intressanta bronsåldersfynd. En kantyxa i brons är påträffad i en åker på fastigheten Kråmmered 1:1, Bjurbäcks socken. Fyndomständigheterna är inte närmare kända, varför det är svårt att säga vad den representerar en boplats, en grav eller kanske är den bara borttappad. Kantyxan kan dateras till ca 1800 1300 f.kr. (SHM 27386). Vid Ängelstorp i Sandhems socken gjorde Levin Johansson och soldaten C J Rinaldo på 1870-talet ett fynd i samband med uppodlandet av en mosse (SHM 5539 och 7571:203-204; Olsén 1934:sid 163f). Det inköptes till Statens historiska museum, SHM vid två olika tillfällen men härrör av allt att döma från samma depåfynd. Fyndet består av fem halsringar och en armring i brons. Det utgör ett s k offerfynd och kan dateras till över 13.

gången mellan brons- och järnålder, ca 500 f.kr. En något obskyr gud benämnd Gudinnan med halsringen anses ha dyrkats vid den här tiden. Dylika halsringar är inte ovanliga och en snarlik har t ex påträffats i södra Vättern. Bland domarringar och stensättningar järnåldern, ca 500 f Kr 1050 e Kr. Järnhanteringen kom till Norden på 500-talet f.kr. Med hjälp av 14 C-dateringar har man konstaterat att hanteringen spridit sig mycket fort till vitt skilda områden i landet. Järnframställningskonsten var naturligtvis en revolutionerande nyhet för människorna. Dels var järnet ett mycket funktionellt material och dels var det inte lika kostsamt som bronset, eftersom man oftast hade lokal tillgång på råvaran. Järnet var en metall som blev tillgänglig för var och en. Under järnåldern blir också jordbruket intensivare. Markutnyttjandet ökar både för odling och bete. Detta tillsammans med en förändring till ett kallare och fuktigare klimat gör att ädellövskogen minskar. Avverkning av timmer för husbyggnation, hägnader och kolframställning gjorde intrång i de kvarvarande skogsbestånden. Landskapet förändras således och blev öppnare. I samband med att ädellövskogen minskade ökade bokbeståndet kraftig. Omkring 500 år e.kr hade boken blivit det dominerande trädslaget i Sydskandinavien. Samtidigt spred sig granen hastigt söderut och nådde under järnålderns lopp södra Småland. Lämningar från järnåldern i Mullsjö kommun visar sig framförallt i form av gravar av olika typer. Domarringar, kvadratiska stensättningar och s k treuddar (tresidiga stensättningar) representerar järnåldern. Runda stensättningar kan till viss del också dateras till järnåldern, men är till sin form och konstruktion svåra att skilja från bronsålderns stensättningar. Boplatslämningarna är fåtaliga och kronologiskt osäkra. I Saxarp, Sandhems socken hittade man rester av vad som troligtvis var härdar. Även vid Broholm, i Sandhems socken har det på 50-talet hittats härdar i anslutning till en domarring och en hög (fornlämning 68). Härdarna är inte daterade, men är troligtvis anlagda under brons- eller järnålder Domarringar finns i hela kommunen, dels ensamliggande och dels samlade på gravfält. I Bjurbäck finns två gravfält (fornlämning 10 och 12) med sammanlagt 15 domarringar. En domarring (fornlämning 68), vid Broholm i Sandhems socken restaurerades och undersöktes 1941 av fil.dr K. E. Sahlström. Vid undersökningen hittades några få bottenbitar till ett lerkärl och brända ben. Enligt uppgifter i ett brev (i ATA) skall flera gravar ha påträffats i anslutning till domarringen Under vägarbete för några år sedan skadades ett par gravar, som innehöllo benrester. Det är inte ovanligt att andra typer av gravar som saknar markering ovan jord är placerade i anslutning till domarringar. De kvadratiska stensättningarna koncentrerar sig i Sandhems socken framförallt kring Sandhemssjön och till ett område ca 3 km norr därom. I övrigt finns en kvadratisk stensättning i Utvängstorps socken och en i Nykyrka socken. Domarringar och kvadratiska stensättningar kan dateras från ca Kristi födelse till 600 e.kr. Gravar från den yngre järnåldern utgörs av mindre högar och stensättningar (vanligen ca 3 9 m i diameter) oftast samlade i större grupper, på s k höggravfält. I Mullsjö kommun finns ett gravfält (fornlämning 52), vid Kylle mo i Sandhem, vilket består av bland an 14.

nat två mindre högar och 15 runda stensättningar (den största hela 17 meter i diameter) som möjligtvis skulle kunna dateras till yngre järnålder. Genom att titta på gravarnas spridning ser man att bosättningarna under den äldre järnåldern framförallt ansluter till vattendragen Sandhemssjön, Stråken och Tidan och i stort sett tangerar lämningarna från bronsåldern. När det gäller den yngre järnåldern är antalet lämningar så fåtaliga att det inte går att göra sig en bild av bosättningsmönstret. Möjligen har det funnits fler gravar från yngre järnålder, vilka i så fall har bortodlats. Produktionslämningar Under begreppet produktionslämningar döljer sig lämningar som tillkommit genom någon form av framställningsprocess. Exempel på dessa kan vara ugnar, slaggvarpar, kolningsgropar och kolbottnar. Men de mest uppmärksammade inom kommunen är de fossila åkerspåren. Järnframställning Järnframställning, och därmed förknippade aktiviteter, har avsatt ett flertal spår i kulturlandskapet. Järnframställningsugnar av olika typer existerar från järnålder fram till nutid. Framställning av kol, som var en förutsättning för järnframställning, har avsatt lämningar i form av kolningsgropar och kolbottnar. Kolningsgropar anses vara den tidigaste typen av kolframställningslämningar. De börjar användas redan under järnåldern och förekommer fram till 15-1600-talet. Under 1600-talet, i samband med att vallonerna kommer till Sverige och järnframställningen intensifieras, börjar man använda kolmilan. Kolmilan avsätter spår i kulturlandskapet i form av runda, kolfyllda upphöjningar, vilka kallas kolbottnar. Ibland hittas även gropar omkring kolbottnen, vilka var till för milans luftförsörjning. Kolmilan användes från 1600-talets tidigare hälft fram till 1900- talet. Det skall dock sägas att kolbottnar inte åtnjuter status som fast fornlämning. Lämningar efter kolarkojor kan också påträffas i samband med kolbottnar. Slaggvarpen är en annan lämning som tillkommit som en direkt följd av järnframställning. En slaggvarp är en hög av järnslagg och inte sällan återfinns ugnen inuti slaggvarpen. Lämningar efter järnframställning är fåtaliga i Mullsjö kommun. I Sandhems socken finns två kolningsgropar (fornlämning 255), en kolbotten och en kolarkoja (fornlämning 256). I Nykyrka socken har en slaggvarp (fornlämning 9) och två kolbottnar (fornlämning 7) påträffats. Antalet registrerade järnframställningslämningar speglar inte den egentliga förekomsten, utan sannolikt har denna fornlämningstyp inte uppmärksammats i tillräcklig grad. Tjärframställning När det gäller lämningar efter tjärframställning, såsom tjärdalar och tjärrännor, är också dessa fåtaliga i kommunen. Den enda som är registrerad är en tjärränna i Nykyrka socken (fornlämning 6). Tjärrännor anlades i sluttningar och omgavs på var sida av en vall och vid slutet av rännan anlades en grop för uppsamling av tjäran. Även tjärugnar och tjärhällar kan påträffas i dessa sammanhang. Tjärframställning finns belagd i Norden redan under romersk tid dvs kring Kristi födelse och på 1300-talet exporterade man tjära från Sverige, vilket berättas i de Lybska tullregistren. Tjärframställningen pågick i Sverige till ett par tre decennier i på 1900-talet, vilket visar att verksamheten har haft en lång tradition. 15.

Andra produktionslämningar Även sentida produktionslämningar finns representerade i fornminnesregistret i form av kvarnar, smedjor och brännerier och övriga industrilämningar. Dessa dateras allt från 1600-tal till 1900-tal. Ett intressant exempel är Olofsborgs salpeterbruk i Sandhems socken som idag består av tre husgrunder (fornlämning 101). Bruket var, enligt skriftliga källor, i bruk från 1619 till 1650 och var ett av 14 salpetersjuderier som vid den tiden fanns i landet. Fossila åkerspår Forskningen kring fossil åkermark är en relativt ny gren inom arkeologin och kulturgeografin. Det var först i samband med revideringsinventeringen under 1980-talet som intresset för denna fornlämning väcktes på allvar. Fornlämningstypen är dock inte okänd historiskt sett. Redan Saxo Grammaticus uppger på 1200-talet att man i hela Danaväldet har dynger af Stene ligge inde blant Skoven Taeer. Anledningen till dess uppkomst skulle ha varit att i Hedenold har der boet flere Mennesker her i Landet end nu til Dags. Även Linné uppmärksammar denna företeelse, när han 500 år senare, vid sin resa genom Småland stöter på stora stenrössjor med människohänder ihopplockade Liksom Saxo Grammaticus var hans förklaring att befolkningen under röjningsrösenas tillkomst varit större. I Mullsjö kommun uppmärksammades denna typ av lämning tidigt. P.E. Lindskog skriver i början av 1800-talet om Sandhems socken Öfver allt i skogarne finnas igenlagde åkrar, hvilket både tillhopakastade stenhögar och åkrarnes tydliga gränsor tillkännagifva. Troligt är att Digerdöden vållat denna förödelsen. De rester som vi idag kan se efter fossil odling, är bland annat röjningsrösen, hägnadsvallar, stensträngar och terrasskanter. Dessa lämningar kan var svåra att upptäcka eftersom de ofta är övervuxna och inte sällan ligger i skogsmark. De äldsta spåren av fossil åkermark kan vara från ca 1000 år f.kr. det vill säga från yngre bronsålder och framåt. I Mullsjö kommun hittar vi spår av åkerbruk i framförallt Sandhems socken men även i Utvängstorps socken. Det största och mest uppmärksammade området är Kylle mo i Sandhem, som också är riksintresseområde. Där ligger, över ett stort terrasserat område, stensträngar systematiskt upplagda för uppdelning av odlingsytor. Dessa är övertorvade och relativt svåra att upptäcka. Odlingsmarken har troligen tagits ur bruk under medeltiden och pollenprover har visat att alla de fyra sädesslagen har odlats med råg som huvudsakligt sädesslag (Fries 1960). I samma område finns också förhistoriska gravar från både äldre och yngre järnålder i form av ett röse, domarringar, runda och kvadratiska stensättningar samt högar. Övriga områden med fossil åkermark är belägna runt Sandhemssjön. Ett mycket tydligt exempel är Ljunghemsbackar (fornlämning 187) ca 3 km norr om Sandhemssjön. Det består av sju terränganpassade odlingsytor med terrasskanter som avgränsar ytans nedre del. Tre av åkrarna är också indelade i bandformiga parceller. I Utvängstorps socken ca 500 m NNÖ om kyrkan finns också ett mycket tydligt fossilt åkerlandskap. Bestående av ca 15 åkerytor eller bandparceller. Dessa begränsas sinsemellan av jordblandade stenvallar och terrasskanter. BILD: Lantmäterikarta Kylle mo/utvängstorp + kartering 16.

Det historiska landskapet Markanvändningen har sett olika ut över tiden. Det som med den otränades öga kan se ut som opåverkad natur, är det sällan. Naturlandskapet präglas av människan, i form av boskapens betning, växter och träd som har gynnats eller introducerats av människan, skog- och jordbrukets olika brukningssätt över tiden. Och då inte bara i historiskt tid utan även i ett längre tidsperspektiv. I området finns få byar, utan det är framför allt ensamgårdar som dominerar. Den enda riktigt stora byn i kommunen är Ljunghem som redan i det tidiga historiska materialet innehåller ett antal gårdar. Antalet sätesgårdar påverkar också landskapet. I modern tid har Ryfors stora markinnehav också påverkat markanvändning och bebyggelsemönster. 1600-talets lösenhandlingar och olika former av tionde- och skattläggningslängder tillsammans med uppgifter ur de geometriska jordeböckerna ger en viss information om vad man odlade och hur, samt vilka djur som man höll på de olika gårdarna. För Sandhems socken finns dessa publicerade i Fredrikssons gårdskrönikor, 1600-tal del 1. Alla gårdar i socknen har hållit kor, undantagen utgörs av knektar och ryttare. Av sädesslagen odlades råg, korn och havre, med tonvikt på de två första. Vad gäller brukningsmetoder varierar detta kraftigt, i socken förekommer ensäde, tredingsträde och fjärdingsträde parallellt. Hur räknas marken? Mantal är ett äldre mått på en jordbruksfastighets skatteförmåga, under medeltiden betydde det ett antal män eller människor som var arbetsföra. Sin nuvarande betydelse, det vill säga det tal som uttrycket ett hemmans storlek, fick ordet först på 1630-talet. Numera används mantal endast i betydelsen som mått på en fastighets andel i en by. Skiftesreformerna Under 1700- och 1800-talet genomfördes en rad skiftesreformer för att effektivisera jordbruket och skapa mer ändamålsenliga brukningsenheter. Vad gäller storskiftet under 1700-talet i nuvarande Mullsjö kommun så omnämns det framförallt i lantmäterimaterialet och avser då skogsmarkerna. Laga skiftet som började genomföras från 1820- talets slut innebar inte bara en sammanläggning av tegarna utan föreskrev ibland även en utflyttningsskyldighet. Vilket innebar att de tidigare täta bondbyarna kom att delas upp. I Ljunghem som är den största byn i kommunen genomfördes förrättningen under åren 1830 1834 och fastställdes 1835. Den karta som upprättades inför skiftet visar hur gårdarna ligger samlade i en klungby. På många håll kom skiftesreformen att förändrade grundvalarna i bygemenskapen. I det undersökta området finns få byar. Detta gjorde att den sociala omställningen här inte blev lika stor, som i trakter med större byar. Ändrade odlingssystem ställde andra krav på redskap och omkring år 1850 hade exempelvis nästan samtliga gårdar på Falubygden skaffat plogar. I områden med lättare jordar fanns inte samma behov att övergå till järnplogar. I Sandhems socken hade vid samma tid knappt hälften av gårdarna järn i sina åkerredskap. Den teknisk utvecklingen med nya redskap och maskiner tillsammans med industrialiseringens möjlighet till massproduktion, var ytterligare förutsättningar för ett effektivare jordbruk. 17.

Nyodlingar och igenplanteringar Under 1800-talets slut och 1900-talets början bröts fortsatt ny mark, då jordbruket var den främsta näringen. Sjöar torrlades och mossar dikades ut för att kunna utöka odlingsarealerna. Nyodling av åkermark stimulerades på olika sätt, bland annat spred hushållningssällskapen kunskap och delade ut diplom till olika framgångsrika brukare. Vidare stimulerades etableringen av små egna hem bland annat som ett sätt att motverka emigrationen. Industrins behov av arbetskraft och jordbrukets ökade produktivitet innebar ett trendbrott, det behövdes inte längre mera jordbruksmark. Med landsbygdens avfolkning och en förändrad jordbrukspolitik har från 1960-talet odlingsmark planterats igen. Marken till de mindre brukningsenheterna, torpen och småjordbruken läggs i träda. Ängar och hagmarker växer snabbt igen, när de inte betas. Torpställen som idag ligger mitt inne i skogen kan ursprungligen ha legat i ett relativt öppet landskap. Torp och backstugor låg ofta i randområdet mellan in- och utägomarken. Detta är en pågående process och en utveckling som troligen kommer att accelerera med den förändrade bostadsstrukturen och minskande antal aktiva bönder. Ett slående exempel där flera generationers olika behov och brukningssätt parat med svängningar i jordbrukspolitik och rådande brukningsmoden blir synbart är på Grimstorp. I ängen nordost om manbyggnaden ligger några rödfärgade byggnader, vid en närmare granskning visar det sig vara en gammal såg och ett före detta brygghus. Fram till 1920-talet låg den en mindre sjö norr om dessa byggnader och den lilla bäcken från Kvarnsjön till Grimstorpssjön försåg kvarnen och sågen med vattenkraft. Sjön torrlades och marken odlades upp. Under 60-talet planterades den 40 år tidigare nybrutna sjömarken igen. Idag växer granskogen på marken. Byggnadstradition och arkitektur Herrgårdskulturen Under medeltiden utvecklades ett frälse som kom att erhålla skattebefrielse mot att de på kungens begäran ställde upp med beväpnade män. Under 1500-talet mildrades påföljden om man inte fullgjorde sina skyldigheter och frälset kom därmed att förvandlas till ett adligt stånd frälserättigheterna gick i arv och förloras inte även om krigstjänsten ej fullföljdes. När Riddarhuset inrättades år 1624 lagfästes detta och frälset fick bland annat skattefrihet för sina egendomar. Dessa skattefria gårdar kom att kallas säterier och var befriade från skatt om de var ståndsmässigt bebyggda och jorden var i god hävd. Antalet säterier ökade kraftigt då officerare och andra tjänstemän i staten avlönades genom att de fick en gård att bo på och livnära sig av. Denna utveckling pågick under stora delar av 1600-talet men avbröts genom reduktionen, då ett stort antal gårdar återgick till kronan. Inrättandet av nya säterier förbjöds 1686. År 1810 upphävdes bestämmelsen att endast adel fick äga säterier, reformen kom som en bekräftelse på den förändring av jordägandet som inletts redan tidigare. En ny sorts godsägare, varav många ur borgarklassen, de som kom att kallas possessionater, växte fram. 18.

Mangårdsbyggnaderna på mindre säterier under 1600-talet och det tidiga 1700-talet är ofta uppförda av timmer i en våning under säteritak, med tillhörande flyglar. I Mullsjö kommun finns ingen sätesgård av denna karaktär bevarad. De äldsta sätesgårdarna är Bjurbäcks gård och Näs, båda med huvudbyggnader från 1700-talet. Båda byggnaderna står dock troligen på äldre grunder och har anor minst från 1600-talet. Näs har dessutom ett ålderdomligt porttorn som i sitt slag troligen är unikt, detta är genom en dendrokronologisk undersökning daterad till omkring 1690. Redan tidigare bör dock gården varit ståndsmässigt bebyggt med tanke på den bevarade högklassiga spisomfattning i sandsten som är krönt med dåvarande ägarnas vapen och som genom dessa dateras till 1600- talets första fjärdedel. Bjurbäcks gård från 1700-talets andra hälft är uppförd i en våning med ett högt brutet tegeltak. En typ av herrgårdsanläggningar som enligt konsthistorikern Gösta Selling, i sin enkelhet representerar det mest nationella, svensk herrgårdsstil har frambringat. Manbyggnaden på Näs är i försäkringsbrev daterad till 1770-talet och tillhör med sin stora frontespis en byggnadstyp som kommer vid denna tid och blir relativt vanlig under 1800-talets början. Även manbyggnaden vid Mosseberg är från 1700-talet, vilket man kan ana i gårdens brutna tak, dess nuvarande utseende är dock i mycket präglat av den renovering som genomfördes på 1950-talet. Flera sätesgårdar i kommunen har tidigare varit bebyggda med huvudbyggnader från 1700-talets andra hälft uppförda i två våningar och med valmade tak. Tunarp, Grimstorp och Olofsborg har haft huvudbyggnader av denna typ. Det tidiga 1800-talets byggande exemplifieras av manbyggnaden på Klämmestorp som är uppfört i två våningar och som i sin träfasad söker imitera en stenbyggnad. Detta kommer tydligast till uttryck i bottenvåningens panel som är utformad som kvaderstenar. Ytterligare en byggnad från 1800-talets första hälft är manbyggnaden på Nätered som med sina utsträckta, med huvudbyggnaden sammanbyggda flyglar i en våning, så kallade pocher, representerar en annan byggnadsform som har sitt ursprung i 1700-talets formspråk. Under 1800-talets senare del kom dels nystilarna dels villaidealet med panelarkitektur, lövsågeri och i vissa även asymmetriska byggnadskroppar att få genomslag ibland herrgårdsbyggandet. Huvudbyggnaden på Grimstorp har inslag både av nygotik i sina spetsbågiga fönster och villastilen i ett åttkantigt torn. Dintestorp ett annat exempel där en äldre byggnad får verandabyggnader i tidens anda. Engelska villan på Ryfors och Olofsborg är formade utifrån engelska stilideal. In på 1900-talet kommer de klassiserande idealen åter och med den, betoningen av symmetri och axiallitet. Både Tunarp och Margreteholm omfattas av dessa strömningar. Prästerna Prästgårdarna bildade tillsammans med de militära tjänstemanna boställena en medelklass ett mellanskikt, mellan adelns sätesgårdar och allmogens bebyggelse. I brukarformen stod prästerna nära bönderna, då de som jordbrukare i det närmaste var jämställda med sina sockenbor av bondeståndet. Prästerna följde i regel böndernas traditioner både i frågan om jordens skötsel och gårdens byggande med till jordbruket hörande hus. Sockenprästen var till en början ensam men så småningom började kyrkoherdarna i de större församlingarna skaffa sig en medhjälpare, en kaplan. I 1686 års kyrkolag fast 19.

ställdes titeln kaplan såväl för hjälppräster som för prästen i en annex- eller kapellförsamling. Titeln ändrades under 1800-talet till komminister. Från att tidigare ha hållit bostad för hjälpprästen i kyrkogården innebar kyrkolagen på 1600-talets slut, att kaplaner fick ordinarie lön med boställe. Kronohemman, varav flertalet hade indragit till kronan vid reduktionen, kom att anvisas av Karl XI till boställen för kaplaner. Detta var en ordinär bondgård i någon av byarna i pastoraten, kaplanen kunde därför, till skillnad från kyrkoherden, hamna ganska långt från kyrkan. Kaplansbostället i Bönared är ett exempel på detta. Bönared uppläts som kaplansboställe år 1748 och fungerade som så fram till 1927. Bönared uppges dessförinnan bland annat ha utgjort officersboställe, en uppgift som dock inte har kunnat bekräftas genom krigsarkivet, vilket gör att uppgiften kan ifrågasättas. I äldre litteratur uppges kaplansbostället vara från 1600-talet. Byggnadens ålder är dock svårt att fastställa. Stora Gålleryd, Nykyrka socken, anslogs till komministerboställe år 1698 för Sandhems socken. Sandhems socken hade även ett komministerboställe i Bäckäckra, i Härja socken, detta redan från år 1691. Seden med avlöning genom tionde ersattes år 1862 genom en ny prästlöneförordning som innebar ett system med fasta belopp i spannmål m m. Samma år kom också en kungörelse som medgav utarrendering av prästerskapets jord, det var dock fortsatt en sak mellan prästen och bonden att själva hålla de hus som arrendatorn behövde. År 1910 kom sedan en ny lag om prästerskapets avlöning och boställsordning som fick till innebörd att prästjorden skiljdes från prästbostaden och arrenderas ut av församlingen. Prästerna fick kontaktlön. För arrendegården infördes begreppet löneboställe. Själva prästgårdens hus skulle enligt ordningen utgöras av sätesbyggning, visthus, källare, brygghus, vedbod och hemlighus. I kommunen har två komministerboställen uppförts sedan 1910 års förordning trädde i kraft, dels komministerbostället i Nykyrka som är uppfört år 1920 dels prästgården i Bjurbäck som stod klar 1934 (ödelagd genom brand 1987). Komministerbostället i Nykyrka är byggt i nationalromantisk stil och välbevarat från byggnadstiden. (se vidare område x, sid.) 1910 års förordning kom även att påverka Sandhems prästgård, där en styckning genomfördes och till prästgårdsjorden uppfördes på 1920-talet ett löneboställe med tillhörande ekonomibyggnader. Prästgården som var nyuppförd under åren 1879 1880 och då ersatte då en äldre manbyggnad från 1813, berördes till så motto att vissa av de gamla ekonomibyggnaderna kom att avlägsnas och miljön därmed förändrades. I syno protokoll från 1800-talet omnämns ett stort antal byggnader. (Se område Eriksgatuleden, kyrkoplatsen) År 1988 avskaffades tjänstebostadstvånget för präster och församlingarna får numera själva bestämma om de ska anvisa en tjänstebostad eller ej. Allmogen Inom kommunen finns få bevarade exempel på riktigt gammal allmogebebyggelse. Trots att bebyggelsen ofta består av ensamgårdar och därför inte i så stor utsträckning har påverkats av det laga skiftet dominerar ändock de bebyggelseideal som slår igenom in på 1800-talets andra hälft. Det finns dock några byggnader, Tavelhult i Utvängstorps socken kan i grunden vara från 1700-talet, kanske t.o.m. äldre. Klostergård i samma socken är troligen från 1800-talets början. I Tavelhult finns dessutom en äldre loftbod bevarad, vilka idag är sällsynta. 20.