DEN GAMLA GÅRDEN. Anna Maria Linsén

DEN GAMLA GÅRDEN av Maria Linsén Gården Berggatan 9 Anna Maria Linsén

Prolog av Lennart Borenius (juli 2009) Denna historia är skriven för prosten Alexander Borenii ättlingar i tredje led. Han var min morfar. Så inleder Maria Linsén sin värdefulla essä Den gamla gården. Maria Linséns mor hette Natalia, fotograf, syster till Johannes Borenius far och gift med den kände tonsättaren/musikern Gabriel Linsén. Maria Linséns artikel är daterad Borgå mars 1946. Hösten 1950 uppmärksamgjorde Carl Estlander (make till Joh.Borenius äldsta dotter Gretel) den Boreniuska släkten på Maria Linséns framställning. Långt senare dvs. på den Boreniuska släktfesten på Brändö Casino den 23.10.1999 fick alstret åter en viss spridning, då alla som ville erhöll ett exemplar av detsamma (utvidgat med flera välvalda bilder). Nämnas kan att Linséns artikel, inkl. ett visst bildmaterial, togs in även i boken Människor och Minnen (1952). Noteras kan också att Gunnar Mårtenson är inne på samma ämne i sin bok Gamla gårdar i Borgå (1946; företalet daterat i november), i det att en av framställningarna handlar om just Gården Berggatan 9. Maria Linsén, som var bankkassör i hemstaden Borgå, levde mycket länge (1876-1966).

Vasa, i november 1950 Ärade frände, Sänder här en liten historia författad av fröken Maria Linseén och illustrerad av mig med fotografier från Borenius-Palmbergska avdelningen i mitt släktarkiv, samt kompletterad av mig med personuppgifter. Denna historia om Den gamla gården utgår i tio likadana exemplar och de ha sänts till följande personer: vhg Heikki Borenius, fru Karin Borenius, fru Lilli Borenius, fröken Maria Linsén fröken Mirjami Lähteenkorva, legationsrådet Einar Borenius, vhg Lauri Borenius. Jag ber Eder vänligen låta Edra närmaste släktingar få del av densamma. Dessutom har Svenska Litteratursällskapet i Finland och Åbo Akademi fått var sitt exemplar. Till släktarkivet emottager jag med tacksamhet och intresse fotografier handlingar och brev, som har med släkten att skaffa. Även fotografier av vänner till släkten äro av intresse. Skriv namn och uppgifter på fotografiets frånsida. Fotografier av nulevande medlemmar kompletterar arkivet. Som motto på detta brev skulle jag vilja sätta: Uppskjut icke till i morgon, vad som kan göras i dag, i morgon kan det vara för sent. Jag är övertygad om att denna förtjusande historia helt skall fånga Edert intresse. Med bästa hälsningar Eder Carl Estlander

Måtte släktled efter släktled med pietet bevara vad förfådren lämnat dem i arv. DEN GAMLA GÅRDEN Denna historia är skriven för prosten Alexander Borenii ättlingar i tredje led. Han var min, morfar. Som känt är Borgå en liten gammal stad, belägen vid Borgå å. Den består av två stadsdelar: nya staden och gamla staden. Det är kring en gammal gård i gamla staden, som denna historia rör sig, och historien är byggd dels på min Moders berättelse och dels på mina egna hågkomster. Det "gamla Borgå" är nog olikt alla andra småstäder i Finland. De gamla husen och de smala krokiga gatorna likasom krypa upp längs sluttningen mot domkyrkan. Gatorna gå ungefär parallellt med ån och sammanbindas endast här och där av någon smal, mycket smal, gränd. Uppe på backen nära kyrkan ligger mellan Gamla Berggatan och Kyrkogatan den gamla Boreniuska gården. Boningshusen ligga vid Berggatan och trädgården vid Kyrkogatan, men de ligga inte i bredd, utan hörn mot hörn. Man går genom en hög grind från ett hörn av den trånga gårdsplanen in i den ganska stora trädgården. Det lilla boningshuset byggdes år 1779. Det står i förbindelse med en uthuslänga och i böljan av 1800-talet skarvades denna ytterligare till med en liten lustig byggning vid ingången till trädgården. I detta lilla hus har gårdskarlen alltid haft sin bostad. Uthuslängan inrymde fåhus, vedlider, matbod och loft. Hela ena ändan av vedlidret utgöres aven väldig svart genombruten dubbeldörr, av Borenierna kallad "rutiga dörren". Under deras tid fanns bakom den dörren alls inte något vediider utan någonting helt annat, och då pojkama kom i gräl kunde den ena säga till den andra:"gå du bakom rutiga dörren!". Den stora byggnaden uppfördes år 1807 av tullinspektör I.F. Lagerblad, som år 1817 sålde gården åt gymnasielektor G.H. Forsius. År 1852 inköptes den av lektorn i matematik, sedermera rektorn för Borgå gymnasium Alexander Ferdinand Borenius. Han blev senare assessor vid Borgå domkapitel och fick prostetitel. Han flyttade nu in i gården med barn och blomma. Hans maka Gustava Ehrström (Vava) var dotter till kyrkoherden i finska forsamlingen i Petersburg och brorsdotter till Fredr. Aug. Ehrström, som bl.a. tonsatte Svanen och Källan. Hon var en intelligent och själfull människa, och mycket musikalisk. Redan som 4-åring tog hon stående på en pall ut melodier efter gehör från pianot. Som fullvuxen speite hon bra piano och komponerade. Om en av hennes kompositioner har hennes äldsta son sagt: "Jag har ingenting annat emot den än att jag ej gjort den själv."

Äldst av barnen var Lilli, som förblev ogift. Sedan kom Henrik, även kallad Heikki. Han blev sedermera hovrättspresident. Så kom Alexander (Dandy), senare överforstmästare. Han hade ärvit sin faders dopnamn och han ärvde senare också hans binamn "Burre" och hans benägenhet att med faderligt intresse omfatta de ungdomar han på tjänstens vägnar kom i nära beröring med. De unga forstmästarna i hans revir höllo av honom och talte sinsemellan om Burres tjänstebrev och Burres kärleksbrev. Kärleksbreven voro de privata faderliga breven. 0 Natalia (Nattu) var den nästa, gift Linsen. Hon blev min mamma. Näst i ålder var Axel, senare folkskoleinspektor och hängiven Kalevala-forskare. Han ändrade sitt namn till Lähteenkorva och kallades också "Springfelt" på grund av den starka fart han satte upp då han rörde sig utomhus. Det var en gång en person som på gatan önskade begära någon upplysning av honom, men för säkerhets skull först frågte: "Kan herm stanna?". Efter Axel följde i ålder Carl, allmänt kallad Rola. Hans far ville inte att hans namn skulle förvrängas till Calle och böljade därför kalla honom Carolus. Därav blev Rola, och Rola Borenius fick han sedan alltid heta. Och det var ju ett bra namn. Han blev kommerseråd i Wiborg, affärsman alltså. Sist av barnen kom Ernst, i hemmet och av kamrater allmänt kallade Enne. För oss var han alltid "morbror Enne". Han blev jurist och bankdirektör. Då gården köptes, fanns han inte till ännu. Han föddes där. Då han var endast två år och den äldsta system tjugotvå, miste de sin avgudade mor, som sedan alltid stod för sina barns minne som ett helgon. Hon föll offer för en tyfusepidemi, endast fyrtiotvå år gammal. I landet rådde då hungersnöd och stora skaror svältande sökte sig till fots norrifrån för att i södra Finland skaffa sig mat. Borgå damer hade anordnat en matservering för de hungrande och här blevo de smittade av det som kallades "hungertyfus". I så gott som vajje hem gick döden häjjande fram. Mamma sade, att man det året såg nästan uteslutande sorgklädda människor i Borgå. De två systrarna tog nu den ömmaste vård om den lilla brodern. Den stora byggningen inrymde fem stora höga rum på nedre botten och dessutom två vindsrum. Alla fönster- och dörrkarmar både på yttre och inre sidan voro vackert utskurna. Invändigt, och åt gårdssidan också utvändigt, finnes det vackra kvar, men åt gatssidan äro fönsterkarmarna för länge sedan ersatta av alldeles vanliga. De gamla har murknat. Från den stora, ljusa förstugan till huvudingången leder en bred bekväm trappa upp till den mycket höga vinden, som är försedd med ordentligt brädgolv. Tvärs över detta golv ligger en väldig, bjälke, blankfilad av alla de fötter som nött den. Borenierna döpte den till "byggningabalken". Däruppe finnes ett vindsrum åt söder, i vilket de yngre sönerna logerade. De äldre bodde nere i lilla byggningen. I det norra vindsmmmet bodde döttrarna och de hade till en böljan den lilla brodern där med sig. Från detta rum ledde en spiraltrappa ned till kökskammaren. Då Ernst blev litet större, brukte han mot kvällen lägga sig på matsalssoffan, där han ofta insomnade. Pratade man då med honom böljade han gråta, men om man helt tyst ledde 2

honom till foten av trappan och gav honom en liten puff i ryggen gick han helt snällt upp, klädde av sig och kröp till kojs. En eflenniddag lade också Axel sig den breda hörnsoffan och f'öll i sömn. Medan han sov intog familjen sitt eftenniddagste. Då han sedan vaknade, var han otröstlig. Han påstod att han aldrig mera kunde bli mätt. Han trodde att det i hans mage uppstått ett tomrum, som nu var omöjligt att fylla. Gymnasiihuset, där piltarna vid något mer framskriden ålder inhämtade sitt vetande, låg på andra sidan kyrkan och Rola hade f'ör sed att komma f'ör sent till skolan. Han fick därf'ör en dag en sträng tillsägelse att hädanefter komma raka vägen och inte gå några krokvägar. Följande dag var han emellertid ännu mer f'örsenad än vanligt. På tillfrågan hur han kunde I!llderstå sig att inte lyda, svarade han att han nog kommit raka vägen, eftersom han klivit över kyrktaket. Till gårdens byggnader hörde ännu vagnslidret, som hyste den stora resvagnen. Den tiden fanns ju varken tåg eller bussar, utan man reste med häst och vagn. Vatje större stadsgård hade därför en resvagn och en kursläde för vinterbehov. Då det blev sommar hände det ofta att den stora resvagnen drogs fram, den stora familjen stuvades ditin och så bar det av på besök till släkt och vänner i östra Finland. Prosten var ju hemma från Kivinebb, där hans far varit kyrkoherde. Hans mor bodde ännu i de trakterna då barnbarnen voro små, och hans systrar stannade där under sin livstid. Man reste med skjutshästar som byttes om vid vatje gästgiveri, och det gällde att ha en grundlig matsäck med sig. Då man blev hungrig gjordes halt vid någon vacker plats, den stora farniljen myllrade ut från vagnen och man åt sig mätt i gröngräset. En sådan resa kunde taga flere veckor i anspråk. Men låtom oss återvända till gården. I gårdsbostaden residerade ett trumpet murmeldjur som hette Hjort. Det var otänkbart att la ett vänligt ord från honom. Han var en av stadens brandvakter. På den tiden, just före de frivilliga brandkårernas framträdande, vandrade några brandvakter omkring i staden om nätterna. De voro i kommunens tjänst. Vid vissa klockslag upphävde de sin röst och sjöngo med många krumelurer en ganska entonig sång: Klockan är to-o-olv slagen! Tolv är klocka-an slagen! Guds milda och mä-äktiga hand bevare vår stad från eld och bra-a-and! Jag minnes från min späda barndom den där brandvaktssången som jag hörde om jag låg vaken om natten, och jag tyckte det lät hemskt. Brandvakten hade dessutom ett slags trumpet som han blåste i då elden var lös. Gubben Hjort hade en gemål som var en s.k. "klok gumma". Hon botade sjuka med massage, men också med trolldom. Men det var inte endast kroppsligen kranka som anlitade henne för hennes trollkonst. Också fruntimmer som ledo av olycklig kärlek, hörde till hennes kundkrets. Då hon trollade, sprang hon omkring med påsar som hon grävde ned någonstans. Vad som fanns i dem vet ingen, och ingen fick tilltala henne under förrättningen. Tilltalte man henne verkade trolldomen icke, påstod hon. Man kunde också la se henne gå hack i häl efter gubben ströende aska i hans fjät, om han varit särskilt krasslig. Han blev då så "duglig", försäkrade hon. 3

Det Boreniuska hemmet var ett trevligt och gästfritt hem. Då husets herre var rektor för gymnasiet, var han bland lärarkåren en central gestalt, och som assessor vid domkapitlet kom han att stå prästerskapet nära. En assessor valdes icke då såsom nu på tre år, utan sysslan var mer eller mindre permanent. Jag vet att Morfar var assessor under en lång följd av år. De resande prästerna som besökte stiftsstaden "chinesade" ofta i detta hem. Det var mest som ett gästgiveri, mente Mamma. t, f 'C..... Prosten styrde visserligen både sitt hus och sitt läroverk med fast hand och kunde vara både sträng och hetlevrad, men i grund och botten var han en godhjärtad man och ofta mycket munter. Då han var på gott humör tog han ibland fram en bok och föreläste därifrån roliga historier som han hade hört och tecknat upp, men ingen fick någonsin titta i den boken. Efter hans död sökte hans söner den, men förgäves. Tydligen innehöll boken historier som icke voro lämpliga för en prost och gubben hade säkert bränt upp den. Att han trots sin stränghet stod på god fot med gymnasisterna förstår man därav, att det vid terminens slut kunde hända att någon av gymnasisterna från annan ort, som ej hade pengar till hemresan, kom till rektorn för att låna, och han behövde ej vädja förgäves. En gång hände sig också, att rektorn några dagar före terminens slut var tvungen att hålla en synnerligen sträng räfst med sina elever. Han tyckte själv att det var förfärligt ledsamt att en sådan förstämning skulle uppstå just vid terminens slut. Men dagen före gymnasisternas avresa till sina hemorter, kommo de på kvällen och sjöngo utanför hans bostad: "Leb' wahl Du treues Brudersherz, leb' wahl, wir mussen scheideni " Morfar var mycket road av sällskapsliv och trivdes bland ungdom. Mamma berättade, att det mången gång var helt genant då ungdomen var bortbjuden och gubben kom med objuden. Han tyckte det var tråkigt att bli ensam henuna. Både han själv och hans barn voro musikaliska och annars begåvade. Alla sönerna voro kvartettsångare och Henrik både komponerade och spelte fiol. Bl.a. "Nyländska marscju:u" och den blandade körsången "Das Vöglein hat gesungen"äro av honomtmamma spelte bra piano och hade en omf'angsrik från sopran till kontra-alt Hon påstod att mellan dessa röster fanns en skarv, som besvarade henne. V'i Z la.!-a-v"'t"'-';..c<lo. I staden fanns även andra hem med stora ungdomsskaror. Biskop Schauman hade tio ungdomar, av dem åtta söner, och kommerserådet Sneckenström hade en hel rad döttrar. Familjerna Schauman, Sneckenström och Borenius idkade ett synnerligen flitigt umgänge och bildade tillsammans det, som de kallade "den stora familjen". Hit hörde nästan också syskonen Duncker, Öhman och några andra. Samma år som biskop Schauman såsom nybliven biskop flyttade till Borgå, råkade också hans unga kusin, som var jämnårig med hans äldre söner, få anställning som sånglärare vid läroverken i staden. Det var musikern Gabbe Linsen och han kom sålunda också att tillhöra "den stora familjen", som var ett synnerligen glatt och humoristiskt samfund och där sjöngs och musicerades i oändlighet. På prostens födelsedag den 7 januari var hos Boreniuses alltid stor mottagning. Vid ett av dessa tillfällen kommo två av den stora familjens medlenunar in arm i arm, sålunda eklaterande sin länge väntade förlovning. Det var Alexandra Sneckenström och Max Schauman. Tänk om vi nu skulle gå genom den stora spjälgrinden som leder från gården in i 4

1 trädgården. Om sommaren finnes där all världens härlighet. Gångama där bilda ett kors och därigenom blir trädgården indelad i fyra kvarter. Ett av dessa kvarter är helt och hållet bevuxet med hallonbuskar, stora sköna trädgårdshallon. Så finnes där röda, svarta och vita vinbär, blommor i mångd och inte att förglömma, röda och stora som druvor. En ung björk fanns där också, som familjen omhuldade. Men en dag befanns dess topp vara avknipsad. Det var en av Rolas kamrater som var ogärningsmannen, och han hade gjort denna åverkan "för att förarga Rola", som han själv sade. Familjen tyckte det var en mycket ledsam händelse. - Ja, så fanns där fruktträn, äppelträn av vilka jag särskilt minns ett astrakanträd som bar så rikt frukt att man om hösten i par veckors tid kunde samla in en klädkorg fallfrukt vruje morgon. Man åt sig nästan fördärvad! Två päronträd med frukter så stora nästan som utländska fanns där också. Den där trädgården var för min bamafantasi liktydig med Paradisets lustgård. "Kunskapens träd på gott och ont" var ett stort äppelträd, som stod ungefär mitt i trädgården, och det var bakom krusbärsbuskama som Adam och Eva gömde sig efter syndafallet, då Gud ropade på dem från trädgårdsporten., I den porten stod också "änge1en med sitt barthuggande svärd" enligt texten i vår Bibliska historia. En syrenhäck växte innanför planket åt Kyrkogatan. I vardera hörnet fanns en berså och i den ena brukade Nattu sitta med sitt handarbete. I ett tvåvåningshus snett över gatan bodde unga Gabbe Linsen. Han var en mycket blyg ung man och det förblev han för resten av sitt liv, i synnerhet då det gällde damer. Men han hade förälskat sig inattu Borenius och en dag stack han in till henne genom trädgårdsplanket manuskriptet till sången "Vill du komma med mig?". Hon ville så gärna komma med honom och icke långt senare blevo de förlovade. Han hade redan tidigare kort förut givit ut ett häfte sånger tillegnade fröken Natalia Borenius. Det var "Vallgossen" och "Stilla mitt hjärta". Hennes far och hennes syskon tyckte inte riktigt om att hon gifte sig med den fattiga musikpedagogen. De fruktade att hon med honom skulle få ett så mödosamt och bekymmersamt liv. Och det fick hon också! Men hennes älskande hjärta ångrade sig aldrig. År 1872 gifte de sig, och enligt den tidens sed var det ett stort bröllop som räckte två dagar. På den tiden fanns ju varken elektriskt ljus eller petroleumlampor, men det fanns stora kristallkronor med ljus i och dessutom gjordes för bröllopet långa ställningar för ljus och dessa ställningar fastes över dörrposterna. Så nog var bröllopssalen väl upplyst. Redan flere år tidigare hade de äldre sönerna flugit ur boet och Alexander hade ett par år förut gift sig med Sofie Palmberg. Nu räckte det inte länge innan också Henrik och Rola satte bo. Henrik gifte sig med Majken Pesonius och Rola med Olga Alfthan. Men det föll sig så olyckligt, att deras bröllop kom att stå på samma dag. Fästmörna bodde på olika orter, och bröllopsinbjudningama utfärdades utan att de visste av varandra. Sålunda måste familjen dela på sig då det gällde att resa till bröllop. Långt innan varken Henrik eller Nattu tänkte på giftermål, hade den senare köpt sig en symaskin, en av de första i Borgå. Den slamrade alldeles förfärligt. Hennes bror sade då att h a n s hustru aldrig skulle få äga en symaskin, vartill Nattu svarade att hon aldrig skulle gifta sig med en man som höll på med fiolövningar. Som känt skall människan aldrig säga "aldrig". Henriks maka sydde nämligen synnerligen flitigt på sin maskin, som dock inte mera var av det slamrande slaget, och då Nattu förenade sitt öde med sin spelman, hade han för länge sedan hunnit över det stadium då fiolövningama irritera åhöraren. Sedan nu de flesta av prostens söner satt eget bo, utgjorde dock fademehemmet för dem en 5

... stark dragningskraft, och sällan kom någon av dem ensam. Nog togs familjen med till Farfar. Vi Linsener tillbragte alla söndagar och större högtider hos Morfar. Tyvärr hade de där söndagsbesöken sorgliga foljder for oss barn. Det var så, att vår Moster av fruktan för att vi skulle bli bråkiga och göra Morfar på dåligt hwnör, lät oss fä allt vad vi ville. Under veckan fick vår moder sedan ge oss ris för att motverka att vi blev så bortskämda på söndagarna. Det var kökssängen som var "avrättningsplatsen" och jag minns att jag fick mina flesta bastonader för sturkshet. Vår Mamma tyckte alls inte om att man under senare år berättade att man ratt ris. Hon tyckte det var en sådan skam att hon ej lyckats uppfostra oss utan ris. Välfägnaden hos Morfar var alltid synnerligen riklig och det hade blivit ett bevingat ord att "hos Morfar finns alltid så mycket mat". Men det tyckte inte alla. En gång då Morbror Alexander med familj var på besök, böljade Johannes vid middagsbordet bittert gråta. Då han tillfrågades varför han grät, fram snyftade han: "För att här inte finnes någon mat!" Bordet dignade av läckerheter, men hans ögon kunde inte upptäcka potatis! År 1881, då jag var fem år, dog Morfar. Av hans begravning minnes jag endast att där var mycket folk, att man grät och att jag själv dabbade mig. Jag ställde mig framför Moster Sofie och frågte med Ijudelig stänuna: "Varför har Moster Sofie så röd näsa?" Hon hade gråtit. Min Mamma tyckte att jag burit mig dwnt åt. i,i, i I, I -, Morfar hade haft ett skötebarn som varit honom mycket kärt, och det var Borgå dövstumskola. Det var till stor del hans förtjänst att denna skola kom till, och han var ordförande och kassör i dess direktion, senare dessutom skolans inspektor. Lärarna och eleverna smyckade vackert hans grav invändigt och de följde i sorgetåget närmast efter likvagnen. På den blomstersmyckade kistan lågo två lagerkransar, den ena med inskriften "Tacksamt minne för kärleksfull befordran av dövstummas upplysning och förädling." Den andra kransen var från huvudstaden och egnad "En kärleksrik, trofast lärare av forna elever vid Borgå gymnasiwn". Moster Lilli ärvde nu gården och flyttade ned i lilla byggningen. Den stora hyrdes ut åt främmande människor, men det blev icke för någon lång tid. Redan år 1889 drog Nattu med man och barn in i den gamla hemgården. Livet där fick nu en helt annan prägel än under Prostens tid, som varit gårdens glansperiod. Hemmet då hade varit ett burget hem och ungdomarna många och framstående. Makarna Linsen voro fattiga på jordiska ägodelar och barnen voro ra och inte särskilt briljanta just. Sorger och bekynnner fann ofta vägen till hemmet och ändå skulle jag säga att vårt hem var ett glatt hem. Vi hade vad man kallar galghwnor. Vår fader var ju visserligen fullblodspessimist men också fullblodsoptimist, två egenskaper som man ofta ser förenade. Och vår Mamma sade en gång om sig själv:"jag är som en fjäder. Jag kan tryckas ner till jorden, men bäst det är så fjädrar jag upp igen." Hon kunde inte fördraga att man beklagade sig. Böljade jag med en jänunerlåt kallade hon mig for "Jeremia". Och så brukte hon använda ett uttryck från David Copperfield. Dickens kallar ju en av sina gestalter för "Det suckande ekot i minnets dal". Om man gav anledning därtill, fick man med eftertryck höra: Man f å r i n t e vara "det suckande ekot i minnets dal". Och ingen var ändå mera redo än hon att trösta.och hjälpa, om man drabbats av någon verklig motgång. Jag tror nog att det var den anda som rådde i vårt hem, och de ideal där tjänades, som gjort att livet aldrig for mig känts som någon vardag. 6

Om det sjöngs och musicerades under den Boreniuska tiden, så inte var det tyst i gården nu heller. Husets herre övade sig dagligen flere timmar på sin violin. Han fantiserade ibland i skymningen vid pianot, och den som hört det glömmer det inte. Ofta spelade han om kvällarna tillsammans med sin hustru. Det var då nästan alltid "Klassische Stiicke" han spelte till hennes accompagnement och med den musiken kan man säga att deras barn uppföddes. Musikelever gingo dagligen ut och in i huset och ofta spelades i hemmet stråkkvartett. Jag sade att Prostens tid var gårdens glansperiod och det var nog så, men ett litet skimmer tror jag vilade över gården också nu. Folk hade böljat kalla den för "Linsenska gården", och det berodde till en del därpå, att gårds ägarinnan under flere år mest alltid varit sjuk och så gott som aldrig visade sig ute. Få människor visste därför av att hon alls fanns till. Vår Fader var gruvligt förargad över benämningen. "Jag kommer att skriva i Borgåbladet att det inte är min gård!". Artisten, greve Louis Sparre bodde under denna tid flere år i Borgå. Han brukade ströva omkring i den gamla stadsdelen och man såg honom ofta förevisa bl.a. vår gård för resande gäster. Inne på gården var det de vackra fönsterkarmarna och källardörren som väckte hans förtjusning. Även den "rutiga dörren" och trapporna upp till loftet på ömse sidor om denna brukte han förevisa. Han älskade det gamla Borgå och bröt år 1898 en lans för bibehållande av den gamla stadsplanen i oförändrat skick. Det var genom ett föredrag, där han med vältalighet och värme framförde det han hade på hjärtat, som han öppnade ortsbornas ögon för den gamla stadsdelens skönhet. "Finlands Briigge" kallade han den. Detta föredrag utgav han sedan i tryck i förnäm konstnärlig form med talrika vackra original-illustrationer, bland vilka man också från den Boreniuska gården ser ett fönster och "rutiga dörren" flankerad av loftstrapporna. Ernst hade gift sig också han och det med Ida Pesonius, en syster till broder Henriks maka. Hon spelte utomordentligt bra piano efter studier i Dresden och hade en ovanligt vacker sångröst. Det gamla hemmet fanns ju inte mera i samma form i den gamla gården, men ändå var den också i fortsättningen en samlingsplats för dess ättlingar, till stor glädje för dem som nu bodde där. Det var i synnerhet sommartid, då ångbåten Borgå böljat med sina turer, som man kunde vänta sig kärt besök. Man satt då sedan alltid i trädgården och där dracks kaffe, och där sjöngs i blandad kör alla de gamla sångerna: Blommande sköna dalar, Sköna barn i havets vagga, Entflieh mit mir, Das Vöglein, Somna du min våg, Jag gungar i högsta grenen, och många, många andra. Det var under den gamla björken man satt. Den hade nu vuxit hög och sträckte sina lummiga grenar skyddande över de fordna ungdomarna och deras kära. Genom toppningen hade den enbart blivit lummigare då den nu hade två kronor i stället för en. Där den delade sig hade bildats liksom en klyka som var en utmärkt sittplats för Gabriel Linsen jr. då han och en kamrat lekte indianer. År 1892 under försommarens fagraste tid låg det feststämning över vår lilla stad. Den 15 och 16 juni försiggick här det första stora gymnasistmötet. Kallelsen till detta möte hade med entusiasm mottagits av de fordna gymnasisterna och de kommo i massor från landets alla höm. Att Borenierna icke uteblev säger sig självt och en uppsluppen glättig stämning 7

rådde nu i deras gamla gård. De voro pojkar på nytt dessa dagar. Rola hade på tåget författat verser som han sedan vid festmiddagen sjöng stående på en stol, medan gymnasisterna med kläm instämde i refrängen. Endast tre av de tio stroferna kan jag citera: Att nu vi oss enat, det är som sig bör ty alla vi döpts här i tina. Vi ätit i vindsrum vår mat ur portör, serverad av gumman Katrina. Här hava ju samma slags fröjder vi känt och sporrat i tur vår pegasus. Och äro nu samlade till ett konvent igen ''post tot varias casus ". Här ha våra blickar mot högtställda mål i ungdomlig hänryckning riktats Den luft vi ha andats, vari Fänrik Stål och Salamis kungar ha diktats. Vi stått uppå borgen med forornas ring, där sagor ur högarna klinga, på stenen vid Näse, som vänder sig kring var gång den hör klockorna ringa. Så hell dig, du gamla, du vördade stad med doft utav lärdom och heder, med knaggliga gator, med sjöbodars rad, med enkla och trofasta seder! Och hell dig, du säte for rätt och for sant, där en gång vi skutan ha lastat, på vilken vi sedan ha seglat galant, om vindarna också ha kastat. Under pauserna i mötesprogrammet såg man gymnasisterna i flockar vandra omkring i staden uppsökande gamla kära platser och gamla goda vänner. På vår gata och i vårt hem var en ständig trafik. Det gamla Boreniuska hemmet skulle förstås besökas. Där fanns ju nu de flesta av bröderna, där fanns Lilli och Nattu och där fanns Alexander Ehrström, en ganska ungdomlig morbror till Borenierna och gammal gymnasist också han. Och slutligen fanns där Gabbe Linsen, under gymnasiets sju sista år dess sånglärare och ej så värst mycket äldre än de äldre av hans elever. 8

Då en av gymnasisterna trädde in till oss, frågade Mamma: "Är du nu Hugo eller är du Bruno?" - "ja, vet du," svarte han, "det har så många redan frågat mig i dag, så nu vet jag det inte själv." Han hette Siren och var den ena halvan av ett tvillingpar, som var så lika varandra att ingen människa visste vi.lken som var vilken! Mitt sextonåriga jag, som ju alls inte hörde till saken, upplevde dessa dagar så intensivt att de aldrig kunna förgätas. Så en vinterdag den 10 december 1897 var det igen en festdag i gården Gamla Berggatan 9. Makarna Linsen firade då silverbröllop och bröderna Borenius hade mangrant jämte sina viv och flere med sina fullvuxna barn samlats i det välkända hemmet. Rola hade strängat sin lyra till melodin "Jag gungar - - ", och den församlade släkten sjöng den på sin förmiddagsuppvaktning. Sin vinge har tiden svingat ett Jjärdedels sekelflytt. Dess sista ackord forklingat i dag intoneras ett nytt. Av framfarna dagar sjunga de skiftande minnens tal och åter I stån som unga uti Eder bröllopssal. Dig höj att vår stämning bära du älskade gamla tak! Er vid gen I väggar kära i dag till ettfestgemak. I tacksamma lifärtan bävar en bön aven tårblick skymd och ner välsignelse svävar från andarnas sälla rymd. Det pickar på rutans skiva: "Låt upp for en vingad gäst!" Hon skyndat trots storm och driva till spelmannens silverfest. Från djupblåa golfens vatten, från eviga vårars land hon flugit i vinternatten till hembygdens isande strand. Hon sjunger med silverstämma sin jublande melodi. Här äro dess toner hemma, dess klingande harmoni. Med solljus hon till oss ilar och torkar vår smärtas tår. Fast drivan därute vilar, här inne är strålande vår. 9

Ej himmelen översållat med skatter av guld Er stråt, men ljusbilder fram dock trollat uppå Eder levnads plåt. Må kärleken framgent dröja hos Er, som den städse var! Därtill vi jublande höja ett: "Leve vårt silverparf" Många bevis på vänskap och uppskattning fick silvetparet på sin högtidsdag mottaga. Från Zacharias Topelius kom bl.a. blommor jämte en skriftlig hälsning, som slutade med orden: Ännu sjunger hela Finland "Jag gungar i högsta grenen". Detta var år 1897 och nu, nästan femtio år senare, kan man säga detsamma. Till middagen ökades gästernas antal med silverbrudparets umgängesvänner och sjungande ortsbor, som på morgonen uppvaktat med sång. Festtalet hölls av silverbrudens äldsta bror Henrik. Det var i all sin enkelhet en vacker fest med mycket sång och hög stämning. j Att Rola Borenius, som av ovanstående synes, var förmer än en vanlig tillfällighetspoet var en känd sak. Redan som åttaåring hyllade han sin Mamma med ett ganska rörande kväde: "Moder, Du som i den stilla kvällen fyller trettioåtta år vi Dig önska frid och lycka, fridfor Dina stygga barn!" Sommaren 1908 hade syskonen igen anledning att med sina familjer samlas till fest i hemstaden. Den sommaren hade Lilli Borenius och Gabbe Linsen fyllt 70 år, Rola hade fyllt 60 år och Ernst 50. Lilli var dock så skral, att hon i en korgstol bars upp från den lilla byggningen till den stora. En säng hade flyttats in i salen och på den låg hon. Hon kunde ändå på detta sätt vara med de andra. Vid middagen höll den äldsta brodern till systrarna ett tal med små avbrott. Han vände sig förstås först till Lilli, såsom varande den äldsta. Hon låg där och småputtrade protester emot de vackra vänliga orden, tills Rola utbrast: "Var tyst, vet du inte att man brukar vara tyst när det hålles tal!" - Nåja, så blev hon då tyst, men när turen kom till Nattu böljade hon på samma sätt. Vatpå Ernst fräste:" Jag trodde nu att åtminstone d u skulle begripa att vara tyst!" Det var ganska roligt att åhöra. Som vanligt var det sång i långa banor. Kören var nu utökad av den yngre generationen. och skämtet flödade som vanligt och stämningen var god och glad. Det var nu engång så att en stor kärlek förenade denna syskonkrets. I många avseenden kunde de vara av olika åsikter, speciellt i språkfrågan, och häftiga dispyter hade ofta förekommit. Men man respekterade ändå alltid varandras åsikter och någon schism hade av denna anledning aldrig förekommit, något som nog inträffat i andra familjer. Det var nu första gången Axel hade familj att hämta med sig. Han hade vid ganska mogen ålder gift sig med lida Silvennoinen, trettio år yngre än han, och det var efter sin förening med henne som han skiftade namn. I allmänhet hade syskonen Borenius endast tre barn, men Axels bam "voro legio, ty de voro många!".han.fick med tiden åtta barn, oaktat han vid sitt giftermål redan passerat halvsekelsgränsen. Syster Nattu skämtade en gång med 10

honom. "Du har frångått alla traditioner. Du har ändrat namn och du har flere än tre barn!" "Ja, ser du," svarte han, "det nya namnet medför förpliktelser." Några veckor efter detta släktmöte fanns Moster LiIIi inte mera. Alla hennes bröder kommo till begravningen, och då denna var över, uppstod mellan syskonen en originell arvstvist. De sutto alla tillsammans, då någon av bröderna sade till Mamma: ''Nå, LiIIi har naturligtvis sagt att du skall få gården". - Nej, det har hon visst inte gjort! -Ja, men säker ville hon det! -Nej, det gjorde hon inte! -Det måste finnas ett testamente, Vi skall söka. Nå, det söktes, men något testamente fanns icke. Då sade Rola befallande:" Du s k a II s ä g a, att hon sagt att du skall få gården!" " J a, men hon har i n t e sagt det!" svarade Mamma gråtande. Så bestämdes det då, att Mamma skulle få disponera gården nnder sin livstid, bo där hyresfritt och stå för reparationer och utskylder. Moster Lillis gamla Sofi skulle också få bo där hyresfritt till dödedagar. Den äldsta av syskonen hade då gått bort och sedan gick den ena efter den andra. Men de av släkten som funnos kvar, fortsatte att uppsöka den gamla gården och det gamla hemmet, till Mammas stora glada förvåning. Hon var ju så otroligt anspråkslös och hade aldrig trott att någon skulle bry sig om att komma, sedan Moster LiIIi var borta. Då gården var belägen vid en så smal och ytterst litet trafikerad gata, kom man att stå i ungefär samma förhållande till sina grannar som om man hade bott på landet. Och de som bodde vid ''vår gata" blevo rotfasta där. Alla trivdes så bra och det var nog sällan någon flyttade bort. Blev det flyttning så gällde det då någon annan gård vid gatan, men att uppsöka andra trakter i staden kom just ej i fråga. I gården alldeles mitt emot oss bodde ett originellt gammalt fruntimmer. Hon ägde förresten gården och hade där ett pensionat av ett särskilt slag. Hon hette fru Rehnström och kallades allmänt för "Prästmamma". Hos henne bodde nämligen en stor del av de präster, vilka av någon anledning besökte stiftsstaden, i synnerhet alla de ungdomar som kommo dit för att prästvigas. Dessa unga prästkandidater omfattade hon med största intresse och omhuldade dem på bästa vis. Hon sprang ideligen över gatan till Moster Lillis gamla Sofi och underhöll henne med allt som rörde hennes prästgossar. Då prästvigning nalkades, kunde det hända att hon, då det gällde någon fattig ung man, ansåg att hans klädedräkt inte var tillräckligt bra. Hon kom då med hiskelig fart kilande över gatan och bad att få låna något plagg från "magistrarnas" garderob.(det var Axel och Ernst). Än gällde det ett par svarta byxor, än en väst och än en skjorta. Hon behövde aldrig gå tomhänt tillbaka. I gården bredvid hennes bodde en gammal sömmerska, som av fru Rehnström ansågs för högfärdig. "Men," sade gumman till Sofi, "hon må nu vara hur högfärdig som helst. När vi dör, rar hon ändå bara tians ringning och jag får halveivans. För m i n man var skräddaremästare och hennes far var bara guldsmedsgesäll." Det var den tiden så, att då någon församlingsbo avled, ringde det i kyrkklockorna. Det kallades själaringning, och ju senare på förmiddagen det ringdes, desto högre hade den avlidna stått på den sociala rangskalan. 11

li., Så fanns där också i en granngård en målaremästare med tre döttrar. De sjöngo i stämmor efter eget arrangement. De påstodo själva att de sjöngo "grovt och fint och mellanfint". I lilla byggningen i fru Rehnströms gård bodde en gammal sjöman som hade träben. En söndagsmorgon på våren kom han med god fart in i vår tambur: "Har fröken någon myrt?" Nej, fröken hade inte någon myrt. "Oj, oj, då måste jag ju riktigt gå och låna. Si, jag sku vilja illuminera för kejsarinnan (det var Alexandra-dagen), och vi har en myrt. Den är ju visst lite skrabbig, men nu skujag behöva en till". Varpå han igen hastigt försvann. Efter en stund såg man honom nöjd och belåten komma med sin blomkruka. Sedan spikade han ovanför deras fönster åt gatsidan kejsarinnans porträtt i oljetryck och på vardera sidan tronade på en liten hylla en liten myrten. Då människorna kommo från kyrkan stod gubben i porten med händerna i byxfickorna för att iakttaga effekten av sitt arrangement. Pappa, som var orgelnist i finska kyrkan, kom också med detsamma och då sade gubben med stolthet: "Vad tycker herr Linsen om min illumination?" Så småningom blev det efter en tid allt tystare i gården, Gamla Berggatan 9. Husfaderns hälsa hade blivit vacklande. Sällan hörde man honom numera spela, han satt för det mesta och läste. Men ännu en gång blev där samling i sångens och musikens tecken i det hem som så länge varit uppfyllt av musik. Sjungande människor på orten, som stodo honom nära, hade enträget uppmanat honom att ännu en gång giva en kompositionskonsert. Han orkade inte själv öva in kören, men konserten blev av i alla fall och var till trängsel besökt. Detsamma var även fallet med en repriskonsert, som efter uppmaning i ortstidningen gavs en vecka därpå. Vid min fars konserter hade alltid varit sed att de medverkande vid generalrepetitionen bjödos på te. Men denna gång ville han dessutom efter repriskonserten se dem hemma hos sig på en enkel supe. Han visste ju att det var sista gången. Det sjöngs förstås, och jag tror jag kan säga att gästerna trivdes. Stämningen hos Linsens var aldrig just precis konventionell. Husets medelålders dotter höll ett skåltal av följande lydelse: Vem täljer de toner som klungit, vem täljer de gånger ni sprungit till Klubben for Gabbes konsert! Vem täljer de taktslag med armen, de vänliga känslor i barmen hos honom som ledde vår häri Ja, Doktorn forst var det som väckte iden om konserten, som räckte sin villiga hjälpande hand. Vid sidan av honom vi skåde vår stora teno? av Guds nåde. De två forde saken i land. i l Dr. Edvard RindeJl 2 Dr. Walter Kranek 12

Ty vem kan väl elektricera och vem kan som h a n intressera, som Krancken, beständigt sig lik. Då h a n halje lovat att sjunga, han, "mannen med talande tunga ", då visste man vänta publik. Dock, låtom oss slita vår tanke från honom, den vårfriske kranke, på ÖVersten 3 tänkom ett tag, som hit ville komma och länka sin sång till de andras och skänka åt kvällen ett större behag. Och sedan då tonerna stiga från Atta och Hjördis 4, då tiga ju himmelens änglar helt visst. och männskorna gamla och unga de lyssna dåfruarna sjunga, de njuta och glömma allt trist. O Helmi, 5 klaverkonstnärinna! Hur har du med allt kunnat hinna? Du spelt med solister och kör. Hur hade det gått digjörutan! Du styrmannen varit på skutan, vårt stöd, du - näst vår kommendör. Och kören, den mäktiga kören, vars sång steg så stark som en örn, mot höjden helt nyss med bravur! Vem täljer de toner den sjungit, vem täljer de gånger den sprungit till Klubben i ur och i skur. "Den åldrige kompositören" (ni ser honom där i sitt hörn) Ni skänkt honom ungdom. Ja, visst! Ty glädjen foryngrar och stärker. Förvisso Ni själva det märker, hanfått hår på sinflint sedan sist! 3 Överste Av. Knorring 4 fruar Söderström och Linderos 5 fru Helmi Eklöf 13

Olovligt jag tagit till ordet och ställt mig så här bredvid bordet, och därfor jag punkt sätter här. Men t a c kför de gånger Ni sprungit och t a c kför de toner Ni sjungit, Ni spelat på Gabbes konsert! " Ganska kort tid därefter avled min fader efter ett långsamt avtynande. Det var år 1914. Till hans begravning infann sig bl.a. Jean Sibelius. En av hans f.d. elever skrev i en minnespublikation vid Flickskolans i Borgå 75-årsfest en dikt som slutar så: Här stannar jag och stiger smått ur vägen Där kommer någon - långsamma är stegen - gestalten är en lärares - Vems ser jag ren. Han dväljs i toners världar - Gabriel Linsen. Med händerna på ryggen hörs han gnola. Så nalkades han ständigt ock min skola. Med honom följde sommar, sol och sång. Jag kan ej hjälpa det,mig tycktes så var gång. Jag såg i ögonblicket vida vatten och skogar djupa, tystna infor natten. Ty ofta, ofta tonat över hav och land hans vackra melodier från min hembygds strand! (Margit Hollmerus, 1938) Några år efter Gabriel Linsens död gick också hans maka bort, år 1919, och tre år därefter såldes gården. Det var år 1922. Köpebrevet undertecknades av 18 delägare. Det egendomliga inträffade, att efter försäljningen av gården äppelträden vägrade att bära frukt. De kände på sig, att trädgården ej mera var på samma sätt älskad som den varit. I sjuttio år hade gården tillhört familjen Borenius och tre generationer av den gamla prostens ättlingar hade där växt upp. Det var så, att Gabriel Linsen jr, som vid helt unga år lämnat hemstaden, i sinom tid sände sina två söner Björn och Gösta till skola i Borgå. Sålunda hade också de vuxit fast vid gården. För några år sedan skrev Björn i ett brev till mig:"jag är så tacksam för att jag fått växa upp i gården Gamla Berggatan 9." Jag säger som han. Jag är också tacksam för att jag fått växa upp där och för att jag fått leva största delen av mitt liv i den gamla gården. Välsignat vare minnet av alla dem som där levat - lidit, fröjdats och älskat! Borgå i mars 1946 Maria Linsen

Personuppgifter: Alexander Ferdinand Borenius, född 7.1 1808, prästvigd 1837, prost 1843, företrädde prästerskapet vid lantdagarna 1863 1864, 1867, 1872, 1877 78, assessor vid Borgå Domkapitel 1870, ombetrodd flera kommunala uppdrag, publicerat ett flertal skrifter, läroböcker och teologiska skrifter. Död 3.4 1881. Gift 18.7 1837 med Anna Lovisa Gustava Ehrström f 29.4 1817 död 16.12 1861, dotter till docenten vid Åbo Akademi, sedermera prosten vid Katarina församling i S:t Petersburg Erik Gustaf Ehrström och Ulrika Lovia Ahlstedt. (Deras barn äro här betecknade med I och barnbarnen med II. Här upptagas endast de barnbarn vilka nämnas i historien om Den gamla gården ). I Sofia Lovisa (Lilli) f 30.6 1838 fröken d 30.8 1908 I Henrik Gustaf (Heikki) f 11.2 1840 senator, prokuratorsadjoint (motsv. vice justitiekansler), hovrättspresident och musiker, d 11.5 1909 gift 5.1 1877 med Maria Pesonius, f 18.5 1854, d 11.12 1941. De hade 3 barn. I Alexander Ludvig (Dandy) f 21.11 1841 överforstmästare d 17.2 1911 gift 21.10 1871 med Sofia Jakobina Palmberg f 25.7 1839 d 2.12 1907. Deras barn: II Anna Sofia Borenius f 26.7 1872 sjuksköterska d 30.10 1950 II Erik Alexander f 31.1 1874 forstmästare d 2.7 1933 gift 2.11 1899 med Karin Sofia Palmberg f 31.3 1877. II Henrik Johannes f 17.1 1876 ingeniör d 8.5 1946 gift 1) med 11.4 1905 Siri Palmberg f 22.2. 1885 d 4.6 1912 2) 9.5 1914 med Elli Wilhelmina Alopaeus f 17.10 1882. I Maria Natalia (Nattu) f 21.3 1844 fotograf d 25.1 1919 gift 10.12 1872 med Selim Gabriel Linsén f 22.7 1838 tonsättare musiklärare d 5.4 1914. Deras barn: II Karl Gabriel Linsén, f 28.1 1874 stationsinspektör gift 30.12 1900 med Augusta Alexandra Eklund f 1.4 1875 II Anna Maria Linsén f 5.2 1876 d 26.9.1966. Bankkassörska och denna historias författarinna. II Henrik Wilhelm Linsén f 2.7 1878 d.9 1936 I Axel August (kallade sig från 1906 Aksel Lähteenkorva) f 19.3 1846 forndiktningsforskare (Kalevala), folkskole inspektör, hedersdoktor d 14.2 1931 gift 6.1 1900 med Ida Silvennoinen f 7.8 1876 d 1950. De hade 8 barn. I Carl Ferdinand (Rola) f 4.8 1848 kommerseråd d 16.7 1918 gift 6.1 1877 med Olga Alfthan f 23.10 1854 d 16.11 1924. De hade 3 barn. I Johan Fredrik f 4.6 1850 d 24.8 samma år I Otto Mauritz f 6.8 1852 d 19.8 samma år I Ernst Theodor f 14.5 1858 vicehäradshövding, bankdirektör d 23.2 1925 gift 15.10 1889 med Ida Sofia Pesonius f 15.11 1858 d 6.2 1909. De hade 2 barn.