Översättning - en förrädisk verksamhet?

MARGARETA RUGE SVENSÉN Översättning - en förrädisk verksamhet? Översättning är på flera sätt en otacksam uppgift, trots sin uppenbara behövlighet. Den fackinformation man måste skaffa sig som underlag för terminologi och stilnivå tar för det mesta lång tid att få fram. Att vara översättare är tidsödande och man känner sig dessutom sällan riktigt nöjd med vad man presterar. Vad beträffar lön för mödan, kan man lugnt utgå ifrån att timpenningen för den noggranne översättaren av böcker är låg. Specialuppdrag på några sidor kan dock betala sig bra och översättare av EUtexter har enligt uppgift också goda ekonomiska villkor. Men de flesta av oss översätter nog därför att det är en så rolig, fascinerande och stimulerande uppgift - vi kan helt enkelt inte låta bli! Mina egna översättningsuppdrag har jag utfört på kvällstid, helger och semestrar, eftersom jag på dagen arbetar heltid med annan verksamhet. Jag har därför avstått från att översätta skönlitteratur, där mycket tid ju går åt till att sätta sig in i författarens stil, bokens intrig med mera, och där man inte bara kan sätta sig ner och börja skriva varje gång man har en stund över. Istället har jag huvudsakligen översatt s.k. kulturguider från olika länder och städer (bl.a. Italien, Rom, Paris, London, Stockholm), vidare en konstbok och ganska många kultur- och populärvetenskapliga artiklar för tidskrifter eller privatpersoner, bl. a. om musik, samt en barnbok och ett antal kokböcker. Texter av den typen är ofta indelade i korta avsnitt som vart och ett utgör ett avslutat helt; de bildar inte en tankemässigt sammanhängande textmassa som fallet är i skönlitteratur. Jag översätter i princip bara från tyska och bara från tyska; endast i undantagsfall har jag låtit mig övertalas att översätta till det främmande språket. Den utbildning jag har för detta består dels i reguljära studier i tyska vid Stockholms universitet, dels i en 2-årig översättarutbildning vid samma universitet - den första akademiska översättarutbildningen någonsin i Sverige (åren 1983-84). De två årens översättarutbildning bekräftade delvis mina misstankar, nämligen att man inte kan lära sig att bli översättare: man är det eller man är det inte. Man är det om man har så kallat språksinne och framför allt besitter goda kunskaper i sitt modersmål. Man bör ju, som jag redan nämnt, översätta endast till sitt modersmål, ha detta som målspråk. Naturligtvis skall

132 MARGARETA RUGE SVENSÉN man ha goda kunskaper även i källspråket och dess kultur för att kunna bli en bra översättare, men det allra viktigaste, det helt essentiella, är ändå att man kan uttrycka sig nyanserat och varierat på målspråket, att man behärskar instrumentet modersmål helt enkelt. För det är väl ändå så, att man endast på sitt modersmål har den där riktiga fingertoppskänslan för vad som är riktigt och idiomatiskt språkbruk - om vi nu utgår ifrån att man har ett enda modersmål och inte är tvåspråkig till exempel; då förhåller det sig - kanske - annorlunda. Jag tror till och med, o hädiska tanke, att det skulle räcka att man är halvbra i källspråket, bara man är så bra på målspråket och kan uttrycka sig så idiomatiskt, att inget verkar störande i översättningen. Då kommer ju ingen på idén att något skulle kunna vara felöversatt... om det nämligen låter som ett original! Numera är jag av den åsikten att den som vill bli översättare borde gå kurser i sitt modersmål snarare än ytterligare förkovra sig i det främmande språket. Om jag inte lärde mig att bli översättare på översättarutbildningen, så lärde jag mig emellertid viktiga och nödvändiga tillvägagångssätt för det praktiska arbetet, t. ex. vilka hjälpmedel som finns att tillgå: alltså ordböcker och uppslagsböcker av alla slag (även ålderdomliga sådana), synonymordböcker, citatordböcker med mera, men också Bibeln, trädgårdsböcker, broschyrer, ja allt som rör specifika fackområden. Jag fick också lära mig vart man kan vända sig för att få hjälp med termer av olika slag. Sverige är ju ett välordnat land, så det finns kommissioner, nämnder och centraler för det mesta, t. ex. Tekniska nomenklaturcentralen (TNC), Standardiseringskommissionen, Svenska språknämnden för att bara nämna några. Senare, när jag börjat översätta professionellt, visade det sig under arbetets gång att man kan ringa nästan vart som helst när man behöver hjälp. Om man börjar med att berätta att man håller på att översätta en kokbok med konstiga kryddor till exempel, eller en bruksanvisning för elektriska tandborstar, så blir man alltid mycket vänligt bemött. Det finns egentligen inga gränser för vad man kan behöva hjälp med - särskilt om man översätter skönlitteratur konstigt nog. Om man nämligen håller på att översätta en fackbok, har man kanske antingen gjort något liknande tidigare och kan ordförrådet, eller också har man tillgång till något tidigare utgivet i samma ämne, om det så bara är en broschyr. Men om man översätter en roman, där någon dels får problem med sin bil, dels går till tandläkaren och dessutom kanske syr något på maskin, då kan man behöva professionell hjälp med den relevanta terminologin. Den sortens ordförråd finnsju heller inte normalt i tvåspråkiga ordböcker. Telefonen och telefonkatalogens gula sidor är med andra ord utmärkta hjälpmedel för en översättare. Utbildningen lärde mig också att man alltid måste ha klart för sig vilken målgrupp översättningen skall vända sig till: om det är vuxna eller barn, om det är lekmän eller fackmän, så att man anpassar stilen efter gruppen. Man måste vara uppmärksam på stilnivån och tänka på vilken genre det är

ÖVERSÄTTNING - EN FÖRRÄDISK VERKSAMHET? 133 man översätter, alltså om det är prosa eller poesi, och, om det är prosa, om det är sakprosa eller lyrisk prosa, reklamspråk, torra byråkratmeningar, bruksanvisningar eller ett litet gammaldags, rentav arkaiserande, språk. Om det är skönlitteratur kan texten vara skriven på dialekt, antingen genomgående eller här och där, kanske en av personerna i boken talar dialekt för att en viss effekt skall uppnås. Då måste man se upp och tänka efter, vilken effekt som författaren eftersträvar. Översättaren får ju inte bli en förrädare av författarens syfte, något som det italienska talesättet traduttoretraditore varnar för. Så ger t.ex. olika dialekter inhemska läsare olika sorters associationer. Kan man verkligen uppnå samma effekt på svenska, dvs. målspråket, genom att välja någon svensk dialekt? Vägen är kantad med fallgropar. Olika dialekter värderas ju på olika sätt i det egna landet, bland annat socialt. Vissa anses låta litet löjliga, som norrköpingsmålet, särskilt i stockholmska öron, andra låter myndiga och rika, som skånskan med sina skorrande r. Alltså måste man veta precis vad dialekten är avsedd att stå för i den text man har på källspråket. Eventuellt måste man helt enkelt avstå från den effekten! Istället kan man kanske försöka åstadkomma något annat som visar läsaren av målspråkstexten, att det innebär något särskilt att en viss person talar dialekt eller att ett avsnitt skrivits på dialekt. Detta att man i en översättning kan bli tvungen att kompensera en utebliven effekt med en annan kallas i facklitteratur om översättning just för kompensation. Man kan tvingas till många olika typer av kompensation. Vad gör man om en källtext innehåller till exempel rim, allitterationer, ordlekar? Om man översätter mellan två germanska språk så kan man ha tur och hitta ord som också allittererar, men annars får man försöka uppnå den effekten på ett annat ställe i texten, där man upptäcker att ens ordval ger möjlighet till det. Jag minns från min barn- och ungdomstid, när jag ibland läste gamla böcker som jag övertagit av min mamma, att det kunde stå en fotnot eller en asterisk vid ett ord och längst ner på bladet stod sedan "Oöversättlig ordlek. Ö.a." Jag grubblade i många år, innan jag kom underfund med att detta "Ö.a." betydde "Översättarens anmärkning". Det ser man aldrig nuförtiden! Men vad är nu egentligen översättning, att översätta, att sätta över? Många människor som aldrig tänkt på det här förut tror, att bara man kan ett främmande språk ganska bra och har tillgång till ordböcker, så kan man slå upp alla okända ord, ett efter ett, och vips så har man sedan översatt en text! Och vad är det man översätter? Texten, informationen som finns där förstås, men också kulturen. Man flyttar över en värld till en annan, när man sätter över något från ett språk till ett annat. Det gör att man kanske skulle kunna säga litet tillspetsat, att det är viktigare att man vet hur det ser ut i källspråkets land, hur det fungerar där och hur det ser ut inuti huvudet på dem som talar källspråket, hurdana bilder de har, vilken typ av metaforer, vilken kulturnivå de har, vilken litteratur, vad man oftast citerar med mera,

134 MARGARETA RUGE SVENSEN än att man är perfekt i själva källspråket. Man måste förstås också hålla sig å jour med de språkliga förhållandena i landet genom att läsa både tidningar och tidskrifter regelbundet, så att man kan t.ex. de nya modeorden eller de nya betydelserna hos gamla ord. Men jag upprepar: det är kunskaperna i målspråket, modersmålet, som är det väsentliga. Tänk på det illasinnade ryktet här i Sverige, att den chilenska författarinnan Gabriela Mistral fick Nobelpriset i litteratur därför att översättningarna av hennes dikter var så oerhört bra. De var nämligen utförda av Hjalmar Gullberg, som själv satt i Svenska Akademien. Och vad är det som recenseras, när t.ex. dagspressen anmäler nyutkommen översatt skönlitteratur? Då kan man läsa till exempel att "författarens lyriska prosa låter sig villigt överföras till svenska" eller "översättningen gör författarens språk rättvisa" etc. Hur vet man det? Recensenter har, efter vad jag förstår, nästan aldrig tillgång till originaltexter, de får översättningar sig tillsända direkt från bokförlagen för recension. Dessutom skulle de inte ha tid att läsa en bok i original - om de ens kan källspråket. Antag att en bok på sitt originalspråk är skriven på ett väldigt jargongartat, modebetonat och slängigt nutidsspråk, men att översättaren har överfört texten till något vanligt, vardagligt och fyrkantigt och har gjort detta väldigt bra, helt idiomatiskt, så att det ter sig som om målspråket vore originalet. Är recensenten ens medveten om detta, och hur vet vi, läsarna, något om stilen hos bokens författare? Kan man då lita på recensioner? När man läser en recension av en översatt bok där översättarens namn inte ens nämns, kanske man inte borde ta det som ett tecken på nonchalans utan som det högsta beröm: översättningen är så bra, att recensenten läst boken som om den vore ett original! Har översättaren då bedragit författaren - eller läsaren? När man översätter från tyska måste man alltid vara på sin vakt, för förr eller senare, i snart sagt vilken typ av text som helst, när man minst anar det, kan det dyka upp ett citat från Goethe, både i reklamtexter och bruksanvisningar. Det kan göra en nästan kallsvettig om nätterna, denna misstanke att man kanske inte lagt märke till ett citat! Det finns alltid någon petig typ, som kommer att påpeka det för en, kanske i en ironisk recension. Om man däremot lyckas identifiera ett citat får man vackert leta upp den vedertagna översättningen, för det hör till god översättarpraxis - och självbevarelsedrift - att man inte själv översätter Goethe eller Schiller - eller Shakespeare när det gäller engelska - när ju allt av dem redan finns i goda gamla översättningar. Metaforer och bilder är andra problem. Vi säger att det spöregnar, engelsmännen att det regnar katter och hundar och tyskar att det regnar snören. Här gäller det att kunna sitt modersmål, så man inte gör sig löjlig och t.ex. köper katten i säcken... En annan farlig fälla är förstås de så kallade falska vännerna, "false friends", det vill säga ord som ser likadana ut på källspråk och målspråk.

ÖVERSÄTTNING - EN FÖRRÄDISK VERKSAMHET? 135 Typiska tyska exempel är Termin, Semester, artig och ledig. Om man bjuder en norrman på middag, och han inte har tillfälle att komma, säger han, att han tyvärr inte har anledning att komma - och då blir man som svensk inte så glad, om man inte vet att han menar möjlighet/tillfälle. Ords betydelseomfång på olika språk täcker ju inte heller varandra helt och kan på så sätt ge upphov till svårigheter vid översättning. Man kan tänka pågrand-pére, Grofivater, grandfather, som måste översättas till antingen morfar eller farfar, beroende på omständigheterna. I vissa språk skiljer man inte på färgerna grönt och blått, i andra inte på grönt och gult. Hur gör en översättare då? Man talar här om ekvivalens/överensstämmelse mellan ord och uttryck i olika språk. Bristen på ekvivalens bottnar i att begreppsvärlden utvecklats olika i olika språk beroende på skillnader i förhållandena i de länder där språken talas. Eskimåer har ju många olika ord för snö, eftersom det är viktigt för dem, och i Sahara har man olika ord för olika konsistens på sanden. För oss räcker ett ord för sand, men vi talar ju också om nysnö, skarsnö, kornig snö och ett par sorter till. Man talar om fullständig ekvivalens, partiell ekvivalens och nollekvivalens, i det sista fallet alltså kulturspecifika ord som saknar motsvarighet i andra språk. Fullständig ekvivalens finns till exempel mellan orden skottår, leapyear och Schaltjahr. Där hänför sig orden till exakt samma företeelse. Partiell ekvivalens har vi i det tidigare nämnda grand-pére, Grofivater, grandfather. Där får man som översättare hoppas att sammanhanget i en text talar om för en om det skall bli morfar eller farfar på svenska. Ett kulturspecifikt ord, som inte så lätt låter sig översättas till andra språk, är det svenska julgransplundring. För att göra det begripligt på andra språk måste man ta till en omskrivning eller beskriva hur en julgransplundring går till. Genom att känna till andra länders kultur och vanor får man också en aning om hur de formulerar sig till exempel i reklamtexter. Vi svenskar brukar ju ofta tycka och säga att tyskar är väldigt grundliga, petiga och noggranna, liksom litet vetenskapliga även i sammanhang där vi inte alls har den framtoningen. I tandkrämsannonser har tyskarna ofta någon läkare med glasögon som yttrar sig om varans förträfflighet, det verkar mest vederhäftigt så. Till och med fruktkrämerna heter Dr. Oetker och muslin Dr. Ritter. Skoannonser utformas som om det vore ren information, någon skomakare pekar på en sko i genomskärning och påpekar lästens överlägsna kvalitet. I Sverige skulle en sådan annons antagligen ha motsatt effekt. Svensk reklam är möjligen mera glamorös. Sådant måste man som översättare ha känsla för. Man måste våga byta stil i målspråket och alltid ha den tänkta målgruppen klar för sig. Sådant går nog automatiskt för en van översättare med den rätta språkkänslan och lång erfarenhet. Men skall man då alltid byta stil och försvenska mer än orden? Skall man överhuvud taget i översättningar, och det här gäller väl framför allt skönlitteratur, låta märka att texten inte är en originaltext, att den avspeglar ut-

136 MARGARETA RUGE SVENSEN ländska förhållanden? Skall man, kort sagt, sträva efter vad språkforskaren Nida kallar formell ekvivalens eller efter dynamisk ekvivalens} På detta finns inget entydigt svar. Översättare har olika åsikter om detta, alla är välgrundade; delvis beror nog svaret av vilken målgrupp texten vänder sig till. Om målgruppen är barn kanske man bör beakta den pedagogiska aspekten och försvenska de förhållanden som berörs i boken - eller också anser man att det pedagogiska ligger i att barnen får se hur det är i andra länder. Ibland är det fullkomligt klart hur man måste göra, ibland får man bedöma. Jag översatte en gång en barnbok, där ett gatuarbete pågick på en trottoar och man hade grävt ett stort hål i trottoaren. Runt omkring hålet stod rödvitrandiga bockar 'för att varna alla som gick förbi', stod det i boken. Det ändradejag till rödgw/randiga, som det ser ut i Sverige, dvs. dynamisk ekvivalens. Jag tyckte då att säkerhetsaspekten, eller vad man vill kalla det, fick överväga, så att barnen kunde lära sig att känna igen sin egen värld! Idag skulle jag kunna argumentera för motsatsen: svenska barn kunde väl få lära sig att i Tyskland är dessa bockar rödvitrandiga, alltså formell ekvivalens! Under översättarutbildningen fick man lära sig att vara ytterst noga med vokabulären i den typ av facktexter där en felöversättning skulle kunna leda till "sanktioner", dvs. någon form av konsekvenser: När det gäller en juridisk text till exempel kunde kanske något juridiskt fel komma att begås på grund av översättningen; eller när det gäller montering av exempelvis elektriska apparater, om dessa orsakade kortslutning eller inte fungerade, så skulle det ju kunna bero på översättningens bristande kvalitet. Man får i den typen av texter inte heller variera ordvalet med synonymer utan hålla sig till samma fackterm för samma företeelse igenom hela texten. Detta gäller också för bruksanvisningar. Ett annat intressant faktum - apropå juridiska texter - är att det ibland faktiskt kan inverka positivt på klarheten hos en text om den är en översättning istället för ett måhända otydligt formulerat original. Ett exempel på detta är finska lagtexter, som ju alltid måste översättas till svenska, eftersom Finland officiellt är tvåspråkigt. Inte så sällan händer då att sådana översatta lagtexter är mycket entydigare och mera lättbegripliga än de rikssvenska. Var och en som har sett en tysk sats av någon längd inser, att man inte bara kan starta i början av satsen och översätta ord för ord tills man kommer till slutet, även om man kan alla ord och har avsikten och betydelsen klar för sig. I tyskan kommer ju ofta verben och bestämningarna och negationen alldeles i slutet av satsen, särskilt förstås i bisatser. I svenskan är det inte så. Alltså måste man på något sätt vända på hela satsen och börja dra och nysta från slutet, med utgångspunkt i verbet och negationen. Tyskarna väntar tydligen tålmodigt på att alldeles i slutet av satsen få veta om något är eller inte är och dessutom vad det hela handlar om, vilket verb som väntar dem...

ÖVERSÄTTNING - EN FÖRRÄDISK VERKSAMHET? 137 Så tålmodiga är nu inte svenskarna eller svenska språket. Om man vänder på sats nr 1 i en text, hur ser det då ut med syftningen i sats nr 2? Där kanske nämns något som i originalet stod alldeles intill sats 1, men dennas ordföljd har ju på svenska stuvats om! Då vidtar alla de manipulationer som översättare alltid får ägna sig åt för att få ihop sina satser, få flyt i dem, samband eller koherens eller vad man vill kalla det. Kort sagt, det som gör en text till en text och inte bara en massa ord staplade på varandra. Man får sätta in litet bindeord, litet emellertid, det förra, det senare, detta, det här och så vidare. Man liksom monterar ner hela den tyska satsen och bygger sedan upp den igen på det andra språket, varvid det gäller att se till att man fått med alla bitarna, så att satsen åter kan stå för sig själv. Texter är förstås väldigt olika svåra att översätta. Rent allmänt kan man nog säga, att väl skrivna, korrekta och genomtänkta texter är lättare att översätta än dåliga och slarviga, men det ligger kanske i sakens natur. Det är också nästan omöjligt att vid en snabb blick avgöra om en text kommer att bli svår att överföra till målspråket. Det beror av så mycket annat än om texten verkar språkligt lättbegriplig vid en hastig genomläsning av originalet. Kanske den har en svår stil, ett komplicerat ämne eller tema; kanske man har svårt att finna det rätta svenska ordet eller uttrycket, fast man liksom "känner" vad det betyder. Barnböcker är inte nödvändigtvis lättare att översätta än vuxenböcker. Inte alltför specialiserade fackböcker med ett stereotypt ordförråd och ingen särskild stil hör antagligen till det som är lättast. Länge trodde jag att kokböcker skulle vara väldigt lätta att översätta: först räknar man upp ingredienserna till en maträtt och sedan beskriver man förloppet: hur man lagar eller bakar. Men även sådana texter är kulturellt betingade. Plötsligt står där i receptet "Ein Becherjoghurt", och så vet man inte hur stor en sådan bägare är, eller också nämner boken ett konstigt sädesslag att laga hälsokostmat av. När man så slår i ordboken visar det sig heta spältvete, något jag inte hört talas om sedan jag läste latin för ett drygt kvartssekel sedan och inte trodde existerade nuförtiden! Kryddor kan också vara svåra. Man får ringa runt och fråga och i sista hand kontakta bekanta i något tyskspråkigt land och be dem skicka prov - med reservation för att vissa matvaror har olika namn i de olika tyskspråkiga länderna. I en tysk bok om bakning stod en gång att man, som sista åtgärd före gräddningen, skulle prägla ett mönster i brödet med en glödgad ståltråd, som man förväntades ha till hands. Det är väl inte så vanligt i Sverige! Vad gör man då? Kan man bara strunta i det? Olika redaktörer på olika bokförlag har olika åsikter om sådant. I det här fallet fanns dessutom i originalboken en bild på detta bröd. Och ofta är det faktiskt så att förlag köper den här typen av böcker så att säga "på rot". De köper bokens pärmar och färdigtryckta ark där storlek, utseende och illustrationer redan finns färdiga

138 MARGARETA RUGE SVENSEN och översättaren bara har att avpassa längden på texten efter det utrymme som står till buds! Då är det inte så lätt att låtsas som ingenting... Det förrädiska med översättarverksamhet kan ju ses ur flera aspekter: förrädiska är inte bara de ovannämnda falska vännerna och den i säcken köpta katten. Översättaren får heller inte begå förräderi mot författarens intentioner genom val av olämplig stil eller rena felöversättningar. Kanske har en översättare lyckats allra bäst, när man om en utförd översättning säger att den är förrädiskt lik ett original!