EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 1.2.2017 COM(2017) 53 final ANNEX 2 BILAGA Energiunionens fem delar: politiska iakttagelser på medlemsstats- och EU-nivå till MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN, REGIONKOMMITTÉN OCH EUROPEISKA INVESTERINGSBANKEN Andra rapporten om tillståndet i energiunionen SV SV
De viktigaste slutsatserna man kan dra av utvecklingen på nationell nivå under 2016 redovisas i korthet i dessa politiska iakttagelser. De utgör grunden för en mer ingående analys av medlemsstaternas politik som kommissionen tänker genomföra under 2017. Nationella energi- och klimatplaner Ett litet antal medlemsstater håller redan på att förbereda sina integrerade nationella energi- och klimatplaner för perioden 2021 2030, vari de nationella bidragen till målen för energiunionen och till energi- och klimatmålen för 2030 bör ingå. Men de flesta medlemsstaterna måste fortfarande börja på arbetet eller behöver gå framåt snabbare. Energitrygghet I 22 medlemsstater sjönk det totala nettoimportberoendet mellan 2005 och 2014, vilket tyder på bättre energitrygghet. Den positiva trenden underbyggdes av ökad inhemsk produktion av förnybar energi (i exempelvis Österrike, Estland, Irland, Italien, Lettland, Portugal eller Spanien) och av att den totala efterfrågan på energi sjönk, vilket även berodde på bättre energieffektivitet. Under samma period ökade det totala nettoimportberoendet i ett fåtal länder på grund av minskad inhemsk produktion av fossila bränslen (Danmark, Polen, Förenade kungariket) eller efter nedläggning av kärnkraftverk (Litauen). Planerade infrastrukturprojekt kan också påverka importberoendet av energi i flera medlemsstater. EU importerar fortfarande mer än hälften av den energi som behövs, men framsteg görs mot diversifiering av källor, vägar och leverantörer. Vissa medlemsstater är dock fortfarande helt eller huvudsakligen beroende av leveranser från ett enstaka tredjeland, särskilt Bulgarien, Estland, Finland, Ungern, Litauen och Slovakien, och särskilt naturgas, men ofta även olja och/eller kol. Nya sammanlänkningar och terminaler för flytande naturgas har gjort det lättare att förbättra gasförsörjningsläget under de senaste åren. Förbättringarna har inte bara tjänat den inre gasmarknaden, utan också ökat medlemsstaternas möjligheter att ersätta huvudvägar eller traditionella vägar i händelse av leveransavbrott. Idag kan en ökande procentandel av efterfrågan på naturgas tillgodoses genom alternativa kanaler, och endast två medlemsstater skulle fortfarande inte kunna kompensera för ett avbrott i gasleveranserna från den viktigaste källan 1 : Bulgarien och Portugal. När det gäller naturgas finns det fortfarande ett behov av att ytterligare förbättra sammanlänkningen mellan medlemsstaterna (t.ex. Kroatien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Grekland samt Portugal och Spanien med Frankrike) och säkerställa att konsumenter och leverantörer i alla medlemsstater har åtkomst till gasmarknadsplatser och kan dra nytta av infrastruktur för flytande naturgas, t.ex. sammanlänkningsnät, som har utvecklats eller är lovande utvecklingsprojekt. 1 Den så kallade N-1-regeln. 2
Den inre marknaden för energi Elinfrastruktur Elförbindelser och en förstärkning av de interna ledningarna behövs för att ytterligare integrera den inre elmarknaden, t.ex. i sydvästra Europa, norra Europa och de centrala delarna av Mellaneuropa (t.ex. Tyskland, Polen och Tjeckien), eller för samkörning av Baltikum med det europeiska elsystemet. 11 medlemsstater har ännu inte nått sammanlänkningsmålet för 2020 på 10 % för elmarknaderna (Bulgarien, Cypern, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Polen, Portugal, Rumänien och Förenade kungariket), och de behöver fortsätta sina ansträngningar. I vissa medlemsstater har den senaste tidens ökning när det gäller kapacitet att producera förnybar energi gått snabbare än ökningen av kapaciteten i elförbindelserna, vilket lett till att de länderna missat sammanlänkningsmålet. I sju medlemsstater är hantering av överbelastning fortfarande ett problem (Österrike, Tjeckien, Danmark, Tyskland, Ungern, Polen och Slovakien). Det måste lösas så att gränsöverskridande elflöden i Centraleuropa och i hela EU underlättas utan att systemens säkerhet hotas. Grossistmarknader Många medlemsstater har gjort goda framsteg med att konkurrensutsätta sina grossistmarknader, och detta har gett stora vinster. Det råder dock stora skillnader mellan medlemsstaterna, och många av dem har ännu inte helt infört de regler som möjliggör konkurrenskraftiga och likvida marknader, särskilt grossistmarknader för naturgas. Vidare har företagen fortfarande väsentlig makt över marknaden i ett antal medlemsstater. Förstärkt konkurrens förblir därmed en förutsättning för att säkerställa öppna och konkurrenskraftiga marknader. I mitten av 2015 var de flesta av EU:s grossistmarknader för el på regional nivå kopplade till en eller flera av grannländerna. Huvudsakligen till följd av fallande kol- och naturgaspriser, den förnybara energins successiva landvinningar i energisektorn och dämpad efterfrågan, sjönk grossistpriserna på el i de flesta medlemsstater mellan 2013 och 2015. De regionala skillnaderna förblev stora, med de högsta priserna i Förenade kungariket och Sydeuropa och de lägsta priserna i de skandinaviska länderna. Grossistpriser på naturgas sjönk i alla medlemsstater mellan 2013 och 2015, eftersom svag efterfrågan, för stort utbud på de viktigaste regionala marknaderna, låga oljepriser och stadig import av flytande naturgas satte de europeiska gaspriserna under tryck. I motsats till vad som gäller för el, har nationella priser konvergerat tydligt, något som underlättades av att lägre oljepriser tillät oljeindexerade priser att närma sig priserna på den nordvästeuropeiska gasmarknadsplatsen. Slutkundsmarknader och konsumenter Till skillnad från grossistpriserna steg priserna på slutkundsmarknaden för gas och el generellt under de senaste fem åren. När det gäller el bidrog slutprisets ökande andel skatter och avgifter till utvecklingen. Slutkundsmarknaderna för både el och gas är fortfarande nationella (eller delar av nationer). Ytterligare ansträngningar krävs för att främja regional marknadsintegration. Förstärkt konkurrens kan behövas i vissa fall. 3
Visserligen har fler medlemsstater nyligen gått ifrån reglering av slutanvändarpriset (Irland och Lettland), men hushållens priser förblir reglerade på ett eller annat sätt i omkring hälften av medlemsstaterna, vilket hindrar konkurrens i detaljistledet och delaktighet på efterfrågesidan. Konsumentmakt genom smarta elmätare har tagits i drift bara i några medlemsstater (främst Finland, Italien, Sverige och Malta). I Estland, Spanien och Danmark är ungefär hälften av hushållen redan försedda med smarta elmätare. När det gäller andel smarta elmätare har bara Nederländerna gjort någotsånär betydande framsteg och rapporterar att 30 % av hushållen har smarta mätare. I flera medlemsstater hindrar administrativt krångel konsumenter från att byta leverantör och få bättre villkor. Energifattigdom är ett problem för många medlemsstater. I genomsnitt lägger hushåll i EU med lägre inkomst 8,6 % av sina utgifter på energirelaterade ändamål. Andelen har dessutom ökat i de flesta medlemsstater sedan 2005. En allt större del av dessa hushåll (23 % år 2015) har dessutom inte tillräckligt god ekonomi för att värma hemmet tillräckligt. Det krävs insatser av medlemsstaterna som är bättre riktade mot utsatta konsumenter för att åtgärda energi- och bränslefattigdom verksamt. Energieffektivitet Stora framsteg har gjorts avseende energieffektivitet. År 2014 låg EU:s primärenergianvändning 2 bara 1,6 % över målet för förbrukning av primärenergi för 2020, och den slutliga energianvändningen 3 2014 var redan lägre än det överenskomna målet för 2020. Trots att den primära och den slutliga energianvändningen förmodas ha ökat med ca 1,5 % respektive 2 % under 2015 jämfört med 2014, kan målen för 2020 uppfyllas, förutsatt att nödvändiga åtgärder vidtas. Insatser för bättre energieffektivitet bidrar avsevärt till att minska energiförbrukningen och till att fasa ut fossila bränslen, och de kan också bidra till bättre luftkvalitet. Ökade ansträngningar krävs för att renovera befintliga byggnader i syfte att minska energiförbrukningen generellt, konsumenternas kostnader för energi och göra EU:s byggnadsbestånd smartare och hållbarare. I detta avseende behöver finansieringsvillkor för investeringar i energieffektivitet förbättras i medlemsstaterna, även genom att förstärka synergieffekterna mellan byggherrar och finansiärer liksom genom att uppmuntra till samkörning av projekt. Ny kompetens och it erbjuder stora möjligheter att förbättra energieffektiviteten. Ytterligare satsningar på energieffektivitet i transportsektorn genom att man tar vara på ännu ej utnyttjad potential behövs i de flesta medlemsstater. 2 primärenergianvändning: den inhemska bruttoanvändningen, exklusive annan användning än energi. Artikel 3.2 i direktivet om energieffektivitet. 3 slutlig energianvändning: all energi som levereras till industrin, transporter, hushåll, tjänster och jordbruk. Undantag gäller för leveranser till energiomvandlingssektorn och energiindustrierna själva. Artikel 3.3 i direktivet om energieffektivitet. 4
Utfasning av fossila bränslen 27 medlemsstater har utsläpp som ligger under deras årliga gränser för 2013 och 2014 enligt ansvarsfördelningsbeslutet 4. Bara Maltas utsläpp överskred gränsen för dessa två år. Enligt egna prognoser som bygger på redan genomförda insatser väntas de flesta medlemsstater uppfylla sina mål för 2020 enligt ansvarsfördelningsbeslutet. Ett fåtal medlemsstater behöver fortfarande vidta ytterligare åtgärder eller använda sig av flexibilitetsmöjligheter 2020. Detta gäller särskilt Irland, Luxemburg och Belgien. Ett viktigt bidrag till EU:s verksamhet inom ramen för energiunionen kommer från medlemsstaternas intäkter från utauktionering av utsläppsrätter enligt EU:s system för handel med utsläppsrätter. Under perioden 2013 2015 genererade auktionerna nästan 11,8 miljarder euro. Medlemsstaterna har använt eller planerar att använda ca 80 % av intäkterna till klimat- och energiändamål. Medlemsstaterna använder det mesta av intäkterna i det egna landet till förnybar energi (2,89 miljarder euro), energieffektivitet (1,96 miljarder euro) och hållbara transporter (730 miljoner euro). Alla medlemsstater utom en (Nederländerna) redovisade en genomsnittlig andel förnybar energi 2013/2014 som minst motsvarade prognoskurvan enligt direktivet om förnybara energikällor. Enligt beräkningarna 5 har 25 medlemsstater redan under 2015 överskridit prognoskurvan för 2015/2016. Tre medlemsstater (Frankrike, Nederländerna och Luxemburg) redovisade 2015 beräknade andelar förnybar energi som låg under prognoskurvan för 2015/2016. Medlemsstaterna kommer dock att tvingas fortsätta ansträngningarna, i vissa fall intensifiera dem, för att nå sina bindande mål för 2020, eftersom kurvan blir brantare närmare 2020. Infrastruktur för alternativa bränslen för transporter är en viktig förutsättning för utsläppssnål rörlighet. Enligt direktivet om alternativa bränslen 6 är medlemsstaterna skyldiga att lämna in nationella politiska ramar för infrastruktur för alternativa bränslen senast i november 2016. De flesta medlemsstater har inte uppfyllt den skyldigheten än. Forskning, innovation och konkurrenskraft Innovationsaktörer inom EU:s näringsliv, forskning och akademiska värld är överlag väl positionerade på den globala energiarenan. Med 30 % av världens patent inom förnybar energi är EU en ledare inom innovation på området koldioxidsnål teknik. Det behövs dock mer för att snabbt och framgångsrikt lansera innovationerna på marknaden och omsätta dem i tillväxt och sysselsättning på den inre marknaden och på exportmarknader. De senaste siffrorna från 2014 visar att de totala investeringarna i forskning och innovation (offentlig och privat) i EU28 har ökar med 22 % sedan 2010 på 4 Enligt ansvarsfördelningsbeslutet ska medlemsstaterna iaktta bindande årliga gränser för utsläppen av växthusgaser under perioden 2013 2020 inom sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem, däribland bygg- och fastighetssektorn, transportsektorn, avfallssektorn och jordbrukssektorn. 5 Se lägesrapporten om förnybar energi (COM(2017) 57) och Europeiska miljöbyråns prognoser (http://www.eea.europa.eu/publications/trends-and-projections-in-europe). 6 Direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastruktur för alternativa bränslen. 5
energiunionens prioriterade områden. Det är den privata sektorn som svarar för ökningen, och den största andelen av alla de privata investeringarna, nämligen 43 %, går till hållbara transporter. Offentliga nationella investeringar har minskat något under perioden, utom på området smarta energisystem, både i absoluta tal och som andel av bruttonationalprodukten (BNP). De offentliga investeringarna utgör nu endast 15 % av de totala investeringarna. Jämfört med de viktigaste ekonomiska medtävlarna, hade den europeiska tillverkningsindustrin under 2014 den näst lägsta faktiska energikostnaden per enhet 7 uttryckt som procentandel av förädlingsvärdet, endast i USA var kostnaden lägre. Kina, Ryssland, Japan och Australien uppvisar väsentligt högre värden än EU. EU:s goda resultat förklaras till stor del av industrins låga energiintensitet, vilket bidragit till att kompensera för högre faktiska energipriser. 7 Se rapporten om nyckelindikatorer (SWD(2017)32) för närmare uppgifter. 6