Till Länsstyrelsen i Gävleborg Stefan Henriksson Naturförvaltningsenheten Undertecknade naturvårdsorganisationer i Gävleborg avger härmed synpunkter avseende eventuella beslut om lodjursjakt i Gävleborgs län 21. Av skäl som anges nedan rekommenderar vi att Länsstyrelsens Naturförvaltningsenhet inte tillstyrker jakt på lodjur annat en i formen av skyddsjakt på utpräglade problemindivider. Synpunkter på regelverket Lodjuren är föremål för ett mycket långtgående skydd i enlighet med EU:s Art- och habitatdirektiv (92/43/EEC), samt i enlighet med Jaktförordningen (1987:95) och riksdagsbeslutet från mars 21 om en Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2/1:57). Undantag från detta skydd kan bara göras under mycket strikta förutsättningar, till exempel om det inte finns någon annan lämplig lösning. Den lodjursjakt som hittills bedrivits i länet i form av tilldelningsjakt på icke preciserade problemindivider, har enligt vår uppfattning allvarligt åsidosatt andemeningen i ovanstående regelverk. Vi hävdar att kravet på annan lämplig lösning samt kravet om gynnsam bevarandestatus är överordnande de skäl för jakt som anges i Artikel 16 1 a-e och att Naturvårdsverkets tolkning av tidigare års beslut om lodjursjakt utgör en allvarlig misstolkning av regelverken. Mycket få lodjursangrepp inom tamdjursnäringen sker årligen i länet och är i minskande. Under de tre senaste åren (27-29) har i snitt endast ett (1) angreppstillfälle skett på fårbesättningar, vilket innebär att få individer, eller ca en procent, av länets lodjurspopulation är inbegripna i dessa tamdjursangrepp. Att med detta som bakgrund tro att en viss tilldelningsjakt på vilka individer som helst skulle utgöra en lösning för tamdjursnäringen är inte trovärdigt och heller inte en ansvarsfull förvaltningsstrategi. Enstaka problemindivider kan enligt vår uppfattning avlägsnas genom riktad skyddsjakt. Baserat på de missnöjesyttringar som jägarorganisationerna alltid gett uttryck för när det gäller tidigare års tilldelning i förhållande till egna ansökta kvoter, har vi ytterligt svårt att se att den hittillsvarande tilldelningsjakten på något sätt är konfliktdämpande och att jakten därmed skulle öka acceptansen för den förda lodjursförvaltningen Lodjurspopulationen i länet Utifrån inventeringar gjorda vintern 28/9 gör Länsstyrelsen bedömningen att lodjursstammen i Gävleborg består av omkring 1 individer fördelat på 21 familjegrupper som helt eller delvis berör länet. Utgående från de grupper som i sin helhet befinner sig inom länets gränser, dvs..18 stycken. Kan konstateras att det i snitt finns en (1) familjegrupp per tio kvadratmil i länet. Detta menar vi är den absolut minsta population som ett av Sveriges skogrikaste län har att ansvara för. 1
Hittillsvarande inventeringsresultat och populationsuppskattningar under hela 2 talet, visar att länets lodjursförekomst stagnerat eller t.o.m. minskat och framförallt kraftigt minskat i förhållande till lodjursförekomsten i slutet av 199 talet, då uppemot 3 föryngringar noterades i länet. Denna beståndsminskning som skett sedan dess är sannolikt ett resultat av alltför högt legalt jakttryck motsvarande 6-8 procent som lodjuren utsatts för under senare år. Ett sådant kontinuerligt jakttryck, tillsammans med övrig dödlighet, kan enligt vår uppfattning menligt inverka på artens gynnsamma bevarandestatus, utveckling och tillväxt i länet och också menligt inverka på relevanta miniminivåer som länet måste ansvara för i den framtida regionala rovdjursförvaltningen. Miniminivåer Länsstyrelsen har för några år sedan, efter samråd med Regionala rovdjursgruppen, utformat en förvaltningsplan för lodjur och som i sitt ursprungliga tjänstemannaskede motsvarade en miniminivå på 2 årliga föryngringar. Denna plan godkändes dock inte av Länsstyrelsens dåvarande politiska styrelse, som i stället valde en nivå på 15 föryngringar. Motivering till denna drastiska förändring eftersöktes, men angavs aldrig trots påpekande från bevarandeorganisationerna. Genom att den då sammanlagda summan av alla Länsstyrelsers föreslagna miniminivåer inte uppnådde beslutad nationell miniminivå (3 föryngringar). Kunde heller inte Naturvårdsverket fastställa dessa förvaltningsplaner. Således, enligt vår uppfattning, finns i dag ingen fastställd förvaltningsplan för lodjur, vilket också anges i Naturvårdsverkets begäran om yttrande inför årets lodjursjakt (Dnr 411-7716- 9). Därför menar vi att den politiskt fastlagda miniminivån om 15 föryngringar inte kan ligga till grund för beslut om tilldelning inför årets jakt. Vi menar i stället att den absolut lägsta nivå som länet måste ta ansvar för ligger på minst 2 årliga föryngringar och menar vidare att det då inte finns utrymme för licensjakt i länet 21. Propositionen I Betänkande 29/1:MJUB anges för lodjursstammens utveckling att antalet årliga föryngringar kan variera ner till 25 föryngringar fram till dess utvärderingen om målnivåer är avslutad. Detta får enligt vår uppfattning inte utgöra grund för licensjakt och/eller utökad tilldelning utanför renbetesområdet så länge den fortsatt gällande Nationella målnivån om min 3 årliga föryngringar inte är uppnådd. Skyddsjakt inom renbetesområdet måste prioriteras och ges tillräckligt utrymme inom gällande förvaltningsramar. Detta betyder enligt vår bestämda uppfattning att licensjakt utanför renbetesområdet inte kan bedrivas innan det Nationella målet är uppfyllt. Lodjurens påverkan på rådjursstammarna Med hänvisning till avskjutningsstatistiken för rådjur hävdas allt som oftast att lodjuren gör slut på rådjuren och att man av det skälet måste ha jakt på lodjur. Detta menar vi är påståenden som starkt måste ifrågasättas. Att rådjursstammen har minskat sedan toppåren i början/mitten på 199 talet är oomtvistat, men det står samtidigt klart att samma antal jägare i länet i dag, fäller lika många rådjur som man fällde på 197 talet, trots att vi i dag har en betydligt större och tätare lodjursstam och dessutom en växande vargstam. Eftersom rapportering av avskjutningsstatistik för enskilda jägare inte är obligatorisk, ger 2
detta tillsammans med brister i utvärderingssystemet, en felaktig bild över rådjursförekomsten i länet. Denna felaktiga bild förstärks av det faktum att trafikolyckor med rådjur ständigt ökar i länet, medan antalet fällda rådjur enligt statistiken hela tiden minskar. Från toppåret 1992/93 då 13 68 rådjur fälldes, har avskjutningen minskat med ca 85 procent, medan trafikolyckor under samma period ökat motsvarande drygt 6 procent! Detta faktum står i bjärt kontrast till motsvarande avskjutning av älg (obligatoriskt rapporteringsskyldighet) och trafikolyckor, där det enligt bifogade bilagor finns ett mycket tydligt och logiskt samband mellan minskad avskjutning och minskat antal trafikolyckor. Även vilt- och trafikforskare (Andreas Seiler SLU) har påvisat detta ologiska samband för rådjur och menar att trafikolyckor kan vara ett bättre mått på storskaliga beståndsbedömningar för rådjurspopulationer än avskjutningsstatistiken. Vi menar därför att den avskjutningsstatistik som avges för rådjur är ett alltför trubbigt och bristfälligt verktyg för att bedöma lodjurens påverkan på rådjursstammarna. För att uppnå en trovärdig samverkan i förvaltningen av klövvilt och rovdjur, menar vi därför att Länsstyrelsen bör verka för att en årlig rapportering av avskjutningsstatistik, kopplat till utställandet av jaktkortet, blir obligatorisk. Detta är krav som måste ställas på en modern förvaltning för att uppnå tillräckligt god kunskap om statusen på de arter som skall samförvaltas. Med referens till Miljöutskottets betänkande En ny rovdjurspolitik avser regeringen att genomföra kraftfulla åtgärder för att stärka vargens genetiska status, men samtidigt begränsa lodjurspopulationen i det Mellansvenska vargområdet med motiveringen att utvecklingen av de båda arterna annars missgynnas genom ökat predationstryck på bytesdjuren. Dvs. underförstått att bytesdjuren inte räcker till och som därmed skulle kunna missgynna vargens utveckling Förutom att det är en logisk kullerbytta genom det faktum att man nu också i samma beslut begränsar vargstammen till max 21 individer. Så införs inga som helst begränsningar vad gäller det jaktliga uttaget på bytesdjuren. Detta menar vi hade varit en mycket logisk och förvaltningsriktig åtgärd och föreslår därför att Länsstyrelsen verkar för att följande begränsningar rörande rådjursjakten införs: Dels och i första hand förbjuda vårjakt på råbock som tillkom på grund av nedfall från kärnkraftshaveriet i Tjernobyl, men som i dag inte uppfyller samma behov som när den infördes. Samt dels tillse att januarijakten på rådjur förbjuds, då vi menar att det är en period då rådjuren är hårt utsatta av andra orsaker. Fällfångst Vi motsätter oss fällfångst av lodjur av djuretiska skäl mot bakgrund av de skador som fällfångst kan förorsaka. Enligt de av SVA undersökta fällfångade lodjuren 28, uppvisar samtliga lodjur träflisor i maginnehållet och påfallande många, även icke fällfångade, uppvisar nya och gamla tandskador. Dessa kan indikera tidigare, i rävfällor av misstag fällfångade och frisläppta lodjur. Vi anser därför att det föreligger omfattande behov av djuplodade undersökningar angående fällfångst av lodjur, samt också översyn av användandet av fälltyper som av misstag fångar lodjur, innan ytterligare fällfångst tillstyrkes. 3
Årsunda/Gävle 21-1-8 Anders Ekholm, Svenska Rovdjursföreningen region Gävleborg Per-Olov Erikson, Naturskyddsföreningen i Gävleborg Veronika Theodoridoy, Djurens Rätt Gävle-Sandviken Per-Owe Loock, Gävleborgs Ornitologiska Förening Kopia: Regionala Rovdjursgruppen i Gävleborg Susanna Löfgren Naturvårdsverket Klas Allander Naturvårdsverket 4
Bilaga Antalet fällda rådjur i Gävleborg vs antalet trafikolyckor i tiden Antal fällda rådjur 16 14 12 1 8 6 4 2 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 21 23 25 27 1 8 6 4 2 Antalet rådjursolyckor Fällda rådjur Trafikolyckor Antalet fällda älgar i Gävleborg vs antalet trafikolyckor i tiden Antal fällda älgar 2 15 1 5 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1997 2 23 26 4 3 2 1 Antal trafikolyckor fällda älgar Trafikolyckor 5