Nationell förvaltningsplan för lodjur. Remissversion NATURVÅRDSVERKET

Transkript

1 Nationell förvaltningsplan för lodjur Remissversion NATURVÅRDSVERKET

2 NATURVÅRDSVERKET

3 Naturvårdsverket Tel: Fax: E-post: Postadress: Naturvårdsverket, Stockholm Internet: Naturvårdsverket

4 Förord 4

5 Innehåll FÖRORD... 4 INNEHÅLL... 5 SAMMANFATTNING... 7 ROVDJURSPOLITIKENS MÅLSÄTTNINGAR... 8 Mål för lodjursstammens utveckling... 9 Mål för förvaltningens inriktning Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens målsättningar ÖVERGRIPANDE PRINCIPER FÖR FÖRVALTNINGSARBETET Ekosystembaserad förvaltning Adaptiv förvaltning FÖRVALTNINGENS DELMÅL FÖR ATT NÅ POLITIKENS MÅLSÄTTNINGAR Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus God samexistens mellan människa och lodjur FÖRVALTNING FÖR ATT NÅ MÅLEN Skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt Populationsreglerande jakt - licensjakt Åtgärder mot illegal jakt Regionalt ansvar för förvaltningen Kommunikation och delaktighet Samverkan med Norge och Finland UPPFÖLJNING AV FÖRVALTNINGEN OCH KUNSKAPSFÖRSÖRJNING Övervakning av lodjursstammens status Forskningsfinansiering och forskningsuppdrag DEN SVENSKA LODJURSTAMMEN Lodjursstammens utveckling och storlek Lodjursstammens utbredning MÄNNISKAN OCH LODJURET Människors inställning till lodjur och lodjursförekomst Skador orsakade av lodjur

6 Lodjurets påverkan på viltstammarna och vilt i hägn Rovdjursturism FÖRVALTNINGENS RAMAR Internationella konventioner EU-lagstiftning Svensk lagstiftning FÖRVALTNINGENS ORGANISATION Aktörer och deras ansvar FORSKNING Forskning rörande lodjur Förvaltningsrelevant kunskapsöversikt och framtida forskningsbehov Forskning kring rovdjursförvaltning Attityder till lodjur och rovdjursförvaltning KÄLLFÖRTECKNING BILAGA Sammanställning över styrande och vägledande dokument för loförvaltningen BILAGA Övriga underlag

7 Sammanfattning 7

8 Rovdjurspolitikens målsättningar Rovdjurspolitiken styrs huvudsakligen av 2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik och 2009 års riksdagsbeslut om en ny rovdjursförvaltning. Riksdagsbesluten styr förvaltningsarbetet, men även beslutens förarbeten, till exempel de aktuella propositionerna, utgör viktig vägledning. Riksdagen beslutade den 29 mars 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik och beslutet utgör fundamentet i den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57, bet. 2000/01:MJU9, rskr 2000/01:174) presenterar regeringen en rovdjurspolitik som ska säkerställa att björn, varg, järv, lo och kungsörn långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Propositionen föregicks av Rovdjursutredningen som arbetade under och presenterade ett delbetänkande i maj 1999 Skyddsjakt på varg (SOU 1999:50) och slutbetänkandet i januari 2000 Sammanhållen rovdjurspolitik (SOU 1999:146). Den 21 oktober 2009 beslutade riksdagen om en ny rovdjursförvaltning och beslutet innebär en vidareutveckling av den svenska rovdjurspolitiken. I propositionen En ny rovdjursförvaltning (prop. 2008/09:210, bet 2009/10:MJU8, rskr 2009/10:7) presenterar regeringen en förvaltning av rovdjuren som innebär en ökad regionalisering med lokalt inflytande. Förslagen innebar bland annat att Naturvårdsverket får delegera beslut om skydds- och licensjakt till länsstyrelserna, att särskilda viltförvaltningsdelegationer etableras vid länsstyrelserna, att tre rovdjursförvaltningsområden etableras och att Naturvårdsverket fastställer miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje förvaltningsområde. Vidare presenterar regeringen nya målsättningar för vargstammens utveckling. Målsättningarna innebar bland annat en tillfällig begränsning av vargstammens tillväxttakt och åtgärder för att stärka vargstammens genetiska status. Propositionen föregicks av Utredningen om de stora rovdjuren som arbetade under och presenterade sitt slutbetänkande Rovdjuren och deras förvaltning (SOU 2007:89) i december Regeringen beslutade i juni 2010 att tillsätta en utredning som skulle utvärdera de långsiktiga målen för stammarna av de stora rovdjuren, analysera utfallet av den regionaliserade förvaltningen, analysera behov av ytterligare åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska status samt ge förslag på åtgärder i övrigt som förbättrar samexistensen mellan människa och rovdjur. Utredningen presenterade i april 2011 delbetänkandet Rovdjurens bevarandestatus (SOU 2011:37) och i april 2012 slutbetänkandet Mål för rovdjuren (SOU 2012:22). 8

9 Mål för lodjursstammens utveckling Övergripande mål 2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik hade det övergripande målet att svenska staten skall ta ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. I likhet med de 15 nationella miljökvalitetsmålen är ambitionen att detta övergripande mål skall nås inom en generation. Det nuvarande systemet med miljökvalitetsmål infördes genom att riksdagen antog propositionen Svenska miljömål Miljöpolitik för ett hållbart samhälle (prop. 1997/98:145). En utgångspunkt var det övergripande målet för miljöpolitiken att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta. I den propositionen finns inget tydligt svar på frågan vad begreppet en generation innebär. Som skäl till sin bedömning angav den dåvarande regeringen tidsintervallet omkring (s ). Miniminivå 2001 års riksdagsbeslut om en sammanhållen rovdjurspolitik innebar att nationella miniminivåer infördes för björn, lodjur och kungsörn: Miniminivån anger vilken förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte ett mått på vilket antal individer som är önskvärt av en art. Målet för förvaltningen är att arterna skall öka i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan. Om antalet djur av en art sjunker under miniminivån bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Så länge en art befinner sig över miniminivån bör emellertid större hänsyn tas till motstående intressen. 1 För lodjur fastställde riksdagsbeslutet att: Miniminivån för lodjursstammen i Sverige skall vara 300 föryngringar per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca individer. Målet skall vara att antalet lodjur i landet som helhet inte skall minska. Målet för lodjursstammens utbredning skall vara att arten skall finnas såväl inom som utanför renskötselområdet men att huvuddelen av stammen skall finnas utanför renskötselområdet. 2 1 S. 26 f i propositionen. 2 S. 36 i propositionen. Inga ändringar i riksdagens utskottsberedning och votering. 9

10 2009 års riksdagsbeslut om en Ny rovdjursförvaltning innebar följande tillfälliga miniminivå för lodjur: Riksdagen godkänner en miniminivå för lodjursstammen i landet som fram till dess att utvärderingen om etappmålen och målnivåer m.m. är avslutad innebär att antalet årliga föryngringar inom Sverige kan variera ned till 250 föryngringar, vilket motsvarar cirka individer, under förutsättning att spridningen fortsätter i södra Sverige och att lodjursstammens bevarandestatus inte äventyras, att antalet lodjur inom renskötselområdet får minska med hänsyn till rennäringens intressen och det samlade ökande rovdjurstrycket, att en minskning av antalet lodjur inom renskötselområdet under denna tid inte behöver motsvaras av samma ökning utanför renskötselområdet, och att lodjursstammen i mellersta Sverige kan tillåtas minska med hänsyn till det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av bytesdjur. 3 Regeringen angav i propositionen att antalet föryngringar bör tillåtas minska fram till dess utvärderingen om etappmålen är behandlad 4. Det är idag oklart när utvärderingen, det vill säga Rovdjursutredningen kommer att vara behandlad 5. Populationsmål För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs bland annat att ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Med referensvärde avses den populationsstorlek som bedöms vara minimum för att på lång sikt garantera artens livskraftighet. Att lodjursstammen ska bibehålla gynnsam bevarandestatus innebär därmed att populationen minst ska uppgå till referensvärdet för gynnsam population. Då den svenska lodjursstammen är en del av en gemensam svensknorsk-nordfinsklodjurspopulation 6 är det antalet lodjur i hela populationen som ska nå upp till referensvärdet. Referensvärdet för den skandinaviska lodjurspopulationen, Sveriges andel av populationen och tidpunkten när referensvärdet ska uppnås är faktorer som i hög grad kan påverka förvaltningens framtida inriktning. Utbredningsmål Riksdagen beslutade 2001 att de stora rovdjuren ska finnas i så stora antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även kan sprida sig till 3 S. 30 i propositionen. Inga ändringar i riksdagens utskottsberedning och votering. 4 S. 30 i propositionen. 5 Utredningen lämnade sitt slutbetänkande i april S. 44. Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores. 10

11 sina naturliga utbredningsområden. I propositionen till riksdagen angav regeringen att naturliga utbredningsområden innebar områden som i dag är sådana att respektive art kan leva och reproducera sig där 7. Vidare angavs följande begränsning av huvudregeln om spridning till naturliga utbredningsområden: I områden där riskerna för angrepp på människor och andra olyckor är störst bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering eller i varje fall minska antalet djur. Också i områden där en art gör stor skada bör antalet djur minskas. För de arter som inte nått upp till etappmålet bör dock en förutsättning för sådan skyddsjakt vara att det kan konstateras att stammen som helhet i landet har en positiv utveckling. Detsamma gäller om en art minskat i antal så att den befinner sig under miniminivån. Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas utveckling styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby. 8 För att en art ska anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus krävs att ett referensvärde för gynnsam population har uppnåtts. Ett referensvärde för artens utbredningsområde är det område som krävs för att arten ska kunna uppnå gynnsam bevarandestatus. Mål för förvaltningens inriktning Regionalt ansvar för och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen Regeringen angav följande i propositionen En ny rovdjursförvaltning: Det regionala ansvaret för förvaltningen av rovdjur och annat vilt behöver stärkas och det lokala inflytandet över förvaltningen behöver öka. Det har stor betydelse för acceptansen för rovdjursförvaltningen att det finns möjligheter till ett verkligt inflytande över förvaltningens riktlinjer och principer. 9 Förslag i propositionen som ledde till ett ökat regionalt ansvar och lokalt inflytande var den utökade delegeringen av beslut om jakt till länsstyrelserna och etableringen av partssammansatta viltförvaltningsdelegationer vid länsstyrelserna. Adaptiv förvaltning Regeringen angav i propositionen En ny rovdjursförvaltning att rovdjursförvaltningen ska präglas av ett s.k. adaptivt arbetssätt: Stora rovdjurs antal och utbredning ändras ständigt. Etablering av rovdjur i helt nya områden går långsamt och rovdjursstammarnas utveckling är beroende 7 S. 26 i propositionen 8 S. 30 i propositionen 9 S. 25 i propositionen 11

12 av ett stort antal olika faktorer som är svåra att förutsäga. Rovdjursförvaltningen måste därför präglas av ett arbetssätt där förvaltningens åtgärder ständigt anpassas till det som sker i naturen, s.k. adaptiv förvaltning. 10 Skador Dagens svenska system för ersättning av viltskador baseras till stora delar på regeringens proposition Om jakt och viltvård (prop. 1991/92:9). I propositionen gör det ansvariga statsrådet följande övervägande: Respekten för naturen och dess givna regler måste prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Detta innebär att viltskador inte helt kan undvikas. En alltför hög grad av tålighet kan emellertid inte krävas av dem som drabbas av skador. Principen bör dock vara att viltskador skall förebyggas. 11 I propositionerna Sammanhållen rovdjurspolitik och En ny rovdjursförvaltning anges att respektive regering anser att denna princip fortfarande ska gälla. 12 Naturvårdsverkets sammanfattning av politikens målsättningar För att underlätta arbetet med den nationella förvaltningen av stora rovdjur och tydliggöra vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att uppnå olika delar av rovdjurspolitikens målsättningar sammanfattar Naturvårdsverket här på ett övergripande sätt politikens målsättningar. Den svenska rovdjurspolitiken har målsättningen att arterna långsiktigt ska finnas kvar i landet samt att en gynnsam bevarandestatus ska uppnås. Målsättningen kan sammanfattas på följande sätt: Det ska finnas långsiktigt livskraftiga stammar av stora rovdjur med gynnsam bevarandestatus Riksdagsbesluten saknar tydliga övergripande målsättningar för samexistensen mellan människa och stora rovdjur. De ovan citerade utdragen ur propositionerna och de åtgärder som beskrivs i propositionerna visar emellertid sammantaget att det finns en övergripande målsättning om en god samexistens mellan stora rovdjur och människan. Det ska råda en god samexistens mellan människa och stora rovdjur 10 S. 24 i propositionen 11 S. 43 i propositionen 12 S. 60 respektive s. 39 i propositionerna 12

13 Övergripande principer för förvaltningsarbetet Ekosystembaserad förvaltning De stora rovdjurens expansion ställer nya krav på den samlade viltförvaltningen. Eftersom stora rovdjur och deras bytesdjur påverkar varandras förekomst kan rovdjursförvaltningen inte isoleras från annan viltförvaltning utan måste ha ett ekosystembaserat angreppssätt. En fungerande förvaltning kräver en grundläggande förståelse för hur systemet med de förvaltade resurserna fungerar. Denna förståelse omfattar bland annat kunskap om samspelet mellan stora rovdjur, deras konkurrenter och bytesdjur. Vidare finns det ett behov av kunskap om vilka förändringar som sker på grund av naturliga variationer och vilka förändringar som orsakats av förvaltningsåtgärder. Adaptiv förvaltning Även om en fungerande ekosystembaserad förvaltning förutsätter en grundläggande förståelse för systemet som förvaltas kan inget förvaltningssystem vara så precist att det i detalj kan förutse hur detta dynamiska och komplexa system kommer att utvecklas. Av detta skäl krävs det en adaptiv förvaltning som kontinuerligt inhämtar ny kunskap om rovdjuren, bytesdjuren och även kontinuerligt utvärderar effekterna av genomförda förvaltningsåtgärder samt återför vunna erfarenheter in i den framtida förvaltningen. En adaptiv och flexibel förvaltning definierar först övergripande mål för de områden som ska förvaltas. I nästa steg beslutar förvaltningen om delmål och åtgärder för att uppnå de övergripande målen. Under förvaltningsarbetet sker en löpande övervakning av utvecklingen och återkommande justeringar av förvaltningsarbetet. Sådana justeringar kan ske om planerade åtgärder inte visade sig ha avsedd effekt, om omvärldsfaktorer förändras eller om ny kunskap tillkommer. Figur 1 åskådliggör dynamiken i den adaptiva förvaltningen. 13

14 Figur 1. Schematisk bild över den adaptiva förvaltningen Det är Naturvårdsverkets utgångspunkt att förvaltningen av stora rovdjur ska vara adaptiv. Regionaliserad förvaltning med lokal delaktighet En framgångsrik förvaltning av stora rovdjur underlättas av ett tydligt regionalt ansvar för förvaltningen med ett lokalt inflytande. Ett regionalt ansvar för förvaltningsarbetet ligger i linje med subsidiaritetsprincipen, som syftar till att förvaltningsbeslut tas så nära medborgarna som möjligt. En regionaliserad förvaltning med ett lokalt inflytande skapar förutsättningar för en stärkt dialog med medborgarna. Vidare underlättar den regionaliserade förvaltningen, genom att vara närmare såväl rovdjur som berörda människor, ett adaptivt arbetssätt. 14

15 Förvaltningens delmål för att nå politikens målsättningar Naturvårdsverket har delat upp de övergripande målsättningarna i rovdjurspolitiken till ett antal delmål för förvaltningsarbetet. Även om delmålen här sammanställts och formulerats av Naturvårdsverket återfinns flertalet av delmålen som målsättningar i tidigare riksdagsbeslut eller förarbeten till riksdagsbesluten. Till varje delmål anges hur uppföljningen av arbetet mot delmålet och de övergripande målsättningarna ska ske. För vissa delmål saknas heltäckande kunskap om situationen som ska följas upp. För dessa används indikatorer för att bedöma hus arbetet mot delmålet fortskrider. Långsiktigt livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus För politikens målsättning om en långsiktigt livskraftig lodjursstam med gynnsam bevarandestatus kan följande delmål sättas upp. Tillräckligt stor stam och utbredning Riksdagsbesluten om den nationella rovdjurspolitiken inbegriper en nationell miniminivå på 300 årliga föryngringar och en tillfällig miniminivå på 250 årliga föryngringar. Lodjurets bevarandestatus påverkas huvudsakligen av antalet lodjur och deras utbredningsområde, som därför minst bör uppgå till ett fastställt referensvärde för populationen respektive utbredningsområdet. Sådana fastställda referensvärden saknas idag. Referensvärdena används i rapporteringen av arters bevarandestatus till EU-kommissionen. Referensvärden kommer att ha fastställts inför nästa rapportering till EU-kommissionen som sker i juni UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Den aktuella nationella miniminivån kan följas upp med data från den pågående övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning. Eftersom det saknas fastställda referensvärden för populationen och utbredningsområdet går det för tillfället inte att fastställa hur delmålet ska följas upp. Den pågående övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning, som genererar data om såväl antal föryngringar som artens utbredning, bedöms vara tillräcklig för att följa upp delmålet. 15

16 God genetisk status Lodjursstammens bevarandestatus påverkas långsiktigt av i vilken utsträckning det finns ett genetiskt utbyte mellan den skandinaviska och den karelska finskryska så kallade karelska lodjurspopulationen 13. Utbytet mellan populationerna verkar vara begränsat, men det saknas en god kunskap om utbytet. Innan delmålet konkretiseras bör därför en närmare kartläggning av det genetiska utbytet ske. UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det finns idag en förhållandevis bristfällig bild av den skandinaviska lodjurspopulationens genetiska situation. Prover från döda lodjur finns lagrade i en provbank och kan användas för DNA-analys. Genetiska data från fältinventering finns samlade i en gemensam svensk-norsk databas och bedöms kunna ligga till grund för nödvändig uppföljning. God samexistens mellan människa och lodjur För politikens målsättning om en god samexistens mellan människa och lodjur kan följande delmål sättas upp. Minskade skador De skador lodjur åsamkar främst rennäring och fåravel är de viktigaste källorna till konflikter mellan människa och lodjur. Minskade skador är därför ett viktigt delmål för att uppnå en god samexistens mellan människa och lodjur. En konkretisering av delmålet bör formuleras som till exempel att antalet lodjursangrepp på fårbesättningar ska minska med en viss procentsats till ett visst år 14. UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Då skador kan mätas på olika sätt är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas. - Antal lodjursangrepp på får Indikatorn kan årligen följas upp med hjälp av Viltskadecenters sammanställning av viltskadestatistik. Antalet angrepp ett visst år påverkas i relativt stor utsträckning av slumpmässig mellanårsvariation. Av detta skäl bör uppföljningen ske genom att det genomsnittliga antalet angrepp för de föregående tre åren beräknas. 13 Se S. 44. Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores. 14 Delmålet konkretiseras när ett politiskt ställningstagande gjorts till den senaste rovdjursutredningen 16

17 Då ersättningen för lodjurens skador på rennäringen sker i form av ersättning för olika typer av förekomst av lodjur saknas det statistik över det totala antalet lodjursangrepp på ren. Inom ramen för ett pågående regeringsuppdrag 15 arbetar Sametinget och Naturvårdsverket med att ta fram ett förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. När det pågående regeringsuppdraget slutredovisats bör en förnyad bedömning av en indikator för lodjursskador på rennäringen göras. Jämnare utbredning Den svenska lodjursstammen har idag en stor utbredning i norra och mellersta Sverige. Ökningen i södra Sverige går långsamt. Den långsamma ökningen i söder påverkar möjligheterna att minska lodjursförekomsten i de mellersta och norra delarna av landet. En konkretisering av delmålet kan formuleras som till exempel att antalet län i det södra rovdjursförvaltningsområdet med föryngringar av lodjur senast ett visst år ska ha ökat till ett visst antal samt att antalet föryngringar av lodjur i län med tätast lodjursstam senast ett visst år ska ha minskat till ett visst antal. Det bedöms inte möjligt att konkretisera delmålet förrän ett referensvärde för populationen fastställts. UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det är inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas. - Antal län med föryngringar av lodjur i södra rovdjursförvaltningsområdet - Antal föryngringar av lodjur per län i mellersta och södra rovdjursförvaltningsområdet - Antal föryngringar av lodjur i de län i mellersta rovdjursförvaltningsområdet som har tätast lodjursstam. Indikatorerna kan följas upp med hjälp av resultatet från den årliga övervakningen av lodjursstammens storlek och utbredning. Ingen illegal jakt Illegal jakt efter lodjur är, i likhet med annan kriminell verksamhet, oacceptabel. Förekomsten av illegal jakt visar att arbetet för en god samexistens och en upphörd illegal jakt måste fortgå. 15 Uppdrag att slutföra tidigare uppdrag att utforma ett förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. Regeringen L2012/

18 INDIKATORER FÖR UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det ligger i den illegala jaktens natur att den är svår att mäta. Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas. - Uppskattad omfattning av dödlighet orsakad av illegal jakt. - Antal anmälda brott avseende illegal rovdjursjakt Indikatorn uppskattad dödlighet orsakad av illegal jakt kräver långa tidsserier och bör därför inte följas upp årligen. En uppföljning planeras att initieras senast Indikatorn anmälda brott avseende illegal rovdjursjakt kan årligen följas upp med hjälp av data från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Legitim förvaltning En legitim förvaltning är en förvaltning som uppfattas som rättmätig eller berättigad av allmänheten och berörda intressegrupper. Legitimitet i förvaltningen är en förutsättning för att det ska finnas förtroende för de åtgärder som genomförs. Legitim förvaltning av lodjur är därför ett viktigt delmål för att nå en god samexistens mellan människa och lodjur. INDIKATORER FÖR UPPFÖLJNING AV DELMÅLET Det är inte möjligt att med ett absolut mått mäta en förvaltnings legitimitet. Därför är det inte möjligt att följa upp delmålet utan att använda indikatorer. Följande indikatorer kan användas: - Andel av den svenska befolkningen som uppger sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av lodjur i landet - Andel av människor som lever i län med tät lodjursstam som uppger sig förstå och vara nöjda med förvaltningen av lodjur Indikatorerna kan följas upp genom upprepade attitydundersökningar. 18

19 Förvaltning för att nå målen I detta kapitel redovisas vilka förvaltningsåtgärder som genomförs för att nå rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål. I stort innebär beskrivningen en redogörelse för det förvaltningsarbete som redan sker idag och som planeras fortsätta. I de fall kompletterande åtgärder planeras, redovisas dessa särskilt. Generellt kan sägas att problembilden när det gäller lodjur är mycket olika i Sveriges tre rovdjursförvaltningsområden. I norra området ligger fokus på hur renskötselns problem med lodjur kan minskas på bästa sätt. I mellersta området är lodjurens påverkan på rådjursstammen av central betydelse, samtidigt som lodjursinventeringarna försvåras av att förvaltningen av varg kräver en mycket stor del av resurserna. I södra området är den stora utmaningen att få en god tillväxt på lodjursstammen. I det praktiska förvaltningsarbetet ligger tonvikten på svårigheterna att över huvud taget kunna inventera lodjur och på hur man hanterar frågor kring skyddsjakt i en liten population och kring förebyggande av skador i vilthägn. Sammanfattningsvis behandlas här följande åtgärdsområden för att nå rovdjurspolitikens övergripande målsättningar och förvaltningens delmål: Skadeförebyggande åtgärder Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt Populationsreglerande jakt licensjakt Åtgärder mot illegal jakt Regionalt ansvar för förvaltningen Kommunikation och delaktighet Samverkan med Norge och Finland Av figur 2 framgår hur åtgärderna i första hand förväntas påverka de olika delmålen och, indirekt, de övergripande målen. 19

20 Figur 2. Schematisk bild över hur planerade åtgärder kopplar till mål och delmål 20

21 Skadeförebyggande åtgärder och ersättning för skador Syftet med det skadeförebyggande arbetet är att minska skadorna orsakade av fredat vilt, att skapa större tolerans för rovdjur och att härigenom underlätta deras spridning. Arbetet bedrivs dels genom rådgivning om och utveckling av skadeförebyggande åtgärder, dels genom ett särskilt bidrags- och ersättningssystem 16 för skador orsakade av fredat vilt. Verksamheter med fritt betande tamdjur, främst rennäring och fäboddrift, samt uppfödning av hjort i vilthägn är särskilt skadeutsatta och svåra att skydda mot rovdjursangrepp. För dessa verksamheter finns det ett stort behov av att vidareutveckla skadeförebyggande åtgärder. Rådgivning, utveckling och utvärdering Skadeförebyggande åtgärder består dels av permanenta åtgärder för att långsiktigt minska risken för rovdjursskador, dels av så kallade akuta åtgärder för att minska risken för ytterligare skador direkt efter ett angrepp. Långsiktiga åtgärder kan planeras in i det långsiktiga förvaltningsarbetet och akuta åtgärder kräver planerad beredskap på länsnivå. På uppdrag av Naturvårdsverket publicerar Viltskadecenter råd och information om vilka skadeförebyggande åtgärder som är lämpliga att vidta vid olika typer av näringsverksamheter. Detta sker i form av faktablad, broschyrer och rapporter som är tillgängliga för myndigheter, organisationer och enskilda personer till exempel på Viltskadecenters hemsida. Centret håller även utbildningar i skadeförebyggande åtgärder, exempelvis stängsling. För att förebygga angrepp på betesdjur används främst rovdjursavvisande stängsel. Åtgärden anses dock vara mindre effektiv när det gäller lodjur. För verksamheter med fritt betande tamdjur, till exempel rennäring och fäboddrift, är utvecklingsbehovet för skadeförebyggande åtgärder avsevärt större än för verksamheter med hägnade djur. Sametinget är ansvarig myndighet för viltskador på ren och har utförligt sammanställt olika skadeförebyggande åtgärder för rennäringen. De beskrivna åtgärderna är sådana som innebär särskilda renskötselåtgärder, som till exempel flytt av renar, sändarmärkning av renar och kalvning i hägn. Vidare beskriver Sametinget åtgärder som direkt berör 16 Systemet regleras av viltskadeförordningen (2001:724) och förordningen (2007:481) om stöd för landsbygdsutvecklingsåtgärder. Förordningarna kompletteras av Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) om bidrag och ersättningar för viltskador enligt 11 och 12 viltskadeförordningen (2001:724), Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2012:1) om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2007:42) om kompensationsbidrag, miljöersättningar och miljöinvesteringar och Sametingets föreskrifter (STFS 2007:9) om bidrag och ersättning för rovdjursförekomst i samebyar. 21

22 rovdjuren, till exempel sändarmärkning av rovdjur, flytt av rovdjur och olika former av jakt. 17 Viltskadecenter bedriver ett flertal projekt med målet att utveckla och utvärdera skadeförebyggande åtgärder. Det handlar bland annat om att minska risken för angrepp på hägnade tamdjur och tamdjur på fritt bete. Viltskadecenter gör även prognoser om skaderisker för kommande år. Rovdjursakutgrupper Under åren 2006 till 2010 fick länsstyrelserna i Dalarna och Värmlands län medel för att etablera och driva så kallade rovdjursakutgrupper. Akutgruppernas uppdrag var främst att snabbt rycka ut vid rovdjurangrepp eller oro för angrepp vid förekomst av rovdjur. 18 Verksamheten har utvärderats av Naturvårdsverket 19. Ett resultat av utvärderingen är att medlen från och med 2011 fördelas till samtliga berörda länsstyrelser. Viltskadeersättningssystemet Viltskadeersättningssystemet innehåller två huvudkomponenter, medel för skadeförebyggande åtgärder och ersättning för redan inträffade skador. MEDEL TILL SKADEFÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER Med undantag för renägare kan enskilda tamdjursägare som bedriver näringsverksamhet ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos länsstyrelsen. Bidrag får endast beviljas till åtgärder som har dokumenterad skadeförebyggande effekt eller till utveckling av åtgärder som bedöms kunna ge tillräckliga skadeförebyggande effekter 20. Medel för bidrag till rovdjursavvisande stängsel på blocklagd mark, det vill säga jordbruksmark som är registrerad för miljöstöd, beviljas av medel från Jordbruksverket som ett miljöstöd inom Landsbygdsprogrammet. Medel till andra förebyggande åtgärder och åtgärder på icke-blocklagd mark beviljas ur viltskadeanslaget som fördelas av Naturvårdsverket till länsstyrelserna. Samebyar kan ansöka om bidrag för skadeförebyggande åtgärder hos Sametinget. Bidrag ska beviljas endast för åtgärder som normalt inte ingår i renskötseln. 17 Sametinget Beslutet om medel för akutgrupper återfinns i regleringsbrevet till Sametinget år 2006 vari man kan läsa att rovdjursakutgruppernas uppgift är att omgående vidta åtgärder för att minimera skadeverkningar vid förekomst av stora rovdjur, upprätta en effektiv kontaktväg till Naturvårdsverket, verkställa beslut om skyddsjakt eller bortdrivande av stora rovdjur, tillhandahålla information om ersättningar vid skador orsakade av stora rovdjur, samt informera om länsstyrelsens arbete med stora rovdjur på lokal nivå. 19 Naturvårdsverkets rapport 6330 (2010) Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) 22

23 Bidragsbeloppet dras av från den ersättningen för rovdjursförekomst som samebyn är berättigad till (se nedan). ERSÄTTNING VID SKADA Under förutsättning att det inte varit möjligt att förebygga eller förutse skadan eller om särskilda skäl föreligger får länsstyrelsen lämna ersättning för skador orsakade av bland annat lodjur. Vid skador på tamdjur baseras ersättningen på rekommendationer från Viltskadecenter enligt vilka ersättning i de flesta fall motsvarar marknadsvärdet av djuret. Det bör påpekas att det finns ett stort behov av att öka kunskapen om sekundära skador av rovdjursangrepp. Sådana skador inkluderar bland annat förlorad arbetsinkomst, minskad avelsproduktion och problem med samling av spridda djur. Många drabbade djurägare anser att deras kostnader för sekundära skador inte blivit ersatta. Ersättning till samebyarna sker som ersättning för rovdjursförekomst, det vill säga för antalet rovdjur inom en sameby. Ersättningen ges utan ansökan. Ersättningen är i form av ett schablonbelopp och i fråga om lodjur grundar den sig på antalet föryngringar eller regelbunden eller tillfällig förekomst inom samebyns betesområde. Ersättningsystemet kan anses vara riskbaserat genom att det är risken för rovdjursangrepp som ersätts snarare än faktiska angrepp. Särskild ersättning kan även ges om ett eller flera rovdjur av en art inom ett begränsat område och under en begränsad tidsperiod dödar eller skadar ett stort antal renar, vilket kallas massdödande. Prioritering av medel för skadeförebyggande åtgärder Utifrån resultatet av rovdjursinventeringen planerar länsstyrelserna användningen av de medel som länsstyrelsen årligen tilldelas 21. Bidrag till skadeförebyggande åtgärder ska användas på ett sådant sätt att de i största möjliga omfattning reducerar ett befintligt eller förväntat antal angrepp, samtidigt som en spridning till och etablering av lodjur i nya områden tillåts. Som stöd för denna prioritering har Naturvårdsverket utarbetat en vägledning om förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden 22. Vägledningen berör främst angrepp på fårbesättningar av varg, men antyder att även angrepp av lo och björn bör diskuteras i detta sammanhang. Enligt Naturvårdsverkets vägledning bör medel till permanenta åtgärder, huvudsakligen rovdjursavvisande stängsel, främst prioriteras till åtgärder i områden med mindre än 50 fårbesättningar på 10 kvadratmil. I övrigt bör när det gäller lodjur medel till förebyggande åtgärder prioriteras till 21 3 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2008:16) 22 Vägledning Prioritering av förebyggande åtgärder vid rovdjursangrepp i särskilt tamdjurstäta områden Vägledningen är framtagen efter samråd med Jordbruksverket och Viltskadecenter 23

24 Akutåtgärder direkt efter ett konstaterat angrepp Akuta och permanenta åtgärder till får- eller getbesättningar i områden med återkommande eller fast förekomst av lodjur. Permanenta åtgärder i tamdjursbesättningar som har haft angrepp av lodjur vid minst ett tillfälle under de senaste tre åren. Statistik över beviljade bidrag och inträffade skador Viltskadecenter publicerar årligen statistik över beviljade bidrag, inträffade skador och utbetald ersättning avseende skador som orsakats av fredade arter på andra tamdjur än ren. Lodjursskador på tamdjur har varierat mellan cirka 50 och 250 registrerade angrepp årligen under perioden Oftast var det får som angreps av lodjur. Lodjursstammen i renskötselområdet är relativt stor. Renar är en viktig del av lodjurens diet och lodjur kan ställa till med stora problem för rennäringen, även om angreppen i sig oftast är relativt odramatiska för renhjordarna. Det finns idag ingen statistik över antalet lodjursdödade renar och åsikterna om hur stor skada lodjuren åsamkar rennäringen går isär. Bristanalys RENNÄRING En stor utmaning för rovdjursförvaltningen är de skador som rovdjur orsakar i renskötselomtrådet. Skador i renskötselområdet är på grund av renskötselns karaktär ofta svårare att förutse och förebygga än skador på andra tamdjur än ren. En omständighet som motverkar skadeförebyggande åtgärder är att viltskadeförordningen anger att bidrag för att förebygga rovdjursskada på ren ska räknas av från ersättning för rovdjursförekomst. I praktiken innebär denna regel att inga samebyar ansöker om bidrag för skadeförbyggande åtgärder. Såväl Naturvårdsverket och Sametinget som den senaste rovdjursutredningen och länsstyrelserna i renskötselområdet har föreslagit förändrade regelverk som möjliggör bidrag till skadeförbyggande åtgärder i renskötselområdet. Det har också identifierats behov till budgetförstärkningar 23 för detta ändamål. Såväl rennärings- som myndighetsrepresentanter har vid upprepade tillfällen påpekat att det är viktigt att beakta det samlade rovdjurstrycket i en sameby och inte varje rovdjursart för sig. Länsstyrelsen har, inom ramen för sitt regionala ansvar för rovdjursförvaltningen, möjligheten att ta ett samlat grepp om förekomsten av de olika rovdjursarterna. Gentemot rennäringen kan detta arbete till exempel ske i form av samebyvisa rovdjursplaner 24. Naturvårdsverket och 23 Sametinget och rovdjursutredningen föreslår att 5,1 mkr respektive 5 mkr årligen avsätts för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. 24 T.ex. det pågående arbetet med samebyvisa rovdjursplaner i Västerbottens län 24

25 Sametinget har ett pågående regeringsuppdrag 25 för att ta fram ett nytt förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur som möjliggör mer riktade åtgärder för att minska rennäringens förluster till följd av stora rovdjur. ÖVRIGT Det har framförts från företrädare för tamdjursnäringar att rovdjursförvaltningen har för liten kunskap om och förståelse för näringarnas förutsättningar. Ett sätt att öka den ömsesidiga förståelsen för såväl näringars som rovdjursförvaltningens förutsättningar och för att förbättra dialogen är att anordna gemensamma seminarier i ämnet. Naturvårdsverket har genom framförallt uppdragsverksamheten vid Viltskadecenter aktivt arbetat med skadeförebyggande frågor och vägledning. Ett viktigt dokument är Naturvårdsverkets vägledning för prioritering av förebyggande åtgärder i särskilt tamdjurstäta områden. Det är angeläget att myndigheternas bidragsgivning för skadeförbyggande åtgärder följs upp. Rovdjursavvisande stängsel är inte lika effektiva mot lodjur som mot andra rovdjur och det finns därför ett behov av utveckling av skadeförebyggande åtgärder. Behovet är störst i det södra rovdjursförvaltningsområdet, där lodjursstammen är liten och utrymmet för skyddsjakt därmed är mindre. I samband med lodjurens ökning i södra Sverige har lodjursangrepp i vilthägn ökat. Det finns ett behov av ökad kunskap om hur sådana angrepp kan förebyggas. Kompletterande åtgärder Det skadeförebyggande arbetet fortsätter enligt vad som beskrivs ovan men med följande kompletterande åtgärder: - Naturvårdsverket kommer under 2013 initiera seminarier om förutsättningarna för olika näringar som påverkas av förekomst av stora rovdjur. - Naturvårdsverket ska verka för att Viltskadecenter under 2013 sammanställer den kunskap om vilthägn och lodjur som idag finns och att denna kunskap sprids till berörda aktörer. - Naturvårdsverket kommer senast 2014 låta göra en uppföljning av viltskadeanslagets användning mot bakgrund av de ökande rovdjursstammarna och ambitionen att rovdjur ska sprida sig över landet. 25 Uppdrag (L2012/1579) att slutföra tidigare uppdrag att utforma ett förvaltningsverktyg för förekomst av stora rovdjur baserat på en toleransnivå för rennäringen. 25

26 Skadeförebyggande jakt - skyddsjakt Skador av rovdjur ska i första hand förebyggas till exempel med rovdjursavvisande stängsel. Det är dock inte alltid möjligt att inom rimliga gränser förebygga och undvika skador av lodjur. Därför är det i vissa fall nödvändigt att bedriva skyddsjakt efter vissa individer som orsakar eller riskerar att orsaka allvarliga skador. Om jakten riktas mot rätt individ är den en effektiv skadeförebyggande åtgärd. Beslut om skyddsjakt Naturvårdsverket får på eget initiativ eller efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada besluta om skyddsjakt efter lodjur 26. Förutsättningarna för ett sådant beslut är att det inte finns någon annan lämplig lösning på problemet, att skyddsjakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde samt att något av de skäl som anges i 23 a jaktförordningen föreligger. Naturvårdsverket får överlämna rätten att besluta om skyddsjakt till länsstyrelsen under vissa förutsättningar 27. Se avsnittet om regionalt ansvar för förvaltningen. Jaktens genomförande Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för jakten 28. Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får användas, inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer att ske. För att jakten ska bli effektiv får myndigheten medge undantag från vissa förbud och bestämmelser som gäller vid jakt. Exempelvis kan användning av motorfordon tillåtas. Jakten kan också tillåtas pågå utanför ordinarie jakttid på dygnet och med hjälp av belysning. Om djuret är försett med sändare kan sändarens positioner användas och bidra till att skyddsjakten kan genomföras effektivare med minskad risk för ytterligare skador. Jakten leds av en jaktledare som utses av den myndighet som beslutar om jakten. I vissa fall deltar personal från länsstyrelsen i jakten b jaktförordningen (1987:905) 24 jaktförordningen 9 b jaktförordningen 29 Den senaste rovdjursutredningen (SOU 2012:22) anser att länsstyrelserna på lämpligt sätt bör verkställa och utföra beslutad skyddsjakt efter bland annat björn. För att täcka kostnaderna bör länsstyrelserna kunna begära extra medel från ett nationellt anslag. Förslaget kräver ett politiskt ställningstagande innan det kan genomföras. 26

27 Annan avlivning av lodjur Även polismyndigheten får låta avliva ett vilt djur som orsakar avsevärd skada eller antas vara farligt för människors säkerhet om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning 30. Det finns även vissa möjligheter för den enskilde tamdjursägaren att utan beslut från myndighet döda ett lodjur om det angriper tamdjur eller om det finns skälig anledning att befara ett sådant angrepp 31. Det är dock enbart tillåtet om det inte går att skrämma bort lodjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta angreppet. Vidare ger jaktlagstiftningen möjlighet att avliva frilevande vilt som är så skadat att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas 32. Det händer ibland att lodjur som skadats allvarligt i trafikolycka eller är kraftigt angripna av skabb avlivas med stöd av denna bestämmelse. Rapportering och utvärdering Samtliga beslut om skyddsjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade skyddsjakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Samtliga fall där enskilda personer fäller lodjur på eget initiativ ska rapporteras till polismyndigheten 33. Naturvårdsverkets bedömer fortlöpande hur möjligheten att på eget initiativ döda rovdjur vid angrepp på tamdjur påverkar lodjurens bevarandestatus. Hittills har Naturvårdsverket gjort bedömningen att bestämmelserna inte har påverkat lodjursstammens utveckling negativt. Lodjur som fälls skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt. Obduktion av sådana djur ger myndigheter och forskare underlag för analyser av lodjursstammens status och utveckling. Bristanalys Naturvårdsverkets delegering av rätten att besluta om skyddsjakt efter lodjur skedde första gången År 2010 skedde första delegeringen enligt jaktlagstiftningens nuvarande utformning. Under våren 2012 har Naturvårdsverket tagit fram särskilda riktlinjer för beslut om skyddsjakt efter 30 9 jaktlagen jaktförordningen b jaktförordningen. 33 Den senaste rovdjursutredningen har föreslagit att sådana anmälningar istället ska ske till länsstyrelsen. 34 Till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Dalarnas, Värmlands, Gävleborgs, Västra Götalands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län, enligt 26 NFS 2002:19, som upphörde att gälla under

28 bland annat lodjur. Det är viktigt att en uppföljning av riktlinjernas tillämpning görs och att behov av vidareutveckling identifieras. Naturvårdsverket har inte tagit fram någon sammanhängande och allmänt tillgänglig IT-lösning för att registrera beslut om jakt. Den nationella registreringen av jaktbeslut sker på en tekniskt enkel nivå. För att ha en överblick över gällande beslut och i förekommande fall länsstyrelsernas handlingsutrymme att ta skyddsjaktsbeslut har rovdjursförvaltningsområdena tagit fram egna regionala lösningar. Bristen på en gemensam registrering av myndighetsbeslut om jakt efter lodjur har lett till merarbete i form av parallella databaser och en bristande tillgänglighet för allmänheten. Sedan hösten 2012 registreras djur som fällts vid jakt. i den svensk-norska rovdjursdatabasen Rovbase. Registreringen av döda djur i databasen är dock inte tydligt kopplad till jaktbeslut. Det finns ett behov av en analys av effekten av skyddsjakt som skadeförebyggande åtgärd. Vid behov bör analysen även föreslå metoder för att öka skyddsjaktens effektivitet. Kompletterande åtgärder Behovet av skyddsjakt hanteras enligt vad som beskrivits ovan men med följande kompletterande åtgärder: Naturvårdsverket kommer att följa upp och vid behov vidareutveckla de riktlinjer för länsstyrelsernas handläggning av skyddsjaktsärenden som har tagits fram under Naturvårdsverket ska senast 2014 ha en anpassad IT-lösning för registrering av beslut om jakt efter stora rovdjur samt jaktens utfall per jaktbeslut. Jaktbeslut och jaktutfall (antal fällda/påskjutna djur) ska vara tillgängliga för allmänheten. Naturvårdsverket avser att senast 2014 initiera en studie av den samlade effekten av skyddsjakt efter stora rovdjur. Populationsreglerande jakt - licensjakt Populationsreglerande jakt i syfte att reglera stammens täthet, storlek och tillväxt, det vill säga licensjakt, är en komponent i förvaltningen av stora rovdjur. Jakten kan bidra till att minska konflikterna mellan lodjur och människa i de regioner där lodjurets förekomst är tät och på så sätt medverka till att acceptansen för lodjuret som art i den svenska faunan bibehålls och att förtroendet för den beslutade rovdjurspolitiken ökar. Jakten kan reglera lodjursstammens numerär, täthet, utbredning och/eller tillväxt i olika delar av landet i syfte att nå en jämnare 28

29 fördelning av stammen. Bland annat kan licensjakt användas som ett långsiktigt förebyggande verktyg för att minska behovet av skyddsjakt. Licensjakt efter lodjur ska ske under strängt kontrollerade former och på sådant sätt och i sådan omfattning att den inte påverkar förutsättningarna för att lodjursstammen ska bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Beslut om licensjakt Naturvårdsverket och länsstyrelser som omfattas av delegeringsbeslut får fatta beslut om licensjakt under förutsättning att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för lodjuret. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammens storlek och sammansättning och ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden 35. Den beslutande myndigheten fastställer vilka villkor som ska gälla för jakten 36. Det gäller exempelvis antalet djur som får fällas, vilka metoder som får användas, inom vilken tid och vilket område jakt får ske samt vilken kontroll som kommer att ske. Naturvårdsverket har utarbetat föreskrifter 37 som styr och vägledning till stöd för länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter lodjur. Jaktens genomförande Licensjaktens genomförande regleras genom beslut som årligen tas av beslutande myndighet. Jaktens omfattning ska syfta till att uppfylla de mål som är satta i länens regionala förvaltningsplaner för lodjur. I Sverige bedrivs licensjakt efter lodjur med en i förväg för ett län eller del av län fastställd högsta avskjutningskvot. Jakt får ske med hagel och kulvapen klass 1 och 2. Jaktperioden infaller från 1 mars till 15 april i norra rovdjursförvaltningsområdet och till 31 mars i mellersta förvaltningsområdet. I södra förvaltningsområdet tillåts för närvarande endast skyddsjakt. Jakten avlyses när kvoten är fylld eller när jakttiden har gått ut. Historiskt har en varierande del av den årliga beskattningen av lodjursstammen skett genom fällfångst. Olika typer av rävfällor men även speciella lodjursfällor har varit i användning. Andelen lodjur som fångats i fällor under licensjakt varierade under perioden mellan 10 procent och 70 procent. Flertalet år var andelen över 20 procent, men efter 2006 har andelen sjunkit väsentligt c jaktförordningen 36 9 b jaktförordningen 37 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2010:15) för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter lodjur 38 Schneider

30 Användning av fällor för fångst av lodjur har ifrågasatts eftersom fällfångade lodjur kan skada sig i fällan. Fällfångst är under utredning och tillåts för närvarande inte i samband med licensjakt. Många lodjur fälls idag av specialiserade rovdjursjägare med specialtränade hundar, även om denna företeelse vid lodjursjakten ännu inte verkar vara lika omfattande som när de gäller licensjakt efter björn. Fällda lodjur besiktigas av länsstyrelsens besiktningsmän, prover tas och information om jaktens genomförande samlas in. När alla villkor för jakten är uppfyllda tillfaller skinnet av det fällda lodjuret jakträttshavaren, resterande delar av kroppen skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion. Rapportering och utvärdering Samtliga beslut om licensjakt som länsstyrelserna fattar samt utfallet av beviljade jakter ska rapporteras till Naturvårdsverket. Information om fällda lodjur registreras av länsstyrelserna även i den svensk-norska rovdjursdatabasen Rovbase. De flådda kropparna och andra prover från lodjur som fällts vid licensjakt skickas in till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Det ger myndigheter och forskare underlag för analyser av lodjursstammens status och utveckling. SVA informerar också om lodjursjaktens fortskridande på sin webbplats och rapporterar till berörda myndigheter om de fällda djurens status, ålder mm. Bristanalys Licensjakt efter lodjur är inte alltid framgångsrik. Dåliga snö- och väderförhållandena kan göra att tilldelningen inte fylls. Detta problem har främst gällt renskötselområdet och har kunnat påverka rennäringens skador. Lämpligheten och effektiviteten av alternativa jaktmetoder bör undersökas. Höstjakt som ett komplement tillvårjakt har framförts av länsstyrelserna som lämplig metod att pröva. Länsstyrelserna i många län har uttryckt att det är svårt att identifiera lämpliga kvoter för jaktuttag ur lodjurspopulationen. Vid Grimsö forskningsstation på Sveriges lantbruksuniversitet pågår projekten Planering för hållbar förvaltning av stora rovdjur och Förvaltning av stora rovdjur beslut under stor osäkerhet, som under några år finansieras av Naturvårdsverket och som i framtiden förväntas kunna ge vägledning i denna fråga. Fällfångst har sedan 2011 inte varit tillåten vid licensjakt efter lodjur. Samtidigt kan fällfångst vara en effektiv metod i områden som saknar spårsnö eller där antalet lodjursjägare är litet. Naturvårdsverket, i samverkan med Lodjursforskningsprojektet och Statens veterinärmedicinska anstalt, ser för närvarande över fällfångsten av lodjur och har påbörjat en översyn av fångstredskap för lodjursjakt. 30