Yttrande med anledning av Svenska Jägareförbundets och Lantbrukarnas Riksförbunds förslag till lodjursjakt

Transkript

1 Naturvårdsverket Viltförvaltningsenheten Stockholm Yttrande med anledning av Svenska Jägareförbundets och Lantbrukarnas Riksförbunds förslag till lodjursjakt Svenska Rovdjursföreningen (SRF) har tagit del av Svenska Jägareförbundets och Lantbrukarnas Riksförbunds (förbunden) förslag till avlysningsjakt efter lodjur jaktåret Mot bakgrund av nedan angivna skäl föreslår SRF att Naturvårdsverket avslår förbundens förslag till jakt på lodjur. Allmänt Möjligheterna att bevilja jakt efter lodjur regleras bl.a. av EUs habitatdirektiv, som (något ofullständigt) inkorporerats i svensk lag och riksdagsbeslutet Sammanhållen rovdjurspolitik. Av habitatdirektivet och jaktförordningen framgår att undantag från fredning kan medges om undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos arten samt om det inte finns någon annan lämplig lösning. Båda kriterierna ska vara uppfyllda. Uttrycket annan lämplig lösning måste tolkas så att det måste kunna pekas på ett problem av något slag. Om de båda nämnda kriterierna är uppfyllda ska ytterligare ett antal förutsättningar vara för handen. Riksdagsbeslutet Sammanhållen rovdjurspolitik innebar att en miniminivå för den svenska lodjursstammen sattes till 300 föryngringar, motsvarande ca individer, en nivå som förelåg för några år sedan. SRF menar att ett beslut om lodjursjakt inte kan beviljas på grundval av habitatdirektivet eftersom skadorna till följd av lodjur är av så begränsad art och eftersom det finns annan lämplig lösning främst i form av rovdjursstängsel. Även om habitatdirektivet skulle anses kunna motivera jakt så faller möjligheten på det av riksdagen satta miniminivån 300 föryngringar, som inte är uppnått. Vi underkänner således förbundens sätt att räkna föryngringar. Se nedan. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel: , Box 144, S LEKSAND e-post: info@rovdjur.se org.nr bankgiro: , postgiro:

2 Förbundens tolkning av föryngringar Enligt förbundens uppfattning finns i Riksdagsbeslutet inget stöd för defintionen av begreppet föryngring och man pekar på olikheter mellan järv och lodjur, där järvföryngringar avser funna lyor på våren, medan inventering av lodjur avser familjegrupper på snö nio månader efter födseln. Genom de ungförluster som sker däremellan, menar man att den Svenska lodjurspopulationen ligger klart över den av Riksdagen fastslagna miniminivån på 300 föryngringar. Från SRFs sida menar vi att detta är oförenligt med Riksdagens intention och att ett sådant synsätt ur biologisk synpunkt inte är acceptabelt. Oavsett vilken art som studeras torde det ur bevarandesynpunkt vara uppenbart att det är andelen lyckade föryngringar som skall gälla och för lodjurens del kan detta konstateras i samband med ungarnas separation från modern under senvintern. I Naturvårdsverkets Författningssamling (NFS 2002:14, 2002:15) finns angivet de kriterier och allmänna råd som gäller vid inventeringar av rovdjursförekomst. Även om det föreligger viss otydlighet beträffande begreppet föryngringar kontra familjegrupper - vilket SRF nyligen påtalat i sitt yttrande - så råder det ingen tvekan om att det är inventering av familjegrupper på spårsnö som avses för inventering av lodjur. I samma författningar anges att järvföryngringar skall inventeras via förekomst av aktiva lyor, bl. a. av det skälet att årsungar inte kan särskiljas från vuxna djur efter den 1:a augusti. Samma kriterium gäller för övrigt kungsörn, där lyckad häckning motsvaras av funnet bo med stora ungar (i det närmste flygga), eller flygg unge i sällskap med adult örn före den 15:e september. Därefter sker i båda fallen utflyttning och ungarna kan inte med säkerhet längre kopplas till reviret. Vidare vill vi peka på ett viktigt faktum som förbunden bortser ifrån. Nämligen att såväl rovdjursutredningens förslag som regeringens proposition inte avsåg föryngringar, utan i propositionen framgår ordagrant att med miniminivåer avser regeringen det minsta antalet djur av en art som förvaltningen alltid skall syfta till att upprätthålla. För att ytterligare förtydliga detta anges vidare i propositionen att miniminivåerna skall anges i antal individer av de olika arterna. Detta kan bara tolkas som antal påträffade individer och även om man har kännedom om antalet föryngringar på våren, samt kännedom om ungdödlighet, så krävs, för att upprätthålla en ansvarsfull förvaltning, att det är antalet djur vid tidpunkten för jakt som är av betydelse. Skälet till att individantalet omvandlades till antal föryngringar i slutversionen var bl. a. NVs egna och andras remissyttrande att individantalet bör omformuleras till antalet reproducerande honor med ungar, beroende på att dessa är lättare att inventera och därmed kräver mindre resurser. Men än viktigare är att detta är ett mått på artens vitalitet, dvs andelen individer som står för en lyckad reproduktion. Sättet att omformulera antalet individer till andel föryngringar bygger ju för övrigt på erfarenhetssiffror från Liberg-Glöersens rapport 1995 där maximalt antal påträffade individer vid vinterinventeringar har dividerats med antalet påträffade honor med ungar, vilket senare har verifierats vetenskapligt (H. Andrén muntligen). I propositionen framgår vidare att med tillämpande av försiktighetsprincipen anger regeringen att bedömningar av om en art överskrider miniminivån respektive når upp till etappmålet skall utgå från de lägsta angivna talet i intervallet för stammen. Tolkat utifrån en reproduktionscykel, dvs en ynglingssäsong som antalsmässigt varierar från högst antal föryngringar i samband med ynglingsperioden och lägst antal vid separationen, så måste enligt försiktighetsprincipen det senare antalet gälla. 2

3 SRF har svårt att förstå varför förbunden nu väljer att föra fram denna tolkning och har också svårt att inse att förbunden själva verkligen tror att detta kan utgöra en framkomlig väg. Som vi uppfattar förbundens förslag är det främsta skälet att blidka den högljudda och allt större andel inom kåren som hotar med allehanda protestaktioner och bojkotter. Vi är därför ytterst bekymrade över att förbunden i slutdelen av sitt förslag för fram synpunkten att om inte jakt medges kommande vinter, förväntas dessa missnöjesaktioner att öka i omfattning med uteblivna inventeringar som följd. Beståndsövervakning I sin bakgrund anger förbunden att lodjurens numerär har ökat kraftigt under 90-talet, vilket i och för sig är korrekt men knappast relevant för ett förslag som berör jaktåret I själva verket har ju den senaste storskaliga inventeringen som utfördes 2003 visat på en tydlig minskning motsvarande % i förhållande till inventeringen som utfördes1998. Förbunden anser att Naturvårdsverkets beslut att inte medge jakt på lodjur säsongen 2003/2004 baserades på en arealmässigt ofullständig inventering som innehöll brister i genomförandet pga ny organisatorisk modell. SRFs uppfattning är att den inventering som gjordes 2003 utgör den mest heltäckande inventering som hittills gjorts av lodjursstammen och att de eventuella brister som förelåg, inte kan anses allvarligare än de brister som förekommit i tidigare inventeringar och vars brister då inte påtalades av förbunden. Eftersom i princip samma resurser har använts sedan dess, dvs huvudsakligen personal från jägarkåren, så borde man - tvärtemot vad förbunden tycks mena - kunna förvänta sig ökad erfarenhet och därmed ökad säkerhet i inventeringsarbetet. Förbunden menar vidare att en vetenskaplig bedömning av lodjursstammens storlek saknades inför jaktbeslutet 2003, samt att hänsyn borde ha tagits till regionala synpunkter från länsstyrelser, länsviltnämnder och rovdjursgrupper. Från SRFs sida hävdar vi motsatsen och menar att just avsaknaden av en vetenskaplig bedömning är skäl nog att inta en försiktig hållning och inte medge tillstånd till jakt om det råder osäkerhet huruvida miniminivån har uppnåtts. När det gäller regionala synpunkter vill vi betona vikten av att dessa synpunkter inte i alltför hög grad bör ligga till grund för Naturvårdsverkets beslut om jakt. Som skäl för detta vill vi peka på det faktum att konstellationen i länsviltnämnder och regionala rovdjursgrupper på papperet kan tyckas demokratisk, men beroende på att merparten av organisationernas representanter har jaktligt intresse, skapas -i motsatts till propositionens intention- en obalans som SRF finner beklaglig och oroande. Skador på tamdjur Under rubriken Skador på tamdjur anför förbunden att rennäringen drabbas av betydande förluster, men man bortser från det faktum att lodjursstammen i renbetesområdet genom medveten avskjutning kraftigt har reducerats i avsikt att just minimera dessa förluster. Denna kraftiga reduktion har på kort tid resulterat i en dryg halvering av antalet lodjursföryngringar, trots att regeringens mål avsåg en långsam minskning mot den nivå som föreslagits för renskötselområdet. Dessutom avsåg riksdagsbeslutet att minskningen i renskötselområdet skulle balanseras av motsvarande ökning utanför detsamma. 3

4 SRF vill uttrycka en stigande oro över utvecklingen av lodjursstammen inom renskötselområdet och menar att stammen under inga omständigheter skall reduceras ytterligare. Tvärtom bör de berörda länen istället utarbeta realistiska bevarandeplaner för lo i landets norra delar och inrikta arbetet på att finna genomförbara samarbetslösningar med rennäringen. Vi menar vidare att rennäringen bör se över sina rutiner och om möjligt hitta förebyggande åtgärder, för att på bättre sätt än i dag kunna samexistera med den betydligt reducerade lodjursstam som finns kvar i renskötselområdet. Förebyggande åtgärder såsom inhägnade kalvningsland, intensifierad bevakning vid behov och vakthundar är exempel på åtgärder som bör prövas. Man pekar vidare på att antalet lodjursdödade tamdjur har ökat under senare år, men utgår från år 1999 då förlusterna var som lägst och glömmer nämna att antalet dödade tamdjur var ca dubbelt så högt både 1997 och Vidare nämner man ingenting om möjligheter till förebyggande åtgärder utan ser enbart decimering genom jakt som enda åtgärd på problemet. Mot bakgrund av de fåtal angrepp och de fåtal lodjur (< 5 %) som är inblandade i dessa angrepp, skulle det enligt vår uppfattning, krävas en mycket omfattande och helt oacceptabel avskjutning för att erhålla någon märkbar effekt på andelen lodjursdödade tamdjur. Man anför vidare att en ökad rovdjurstillgång kan försämra möjligheterna att bevara öppna ängs- och hagmarker beroende på att en del djurägare avstår från betesdrift om risken för rovdjursskador blir alltför stor. Detta avfärdar vi som helt gripet ur luften och efterlyser verifierade fakta från förbunden. Här kan vi peka på motsatt förhållande och referera till Gävleborg där antalet får inom fårnäringen har ökat med 14% sedan 1980, dvs under samma tidsperiod som samtliga fyra stora rovdjur samt kungsörn ökat markant inom länets gränser. (Källa: Gävle/Dala Hushållningssällskap). Tanken att djurägare upphör med sin djurhållning pga rovdjursförluster vill vi starkt ifrågasätta. Varför skall en djurägare upphöra med sin verksamhet pga förluster som ersätts av statliga medel när andra icke ersatta avgångar såsom sjukdomar och olycksfall utgör mångfalt större förluster? I en enkätundersökning som Viltskadecenter utfört (årsrapport 2001/2002) avseende rovdjursskador på skogs- och fäbodbetande tamdjur, vilket väl är den grupp som förbunden åsyftar i sitt förslag som har lägst lönsamhet och är mest skadedrabbad, har man påvisat att andelen förluster pga lodjur är avsevärt lägre än antalet förluster pga olycksfall och sjukdomar (lopredationen motsvarar endast ca 14% av antalet sjukdomar och olycksfall). Förluster pga av lösspringande hundar är i paritet med eller t.o.m. större än lodjurspredationen. SRF har ställt frågan till VSC angående deras eventuella kännedom om att tamdjursägare upphört med sin verksamhet pga rovdjur, men där kan man inte bekräfta verkliga fall. SRF vill i stället framhålla möjligheterna till förebyggande åtgärder som NV och länsstyrelserna nu i ökad omfattning tillhandahåller medel för. En god effekt av dessa åtgärder kan nu börja skönjas i de län där man verkligen har satsat på detta i form rovdjurssäkra stängsel. Återigen vill vi som ett gott exempel framhålla Gävleborg som tidigare uppvisade stora förluster motsvarande en fjärdedel av samtliga i landet lodjurstagna får, men som sedan två år tillbaka satsat stort på förebyggande åtgärder. Denna satsning resulterade i att under fjolåret minskade antalet lorivna får till endast en tiondel av totalantalet för landet. Hittills i år (nov. 2004) har, såvitt vi erfarit, endast ett får angripits av lodjur. Värt att nämna är också att rådjursstammen av olika anledningar minskat i länet under senare tid, men att detta inte föranlett ökad skadeomfattning på tamdjur så som förbunden i sitt förslag förväntat sig. 4

5 I samband härmed vill vi också nämna att SRF har tagit del av samtliga utkast eller remissutgåvor av de förvaltningsplaner som länsstyrelserna för närvarande håller på att utarbeta. I praktiskt taget alla dessa anges att lodjurspredationen på tamdjur är ett marginellt och överkomligt problem. Vi vill därför med kraft betona att förbundens ständigt återkommande krav på lodjursjakt i avsikt att minska skador på tamdjur inte är trovärdigt och inte kan betraktas som ett verkligt skäl för förslaget. Predation på vilt Mot bakgrund av den explosionsartade utveckling som avskjutningen av rådjur visat under 1980-talet med kulmen kring mitten av 1990-talet, är det förvånande att förbunden, med motiveringen om lodjurens omfattande rådjurpredation, för fram synpunkter på minskad ekonomisk avkastning i form av kött eller jaktarrenden för enskilda jägare och markägare. Uppenbarligen bortser förbunden från det faktum att bytespopulationerna har varierat och framgent kommer att variera avsevärt i numerär och att lodjurspredationen bara orsakar en del av dessa svängningar. Vi har vidare svårt att inse att en genom jakt lokalt minskad lodjurstäthet i områden med sviktande bytesunderlag, på sikt kan gynna lodjuret genom att bytesunderlaget ökar. Detta kan bara uppnås under förutsättning att det jaktliga uttaget inte ökar i motsvarande grad, vilket enligt vår uppfattning förbunden sannolikt varken har viljan eller förmågan att styra. Återigen, för vilken gång i ordningen är oklart, för förbunden fram åsikten att lodjursstammen bör minskas med 20% under en femårsperiod i områden norr om spridningsfronten. Uppenbarligen gör förbunden inga egna genomgripande analyser av inventeringsresultaten, eller också ignorerar man helt det faktum att lodjursstammen minskat betydligt mer än så inom merparten av de berörda kärnområdena Västernorrland, Hälsingland och större delar av Dalarna och att detta skett under betydligt kortare tidsperiod än fem år. Förbunden hänvisar vidare till nya forskningsuppgifter och antaganden som antyder att lodjursexpansionen söderut går trögt och att lodjursstammarna i mellersta och södra Svealand sannolikt kommer att minska oavsett om jakt tillåts eller ej och skälet till detta uppges vara att lodjuren överbeskattar rådjursstammarna. Vi finner det därför ytterst märkligt att förbunden ansöker om jakt i delar av Västra Götaland, i områden som för närvarande tycks utgöra en av få korridorer för möjlig expansion längre söderut i landet. Vi tycker dessutom att förbunden motsäger sig själva då de refererar till trögt expansionsförlopp samtidigt som de i sitt förslag för Västra Götaland anger en successivt ökande jaktbar lodjursstam som i delar av länet på några få år har ökat med närmare 50 %. Med hänvisning till de mycket positiva signaler om lodjursetableringar som nu figurerar i Halland och angränsande län, menar vi att både förbunden och refererade forskningsresultat intar en alltför pessimistisk och negativ inställning till lodjurens möjligheter att etablera sig i Götaland. Antalet föryngringar i Halland och angränsande län -som för övrigt antas vara Sveriges sydligaste föryngringsområde- är än så länge litet, men länsstyrelsen i Halland indikerar en fortsatt positiv trend för arten i länet. SRFs uppfattning är att dessa nyetableringar kommer, under förutsättning att de inte blir föremål för någon form av legal eller illegal jakt, att utgöra grunden för den expansion i Götaland som Riksdagen avser. 5

6 Beträffande förbundens och forskarnas antagande att lodjuren överbeskattar rådjursstammarna och därigenom själva minskar i antal anser SRF att det är en fråga som är oklar och bör vara föremål för ytterligare undersökning. Att den explosionsartade utvecklingen av rådjursstammen hade stor betydelse för lodjurens snabba expansion och utveckling är till fullo klart. Vi menar dock att förbunden och forskarna överdriver rådjurens betydelse för lodjurens fortsatta utveckling och som stöd för detta kan vi peka på det faktum att under 1800-talet, då rådjur i princip helt saknades i landet, så beräknades, utifrån avskjutningsstatistiken för tiden, att lodjurstätheten i stort var densamma som tätheten är i dag i jämförbara områden (E.Lönnberg 1930). I samband härmed vill vi också peka på de mycket intressanta forskningsresultat som nyligen pressenterats via SLU och som berör lodjurspredation på räv och dess sekundära effekt på bytespopulationerna. (J-O Helldin 2004) Vidare vill vi peka på det faktum att Finland, trots nästan avsaknad av rådjur, har näst intill samma täthet som Sverige (870 lodjur år 2002 på en yta som motsvarar ca 75% av Sveriges). Rådjursstammen uppges vara ökande, men avskjutningsstatistiken för 2003 motsvarar bara ca 1 % av avskjutningen motsvarande år i Sverige. Inte heller den i Finland inplanterade vitsvanshjorten kan antas ha någon större betydelse som bytesdjur för lodjuren och därmed bidra till dess utvecklingsmöjligheter. Som SRF tolkar förbundens förslag är det huvudsakliga syftet att decimera lodjursstammen enkom i avsikt att öka det jaktliga utbytet på rådjur. Vi menar att detta ur bevarandesynpunkt är en mycket svag motivering som inte finner stöd i de lagar och förordningar som förslaget refererar till. SRF menar vidare att så länge den nationella miniminivån om minst 300 föryngringar inte är uppnått, kan förbundens förslag omöjligen beaktas. Miniminivån måste dessutom uppnås med god marginal för att eventuell jakt inte skall få populationen att fluktuera under miniminivån såsom nu skett. Jakt bör heller inte medges i renskötselområdet före det att lodjurspopulationen stabiliserats på en nivå väl över miniminivån för landet som helhet. Vi finner det också märkligt och lojalitetsmässigt svårbegripligt att Svenska Jägareförbundet, som är en medlemsorganisation för ett särintresse och uppbär statlig ersättning för det allmänna uppdraget med ansvar för viltvården i landet, så enträget och uttalat motverkar det av Sveriges Riksdag beslutade miniminivån för vår gemensamma lodjursstam. Leksand dag som ovan SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Ordförande Anders Ekholm Ledamot 6