När man tänker på den folkliga danskulturen i Norden, bör man

Gunnel Biskop: Från Brage till Heikel, Holm och Hahnsson Spelmansstämman i Tjock 2-4.7.1999. Utg. Tjock Spelmanslag, bilaga till "Syd-Österbotten" Vester, Göta 1994: Dialog. Orvas 1994. Utg. Oravais Hembygdsförening Åkerblom, Bror 1976: Tjöck kommuns historia. Vasa Åkerblom, Bror 1971: Oravais sockens historia. Vasa till menu Bröllopsdanser i Vörå, Oravais och Maxmo på 1800-talet Petri Hoppu När man tänker på den folkliga danskulturen i Norden, bör man inte glömma bröllopsdanserna. Bröllopet var den viktigaste familjefesten hos allmogen ända fram till 1900-talet, och i de flesta nordiska länder har dansen utgjort ett viktigt inslag. I Finland tog dansbröllopen - i form av de så kallade silverbröllopen - de medeltida sångbröllopens plats småningom från och med 1600-talet och - med undantag av Karelen och några andra religiöst präglade orter - var dansbröllopet den mest typiska bröllopsformen i Finland på 1800-talet. I denna artikel behandlar jag danser som dansades på bröllop i Vörå, Oravais och Maxmo i mitten och slutet av 1800-talet. I början av 1800- talet var Vörå en storsocken dit Oravais och Maxmo hörde som kapell. Senare blev de självständiga kommuner och församlingar. De flesta invånare var svenskspråkiga, men det fanns även en finskspråkig minoritet i socknen. Stor-Vörå var inte något enhetligt område, utan det fanns ganska tydliga skillnader mellan byarna: en del var traditionell jordbruksbygd, men till exempel i Oravais och Kimo fanns det industri redan på 1700- talet. Det är klart att traditionerna var olika i olika byar, och detta gällde också danserna, särskilt bröllopsdanserna. Det viktigaste källmaterialet som jag använt är K. Rob. V. Wikmans intervjuer från 1910-talet (SLS 231). Samlingen innehåller främst uppgifter om bröllopsseder i svenska Österbotten på 1800-talet, och en väsentlig del är från Vörå, Maxmo och Oravais. Jag har också använt annat arkivmaterial ur Folkkultursarkivet samt anlitat några andra källor. 304 Före dansen De österbottniska bondbröllopen nådde sin blomstringstid på 1800-talet. Hundratals gäster kunde delta i dem, särskilt när det gällde förmögna bön-

Pelri Hoppu: der. Bröllopen varade i flera dagar och förbereddes i veckor. De viktigaste personerna var naturligtvis bruden, brudgummen och deras föräldrar, samt prästen, brudkläderskan och talmannen. Syskon, släktingar och vänner var självskrivna gäster. De s.k. pällhållarna hade en viktig uppgift i 1800-talets bondbröllop i och med att de höll en päll över brudparet under vigseln. Pällhållarnas antal varierade ganska mycket. I början av 1800-talet var det i Vörå oftast enbart pojkar som var pällhållare, men senare blev det allmänt med lika många flickor och pojkar. Antalet pällhållare steg så småningom: enligt de äldsta uppgifterna var det åtta (pojkar) men i slutet av seklet kunde de vara 10-20. (T ex SLS 231, 6.) Bröllopet började med ett bröllopståg, i vilket alla gäster oftast deltog. I en uppsats från 1920 som Jenny Skåtar vid Vörå folkhögskola skrivit om ett bröllop som hållits 1871, berättar hon om bröllopståget så här: Aftonen före bröllopsdagen blev hon [fästmön] av fästmannen skjutsad från sitt hem i Palvis till Mäkipä, där hon kläddes till brud. På bröllopsmorgonen blev hon av fästman och alla bröllopsgäster hämtad därifrån. Hemfärden gick under livlig musik. Två fiolspelmän redo före brudparet. Spelmännens hästar voro klädda med ett vitt lakan och på lakanet var brett ett rött tapeterstäcke. Brudparet i sin kärra eller schäs sutto på sex dynor i alla slags brokiga färger. När de kommo till bröllopsgården var där klädd en stol, som brudparet bars in på. I rummet där vigseln förrättades, voro väggarna beklädda med lakan och speglar. Varje flicka, som var och klädde bruden skulle ha en spegel med. I taket hade de brudhimlarna. En var större än de andra, den skulle brudparet dansa sin första dans under. Efter vigseln gick gästerna en i gången och lyckönskade brudparet. Dansen upptog nästan återstoden av bröllopet. (SLS 312,16.) Kristian Nyman (f. 1839, Seiplax, Oravais) har beskrivit bröllopståget på ett liknande sätt: En bit väg skulle alltid gås i "brudmarsch". När man åkte, skedde detta i sakta skritt - "så hästan gick å trampa". I brudtåget gingo främst spelmännen, och efter dem följde brudfolket. Efter brudfolket följde pellhållarna. När detta tåg ankom till bröllopsgården, gingo skänkarna ut och bjödo på gårdsplanen alla de ankomna vars en sup. Flickorna fingo sirapsbrännvin. När prästen ankom till gårds, mottogs han med spel ("spelades mot"). (SLS 231, 315-316.) Efter vigseln och bröllopståget följde lyckönskningarna. Enligt Mikael Lassus (f. 1841 i Vörå) gratulerade gästerna brudparet i hand. Talmannen, prästen och föräldrarna var de första som gratulerade samtidigt som spelmännen spelade en särskild melodi, Bruönskan (SLS 231, 7). Därefter var det dags för maten, och särskilt i Vörå och Oravais var det allmänt att man först "dansade borden in" i takt med musik (SLS 231, 29-30 och 179). Enligt Anders (f. 1851) och Lovisa Lundkvist (f. 1850) från Oravais 306 kyrkby kunde man också dansa, då man serverade gröten (SLS 231, 349). Maria Sofia Södergård (f. 1838 i Vörå) berättade vidare att man "dansade borden ut" efter maten (SLS 231, 87). Ceremoniella danser Efter maten började dansen, som ofta ansågs vara den viktigaste - och åtminstone den roligaste delen av bröllopet. Man började vanligen med de ceremoniella danserna, och därför var det viktigt vem man dansade med och i vilken ordning. Ofta var det prästen och i viss mån även talmannen, som hade äran att inleda dansen med bruden i äldre tider. I mina dokument från Vörå finns uppgifter som bekräftar detta. Lydia Österholm (f. 1899 i Rejpelt, Vörå) skrev år 1920, att hennes morfar hade berättat att det tidigare var prästen som började den ceremoniella dansen på bröllop: Prästen dansade först med brudfolket. (...) Efter prästen kommo brudfolkets föräldrar och de närmaste släktingarna och dansade med dem. Alla betalade då brudfolket från 25p - lmk. (SLS 312, 8.) Tyvärr säger Österholm ingenting om vilka danser som dansades, men sannolikt var det polska, eftersom detta torde ha hänt kring mitten av 1800- talet. Det hände också att brudparet ensamt dansade första dansen och prästen och talmannen deltog i de följande danserna. Vi har uppgifter från Vörå och Oravais som bekräftar detta. Mårten Ingman (f. 1823) från Vörå berättar att brudparet dansade den första dansen själv - sannolikt polska - och att prästen dansade den andra polskan med bruden: Första dansen dansades av brudparet. Bruden bugade sig för brudgummen och dansade med honom; efter honom följde prästen och brudkläderskan; sedan kom turen till pellhållarne. Sålunda pågick dansen ännu en stund efter kvällsmåltiden. (SLS 231, 150.) Också Kristian Nyman (f. 1839) från Oravais berättar att endast brudparet dansade första dansen och därefter dansade prästen med bruden och brudgummen med brudkläderskan. Därefter var det svärföräldrarnas tur och till slut följde pällhållarnas menuett. Tydligen dansade man menuett hela tiden, även om Nyman inte nämner det direkt. (SLS 231, 317.) Enligt Anders och Lovisa Lundkvist från samma ort var menuetten den enda ceremoniella bröllopsdansen, och man dansade åtta menuetter i följande ordning: brudparet, prästen och bruden, brudgummen och prästfrun (eller brudkläderskan), brudgummens föräldrar och brudparet, brudens föräldrar och brudparet, den närmaste släkten samt pällhållarna. Visserligen påpekas det i skildringen, att talet åtta endast var ett slags genomsnitt och att man kunde dansa hur många menuetter som helst. (SLS 231, 349.) I de talrika uppgifterna från Vörå sägs nästan utan undantag, att föräldrarna och släktingarna deltog i de ceremoniella danserna, i de fall man 307 överhuvudtaget omnämner de dansande. Av särskilt intresse är Mathilda

Strands (f. 1899) uppsats om ett bröllop från 1879. Hon skriver att brudparet dansade med föräldrarna, brudkläderskan och andra äldre människor, innan de dansade med pällhållarna (SLS 312,1). I andra sammanhang nämns brudkläderskan tillsammans med prästen och talmannen, och här är det kanske fråga om en gammal sed som hade blandat sig med nyare bruk. Det var kanske så, att äldre människor stod högst i rang vad dansordningen under andra hälften av 1800-talet beträffar, eftersom prästen då inte längre deltog i dansen och talmannen inte mera hade någon officiell ställning som hedersgäst. Det verkar dock som om även denna sedvänja förändrades ganska snart. Vid mitten av 1800-talet var det vanligt att pällhållarnas dans följde på föräldrarnas eller andra viktiga personers dans, men under de sista årtiondena började pällhållarna allt oftare dansa genast efter brudparet. Då var den ceremoniella dansen oftast menuett. I äldre dokument har man endast hittat få uppgifter om en dylik sed. I Wikmans material säger Simon Bertils (f. 1834 i Vörå) att pällhållarna skulle ha dansat strax efter brudparet: "Först dansade brudparet självt; därefter dansade bruden med "brudsvennar" (pellhållare) och slutligen med gästerna" (SLS 231, 66). Man har kunnat konstatera att Simon Bertils uppgifter torde gälla bröllopsseder från slutet av århundradet, vilket framkommer i andra sammanhang i hans svar. Det förefaller som om pällhållarnas dans blev allmän i Vörå och Oravais först vid sekelskiftet, och Wikmans informanter, som var födda ca 1820-1850 och oftast berättade om sin ungdomstid, nämner därför inte detta. I början av 1900-talet blev det återigen vanligt att föräldrarna dansade efter brudparet. Harald Öling (f. 1901) från Maxmo beskriver i sin uppsats Ett gammalt bröllop, skriven i Vörå folkhögskola år 1920, brudparets och pällhållarnas dans så här: Brudparet dansade först ensamt. De dansade s.k. menuett. Efter dem finge alla, som hade hållit "päle" dansa i följande ordning: de som var högst bland "pälhaldaran" fick dansa först med brudparet. När de dansat, så bytte de om så att följande par fick dansa. De förra togo plats som sista par i ledet, så undan för undan tills de dansat alla. Därefter spelades en marsch. Brudparet dansade då ut: "Pälhaldaran" började i sin tur dansa på samma sätt som förut, tills de dansat alla med varandra. En utgångs marsch spelades också åt dem. (SLS 312, 11.) Efter detta fortsatte brudparet att dansa med släktingarna. Ölings beskrivning torde ha gällt bröllopsseder i slutet av 1800-talet eller vid sekelskiftet, och det förefaller uppenbart att pällhållarna verkligen hade en viktig plats i dansceremonin. Den ceremoniella dansen kunde vara rätt så länge, vilket delvis berodde på en komplicerad dansordning särskilt när det gällde pällhållarnas dans. De äldsta dokumenten innehåller tyvärr få uppgifter om hur dansen gick till i detalj, men från Vörå och Oravais finns det några noggrannare 308 uppgifter bevarade. Jag har redan nämnt Anders och Lovisa Lundkvists 309 skildring från Oravais, och från Vörå har vi ytterligare två korta uppgifter om vad man dansade och hur många gånger: Brud och brudgum dansade första dansen med varandra, därefter med föräldrarna. Varje gång dansades 3 polskor. (SLS 231, 76.) På maten dansade man, först brudfolket, som dansade tre polskor med varandra och därefter med gammelfolket och pellhållarna (SLS 231, 157-158). Polskan torde ha varit den äldsta ceremoniella dansen i Finland (Ala- Könni 1982, 43-44), och troligen hade den haft denna ställning i Vörå redan länge. I Oravais dansade man kring mitten av 1800-talet menuett, men bara i vissa delar (åtminstone i kyrkbyn och i Kimo). I södra Oravais (Karvat), Maxmo och Vörå kände man inte en. Enligt spelmannen Fredrik Berg (Sepp-Fredrik, f. 1847) från Rökiö, Vörå, var " [p] oiskorna (...) de enda danserna vid forna tiders bröllop. Senare infördes menuetten." (SLS 231, 140.) Lisa Nordin (f. 1847) från Rejpelt (Vörå) berättade för sin del, att menuetten dansades på 1870-talet ganska sällan (SLS 231,49). Menuetten blev dock så småningom allmännare i hela området, och till det finns vissa skäl. Enligt Theodor Lindfors minskade antalet spelmän klart i Vörå vid mitten av 1800-talet. Han ansåg att det berodde på pietismens starka roll i det religiösa livet i socknen. (Dansplatser 452). Man dansade troligen inte längre så allmänt på bröllopen, varför det inte behövdes lika många spelmän som tidigare och tillika blev en del spelmän pietister själva och slutade naturligtvis att spela. Då man efter ett par decennier åter började dansa mera på bröllopen, måste man skaffa spelmän också från andra orter eftersom det inte fanns tillräckligt med spelmän i Vörå. Troligen kom de flesta spelmännen från Oravais och Munsala, kanske även från Jeppo och Nykarleby, och deras repertoar bestod mest av menuetter och polskor. Menuetten blev i slutet av 1800-talet en ceremoniell dans också i Vörå och Maxmo. Harald Öling har ju berättat om menuetten som brudparets och pällhållarnas dans i Maxmo, och enligt Maria Andersson (f. 1853) från Vörå var menuetten den första dansen på bröllopen (SLS 231, 129). Ulrika Bobacka (f. 1848) från Karvsor i Vörå berättar för sin del, att man skålade efter varje menuett (SLS 231, 98). En fråga är dock obesvarad: kände man en i Vörå på 1700- talet och i början av 1800-talet, och upphörde man att dansa under de första decennierna av 1800-talet? Det finns ingen dokumentation från Vörå rörande bröllopsdanser från denna tid, men eftersom menuetten var känd i största delen av Österbotten, också i de finska socknarna, kan man anta att man kände till den också i Vörå. Av en eller annan orsak blev menuetten inte så populär i Vörå som till exempel i Munsala och Jeppo, och den fick inte någon ställning som ceremoniell dans. Polskan behöll sin plats i Vörå och menuetten måste vänta på sin tid i mer än 50 år.

Allmän dans Även om största delen av dansen på bröllop kan kallas allmän dans, d.v.s. dans som vem som helst kunde delta i och som inte hade någon rituell funktion eller betydelse, finns det ytterst få beskrivningar av den bevarade. I de flesta uppgifterna sägs bara att det dansades länge (se t ex 231, 30). Kanske ansåg man att de vanliga danserna inte behövde någon närmare beskrivning. Ändå var det den allmänna dansen som troligen för många unga och kanske också för äldre gäster var det allra viktigaste på bröllopen. Bruden var en central gestalt också vid den allmänna dansen. Enligt flera informanter skulle hon dansa med alla gäster, och var och en betalade för sin dans. Mikael Lassus (f. 1841 ivörå), berättar att "[a]llasom dansade med bruden skulle betala därför, en mark, stundom två, ja, tre, om de ville vara duktiga. Detta gällde för både gäster och golvståndare." (SLS 231, 8.) Golvståndare förekom vid nästan varje bröllop. De kom till bröllopsgården på kvällen, stannade en stund, dansade och gick sin väg. Även om de var objudna gäster var de inte alltid oönskade, eftersom de kunde betala rätt bra för sig, såsom Anders och Lovisa Lundkvist från Oravais berättar: På eftermiddagen kommo golvståndare, så där 8-10 -tiden i skymningen, och skulle även de dansa med bruden. Härvid gåvo de i danspengar ända upp till fem mark. (SLS 231, 349.) dansen, och luckan till potatiskällaren sparkades opp alltjämt av en klack eller tå och måste vaktas väl för att ingen skulle störta ned i det svarta djupet. Menuetten slutade med en virvlande polska, dansad av fyr och fyra, så att de klirrande mässingsliljorna i brösten syntes förenade till en gyllene krans. När polskan bröts av, vilade ej spelmännens stråkar. Nej, de kastade fram tonerna till en ny dans. Ynglingarna ryckte jäntor till sig och klackadansen gick på smällande klack och på tå. Och då den var slut, följde bagarvals och schottis. Men sedan ville man åter dansa menuetten, älsklingsdansen, och åter rullade männens och kvinnornas vågbärg mot varandra, brötos mot varandra och svallade tillbaka för att drabba samman igen. Och när händerna möttes vid sammanloppet, svarade här och där, fastän ingen såg det, ett kvinnligt tryck på ett manligt handslags fråga om hon ville slumra på hans arm när natten kom. (Ekhammar 1920, 160-161) Denna beskrivning visar, att menuetten var mycket populär, även som allmän dans i Vörå vid den tiden. Detsamma berättade även Irene Ollus vid Svenska folkakademien i sin uppsats år 1920: "Den ena menuetten hann knappast sluta, förrän en ny stämdes upp" (SLS 313,23). Ända till mitten av 1800-talet dansade man däremot troligen nästan enbart polskor i Vörå, Maxmo och Oravais (se t ex SLS 231, 139), med undantag av vissa byar i Oravais, där menuetten förekom under hela århundradet. Visserligen berättar Kristian Nyman från samma ort, att de ibland också kunde förorsaka slagsmål: "Golvståndarna ställde ofta nog till gräl och slagsmål - " golv ståndaren dro opp gräle " -, som icke alltid avlöpte utan blodsutgjutelser" (SLS 231, 317). En av de bästa beskrivningarna av allmän dans på bröllop finns i Hugo Ekhammars roman Det norrfångna landet (1920), vars händelser utspelar sig i Vörå vid sekelskiftet: Tre lampor med breda skärmar hängde i taket och kastade ett klart sken över den tätt sammanpackade, svettskinande människomassan, som dels dansade och hoppade en menuett i trängseln, dels stod hopprässad på golvet och uppe på de väggfasta bänkarna, där också några sutto nere i gropar, som bildades mellan de kringstående. Den höga kronan av silver och gyllene mässing på den ståtligt skrudade brudens huvud gjorde henne högst av alla, och högre, yrare, vildare än de andra dansande kvinnorna hoppade hon och stegade hon mot vännen sin efter tonerna från de två spelmännens hastigt gnidna strängar. Stolt och leende steg brudgummen henne till mötes i de dansande männens led, som böljade fram och tillbaka, vek åt sidan och åter gick fram, mötte och och bröt genom den böljande kvinnokedjan och vände och gick i ständig böljegång. I givna ögonblick stampade männens stövlar väldigt och nävarna 310 slogos samman så det small. Golvet gungade våldsamt i takt med Björndansen och skråbocken Spår av mycket gamla danstraditioner finner man i några dramatiska danser och lekar som ännu förekom vid mitten av 1800-talet, oftast på den andra eller tredje bröllopsdagen. Den viktigaste av dessa var björndansen, som det finns flera uppgifter om både från Vörå och Oravais. Björndansen har varit känd också på andra håll i Finland (se t ex Acerbi 1953, 155 156), men formerna har varierat så mycket att man inte kan tala om en enda dans. I stället har det varit fråga om ett komplicerat fenomen, som har sina rötter i jägarsamhället men som har levt kvar i olika kontexter och tagit sig många olika uttryck. Även i Vörå och Oravais har det funnits olika varianter av björndansen men de uppvisar också en del gemensamma drag: de är till exempel humoristiska eller t o m groteska och sannolikt har de dansats enbart av män. Det finns dock tydliga skillnader mellan dem. Den enklaste varianten uppfördes av en person. Så här beskriver Anders Hellqvist (f. 1829 i Koskeby) från Vörå samt Erik Skrivars (f. 1831 i Kimo) från Oravais björndansen: Bland bröllopsupptågen under bröllopets fortsättning märkes björndansen. Någon av gästerna klädde ut sig medels en päls till björn och kom in i stugan under dansen samt roade sällskapet med varje- 311 handa konster. (SLS 231, 31-32)

312 Andra och tredje dagen förehades en del upptåg; då uppträdde björnen och dansade solo i brudstugan (SLS 231, 360). I andra varianter av dansen har de dansande klara roller, dansen kan t.o.m. ha en enkel intrig samt uppvisa sexuella drag. Följande uppgifter är alla från Vörå: den första av Simon Bertils (f. 1834) från Kaitsor, den andra av Mårten Ollus (f. 1829) från Koskeby och den tredje av Maria Andersson (f. 1853) från Myrbergsby: Denna dag dansades även "björndansin". Två personer hade klätt ut sig till björnar och trädde såsom sådana in i brudsalen. "Björnhyndan" lade sig på golvet och låtsade vara död, "björnhundin" gjorde stora ansträngningar till att väcka upp honan. Han snusade på henne, försökte att vända henne, och när ingenting hjälpte, lade han sig ovanpå henne för att - göra en ny! Då rusade björnhonan sin väg, och upptåget var till ända. (SLS 231, 68-69.) Vid bröllopen dansades stundom "björndansin" - sagesmannen uppgav, att denna lek dock varit vanligare vid andra tillfällen. Björnhonan låg såsom död på golvet och kring henne dansade två andra björnar. Björnhanen sökte väcka upp honan, kastade sig ovanpå henne - "för ti la fleir". Då begynte björnhonan att slå omkring sig och rusade upp. (SLS 231, 114.) "Björndansin" var ett bröllopsupptåg, som andra eller tredje dagen ("sist dajin") tillställdes av gubbarna. Ett par gubbar hade klätt ut sig uti avigvända pälsar och uppträdde såsom björnar. Den ena av dem lade sig på golvet och föreställdes vara död. ([En fotnot:] Något dödande av björnen förekom icke.) Den andra dansade på händer och fötter runt den döde björnen sökande väcka honom till liv; än drog han honom i någon lem, än låg han ovanpå honom. Ett tu tre flög den döde björnen upp livslevande, och därmed var hela upptåget till ända. (SLS 231, 132-133.) Det intressanta är, att det finns två olika skildringar från samma by (av Hellqvist och Ollus från Koskeby). Detta visar att björndansen inte hade någon bestämd form, utan den grundade sig mest på improvisation. Antalet personer som deltog i dansen avgjorde hur den utformade sig. Emellertid var det inte bara till björnar som pojkar eller män klädde ut sig, utan de kunde också maskera sig till skråbock. Enligt de flesta informanter dansade skråbocken inte, utan den gick bara omkring och retades med gästerna (se t ex SLS 231, 23). Dock berättade Isak Nyberg (f. 1838) från Oravais, att skråbocken också kunde dansa: "Sista bröllopsdagen uppträdde en skråbock, ju fulare dess bättre; denne skulle dansa med bruden " (SLS 231, 330). Det är möjligt, att denna tradition tidigare varit förbunden med dans men så småningom har den övergått till att bli enbart ett skämtsamt inslag. Långdansen De ovannämnda dramatiska danserna eller lekarna var inte längre så allmänna i slutet av 1800-talet, men däremot finns det flera uppgifter om långdansen (langdansin), som oftast dansades mot slutet av bröllopet. Långdansen var en kedjedans, som troligen var mycket gammal. Motsvarande danser känner man allmänt i hela västra Finland. Flera informanter som Wikman intervjuade i Vörå och Oravais nämner denna dans. Enligt deras uppgifter dansades långdansen på två olika sätt. I en del dokument berättas att först dansade de unga med brudparet och sedan var det de gamlas tur: Mot slutet av bröllop dansades långdansen, och bar man upp gåvorna. Härvid skulle brudparet vara med i dansen. Långdansen dansades först av flickorna och gossarna, därefter av gubbarna och käringarna. (SLS 231 360.) Mot slutet av bröllopet dansades "langdansin". I långdansen deltog även brudparet. I spetsen för keden gick en förare. Sedan de unga dansat först, skulle käringarna efteråt dansa i långdans med brudparet; denna dans kallades "käringdansin". Ehuru bruden då ännu hade krona på huvudet, räknades hon efter denna dans såsom käring, d.v.s. gift kvinna. (SLS 231, 22-23.) Enligt Mårten Ollus (f. 1829 i Vörå) skulle bruden inte längre ha haft kronan på sig, när hon dansade med de gamla. Vidare nämnde han även, att brudparet bjöd ungdomarna på brännvin i samband med långdansen: Förrän bröllopet var till ända, skulle man ha dansat långdansen. Ungdomen tog därvid i ring, brudfolket ställde sig ini ringen, bruden med glas, brudgummen med brännvinskanna. Alla de kringstående skulle dricka ur sitt glas. Sedan detta var skett, sattes brännvinet bort och hela sällskapet sprang i kedja. I spetsen var bruden och brudgummen. Närmast dem voro brudsvennarna. Långdansen "vänd ut" på gården och därifrån in igen, varefter bruden skulle klädas om, medan brudgummen under tiden dansade med gossarna. När bruden kom in på nytt, hade hon icke längre kronan på huvudet. Hon kallades då "ungmor", men bar ännu "pällklavan" kring halsen och hade över axlarna en sjal. Nu skulle brudparet dansa med "käringar" och "gubbar". (SLS 231, 115-116.) Enligt somliga informanter skulle alla gästerna ha varit med i långdansen på samma gång: Denna dag [andra dagen] dansades "langdansin". Man tog varandra i hand och bildade ked; alla som ville fick vara med. Före gick spelmannen. Man kröp genom alla "smugor" under sång och "huikande" och långdansen gick på detta sätt kring hela "backan". 313 (SLS 231, 318.)

Andra eller tredje (...) dansades "langdansin" (långdansen), uti vilken särskilt alla gamla käringar skulle ta del. Även brudparet skulle vara med i långdansen. I spetsen för de dansande gick den som förde an raden. Långdans sprang man genom farstuga och framstuga. (SLS 231, 132.) Det är svårt att säga vilken sed som är äldre. I själva verket kan det varit så att flera gamla traditioner förenats i långdansen och att den inte hade någon bestämd form. Det kan antingen ha varit fråga om en medeltida kedjedans, eller också om så kallade "ringar", som också representerade en gammal tradition. Det utmärkande för "ringarna" var att det var de unga som dansade först och sedan de gamla. Dessa danser var ett slags rite de passage, och först efter dem var äktenskapet fullbordat. Men också kedjedansen hade på sätt och vis en liknande funktion: bruden sade farväl till sitt barndomshem allt under det att dansen gick genom olika rum, byggnader och alla möjliga ställen på gården. Uppgifterna om vem som ledde kedjan går isär. Enligt sagesmännen från Oravais var det spelmännen som ledde kedjan (SLS 231, 318 och 341), medan Vöråborna nämner någon annan ledare, till exempel bruden och brudgummen (SLS 231, 116) eller en särskild fördansare (SLS 231, 23). Dessa Oravaisbor, Kristian Nyman (f. 1839) och J.K. Mattus (f. 1839) var hemma från Seiplax och Kimo byar, där man kände en redan vid mitten av 1800-talet. Det kan hända att spelmännen var mera uppskattade där än i Vörå, och därför fick de hedersplatsen i spetsen av kedjan vid långdansen. Som jag tidigare konstaterade, hade pietismen ett starkt inflytande i Vörå och verkningarna var länge märkbara i trakten fastän rörelsen försvagades ganska snabbt. Kanske ansåg man där ännu i slutet av 1800-talet, att det inte passade sig att en spelman skulle leda dansen, som nästan alla gäster deltog i. Även om både de ceremoniella danserna och långdansen var seder som genom dans stadfäste giftermålet, fanns det klara skillnader mellan dessa två. De ceremoniella danserna avspeglade samhällets sociala hierarki och maktrelationer: det var klart bestämt vem som kunde delta i dem och i vilken ordning. Däremot kunde nästan vem som helst delta i långdansen. Det spelade ingen roll vilken ställning man hade i samhället, alla kunde dansa på samma gång, eller de unga först och de gamla sedan. I den ceremoniella dansen var det viktigt att allt skulle ske rätt och i rätt ordning, medan det i långdansen var själva dansandet och lekandet som var huvudsaken: det var inte viktigt hur man dansade utan att man deltog. björndans P å brö Hopen. De gamla var nämligen ofta mycket ivriga att dansa, såsom till exempel Harald Öling berättar här: "Gamla gubbar och gummor voro muntrast bland alla. De dansade och hoppade med små pipor i munnen." (SLS 312,11.) Och det var naturligt att de ville dansa sådana danser som de kunde. Men de gamla deltog inte bara i de allmänna danserna. Den nyss nämnda björndansen dansades ofta av äldre män. Även andra gamla sedvänjor bevarades genom de äldres försorg; Mikael Lassus (f. 1841 i Vörå) har berättat att gubbarna kunde dansa nakna utanför bastun. (SLS 231, 11). De gamla deltog också ivrigt i långdansen och de kunde minsann vara lika "vilda" som de unga. Bröllopet var en blandning av element från många olika tider. I slutet av 1800-talet förekom i Vörå bröllopsdanser, som kanske hade dansats i flera hundra år, till exempel björndansen eller långdansen, men också danser som man helt nyligen hade lärt sig, t.ex. menuetten. Varje bröllop var unikt, och seder och bruk förändrades hela tiden. Polskan och björndansen försvann under århundradets lopp, men det kom nya danser som tog deras plats. Trots den fortgående förändringen var glädjen och njutningen densamma, och de olika generationerna förenades kroppsligt genom dansen, som kunde vara flera dagar. Källor Arkivmaterial Dansplatser. Frågelista Nr. 6. Utarbetad av Helmer Tegengren. Etnologiska Institutionen, Åbo Akademi. Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet (SLS): 231. Handskrift år 1914. K. Rob. V. Wikman. 312. Vörå folkhögskola år 1920. Elevernas uppsatser. 313. Svenska Folkakademien år 1920. Elevernas uppsatser. Litteratur Acerbi, Giuseppe 1953: Matkahalki Suomen v. 1799. (Urspr. i Travels through Sweden, Finland and Lapland to the North Cape, första upplagan år 1802.) Översatt till finska av Hannes Korpi- Anttila. Helsinki: WSOY. Ala-Könni, Erkki 1982: Suomalainen polska. (Urspr. Polska-Tänze in Finnland, 1956.) Kaustinen: Kansanmusiikki-instituutti. Ekhammar, Hugo 1920: Det norrfångna landet. Helsingfors: Söderström & C:o. "Muntrast bland alla" Det fanns inte så många tillfällen för äldre människor att dansa så därför var dansen på bröllop mycket uppskattad av dem. Då kunde de vara med och dansa. Detta var en av de viktigaste orsakerna till att många sådana 314 danser som inte längre dansades på vanliga danstillställningar förekom 315