Europeiska kommissionen Generaldirektorat för jordbruk Köttbranschen i Europeiska unionen Fact sheet Köttbranschen är en av de viktigaste branscherna inom Europeiska unionens jordbrukssektor. Tillsammans representerar de fyra typerna av kött (nötkött, fläskkött, fjäderfäkött, får- och getkött) en fjärdedel av det sammanlagda värdet av jordbruksproduktionen ( 1 ). Hälften av alla jordbruksföretag i EU håller djur. 90 % av jordbrukare med idisslare (nötkreatur, får och getter) är specialiserade på djurhållning. Kött är en viktig proteinkälla och har stor betydelse i europeisk mathållning. EU:s politik inom köttsektorn är utformad för att stimulera till produktion av säkert, näringsrikt kött till ett rimligt pris. Den senaste tidens förändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) innebär att dessa mål betonas ytterligare. Politiken inriktas alltmer på att balansera hänsynen till konsumenter, producenter och miljö. 1. Köttprodukter Primär proteinkälla Kött har länge spelat en viktig roll i européernas mathållning och är en högkvalitativ proteinkälla. Även fettet i köttet ger energi. Andra komponenter, A- och B-vitamin, järn, fosfor och zink, är också bra för hälsan. Nötkött, får- och getkött, fläskkött och fjäderfäkött har en rad goda egenskaper och erbjuder variation när det gäller smak och konsistens. Dessutom kan tilllagningen av kött varieras, och olika kötträtter spelar en viktig roll i europeisk matlagning och kultur. Stort urval för konsumenterna Eftersom det finns många olika slags djur, uppfödningstraditioner och landskapstyper i EU finns det också många typer av djurbesättningar och köttprodukter. Djuruppfödare och köttproducenter bidrar inte bara till befolkningens grundläggande livsmedelsförsörjning utan har också utvecklat många uppskattade produkter, alltifrån Aberdeen Angus till Cordero Manchego, och Prosciutto di Parma till Volaille de Bresse, som ger maten en speciell, lokal smak och karaktär. Kött och köttprodukter spelar också en stor roll inom systemet med kvalitetsmärkning, och inom ( 1 ) Agriculture in the European Union Statistical and economic information 2003 (Jordbruket i Europeiska unionen Statistiska och ekonomiska uppgifter 2003). tillverkningskedjan för köttproduktion har stora ansträngningar gjorts för att förbättra produkternas kvalitet, liksom märkning och marknadsföring. 2. Produktion, konsumtion och handel Köttbranschen i Europeiska unionen (EU med 15 medlemsstater, före utvidgningen 2004) Branschen består av jordbrukare, jordbrukskooperativ, slakterier och företag som arbetar med olika aspekter av distribution och saluföring av kött. Det finns många olika typer av gårdar och många olika slags djurhållning. Även om djurhållning förekommer i hela EU så specialiserar man sig i olika områden på en eller flera typer av köttproduktion. Exempelvis producerar Irland nästan 7 % av nötköttet i EU ( 2 ), och det står för mer än 25 % av det irländska jordbrukets bruttoproduktion ( 3 ). Svinuppfödningen är koncentrerad till olika regioner i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Nederländerna, medan huvuddelen (54 %) av fårhållningen finns i Spanien och Förenade kungariket ( 4 ). I andra områden, exempelvis i Finland och Sverige och bergstrakterna i Italien och Österrike, är djurhållningen av avgörande ekonomisk betydelse eftersom det finns mycket få alternativa försörjningsmöjligheter. Metoderna för marknadsföring varierar också mycket i EU. I vissa länder säljer man av tradition levande djur på marknader, medan man i andra mestadels säljer direkt till slakterierna. Djuren byter ofta ägare mer än en gång under sin livstid, då uppfödaren säljer dem vidare till andra jordbrukare innan de går till köttmarknaden. Beredningen sköts i en del regioner av jordbrukskooperativ, i andra områden dominerar privata företag. Inom fjäderfäindustrin är det vanligt med integrerad produktion, vilket innebär att ett och samma företag står för gödning, produktion och beredning. ( 2 ) Agriculture in the European Union Statistical and economic information 2003 (Jordbruket i Europeiska unionen Statistiska och ekonomiska uppgifter 2003). ( 3 ) Bord Bia, Irish Food Board, faktablad om det irländska jordbruket (2001). ( 4 ) Agriculture in the European Union Statistical and economic information 2003 (Jordbruket i Europeiska unionen Statistiska och ekonomiska uppgifter 2003). Köttbranschen i Europeiska unionen > 1
Diagram 1 Fördelningen av djur (i djurenheter) i EU-15 ( 6 ) 2000 fjäderfä: 13 % grisar: 25 % nötkreatur: 50 % getter: 0,9 % hästdjur: 1,5 % får: 9 % Kött fakta och siffror År 2000 hölls 118 miljoner djur i jordbruket i EU (inklusive 300 miljoner fjäderfä, som motsvarar 15 miljoner djurenheter 13 % av det sammanlagda antalet) ( 5 ). Det fanns 72 miljoner betesdjur (idisslare och hästdjur), de utgjorde nästan två tredjedelar (61 %) av det sammanlagda antalet. 59 miljoner nötkreatur utgjorde hälften av samtliga djur. Det fanns 30 miljoner svin, och de utgjorde en fjärdedel. Nötkött, fläskkött, fjäderfäkött och får- och getkött dominerar köttproduktionen i EU (även om vissa andra slags kött, exempelvis hästkött och kanin, har ekonomisk betydelse i vissa länder). Konsumtion Konsumenterna i EU äter ungefär 35 miljoner ton kött om året. Detta innebär att vi i genomsnitt äter omkring 92 kilo per person och år (plus 5 kilo ätliga slaktbiprodukter). Av dessa utgörs i runda tal 44 kilo av fläskkött, 20 kilo av nötkött och 23 kilo av fjäderfäkött ( 7 ). Köttkonsumtionen har i allmänhet varit stabil eller sammanlagt ökat under de senaste åren. Den uppgiften ( 5 ) Thirty years of agriculture in Europe: Holdings with grazing livestock have followed different paths. Eurostatdokument. ( 6 ) Med EU-9 avses EU med nio medlemsstater (BE, DK, DE, FR, IE, IT, LU, NL, UK), med EU-12 avses EU-9, ES, EL, PT och med EU-15 avses EU-12, AT, FI, SE. ( 7 ) Agriculture in the European Union Statistical and economic information 2003 (Jordbruket i Europeiska unionen Statistiska och ekonomiska uppgifter 2003). döljer emellertid stora variationer inom de olika sektorerna. Försäljningen av nötkött drabbades hårt av BSE-krisen (bovin spongiform encefalopati) från 1996 och framåt, men hämtade sig efter den andra krisen 2000 2001. Sektorerna för fläskkött och fjäderfäkött drog viss nytta av den minskade efterfrågan på nötkött som blev följden av BSE-krisen, men har också gjort framsteg på grund av ökad konkurrenskraft i förhållande till andra typer av kött, delvis på grund av att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken innebar en sänkning av priset på spannmål för foderproduktion. Annars har fläsk- och fjäderfäkött följt ett normalt, cykliskt produktionsmönster, men med en ökande tendens. Konsumtionen av fårkött påverkades av den förändrade tillgången till följd av utbrottet av mul- och klövsjuka i Förenade kungariket (det förekom också i Frankrike, på Irland och i Nederländerna) 2001. Europeiska unionen och världsmarknaden EU är storproducent på världsmarknaden, står för 16 % av världens köttproduktion och är en viktig aktör på världsmarknaden för kött. EU:s nettoandel av världshandeln med kött är 12,8 %, och för fläskkött är siffran 39 %. I vissa fall främjar handelsbalansen EU mer än andra. Många EU-importer kommer från tredjeländer, exempelvis Argentina, Botswana och Brasilien, till följd av förmånsavtal. Köttbranschen i Europeiska unionen > 2
Tabell 1 Kött: de sammanlagda siffrorna 1999 (1000 ton) Användbar Import ( 1 ) Export ( 1 ) Livsmedel Grad av självproduktion försörjning (%) EU-15 35 565 1 044 3 408 33 335 107 Belgien/Luxemburg 1 639 312 1 036 921 178 Danmark 2 003 164 1 617 590 339 Tyskland 6 269 2 137 1 285 7 256 86 Grekland 486 405 10 881 55 Spanien 4 810 321 624 4 538 106 Frankrike 6 290 1 183 1 938 5 627 112 Irland 1 107 74 825 367 302 Italien 3 829 1 214 364 4 693 82 Nederländerna 2 994 569 2 242 1 291 232 Österrike 834 143 215 771 108 Portugal 784 189 14 953 82 Finland 339 33 30 342 99 Sverige 570 107 59 618 92 Förenade kungariket 3 611 1 340 558 4 487 80 ( 1 ) Endast EU = Import och export från tredjeland. Anm.: Sammanlagd köttproduktion inbegripet nötkött, fläskkött, fjäderfäkött samt får- och getkött. Källa: Eurostat, GD Jordbruk. Marknadsutsikter Utsikterna på jordbruksmarknaderna 2003 2010 Varje år offentliggör Europeiska kommissionen beräkningar av den sannolika utvecklingen på jordbruksmarknaderna. Den senaste kompletta rapporten offentliggjordes i juni 2003 och hade titeln Utsikter på jordbruksmarknaderna 2003 2010. Den uppdaterades i december 2003 ( Utsikterna på medellång sikt för jordbruksmarknaderna och inkomsterna i Europeiska unionen 2003 2010 ). Köttsektorn behandlas noggrant. Dessa rapporter finns på webbplatsen: http://europa.eu.int/comm/agriculture/publi/index_sv.htm Bland nyckelpunkterna för köttsektorn inom EU med 25 medlemsstater, efter utvidgningen 2004, återfinns: Den sammanlagda nötköttsproduktionen bör uppgå till ungefär 8 miljoner ton 2010. Trots en måttlig nergång i konsumtion av nötkött på grund av högre producentpriser förutspås nötköttsmarknaderna förbli relativt stabila fram till 2010. EU-25 kan producera ungefär 21,3 miljoner ton griskött efter utvidgningen, och kan utveckla produktionen till 23 miljoner ton 2010, då omkring 15 % av produktionen kommer från de nya medlemsstaterna. Produktionen av fjäderfäkött bör också öka, från 10,9 miljoner ton 2004 till 11,9 miljoner ton 2010. Köttbranschen i Europeiska unionen > 3
Tabell 2 Nettobalansen i yttre handel ( 1 ) med kött ( 2 ) och grad av självförsörjning Nettobalans Självförsörjning EU-15 1 000 ton % 1998 1999 2000 2001 1998 1999 2000 2001 Kött ( 2 ): griskött 1 094 1 475 1 211 1 032 108,8 110,3 107,2 106,3 nötkött 382 537 252 165 103,3 101,1 102,5 112,4 fjäderfäkött 697 621 397 229 109,2 107,0 104,1 102,8 får- och getkött 264 264 273 249 81,3 81,2 80,8 77,2 hästkött 99 94 26 17 31,6 31,8 196,3 148,2 övrigt 62 75 48 44 93,6 92,5 95,1 95,6 Summa 1 748 2 200 1 564 1 150 105,8 105,5 104,1 104,4 Ätliga slaktbiprodukter 381 336 351 399 119,9 116,7 118,6 122,1 Totalt 2 129 2 536 1 915 1 549 106,6 106,2 104,9 105,3 ( 1 ) Export minus import. ( 2 ) Inklusive levande djur, slaktviktsekvivalent. Källa: Europeiska kommissionen, GD Jordbruk. 3. GJP och köttbranschen en bakgrund Politiken för kött inom ramen för GJP har utvecklats under många år och fokuseras i allt högre grad på kvalitetsfrågan, på att ge jordbrukarna större framtidstro och på att uppmuntra arbetsmetoder som är mer hållbara ur miljösynpunkt. I det syftet används marknadsstöd och andra mekanismer. Den sammanlagda kostnaden för samtliga insatser på köttmarknaden är ungefär 10 miljarder euro (2004 års budget). En förändring av stödet Fram till reformen av GJP 1992 (för nötkött) och 2001 (för får- och getkött) syftade stödet till jordbrukare med nötkreatur eller får till att antingen bevara ett högt pris på djuren och köttet eller att bevilja stöd direkt till jordbrukarna med utgångspunkt från antalet djur vid jordbruksföretaget. Denna koppling till priser och produktionsnivåer har gradvis minskats och jordbrukarna erbjuds nu ett enhetligt gårdsstöd för att förstärka inkomsten. Produktionen av nötkött och får- och getkött är ofta baserad på bete eller gräsfoder, men det finns också exempel på mer intensiva uppfödningsmetoder, då djuren hålls inomhus och/eller får särskilt foder, exempelvis spannmål. Det finns ingen gängse produktionsmetod för nötkött. EU:s stödordningar förenklas nu stegvis och alla typer av producenter kommer att behandlas på ett mer enhetligt sätt än tidigare. När det gäller gris- och fjäderfäkött produceras det ofta inomhus (dvs. i ladugårdar eller inomhusanläggningar), men det börjar bli vanligare att djuren hålls utomhus. Fodret tillreds av hemodlade eller inköpta ingredienser, ofta spannmålsbaserade, eller köps in i form av helfoder. EU har aldrig lämnat direkt ekonomiskt stöd till sådana intensiva jordbruksmetoder. Stödet till denna sektor har begränsats till exportbidrag (en form av exportstöd som används i EU) och gränsskydd, samt begränsat utnyttjande av stöd till kostnader för privat lagring (huvudsakligen av fläskkött), som bidrar till att stabilisera marknadspriset inom EU. Dessa handelsrelaterade åtgärder har blivit föremål för åtgärder från Världshandelsorganisationen (WTO). Utvecklingen 1999 ändrades ordningen för stöd till nötköttssektorn avsevärt som ett led i den reform av GJP som genomfördes i och med Agenda 2000, och systemet med EUstöd för att köpa upp överskott av nötkött från marknaden (interventionsköp) minskades till ett skyddsnät. I utbyte mot denna minskning av marknadsstödet fick jordbrukarna direktstöd i form av ett bidrag som Köttbranschen i Europeiska unionen > 4
beräknades på grundval av antalet nötkreatur de hade under en referensperiod. I det särskilda avsnittet i faktabladet om nötkött förklaras detta utförligare. Stödordningen för får- och getkött reformerades 2001. Den tidigare ordningen med bidrag som utbetalades till jordbrukarna med utgångspunkt från marknadspriserna ändrades till att bli ett enda bidrag som fastställs flera år i förväg. I avsnittet om får- och getkött ges en mer detaljerad beskrivning av systemet. Sektorerna för fläsk- och fjäderfäkött har förblivit relativt opåverkade av reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom de inte har omfattats av någon ordning för direktstöd. Producenterna av fläskoch fjäderfäkött har emellertid vunnit på den sänkning av spannmålspriserna som blev resultatet av GJPreformerna 1993 och 1999, eftersom foderkostnaderna har sjunkit. 4. Framtidens GJP för köttbranschen GJP genomgår nu ytterligare en förändringsprocess. Den 26 juni 2003 antog EU-ländernas jordbruksministrar en grundläggande reform av GJP. Reformen kommer att innebära att EU:s stöd till jordbruket förändras helt och hållet, och detta gäller även sektorerna för nöt- och fårkött. Djurstöd och andra direktstöd inom ramen för den nuvarande GJP skall gradvis omvandlas till ett system med gårdsstöd (enhetsstöd). Jordbrukarna kommer att få detta så länge de sköter sin mark på ett ur miljösynpunkt korrekt sätt. När det gäller djur skall jordbrukarna också uppfylla vissa miniminormer för djurskydd i uppfödningen. Stöden kommer inte längre att vara kopplade till det som jordbrukarna faktiskt producerar (stödet skall alltså frikopplas från produktionen). Direktstödet från EU till jordbrukarna kommer i allt högre grad att syfta till att erbjuda en förutsägbar stödnivå som ett inkomststöd för att komplettera inkomsten från köttmarknaderna. Vetskapen om att stödet kommer att utbetalas under flera år förväntas innebära att jordbrukarna kan koncentrera sig på att förbättra produktionsmetoderna, produktkvaliteten och marknadsföringsmetoderna. Som ett led i denna satsning kommer stöden att kopplas närmare till att jordbrukarna skapar miljövinster och främjar livskvaliteten (begreppet tvärvillkor ). Stöd kommer också att göras tillgängligt inom ramen för de åtgärder för landsbygdsutveckling som medfinansieras av EU och medlemsstaterna. De nya bestämmelserna i GJP förklaras närmare i det särskilda avsnittet om nötkött. Genomförandet av den frikoppling av stöden som föreslås av kommissionen bör få en avsevärd effekt på djurhållningen enligt undersökningar som publicerades av kommissionen i februari ( 8 ), inte minst när det gäller nötkreatur och får, därför att det kommer att främja en extensifiering av produktionssystemen. En närmare analys finns i den senaste marknadsprognosen (se s. 3). 5. Köttbranschen och utvidgningen av EU Utvidgningen kommer att innebära stora förändringar för jordbruket i allmänhet, och för djurhållningen i synnerhet. Utvidgningens effekt på köttbranschen varierar beroende på vilken typ av djur och köttprodukter man granskar. Köttproduktionen utgör en dominerande del av produktionen inom livsmedelsindustrin i samtliga anslutningsländer. Grisköttproducenter i EU kommer sannolikt att vinna på utvidgningen och förväntas producera ytterligare 1 miljon ton griskött till följd av denna. Fjäderfäproduktionen i anslutningsländerna i Central- och Östeuropa kan komma att öka i och med anslutningen, helt enkelt därför att marknadspriserna sannolikt kommer att stiga. Den viktigaste faktorn för nötköttsproduktionen i de central- och östeuropeiska anslutningsländerna är nivån på mjölkkvoterna, för de flesta kalvar föds inom mejeriproduktionen och den specialiserade nötköttsproduktionen är mindre omfattande. Under perioden före utvidgningen, under åren av föranslutningsförhandlingar, ingick EU och kandidatländerna avtal (senare kallade dubbelvinstavtal) för att minska handelshindren mellan sig, vilket bl.a. ledde till ett gradvis avskaffande av exportstöd och importavgifter. ( 8 ) Se Internet (http://europa.eu.int/comm/agriculture/publi/reports/ mtrimpact/rep_en.pdf). Köttbranschen i Europeiska unionen > 5
954212_Fact-sheet_SV 06-09-2004 14:57 Pagina 6 Tabell 3 Leveransandelar i livsmedelsindustrin, 2000 (%) Kött Fisk Frukt och grönsaker Fetter Mjölk och mjölkprodukter Spannmål Foder Övriga livsmedel Drycker Tobak EE 15,4 15,5 i.u. i.u. 26,1 0,5 2,5 20,7 19,4 i.i. LV 13,8 12,2 5,6 i.i. 19,8 5,8 2,2 23,9 16,6 i.i. LT 11,3 5,5 0,7 0,6 25,9 3,8 8,9 19,0 17,6 6,7 PL 21,0 2,1 8,6 2,8 15,6 3,3 6,1 20,9 14,3 5,2 CZ 20,5 0,4 3,0 4,7 16,1 3,4 7,9 23,6 20,4 i.i. SK 20,1 1,5 1,7 5,4 15,6 6,2 6,8 22,4 20,4 i.i. HU 25,3 0,1 8,3 4,5 12,6 7,2 7,1 16,8 13,9 4,2 SI 19,5 8,3 9,3 1,8 14,4 4,4 1,4 20,1 15,8 5,0 Anm.: EE = Estland, LV = Lettland, LT = Litauen, PL = Polen, CZ = Tjeckien, SK = Slovakien, HU = Ungern, SI = Slovenien, RO = Rumänien, BG = Bulgarien. 6. Handelsfrågor De handelsregler som infördes efter Marrakechavtalet 1994 innebar slutet på GATT:s Uruguayrunda och ledde till inrättande av Världshandelsorganisationen RO 17,3 0,3 2,0 7,1 6,8 9,4 2,6 23,0 31,1 0,4 BG 11,7 0,3 4,8 4,1 11,5 7,7 3,4 19,1 22,4 14,8 i.i. = inte inkluderad, i.u. = ingen uppgift. WTO, och de bestämmelserna omfattar köttbranschen i EU. Effekterna är tydligast inom sektorn för nötkött eftersom utgifterna för inre marknadsstöd (exempelvis interventionsköp) har minskats, exportbidragen pressats ner och gränsskyddet har minskat genom avgiftssänkningar och ökat tillträde till EU:s marknader. Diagram 2 Djur och kött: den sammanlagda världshandeln och EU:s andel av marknaden (miljoner euro) 40 000 20 18 35 000 16 30 000 14 25 000 12 20 000 10 % 15 000 8 6 10 000 4 5 000 2 0 0 1991 1992 1993 Övrig världsexport Källa: Comtrade. Köttbranschen i Europeiska unionen > 6 1994 1995 1996 EU-export 1997 1998 1999 EU:s marknadsandel (%) 2000
Inom sektorn för fläskkött innebär avsaknaden av marknadsstöd att effekterna av avtalet varit mest kännbara genom minskningen av exportstödet. För fjäderfäkött har trycket ökat på grund av den ökade konkurrensen från importen till EU. I konkreta termer innebar perioden 1995 2002 följande förändringar i EU:s yttre handel med kött: När det gäller nötkött och får- och getkött görs de flesta importerna inom ramen för förmånsavtal och särskilda tullkvoter. När det gäller exporterna är alla typer av kött känsliga för införandet av handelsåtgärder i tredjeland som är handelspartner, vilket nyligen framgick efter kriserna med BSE och mul- och klövsjuka. I framtiden vill EU ge större utrymme för icke handelsrelaterade intressen, exempelvis livsmedelssäkerhet och djurskydd, när handelsavtalen sluts, i synnerhet inom ramen för WTO. Det är t.ex. viktigt att handeln inte undergräver EU:s ansträngningar för att förbättra djurskyddet. 7. Förbättrat och mer lockande kött På en livsmedelsmarknad med fri konkurrens är det mycket viktigt att jordbrukarna och resten av produktionskedjan för kött eftersträvar att sälja produkter av högsta möjliga kvalitet, och att konsumenterna får information om produkterna. Handelsnormer Inom köttbranschen har det länge funnits handelsnormer för att uppmuntra producenterna att förbättra sina produkter, i synnerhet inom sektorn för fjäderfäkött, där GJP har varit mindre inflytelserik. Handelsnormerna har varit det viktigaste redskapet för att övertala producenterna att förbättra produkternas kvalitet och säkerhet, liksom den information som ges till konsumenterna. Huvudsyftet med EU:s handelsnormer är att fastställa harmoniserade minimikrav för att underlätta handelsutbytet, både inom EU och i handeln med tredjeland, och se till att konsumenterna i EU får tillgång till färskt och fruset kött av god kvalitet som producerats enligt gemensamma, strikta normer. Det finns en rad olika EU-bestämmelser och de ses över kontinuerligt. Klassificering av slaktkroppar Klassificeringen av slaktkroppar har haft stor betydelse för den gradvisa förbättringen av kvaliteten på slaktkroppar genom att främja produktionen av magrare kött, som efterfrågats av konsumenterna. EU har uppmuntrat köttindustrin att införa system för klassificeringen av slaktkroppar där de graderas med utgångspunkt från formen och andelen kött. Där EU har bidragit till lagring av kött (interventionslagring) vilket i praktiken bara har gällt nötkött har man vidare insisterat på att det kött som saluförs för lagring skall uppfylla vissa kvalitetskrav, där graderingen används som måttstock. Samtliga svin som slaktas i gemenskapen graderas enligt kvaliteten och producenterna betalas enligt de kvalitetsnormer som fastställs i EU:s lagstiftning ( 9 ). Märkning och spårbarhet Arbetet med att förbättra kvaliteten på slaktkroppar och kött och se till att de stränga kraven på hygien respekteras måste åtföljas av information till konsumenterna, så att de får veta exakt vilken typ av kött det är de köper. Ibland vill konsumenterna veta mer om produkternas ursprung. Det kan innebära chanser att skapa mervärde, så att producenten kan få ett bättre pris för sin produkt på marknaden. Informativ märkning och garantier för att köttet kan spåras tillbaka i produktionskedjan till jordbruksföretaget har därför stor betydelse. Identifieringen av djuren hänger samman med detta och är också ett centralt led i EU:s strategi för att bekämpa djursjukdomar. Därför har EU infört en rad åtgärder för att förbättra märkningen av kött, garantera kvaliteten och se till att produkterna är spårbara. Detta har införts med varierande hastighet beroende på typen av kött. EU:s lagstiftning är mest omfattande när det gäller nötkött (se avsnittet om nötkött för närmare detaljer). Ett direktiv om ändring av den befintliga märkningslagstiftningen ( 10 ) för att skärpa definitionen av kött vid märkningen av köttbaserade produkter trädde i kraft den 1 januari 2003. Bland de produkter som omfattas finns korv, pastej, tillagat kött, färdiglagade maträtter och konserverat kött. Förbättringen av märkningen ( 9 ) Rådets förordning (EEG) nr 3220/84 av den 13 november 1984 (EGT L 301, 20.11.1984). ( 10 ) Kommissionens direktiv om ändring av rådets och Europaparlamentets direktiv 2000/13/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, 6.5.2000). Köttbranschen i Europeiska unionen > 7
pågår kontinuerligt, exempelvis införde EU nya bestämmelser om identifieringen av får 2003. EU erbjuder ytterligare möjligheter för producenterna att öka produkternas värde med hjälp av den kvalitetsmärkning som är tillgänglig i systemet för att utveckla och skydda livsmedel. Syftena med systemet är att uppmana till en diversifierad jordbruksproduktion, att skydda produktnamn från missbruk och efterapningar och att hjälpa konsumenterna genom att ge dem information om produkternas särskilda egenskaper. En förteckning över 60 registrerade köttprodukter finns på kommissionens webbplats: http://europa.eu.int/comm/agriculture/qual/sv/pgi_ 03sv.htm 8. Köttbranschen och kollektiva nyttigheter Köttproduktionens anseende har en växande betydelse för branschens ställning. Konsumenter och allmänhet vill ha försäkringar om att kött produceras på ett sätt som är förenligt med allmänna värderingar. Köttbranschen och miljön Ur miljösynpunkt kan branschen visa att den uppfyller allmänhetens krav. Jordbruksföretag med betesdjur (huvudsakligen nötkreatur, får och getter) har format landskapet i många regioner i EU. För att skydda miljön mot skador (exempelvis överbetning) uppmuntras jordbrukarna att göra uppfödningen mer extensiv (dvs. minska antalet djur per hektar mark). Ett centralt inslag i de senaste reformerna av GJP är bestämmelserna om att man skall uppfylla vissa miljökrav för att beviljas direktstöd (tvärvillkor). När produktionen innebär att man håller stora djurpopulationer inomhus, så som ofta är fallet inom sektorerna för svin- och fjäderfäkött (men också inom en del system för produktion av nötkött och fårkött) är utmaningarna av en annan art. Gödselhanteringen är ett miljöproblem, bl.a. på grund av de risker det innebär om gödselvatten rinner ut i vattendrag. I en del regioner i EU har problemet med hanteringen av gödsel och gödselvatten ökat och åtgärder har vidtagits för att minska antalet djur som jordbrukarna får hålla. I många områden finns stränga nationella eller regionala bestämmelser för hur gödsel skall lagras och spridas. Det finns ett regelverk inom EU för att minimera föroreningarna från jordbruket. Djurskydd Djurskyddet är en viktig fråga, både för jordbrukarna och allmänheten, antingen det gäller frigående betesdjur eller djur som hålls inomhus. I EU:s lagstiftning finns flera förordningar och bestämmelser om djurskydd, och det är de nationella myndigheterna som ser till att de respekteras. Reformen av GJP 2003 innebär bl.a. att man kopplar samman utbetalningarna av direktstöd från EU med jordbrukarnas prestationer på djurskyddsområdet. EU agerar också på andra sätt för att uppfylla allmänhetens och Europaparlamentets krav på att frågan om djurskydd skall prioriteras. Exempelvis kommer exportbidragen för levande djur att sänkas. En ny förordning ( 11 ) innebär att möjligheterna att få sådant stöd minskar avsevärt. Syftet är att i djurskyddets intresse söka stävja att levande djur i onödan transporteras långa sträckor. Längre fram kommer det också att införas strängare regler om veterinärkontroller i tredjeland för att se till att djurskyddsbestämmelserna följs, liksom bestämmelser om påföljder vid överträdelser. Sjukdomar och zoonoser Djursjukdomarna är ett ständigt hot mot djurhållningen. Sådana sjukdomar som mul- och klövsjuka kan skada jordbrukarnas ekonomi och landsbygden i stort. EU har stränga kontrollsystem för att hantera sådana sjukdomsutbrott. Dessa visade sig framgångsrika vid utbrottet av mul- och klövsjuka 2001, då sjukdomen huvudsakligen begränsades till Förenade kungariket (med ett begränsat antal fall i Frankrike, Irland och Nederländerna). Andra djursjukdomar, exempelvis zoonoser (sådana som på naturlig väg kan smitta från djur till människa) innebär en annan form av problem, eftersom smittkällan kan vara livsmedel, och i synnerhet då kött. Köttbranschen har drabbats av en rad kriser i samband med sjukdomar (exempelvis salmonella och BSE), vilket har inneburit att konsumenternas förtroende för köttbranschen minskade, och det har fått digra konsekvenser för efterfrågan på kött, och därmed också skadat köttmarknaden och djurhållningens försörjningsmöjligheter. EU:s mekanismer för lagstiftning och sjukdomsbekämpning har aktualiserats för att ta hänsyn till detta. De mekanismerna kan också tilllämpas på importerat kött. ( 11 ) Kommissionens förordning (EG) nr 118/2003 av den 23 januari 2003 (EGT L 20, 24.1.2003). Köttbranschen i Europeiska unionen > 8
Diagram 3 Antal nötkreatur: medlemsstaternas procentandelar Frankrike: 25,1% Övriga EU-15: 44,2% Tyskland: 17,5% Förenade kungariket: 13,2% Foder Flera problem med livsmedelssäkerheten har haft samband med kvaliteten på beredda foder som köpts in av jordbrukarna. EU agerade återigen för att skärpa bestämmelserna om foder för att minska risken för att fodret skall fungera som katalysator för ett sjukdomsutbrott. Dessa ansträngningar att införa bestämmelser fortsätter. EU:s lagstiftning om foder innehåller bl.a. bestämmelser om regler för marknadsföring och märkning av foderråvaror, foderblandningar, foderblandningar för särskilda näringsbehov, bioprotein och genetiskt modifierat foder, regler om tillstånd, marknadsföring och märkning av fodertillsatser, regler om främmande ämnen (mykotoxiner, tungmetaller etc.), regler för godkännande och registrering av anläggningar för fodertillverkning och regler för officiella kontroller av djurfoder. NÖTKÖTT Marknaden för nötkött i Europeiska unionen har befunnit sig i en återhämtningsfas när det gäller konsumtion, produktion och export efter de kriser som drabbade sektorn i och med utbrotten av bovin spongiform encefalopati, BSE, 2000 och mul- och klövsjuka 2001. Åtgärder har genomförts för att minska överskottsproduktion och lugna konsumenterna när det gäller standarden på nötköttet i EU. Dessa prioriteringar, i kombination med behovet av att ge nötköttsproducenterna någon slags säkerhet inför framtiden, driver fram förändringar i EU:s system för stöd för nötköttsproduktion. Nötkött fakta och siffror om EU-15 Nötköttssektorn är fortfarande den största köttsektorn i EU, och står för 10 % av det sammanlagda värdet av jordbruksproduktionen i EU-15 (på andra plats efter mejeriproduktionen, som 2002 stod för 14 %) ( 12 ). I hela EU-15 kommer ungefär två tredjedelar av nötköttet direkt eller indirekt från besättningar för mjölkproduktion. Utvecklingen av EU:s stödordningar för mjölk och mjölkprodukter kan därför komma att påverka nötköttssektorn. Den återstående tredjedelen av köttet kommer från am- och dikor, kor som ger all sin mjölk till kalven. De tjurar som avlat kalvarna är mestadels av köttraser, eftersom nötköttsproduktionen är det främsta syftet med verksamheten. Normalt produceras i EU mellan 6,5 och 7 miljoner ton nötkött om året (beroende på var i produktionskedjan man tittar) och EU står för ungefär 13 % av världsproduktionen av nötkött. Produktionen förekommer i samtliga medlemsstater. De ledande länderna illustreras ovan. Produktion som grundas på bete, s.k. extensiv produktion, finner man ofta i områden där det är svårt att odla ( 12 ) Agriculture in the European Union Statistical and economic information 2003 (Jordbruket i Europeiska unionen Statistiska och ekonomiska uppgifter 2003). Köttbranschen i Europeiska unionen > 9
spannmål, i synnerhet i Europas västra utkanter (Irland, Förenade kungariket och längs Atlantkusten) och i bergsområden i hela Europa. Nötkreatur som föds upp i sådana områden växer vanligen långsammare, når högre vikter och ger ett kött som är mer moget och har kraftigare smak. Kalvar från am- och dikor föds ofta upp så. Spannmålsbaserad uppfödning är vanlig i Europas södra delar, där det varmare klimatet gör att gräset slutar växa under sommaren, och i områden med stora spannmålsodlingar (t.ex. Centraleuropa). Köttdjur som föds upp på spannmål växer mycket snabbare än djur med grovfoderbaserad diet och når sin slaktvikt tidigare (dessutom slaktas de ofta vid lägre vikt). Därför kallas sådana system intensiva. I denna typ av produktion kommer kalvarna oftare från kor av mjölkras. De yngre, spannmålsuppfödda djuren ger ett kött som är ljusare och har mildare smak. Inom dessa system finns det stora regionala skillnader i Europa när det gäller djurhållningsmetoder och nötkreatursraser. Detta bidrar, tillsammans med en imponerande mångfald matlagningstraditioner, till att Europas konsumenter har ett stort urval när de vill njuta av ett gott nötkött. Större delen av det nötkött som säljs i Europa kommer från djur som föds upp på något av de båda sätt som beskrivs ovan, men ungefär 10 % är kalvkött som kommer från kalvar uppfödda på en huvudsakligen flytande diet av mjölk, som ger det typiska ljusa eller lätt färgade köttet. Nötköttsproduktionen brukar följa ett cykliskt mönster stigande produktion leder till lägre priser, tillgången minskar och priserna stiger igen hela cykeln brukar utspela sig under två eller tre år. Produktionen av kalvkött är i hög grad en biprodukt av sektorn för mjölk och mjölkprodukter och följer ett mindre regelbundet mönster. Det mest utmärkande för nötköttssektorn under de senaste åren har varit djursjukdomarnas effekter på konsumtionen. I synnerhet BSE-krisen innebar att den vanliga cykeln stördes, därför att den ledde till en dramatisk minskning av efterfrågan som ledde till ett kortsiktigt överskott, vilket innebar att priserna sjönk. Med sjukdomssituationen under kontroll har konsumtionen av nötkött relativt snabbt återgått till det normala i samtliga medlemsstater ( 13 ). EU spelade en ( 13 ) Europeiska kommissionen: Prospects for agricultural markets 2003-2010 ( Framtidsutsikter för jordbruksmarknaderna 2003 2010 ) och uppdateringen från december 2003. mycket viktig roll för denna återhämtning, då man vidtog kraftfulla åtgärder för att kontrollera livsmedelskvaliteten och införde system för identifiering av enskilda djur och krav på köttmärkning som var avsedda att öka konsumenternas förtroende för nötkött. Politiska instrument infördes också för att vid behov stödja marknaden, men dessa behövde inte utnyttjas fullt ut. EU:s politiska instrument Ordningen för nötkött (som har funnits sedan 1968) har utvecklats avsevärt, delvis till följd av de problem som sektorn ställts inför under de senaste åren. Ursprungligen hade sektorn en vanlig form för GJP, då producenterna under perioder av överskott beviljades stöd genom EU-finansierad upphandling och interventionslagring, som sedan salufördes när nötköttsmarknaden gjorde det möjligt, och ett gränsskydd i form av tullar som förhindrade att priserna i EU äventyrades. Dessutom kunde en del av det interventionslagrade nötköttet exporteras med hjälp av exportstöd. Det fanns också ett system för stöd för privat lagring som innebar att privata handlare med hjälp av delbidrag uppmuntrades att tillfälligt lagra nötkött under perioder med för stora produktionsvolymer. Produktionen av kalvkött har inte fått direkt stöd av EU, eftersom kalvkött är en biprodukt. Reformerna av GJP 1992 och 1999 ( 14 ) minskade interventionslagringens betydelse. Numera görs inga interventionsköp för lagring förrän priserna har sjunkit till 1 560 euro per ton i en medlemsstat eller region. EU:s interventionsköp har därigenom blivit ett säkerhetsnät för inkomsterna snarare än ett sätt att styra marknaden, och vid tillfällig överproduktion används gärna privat lagring. Avtalet från Uruguayrundan innebar lägre tullsatser och lägre utgifter för exportbidrag. Detta innebar att EU:s sektor för nötkött blev mer inriktad på marknadsvinster och efterfrågan på marknaden, även om Europeiska kommissionen följer utvecklingen noga för att kunna vidta eventuella nödvändiga åtgärder. EU:s stöd är numera inriktat på direktstöd till jordbrukarna. Direktstödet till jordbrukarna Reformen av GJP 1999 förändrade direktstödet till jordbrukare. Eftersom det finns så många olika typer ( 14 ) Rådets förordning (EG) nr 1254/1999 av den 17 maj 19999 (EGT L 160, 26.6.1999). Köttbranschen i Europeiska unionen > 10
av djurhållning i EU innehåller direktstöden olika former av direktstöd ( 15 ) till jordbrukarna. Syftet med dessa är att kompensera för sänkningarna av interventionspriserna (slaktbidrag och särskilt nötköttsbidrag), fungera som inkomststöd till producenter som specialiserat sig på nötköttsproduktion (am- och dikobidrag), uppmuntra producenterna att satsa på extensivt jordbruk (extensifieringsbidrag), bistå producenterna i mindre gynnade områden eller i medlemsstater som i hög grad specialiserat sig på nötköttsproduktion (ytterligare am- och dikobidrag), skapa balans på marknaden under året (säsongsutjämningsbidrag), göra det möjligt för medlemsstaterna att stödja särskilda produktionssystem (samlade resurser för nationella utgifter). Nationella myndigheter fick större rörelsefrihet för att genomföra ordningen för nötkött. En del av direktstödet kan fördelas enligt medlemsstatens nationella kriterier, så att de enskilda medlemsstaterna kan anpassa sig till konsumenternas och producenternas förväntningar. Medlemsstaterna kan också välja att ställa villkor för utbetalningen av stöden, så att producenterna måste uppfylla vissa krav på miljövänliga produktionsmetoder (tvärvillkor). EU:s nya politik inom nötköttssektorn Den 26 juni 2003 antog EU:s jordbruksministrar en grundläggande reform av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Reformen förändrar EU:s stöd till jordbruket. Den nya GJP kommer att vara inriktad på konsumenter och skattebetalare samtidigt som jordbrukarna i EU får frihet att producera det som efterfrågas på marknaden. I framtiden kommer den allra största delen av stödet att betalas oberoende av produktionsvolymen. För att undvika att produktion upphör kan medlemsstaterna välja att bibehålla en koppling mellan stöd och produktion på nogsamt fastställda villkor och inom klara gränser. Ett system med enhetsstöd kommer att ersätta det mesta av de riktade direktstöd som för närvarande erbjuds jordbrukarna. Det nya systemet kommer inte ( 15 ) Kommissionens förordning (EG) nr 2342/1999 av den 28 oktober 1999 (EGT L 281, 4.11.1999). längre att vara kopplat till vad jordbrukaren producerar (stödet kommer alltså att vara frikopplat). Stödbeloppet kommer att beräknas på grundval av det direktstöd jordbrukaren fick under en referensperiod (2000 2002). Systemet med enhetligt stöd inleds den 1 januari 2005. Medlemsstaterna får skjuta upp införandet till senast 2007. Från och med 2005 är huvudprincipen att en fullständig frikoppling skall ha genomförts, men medlemsstaterna kan besluta att införa systemet till en del och bevilja ytterligare betalningar till nötköttsproducenterna genom en delvis frikoppling av direktstödet. Vid delvis frikoppling av direktstödet kan medlemsstaterna välja att bibehålla upp till 100 % av slaktbidraget för kalvar. De kan emellertid också välja att bibehålla upp till 100 % av am- och dikobidraget och upp till 40 % av slaktbidraget för kalvar kopplat. Alternativt kan de besluta att bibehålla upp till 100 % av slaktbidragen kopplade eller 75 % av det särskilda bidraget för handjur av nötkreatur. Inom ramen för den reformerade GJP betonas tvärvillkoren mer än tidigare. Tidigare var tvärvillkoren frivilliga för medlemsstaterna och omfattade bara miljöbestämmelser. Nu är de obligatoriska. Samtliga jordbrukare som får direktstöd skall uppfylla tvärvillkoren. Det har upprättats en prioritetsförteckning över 18 europeiska normer på områdena för miljöskydd, livsmedelssäkerhet och djurskydd, och jordbrukarna kommer, utöver de påföljder som redan existerar, att drabbas av påföljder om de inte respekterar de normerna, genom sänkningar av direktstödet. Detaljerna återfinns på följande webbplats: http://europa.eu.int/comm/agriculture/capreform/ index_sv.htm Kommissionens bedömning av vilka effekter den omfattande reformen av GJP kommer att få offentliggjordes i januari 2003 (och uppdaterades i december 2003), och av den framgår det att produktionen sannolikt kommer att minska till följd av begränsningarna av bestämmelserna för att beviljas bidrag (exempelvis genom att främja mer extensiv produktion), men att denna effekt kan komma att vägas upp av högre priser på marknaden. EU kommer fortlöpande att se över sina regler för klassificering av slaktkroppar så att nötköttsproducenterna uppmuntras att förbättra kvaliteten på sina djur och på köttet och att nötkött av bättre kvalitet får stöd. Köttbranschen i Europeiska unionen > 11
Konsumenternas förtroende Förändringen av principerna för unionens stöd till nötköttsproducenterna beror delvis på att allmänheten har förlorat förtroendet för produktionsmetoderna. Jordbrukarna uppmuntras att fästa större vikt vid efterfrågan på marknaden. För att stärka konsumenternas förtroende har EU beslutat om flera åtgärder, exempelvis märkning av nötkött (som innebär att detaljhandeln måste ange varifrån köttet kommer) ( 16 ), identifiering av djuren (så att man kan bevisa att köttet kommer från en särskild anläggning), skärpta regler för ingredienser i livsmedel och kontroller av dessa ( 17 ), skärpta kontroller av importerat nötkött, säljfrämjande åtgärder som medfinansieras av EU. Om nötköttsproducenterna satsar på att producera nötkött av högre kvalitet bör de också kunna få ett bättre pris för sin vara, under förutsättning att allmänheten informeras. Alla nötkreatur skall öronmärkas och ha en identitetshandling som visar varifrån de kommer och hur de har rört sig mellan marknaden och jordbruksföretagen. Tillsammans innebär reglerna om nötköttsmärkning och identifieringen av djuren att samtliga nötkreatur, liksom köttet från dem, kan spåras. Reglerna omfattar enskilda slaktstycken och t.o.m. malet kött. Detaljhandlarna kan på frivillig basis ange ytterligare uppgifter på den förpackade varans etikett. I en ytterligare ansträngning att öka allmänhetens förtroende för nötkött har möjligheterna att beviljas exportbidrag från EU vid export av levande djur minskat. Efter påstötningar från djurrättsorganisationer och Europaparlamentet infördes i februari 2003 en ny förordning för att söka stävja onödiga, långväga transporter av levande djur. Enligt den nya förordningen utgår inte längre exportstöd för nötkreatur som skall slaktas. Ett undantag beviljas för levande handjur av nötkreatur som exporteras till tredjeländer, t.ex. Egypten och Libanon. De länderna importerar av tradition stora mängder sådana djur, av kulturella och religiösa skäl. Exporten av rasdjur som är ämnade för avel kan också få stöd i fortsättningen, men bara om stränga villkor är uppfyllda. Kommissionens framtida åtgärder på området omfattar bl.a. strängare regler för veterinärkontroller i tredjeländer så att man ser till att djurskyddsbestämmelserna respekteras, och dessa regler kommer också att inbegripa påföljder vid överträdelser. Nötkött omfattas också av åtgärder för att förbättra marknadsföringen och informationen till konsumenterna. EU arbetar tillsammans med medlemsstaterna och köttindustrin för att finansiera informations- och marknadsföringskampanjer, både i EU och i tredjeland ( 18 ). Kommer utvidgningen att göra någon skillnad ( 19 ) Nötköttssektorn är den sektor som hade den största produktionsminskningen under övergångsperioden fram till de nya ländernas anslutning. Från 1989 till 2001 minskade produktionen med mer än 40 % till mindre än 1 miljon ton (i länder i Central- och Östeuropa). Produktionen av nötkött i dessa länder är huvudsakligen kopplad till industrin för mjölk och mjölkprodukter, eftersom det bara finns ett begränsat antal besättningar med am- och dikor och köttboskap. På grund av den långa produktionstiden är tillväxten av am- och dikor och köttbesättningar tidskrävande. Nötköttskonsumtionen per capita fortsatte att sjunka under 2001 och 2002. De sjunkande priserna på den inre marknaden, stigande inkomster och stigande priser på gris- och fjäderfäkött bör emellertid leda till att privatkonsumtionen på den inre marknaden under kommande år stabiliseras på cirka 9,3 9,5 kg per person och år. Enligt kommissionens beräkningar från 2002 bör den sammanlagda interna åtgången i länderna i Central- och Östeuropa ligga ganska stabilt på ungefär en miljon ton fram till 2009. Till följd av stabil åtgång och en minskande produktion förväntas nettoimporten öka till 214 000 ton 2009. De största importörerna förmodas bli Bulgarien, Polen och Rumänien. Slovakien och Slovenien kommer att fortsätta att exportera mindre kvantiteter. De nya medlemsstaternas möjligheter att marknadsföra nötkött i EU beror på om deras slakterier klarar av att uppfylla normerna för hälsa och hygien. Om förbättringarna på det området går långsamt kommer det att betyda att anslutningsländerna förblir nettoimportörer av nötkött under ytterligare ett antal år. ( 16 ) Rådets och Europaparlamentets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 (EGT L 204, 11.8.2000) och kommissionens förordning (EG) nr 1825/2000 av den 25 augusti 2000 (EGT L 216, 28.8.2000). ( 17 ) Exempelvis rådets och Europaparlamentets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 (EGT L 273, 10.10.2002). ( 18 ) Rådets förordning (EG) nr 2826/2000 av den 19 december 2000 (EGT L 328, 23.12.2000). ( 19 ) Europeiska kommissionen: Prospects for agricultural markets 2002-2009 ( Framtidsutsikter för jordbruksmarknader 2002 2009 ) och Prospects for agricultural markets 2003-2010 ( Framtidsutsikter för jordbruksmarknader 2003 2010 ) Köttbranschen i Europeiska unionen > 12
Handelns betydelse Uruguayrundan inom GATT/WTO ledde till att det infördes strikta kriterier för EU:s exportbidrag. Resultatet av dessa, och av de begränsningar man tvingades införa på grund av djursjukdomar, blev att EU:s nötköttsexport minskade från i genomsnitt 910 000 ton om året under perioden 1995 2001 till mindre än 550 000 ton under det senast rapporterade året (2002). WTO-avtalet begränsar exporten av nötkött med exportbidrag till 822 000 ton. Det mesta av EU:s import av nötkött kommer hit inom ramen för preferensavtal, inklusive tullkvoter. Importen har legat på i genomsnitt omkring 405 000 ton om året, vilket uppfyller EU:s skyldigheter inom ramen för WTO-avtalet när det gäller tillträde till marknader. Den sammanlagda importen av nötkött uppgick 2002 till 475 000 ton ( 20 ). Sänkningen av priserna för interventionsköp bör leda till att skillnaden minskar mellan världsmarknadens och EU:s pris på nötkött, vilket minskar behovet av att bevilja exportbidrag för att stärka konkurrenskraften hos nötkött från EU. GRISKÖTT Produktionen av griskött domineras av jordbruksföretag med system som innebär att man håller grisarna inomhus och ger dem beredda foderblandningar som innehåller alla näringsämnen och tillskott de behöver. Eftersom sådana system inte är markbaserade, och fodret utgör den största produktionsutgiften har Europeiska unionen bara erbjudit begränsat marknadsstöd till producenterna. Därför har produktionen av griskött varit marknadsinriktad i många år. De frågeställningar denna sektor ställs inför gäller i mindre grad den gemensamma jordbrukspolitiken och i högre grad kvaliteten, djurskyddet och svinuppfödningens effekter på miljön. Sektorn för griskött I EU produceras 17,8 miljoner ton griskött varje år ( 21 ) och EU är den näst största producenten i världen, efter Kina. En ökad produktion under andra hälften av 1990-talet ledde till att priserna sjönk. Sedan dess har ( 20 ) Generaldirektoratet för jordbruk. ( 21 ) Jordbruket i Europeiska unionen Statistiska och ekonomiska uppgifter 2003. produktionen minskat och stabiliserats, och prisnivån har blivit mer gynnsam. De största producentländerna 2002 var Tyskland (med 23,1 % av produktionen), Spanien (17,5 %), Frankrike (13,2 %), Danmark (9,9 %) och Nederländerna (7,7 %). Årskonsumtionen per capita i EU är ungefär 43 kilo. Denna siffra varierar avsevärt mellan medlemsstaterna. Liksom hela djurhållningen i EU har marknaden för griskött ställts inför en unik utmaning som har haft stora kortsiktiga konsekvenser och som på medellång sikt förväntas fortsätta att påverka hela köttbranschens utveckling. BSE-krisen inom nötköttssektorn, som ledde till att efterfrågan på andra typer av kött ökade (framför allt fjäderfäkött), fick också positiva resultat inom sektorn för griskött, och priserna steg under perioden 2000 2002. I en del medlemsstater fanns det intresse för nyinvesteringar och ökad avel. Bland de åtgärder som omedelbart infördes för att bekämpa BSE fanns emellertid också totalförbudet mot animaliska proteiner i svin- och fjäderfäfoder, vilket påverkade priserna på fodret och producenternas vinstmarginaler. Utbrottet av mul- och klövsjuka i Förenade kungariket och sedan på Irland, i Frankrike och Nederländerna under 2001 hade negativa effekter även på sektorn för griskött. Till följd av utbrottet, transportrestriktionerna och flera exportförbud som infördes av tredjeländer stördes slakt och försäljning i hög grad. Eftersom exporterna spelar en viktig roll för den europeiska grissektorn är den mycket känslig för sådana sjukdomsrelaterade problem. Under 1990 förekom utbrott av klassisk svinpest (bl.a. i Tyskland, Nederländerna och Spanien). På medellång och lång sikt är utsikterna för konsumtionen av griskött ( 22 ) i allmänhet positiva, eftersom griskött även i framtiden kommer att vara populärt i EU-25. Efter ökningen av konsumtionen 2001 och 2002 i EU-15, i samband med BSE-krisen, förutspås det att ökningen av konsumtionen per capita kommer att bromsas upp under kommande år, på grund av nötköttssektorns förväntade återhämtning. Begränsat EU-stöd till grisköttsproduktionen EU:s stöd till grisuppfödare och till marknaden för griskött är begränsat till enstaka stöd för privat lagring när situationen på marknaden kräver det (grisköttet ( 22 ) Se Internet (http://europa.eu.int/comm/agriculture/publi/caprep/ prospects2003/index_en.htm). Köttbranschen i Europeiska unionen > 13
dras tillfälligt tillbaka från marknaden av privata aktörer, med hjälp av ett stöd från EU). Importavgifterna fastställs inom ramen för avtal i WTO, på en nivå som tillåter rimliga villkor för tillträde till EU:s marknad, och exportbidrag beviljas vid behov för en del produkter av griskött för att bli av med överskott. Annars finns det i EU inga särskilda åtgärder som är avsedda att hålla marknadspriserna på griskött på en viss nivå. Producenter av griskött har heller inte rätt till direktstöd från EU. Producenterna är alltså helt beroende av marknadspriset för sin försörjning. Produktionen av griskött har emellertid indirekt stöd från vissa åtgärder för att sänka priset på spannmål och andra foderingredienser. Reformerna av GJP 1992 och 1999 bidrog därigenom till att förbättra sektorns konkurrenskraft. Förbättringen förväntas fortsätta inom ramen för ytterligare reformer som innebär att foderpriserna sjunker. Det bör noteras att sådana prognoser är giltiga under normala omständigheter. På grund av den svåra torkan i många medlemsstater 2003 steg foderpriserna avsevärt; verkligheten kan alltså skilja sig från förväntningarna. Miljöfrågorna Produktionen av griskött är inte bara koncentrerad till vissa medlemsstater, utan också till vissa regioner i medlemsstaterna (t.ex. Västflandern i Belgien och Bretagne i Frankrike). Med tanke på den koncentrerade produktionen i de regionerna och den begränsade tillgången på mark som kan användas för att bli av med gödsel, exempelvis som gödningsmedel, har det uppstått stora miljöproblem. På en del platser hotar vattendragen att förorenas. Jordbrukare med svinbesättningar skall enligt både nationell lagstiftning och EU:s bestämmelser uppfylla allt strängare miljökrav. Dessa miljövillkor har en direkt begränsande effekt på produktionen. I en del regioner eller länder (t ex Flandern i Belgien och i Nederländerna) begränsas antalet svin, och producenterna uppmuntras att lägga ner produktionen. På andra platser, exempelvis i Spanien, finns det fortfarande utrymme för expansion. Djurskyddet för svin Hänsynen till djurskyddet inom grisuppfödningen återspeglas i ökad lagstiftning, både nationellt och i EU. Bland de bestämmelser som reglerar grisuppfödningen finns rådets direktiv 2001/88/EG (som ändrar rådets direktiv 91/630/EEG), EGT L 316, 1.12.2001, om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, som särskilt syftar till att förbjuda användning av individuella boxar för dräktiga suggor och gyltor och att binda upp dem, förbättra golvytornas kvalitet, öka utrymmet för suggor och gyltor, se till att suggor och gyltor har ständig tillgång till bökbart material, införa en högre grad av utbildning och kompetens på djurskyddsområdet hos den personal som ansvarar för djuren, söka ta del av de senaste vetenskapliga rönen när det gäller vissa frågor inom svinhållningen. Från och med den 1 januari 2003 gäller dessa krav samtliga anläggningar som nyligen byggts eller byggts om. Från och med den 1 januari 2013 gäller dessa bestämmelser alla anläggningar för svinhållning. Ytterligare bestämmelser omfattar regler för ljus och högsta bullernivå, krav på ständig tillgång till material för att böka och leka, krav på ständig tillgång till rent vatten, ytterligare restriktioner mot att stympa grisar, en lägsta avvänjningsålder på fyra veckor. Köttbranschen i Europeiska unionen > 14
Konsumenterna ställer också krav Konsumenternas krav har också inflytande på grisköttsproduktionen. Övergången till produktion av magrare griskött har skett under de senaste tjugo åren. Nu måste man också uppfylla andra behov i Förenade kungariket kräver konsumenterna t.ex. att djurskyddet inom grisköttsproduktionen skall förbättras. Detta kan få till resultat att produktionen minskar, eftersom bestämmelserna för djurhållningen har blivit strängare och produktionskostnaderna stiger. Kvalitetsförbättringar som svar på konsumenternas krav har pågått under flera år. Grisköttsindustrin har sedan 1984 använt en enhetlig klassificering av slaktkroppar av gris, främst med syfte att förbättra köttkvaliteten och etablera marknadspriser ( 23 ). EU:s utvidgning en stor utmaning Utvidgningen kommer att bli ett viktigt steg för EU:s grisindustri, liksom för anslutningsländerna. Anslutningen förutspås stimulera en ökning av produktionen i de nya medlemsstaterna. Griskött är den dominerande typen av kött som produceras och konsumeras i länderna i Central- och Östeuropa. I dessa länder förväntas produktionen öka. Polen förväntas fortsätta dominera både produktion och konsumtion, och där finns det fortfarande utrymme för att expandera. Ökade inkomster bör leda till ökad konsumtion. Handeln världsmarknaden Importen har ingen avgörande betydelse för jämvikten på EU-marknaden för griskött. Den representerar 50 000 ton om året, att jämföras med EU:s sammanlagda produktion på 17,8 miljoner ton. Tullkvoterna tillåter import av ungefär 250 000 ton, men de kvoterna är inte tillnärmelsevis fyllda (av flera olika skäl, bl.a. otillräcklig standard på slakterierna och effekter av vaccinationer). Exporten är å andra sidan betydande, och EU skickar årligen mellan 1 och 1,5 miljoner ton till tredjeland (inklusive slaktbiprodukter). Dessa stora volymer äventyras om veterinära skyddsåtgärder vidtas i de importerande länderna. En del länder, exempelvis Japan (där danskt griskött spelar en stor roll) och Ryssland, är särskilt viktiga. EU:s exportpolitik tenderar att vara inriktad på att behålla sådana marknader. Användningen av exportbidrag är emellertid mer begränsad (på grund av WTO-avtal och av budgetskäl) t.ex. utbetalades inget exportbidrag alls för slaktkroppar av gris och styckat griskött under en lång period efter 2000. Beredda produkter kan fortfarande exporteras med stöd av exportbidrag. FJÄDERFÄKÖTT Sektorn för fjäderfäkött inbegriper kött från flera olika arter av tamfåglar, exempelvis höns, kalkon, gäss, ankor och pärlhöns. Den dominerande typen av kött kommer emellertid från höns, och därefter kalkon, som står för 20 % av produktionen. Fjäderfäuppfödningen brukar skötas inomhus eller i andra slutna utrymmen, därför att det gör det lättare att skydda djuren mot sjukdomar och ohyra och produktionen blir effektivare. EU spelar bara en ringa roll när det gäller att stödja sektorn ekonomiskt. Därför ägnar sig EU främst åt frågor om handel, hygien, miljö och djurskydd. Utvecklingen inom sektorn för fjäderfäkött Reproduktionscykeln för fjäderfä är snabb. Besättningarna kan växa snabbt, och därmed också tillgången på fjäderfäkött. Foderkostnaderna är utan jämförelse den största utgiften för producenterna. Efter reformen av GJP 1992 och 1999, som ökade tillgången på billigt spannmål till foder, har produktionen av fjäderfäkött ökat till omkring 9 miljoner ton (se diagram 4, s. 16). De senaste åren har även konsumtionen av fjäderfäkött ökat, delvis som ett resultat av att priserna står sig bra i konkurrens med andra typer av kött, och delvis på grund av konsumenternas skepsis mot nötkött. Konsumtionen minskade när marknaden för nötkött började återhämta sig 2001. På medellång och lång sikt är utsikterna för produktionen av fjäderfäkött mindre positiva än de har varit den senaste tiden ( 24 ). Den stora ökningen av importen av fjäderfä (350 000 ton mellan 1999 och 2001) riskerar att äventyra produktionspotentialen i EU, eftersom det mesta av den ökade efterfrågan kunde tillgodoses med hjälp av billigare importerat fjäderfäkött från Brasilien och Thailand (även om denna utveckling eventuellt bromsas upp av de stora sjukdomsutbrotten ( 23 ) Rådets förordning (EEG) nr 3220/84 av den 13 november 1984 (EGT L 301, 20.11.1984). ( 24 ) Se Internet (http://europa.eu.int/comm/agriculture/publi/caprep/ prospects2002/index_en.htm). Köttbranschen i Europeiska unionen > 15
Diagram 4 Utvecklingen för fjäderfäproduktion (EU-12 till 1994) (miljoner ton) 10 9 8 EU-12 EU-15 9.1 8.9 7 6 5 4 3 2 1 0 1.0 0.8 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Andvändbar produktion Livsmedel Import Export Källa: Eurostat, GD Jordbruk. i fjäderfäbesättningarna i Asien). En fortsatt ökning av importen av fjäderfä kan inom några år leda till att EU utvecklas till att bli nettoimportör. En del traditionella EU-marknader, bl.a. Mellanöstern, håller på att tas över av konkurrenter på världsmarknaden, exempelvis Brasilien, vilket minskar EU:s exportmöjligheter. Produktionen av fjäderfäkött äger rum i hela EU, men är särskilt koncentrerad till Nederländerna, delar av Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien och Förenade kungariket. Produktionen är ofta belägen i närheten av produktionsområden för spannmål eller i kustområden, nära hamnar där man lossar foderingredienser (åtminstone två tredjedelar av priset för en levande fågel beror på foderkostnaderna). Framtida utmaningar De viktigaste utmaningarna inom sektorn för fjäderfäkött är hotet från djursjukdomarna, exempelvis aviär influensa (när det gäller zoonoser kan dessa skapa problem även för människor), yttre påverkan, exempelvis en obalanserad liberalisering på världsmarknaden för fjäderfäkött, olämpliga tullstrukturer eller avsaknaden av tullar i vissa tredjeländer, att leva upp till EU-konsumenternas krav på bättre köttkvalitet och högre livsmedelssäkerhet (och garantier för detta). Utvidgningen innebär flera utmaningar för EU:s sektor för fjäderfäkött. Å ena sidan är producenter och slakterier i de nya medlemsstaterna tvungna att respektera stränga EU-normer för produktionen, å andra sidan kan producenter i EU-15 frestas att investera i anslutningsländerna, där en del av kostnaderna är avsevärt lägre (även om en del av de fördelarna, t.ex. låga foderkostnader, kommer att urholkas när de anpassas till prisnivåerna i EU). Fjäderfäindustrin i Central- och Östeuropa är i allmänhet storskalig, och utländska direktinvesteringar spelar en viktig roll, vilket delvis förklarar varför sektorn har expanderat ända sedan 90-talet. I flera länder är emellertid den småskaliga produktionen mycket viktig. Tre länder dominerar produktionen av fjäderfäkött: Polen, Rumänien och Ungern. Ungern är den största exportören av fjäderfäkött i området. Köttbranschen i Europeiska unionen > 16
Handelns roll I EU har det aldrig funnits någon stödordning för producenter av fjäderfäkött. I det förflutna förlitade man sig på tullavgifterna för att stabilisera priserna på den inre marknaden och hålla dem i rimlig proportion till priserna på spannmål och andra kostnader i samband med produktionen, så att producenterna i EU kunde få hållbara vinstmarginaler. Efter Uruguayrundan har dessa tullhinder emellertid urholkats allt mer. Skyddet för färska produkter av fjäderfäkött är fortfarande hållbart, men för bearbetade produkter är det lägre. En allt större del av sektorn för fjäderfäkött agerar alltså på världsmarknaden. Det är en utmaning för sektorn, inte minst därför att man i EU måste följa strängare normer för hygien, miljö och djurskydd (vilket medför extra kostnader) som konkurrenterna inte nödvändigtvis står inför. Samtidigt står dörren inte alltid öppen för export av fjäderfäkött från EU till marknaderna i tredjeländer. EU konkurrerar alltså inte på lika villkor, och den frågan kommer att tas upp vid jordbruksöverläggningarna i WTO i Doha. Lagstiftningen Eftersom det inte finns någon särskild ordning för sektorn för fjäderfäkött koncentreras EU:s stöd till producenterna på att uppmuntra dem att förbättra produkternas kvalitet och marknadsföringen av dem. De viktigaste förordningarna är rådets förordning (EEG) nr 1906/90 och kommissionens förordning (EEG) nr 1538/91 ( 25 ), där det fastställs harmoniserade handelsnormer för att underlätta handeln och se till att konsumenterna i EU får färskt och fruset fjäderfäkött av hög kvalitet som producerats enligt gemensamma regler. De viktigaste bestämmelserna är regler för klassificering av fjäderfäkött (t.ex. klass A och B), utseende, vatteninnehåll, viktklassificering, särskilda marknadsföringskriterier som skall vara uppfyllda innan man kan hävda att det rör sig om en viss typ av uppfödning (exempelvis frigående eller extensiv inomhusuppfödning etc.), fjäderfä som föds upp för slakt hålls inte på samma sätt som burhöns, krav på märkningen, så att konsumenterna får valuta för pengarna. ( 25 ) Rådets förordning (EG) nr 1906/90 av den 26 juni 1990 (EGT L 173, 6.7.1990) och kommissionens förordning (EG) 1538/91 av den 5 juni 1991 (EGT L 143, 7.6.1991). Produktionen av fjäderfäkött är till sin natur intensiv, och detta leder till att miljön påverkas (i synnerhet i de regioner där produktionen är som mest koncentrerad, där gödselhanteringen är ett svårlöst problem), och besättningarna hotas ständigt av sjukdomar. Sjukdomar som aviär influensa kan skada besättningarna allvarligt och sprids snabbt. Därför har EU ägnat stora ansträngningar åt att bekämpa sjukdomar. Nya förordningar för att bekämpa zoonoser håller på att utarbetas. EU har också förbjudit eller reglerat ett stort antal fodertillsatser, antibiotika och tillväxtfrämjande medel som används allmänt inom produktionen i andra delar av världen. I konsumenternas intresse kontrolleras importen av fjäderfäkött så att produkterna uppfyller EU:s normer. EU försöker se till att världshandeln med fjäderfäkött uppfyller höga krav på kvalitet och säkerhet. FÅR- OCH GETKÖTT Får och getter hålls främst som betesdjur. Många arter av får och get är vana vid ett hårt klimat och kan ofta livnära sig på grovt gräs. Den här typen av djurhållning är därför vanlig i EU:s mindre gynnade områden. I en del sådana regioner är får- och gethållningen den viktigaste ekonomiska verksamheten, och då spelar den en avgörande roll för landskapsbilden och den lokala miljön. Får och getter föds upp för köttet och mjölken, även om ull och hudar är värdefulla biprodukter. Produktionen av får- och getkött i EU:s regioner Får- och getkött uppskattas av konsumenterna för sitt naturliga ursprung, den särpräglade smaken och för att det finns många styckningsmöjligheter, som gör att det är en mycket varierad produkt. Köttet bibehåller sin kvalitet när det kyls ner eller fryses. Fåren föds huvudsakligen upp på gräs, även om enskilda produktionssystem kan variera beroende på terräng, växtlighet och typ av djurhållning. Beroende på klimatet och regionen kan fåren hållas inomhus och leva på foderblandningar (exempelvis spannmål), i synnerhet gäller detta tackor under lammningsperioden, eller också kan de få rester av jordbruksgrödor. Det finns många olika raser av får. I allmänhet produceras i de nordligt belägna EU-länderna tunga lamm, medan lammen i de sydligt Köttbranschen i Europeiska unionen > 17
belägna medlemsstaterna är lättare. Denna variation påverkar produktionen, marknadspriserna och producenternas inkomster. Klimatet och landskapstypen har ett viktigt inflytande på produktionsmönstret eftersom verksamheten mestadels bedrivs utomhus. Jämfört med de andra sektorerna är får- och getköttsektorn ganska liten. Den årliga produktionen i EU-15 uppgick 2002 till drygt 1 miljon ton, att jämföras med 6,7 miljoner ton nötkött. Det finns likväl nästan 90 miljoner får (och 11,5 miljoner getter) i EU-15, och utvidgningen innebär att fårpopulationen växer med ytterligare 2 miljoner får. EU är den nästa största producenten av får- och getkött i världen (efter Kina). Får- och getuppfödare i EU har i allmänhet den lägsta genomsnittliga inkomsten av samtliga sektorer. I södra Europa används i synnerhet getter, men även får, för mjölkproduktion, vilket kan utgöra en viktig del av jordbrukarens inkomster, medan det i norra Europa är vanligare att lamm föds upp uteslutande för köttproduktion. Omkring 80 % av alla tackor som är bidragsberättigande finns i gemenskapens mindre gynnade områden. Inom EU-15 står tackorna för ungefär 30 % av samtliga får, medan 10 % av kategorin får och getter utgörs av getter ( 26 ). Betydelsen av får- och gethållningen i EU:s regioner framgår av antalet jordbrukare som är verksamma på detta område, i synnerhet i vissa medlemsstater. Fyra medlemsstater (Grekland, Spanien, Frankrike och Förenade kungariket) representerar nästan 80 % av EU-15:s produktion. Konsumenterna i EU-15 äter nästan 1,4 miljoner ton får- och getkött om året (3,5 kg per person, att jämföras med 43 kg griskött per person). Köttet är uppskattat på grund av sin smak och spelar en särskild roll vid olika festligheter i EU-länderna. Det finns uppenbarligen förutsättningar att öka konsumtionen av får- och getkött. Konsumtionstopparna är kopplade till särskilda högtider, exempelvis påsk, jul och andra högtider inom andra religioner detta har en speciell effekt på produktionens säsongsmönster, på priserna och på importen. ( 26 ) An evolution of the common organisation of the markets in the sheep and goat meat sector (September 2002) (En utvärdering av den gemensamma organisationen av marknaderna inom får- och getsektorn (september 2000)). Får- och getköttsproduktionen i EU drabbades hårt vid utbrottet av mul- och klövsjuka 2001, när mer än 5 miljoner får slaktades och destruerades, och utbudet minskade med ungefär 9,6 % 2001. På medellång och lång sikt förväntas det att marknaden efter en gradvis återhämtning kommer att försämras en del, både vad gäller produktion och konsumtion. Gethållningen indelas i samma tre huvudkategorier som fårhållningen (inriktning på produktion av kött, mjölk eller ull/hudar). I norra Europa är det emellertid ovanligare att man håller getter. I Sydeuropa associeras gethållning främst med mjölkproduktion, och killingarna avvänjs och ingår i produktionen i många olika viktklasser på ett sätt som påminner om lammen från tackor för mjölkproduktion. Den nya GJP och sektorn för får- och getkött Stödsystemet för den här sektorn förändrades 2001, och det kommer återigen att förändras i och med den överenskommelse om en reform av GJP som slöts i juni 2003. Reformen 2001 Historiskt sett har det viktigaste instrumentet för GJP inom den här sektorn varit ett direktstöd till jordbrukarna. EU:s stödordning för får- och getkött har aldrig inbegripit EU-finansierad interventionslagring. I stället har man beviljat begränsade stöd till privat lagring och styrt importen till EU-marknaden, i synnerhet med hjälp av importkvoter. Eftersom det rör sig om en underskottssektor utgår inget exportstöd (EU är bara självförsörjande till 80 %). Stödet till sektorn har begränsats till ett direktstöd som utbetalats en gång om året beroende på antalet avelsfår som jordbrukarna håller. Tidigare beräknades detta bidrag inom varje EU-region på grundval av de regionala marknadspriserna i jämförelse med ett stödpris för hela EU. Detta hade fördelen att det avspeglade de verkliga marknadsvillkoren i olika delar av EU. Systemet avlöstes av en enklare ordning 2001 ( 27 ). Nivån på fårbidraget fastställs nu flera år i förväg och uppgår till 21 euro per tacka (16,8 euro för mjölktackor och getter), plus ett extra bidrag på 7 euro som bara betalas ut i mindre gynnade områden. Enskilda jordbrukare kan söka bidrag för ett begränsat antal avelsdjur, s.k. individuella rättigheter. ( 27 ) Rådets förordning (EG) nr 2529/2001 av den 19 december 2001 (EGT L 341, 22.12.2001). Köttbranschen i Europeiska unionen > 18
Medlemsstaterna får också göra en ytterligare utbetalning motsvarande 1 euro som fogas till bidraget, och den kan fördelas på sex olika sätt: som en förstärkning av det normala stödet, som ett arealstöd, för att främja särskilda produktionstyper (exempelvis på grundval av kvalitetskriterier), för att köpa upp bidragsrättigheter, för att omstrukturera eller utveckla producentorganisationer eller för att förbättra bearbetning och marknadsföring. Bidraget är inte längre kopplat till marknadspriserna (regionala eller andra). Jordbrukarna har därför kunskap om vilken typ av stöd de kan förvänta sig från EU (och stödet kan inom vissa gränser kompletteras med nationellt stöd) på medellång sikt. Detta underlättar jordbruksföretagens planering. Det förenklade bidraget är enklare för medlemsstaterna att administrera. Eftersom det är stabilt och förutsägbart resulterar det också i större budgetsäkerhet, och de variationer i bidragets storlek som förekommit har avskaffats. Ytterligare reformer efter 2003 Den reform av GJP som man enades om i juni 2003 innebär att det förenklade bidragssystemet införlivas i en ny stödstruktur. Ett system med enskilt gårdsstöd kommer att ersätta det mesta av de direktstöd som finns för närvarande. Det nya systemet med enskilt gårdsstöd kommer inte längre att vara kopplat till jordbruksföretagets produktion. Stödet blir alltså frikopplat. Från och med 2005 skall principen vara att stödet är helt frikopplat. Medlemsstaterna kan emellertid besluta att bibehålla en del av direktstödet till jordbrukarna i den befintliga formen, i synnerhet om de misstänker att jordbruksmarknaden kan störas eller produktionen kan upphöra på grund av övergången till direkt gårdsstöd. Femtio procent av bidragen för får och getter enligt 2001 års system kan även fortsättningsvis beviljas som kopplat stöd. Den betoning på en hållbar miljöutveckling som redan finns inom ordningen för får och getter kommer att bibehållas. För att se till att markerna runt om i EU även i fortsättningen brukas och betas kommer mottagarna av direktstöd att åläggas att hålla sina jordar i gott jordbruks- och miljöskick. Jordbrukare som inte uppfyller dessa krav kommer att drabbas av nedsättning av direktstödet. Det är också viktigt att djurskyddet hålls på en hög nivå. Systemet med enskilt gårdsstöd börjar användas den 1 januari 2005. Medlemsstaterna får fördröja genomförandet till 2007, men senast det året skall samtliga medlemsstater införa det enskilda gårdsstödet. Rättigheterna till de nya bidragen går till jordbrukare som aktivt brukar sin jord. I allmänhet menas därmed jordbrukare som var aktiva när det nya systemet trädde i kraft och som kan visa att de var verksamma under referensperioden. Jordbrukarna kommer att tilldelas bidragsrättigheter med utgångspunkt från historiska referensbelopp (beviljade stöd under perioden 2000 2002). Eftersom får och getter är vanligast i de mindre gynnade områdena kommer även EU:s åtgärder för landsbygdsutveckling att spela en viktig roll. Jordbrukarna har möjlighet att dra nytta av en rad åtgärder, inklusive direkta stöd som betalas ut för att ersätta dem för de naturliga hinder de tvingas leva med i besvärlig terräng eller i ett hårt klimat. Det finns också stöd att få för att förbättra byggnaderna på gården och olika andra åtgärder. Dessa åtgärder bidrar till får- och getproduktionen i många regioner i EU. Andra förändringar inom får- och getsektorn För närvarande ägnas inom EU stor uppmärksamhet åt frågan om djurens och köttets spårbarhet. Syftet är att konsumenternas skall kunna spåra köttets ursprung och få möjlighet att välja sitt kött med utgångspunkt från dess kvalitet, säkerhet och regionala särdrag. År 2003 enades man om nya bestämmelser för identifiering av får och getter ( 28 ). Enligt förslagen skall alla får och getter bära ett öronmärke som identifierar djuret med hjälp av ett unikt nummer och uppgift om vilken gård de kommer från. Dessa uppgifter skall bevaras i en central databas som sköts nationellt, och där man kan följa djurens födelse, död och vilka transporter av dem som har skett. Det allra viktigaste syftet är att underlätta smittskyddet, eftersom avsaknaden av exakta uppgifter om får och getter och transporterna av dem har visat sig vara en viktig svaghet i kampen mot sjukdomsspridning. På längre sikt kan elektronisk märkning komma att ersätta öronmärkningen. 1998 lanserade kommissionen ett omfattande projekt för elektronisk identifiering av djur (Idea) och slutrapporten blev klar den 30 april 2002. Projektet visade att identifieringssystemen för får och getter kan förbättras avsevärt med hjälp av elektronisk märkning. ( 28 ) Rådets förordning (EG) nr 21/2004 av den 17 december 2003 (EUT L 5, 9.1.2004). Köttbranschen i Europeiska unionen > 19
EU ser också till att de regler som finns för att förebygga djursjukdomar verkligen fungerar. Den senaste bestämmelsen i en lång rad som är avsedd att motverka scrapie hos får antogs i februari 2003 och trädde i kraft i oktober det året. Bland annat skall en fårhjord slaktas om något fall av scrapie upptäcks i gruppen. Den provtagning som infördes 2002 tyder på att scrapie är en vanligare sjukdom i EU än man tidigare trodde. Sektorn för får- och getkött drar nytta av EU:s politik för kvalitetsmärkning. Ett tjugotal produkter har registrerats. En komplett förteckning över registrerade produkter av får- och getkött återfinns på kommissionens webbplats: http://europa.eu.int/comm/agriculture/qual/sv/pgi_ 03sv.htm I framtiden är det möjligt att jordbrukare som håller får och getter kommer att använda sig av ekologiska normer för att öka värdet på sina produkter. Många jordbrukare uppfyller redan de kraven, eftersom får och getter i EU vanligen hålls i naturlig miljö och uppfödningen i normala fall är extensiv. Djurskyddet Avståndet mellan de platser där får och getter föds upp och där deras kött säljs till konsumenterna innebär i kombination med den säsongsberoende uppfödningen att en del djur transporteras långa sträckor, antingen mellan olika jordbruk eller mellan jordbruksföretag och slakterier. Detta har väckt farhågor om djurskyddet. EU har redan infört nya bestämmelser ( 29 ), och ( 29 ) Rådets direktiv 91/628/EEG av den 19 november 1991 (EGT L 340, 11.12.1991), uppdaterat 1995, 1997 och 1998. undersöker kontinuerligt hur man kan förbättra djurskyddet under dessa omständigheter. I reglerna föreskrivs registrering av transportörer av levande djur, begränsad restid (åtta timmar) och maximal lastningstäthet för de vanligaste typerna av djur. Handelns betydelse Traditionellt är Europeiska unionen nettoimportör av fårkött. Detta är delvis ett resultat av handelsavtal som EU fått på köpet i och med att nya medlemsstater har anslutit sig. Exempelvis måste Förenade kungarikets importavtal med Nya Zeeland och Australien passas in i EU:s ordning för fårkött. Den typen av arrangemang finns fortfarande. Nya Zeeland är fortfarande den viktigaste handelspartnern inom importen av fårkött, och mycket av köttet anländer till Förenade kungariket under den del av året när tillgången på den inre marknaden är som minst. Dessa kvoter representerar ungefär 20 % av den samlade volymen får- och getkött som produceras i EU, men kvoterna fylls inte alltid av samtliga producenter. Andra tredjeländer förhandlar också om importkvoter. Mycket små mängder får- och getkött importeras inom ramen för de vanliga tullavgifterna. Hur kommer utvidgningen av EU att påverka denna sektor? Den utvidgning som sker 2004 förväntas inte få någon genomgripande effekt på sektorn för får- och getkött. Med undantag för Ungern, som exporterar fårkött, är anslutningsländerna inga storproducenter. I framtiden är det möjligt att Bulgarien och Rumänien där det produceras betydligt större volymer kommer att få en mer märkbar effekt på EU-marknaden. KF-53-03-394-SV-C ISBN 92-894-7547-1 Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för jordbruk Ansvarig utgivare: Leguen de Lacroix, Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för jordbruk Kommissionen ansvarar inte för texterna i denna skrift. För övriga upplysningar: Europeiska kommissionen, kontor L/130-4/148A, B-1049 Bryssel Tfn direktanknytning (32-2) 29 53240, växel (32-2) 29 91111, fax (32-2) 29 57540 Telex: COMEU B 21877. Internet: http://europa.eu.int/comm/agriculture/index_sv.htm Tryckt på återvunnet papper