Nyttoväxter på friland

Nyttoväxter på friland sanvisningar Irmelin Nyman ProAgria Svenska lantbrukssällskapens förbund Odlade nyttoväxter 1

Förord Text: Irmelin Nyman Granskning av första upplagan 1992: Irma Voipio, HU, inst. för trädg.vetenskap Seija Ahonen, HU, inst. för trädg.vetenskap Meeri Saario, HU, inst. för trädg.vetenskap Bilder: Irmelin Nyman om inte annat nämns vid bilden. Främre pärmbild: Anethum graveolens, dill Bakre pärmbild: Produktionsmiljön, Simskäla, Åland Teckningar: Kerstin Holmström Layout: Eva Björkas ProAgria Svenska lantbrukssällskapens förbunds publikationer, serie B 110 ISSN 1237 1572 ISBN 978 952 9730 41 4 Nyttoväxter kan ge möjlighet till varierande företagsamhet på landsbygden. Både yrkesoch hobbyodlare letar efter nya trädgårdsväxter till frilandsproduktionen. Denna publikation kan fungera som ett verktyg för att nyttoväxter kan ge bättre lönsamhet i landsbygdsföretag. De till antalet ca 45 mera ingående beskrivna växter i denna skrift har valts med tanke på att de yrkesmässigt främst kan odlas på friland i Finland. Dessutom finns ca 15 övriga nyttoväxter nämnda som är lämpliga att odlas på friland eller plockas i naturen och ge upphov till annan företagsamhet. Av dessa sällsyntare odlingsväxter har det funnits mycket få samlade odlingsanvisningar på svenska med tanke på klimatet och odlingsförutsättningarna i Finland. Det är frågan om s.k. nischgrödor som behövs i mindre mängder och för att undvika problem med överproduktion och olönsamhet bör man från början tillägna sig ett marknads- och kundorienterat tänkesätt i hela produktions- och förädlingskedjan. En del av de växter som presenteras i denna skrift är nya, men många odlades i Finland åtminstone redan på 1800-talet och är omnämnda i Fredr. Elfvings bok Kulturväxterna i Finland från år 1897. Dessa växter kan vara lämpliga i växtföljden och utjämna arbetsinsatsen under ett år. Vegetabilierna d.v.s. grönsaks-, krydd-, bär- och fruktväxterna i denna skrift är valda med tanke på att de har avsättningsmöjligheter. Både nationella och internationella medicinska forskningsresultat under de senaste ca tio åren har gett information om att vegetabilier innehåller mångsidigt med för människan nyttiga ämnen. Genom att följa odlingsanvisningarna och egna odlingserfarenheter borde resultatet bli en produkt av bra yttre och inre kvalitet som dessutom används på rätt sätt. Då utbudet av frön och plantor är omfattande och varierande ombeds läsaren att bekanta sig med årligen publicerade fröoch plantkataloger. Författandet och utgivningen av den första upplagan av denna skrift finansierades av gårdsbrukets utvecklingsfond vid jord- och skogsbruksministeriet. I gruppen som då övervakade arbetet ingick AFK Stiina Saarnijoki, AFL Seija Ahonen, AFD Irma Voipio och AFD Johan Korkman. Till alla dessa riktas ett tack för den då gjorda insatsen. Utgivningen av den tredje upplagan av denna skrift har finansierats med bidrag från Maiju och Yrjö Rikalas Trädgårdsstiftelse. Helsingfors i juni 2011 Irmelin Nyman Trädgårdsagronom, AFM Svenska lantbrukssällskapens förbund Deltar i ProAgria-samarbetet Fram Ab, Vasa 2011, tredje upplagan 2 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter Förord 3

Innehåll Förord 3 Allium cepa, lök, sipuli, salladslök, grönlök, salaattisipuli, vihersipuli 6 Allium fistulosum, piplök, salladslök, pillisipuli, talvisipuli, salaattisipuli 6 Allium cepa Aggregatum-gruppen, -ryhmä, potatislök, ryvässipuli 8 Allium sativum, vitlök, valkosipuli 10 Anethum graveolens, dill, tilli 12 Apium graveolens Dulce-gruppen, -ryhmä, stjälkselleri, blekselleri, ruotiselleri, varsiselleri, lehtiselleri 14 Apium graveolens Secalinum-gruppen, -ryhmä, snittselleri, leikkoselleri, yrttiselleri 15 Armoracia rusticana, pepparrot, piparjuuri 16 Aronia Prunifolia-gruppen, -ryhmä, bäraronia, marja-aronia 17 Asparagus officinalis, sparris, asparagus, parsa, ruokaparsa 19 Beta vulgaris var.cicla, mangold, lehtimangoldi 22 Brassica oleracea Gongylodes-gruppen, -ryhmä, kålrabbi, kyssäkaali 23 Brassica oleracea Sabellica-gruppen, -ryhmä, grönkål, lehtikaali 25 Brassica oleracea Sabauda-gruppen, -ryhmä, savojkål, kurttukaali 26 Brassica rapa, rova, nauris 27 Brassica rapa Chinensis-gruppen, -ryhmä, paksoi, blomsellerikål, pinaattikiinankaali 29 Chaenomeles japonica, liten rosenkvitten, japaninruusukvitteni 30 Cichorium endivia, endivia, sydcikoria, endiivi 31 Cichorium endivia Escarole-gruppen, -ryhmä, escarolesallat, siloendiivi 31 Cichorium endivia Frisée-gruppen, -ryhmä, friséesallat, krusbladig endivia, kähäräendiivi 31 Cichorium intybus Foliosum-gruppen, -ryhmä, sallatscikoria, grön cikoria, salaattisikuri, vihreä sikuri 33 Cichorium intybus Radiccio-gruppen, -ryhmä, rosensallat, röd cikoria, punasikuri 35 Foeniculum vulgare var. azoricum, sötfänkål, finocchio, salaattifenkoli 37 Fragaria vesca, smultron, ahomansikka, månadssmultron, kuukausimansikka 38 Helianthus tuberosus, jordärtskocka, maa-artisokka 40 Hippophae rhamnoides, havtorn, tyrni 42 Lactuca sativa Capitata-gruppen, -ryhmä, bataviasallat, bladbatavia, bataviasalaatti 44 Lactuca sativa Crispa-gruppen, -ryhmä, ekbladsallat, tammenlehtisalaatti 45 Lactuca sativa Longiflora-gruppen, -ryhmä, bindsallat, romansallat, sidesalaatti, roomansalaatti 45 Pastinaca sativa, palsternacka, palsternakka 46 Petroselinum crispum var. crispum, bladpersilja, kähäräpersilja 47 Petroselinum crispum var. radicosum, rotpersilja, juuripersilja 49 Prunus cerasus, surkörsbär, hapankirsikka 50 Prunus domestica, plommon, luumu, väskynä 52 Raphanus sativus, rädisa, retiisi 55 Raphanus sativus var. niger, rättika, retikka 56 Rheum rhabarbarum, rabarber, tarharaparperi 58 Ribes Uva-crispa-gruppen, -ryhmä, krusbär, karviainen 60 Rosa, nypon, ruusunmarja 62 Rubus arcticus, åkerbär, mesimarja 64 Rubus fruticosus, björnbär, karhunvatukat 66 Scorzonera hispanica, svartrot, mustajuuri 68 Sorbus aucuparia var. edulis, sötrönn, makeapihlaja 69 Spinacia oleracea, spenat, pinaatti 71 Vaccinium angustifolium, kanadeniskt blåbär, kanadanmustikka 73 Vaccinium corymbosum, amerikanskt blåbär, pensasmustikka 73 Valerianella locusta var. oleracea, vintersallat, salaattivuonankaali 75 Vitis vinifera, vinranka, vindruva, viiniköynnös 77 Övriga odlade och vilda nyttoväxter 80 Inhemska trädgårdsprodukter rf. 86 Forskning om hälsonyttiga ämnen i vegetabilier på 2000-talet 87 Litteratur 94 Övrig litteratur 94 Övriga seminarier 94 Frökataloger, internet-adresser 95 4 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter Innehåll 5

Odlade nyttoväxter salladslök Allium cepa L. Cepa-gruppen, matlök, gul lök, salladslök, grönlök -ryhmä, kepasipuli, ruokasipuli, salaattisipuli, vihersipuli Allium fistulosum L. piplök, salladslök pillisipuli, talvisipuli, salaattisipuli Salladslök är egentligen flera typer av lökväxter. En del räknas till den vanliga matlöken och de bildar en tydlig lök och kallas grönlök. Andra är mera långsträckta typer utan en egentlig lök och hör till arten piplök. Växttiden från sådd till skörd är ca 10 veckor. Salladslöken trivs bäst i en lätt, lucker och varm jord på en skyddad plats. Då kan den första salladslöken sås redan i april och därefter kan man i södra Finland så 2-3 gånger med två veckors mellanrum. I växtföljden får salladslöken inte komma för nära andra lökväxter. Man kan dra upp plantorna eller så direkt på friland. Planttätheten är 80-90 plantor per radmeter. Radavståndet kan variera mellan 25 och 50 cm beroende på ogräsrensningen. Salladslöken gödslas ungefär som matlök. I samband med bevattning kan något extra kväve ge ett grönare bladverk. Under växtperioden bör salladslöken bevattnas vid torka. Den blir bäst om den får växa snabbt utan tillväxtstörningar. Bevattning ger både bättre tillväxt och kvalitet samt större skörd. Tidig salladslök kan i början av odlingen täckas med väv. Matlökssorter är bl.a. Hyfort, Hygro, Hysam, Jagro, Jumbo, Novabo, Rijnsburger, Robusta, Setton, Stentor, Sturon, Stuttgarter och Summit. Piplöksorter är bl.a. Evergreen, Ishikura, Kyoto Market, Milda, Toga, White Lisbon och White Tower. Ogräsen kan besprutas före ogräsens plantsättning eller strax före frölökens plantsättning. Grå- och vitmögel kan förekomma på salladslök, men de kan inte bekämpas kemiskt. Lökflugan kan angripa salladslöken. Salladslöken kan skördas som liten, mellanstor och stor. Innan lökarna buntas putsas och sköljs de. Efter buntning kortar man av och putsar rötterna. Avkastningen kan vara 10-15 ton per ha. Salladslöken är en färskvara. Salladslöken har en mild smak och den serveras färsk som sådan, i sallader eller löksåser och även som ingrediens i varma rätter. Drivning av matlök till salladslök i växthus av salladslök i växthus 6 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 7

Potatislök Allium cepa L. Aggregatumgruppen -ryhmä, ryvässipuli Potatislöken bildar många små, avlånga lökar mellan moderlökens blad. Då löken är fullväxt spricker det gemensamma skalet och lökarna blir i små knippen. Det finns flera olika stammar av löken i vårt land. De nordliga stammarna har ofta brunt skal, lökarna är plattrunda och delar sig rikligt. De sydfinska stammarna har för det mesta gult skal, de är stora och delar sig endast litet. Denna typ av lök är ganska arbetsdryg att odla. Ofta är lökarna virusinfekterade, vilket resulterar i lägre skörd. Man har med hjälp av mikroförökning börjat få fram virusfria stammar. Potatislök odlas i stort sett som vanlig matlök. Den bästa skörden får man från mullrika mo- Matlök och sandhaltiga jordar på solig plats. Vattenbehovet är stort framför allt på försommaren. Markens ph-värde skall vara nära neutralt. Markkarteringsvärdena skall vara följande för potatislök: N 60-90, P 50-70 och K 300-400 mg/l. Sammansatt gödselmedel som innehåller spårämnen rekommenderas. Ifall man vill bekämpa ogräs, växtsjukdomar eller skadedjur kemiskt följer man de för matlök godkända direktiven. Ogräsen kan även hackas eller rensas för hand. Av skadedjuren kan lökflugorna äta lökens underjordiska del. Bekämpningsåtgärder är djupplöjning och växtföljd. Av växtsjukdomarna kan lökbladmögel skada blasten under växtperioden. Sjukdomen bekämpas med växtföljd, genom att förstöra växtresterna och genom att behandla sättlökarna före plantering i +40 grader 24 timmar i torrt eller en timme i vatten. Potatislöken är känslig för vitröta. Virussjukdomar förekommer på potatislök och de förebyggs genom att använda frisk sättlök och genom att odla stammar, som i viss mån är Potatislök Matlök på sträng virusresistenta. Under lagringsperioden kan flera svampsjukdomar förorsaka förluster. De förebyggs genom att använda frisk sättlök, genom att torka löken omsorgsfullt samt genom att lagra lökarna enligt användningen. Potatislök förökas från sättlök. Traditionellt har man från skörden tagit till sättlök för nästa växtsäsong de lökar, som har en diameter på 30-50 mm. Resten av skörden har använts som matlök. Sättlök har under de senaste åren även producerats på separata sättlöksodlingar. Vid odling till matlök är radavståndet 30-40 cm och planteringsavståndet i raden 20-25 cm. Lökarna planteras för hand lodrätt så grunt att halsen blir på markytan. Utsädesmängden är 2 000 3 500 kg/ha. Växttiden är ca 100 dygn. Under varma somrar mognar löken i augusti, under regniga och kalla somrar växer de ännu i september. Löken skördas när ca 50 % av blasten lagt sig. I bra väder kan löken torka på åkern, men säkrast är att lyfta den under tak med bra luftning. Effektivast torkas löken i en tork där lufttemperaturen och cirkulationen kan regleras. Löken torkas på en vecka i +35-40 grader. I lägre temperaturer tar det 3-4 veckor. Sättlöken skördas och torkas med blast. Blasten på matlök kan däremot kortas av redan på åkern. Efter torkning rengörs löken. en varierar från 100 till 500 kg/ar. Om sättlöken lagras hela lagringstiden i +20-22 grader förebygger man blomning. Ett annat alternativ är att lagra sättlöken först i kallt, i nästan 0 grader och värmebehandla den till slut i +28 grader. Sättlöken skall värmebehandlas 3-4 månader om temperaturen tidigare varit under +5 grader. Om sättlöken förvaras i +9-14 grader måste den värmebehandlas i 6 månader. Större sättlök behöver en längre värmebehandling än mindre. Matlöken lagras i -2 0 grader. Luftens relativa fuktighet skall vara ca 75 %. I fuktigare luft bildas rötter på löken i slutet av lagringsperioden. Potatislöken har en skarpare smak än gula d.v.s. matlöken. Den används på samma sätt. 8 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 9

Vitlök Allium sativum L. valkosipuli Vitlöken är flerårig men odlas vanligen som ettårig. Den kan vara vit, ljusröd eller rosafärgad. Vitlöken utvecklar t.o.m. 6-20 sidolökar, s.k. klyftor, som hålls samman av moderlökens skal. Vitlöken fordrar en god och mullrik jord och markens ph bör vara mellan 6 och 7. Växtplatsen skall vara solig och skyddad. Växttiden är 120 dygn. Vitlök förökas från klyftor. Utsädesmängden är ca 1 000 kg/ha hela vitlökar. Ju större klyftor, desto större skörd. Vissa vitlöksstammar kräver t.o.m. fyra månader växttid och då lönar det sig att förkultivera och kylbehandla utsädet. Vid kylbehandling hålls lökarna några veckor i +5-10 grader. Kylbehandlingen påskyndar plantsättningen och den tidiga utvecklingen och förkortar därmed växttiden, men den kan minska skörden i någon mån. Också förkultivering av plantorna säkrar skörden. Klyftorna sätts i torvkrukor tre veckor före utplantering. Undervärme ger snabbare rotning och plantuppdragningen blir kortare. Vitlöken planteras på friland på 5-8 cm djup efter att marken blivit varm. Plantavståndet får vara 10 cm och radavståndet 30-40 cm. Med 40 cm radavstånd är plantåtgången 2 500 st per ar. Vitlöken kräver riklig gödsling, speciellt fosfor och kalium. Den kan gödslas med kreatursgödselkompost eller sammansatt gödselmedel, av vilket en tredjedel av kvävet ges under växtperioden senast i början av juli. Man rekommenderar följande näringsvärden: N 60-90, P 50-70 och K 300-500 mg/l. Under torra perioder måste vitlöksodlingen bevattnas, särskilt under första halvan av växtperioden. Av vitlök finns bl.a. sorterna Sprint och Thermidrome. Mest används av vitlöken olika stammar. Stammarna skiljer sig från varandra beträffande skördemängd, växttid och lagringshållbarhet. De inhemska vitlöksstammarna är vanligen säkrare att odla än de utländska. Under odlingen hackas och rensas ogräsen. Man måste akta vitlöksrötterna som finns nära markytan. För vitlök får samma kemiska ogräsbekämpningsmedel användas som för sättlök. Grå- och grönmögel kan förekomma på vitlök. Sjukdomarna sprids med utsädet. Även virussjukdomar förekommer ofta och de sprids med utsädet och skadedjur. Ifall vitröta förekommer på odlingen får lökarna inte användas som utsäde. Lökfluga på vitlök bekämpas som vid odling från sättlök. Trips kan även angripa vitlöken. Fransk vitlök Vitlök i Vichtis Vitlöken skördas på hösten när blasten börjat gulna. en varierar mellan 60 och 120 kg per ar. Lösgöringsbett kan användas vid skörden. Efter skörd kan lökarna i torrt väder torkas först på åkern varefter de torkas inomhus på ett torrt ställe eller i en tork tills lökhalsen torkat. Temperaturen under torkning borde vara +20-30 grader. Vitlök kan bra flätas samman, eftersom blasten hålls fast i löken ännu då den torkat. Den vitlök som används under vintern lagras helst i +1-2 graders temperatur, medan den som sparas till utsäde följande vår skall förvaras i ett varmt lager, helst vid +15 grader. En låg lagringstemperatur, 0 - +10 grader, inverkar som en alltför stark kylbehandling och skörden blir mycket liten. Vitlök används som krydda speciellt i sallader, korv- och kötträtter. 10 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 11

Dill Anethum graveolens L. tilli Dill odlas hos oss både som blad- och krondill. Bladdillen skördas innan blomställningen bildas och krondillen blommande. I tidig och senhöstproduktion odlas dill i växthus på torvunderlag. Den kan då odlas i +10 graders nattemperatur och +15-20 graders dagtemperatur. Dillen är en ettårig långdagsväxt. Ju längre dag, desto tidigare utvecklingsstadium blommar den i. Därför är inte dillen tidigt på våren lika frodig som senare under växtperioden. Dillen har inga stora krav på temperaturen. Dillen trivs i de flesta jordarter, dock bäst på en varm plats i mullrik mineraljord. Markens ph får vara nära 7. Dill växer snabbt och bladdill skall sås i flera omgångar med 2-3 veckors mellanrum från mitten av maj. I de södra delarna av landet skall man inte så senare än i slutet av juli och i norr inte senare än i slutet av juni. I södra Finland börjar dill som är sådd under högsommaren blomma tidigt och skörden blir liten. Fröna sås på 1-2 cm djup. Fröna behåller grobarheten i två år. Plantsättningen tar ca två veckor. Växttiden på friland är 45-90 dygn. Krondill sås vanligen med 40-50 cm radavstånd och 1 cm plantavstånd och utsädesmängden är ca 20 kg/ha. Krondillen sås ungefär i mitten på maj och skördas i mitten på augusti. Vid odling av bladdill kan man så med 10-20 cm radavstånd. Utsädesåtgången är då 30-40 kg/ha. Under växtperioden rensas eller hackas ogräsen 2-3 gånger, växtbeståndet bevattnas under torra perioder och krondill övergödslas. Sorter är bl.a. Bouquet, Delikat, Donar, Dukat, Elephant, Mammut, Superdukat och Vierling. T.ex. Dukat är en snabbt växande sort med mörkgröna blad. Den kan odlas både som blad- och krondill. Som krondill blir den ca 120 cm hög. Mammut har mörkgröna blad och den växer kraftigt. Den tål torka bättre än andra dillsorter p.g.a. de starkt utvecklade rötterna. Sorten är sen och blomställningarna stora och därför rekommenderas den endast till odling av bladdill. Dill behöver en ganska stark kvävegödsling för att man skall få riklig bladskörd. Kväve ges 0,3-1,0 kg/ar. Aromhalten minskar dock vid alltför stora kvävemängder. En del av kvävet ges efter dillens plantsättning, när växtbeståndet är ca 10 cm högt. Fosforgödslingen är viktig vid odling av krondill. Dill har inte något stort behov av kalium. På basis av försök som utförts i Puumala kan dillodlingen effektiveras genom att använda rätt stubbhöjd vid första skörd, ca 6-10 cm, samt genom att använda svart plast som täckmaterial eller odla i upphöjd bädd. Med de här metoderna kan man minska arbetsåtgången vid ogräsbekämpningen. Vid odling i svart plast rensades odlingen två gånger. Första gången var arbetsåtgången 1,5 timmar/ar och den andra 1 timme/ ar. I odling på jämn mark utan kemiska ogräsbekämpningsmedel tog rensningen 9,6 timmar/ ar. I odling på upphöjd bädd behövdes 2,4 timmar manuellt arbete samt 0,6 traktortimmar/ar, då växtbeståndet rensades tre gånger. Före odlingsväxtens plantsättning kan ogräsen besprutas. Bladlöss och stinkflyn kan förekomma på dill. Groddbrand kan skada dillväxtbestånd. Utsädet bör betas. Även virus- och svampsjukdomar kan förekomma. Bladskörden skördas innan blomknopparna utvecklas och då växtbeståndet är 15-30 cm högt. Bladdill blir skördefärdig på ca två månader. Dill skördas för hand eller med skärare. Om man från samma växtbestånd vill ha en skörd till av dill i växthus skall man skörda på stubb och övergödsla med kväve. Den färska bladdillskörden är mellan 100 och 200 kg/ar och den torra motsvarande 20-40 kg/ar. Bladdill kan förvaras ca en vecka i kyligt, mellan 0 och +1 grad. Krondill skördas vid blomning eller senast då de gröna fröna utvecklats. Krondillen blir skördefärdig på ca tre månader. emängden varierar mellan 200 och 400 kg/ar. Dill används i sallader, i dressing, på smörgåsar, i inläggningar, soppor, grönsaks-, kött- och fiskrätter. 12 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 13

Stjälkselleri, blekselleri Apium graveolens L. Dulcegruppen (var. dulce) -ryhmä, ruotiselleri, varsiselleri, lehtiselleri De odlade formerna av selleri är rotselleri, stjälkselleri och snittselleri. Stjälksellerin går även under namnen bladselleri och blekselleri. Av stjälksellerin finns två typer: blek och grön. Stjälksellerin fordrar en lång växttid, mellan 160 och 200 dygn från sådd till skörd. Stjälksellerin trivs bäst på varma, väl dränerade och humusrika jordar med relativt högt ph. Den kräver ganska mycket växtnäring. Det är viktigt att jorden är jämnfuktig. Stjälksellerin är i allmänhet en frisk växt. Stjälkselleriplantorna skall förkultiveras, vilket räcker mellan 2 och 2,5 månader. Plantuppdragningen påbörjas i mars. Fröna gror bäst i ljus, bara tunt övertäckta. Utädesmängden är 0,05 kg/ha. Fröna behåller grobarheten i 4-6 år. Arealbehovet för plantor är 280 m 2 /ha. Lämplig plantuppdragningstemperatur är +20-22 grader på dagen och +15 grader på natten. I slutet av maj behöver plantorna normalt en övergödsling. Stjälksellerin planteras vid månadsskiftet majjuni. Stjälksellerin planteras för hand eller maskinellt med ca 60 cm radavstånd. I tidig odling har man 20 cm mellan plantorna, annars 30-40 cm och plantbehovet är ca 47 000 st/ha. Stjälksellerin kan odlas under fiberduk. Sorter är bl.a. Avalon, Bolivar, Darklet, Golden Self Blanching, Imperial, Lino, Loret, Mentor, Murcia, Pascal, Tall Utah, Tango, Triumph och Victoria. Jordens ph borde vara 6-7. Riktvärdena för markkarteringen är: K 300-400 mg/l, P 50-70, N 70-110 och B 1,5-2. Sellerin drar nytta av natrium och den tål klor. Extra kväve ges 1-2 gånger under växtperioden. Ogräsen bekämpas oftast genom hackning. Den fysiologiska sjukdomen hjärtröta beror på bor- och kalciumbrist. Selleribladfläcksjukan sprids enbart via frön, så det är viktigt att fröna betas. Den mest betydelsefulla lagringssjukdomen är gråmögel. Av skadedjuren som angriper stjälksellerin kan nämnas morotsfluga, bladlus och trips. Mot dessa är universalbekämpningsmedel effektiva. Nattfrosten kan dock skada bladen och försämra deras hållbarhet. Vid skörden skär man av de kraftiga rötterna och kapar av bladen om stjälkarna skall lagras. Medelskörden är ca 28 000 kg/ha. Stjälksellerin kan lagras 1-2 månader i 0 grader och 98-100 % relativ luftfuktighet. I kylskåpstemperatur håller sig stjälksellerin skyddad mot avdunstning ett par veckor. Stjälkarna av stjälkselleri används råa i sallader och med ost i dips ; i soppor, grytor och stuvningar; stjälkarna äts kokta med smält smör; gratinerade. Även bladen används. Snittselleri Apium graveolens L. Secalinum-gruppen (var. secalinum) -ryhmä, leikkoselleri, yrttiselleri Snittsellerin har ungefär samma krav på växtplats och odlas ungefär som bladpersiljan. Den får dock växa något glesare än bladpersiljan. Av snittsellerin kan nämnas sorterna Afina och Aromatischer. Afina har stark arom och växer snabbt. Bladen är släta och skaften stadiga. Stjälkselleri Stjälksellerin skördas i augusti-september för hand, när den vuxit tillräckligt stor. Stjälksellerin behåller sin skördeduglighet ganska länge på fältet. Snittselleri 14 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 15

Pepparrot Armoracia rusticana P. Gaertn., B. Meyer & Scherb. Brassicaceae-piparjuuri Pepparroten är en flerårig växt, som hör till de korsblommigas familj och vars jordstam används som krydda. Den kommersiella odlingen är ettårig. Pepparroten kräver en djup, lucker och väl bearbetad jord. Markens ph får vara mellan 6 och 7. Grundvattenytan får stå ganska högt. Pepparroten förökas genom från huvudroten tagna sidorötter. De 25-30 cm långa rotsticklingarna tas från moderplantorna på våren eller oftast vid skörd på hösten och förvaras i sand över vintern, t.ex. i källare. Före planteringen hålls rotsticklingarna ca tre veckor i värme. Före planteringen tar man bort alla skott och sidorötter med undantag av de allra nedersta. Det behövs ca 24 000 sticklingar per ha. stiden är ca 140 dygn. Pepparroten planteras på våren med 80 cm radavstånd och 30-40 cm plantavstånd i raden. Rotsticklingen placeras snett så att toppändan kommer nära jordytan på ca 5 cm djup och rotändan på 12-14 cm djup. Planteringen kan ske på slät mark eller i drillar som lagts upp med planteringsmaskin. För att få bra kvalitet på pepparroten skall den putsas vid månadsskiftet juni-juli. Då jorden är fuktig lossas toppändan av pepparroten försiktigt. Alla skott förutom ett skott och alla sidorötter med undantag av den nedre delen tas bort. Därefter lägger man ordentligt med jord över roten. Så snart bladen rest sig görs en försiktig kupning. Ytterligare kupningar utförs under odlingen. Putsningen är mycket arbetsdryg och därför görs den inte alltid. Hos oss används just inte pepparrotssorter eller odlingsformer utan man förökar den vegetativt från egna moderplantor som ger slät, lång och tjock pepparrot. Pepparroten kräver en riklig grundgödsling före planteringen, men ingen övergödsling är nödvändig senare. Under växtperioden radhackas odlingen. Pepparroten kan angripas av bl.a. kålflugans larver, jordloppor och bladlöss. Dessutom kan svamp- och virussjukdomar förekomma. Bäraronia Aronia Prunifolia -gruppen, (mitschurinii, melanocarpa var. grandifolia) -ryhmä, marja-aronia Bäraronia Viking blir en 2-3 m hög buske med stora bär. Övriga aronior odlas främst som prydnadsväxter och de blir mycket lägre. Bäraronian har sämre vinterhärdighet än t.ex. svartvinbärssorten Öjebyn. Bäraronian är inte lämplig som bärväxt i norra Finland. Också i de södra och mellersta delarna av landet borde växtplatsen vara varm. Ett tjockt snötäcke kan bryta av sidogrenar. Bäraronian bildar dock rikligt med sidoskott, vilket gör att den repar sig lätt från vinterskador. Bäraronian blommar rikligt med vita blommor i mitten på juni, då frostnätterna är förbi. Bära- Pepparroten kan skördas efter hand som den blir handelsduglig. Huvudskörden sker sent på hösten då plantan dött. En traktormonterad djupgående rotlossare gör skörden lättare. Rötterna plockas sedan upp för hand. Pepparroten ger en skörd på 5 000-8 000 kg/ha. Av skörden säljs den pepparrot som är minst 15 cm lång och 2 cm tjock. De långa (25-30 cm) och smala rötterna används till förökning. Alla rotbitar tas bort från åkern, eftersom pepparroten lätt kan bli ett ogräs. Pepparroten lagras i 0 grader. I ett torrt lager måste pepparroten skyddas mot avdunstning med plast eller sand. Pepparrot ger bra smak åt såser, rostbiff, kokt kött, fisk, rårivet, stuvningar, soppor och ättikskonserver. Pepparrot Bäraronia 16 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 17

ronian kräver mycket ljus. Den trivs på fuktiga platser, men växer också nöjaktigt i torrare jordar. Allra bäst klarar den sig i fuktiga och humusrika molerjordar. Snabbt torkande sandjordar och styva lerjordar är inte lämpliga för bäraronian. Torvjordar passar bra. Markens ph skall helst vara mellan 5,5 och 6,0. Bäraronian kan på friland förökas genom myllning och i växthus från sommarsticklingar. Om plantorna planteras i rad planteras de på 1,5-2 m avstånd från varandra och med 3 m radavstånd. Ifall plantorna planteras i grupper skall de ha ca 3 m växtutrymme. Bäraronian gödslas som svarta vinbär. Med en regelbunden beskärning har man inte fått en större skörd eller kunnat begränsa buskarnas tillväxt under de första åren. Senare är det viktigt att buskarna beskärs för att de skall få tillräckligt med ljus och bära frukt. Sorter av bäraronia är bl.a. Aron, Elata, Hugin, Nero och Viking. Den första år 1980 godkända bäraroniasorten i Finland var Viking. Plantorna skulle förökas vegetativt från klonen. Med förordningen försökte man försäkra sig om den odlade bäraronians höga avkastningsförmåga. Även prydnadsaronians bär är ätbara, men skörden och bärstorleken varierar i hög grad. Gräset kan få växa i radmellanrummen. Ogräsen kan bekämpas kemiskt med för bärväxter godkända bekämpningsmedel. Bäraronian har i allmänhet varit en frisk växt. Sent på hösten kan det förekomma larver av fruktbladstekel, som äter upp bladen. De förorsakar dock ingen större skada. Sorkar och harar kan skada buskarna på vintern och de måste skyddas. Trastarna kan ibland äta bären, vilket kan förebyggas genom att man sätter nät på buskarna. I södra Finland har bären varit skördemogna ungefär i mitten av september. Det sena mognandet begränsar odlingen av bäraronia i de norra delarna av landet. fås redan andra året efterr plantering och samma buske kan skördas över 20 år. I försöken var skörden den tredje sommaren ca 3,5 kg/buske och fr.o.m. det femte året över 8 kg/buske. Med det större plantantalet (1,5 x 3 m) var skörden större de fem första skördeåren, men därefter har en glesare plantering (2,0 x 3 m) gett större skörd. Bäraroniaskörden och bärstorleken har varit större än hos svarta vinbärssorten Öjebyn. Bären har tjockt skal och kan förvaras ca två veckor i kyllager eller kylskåp. Av bäraronia framställs tabletter och dryck till medicin, ångkokt saft blandat t.ex. med äppel, sylt, gelé, marmelad och vin. I industrin används den som livsmedelsfärg. Sparris, asparagus Asparagus officinalis L. parsa, ruokaparsa Sparrisen är en flerårig växt som kan skördas under 10-15 år. Sparrisen är en tvåbyggare, d.v.s. den har skilda han- och honplantor. De äldre sorterna producerar hälften av vardera. De nyare sorterna har endast hanplantor och ger 10-15 % högre skörd. Sparrisen kan skördas antingen som blekt eller som grön. För att man skall få blekt sparris måste skotten växa i mörker i uppkupade lister. Den gröna sparrisen behöver inte kupas. Hos oss är odling av grön sparris att föredra. Sparris odlas helst på en lucker och väldränerad jord, som dessutom skall vara fri från fleråriga ogräs. Platsen skall vara möjligast varm. Sorter är bl.a. Connonvers Colossal, Dansk Kämpe och Mary Washington, som är en gammal sort. Gam- Blommande bäraronia av grön sparris 18 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 19

la sorter är även Dansk Jätte och Martha Washington. Det finns F2-hybridsorter som endast har hanplantor. Hybridsorterna är dyra p.g.a. de höga produktionskostnaderna, men de ger en skörd av jämn kvalitet. av plantor Man kan odla plantor genom att så direkt på friland eller dra upp plantorna i växthus. Då plantorna dras upp på friland sås fröna i maj i grundgödslad jord på 3-4 cm djup och 20 cm radavstånd. Det räcker ungefär en månad från sådd till plantsättning. Genast då plantorna kommit upp gallras de på 10 cm avstånd. Ogräsen rensas och plantorna gödslas med kväve en gång på sommaren. De bästa, d.v.s. de tyngsta, jordstammarna planteras följande vår. Om man drar upp plantorna i växthus sås två frön per kruka i mars. Den sämre plantan gall- av grön sparris ras bort. Plantorna gödslas under den 2,5-3 månader långa plantuppdragningstiden. Plantorna planteras ut på friland då vädret blivit varmt. Om man anlägger sparrislandet i ett plasthus, där växtperioden är längre än på friland, kan fröna sås direkt på växtplatsen med 30 cm avstånd, tre frön på ett ställe. De två sämre plantorna gallras bort. Fröna sås på bottnen av en 15 cm djup fåra och fårorna fylls senare på hösten. Plantorna förankras bra på detta sätt. Utplantering Blekt sparris planteras på avståndet 30-40 x 180-200 cm och grön sparris på 30-40 x 100-120 cm. Ju tätare plantorna växer, desto större kvadratmeterskörd får man, men från ett glesare växtbestånd får man tjockare stjälkar. Ett glest växtbestånd producerar också under flere år än ett tätt. Bevattningen är viktig första sommaren. Plantorna planteras i en minst 15 cm djup fåra. av vit sparris i Frankrike Fårorna fylls samma år på hösten. Om man odlar blekt sparris inleds kupningen nästa vår. Tillväxt Sparrisen får växa planteringsåret och därefter ännu 1-2 år. Markens ph-värde skall vara över 6,5. Sparrislandet skall gödslas varje år. Sparrisen behöver måttligt med kväve och kalcium, litet fosfor och ganska mycket magnesium. Av mikronäringsämnena är bor det viktigaste för sparrisen. Kreaturskompost passar bra till gödsling av sparris. Av de oorganiska gödselmedlen passar t.ex. sammansatt gödselmedel, ca 70 g/ m 2. Dessutom ges i juli ca 30 g/m 2 kalksalpeter. Ogräsen rensas och sparrisstjälkarna skärs av och bränns efter att de gulnat på hösten. Ifall sparrisen växer i plasthus läggs plasten på i april. Den tas bort ungefär vid midsommar, så att växterna kan vara i frilandsförhållanden resten av sommaren och gå i vintervila normalt. Den vita sparrisen kupas så att det småningom bildas en 60-70 cm bred och 30-50 cm hög list. Sparrisen skördas i maj-juni. Det första skördeåret skördas sparris endast under en vecka. De följande åren skördar man under en allt längre period, men i våra förhållanden dock högst i en månads tid, så att resten av skotten får växa och assimilera och jordstammen samla på reservnäring. Sparrisen skördas med ett par dagars intervaller, under varma perioder t.o.m. varje dag. Sparrisskördarna är i våra förhållanden 150-350 g/m 2. Stjälkarna skärs av med vass kniv vid markytan då de är 15-20 cm långa. Då stjälken skördas 1-2 dagar efter att den kommit fram hinner den inte bli förvedad. Sparrisen förvaras i nära 0 grader och skyddad mot avdunstning. I dessa förhållanden kan sparrisen förvaras ungefär en vecka utan att kvaliteten försämras. Grön sparris behöver oftast inte skalas. Den används rå i sallader; förvälls knippad och äts med smält smör; i soppor; gratinerad; i stuvningar och i puddingar. 20 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 21

Mangold Beta vulgaris L. var. cicla lehtimangoldi Mangolden är nära släkt med betväxterna. Mangold kan skördas upprepade gånger och den blommar inte lika lätt som spenat. Mangold trivs på de flesta jordar bara de inte är alltför styva eller våta. Mangold är normalt en odlingssäker och frisk växt. Mangold sås på friland i slutet av maj med 40-50 cm radavstånd. Plantorna gallras i rad på 10-15 cm avstånd, ifall plantorna får växa stora. Plantorna får växa tätare, ifall de används i ett tidigare stadium som spenat. Sorter är bl.a. Bresanne, Bright Lights, Green Akta, Rhubarb Chard, Silver Chard, Vulkan och Zilver (Silver). T.ex. Lucullus är en tidig sort med bred stjälk och mjukt fruktkött. Den är speciellt lämplig att användas som spenat. Silver har mörkgröna blad. Stjälken är vit, bred och knaprig. Mangold grundgödslas och ingen tilläggsgödsling behövs normalt under odlingen. Nitrater kan samlas i mangold vid kraftig kvävegödsling. Mangold har kraftiga djupgående rötter och bevattning behövs endast under längre torka. För mangold som används som spenat är växtperioden ca 4 veckor och p.g.a. den snabba tillväxten är skördeperioden kort. Ifall man vill skörda stjälkarna väntar man tills de äldsta bladen vuxit helt ut. Därefter skördas de enskilda bladen försiktigt och nya blad bildas i stället. en för engångsskördad mangold kan bli 30-40 ton/ha. Mangold används i sallader, stuvningar, soppor och ättikskonserver. Bladen kan användas som spenat och de tjocka bladstjälkarna som sparris. Kålrabbi Brassica oleracea L. Gongylodes-gruppen (var. gongylodes) -ryhmä, kyssäkaali, kaalirapi Kålrabbin är en kålväxt. Stamknölen bildas genom att en del av stammen sväller upp. Bladen sitter fast i knölen med breda bladskaft. Skalet kan vara ljusgrönt eller blårött. Formen varierar från plattrund till oval. Kålrabbin växer snabbt, växttiden är 2-2,5 månader, och den kan odlas på friland i nästan hela landet. Jorden får inte vara alltför styv. ph-värdet får vara 7-7,5, t.o.m. över. Kålrabbin kan planteras ut eller direktsås på friland. Mangold Kålrabbi 22 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 23

Utsädesbehovet är 0,4 kg/ha. Fröna behåller grobarheten i 2-4 år. I tidig odling av kålrabbi måste plantorna förkultiveras. Arealbehovet för plantor är 240 m 2 /ha och plantbehovet är ca 84 000 st/ha. I +20 graders temperatur blir plantorna planteringsdugliga på 4-5 veckor. För tidig produktion planteras plantorna på friland senast i medlet av maj med 20 x 60 cm planttäthet. Från plantering till skörd tar det 4-8 veckor. Den kan t.ex. sås i början av maj, planteras ut i början av juni och skördas i slutet av augusti. För en senare skörd kan kålrabbin sås direkt på friland, t.ex. efter tidig potatis. Man kan så med 2-3 veckors intervaller för att få jämn skörd. en från den sista sådden blir färdig i september-oktober. Man skall inte så senare än i början av juli. Sådjupet är för kålrabbi 0,5-1 cm. Växttiden på friland är 50-70 dygn. Sorter är bl.a. Cindy, Delicatess Blauer, Eder, Kolpak, Korist, Kossak, Lahn, Lanro, Oste, Purple Vienna, Superschmeltz och White Vienna. Hybridsorterna är vanligen tidigare än de gamla sorterna och de gröna sorterna växer snabbare än de blåvioletta. För odling i växthus och tidig odling på friland är t.ex. Kolpak lämplig. Sorten har grönt skal och är litet plattrund. Den gamla sorten Lanro har bra smak, den blir inte svampig och den rekommenderas för friland. Enligt tyska rekommendationer ges 100 kg N/ ha, 40 kg P/ha och 150 kg K/ha. Vid svag tillväxt kan man då stamknölen börjar bildas övergödsla med kväve ca 30 kg/ha. Kålrabbin spricker lätt och äldre sorter kan bli svampiga och måste ha jämn tillgång på vatten. Vid bevattning ges 25-30 mm vatten per gång. Kålrabbin angrips av samma växtskadegörare som andra kålväxter. Fiberduk skyddar i viss mån mot flygande skadedjur. I växtföljden skall kålrabbi återkomma med 5-7 års mellanrum. Bra förfrukter är potatis, morot, Kålrabbi selleri, sallat, ärter och spannmål. Kålrabbi skall inte odlas efter andra kålväxter, rotfrukter eller vall. Klumprot och kålflugans larver förebyggs bäst med högt ph-värde och växtföljd. Fiberduk skyddar mot jordloppor och skalbaggar på försommaren. Senare kan kålmal och kålfjäril förekomma. Fiberduk påskyndar plantans utveckling på försommaren. Svart plast bekämpar ogräsen. Kålrabbin smakar bäst då den är ganska liten. Stamknölen borde ha en diameter på 5-7 cm då den skördas. Avkastningen är i medeltal 25 000 kg/ha. Liten kålrabbi kan förvaras drygt en månad i 0 grader och skyddad mot avdunstning. En fullt utvecklad kålrabbi lagras 3-4 månader i 0-10 grader och luftens relativa fuktighet 90-95 %. Färsk används kålrabbi skivad på smörgås, på ost bricka och råriven som kålrot eller rova; som kokta tärningar eller klyftor; i grytor, soppor och lådor. Grönkål, kruskål, garneringskål, prydnadskål Brassica oleracea L. Sabellicagruppen (var. sabellica, var. acephala) -ryhmä, lehtikaali, koristekaali Grönkål avviker från vanlig kål i det att den inte bildar något huvud utan bladen växer solfjäderformigt utåt. Grönkålen är både mycket näringsrik och dekorativ. Den vissnar snabbt som färskvara. Grönkålen har samma krav på jord och gödsling som andra kålväxter. Bladen gulnar vid näringsbrist. Utsädesbehovet är ca 0,3 kg/ha. Fröna bibehåller grobarheten i 2-4 år. Grönkålen gror dåligt och av den orsaken rekommenderas plantuppdragning 4-5 veckor. Arealbehovet för plantor är 90 m 2 /ha. Rad- och plantavstånd är 60 x 75 cm. Det behövs 33 000 plantor per hektar. Grönkålen Grönkål sås i början av maj, planteras ut i början av juni och skördas i början av oktober. Växttiden på friland är 100-120 dygn. Grönkål tål några graders köld bara den får tina upp på åkern. en är i medeltal 10 000 kg/ha beroende på sort och tidpunkt för skörd. Grönkålen skördas då växten blivit stor och bladen blivit mörka och fårade. Antingen skärs växten av vid roten eller så plockas de större bladen med bladskaft börjande nedifrån. Sorter är bl.a. Arsis, Black Tuscany (Nero de Toscana, palmkål, svartkål ), Bona, Half Tall, Janysco, Moonspor, Nagoya, Osaka, Reflex, Redbor, Rustico, Tokyo och äldre sorten Buffalo, som har svagt fårade och mörkgröna blad. Växtbeståndet är ca 50 cm högt och den ger skörd av jämn kvalitet. Äldre sorten Arpad är en sort med knapriga, svagt fårade och mörkgröna blad. Växtbeståndet är 70 cm högt och den ger också skörd av jämn kvalitet. Grönkålen används i sallader, soppor, stuvningar och som dekoration. 24 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 25

Savojkål Brassica oleracea L. Sabaudagruppen (var. sabauda) -ryhmä, kurttukaali, savoijinkaali Savojkålen har även kallats för virsingkål eller krusbladig huvudkål. Den är krusig och odlas som huvudkål. På grund av den snabba utvecklingen kan savojkålen sås direkt på friland från medlet av maj till början av juni i de södra delarna av landet. Man kan också förkultivera plantor som man sår från början av maj och planterar på friland från slutet av maj t.o.m. midsommar. Det senare alternativet är säkrare och kan därför föredras i de mellersta och norra delarna av landet. Savojkålen har ett svagt rotsystem och den trivs bäst i mullrik grovmojord eller i en lätt grynlerjord. Utsäde behövs 0,3 kg/ha. Frönas grobarhet bibehålls i 3-5 år. Plantuppdragningstiden är 4-6 veckor. Optimala groningstemperaturen är +15-20 grader, minimum +8 grader. När plantorna grott hålls temperaturen mellan +10 och +18 grader och en vecka före plantering härdas plantorna i +6-8 grader. Arealbehovet för plantor är 90 m 2 /ha. Under plantodlingen vattnar man plantorna med näringslösning (fullgödsel, kaliumnitrat och kalksalpeter). Planteringsavståndet är 50 x 60 cm. Man rekommenderar 33 000-35 000 plantor per hektar. Växttiden på friland är 70-90 dygn. Under växtperioden behövs luckring av jorden, växtskydd och ibland bevattning, tilläggsgödsling med spårämnen eller övergödsling med kväve. Sorter är bl.a. Alcosa, Aubervilliers, Colt, Eisenkopf, Goldberger, Julius, Melissa, Ormskirk Late, Winchester och den sena höstsorten Wirosa, som växer kraftigt och kan lagras en kort tid. Markens ph borde ligga mellan 6,5 och 7,5, främst för att förebygga klumprot. Näringsvärdena borde vara följande (mg/l): K 150-400, P 30-60, Ca 2 000-4 000, Mg 150-400, B 1,5-2,0, Cu 3-10 och Mn 25-200. Som grundgödsling används sammansatt gödselmedel. Kalksalpeter används vid övergödsling under växtperioden. Om odlingsjordens ph är mycket högt kan det bli aktuellt att bladgödsla med mikronäringsämnen. Ogräsbekämpningen kan utföras mekaniskt genom hackning eller med kemiska preparat. Av växtsjukdomarna bekämpas klumproten genom att höja markens ph genom kalkning eller genom att gödsla odlingsjorden före plantering med 500-800 kg kornad kalkkväve per hektar. I så fall måste kvävet beaktas i grundgödslingen. Mot groddbrand kan betningsmedel användas. Av skadedjuren angriper t.ex. kålmal, kålfluga och kålfjäril savojkålen. Mot dessa skadedjur finns medel som skall användas enligt föreskrifterna för huvudkål med beaktande av karenstider. Rova Brassica rapa L. nauris Rovan har en knöl som består av den uppsvällda hypokotylen och rotdelen. Merparten av knölen blir ovanför markytan. Fruktköttet är gult eller vitt. Rovan har ett svagt rotsystem nära markytan. Växtbeståndet måste därför bevattnas under torra somrar. Man bevattnar litet åt gången och vid behov flera gånger. Rovan trivs bäst i mullrik mojord, torvjord och lätt lerjord. Om man vill ha skörd hela sommaren sås fröna i flera omgångar ända till början av augusti. Utsädesbehovet är ca 1 kg/ha. Rovan utvecklas på 6-8 veckor. Fröna sås på 2,5-3 cm avstånd i raden och på 0,5 cm djup. Radavståndet 30 cm är lämpligt för tidiga rovor och 40 cm för rovor som lagras. Om rovorna skall lagras, gallras plantorna på 10-12 cm avstånd i raden, helst efter medlet av juni då faran för jordloppor är förbi. Vid precisionssådd är såningstätheten 8 x 50 cm. Savoykål De flesta savojkålsorter skall skördas strax efter att de mognat. Oftast skördas savojkålen i månadsskiftet augusti-september. Om man odlar savojkål sent på hösten kan man låta den stå ute på fältet tills den lagras. Savojkålskörden kan vara 30 000 kg/ha. Lagringstemperaturen skall vara 0 - +1 grader och luftens relativa fuktighet 95-98 %. Savojkålen kan då hålla t.o.m. 3-4 månader i lager. Savojkål äts oftast kokt med smält smör; i övrigt används den som vitkålen. Sorter är bl.a. Hymenia, Guldboll, Market Express, Namenia, Petrowski, Tokyo Express och Tokyo Top. Sorterna var tidigare s.k. svedjerovor, som odlades på svedjemarker och lagrades till vintern. Nu odlas rova främst till färskkonsumtion och sorterna har förändrats. Alla sorter blir lätt träiga och svampiga då de blir äldre. T.ex. sorten Guldboll har en knöl som till formen är plattrund med gult skal. Fruktköttet är gulvitt. Växttiden är 75-80 dygn. Petrowski har också en plattrund knöl med gult skal. Fruktköttet är gulaktigt. Växttiden är 65-70 dygn. Sorten är känslig för klumprot. Tokyo Express har en rund knöl med vitt skal. Fruktköttet är vitt. Växttiden är endast 50-55 dygn, vilket gör sorten lämplig för tidig odling. 26 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 27

Rova paksoi, blomsellerikål Brassica rapa L. Chinensisgruppen -ryhmä, pinaattikiinankaali Paksoi är hos oss en tämligen sällsynt grönsak men sedan länge odlad i Sydostasien. Den är närmast släkt med kinakålen. Paksoi bildar inget huvud utan karaktäriseras av kraftigt utvecklade vita bladstjälkar. Nitrater kan samlas i paksoi vid kraftig kvävegödsling. Den trivs i relativt starkt gödslad jord. Marken skall vara tillräckligt fuktig i plantstadiet. Paksoin är en långdagsväxt, som går lätt i blom på försommaren då nätterna är kyliga och dagarna långa. Paksoin bör vid tidig odling förkultiveras i växthus. Temperaturen under plantuppdragningstiden hålls vid 20-22 grader. Man kan dessutom mörklägga plantorna med svart plast så att dyg- nets ljusa period blir kortare än 14 timmar. Plantuppdragningen tar ca 4 veckor. Plantorna planteras i maj-juni. Paksoin borde inte direktsås på friland före början av juli. Ett lämpligt plantavstånd på friland är 20-25 cm i raden och 30-60 cm radavstånd. Växttiden från sådd till skörd är mellan två och tre månader. För att man skall undvika klumprot bör jorden vara väl kalkad. Paksoin angrips av samma skadedjur som övriga kålväxter. För att skydda växterna mot flygande skadedjur kan man hålla täckväv på plantorna ända till skörd. Paksoin bör väga ca 350 g vid skörd. Sorter är bl.a. Japro, Rico, White Chelery och Hypro. T.ex. sorten Hypro lämpar sig för odling i plasthus och under fiberduk på våren samt i början av juli för direktsådd på friland. Den ger enhetlig skörd av god kvalitet. Den går inte lätt i blom. Växttiden är 6-8 veckor. Paksoi används i råsallader, stuvningar, gratänger och som dolmar. Stjälkarna kan förvällas och ätas med smält smör. Markens ph skall vara 5,5-6,8. Rovan behöver litet gödsling. Man bör undvika för mycket kväve, eftersom det försämrar smaken. Sammansatta gödselmedel eller specialgödselmedel för grönsaker används. Rovan är utsatt för alla korsblommigas skadedjur och sjukdomar. Skadliga är framför allt skalbaggar och kålflugans larver, vilka kan bekämpas med flera olika kemiska medel. Klumprotsjukan angriper också rovan och den förebyggs med växtföljd och ph över 7,2. Ogräsen kan bekämpas med bekämpningsmedel. Knölarna skördas efter hand som de uppnår en diameter på 4-8 cm. en är i medeltal 15 000 kg/ha. Sorter för tidig odling kan lagras ett par veckor i 0 grader skyddade mot avdunstning. De sena sorterna har bra hållbarhet och kan lagras i några månader i 0 grader i fuktig källare eller i fuktigt lager. Rovan används färsk skuren i tärningar, klyftad och som råriven; i grytor, soppor och lådor; i plättar och rotfruktsbiffar; som kokt eller stekt i ugn; i grönsakssaft. Paksoi 28 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 29

liten rosenkvitten Chaenomeles japonica (Thunb.) Lindl. ex Spach japaninruusukvitteni Av rosenkvittenarterna klarar sig liten rosenkvitten bäst i Finlands klimat. Arten växer bra i de södra och även i de mellersta delarna av landet där ett tjockt snötäcke skyddar växten på vintern. Frukterna kan användas som föda bara de giftiga fröna tas bort. P.g.a. de vackra orangefärgade blommorna är liten rosenkvitten en vacker prydnadsväxt. Liten rosenkvitten är en korspollinerare, åtminstone två olika typer av plantor skall planteras nära varandra. Tillräcklig variation förekommer mellan fröplantor. Liten rosenkvitten odlas på en likadan växtplats som vinbär. En solig eller halvskuggig plats är bra. I helskugga blommar den inte. Platsen skall dessutom vara vindskyddad där snö samlas på vintern. Markens ph får vara mellan 6,5 och 7. Jordarten har inte så stor betydelse, både lerblandad mylla och sandjord passar bra. Växten tål torka, men inte stående vatten. Liten rosenkvitten förökas från frö eller vegetativt t.ex. med örtartade sticklingar på försommaren. I lettiska rosenkvittenodlingar för fruktproduktion är plantavståndet i raden 0,5 1 m och radavståndet 2,5 3 m. I Finland har man planterat rosenkvitten i svart plast och kört radmellanrummen tre gånger per sommar. en grundgödslas före plantering. Rosenkvitten behöver ingen kraftig gödsling och man bör undvika alltför mycket kväve. En sort av liten rosenkvitten är bl.a. Cido. Unga rosenkvittenbuskar behöver normalt inte beskäras. Fullvuxna buskar beskärs så att man lämnar 10-15 stycken skott i olika ålder. Mest skörd får man från treåriga skott, vilkas andel hålls så stor som möjligt. Efter att femåriga skott gett skörd skärs de bort. Bästa beskärningstidpunkten är i mars-april liksom för äppel. Liten rosenkvitten är vanligtvis en frisk växt. Växtsjukdomar angriper plantan oftare än skadedjur. Ungefär fyraåriga buskar börjar ge skörd. Frukterna mognar normalt i oktober. Frukterna påminner om små äppel, först är de gröna och senare helt gula. Aromen är desto starkare ju mognare frukterna är. Färska frukter av liten rosenkvitten är stenhårda, beska och odugliga för konsumtion. Surheten försvinner först vid kokning och då kommer aromen fram. Frukterna tål bra några köldgrader. Plockningen kan försvåras av att buskarna är taggiga, men det finns en taggfri lettisk sort. I Lettland har rosenkvittenskördarna varit 8-10 ton/ha. Frukterna förvaras i +2-3 graders temperatur. Frukter av rosenkvitten används till gelé, sylt, saft, likör, vin, sirap, marmelad och karameller. Endivia, sydcikoria Cichorium endivia L. endiivi Endivian är släkt med sallatscikorian. Man skiljer mellan två typer av endivia: den släta endivian d.v.s. escarolesallat, siloendiivi, Cichorium endivia L. Escarole-gruppen, och den krusbladiga endivian d.v.s. friséesallat, kähäräendiivi, Cichorium endivia L. Frisée-gruppen Den släta endivian har långa och släta blad. Den krusbladiga endivians blad är djupt flikiga och krusiga. Båda typerna bildar en tät bladrosett. Rosettens inre blad är gulaktiga och de yttre gröna. Genom blekning försöker man få åtminstone en tredjedel av rosetten ljus. Endivian har skarp smak. Ju ljusare inre blad, desto mildare smak. Förutom lång dag och låg temperatur kan även hämmad tillväxt förorsaka blomning. Endivian kan odlas från vår till höst på friland och fr.o.m. vårvintern i växthus. För endivia, liksom för röd och grön cikoria, rekommenderas plantuppdragning. Man sår ett frö per kub. Utsädesmängden är 0,1 kg/ha. Fröna behåller grobarheten 2-3 år. Den optimala groningstemperaturen är +20-22 grader. Vid tidig odling hålls temperaturen över +20 grader ända till planteringsveckan. Då sänks temperaturen för att härda plantorna. Vid sommar- och höstodling skall temperaturen inte vara låg, helst inte under +15 grader. Låg temperatur kan förorsaka blomning. Plantorna måste få vatten och näring så att tillväxten är jämn hela tiden. Plantuppdragningen tar ca fyra veckor. Endivian kan sås i början av maj, planteras i början av juni och skördas från början av augusti till början av september. Liten rosenkvitten blommar med orangefärgade blommor Plantbehovet är 100 000 st/ha och arealbehovet för plantorna är 400 m 2 /ha. Plantorna planteras för hand eller med maskin. De planteras lika 30 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 31

djupt som tidigare. Planteringsavståndet är ca 25 x 50 cm. Endivian kräver en djup och lucker jord. ph-värdet borde vara 6-7. Gödslingsbehovet är 100-150 kg kväve, 30-40 kg fosfor och 100-130 kg kalium per hektar. Endivian är känslig för magnesiumbrist, som märks i en onormalt ljus bladfärg. Endivian tål inte klor. Under den snabbaste tillväxten fordrar endivian ca 30 mm vatten per vecka. I torr och solig väderlek måste man bevattna med 4-5 dagars mellanrum. Konsumenterna vill ha en bladrosett med ljust mittparti. Vissa sorter bleks litet av sig själva. Genom blekning försöker man få åtminstone en tredjedel av rosetten ljus. Olika täckmaterial kan användas vid blekning. Blekningen inleds 5-6 dagar före skörd. Goda endiviasorter bör växa snabbt och upprätt samt vara härdiga mot kantbränna och mögelangrepp. Viktigt är även att sorten tål låga temperaturer och att blomstjälken utvecklas långsamt. Bladrosettens mittparti borde vara lätt blekt. Hos de krusbladiga endiviasorterna varierar rosettstorleken samt bladens flikighet och krusighet. Konsumenterna vill ha små sorter, men dessa är svårare att odla än stora. Sorter av slät endivia är bl.a. Catalane, Eminens och Malan. Sorter av krusbladig endivia är bl.a. Elodie, Glory, Ricciutissima, Ruffic, Tres Fine Maraichere (Coquette) och Wallonne Tason. T.ex. sorten Elodie har benägenhet för kantbränna. Ogräsen hackas. Man bör undvika att plantera endivia på skiften med mycket ogräs. För att undvika växtsjukdomar rekommenderas inte plantering efter växter av samma släkte och inte efter morot, rotselleri, gurka, bönor eller ärter. I odlingens slutskede kan endivian smittas av bomulls- eller gråmögel. Kemiska bekämpningsmöjligheter finns inte. Ett kraftigt växtbestånd, god odlingshygien och växtföljd minskar speciellt bomullsmögelangreppen. Av skadedjuren förekommer främst bladlöss. De kan bekämpas med preparat som har kort karenstid. Kantbränna kan förekomma på endivia. Orsakerna är ojämn vatten- och näringstillförsel samt kraftiga temperaturförändringar. en är i medeltal 10 000 kg/ha. Man skördar för hand. Växttiden på friland är 60-70 dygn. En skördefärdig bladrosett skall skördas genast. Man kan i allmänhet skörda allt på en gång. Endiviaskörden bör kylas ned fortast möjligt efter skörd. Den rekommenderade förvaringstemperaturen är 0 grader. Luftens relativa fuktighet borde vara 95 %. Endivian torkar lätt och därför borde rosetterna skyddas mot avdunstning. En god produkt håller i optimiförhållanden ca två veckor. Både slät och krusbladig endivia används i sallader, stuvningar och till dekoration. Endivian innehåller för cikoriaväxter typiska bitterämnen som ger endiviarätterna en pikant smak. Sallatscikoria, grön cikoria Cichorium intybus L. Foliosumgruppen (var. foliosum) -ryhmä, salaattisikuri, vihreä sikuri Sallatscikorian odlas på friland där roten bildas, men inget egentligt huvud. Sallatscikorian drivs senare inomhus. Cikoriarötterna blir bäst på lucker jord. Före drivningen förvaras rötterna i kyllager och de drivs under vintern, fr.o.m. november-december. I kommersiell odling drivs sallatscikorian i system med rinnande näringslösning. Rötterna kan också drivas i ämbar eller lådor i en blandning av torv och sand. Drivningen sker i mörker, eftersom sallaten får en alltför besk smak i ljus. Sallatscikorian har ändå en aning besk smak. på friland Man skall undvika styva lerjordar och alltför riklig gödsling. Sallatscikorian sås på friland först vid månadsskiftet maj-juni. stiden på friland är 18-20 veckor. Ett lämpligt radavstånd är 40-50 cm och plantavståndet i raden ca 8 cm. Utsädesåtgången är då 1,5-2 kg/ha. Om man använder precisionssåmaskin behövs ingen gallring. Sorter är bl.a. Catalogna, Conchad, Kristallkopf, Lubert, Primosa, Trilof och Zoom. T.ex. sorten Primosa kan drivas i torv-sand fr.o.m. januari och sorten Zoom lämpar sig för drivning på hösten och förvintern. Det finns röda sorter. Slät endivia Före sallatscikorians plantsättning kan ogräsen bekämpas med bekämpningsmedel. Senare bekämpas ogräsen mekaniskt. Övergödslingen ges beroende på plantans frodighet. Bevattning behövs sällan. Sallatscikorian är i allmänhet en frisk växt. Under regniga höstar kan bomullsmögel bli ett problem i lagret. För att förebygga dess spridning rengörs rötterna väl från mylla före lagring. 32 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 33

på friland Sallatscikorian skördas i september-oktober då roten har en diameter på 3-6 cm. Cikoriarötterna kan skördas med maskin eller grep. Man lämnar 3 cm av blasten så att tillväxtpunkten inte skadas. Man behöver inte lyfta hela roten, utan det räcker med en 15-17 cm lång rot till drivning. Man får ca 2 000 st rötter per ar som duger till drivning. Kyllagring Sallatscikorierötterna lagras helst i 0- +2 grader eller åtminstone i under +5 grader. Rötterna behöver en viss viloperiod före drivning. Tiden be- ror på temperatur och sort; i +2 graders temperatur bör den vara minst 3-6 veckor. Drivning Sallatscikorian drivs i mörker. Rötterna placeras upprätt, tätt inpå varandra (250-300 st/m 2 ) t.ex. i låda eller bänk med torv-sandblandning på bottnen. Rötterna drivs också i näringslösning. Ovanpå sätts väv som inte släpper igenom ljus. Rötterna bevattnas väl innan täckmaterialet sätts på. Temperaturen hålls vid +16-20 grader. I +20-22 grader tar drivningen ca två veckor. Huvudena skärs av strax under rotnacken. Den drivna handelsdugliga skörden är i engångsskörd 15-20 kg/m 2. Sallatscikorian håller 2-4 veckor i 0- +2 grader och 95 % relativ luftfuktighet. Sallatscikoria används färsk i sallader; kokt, med kött- och fiskrätter, gratinerad och till dekoration. Grön cikoria Den gröna cikorian påminner till formen om kinakålen. Den bildar ett 30-40 cm högt löst huvud. Vid skörd tas de yttre bladen bort. Kraven på växtplats och odlingen är likadana som för röd cikoria. T.ex. sorten Zuckerhut (sockertopp) är en grön cikoria med mild smak och den håller bra som skuren. Den är lättare att odla på sommaren än t.ex. endivian. Röd cikoria, rosensallat Cichorium intybus L. Radicciogruppen (var. foliosum) -ryhmä, punasikuri Den röda cikorian påminner till växtsättet om huvudsallat och därför har den ibland kallats röd sallat. Dess yttre blad är rödgröna. Själva huvudet har vita bladskaft och röda bladskivor. Endast huvudet används, eftersom de yttre gröna bladen är mycket beska. Även huvudet har en för cikoria typisk besk smak. Som förkultur bör man undvika närbesläktade växter såsom cikoria och endivia. För bomullsmögel utsatta växter, såsom balj- och oljeväxter, bör likaså undvikas. Röd cikoria är inte krävande vad växtunderlaget beträffar. Den blommar i låg temperatur och lång dag och p.g.a. blomning försämras kvaliteten. Risken för blomning kan minskas genom att dra upp plantorna i tillräckligt hög temperatur, genom att skydda plantorna med täckmaterial och genom att välja hållbara sorter. Sådd kan ske från medlet av april till slutet av juni. Plantuppdragningen tar ca 5 veckor. Planteringen inleds i början av juni. Från plantering till skörd tar det ca 10-11 veckor. Huvudena skördas i augusti-september. Växttiden är som kortast under högsommaren och allra längst för de sista omgångarna på hösten. Grön cikoria Röd cikoria Man rekommenderar inte direktsådd på odlingsplatsen p.g.a. sorternas heterogenitet. Beroende på frönas grobarhet sås ett eller två frön i små kuber. Fröna behåller grobarheten i 2-3 år. Utsädesmängden är 0,13 kg/ha. Temperaturen borde vara +20 grader under hela plantuppdragningstiden. Plantavståndet i raden är 25 cm och 34 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 35

radavståndet 35 cm. Plantbehovet är 125 000 st/ha och arealbehovet för plantorna 500 m 2 /ha. Under växtperioden rensas ogräsen. Plantorna övergödslas och bevattnas vid behov. Sorter är bl.a. Beacon, Cesare, Indigo, Medusa och Palla Rossa Roma. Bl.a. Palla Rossa sorterna har röda huvuden. De kan sås på friland i junijuli. De har varit mera utsatta för blomning och färgvariation än många andra sorter. Av hybridsorterna har t.ex. Medusa klarat sig bra. För röd cikoria finns inte kemiska bekämpningsmöjligheter. Det största problemet kan förorsakas av gråmögel i odlingens slutskede. en bör ske i tid. En jämnt växande växtlighet tål bäst sjukdomar. Av skadedjur kan bladlössen ibland förorsaka problem. en kan bli mycket ojämnt färdig och därför räcker skördeperioden 2-4 veckor. Huvudena skördas 1-2 gånger i veckan. Huvudena borde väga 150-200 g, vara fasta och väl slutna. Röda cikorian skördas som huvudsallat med undantag för att man tar bort alla yttre blad och endast det kala huvudet marknadsförs. Man brukar lämna 2-3 cm skaft i huvudena, vilket anses förbättra hållbarheten. en är i medeltal 10 000 kg/ha. Röda cikorian håller bättre än många andra sallatsväxter. Den håller 2-3 veckor i optimala förhållanden. Den bästa förvaringstemperaturen är 0- +1 grad. Huvudena bör skyddas mot avdunstning. Sötfänkål, finocchio Foeniculum vulgare var. azoricum (Mill.) Thell. salaattifenkoli Sötfänkålen har även kallats för sallatsfänkål eller knölfänkål. Kännetecknande för sötfänkålen är en mild anissmak. De ätliga delarna är de uppsvällda bladfästena. Också bladen kan användas som krydda. Om plantorna förkultiveras kan sötfänkål odlas i hela landet. Sötfänkålen trivs bäst i en varm, väl dränerad och väl gödslad jord. Den är frostöm. Sötfänkålen bör ha jämn tillgång på vatten under hela växttiden. Ogräsen hackas. Röda cikorian kan liksom huvudsallaten få skador förorsakade av kantbränna. De förekommer mest under för- och högsommaren i gamla huvuden. För att undvika kantbränna borde man försäkra sig om jämn tillgång på vatten och undvika alltför riklig och å andra sidan för försiktig kvävegödsling. Röd cikoria används färsk i sallader och till dekoration. Sötfänkålen går lätt i blom ifall nätterna på försommaren är kyliga eller om dagslängden överstiger 14 timmar. Därför lönar det sig att förkultivera plantorna i tidig odling. Plantorna dras upp i ca +20 grader under fyra veckor, ungefär från mitten av maj till plantering i mitten av juni och skörd i mitten av augusti. Utsädesåtgången är 0,4 kg/ha vid odling från plantor och 0,6 kg/ha vid direktsådd. Fröna behåller grobarheten 2-3 år. Det behövs 100 000 plantor/ha och arealbehovet för plantor är 300 m 2 /ha. Efter plantuppdragning är växttiden på friland 70-80 dygn. Vid direktsådd är växttiden på friland 100-110 dygn d.v.s. över tre månader från sådd till skörd. Sallatsfänkålen kan sås direkt på friland under juni och skördas i mitten av september. Sådjupet är 1,5-2 cm. För att förlänga skördeperioden sår man upprepade gånger. Lämpligt radavstånd är 50 cm och plantavstånd i raden är 20 cm. Sötfänkål kan odlas under fiberduk. Sötfänkål förorsaka större problem. Sorter är t.ex. Herald, Sirio och Zefa Fino, som har en växttid på 80-85 dygn och knölen väger mellan 100 och 400 g. Sallatsfänkålen är skördefärdig en kort tid. En handelsduglig sötfänkål väger mellan 200 och 400 g. Sötfänkålen skördas genom att kapa av roten strax under knölen. en är i medeltal 25 000 kg/ha vid odling från plantor och 18 000 kg/ha vid direktsådd. Sötfänkålen kan förvaras 2-3 veckor i 0 grader skyddad mot avdunstning. Förutom normal grundgödsling övergödslas sötfänkålen med kväve då bladfästena börjar svälla upp. Växtsjukdomar och skadedjur brukar inte Sötfänkål används rå i sallader, kokt, i lådor, soppor, stuvningar och som gratinerad. Bladen används som krydda. 36 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 37

smultron, trädgårdssmultron, månadssmultron Fragaria vesca L. ahomansikka, tarha-ahomansikka, kuukausimansikka Den mest utbredda jordgubbsarten är smultronet, som också växer vild i södra Finland. Bäst trivs den på soliga växtplatser och i backsluttningar skyddad för kalla vindar. Den klarar sig bra i olika tillväxtförhållanden, är bl.a. i odling på fält och i hemträdgårdar. Den är en 5-20 cm hög, flerårig växt med långa revor. Den anses ha den bästa jordgubbsaromen. Trädgårdssmultron (smultron x månadssmultron) Av smultronet finns flera olika varianter, speciellt i Amerika. Den viktigaste av dem är månadssmultronet (F. vesca var. semperflorens, vesca Alpina ), som uppkommit i de italienska alperna. Den är dagsneutral och ger bär från tidig sommar till senhösten. Det finska smultronet har korsats med tyska måndassmultronsorten Rugen. Korsningen har sortnamnet Minja. Trädgårdssmultronsorten Minja växer kraftigt och den är vinterhärdig. Den bildar rikligt med revor och kan därför lätt förökas vegetativt. Blommorna och bären bildas ovanför bladen. Huvuddelen av skörden fås i juli och under första hälften av augusti, men bären mognar ännu i början av september. Sorten kan anses vara remon- terande, d.v.s. ge kontinuerligt skörd. Bären är klarröda och små, men i medeltal större än smultronets bär och ungefär lika stora som Rugen-bären. Fruktköttet är nästan vitt. en är ca 300 g per radmeter, vilket motsvarar 30 kg/100 m 2. Bären har mild smultronsmak. De är motståndskraftiga mot gråmögel, som just inte förekommer om bären plockas regelbundet. Minja lämpar sig för odling i liten skala. Man rekommenderar 20 cm plantavstånd i raden. Radavståndet beror på hur odlingen sköts, i försöken har man använt 1 m. Månadssmultron Månadssmultronet blir ca 20 cm högt. En del typer bildar revor och en del gör det inte. Månadssmultronet blommar hela sommaren. Bären mognar från juni till senhösten. De revbildande sorterna har en mera koncentrerad skörd. Bären är större än hos de vilda smultronen. Bärens form, färg och smak varierar med sorten, likaså vinterhärdigheten. Den tyska månadssmultronsorten Rugen bildar inga revor utan förökas från frö. Unga plantor ger bra skörd under en lång period och därför borde plantorna förnyas efter två eller tre skör- deår. Bären har inte samma kraftiga smak och arom som vanliga smultron. Bären hos Rugen är ovala och något spetsiga. Färgen är ljust röd. Övriga månadssmultronsorter är bl.a. Alexandria, Baron och Semperflorens. På friland odlas månadssmultronet ungefär som vanliga jordgubbar. Plantavståndet i raden är 20-25 cm och radavståndet 50 cm. Månadssmultronet trivs bra i sandblandad mulljord. Det kan också odlas på något lerhaltiga jordar. Markens ph får vara nära 7. Fleråriga ogräs måste bekämpas före plantering. Växtsjukdomar och skadeinsekter angriper sällan månadssmultronet, som är en lättskött odlingsväxt. För att få tidig skörd kan månadssmultron också odlas i krukor i växthus. I Sverige har man i växthus fått 300 g/planta i skörd, då de första bären skördades i slutet av maj och de sista i början av oktober. Plockningen tar mest tid. Smultronen är känsliga för stötskador. Smultron är framför allt ett dessertbär för färskkonsumtion. Månadssmultron 38 Nyman, I: Nyttoväxter på friland - odlingsanvisningar (SLF, 2011) Odlade nyttoväxter 39