Serbiens väg mot en konsoliderad demokrati

Institutionen för samhällsvetenskap Serbiens väg mot en konsoliderad demokrati G3-Uppsats I statsvetenskap HT 2008 Mirnes Muminovic Handledare: Lennart Bergfeltd Examinator: Lena Agevall

Abstract The purpose of this study is to illustrate Serbia s democratic development on the basis of consolidate democratic perspective. Linz & Stepan s five arenas (political, civil, economic, legal and bureaucratic) are required for the possibility to become a consolidate democracy. In order to fulfil the aim, I have chosen to focus on the political and civil arenas that are most central in the study of consolidate democracy. The purpose of this study is to process how far Serbia has come towards a consolidate democracy and which obstacles still remain in the transition. The questions in this study are: What problems has Serbia faced since the democratic transition in the beginning of 1990? What possibilities are there for Serbia to consolidate the democracy, with focus on the two key arenas of consolidation? By applying the theoretical framework to the data, I have been able to present answers and build up an analysis. As the analysis shows, Serbia has come a long way since the transition faze. Still there are a lot obstacles and further improvements are necessary before the country can finish the transition faze and become a consolidate democracy. Keywords: Serbia, democracy, consolidation, civil society, political society, human rights 2

Innehållsförteckning Förkortningslista 4 1. Introduktion 5 1.2 Problemformulering 5 1.3 Syfte 6 1.4 Frågeställningar 6 2. Teori 6 2.1 Demokrati och demokratisering 6 2.2 Konsoliderad demokrati 8 2.3 Fem kriterier för konsoliderad demokrati 9 2.4 Min analys ram 11 3. Metod och material 11 3.1 Disposition 12 3.2 Avgränsning 12 3.3 Källkritik 13 4. Serbien efter Jugoslaviens sönderfall 14 4.1 Nationalismens roll i Serbien 15 4.2 Serbien i krig 17 4.3 Kosovokonflikten och brott mot mänskliga rättigheter 18 5. Det politiska samhället 1990-2000 19 5.1 Det politiska samhället 2000-2008 21 6. Civilsamhället 1990-2000 24 6.1 Civilsamhället 2000-2008 26 7. Min analysmodell 28 7.1 Analys 28 8. Slutsats 32 Käll- och litteraturförteckning 34 3

Förkortningslista JNA - Jugoslaviska regimarmén DS - Det Demokratiska partiet i Serbien NGO - Non-governmental organizations SPS Serbiska socialistiska partiet GRECO - Group of States Against Corruption DOS Demokratiska oppositionen i Serbien SRP Serbiska radikala partiet Otpor Motstånd på serbiska, en aktivistgrupp vars huvuduppgift var att störta Milosevic OSCE - The Organization for Security and Co-operation in Europe UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization 4

1. Introduktion Kommunismens sönderfall och det kalla krigets upplösning har förvisso följts av betydande landvinning för det demokratiska styrelseskicket (Sannerstedt & Jerneck 1994:21). Jugoslavien som kännetecknades av totalitarism splittrades år 1990. Länderna i det forna Jugoslavien, däribland Serbien, har efter upplösningen siktet inställt på att införa en stabil demokrati. Det tidigare enpartisystemet elimineras och ersätts av ett flerpartisystem med syftet att bygga upp en hållbar konsoliderad demokrati. Fortfarande besatt ett parti all makt och makthavarna tillät inte oppositionen att organisera sig. Detta blir inte en lätt uppgift för regimen att lösa, då man ständigt stöter på problem. Som för många andra Östeuropeiska länder är nationalismen av stor betydelse för Serbien vad gäller förändring. Nationalismen är en unik kraft p.g.a. dess förmåga att stimulera och förena folket. Nationalism har under lång tid använts som ett verktyg av ledarna i landet för att befästa makten. Serbiens inblandning i bl.a. krig och svårigheten att ena olika nationaliteter i landet har länge varit ett problem. Under 1990-talet har politiken i landet anpassats till vissa formella egenskaper av demokrati dock utan några stabila institutioner. Korruptionen i den politiska sfären samt manipulation av media har under en lång tid varit påtaglig i landet. För en övergång till demokrati krävs att människor har yttrandefrihet och rätt att organisera sig. På Västra Balkan prioriteras de kollektiva rättigheterna framför de individuella rättigheterna. Idag är Serbien en potentiell EU-kandidat och har inrättat en del olika organisationer och arbetar för att motverka korruption. Landet blev nyligen medlemmar av EU-rådet men hur långt har landet egentligen kommit i sin väg mot en konsoliderad demokrati? 1.2 Problemformulering En regim är konsoliderad när demokratin är accepterad av alla västerländska länder. Demokratisering som term syftar på införandet av demokrati. Serbien har gjort vissa framsteg i demokratiseringsprocessen, dock återstår fortfarande en hel del krav som måste uppfyllas. Uppsatsens problem är således att se över vilka hinder ett tidigare 5

kommunistiskt land har i dess väg mot en demokrati samt att undersöka vilka förutsättningar landet har för att kunna uppnå status konsoliderad demokrati. 1.3 Syfte Syftet med uppsatsen blir att mot ovanställd bakgrund undersöka hur långt det tidigare kommunistiska landet Serbien har kommit i stadiet av en konsoliderad demokrati, med fokus på civilsamhället och det politiska samhället. 1.4 Frågeställningar För att kunna nå målet är det relevant att besvara följande frågeställningar: - Vilka demokratiproblem har Serbien haft sedan den demokratiska transitionen som började på 1990-talet? - Vilka förutsättningar finns det för att Serbien ska kunna konsolidera demokratin, med fokus på de två centrala kriterierna av konsolidering? 2. Teori 2.1 Demokrati och demokratisering Demokrati är en term som genom tiden har tolkats på olika sätt och är än idag ett komplicerat begrepp. Begreppet kan uppfattas som ett mål, ett ideal men även som en benämning på en befintlig styrelseform. Det är dessa skillnader som leder oss till olika definitioner av termen demokrati (Hydén 1998:27). Enligt Larry Diamond, en nutida ledande forskare inom demokratistudier, är demokrati en god företeelse och även den bästa styrformen. Demokratins begynnelse går tillbaka till Aristoteles och Platons tid. Redan då ansåg man att idén om politisk demokrati var som bäst när styrformen var blandad, eller ett konstitutionellt styre där friheten var begränsad och de statliga institutionerna besatt suveränitet. Locke, Montesquieu och de amerikanska federalisterna krävde ett konstitutionellt styre där den temporära makten skulle förhindras att falla i majoritetens händer och de yrkade på individuell frihet. Detta bidrog till 6

liberalismens födelse och även begreppet liberalistisk demokrati. Begreppet liberal innebär att individer och gruppers rättigheter är skyddade i ett politiskt system. Här förekommer det ett civilt samhälle och privatliv som är statligt oberoende. Demokrati innehar följande funktioner, (i) demokratin ska tjäna till att vara ett instrument för folket, vilket i sin tur ska frambringa fria och rättvisa val, (ii) demokrati ska maximera möjligheten till självbestämmande och, (iii) den ska underlätta moraliskt autonomi där varje enskild medborgare ska kunna fatta normativa beslut och kunna styra sig själv (Diamond 1999:2-3). Det förekommer två underkategorier vid klassifikationen av demokrati, en maximalistisk och en minimalistisk definition. Den maximalistiska definitionen utgör hela samhället och menar att demokrati uppnås endast när alla relationer och sfärer i samhället demokratiseras. De sfärer som tas upp är: den politiska, den ekonomiska, den sociala och den medmänskliga sfären. Den minimalistiska definitionen av demokrati begränsas till den politiska sfären av samhället. Demokrati knyts an till några få komponenter som främst berör valproceduren, vilket gör det till ett effektivt analysredskap i empiriska studier (Hydén 1998:27-28). Det krävs lång tid och flera olika steg måste genomgås för att bygga upp demokratier. Dankwart Rustow, professor i samhällsvetenskap och sociologi, har utfört en studie om västvärldens demokratisering. Rustow visar på ett mönster som länder delar på sin väg till demokrati. Länderna går igenom olika utmärkande faser, där den första fasen innebär att staten utvecklas till en nationell enhet. I steg två upplever alla länder en politisk kamp mellan olika sociala klasser, som ofta kopplas till industrialiseringen, eller där en gammal elit ersätts av en ny elit. Enligt Rustow är det genom en stor konflikt och inte genom fredliga medel som en icke-demokratisk stat utvecklas till en demokrati. På detta sätt splittras nationen och olika nationella grupper förlorar inflytandet. Enligt Rustow är det i beslutsfasen som eliten och de politiska partierna bestämmer sig för att etablera demokrati. I slutfasen kommer de som är antingen för eller emot demokrati, till slut att acceptera demokrati och erkänna den som det enda rättmätiga styret (Nilsson M, avhandling, s.59-63 18/11-08) 7

Det brukar pratas om tre olika sorters vågor av demokratisering. Dessa demokratiseringsvågor har svept in över hela världen i omgångar och de föregås ofta av liberalisering vilken är den första fasen mot en konsoliderad demokrati. Demokratisering kan ses som en process som kan leda till etablerandet av en konsoliderad demokrati. Man måste pröva regimens hållbarhet innan ett land kan ses som en konsoliderad demokrati. Det är framförallt problem i politiken, ekonomin och problem med mänskliga rättigheter som måste övervinnas. Demokratiutvecklingen på Västra Balkan sattes igång under 1990-talet då den tredje demokratiseringsvågen svepte in över kontinenten (Huntington 1991:15-26). En demokratisk övergång är avslutad när tillräckliga överenskommelser har uppnåtts om politiska procedurer för att frambringa en vald regering. När en regering kommer till makten är det ett direkt resultat av fria röster. När sedan denna regering faktiskt besitter auktoritet att generera ny politik, och den verkställande, legislativa och juridiska makten som utvecklats av den nya demokratin inte behöver dela makten med andra juridiska organ är den demokratiska övergången uppnådd (Linz & Stepan 1996: 3) 2.2 Konsoliderad demokrati Det finns tre demokratiseringsfaser, liberaliseringsfasen, transitionsfasen och konsolideringsfasen. Enligt Linz & Stepan måste transitionsfasen vara helt avslutad innan man börjar tänka på konsolideringen av en demokrati (Diamond 1997:14-15). Efter att den demokratiska transitionen genomförts, återstår en del uppgifter som måste lösas, många villkor måste etableras och attityder och vanor måste implementeras. Det förekommer tre punkter som är viktiga att uppfylla och dessa bidrar till uppkomsten av en konsoliderad demokrati. Dessa är: Ett visst beteendemönster innebär att det inte finns några betydande nationella, sociala, ekonomiska, politiska eller institutionella aktörer som försöker uppnå sina mål genom att skapa en odemokratisk regim eller utträda från staten. 8

En viss attityd som kräver inställningen av en majoritet av befolkningen som är enhälliga om att demokratiska tillvägagångssätt och institutioner är de mest passande gällande kollektiv styrning i det samhälle som de befinner sig i. Stödet för motståndargrupper måste vara svagt och mer eller mindre avskilt från de demokratiskt vänliga krafterna. Konstitutionsmässig struktur innebär att både statliga och ickestatliga aktörer delar samma uppfattning om att de demokratiska institutionerna är det bästa för folket. Det är dessa institutioner som löser problem och konflikter inom staten (Diamond 1999:73-77). 2.3 Fem kriterier för konsoliderad demokrati För att en konsoliderad demokrati ska kunna existera krävs det fem olika kriterier vilka alla påverkar och förstärker varandra. Existensen av en stat är ytterligare en faktor som påverkar detta. En modern demokratisk regim kan inte förekomma utan existensen av stat. Demokrati är en form av styrelseskick och därför är det viktigt att människorna i staten kan identifiera sig som dess invånare. Detta på grund av att de på så sätt inte ska vilja söka sig till andra stater eller vilja skapa en självständig stat. För att få en stat att fungera och för att uppnå konsoliderad demokrati krävs fem sammanlänkade kriterier. 1. Civilsamhället omfattar olika sammanslutningar i samhället, allt från självorganiserade grupper, rörelser, och individer som är relativt självständiga från staten. Dessa har möjlighet att forma föreningar och samhörighetskänsla för att gynna sina intressen. Sociala rörelser som religiösa grupper, kvinnogrupper och fackförbund är praktexempel på sådana. 2. Politiska samhället omfattar politiska aktörer som kämpar om regeringsmakten och statsmakten. Ett relativt självständigt och värderat politiskt samhälle är nödvändigt för att demokratisk konsolidering skall kunna uppnås. Staten har legitimitet att utöva kontroll över samhället och själva staten. Sammansättningen och konsolideringen av en demokratisk stat måste utveckla seriösa 9

kärninstitutioner som är nödvändiga för ett demokratiskt politiskt samhälle. Exempel på sådana är politiska partier, val, väljarregler, politiskt ledarskap, allianspartier och en lagstiftande församling. 3. Rättsstaten (Rule of law) Lagarna står över allt annat och är av stor vikt för att kunna uppnå konsoliderad demokrati. De ska garantera invånarnas frihet och självständighet. Den demokratiska regeringen, politiker och tjänstemän står alla under samma lag som medborgarna och måste respekteras. Lagen omfattar konstitutionalismen vilken är en absolut nödvändighet. Konstitutionalism medför en relativt stark samstämmighet över konstitutionen och framför allt självbindande procedurer av styrning som kräver en utomordentlig majoritet för att förändrig skall vara möjlig. Tydliga hierarkier av lagar, som är tolkade av ett oberoende juridiskt system är en nödvändighet och måste vila på en rättslig kultur i det civila samhället. 4. En användbar statlig byråkrati En väl fungerande förvaltning är ett krav och har till uppgift att förstärka de tre ovannämnda arenorna. För att det civila samhället, det politiska samhället och rättsstaten ska stärkas måste det finnas en fungerande förvaltning som kan tillgodose den moderna demokratins krav. Demokrati är en typ av styre i ett samhälle där medborgarna har rättigheter som är garanterade och beskyddade. För att dessa rättigheter skall kunna verkställas på ett effektivt sätt krävs det monopol av legitimerad användning av våld i området, dvs. en väl fungerande förvaltning. 5. Ett institutionellt ekonomiskt samhälle - Linz hävdar att det aldrig existerat och kommer aldrig att existera en modern konsoliderad demokrati i en ren marknadsekonomi. Planekonomi är heller inte ett alternativ i en konsoliderad demokrati. Däremot är det samspelet mellan dessa olika ekonomier som är avgörande för det ekonomiska samhället i en konsoliderad demokrati (Linz & Stepan 1996:7-15). 10

2.4 Min analys ram Teoretiker Linz & Stepan (Centrala kriterier för en konsoliderad demokrati) Kriterier Civilsamhället Politiska samhället 3. Metod och material Litteratur som beskriver Serbien som land och dess historia är nödvändig för att uppsatsen ska kunna besvara formulerade frågeställningar. Vidare är det nödvändigt att finna litteratur om demokratisering och de olika stegen i konsolideringen av en demokrati för att kunna förstå innebörden av dessa. Uppsatsens kommer att baseras på en litteraturstudie med inslag av textanalyser, dvs. en kvalitativ metod. Kvalitativ textanalys har till uppgift att på ett systematiskt sätt beskriva textinnehållet. Den kvalitativa innehållsanalysen riktar sig in på textanalyser där ingenting räknas eller mäts. Sekundära källor är därför relevanta för att få fram bra material. Uppsatsen kommer inte att baseras på en kvantitativ forskningsmetod med primära källor, som intervjuer och enkäter. Då uppsatsen handlar om att tolka teorier är målet att läsa och förstå litteraturen inom forskningsområdet (Bergström & Boréus 2005:44). Det existerar inga mätinstrument i en kvalitativ studie. Denna studie har som mål att beskriva och förklara Serbiens väg mot en konsoliderad demokrati, samt undersöka vilka hinder som återstår för att en övergång ska vara möjlig. Studien kommer att baseras på tryckta böcker, rapporter från Regeringskansliet, EU samt Landguiden. Genom noggrann läsning av den sekundära litteraturen är målet att försöka besvara uppsatsens problem. För att besvara syftet kommer studien att baseras på en teorikonsumerande fallstudie där landets utveckling från 1990 fram till idag är intressant. I boken Metodpraktikan, skriven av Peter Esaiasson m.fl., förkastar man fallstudien som en användbar metod. Man menar att det alltid genomförs en form av jämförelse (Esaiasson 119-120). Om man jämför detta med boken Det vetenskapliga studiet av politik som är skriven av Lennart Lundqvist 11

beskrivs fallstudien som en bra metod. Författaren menar att intresset för fallstudien har ökat, vilket måste ses mot bakgrund av kritik mot en positivistisk vetenskapssyn (Lundqvist s. 104-105). Då teorin i mitt fall är demokratisering blir således demokratiseringen i Serbien fallet i studien. Denna studie är en fallstudie eftersom det är ett land som studeras, d.v.s. Serbien. Självfallet kommer jämförelser att förekomma fast det är läget i landet under de olika tidsperioderna som jämförs. Kapitlet om konsolidering utgår ifrån boken Problems of Democratic Transition and Consolidation skriven av Linz & Stepan. Här tas teorier upp för analys av konsoliderad demokrati. Vad gäller demokratiseringsprocessen baseras urvalet på boken Developing democracy skriven av Larry Diamond, ledande forskare inom demokratistudier. Empiri delen baseras mestadels på boken Serbia under Milosevic skriven av Robert Thomas, författare och analytiker med Balkan som specialområde. Även boken Unfinished Peace, utgiven av International Commission on the Balkans är betydelsefull. Dessa böcker är viktiga vid kartläggningen av Serbiens allmänna utveckling under 1990- talet. Svårigheter som uppstått har varit att finna böcker som behandlar Serbiens utvecklig efter sekelskiftet. Detta är anledningen till att empirin under denna period mestadels baseras på rapporter från EU, Regeringskansliet samt Landguidens hemsida. 3.1 Disposition Efter inledningen är uppsatsens upplägg sådan att den börjar med en presentation av det teoretiska perspektivet vilken i sin tur presenterar, förklarar och definierar olika begrepp som uppsatsen baseras på. Därefter följer empirin där Serbiens demokratiska utveckling behandlas från 1990 fram till idag. Avslutningsvis följer en analys där resultatet sammanställs och analyseras. 3.2 Avgränsning Eftersom uppsatsen endast får omfatta ett visst antal sidor är det nödvändigt att göra en tydlig avgränsning. Med hänsyn till detta har jag valt att utgå från de två förstnämnda kriterierna, civilsamhället och politiska livet, för att försöka besvara problemet i studien. 12

Eftersom dessa två kriterier är de mest centrala i studiet av konsolidering anser jag att de är relevanta för att besvara problemet i min studie. Civilsamhället och politiska samhället kommer därför att vara centrala områden i denna studie. För att undersöka Serbiens demokratiska utveckling är det nödvändigt att ha en utgångspunkt. Därför kommer studien att enbart fokusera på perioden efter Jugoslaviens sönderdelning, dvs. från 1990-talet och fram till idag. 3.3 Källkritik Ett problem som uppstod redan från början är att det i nästan alla böcker och rapporter skrivs mycket negativt om Serbien. Därför är det av stor vikt för mig att vara objektiv då jag läser fakta och inte leta efter brister redan från början. För att göra uppsatsen tillförlitlig har jag utgått ifrån flera oberoende källor som bekräftar en och samma sak. Genom att göra detta har jag fått fram ett trovärdigt material och ökad reliabilitet. Robert Thomas är en etablerad författare och analytiker med Balkan som specialområde och anses därför vara en tillförlitlig källa. International Commission on the Balkans är tillförlitlig eftersom kommissionens medlemmar består av ett antal toppolitiker från olika länder världen över. Båda dessa källor bör därför uppfylla samtliga källkritiska kriterier eftersom de är välbekanta med sina ämnen. Rapporter från EU och Regeringskansliet anses vara tillförlitliga eftersom dessa organ är inflytelserika aktörer inom respektive områden. För att stärka reliabiliteten används oberoende källor, det är viktigt att relevant fakta finns säkrade från flera håll och att de dessutom stämmer överens vilket de gör. 13

4. Serbiens efter Jugoslaviens sönderfall Kommunismen som ideologi, präglade hela den geografiska ytan i Jugoslavien. Den sovjetiska kommunismen försåg Jugoslavien med en ideologisk legitimitet för de multinationella staterna. När väl denna ideologi förkastades försvann statens grund och varje nationalitet kunde rättmätigt kräva sin egen stat (Huntington 1993:119). Den kommunistiska styrelseformen i Central- och Östeuropa led mot sitt slut vid slutet av 1980-talet. Det tidigare enpartisystemet av totalitär karaktär, vilket dominerade i Serbien skulle elimineras. Detta system omfattade nästan all politisk, ekonomisk och social pluralism som tidigare existerat. Målet var att efter den kommunistiska eran dekonstruera ett nytt system i Serbien där olika mekanismer och institutioner låg under social och politisk kontroll men som fortfarande skulle karaktärisera det gamla systemet. Målsättningen var att bygga upp en konsoliderad hållbar demokrati och en pluralistisk struktur. Rättvisa val skulle hållas i landet och alla stod lika inför lagen. Oppositionen var tvungen att gå med på att vara underlägsna det dominerande partiet (Thomas 1999:1-4). Ekonomin i Serbien efter Jugoslaviens sönderfall fungerade enligt byråkratiska och sociala regler. Det rådde brist på rationaliserad opersonlig ideologi och ekonomisk framgång berodde på personliga relationer till ledaren. Ledaren agerade enbart enligt sitt eget ohämmade omdöme och den ekonomiska makten förblev koncentrerad i händerna på staten eller medlemmar av den statligt sammankopplade oligarkin. Fokusen på den ekonomiska sfären har ett stort inflytande i utvecklingen av ett demokratiskt samhälle. Ett demokratiskt system kommer att understödjas av en pluralitet av äganderätt och ett ekonomiskt liv vilket är förvaltat inom ett legalt ramverk. Vägen i att uppnå ett system där styrelseskicket är baserat på dessa kriterier har varierat bland länderna i Central- och Östeuropa. Den har frekvent karaktäriserats av missförstånd och motsägelser. Många av dessa länder har till viss del åstadkommit signifikanta framsteg mot en konsolidering av post-kommunistisk demokrati (Thomas 1999:1-4). 14

4.1 Nationalismens roll i Serbien 1974 års författning delade upp Jugoslavien i åtta olika konfederationer. Författningen gav kroater, slovener och andra minoriteter i regionen självstyre med egna regeringar och förvaltningar. Alla dessa hade likvärdiga rättigheter, dock låg centralmakten i Belgrad. Belgrad ansvarade för landets utrikespolitik, försvar och delar av ekonomin, men de nu självständiga delrepublikerna hade möjlighet att lägga in veto i väsentliga frågor och federationens bästa kom i andra hand. Serbernas inflytande försvagades i och med den nya författningen vilket bidrog till en ökad serbisk nationalism (Djokic 2003:67). Som för många andra Östeuropeiska länder var nationalismen en avgörande faktor även för Serbien när det gällde förändring. Nationalismen var i dessa länder en unik kraft p.g.a. dess kapacitet att stimulera och förena folket mot den gamla regimen. Befolkningen mobiliserades och var homogeniserade av nationalism i en för politisk rörelse som var kapabel att störta de totalitära institutionerna. Denna rörelse band samman en stor uppställning av olikheter och även konfliktintressen, med strävan att driva bort regimen. Nationalismen var som ett politiskt lim som band samman sådana lös riktade intressen. Det var på detta sätt som politisk pluralism kom att växa sig stark i Östeuropeiska länder, däribland Serbien. Ledarna i landet kom att förespråka sig av nationalismen för att kunna befästa makten i slutet av 1980-talet. Genom hela 1990-talet fortsatte man att använda sig av nationalismen. Nationalistisk mobilisering var ett medel för att behålla det serbiska samhället i ett tillstånd av permanent revolution. Det faktum att det serbiska folket stod inför flera hot och kriser innebar att ideologiskt vakuum utvecklades i det politiska livet. Nationella symboler och den glödande önskan om enighet dominerade det politiska föredraget. Serbiens demokratiska utveckling hindrades av bristen på unifierade nationella värden. Den mest uppenbara av dessa faktorer som hade i uppgift att förhindra nationell integration var landets division längst de etiska linjerna. Det var framför allt den albanska populationen i Kosovo som drabbades hårdast av serbernas politik (Thomas 1999:4-5). Utvecklingen i Kosovokonflikten kom att spela stor roll i Jugoslaviens upplösning då Slovenien, Kroatien och Bosnien och Hercegovina såg sin chans att bryta sig ur 15

Jugoslavien. Den serbiska befolkningen ansåg sig vara diskriminerade i Kosovo. Dessa anklagade Kosovo för att ha begått massiva folkmord på serber i regionen, att ha Storalbanska ambitioner och att försöka skapa ett etniskt rent Kosovo. Som resultat krävde Serbien att de autonoma områdena Kosovo och Vojvodina skulle knytas an direkt till Serbien. Även Kroatien, där en serbisk minoritet existerade, anklagades för en förfinad assimilerings politik, bl.a. genom att förhindra det kyrilliska alfabetet och bristen på egna kulturella institutioner för den serbiska minoriteten. Serbhatet och det serbiska folkets splittring i federationen växte i mitten av 1980-talet, de intellektuella såg detta som en potentiell hotbild mot landet. En nationell mobilisering var därför en nödvändighet för att förhindra dessa farhågor. De historiska myterna om det serbiska riket och dess storhet kom nu att dominera politiken och därför krävdes en stark ledare för att kunna förena folket. År 1987 valdes Slobodan Milosevic till president och landets politik ändrades genom en radikalisering i nationalistisk riktning. Serbernas etniska fruktan och fientligheten mot albanerna kom nu att vara huvudämnet på Milosevic agenda. Målet var att återvinna Kosovo, deras autonomi skulle undanröjas och området skulle vara under serbisk kontroll. Milosevics opponenter inom serbisk politik klassificerades som svikare och rensades ut ur kommunistpartiet. Man införde en serbisk förvaltning i Kosovo, men även i Vojvodina. Serbiens politik gentemot Kosovo och Vojvodina, samt Montenegro, framkallade stark misstro i Slovenien (Agrell & Alcalá 1997:137-141). I och med kommunismens sönderfall ändrade Slovenien och Kroatien sin politik till en mer demokratisk politik. Serbiens strävan efter ett Storserbien kom att urholka i nationalitetskonflikter och nationalitetskrig. Den snabba politiska utvecklingen i Kroatien och Slovenien ändrade fokus från Kosovokonflikten till andra nationella konfliktzoner. Den viktigaste var Krajina området i Kroatien. I Krajina var majoriteten av serbiskt ursprung, och år 1991 var 12,2 % av Kroatiens befolkning av serbiskt ursprung. Serberna och kroaterna började anklaga varandra för folkmord. Serbiens politiska utveckling var dess mindre hotfull ur ett kroatiskt perspektiv. Det var framförallt serbernas agerande i Kosovo som skrämde kroaterna (Agrell & Alcalá 1997:143-149). 16

År 1990 anfördes en ny serbisk författning som bestod av starka nationalistiska drag. Serbien präglades nu av en nationalistisk yra där slagord och symboler var centrala för serbisk enhet. Slobodan Milosevic dominerade det politiska livet och hans skickliga agerande förstärkte hans maktposition. Det gamla kommunistpartiets struktur och ekonomiska tillgångar dominerade alltjämt. Milosevic fortsatte med samma nationalistiska politik. Kosovos autonomi krossades och var nu under serbisk kontroll. Som resultat beslutade det sloveniska parlamentet år 1990 att inom ett år utarbeta en ny författning som skulle leda till landets självständighet. Milosevic ansåg att Jugoslavien var tvunget att försvaras och att separatismen skulle bekämpas, alla medel var tillåtna (Agrell & Alcalá 1997:150-155). 4.2 Serbien i krig Serberna ansåg sig orättvist behandlade i och med 1974 års författning. Missnöjet bland serber växte och man ansåg att kommunistpartiets ledning gynnade de autonoma provinserna, främst Kosovo, i federationen. Tito gav kosovoalbanerna självbestämmanderätt och beskylldes för att ha sålt ut serberna i Kosovo (Resic 2006:258). Vid Jugoslaviens sönderfall var den serbiska nationalismen ytterst påtagligt. De olika folkgrupperna i federationen märkte av detta, främst slovenerna och kroaterna, och började mobilisera sig politiskt. Serbiens agerande i Kosovo skrämde Kroatien och Slovenien. Kosovo och Vojvodina fråntogs sin autonomi och var nu under Serbiens kontroll (Resic 2006:264). Slovenien svarade med att hålla fria parlamentsval 1990. Slovenerna var emot kommunisterna, den demokratiska oppositionen hade segrat. Samma år röstade den kroatiska befolkningen för självständighet, det Kroatisk demokratiska gemenskapen, HDZ röstade emot kommunisterna och landet utropade sin självständighet (Resic 2006:266). I juni 1991 reagerade serberna genom att låta den jugoslaviska folkarmén JNA angripa Slovenien. Slovenienkriget kom att vara kortvarigt, endast 10 dagar. Eftersom Slovenien var ett etniskt homogent land hade landet inte stort betydelse för serberna. Den tidigare jugoslaviska folkarmén kom nu att agera som en serbisk armé. Det kroatiska området Krajina där majoriteten var serber och där många tillhörde JNA belägrades istället av den 17

serbiska armén. Striderna blev långvariga och blodiga och Serbien hade som mål att samla alla serber i en stat. De inkluderade delar av Kroatien och Bosnien och Hercegovina med mål att bilda ett Storserbien. Stora delar av befolkningen i Bosnien och Kroatien var serber och krigets huvudorsak att bevara Jugoslavien försvann. Majoriteten av Bosnien och Hercegovinas invånare hoppades att de skulle undvika inblandning när kriget i Kroatien bröt ut. Man valde 1992 att utropa sin självständighet, Serbien lät detta inte gå obemärkt. Samma år följde katastrofala strider i Bosnien vilka påminde mycket om brutaliteten under andra världskriget. Civilbefolkningen i Bosnien drabbades värst (Resic 2006:270-271). Konflikterna på Västra Balkan innebar förödande dödssiffror där den officiella förlustsiffran estimerades vara 150 000 döda, varav 70 % var bosniska muslimer. Efter kriget anklagades ett flertal serbiska politiker och militära ledare för krigsförbrytelser, däribland Slobodan Milosevic, Radovan Karadzic, Ratko Mladic och många andra (Resic 2006:273). 4.3 Kosovokonflikten och brott mot mänskliga rättigheter Kosovokonflikten har länge varit ett problem för Serbien. År 1981, ett år efter Titos död, uppstod en revolt bland den kosovoalbanska majoritetsbefolkningen i Kosovo. De krävde att Kosovo skulle bli en självständig republik. Massiva oroligheter spred sig över hela regionen och den jugoslaviska armén JNA kallades in för att upprätthålla ordningen, resultatet blev stor våldsamhet och många dödsoffer. Flera år efter revolten följde hårt förtryck mot all kosovoalbansk nationalism. Läget var så instabilt att till och med den serbiska befolkningen i provinsen började lämna området i slutet av 1980-talet. Då var andel serber omkring tio procent (Agrell & Alcalá 1997:135-137). Läget förändras till det värre när Kosovo år 1989 fråntas sin självständighet av Serbiens dåvarande president Slobodan Milosevic. Kosovoalbanerna, med Ibrahim Rugova som president, svarar med ett passivt motstånd (O Neill 2002:21-22). Den serbiska regeringen inför hundratals nya lagar där många av dem diskriminerar den kosovoalbanska befolkningen vilket bland annat resulterar i att kosovoalbanerna förlorar sina jobb (Judah 2000:62). Det höga födelsetalet bland kosovoalbanerna skrämmer Serbien och man började tala om demografiskt folkmord. Kosovoalbanerna utvecklar ett eget samhälle där 18

befolkningens kontakt med de statliga organen är minimal. Polisen och rättsväsendet är nästan uteslutande styrt av serber. Kosovoalbanerna fortsätter fram till 1995 med det passiva motståndet. Vid Bosnienkrigets slut och efter att Daytonavtalet skrivits på ändrar Serbien fokus och koncentrerar sig istället på Kosovo. Den kosovoalbanska befolkningen inser att det passiva motståndet inte gör någon nytta och Kosovo blir nu tvunget att slåss för sin frihet. Beväpnade grupper börjar organisera sig och man attackerar utvalda serbiska mål. Det är främst den välkända UCK gerillan som agerar mot det serbiska förtrycket (O Neill 2002:21-22). Serbien svarar omgående genom att behandla alla kosovoalbanska män och pojkar som potentiella UCK soldater. Den kosovoalbanska befolkningen lever nu under miserabla förhållanden. Enligt Kosovo Vertification Mission (KVM), inrättat av EU-organet OSCE, bryter Serbien mot de mänskliga rättigheterna främst genom att de styrande serbiska makthavarna ger order om att döda män, kvinnor och barn. De kosovoalbanska kvinnorna utsätts även för åtskilliga våldtäkter. Serbernas grymma sätt att behandla lokalbefolkningen får NATO att agera. Man hotar Milosevic med flygattacker om han inte upphör att attackera civila, men han vägrar lyda och i mars 1999 börjar NATO en luftkampanj mot Belgrad (O Neill 2002:23-25). 5. Det politiska samhället 1990-2000 Den politiska situationen i Serbien är av en komplex karaktär. Politiken har delvis anpassat sig till vissa formella egenskaper av demokrati dock utan några stabila institutioner, vilket är ett krav för ett demokratiskt system. Val hålls i landet men detta sker under det regerande partiets villkor. Denna politiska dominans i valsystemet bekräftar att demokratin inte fungerar som den ska. Det regerande partiet som har slagit samman sina institutioner och maktstrukturer med statens ger inte motståndarpartier en rättvis och laglig chans i kampen om den politiska makten (Thomas 1999:1-4). Politiken i landet präglas av nationalism och etnocentrism där det rationalistiska och kosmopolitismiska språket växer. I Serbien är det möjligt att som enskild individ eller grupp använda sig av ett rationalistiskt språk för att adoptera politiska attityder som är 19

starkt nationalistiska. I ett nytt pluralistiskt politiskt system spelar symboler och myter en kritisk roll. De nya politiska partierna ska inte ha några som helst kopplingar till institutionerna. Deras mål blir istället att skapa en bred valkrets bland väljarkåren, samt att locka den oengagerade allmänheten (Thomas 1999:7-10). Dominansen av symboler i den serbiska politiken, efter Jugoslaviens sönderfall, har en negativ verkan på den inledande perioden av transitionen för demokratisk utveckling. Det politiska livet domineras av myter och symboler och förevigar landets problemfyllda politik. Partiinstitutionerna är relativt svaga och debatter förekommer inte. Efter att ett land klarat av övergången från transition till pluralism, är målet att lösa problemen i politiken. I detta fall ska symboler och myter inta en sekundär position. I en konsoliderad demokrati får ett parti som använder ett symboliskt språkbruk oftast inte många röster i valen. Ett pågående problem för den demokratiska transitionen i Serbien är förekomsten av primär symbolisk politik Det är främst landets avsaknad för ideologier och institutionella svagheter av politiska partier som är det största problemet. Politiken, har sedan Milosevic tog makten, kännetecknats av en anti-byråkratisk revolution med starka populistiska drag (Thomas 1999:7-10). I juli år 1990 antogs en ny lag i Serbien där direkta och hemliga val hölls och politisk pluralism introducerades. Denna resolution banar väg för uppkomsten av självständiga politiska partier. I och med avvecklingen av League of Communists, som tidigare hade monopol på all makt, blev nu censur, fri tillgång till media och återuppkomsten av den nationella, andliga, kulturella, ekonomiska och politiska sammanhållningen bland den serbiska befolkningen en förutsättning. Ömsesidig förståelse mellan troende serber, ateistiska serber, broderskapet av serbiska katoliker, serbiska muslimer och serbiska protestanter var nu ett krav (Thomas 1999:52-55). Den nya konstitutionen definierar Serbien som en demokratisk stat baserad på frihet, mänskliga rättigheter och rule of law. Konstitutionen deklarerar Serbien som suveränt, integrerat och som ett förenat land. Konstitutionens två huvuduppgifter är att bevilja stark makt till presidenten, samt begränsa parlamentets makt. Detta är nödvändigt p.g.a. den politiska instabilitet som kännetecknar det klassiska parlamentariska systemet i landet. I 20

själva verket vill man förhindra allt motstånd från parlamentet mot den regerande presidenten, samt säkra presidentens post i kommande val. En röst mot Milosevic och hans allierade ansågs vara en röst emot den serbiska nationen (Thomas 1999:70-71). Utnyttjandet av media där regimen medvetet manipulerar radio och tidningar med syftet att främja serbisk nationalism är tydliga exempel. Pressen ansågs länge vara fri och ofarlig för regimen, i samband med Kosovo-konflikten 1998 införde man en repressiv medielag. År 2000 skärptes läget där ett flertal medier stängdes eller bötfälldes. De styrande börjar fängsla och mörda journalister som motsäger sig regimen (Landguiden). Det Demokratiska partiet (DS), är det parti som överlägset mest strävar efter konsolidering av demokrati i Serbien. Redan år 1989 förespråkar partiet en eventuell politisk pluralism. Partiet anser att etableringen av demokratiska flerpartisystem med en opposition var en nödvändighet. De stödjer en blandad ekonomi, med en starkare betydelse för marknaden, integration i europeiska institutioner och minskningen av ideologins roll i landet. De anser att de nationella problemen utgör hinder för demokratisering. Institutionaliseringen av en pluralistiskt demokratisk ordning och andra garantier för mänsklig säkerhet/frihet skulle minska de existerande etniska konflikterna (Thomas 1999: 59). 5.1 Det politiska samhället 2000-2008 Många hävdar att Milosevic riskerade Serbiens territoriella integritet för att befästa sin egen position. Den enorma kriminella sektorn som uppstod ur den uppsvällda serbiska säkerhetsapparaten var ett användbart verktyg för Milosevic. Dessa anlitades för att få igenom Milosevics planer, men blev snart ett stort problem eftersom han förlorade kontrollen över dem. FN:s och de övriga västländernas sanktioner mot landet kom att gynna maffian. Det var framförallt den effektiva kollapsen av the rule of law, smugglingen och plundringen i staten som var till maffians fördel (Gallagher 2005:111-113). Maffian hade i högsta grad ett stort inflytande i politiken lång in på 2000-talet. En ungdomsrörelse vid namnet Otpor (motstånd) växer fram som en motståndare till den förda politiken i landet. Denna rörelse saknar ledare, valprocedurer, ideologier och 21

tydliga hierarkier. Otpor är raka motsatsen till de styrande politiska partierna, dess huvuduppgift är att avsätta presidenten Milosevic. Det är främst de serbiska ungdomarna som motsätter sig Milosevics nationalism (Gallagher 2005:111-112). I kommande val år 2000 besegras Milosevics socialistiska parti, SPS, av Serbiens demokratiska opposition DOS, bestående av 18 oppositionspartier. Zoran Djindjic blir ny premiärminister och Vojislav Kostunica utses till ny president (Gallagher 2005:118-119). Efter valsegern antar man att Zoran Djindjic primära mål nu blir att bekämpa maffian och dess inflytande i den politiska sfären. Tvärtom visar det sig att Djindjic behöver upprätthålla en allians med maffian för att kunna överleva och konfrontera Milosevic. Djindjics 13 månader på posten kännetecknas av hans strävan att utlämna Milosevic till den Internationella Haag-tribunalen (ICTY). Djindjic var övertygad om att en utlämning av Milosevic skulle resultera i ekonomiskt bistånd från de västerländska länderna. Efter att ha överlämnat Milosevic till Haag-tribunalen planerar Djindjic att rensa ut de kriminella grupperna, som fortfarande finns kvar efter den forna regimen. Detta blir inte fallet då han år 2003 brutalt skjuts ihjäl, anledningen till detta tros vara hans strävan att bekämpa maffians inblandning i politiken (Gallagher 2005: 111-113). Efter Milosevics fall besitter den före detta presidenten fortfarande ett massivt stöd hos en majoritet av befolkningen, detsamma gäller den politiska sfären. En informell makt av Milosevicanhängare bildas runt Kostunica och Djindjic vilket gör det omöjligt att få igenom reformer. De mindre partierna i DOS manipuleras av dessa maktstrukturer. Korruptionen var fortfarande påtaglig och landets framsteg små, förhandlingar om ett eventuellt EU inträde känns allt längre bort (Gallagher 2005:121). Senare in på 2000-talet skärper Serbien villkoren för politikerna och landet försöker i hög grad anpassa sig till EU:s rekommendationer. Ett tydligt exempel är det serbiska parlamentet som i december 2005 antog en nationell strategi för bekämpning av korruption bland de statligt anställda. Denna strategi stämmer överens med FN:s rekommendationer. Året därpå inför landet en handlingsplan för implementering av den nationella strategin för att bekämpa korruptionen. GRECO (Group of States Against Corruption), ett EU organ för anti-korruption, har i uppgift att se till att de 22

rekommenderade kriterierna uppfylls (NPI s.53). Serbien skapar 2008 ett statligt antikorruptions verk vars uppgift blir att åtala mot korruption och ekonomiska brott bland de statligt anställda. Spridningen av dessa anti-korruptionsverk i landet har varit positiv och idag förekommer sådana anti-korruptionsverk i Belgrad, Kragujevac, Novi Sad och Nis. Sådana åtgärder visar på att landet idag försöker ändra på sin politik, samt anstränger sig för att uppfylla de rekommendationer som är nödvändiga för att komma upp i EU standard (NPI s.54). Landets politik domineras än idag av nationalism. Ett tydligt exempel på detta är det ultranationalistiska partiet SRP som är det största enskilda partiet i Serbien. De senaste decennierna har partiet varit en viktig aktör i Serbiens politik. Vid parlamentsvalet 2007 fick de demokratiska och reformorienterade partierna mest röster (Regeringskansliet). Partiets grundare Vojislav Seselj sitter idag i krigsförbrytartribunalen i Haag där han anklagas för brott mot mänskliga rättigheter under Bosnien- och Kroatienkriget (Resic 2006:259). För att Serbien ska kunna bli en medlemsstat i EU är det viktigt att landet reformerar samhället. En process som styr Serbiens närmande till EU är stabiliserings- och associeringsprocessen för västra Balkan. Landets förhandlingar med SA-processen förhindras p.g.a. Serbiens otillräckliga samarbete med krigsförbrytartribunalen i Haag (Regeringskansliet). Efter Milosevics avgång har det skett enorma förändringar i Serbien och politiken idag är mer EU-vänlig. Landet, med Boris Tadic som president, är i nuläget en potentiell EUkandidat och gör sitt yttersta för att skydda de mänskliga rättigheterna. Kosovokonflikten är ett återstående problem i förhandlingar med EU. Den 17:e februari 2008 förklarar Kosovo sin självständighet från Serbien och idag har 47 länder, inklusive USA, erkänt Kosovo som en självständig stat. Serbien vägrar erkänna Kosovos självständighet och betraktar fortfarande landet som en av sina egna provinser (DN 2008) 23

6. Civilsamhället 1990-2000 För att kunna identifiera hindren för demokrati i Balkanländerna är det viktigt att skilja på vissa faktorer. Kriget och det kommunistiska arvet som kännetecknat regionen är två viktiga faktorer. Balkanländerna karaktäriseras av en svag parlamentarisk demokratisk tradition. Det existerade inte någon organiserad demokratisk opposition under kommunismen, man föredrog hellre ett presidentråd framför ett parlamentariskt system. Nationalismen är det tydligaste arvet som kommunismen lämnade efter sig. Nästan överallt i regionen är media under det ledande partiets kontroll, vilket bidrar till att oppositionens röst inte blir hörd. Övergången till demokrati kräver yttrandefrihet och ett antal alternativa partier. I Balkanländerna har de kollektiva rättigheterna prioritet över de individuella rättigheterna vilket bidrar till att demokratin försvagas (Report of the international Commission on the Balkans 1996:148-149). Serbien kännetecknas, vid Jugoslaviens sönderfall, av en blandning mellan komplexfyllda demokratiska institutioner och auktoritära strukturer. Dessa faktorer överskuggas av den starke ledaren. Serbien, Kroatien och Slovenien var väl organiserade och artikulerade stater under 1980-talet vilket gjorde att man besatt alla förutsättningar för att nå en konsoliderad demokrati. Länderna utvecklade självständiga kommunikationsnätverk som kringgick och använde sig av officiella nätverk. Jämför man med länder som Bulgarien och Rumänien, där det civila samhället var relativt svagt, låg Jugoslavien långt före dessa länder i utvecklingen. Trots detta misslyckas Serbien under 1990-talet att övergå från totalitarism till pluralism. Det gick betydligt bättre för de två andra före detta jugoslaviska länderna, Slovenien och Kroatien. Svagheterna inom det serbiska samhället var ett hinder för demokratiutvecklingen. Attityder bland individer spelar en viktig roll i sökandet efter hinder för processen demokratins konsolidering (Thomas 1999:1-4). Det offentliga livet var ostabilt under transitionsfasen i Serbien och de politiska reglerna oklara. Människor utan någon förståelse för politik söker istället förklaringar i hat och kärlek konspirationer (Thomas 1999:7). Förutsättningarna för demokrati på Västra Balkan kommer att avgöras av utvecklingen av civilsamhället som är oberoende av staten. Tillit och samarbete är en nödvändighet för 24

uppkomsten av en kultur och pluralism. Som ovanställt har civilsamhället på Västra Balkan genom historien varit relativt svagt. Ända sedan slutet på 1800-talet har staten varit huvudaktören när det gäller ekonomisk utveckling och de politiska målen har alltid haft företräde framför de ekonomiska. Majoriteten av länderna i regionen saknar en ekonomisk klass med social sfär och ett starkt ekonomiskt intresse. Dominansen av det politiska före det ekonomiska innebär att det förekommer få aktörer vilka agerar som motvikt för nationalistiska och destruktiva krafter. Den existerande eliten förutsätter att de tjänar mest på att etablera sina egna små separata stater. Bristen på välfungerande NGO: er försvagar civilsamhället i regionen (International Commission on the Balkans 1996:150). Yttrandefriheten i regionen förhindras p.g.a. avsaknaden av statligt oberoende media. Före kriget i Jugoslavien användes media av individuella republikanska regimer som ett redskap för att stärka sin egen politik. Många hävdar att dessa regimer inte skulle ha möjligheten att starta ett krig utan utnyttjandet av median. Propaganda var ett vanligt instrument som användes för att mobilisera medborgarna. Det mest dramatiska innehållet i denna propaganda var att framkalla folklig rädsla och hat gentemot en viss nationell folkgrupp. Median definierade de nationalistiska gruppernas politiska agenda och Serbien blir det första landet att utnyttja median i regionen under 1980 talet. Efter landets första flerpartival år 1990 tar regeringen kontrollen över median i deras republiker. Även i Kroatien tar den styrande eliten kontrollen över median och det är på detta sätt som media kriget startar i det forna Jugoslavien. Slovenien är det enda landet som inte missbrukar media. Genom att manipulera median skapas rädsla och misstro bland folket vilket bidrar till att deras attityder gör skapandet av ett starkt civilsamhälle omöjligt (International Commission on the Balkans 1996:152-154). Det sker ständiga förbättringar i regionen och ett flertal nya NGO: er inrättas för att förebygga problem i Balkanländerna. Sådana organisationer arbetar främst inom media, men även inom andra områden. Ett särskilt utsatt område är olaga hantering av median vilket måste förebyggas(international Commission on the Balkans 1996:154). Västerländska myndigheter och internationella institutioner anstränger sig för att göra 25

median självständig i regionen. Internationella organisationer som Council of Europe, OSCE, UNESCO och EU är aktörer som arbetar för att förebygga diverse problem(international Commission on the Balkans 1996:155-156). Median spelar en avgörande roll för civilsamhället då den sprider idéer, tankar och har i uppgift att stärka denna sfär. En öppen och fri media i Balkanländerna medför därför stöd för utvidgningen av det demokratiska ansvarstagandet och deltagandet i samhället (International Commission on the Balkans 1996:152-154). 6.1 Civilsamhället 2000 2008 Befolkningen i Serbien reagerar i början av 2000-talet och börjar organisera sig. De visar sitt missnöje mot de styrande och motståndargrupper som till exempel Otpor organiserar sig och blir mer aktiva. Vid valet år 2000 samlas över 20 000 Otporaktivister i en demonstration i över 20 serbiska städer. Man protesterar för att visa sitt missnöje mot Milosevic (Gallagher 2005:118-119). Idag är läget stabilare i landet och Milosevic-regimen som kännetecknades av politiskt motiverat våld är så gott som borta (Regeringskansliets rapport s.3). I Republiken Serbien garanteras de civila och politiska rättigheterna av konstitutionen. Dessa rättigheter ska främja det demokratiska samhället, ha som mål att uppnå internationell standard i mänskliga rättigheter och skydda minoriteter ( NPI s.68). Landet kännetecknas trots detta av patriarkala strukturer där jämställdheten mellan män och kvinnor är svag. Kvinnans situation i samhället har till följd av händelserna under 1990-talet försämrats. Den höga arbetslösheten bland kvinnor och löneskillnaderna mellan könen är enorm (The Delegation of the European Commission to the republic of Serbia s. 3). Genom att bekämpa fattigdom, främja demokrati, inrätta god samhällsstyrning och respektera mänskliga rättigheter tar landet ett steg i rätt riktning (The Delegation of the European Commission to the republic of Serbia s. 6). Serbien har visat att de är villiga att ändra sin politik och 2006 antogs en ny lag i konstitutionen som lyder att Human and 26