Översyn år 2010 av känsliga områden enligt nitratdirektivet

Översyn år 2010 av känsliga områden enligt nitratdirektivet Översynen föreslår att nuvarande känsliga områden förändras på så sätt att vissa områden utgår samt att vissa delar läggs till som nitratkänsligt område. Genom den föreslagna förändringen tas hänsyn till Vattenmyndigheternas statusklassning av sjöar och vattendrag. Detta gör att bedömningar gjorda inom ramen för Vattendirektivet och Nitratdirektivet harmoniseras. Om nuvarande känsliga områden utökas innebär detta att nya, förändrade bestämmelser för lantbruket införs. Kostnaden för dessa åtgärder bedöms ha marginell effekt på nationell nivå. Rapport 2011:01 1

Foto: Janne Linder. Jordbrukslandskap vid Svartån. 2

Översyn år 2010 av känsliga områden enligt nitratdirektivet Vart fjärde år ska Sverige se över de områden som utpekats som känsliga för nitratpåverkan från jordbruket enligt Rådets direktiv om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. I maj 2010 rapporterade Jordbruksverket till regeringen en genomgång av tre olika förslag till ny utbredning av det känsliga området. I genomgången togs hänsyn till statusklassning av vattenförekomster enligt ramdirektivet för vatten samt modellberäknad belastning från jordbruket av kväve och fosfor. Utöver det gjordes en genomgång av uppmätta nitrathalter i grund- och sött ytvatten. Enligt huvudalternativet till ny utbredning föreslogs både att församlingar skulle tillkomma som känsligt område och att områden skulle tas bort. Om det nitratkänsliga området utökas enligt föreslaget huvudalternativ innebära detta att knappt 80 % av åkerarealen kommer ingå i nitratkänsligt område. Författare Edward Wirgén Carina Carlsson Ross 3

4

Review 2010 of the nitrate vulnerable zones according to the EU-nitrates directive According to the EU-nitrates Directive, Sweden has to review its nitrate vulnerable zones every fourth year. In May 2010 the Swedish Board of Agriculture sent a report to the Swedish government with an analysis of three different proposals to change the nitrate vulnerable zones. In the analysis, classification according to the Water Framework Directive was taken into account in combination with model-based calculations of the nutrient load from agriculture to ground- and surface water. An overview of measured nitrate concentrations was used as a complement in the evaluation. The main proposal for a new nitrate vulnerable zone in Sweden means that areas are added to the zone, but also that some areas currently classified as nitrate vulnerable should be excluded. The new zone would mean that almost 80 % of the arable land in Sweden would be classified as nitrate vulnerable. Authors Edward Wirgén Carina Carlsson Ross 5

Sammanfattning År 1993 trädde det så kallade nitratdirektivet Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket ikraft. Det har till syfte att minska jordbrukets påverkan av nitrater på yt- och grundvatten, något som ska uppnås genom ett antal minimikrav på åtgärder samt att varje land utpekar så kallade nitratkänsliga områden. Enligt direktivet ska varje medlemsland vart fjärde år se över de känsliga områdena som angetts och göra nödvändiga ändringar och tillägg, för att ta hänsyn till förändringar och omständigheter som tidigare inte kunnat förutses. Detta ska sedan rapporteras till kommissionen. Följande rapport är den svenska översynen år 2010 av de nitratkänsliga områdena. Jordbruksverkets skyldighet att ta fram underlag för rapportering enligt nitratdirektivet är inskrivet i förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket. Nitratdirektivet specificerar tre olika kriterier för att förteckna förorenade vatten. Det är sedan landområden som tillrinner till dessa vatten som utpekas som känsliga områden. För yt- och grundvatten anges att halten av nitrat inte får överstiga eller riskera att överstiga 50 mg/l. Utöver denna haltangivelse anges att vattendrag som är eutrofierade eller kan bli det om åtgärder inte vidtas, ska utpekas. Som underlagsmaterial för översyn enligt dessa tre kriterier har använts miljöövervakningsdata från mätningar av nitrathalter i yt- och grundvatten samt vattenmyndigheternas statusklassning av ytvattendrag utifrån kriteriet om eutrofiering. För att bedöma om jordbruket har väsentlig påverkan på ytvatten enligt kriteriet om eutrofiering har statusklassningen vägts samman med modellberäknad belastning till havet av kväve och fosfor. Resultaten visar att det finns flera områden där jordbruket har väsentlig betydelse för eutrofieringen och som inte ingår i det nuvarande nitratkänsliga området. Därför föreslås att nuvarande känsligt område utökas enligt kriteriet om eutrofiering samt att vissa områden utgår som känsligt område på grund av att jordbrukets belastning är liten. Den föreslagna omfattningen av det känsliga området motsvarar 2 051 000 hektar åker, det vill säga 79 % av totala åkerarealen i Sverige jämfört med 62 % för nuvarande känsliga områden. Belastningen till Skagerack, Kattegatt och Östersjön från det föreslagna känsliga området beräknas motsvara 93 % kväve och 91 % fosfor av nettoläckaget till dessa havsområden. Översynen av nitrathalter i yt- och grundvatten föranleder däremot inte någon utökning av området. För de tre olika föreslagen till utökning av det känsliga området som undersöks i rapporten har en fördjupad analys och bedömning av konsekvenserna för jordbruket gjorts. Denna redovisas i del 2 av rapporten. 7

Innehåll Del 1. Översyn av känsliga områden 1 INLEDNING...3 1.1 ARBETSFÖRDELNING...3 2 BAKGRUND...4 2.1 AVGRÄNSNINGAR OCH ÖVERVÄGANDEN...5 3 VATTENVÅRDSARBETE I SVERIGE...5 3.1 VATTENDIREKTIVET...8 3.2 ÅTGÄRDER ENLIGT NITRATDIREKTIVET...9 4 NITRATKÄNSLIGA OMRÅDEN...10 4.1 KRITERIER FÖR UTPEKANDE...10 4.2 UTBREDNING AV NUVARANDE KÄNSLIGA OMRÅDEN...11 5 YTVATTEN...14 5.1 UNDERLAG FÖR BEDÖMNINGEN...14 5.2 RESULTAT...16 5.3 SLUTSATS...22 6 GRUNDVATTEN...22 6.1 UNDERLAG FÖR BEDÖMNINGEN...23 6.2 RESULTAT...24 6.3 SLUTSATS...31 7 EUTROFIERING...31 7.1 UNDERLAG FÖR BEDÖMNINGEN...32 7.2 BESKRIVNING AV ARBETSMETODEN...34 7.3 ALTERNATIVA BELASTNINGSNIVÅER...39 7.4 ÖVERVÄGANDEN I FÖRHÅLLANDE TILL METODEN...39 7.5 RESULTAT BEDÖMNING AV EUTROFIERING...42 7.6 RESULTAT BELASTNINGSNIVÅER...43 8 SLUTLIGT FÖRSLAG...53 8.1 FÖRÄNDRING AV NUVARANDE KÄNSLIGA OMRÅDEN...53 8.2 ADMINISTRATIV INDELNING...56 8.3 KONSEKVENSER FÖR LANTBRUKET...56 9 REFERENSER...62 10 BILAGA 1...63 Del 2. Redovisning av uppdrag Jo2010/220 11 KONSEKVENSANALYS AV UTVIDGADE OMRÅDEN...69 9

10

Del 1. Översyn av känsliga områden 1 Inledning Det så kallade nitratdirektivet, Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, trädde i kraft 1993. Direktivet har till syfte att minska vattenförorening som orsakas eller framkallas av nitrater som härrör från jordbruket och att förhindra ytterligare sådan förorening. Detta ska uppnås genom ett antal minimikrav på åtgärder som ställts upp i direktivet samt genom att varje medlemsland förtecknar de vatten som är förorenade eller kan komma att förorenas om åtgärderna enligt direktivet inte genomförs. De landområden som avrinner till dessa vatten, utpekas som så kallade känsliga områden. Medlemsländerna ska rapportera till kommissionen hur direktivet uppfylls. Detta ska göras, dels genom att vart fjärde år lämna en rapport med uppgifter som specificerats i direktivet (enligt artikel 10) och dels vid behov, och minst vart fjärde år, se över de känsliga områden som angetts. Vid översynen ska göras nödvändiga ändringar och tillägg i det känsliga området för att ta hänsyn till förändringar och omständigheter som tidigare inte kunnat förutses (enligt artikel 3.4). I Sverige har nitratdirektivet införlivats i svensk rätt genom miljöbalken (1998:808) och förordningar och föreskrifter till miljöbalken. I förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket specificeras bl.a. att Jordbruksverket ska ta fram underlag för rapportering enligt artikel 3.4 och artikel 10 i direktivet. Underlaget för rapportering enligt artikel 3.4 ska sedan lämnas till regeringen senast vid utgången av april månad vart fjärde år med start 2010. Följande rapport utgör underlag för år 2010 års rapportering enligt artikel 3.4. Enligt uppdraget år 2010 till Jordbruksverket ska en slutlig rapport överlämnas till regeringen senast den 26 maj. Den har föregåtts av en hearing och både muntliga och skriftliga synpunkter har vägts in i den slutliga rapporten. Jordbruksverkets slutliga förslag till förändring av de känsliga områdena beskrivs i kapitel 8 vilket kan läsas fristående från övriga delar i rapporten. I del 2 av rapporten (redovisning av uppdrag Jo2010/220) beskrivs de tilläggsuppdrag som Jordbruksverket fick den 8 juli 2010 och som innebar att göra en fördjupad analys för de tre framtagna alternativen till utvidgade områden. Del 1 och del 2 av rapporten kan läsas fristående från varandra. 1.1 Arbetsfördelning Rapporten har sammanställts av Jordbruksverkets växtnäringsenhet, men underlagsmaterial har tagits fram vid olika universitet, myndigheter och organisationer. Vattenmyndigheten har levererat en sammanställning av ytvatten (vattenförekomster) där god status inte uppfylls på grund av övergödning, SGU 1 har tagit fram underlag 1 Sveriges Geologiska Undersökning 3

angående grundvatten, SMHI 2 har haft i uppdrag att ta fram data gällande havsvatten och SLU 3 har bistått med uppgifter från miljöövervakning av sjöar och vattendrag. Metoden för genomgången av underlagsdata har diskuterats i en referensgrupp som har bestått av följande personer; Ingrid Rydberg, Naturvårdsverket Mats Wallin, SLU Martin Larsson, Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns vattendistrikt Markus Hoffmann, LRF Annika Henriksson, Agellus miljökonsulter (representant för LRF) Lotta Lewin-Pihlblad, SGU Else-Marie Mejersjö, Mona Strandmark, Carina Carlsson Ross och Edward Wirgén Jordbruksverket (växtnäringsenheten) 2 Bakgrund Den förra översynen av de nitratkänsliga områdena gjordes i enlighet med ett regeringsuppdrag under år 2006 (SJV, 2006). Översynen ledde inte till att några förändringar gjordes i de känsliga områdena men det framkom områden där underlaget för bedömningen pekade på problem med övergödning. Det togs fram en karta med områden där det troligtvis fanns risk för övergödning av sötvatten. Eftersom underlaget till kartan bedömdes som relativt osäkert som grund för att peka ut nya områden blev slutsatsen att man skulle invänta resultatet av arbetet med ramdirektivet för vatten för att kunna göra en säkrare bedömning av tillståndet i vattnet. Översynen visade även på frågetecken kring de områden som redan pekats ut och tydde på att vissa områden borde tas bort från de känsliga områdena. Även här blev slutsatsen att statusklassningen enligt vattendirektivet borde leda till bättre underlag för att bedöma om delar av känsliga områden borde utgå eller inte. Underlaget skickades till kommissionen som i sin tur skickade ett antal frågor på rapporten till Sverige. Detta gällde i första hand valet av metod för översynen och de modelleberäkningar som använts. Kommissionen hade annars inga invändningar mot att Sverige valde att behålla sina känsliga områden oförändrade. Vid rapporteringen enligt artikel 10 år 2008 beslöts också att inga nya känsliga områden skulle tillkomma utan att hänsyn skulle tas till resultatet från statusklassningen i vattendirektivet vid nästa översyn av de känsliga områdena. 2 Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut 3 Sveriges Lantbruksuniversitet 4

2.1 Avgränsningar och överväganden Med anledning av vad som framkom vid den förra översynen år 2006 har en viktig utgångspunkt för nuvarande översyn varit att ta vara på de erfarenheter som kommit fram i arbetet med ramdirektivet för vatten 4. Den genomgång och klassificering av vattenförekomster med en yta över 1,0 km 2 för sjöar och 10 km 2 avrinningsområde för vattendrag som gjorts, har bland annat lett till en bättre bild av eutrofiering av ytvatten. Ett särskilt uttag av övergödda vattenförekomster har därför fått ligga till grund för bedömning av eutofiering och utpekande av nitratkänsliga områden enligt det kriteriet. En annan utgångspunkt i översynen har varit de belastningsberäkningar som gjorts inför rapporteringen till HELCOM. Beräkningarna har utvecklats sedan den förra översynen, bl.a. har retention för fosfor tagits med i modellen. Belastningsberäkningarna har använts för att bedöma jordbrukets bidrag till eutrofierade vattenförekomster. För grundvatten har SGU bidragit med sammantställda uppgifter från miljöövervakning i grundvatten, vattentäktsarkivet och mätningar i enskilda brunnar. I genomgången har materialet om enskilda brunnar inte använts eftersom det bedöms att uppgifterna behöver bearbetas ytterligare för att kunna ligga till grund för att utpeka nya känsliga områden. Inom ramen för denna översyn har en sådan bearbetning inte varit möjlig. En av de frågor som har varit viktiga att ta ställning till inom ramen för denna översyn är vilken administrativ indelningsgrund som ska väljas när områden väl har avgränsats enligt nitratdirektivets kriterier. Inom arbetet har det behövts ta ställning till om den nuvarande indelningsgrunden, där gränserna följer församlingsgränser, ska behållas, eller om en ny indelning skulle utformas. En ny tänkbar indelning skulle då kunna utgöras av avrinningsområden t.ex. i enlighet med de vattenförekomster som använts inom arbetet med ramdirektivet för vatten. 3 Vattenvårdsarbete i Sverige I Sverige bedrivs vattenarbete på många olika sätt men med samma mål, att minska påverkan på vattnet av bl.a. näringsämnen. I slutet av 1980-talet, när övergödningsproblemet börjat uppmärksammas, togs det första åtgärdsprogrammet fram med syfte att minska kväveförluster från jordbruket. Inriktningen på det svenska vattenarbetet bestäms delvis också av det övergripande arbete som pågått i Sverige sedan 1999 genom de svenska miljökvalitetsmålen. År 1999 beslutade riksdagen de svenska nationella miljökvalitetsmålen som beskriver den kvalitet vi vill att miljön ska ha i Sverige. Idag finns mål för miljökvaliteten inom 16 olika områden och avsikten är att dessa mål ska uppnås till år 2020, inom en generation från att de beslutades. Olika internationella åtaganden och inte minst EU:s lagstiftning, påverkar också det svenska arbetet där nitratdirektivet specifikt syftar till arbetet med jordbrukets påverkan. Ett mer omfattande helhetsgrepp finns inom vattendirektivet och för arbetet med Östersjön 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område 5

svarar bl.a. sammanslutningen av länder inom HELCOM. Inom HELCOM har en aktionsplan för Östersjön tagits fram vilken ska leda till minskade utsläpp av både kväve och fosfor till Östersjön. Enligt preliminära beräkningar ska Sverige till år 2016 minska sin belastning med 21 000 ton kväve och 290 ton fosfor sammanlagt från alla belastningskällor till Östersjön. Miljökvalitetsmålet Ingen övergödning berör jordbruket och anger att halterna av gödande ämnen i mark och vatten inte ska ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningar för biologiska mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten. Mer specifikt anger delmålet för kväve att de svenska vattenburna utsläppen från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav senast år 2010 ska ha minskat med minst 30 % från 1995 års nivå. I figur 1 visas modellberäknade resultat för antropogena utsläpp av kväve och fosfor för åren 1995, 2000 och 2006. De mänskliga utsläppen av kväve till haven söder om Ålands hav (Egentliga Östersjön, Öresund, Kattegatt och Skagerack) har minskat med 12 800 ton mellan 1995 och 2006, vilket motsvarar cirka 22 procent. De mänskliga utsläppen av fosfor till vatten har minskat med 270 ton mellan 1995 och 2006, vilket motsvarar cirka elva procent. För kväve står jordbruket för den största minskningen av belastningen där rådgivning anses ha haft en betydande roll för att åstadkomma minskningen (Miljömålsrådet, 2009). Kväve Fosfor Figur 1. Utsläpp av kväve och fosfor till vatten för åren 1995, 2000 och 2006. Delmålet för år 2010 är markerat. Källa; Miljömålsrådet, 2009. Jordbruksmarkens läckage av kväve och fosfor har modellberäknats för åren 1995 och 2005. Samtidigt har effekten av olika förändringar i arealer och odlingsåtgärder på läckaget uppskattats (figur 2). För kväve har läckaget (brutto beräknat som rotzonsläckage för hela Sverige) minskat med drygt 8000 ton under 10-års perioden. Detta motsvarar en minskning med 14 %. Orsakerna till den minskade utlakningen av kväve från jordbruksmark är flera. Främst har övergången från stubbträda till grönträda haft en positiv inverkan. Även den ökade odlingen av fånggröda, en förändrad 6

grödfördelning och en förbättrad kväveeffektivitet har bidragit väsentligt till minskningen. Motsvarande minskning i fosforutlakning är knappt 7 % och det är främst en förändring i vad som odlas som påverkat. För både kväve och fosfor har en reduktion av den odlade arealen haft stor betydelse för läckagets storlek (Naturvårdsverket, 2008). Figur 2. Orsaker till minskat läckage av kväve och fosfor (procent) från jordbruksmark mellan åren 1995 och 2005. Källa; Naturvårdsverket, 2008. 7

3.1 Vattendirektivet Sedan år 2000 finns inom EU ett helt nytt sätt att arbeta med vattenfrågor i och med att ett ramdirektiv för vatten 5 (vattendirektiv) infördes. Alla EU-länderna ska arbeta på liknande sätt med vattenfrågor för att nå målen i EU:s vattendirektiv. Vattendirektivet anger att arbetet med vatten ska ske inom naturliga avrinningsområden och även över nationsgränser och inte som tidigare bedrivas inom administrativa områden. Syftet med direktivet är att upprätta en ram för skyddet av inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten. Däremot omfattas inte öppet hav. Arbetet med vattenförvaltningen sker i sexårscykler och är indelat i fem olika moment. Ett av momenten är att alla vatten ska klassas utifrån olika kriterier t.ex. biologiska och kemiska parametrar. Utifrån denna klassning ska sedan olika åtgärder göras för att förbättra vattnets status. I december 2015 ska den första cyklen vara avslutad och målet att alla vatten ska ha god status borde då vara uppnått. För många vatten är det inte av olika orsaker realistiskt att nå målet till år 2015. För dessa vatten har då ett tidsundantag tillämpats vilket gör att god status ska vara uppnått år 2021 och i enstaka fall år 2027. I Sverige har vattendirektivet införlivats bl. a. genom Förordning om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (2004:660), som i vardagslag brukar kallas vattenförvaltningsförordningen (VFF). Den utfärdades i juni 2004 och behandlar indelning i vattendistrikt, vattenmyndigheterna och deras roll samt de olika arbetsmoment som skall utföras. Sedan 2004 är också Sverige indelat i fem vattendistrikt vilket utgör grunden för förvaltningen av vatten och genomförandet av vattendirektivet. Även miljöbalken och annan lagstiftning t.ex. för grundvatten reglerar arbete med den svenska vattenförvaltningen. Genom grundvattendirektivet 6, ett så kallat dotterdirektiv till ramdirektivet för vatten, regleras särskilda åtgärder för grundvatten i enlighet med vissa artiklar i vattendirektivet. Åtgärderna omfattar bl.a.; a) Kriterier för bedömning av god kemisk grundvattenstatus. b) Kriterier för identifiering och vändning av betydande och ihållande uppåtgående trender och för fastställande av utgångspunkter för att vända trender. Direktivet kompletterar också de bestämmelser i syfte att förebygga eller begränsa att föroreningar kommer ut i grundvattnet som redan finns i direktiv 2000/60/EG och syftar till att förebygga försämring av alla grundvattenförekomsters status. Ramdirektivet för vatten innebär till viss del att det ska ske en samordning med nitratdirektivet eftersom vissa hänvisningar finns i vattendirektivet till nitratdirektivet. Samordningen gäller t.ex. övervakning av vattenkvaliteten, att de känsliga områdena ska finnas förtecknade och att åtgärder som ingår i nitratdirektvet ska tas hänsyn till vid utformandet av åtgärdsprogram enligt vattendirektivet. 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/118/EG av den 12 december 2006 om skydd för grundvatten mot föroreningar och försämring 8

3.2 Åtgärder enligt nitratdirektivet I nitratdirektivet anges de åtgärder för ett minska kväveläckaget som ett land minst måste anta för de områden som utpekats som känsliga områden. I Sverige har bestämmelserna som krävs för att uppfylla nitratdirektivet, det svenska åtgärdsprogrammet, samlats dels i Förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket och dels i ett dokument som regleras genom Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring. Andra internationella åtaganden, t.ex. HELCOM, och även de svenska nationella miljömålen har påverkat framtagandet av bestämmelserna i föreskriften. För vissa aktiviteter och åtgärder finns tydliga bestämmelser i lagstiftningen, för andra är bestämmelserna bara allmänt hållna. Vare sig det finns detaljerad lagstiftning för en åtgärd eller inte gäller alltid miljöbalkens allmänna hänsynsregler. De innebär kortfattat att alla som bedriver eller tänker bedriva en verksamhet måste skaffa sig den kunskap och vidta de åtgärder som behövs, för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. Åtgärdsprogrammet reglerar inte bara jordbruksåtgärder inom de känsliga områdena utan gäller även för övriga landet, även om vissa begränsningar är specificerade att gälla endast för det känsliga området. Åtgärderna i programmet genomförs genom att tillämpa fyra olika strategier där lagstiftning är en av dem. Även miljöersättningar, rådgivning och information samt forsknings- och utvecklingsarbete bidrar till genomförandet. Det svenska åtgärdsprogrammet och föreskrifterna utvärderas och revideras med ca 4-5 års mellanrum. En ny, större genomgång har genomförts under år 2009 och har lämnats till regeringen i april 2010. Det förslag till handlingsprogram som togs fram ska komma att gälla under perioden 2011 till 2016. I förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket regleras lagringskapacitet för stallgödsel, samt bestämmelser för en viss andel höst- eller vinterbevuxen mark. Även vilka områden som utpekats som känsliga anges i förordningen. I Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) finns bestämmelser om krav på spridningsareal, särskilda spridningsbestämmelser, bestämmelser om lagring och påfyllning av stallgödsel, samt detaljerade bestämmelser om höst- och vinterbevuxen mark. De föreskrifter som för närvarande gäller för de känsliga områdena, utöver vad som gäller i hela landet, är kortfattat följande; Kravet för lagringskapacitet för stallgödsel är mer långt gående än i övriga landet men varierar också beroende på i vilken del av det känsliga området som gården är belägen. Dokumentation ska finnas över hur lagringsvolymen har beräknats samt över den beräkning av grödans kvävebehov som brukaren måste göra. Stallgödsel får inte tillföras i större mängd än vad som motsvarar 170 kg totalkväve per hektar spridningsareal och år. Inför höstsådd får högst 60 kg lättillgängligt kväve per hektar tillföras. Vissa olika försiktighetsmått ska iakttas vid spridning av gödsel. Gödselmedel får inte spridas på jordbruksmark närmare än 2 meter från kant som gränsar till vattendrag eller sjö. Vid lutning större än 10 procent är det också förbjudet att sprida stallgödsel. 9

Under året gäller olika spridningsrestriktioner. Det är t.ex. förbjudet att sprida gödselmedel vid vissa tidpunkter. Dessa så kallade stängda perioder är mer omfattande i de känsliga områdena än för övriga landet och varierar beroende på vilket känsligt område som avses. Inom känsligt område får gödselmedel inte spridas på vattenmättad eller översvämmad mark. Även på snötäckt eller frusen mark gäller spridningsförbud. För eventuella nya områden kan förskrifterna komma att utökas för att uppfylla de minimikrav som finns i nitratdirektivet. Detta behandlas närmare i kapitel 8.3 Konsekvenser för lantbruket. 4 Nitratkänsliga områden 4.1 Kriterier för utpekande I direktivet specificeras vilka kriterier som ska användas för att ange vattenområden som är känsliga för förorening av nitrater. Medlemsstaterna ska i enlighet med dessa kriterier förteckna de vatten som är förorenade eller som kan förorenas om åtgärder i enlighet med direktivet inte vidtas. Inom en tvåårsperiod efter dagen för anmälan av direktivet ska medlemsstater som känsliga områden ange alla kända områden inom deras territorier från vilka avrinning sker till de vattenområden som förtecknats och som bidrar till förorening. Följande kriterier anges för förteckning av vattenområden; A. Vattenområden som avses i artikel 3.1 skall förtecknas med ledning av bl.a. 1) om sött ytvatten som används eller skall användas för utvinning av dricksvatten har eller, om åtgärder enligt artikel 5 inte vidtas, kan ha en högre nitrathalt än den som fastställts i enlighet med direktiv 75/440/EEG 7, 2) om grundvattnets nitrathalt överstiger 50 mg/l eller kan komma att göra det om åtgärder i enlighet med artikel 5 inte vidtas, 3) om naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, flodmynningar, kustvatten och havsvatten är eutrofierade eller kan bli det om inte åtgärder i enlighet med artikel 5 vidtas. B. Vid tillämpningen av dessa kriterier skall medlemsstaterna även beakta 1) vattnets och markens fysikaliska och miljömässiga egenskaper, 7 Upphävd 21 december 2007 genom vattendirektivet dvs Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättandet av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område 10

2) aktuell kunskap om kväveföreningars uppträdande i miljön (vatten och mark), 3) aktuell kunskap om effekten av de åtgärder som vidtas i enlighet med artikel 5. Ett medlemsland behöver inte ange särskilda känsliga områden om man väljer att upprätta och tillämpa ett åtgärdsprogram enligt nitratdirektivet för hela landet. 4.2 Utbredning av nuvarande känsliga områden Sverige förtecknade i december 1995 ett antal vatten- och landområden som känsligt område. Efter det har områden lagts till vid två tillfällen, i augusti 2002 och i juni 2003. De förändringar som skett listas i tabell 1. I figur 3 anges de kustområden och sjöar som förtecknats enligt artikel 3.1 och i figur 4 visas samtliga känsliga områdens geografiska utbredning. Områdenas omfattning anges i 5 förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket. De områden som anges är; 1. Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län, kustområdena i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Västra Götalands län samt Öland, och 2. övriga delar av Stockholms län samt delar av Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Västra Götalands, Örebro och Västmanlands län. I 2 och bilaga 1 i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring, finns en detaljerad beskrivning av vilka delar av Sverige som tillhör de känsliga områdena. Eftersom vissa gränser för känsliga områden följer gränserna för församlingar, vilket kan ändras, har det fastslagits (SJVS 2004:62 ) att gränserna för känsliga områden ska följa 2004 års församlingsindelning. 11

Tabell 1. Förtecknade känsliga områden, årtal för förteckning, tillämpbara kriterier enligt bilaga 1 i direktivet och artikel 3.1 och 3.2 Område År Kriterier Artikel Kustområdena i egentliga Östersjön, Kattegatt och 1995 A3 och B1-3 3.1 Skagerack Ringsjön och dess tillrinningsområden 1995 A3 och B1-3 3.1 Kuststräckan från den norska gränsen till och med 1995 Ej aktuellt 3.2 Stockholms skärgård och Blekinge, Skåne, Hallands och Gotlands län samt Öland Jordbruksdominerade områden i Göta älvs 2002 Ej aktuellt 3.2 huvudavrinningsområde söder och sydväst om Vänern med avrinning till Kattegatt och Skagerack Delar av Motala ströms och Söderköpingsåns 2002 Ej aktuellt 3.2 huvudavrinningsområden Jordbruksdominerande områden med tillrinning till 2002 Ej aktuellt 3.2 Mälaren i Norrströms huvudavrinningsområde Jordbruksdominerade områden väster om Hjälmaren 2002 Ej aktuellt 3.2 Sjöarna Hjälmaren och Mälaren 2002 A3 och B1-3 3.1 Ytterligare områden i Västra Götalands, Östergötlands och Södermanlands län 2003 Ej aktuellt 3.2 1. Kustområdena i egentliga Östersjön 2. Kustområdena i Kattegatt 3. Kustområdena i Skagerack 4. Ringsjön 5. Mälaren 6. Hjälmaren Figur 3. Kustområden och sjöar i södra Sverige som förtecknats som förorenade enligt artikel 3.1 i nitratdirektivet. 12

Figur 4. Karta som visar det känsliga området som förtecknades 1995 och det känsliga området som lades till år 2002 och 2003. Även län och huvudavrinningsområde är markerat. 13

5 Ytvatten Landområden med avrinning till ytvatten som är förorenade eller där det finns en risk att de kan komma att förorenas ska förtecknas som känsligt område. De ytvatten som avses är sött ytvatten som används eller ska användas för utvinning av dricksvatten och som kan ha en högre nitrathalt än den som fastställts i enlighet med direktiv 75/440/EEG. Eftersom detta direktiv upphört att gälla från år 2007 är det kriterier och hänvisningar som ställts upp i ramdirektivet för vatten som bestämmer nitrathalten. I praktiken påverkar detta inte den nitrathalt som ska gälla som gräns vid förteckning av vattenområden, även om gränsen inte är specifikt angiven i ramdirektivet för vatten. Artikel 7 i ramdirektivet för vatten handlar om uttag av vatten som används för dricksvatten. Där görs en hänvisning till direktiv 98/83/EG 8 (dricksvattendirektivet) vilket behandlar kvaliteten för dricksvatten och där kvalitetsnormen för nitrat angetts till 50 mg/l. Lydelsen kan ha en högre nitrathalt förklaras inte närmare i nitratdirektivet. I riktlinjerna för rapportering enligt artikel 10 från kommissionen har det föreslagits att vid klassningen av nitrathalter bör även klassen mellan 40-50 mg/l användas. Detta för att indikera om det finns en risk att halterna vid en mätstation kan överstiga 50 mg/l. Kriteriet anger egentligen att det är dricksvattenförekomster som ska förtecknas. Det har dock framkommit genom domslut i EG-domstolen att alla förekomster av ytvatten (och grundvatten) ska omfattas av nitratdirektivet, och inte bara dricksvattenförekomster (ärende nr C-396/01 och C-69/99). Som underlag för bedömningen har därför använts resultat från alla typer av övervakning, utan åtskillnad för användningsområde. 5.1 Underlag för bedömningen Den svenska vattenkvaliteten följs till största delen genom olika miljöövervakningsprogram som finansieras och samordnas av Naturvårdsverket. Data lagras hos olika så kallade datavärdar och är tillgänglig för allmänheten. I första hand lagras nationella data, men även uppgifter framtagna på regional nivå av t.ex. olika länsstyrelser kan lagras hos respektive datavärd. Under åren har vissa mätprogram omarbetats för att bättre uppfylla de nya behov som t.ex. olika EU-direktiv har medfört. Senast omarbetades flera övervakningsprogram i och med att nya behov framkom i ramdirektivet för vatten. För genomgången av tillståndet i ytvatten i denna översyn har data främst använts från miljöövervakningsprogrammet sötvatten och dess undersökning i vattendrag och sjöar. Medelvärden och maxhalter har klassats för perioden 2006 till 2008. Inom sötvattensprogrammet undersöks inte bara ytvatten i sjöar och vattendrag utan även grundvatten (se avsnitt om Grundvatten). Nitratdirektivet anger inga begränsningar vad gäller storleken på ytvattenförekomster som kan komma i fråga för utpekande. Därför har data från både små och stora vattendrag och sjöar använts för genomgången. Rådata från miljöövervakningen av sötvatten har tagits fram av SLU. 8 Rådets direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten 14

Eftersom data från miljöövervakningen inte har klassats med avseende på om de används för uttag av dricksvatten eller inte har det varit nödvändigt att även specifikt undersöka halter i dricksvattentäkter. Utöver data från miljöövervakningen har därför uppgifter om råvatten från ytvattentäkter använts som underlag. Dessa data lagras i Vattentäktsarkivet och har tillhandahållits av SGU. 5.1.1 Miljöövervakning SLU är nationell datavärd för de delar av övervakningen inom sötvattenprogrammet som omfattar sjöar och vattendrag. De är även utförare av vattenprovtagning och analyser av vattenprover. För att bättre uppfylla de krav som ställs inom ramdirektivet för vatten har sötvattenprogrammet reviderats kraftigt, och ett nytt program togs i drift i januari 2007. De delar som avser sjöar och vattendrag, och som nu ingår i programmet, är trendvattendrag, flodmynningar, trendsjöar och omdrevssjöar. Dessa delprogram kompletteras av bl.a. regional miljöövervakning samt övervakning i de stora sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren. Till översynen av nitratkänsliga områden har data nyttjats från i princip alla delprogram inom sötvattenövervakningen och även viss data från regional övervakning som utförs inom samordnad recipientkontroll. Resultat från omdrevssjöarna har dock inte använts. Trendprogrammen för vattendrag och sjöar genererar olika tidsserier och har främst som syfte att kunna ge svar på frågor om hur miljön förändras, både i påverkade och opåverkade områden. Detta program ersätter de tidigare referensvattendragen och sjöarna vilket innebär att de flesta stationerna har undersökts under lång tid. Ett fåtal sjöar och vattendrag tillkom vid revideringen 2007. Revideringen av programmen innebar främst att de biologiska undersökningarna utökades jämfört med tidigare. För trendvattendragen omfattar undersökningarna månadsvis provtagning och analys av vattenkemi i 67 vattendrag. Deras avrinningsområden varierar i storlek från ca 1 km 2 till över 10 000 km 2. Inom delprogram trendsjöar undersöks 106 sjöar. Ytvattnet provtas 4 gånger per år för vattenkemisk analys vilket motsvarar ett prov per säsong. Utöver detta undersöks 10 sjöar med månadsvis provtagning av vattenkemin under den isfria delen av året. Sjöarnas medelarea är 2 km 2 och varierar mellan 0,02 52,6 km 2. I delprogrammet flodmynningar ingår större vattendrag, 47 stycken, som tillsammans svarar för 85 % av den årliga avrinningen till havet från Sverige. Mätningarna skapar framförallt ett viktigt underlag för att beräkna belastningen på havet och består främst av vattenkemiska analyser. Avrinningsområdena varierar i storlek från ca 100 till 48 000 km 2. 5.1.2 Ytvattentäkter I vattentäktsarkivet hos SGU finns samlat egenskaper om och analysresultat från enskilda och allmänna vattentäkter. Både grund- och ytvattentäkter ingår i arkivet vilket beskrivs närmare i avsnittet om grundvatten. För närvarande finns 186 ytvattentäkter registrerade i arkivet. Underlagsmaterial om ytvattentäkter har sammanställts av SGU. 15

5.2 Resultat 5.2.1 Miljöövervakning 5.2.1.1 Vattendrag Medelvärden av nitrathalter har beräknats för perioden 2006 till 2008 för totalt 283 olika vattendrag, relativt jämt fördelade över Sverige (tabell 2). Endast stationer med minst 3 mätningar under perioden har tagits med men de flesta stationer har minst 10 mättillfällen för nitrat. Resultatet visar att samtliga vattendrag har låga medelvärden av nitrat. Endast 10 vattendrag hamnar i klassen 10-25 mg/l och övriga har lägre medelvärden än 10 mg/l för perioden 2006-2008. Klassningen har gjorts enligt riktlinjer för rapportering av artikel 10 i nitratdirektivet. Utöver medelvärden har maxhalter av nitrat för 375 vattendrag klassats för perioden 2006-2008. Att fler vattendrag ingår i klassningen av maxhalter jämfört med medelvärden beror på att samtliga vattendrag tagits med, oberoende av antal mättillfällen under perioden. Detta innebär att för ett antal vattendrag återspeglas inte en maxhalt eftersom endast ett mättillfälle finns. Resultatet ger ändå en uppfattning om i vilken storleksordning halterna befinner sig och har därför tagits med. För maxhalter visar resultatet att endast 3 vattendrag befinner sig i klassen 40-50 mg/l vilket då skulle utgöra en risk för att halten ska överstiga 50 mg/l. Avrinningsområdena till 2 av dessa vattendrag är dock redan utpekade som känsliga områden. Vattendraget med högst maxhalt är ett tillflöde till Vättern där halterna av nitrat vid olika mättillfällen varierar från under 1 mg/l till 44 mg/l vilket gör att medelhalten är 17 mg/l för 2006-2008. De flesta vattendragen (90 %) har maxhalter som är lägre än 10 mg/l för perioden. I figur 5 visas vattendragens placering i landet samt nitratklassningen av medelhalter med olika färger. Tabell 2. Klassning av nitrathalter (mg/l) för vattendrag, medelvärden för 2006-2008 samt maxhalter under perioden 2006-2008 Klass nitrathalt (mg/l) Antal stationer i vattendrag Medel 2006-2008 Max 2006-2008 <10 273 337 10 <25 10 30 25 <40-5 40 <50-3 50 - - Summa stationer 283 375 16

Figur 5. Vattendrag (283 stycken) undersökta inom miljöövervakningen. Klassning av medelvärden av nitrathalter för perioden 2006-2008. 17

5.2.1.2 Sjöar För totalt 290 mätstationer i sjöar har medelvärden av nitrat (mg/l) beräknats för perioden 2006-2008. Eftersom vissa sjöar t.ex. Mälaren, Vänern, och Vättern har fler än en mätpunkt innebär det att färre sjöar än 290 har provtagits men ingen åtskillnad i resultatet har gjorts för detta. Proverna är tagna på 0,5 meters djup. Medelvärdena utgörs av minst tre mättillfällen under perioden. Samtliga mätstationer hade låga medelvärden, mindre än 10 mg/l. Även maxhalter för perioden var låga (tabell 3). I figur 6 visas var sjöarna är belägna i landet samt nitratklasser för medelvärden. Totalt har 274 sjöar ritats ut i kartan. För de sjöar som hade mer än en mätpunkt har medelvärdet beräknats för sjön vilket gör att det är färre mätstationer som visas i kartan jämfört med tabell 3. Tabell 3. Klassning av nitrathalter (mg/l) för sjöar, medelvärden för 2006-2008 samt maxhalter under perioden 2006-2008 Klass nitrathalt (mg/l) Antal stationer i sjöar Medel 2006-2008 Max 2006-2008 <10 290 287 10 <25-3 25 <40 - - 40 <50 - - 50 - - Summa stationer 290 290 18

Figur 6. Sjöar (274 stycken) undersökta inom miljöövervakningen. Klassning av medelvärden av nitrathalter för perioden 2006-2008. 19

5.2.2 Ytvattentäkter Resultat från analyser av råvatten från ytvattentäkter har sammanställts för perioden 2006 till 2008. I figur 7 visas en fördelning där nitrathalter i vattentäkterna har klassats. Resultatet för de 62 täkterna visar på mycket låga halter, med en maxhalt av nitrat på knappt 4 mg/l. Resultatet visas även i en karta i figur 8 där mätstationernas placering är angiven. Nitrat i kommunala ytvattentäkter, 2006-2008 Figur 7. Halter av nitrat (mg/l) i råvatten från kommunala ytvattentäkter. Medelvärden per vattentäkt för åren 2006 till 2008. 20

Figur 8. Halter av nitrat (mg/l) i ytvattentäkter beräknade som medel för perioden 2006-2008. 21

5.3 Slutsats Underlagsmaterialet visar inte på att några nya nitratkänsliga områden behöver pekas ut med utgångspunkt i kriteriet om ytvatten som dricksvatten. Eftersom Sverige inte har baserat tidigare utpekanden på detta kriterie blir det inte heller frågan om att ta bort några delar av nuvarande områden. Halterna av nitrat i sjöar och vattendrag som undersöks inom ramen för miljöövervakningen är generellt låga och överstiger inte gränsen 50 mg/l. Även halterna i råvatten från ytvattentäkter är mycket låga och det bedöms inte som att det föreligger en risk att halterna ska överstiga 50 mg/l, varken för täkter eller för stationer inom miljöövervakningen. 6 Grundvatten I Sverige utgörs nästan hälften av kommunala dricksvattnet av grundvatten eller så kallat förstärkt grundvatten vilket innebär att vatten från sjöar, älvar och åar har fått filtrera genom grusavlagringar. Genom klimat och geologi, framför allt de många sandoch gruslagringarna i form av till exempel rullstensåsar, finns det bra förutsättningar för god tillgång på bra och lätt uttagbart grundvatten. Drygt 1,2 miljoner permanentboende och ungefär lika många fritidsboende har sin dricksvattenförsörjning från egen, borrad eller grävd, brunn (SGUs hemsida). Kvalitetsaspekter för dricksvatten regleras genom Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten, omtryck (LIVSFS 2005:10) vilket i sin tur baseras på EU-direktivet 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten. Detta är ett hälsoinriktat minimidirektiv som tillåter strängare nationella regler. Reglerna gäller för dricksvatten från vattenverk som levererar mer än tio kubikmeter per dag eller försörjer fler än 50 personer. Även om volymen understigs, omfattas dricksvatten som levereras som en del av en kommersiell eller offentlig verksamhet. För nitrathalter i dricksvatten anger föreskriften att vatten med en halt av nitrat som överstiger 50 mg per liter ska bedömas som otjänligt. Gränsvärdet för tjänligt med anmärkning är 20 mg nitrat/l. För enskild vattenförsörjning har riktvärden satts till samma haltnivåer i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2003:17) om försiktighetsmått för dricksvatten. I nitratdirektivet anges att grundvatten ska förtecknas om nitrathalten överstiger 50 mg/l eller kan komma att göra det om åtgärder enligt direktivet inte vidtas. Detta innebär att tillrinningsområden till grundvatten där en risk finns att halten ska överstiga 50 mg/l eller där den överstigs, bör pekas ut som känsligt område. Innebörden av formuleringen kan komma att göra det (d.v.s. överstiga 50 mg nitrat/l) är inte definierad i direktivet. Däremot har det i riktlinjer för rapportering enligt artikel 10 från kommissionen föreslagits att vid klassningen av nitrathalter bör även klassen mellan 40-50 mg/l användas. Detta för att kunna spegla utvecklingen för en mätstation i ett område med risk för short-term overstepping of the standard. 22

6.1 Underlag för bedömningen Underlagsmaterial för grundvatten har tagits fram av SGU 9 som är nationell datavärd för grundvattendata framtagen inom miljöövervakningen. Nitratdirektivet anger inga begränsningar för vilka grundvatten som omfattas av direktivet men i och med att ramdirektivet för vatten trädde i kraft sker en samordning mellan de bägge direktiven. Detta innebär dock inte att tillämpningen av nitratdirektivet borde begränsas till de avgränsade grundvattenförekomsterna enligt ramdirektivet för vatten. Även mindre grundvattenförekomster borde ingå i översynen eftersom man kan utläsa i domslut från EG-domstolen att alla förekomster av yt- och grundvatten som kan överstiga eller som överstiger 50 mg nitrat/l ska pekas ut (ärende nr C-396/01 och C-69/99). För översynen har därför uppgifter som tagits fram inom ramen för miljöövervakning i grundvatten använts, utan åtskillnad för förekomstens storlek, samt även resultat från analyser gjorda i allmänna och enskilda vattentäkter vilket tillhandahålls genom vattentäktsarkivet. Data har sammanställts för perioden 2006 till 2008. 6.1.1 Miljöövervakning Grundvattnets kemiska sammansättning har övervakats av SGU, Sveriges geologiska undersökning, sedan 1960-talet. Övervakningens syfte har varit att få kunskap om grundvattnets variationer i förhållande till geologi, klimat och topografi. Övervakningen bedrivs idag inom två olika delprogram, dels genom det så kallade Grundvattennätet och dels inom den nationella övervakningen Referensstationer grundvatten. Syftet med övervakningen har varit att skapa långa tidsserier för att kunna följa upp effekterna av t.ex. försurning och övergödning. De flesta mätstationerna är belägna i områden som saknar påverkan av lokala föroreningskällor och kan därför betraktas som referensstationer som kan användas för att följa upp effekterna av åtgärder för att minska luftburen miljöpåverkan. Som komplement till den nationella övervakningen utförs vissa regionala mätningar, men syftet med dessa mätningar är inte alltid att skapa tidsserier utan kan handla om enstaka undersökningar. I SGUs grundvattennät ingår för närvarande 30 stationer varav 27 är små magasin i företrädesvis morän och svallsand. Övriga 3 stationer övervakar stora magasin, varav 2 i slutna akviferer. Provtagningen görs två gånger per år. Från och med år 2007 finns ett reviderat mätprogram för Referensstationer grundvatten. Detta är anpassat för de nya krav som ställs genom ramdirektivet för vatten och det svenska miljömålsarbetet och ska generera underlag för referensvärden och bakgrundshalter i av människan opåverkade miljöer. I mätprogrammet ingår 80 stationer som provtas flera gånger per år (trendstationer) och drygt 500 stationer som provtas inom ett omdrevsprogram som löper över sex år. Resultat från omdrevsprogrammet har inte tagits med här eftersom det endast rör sig om ett mättillfälle var sjätte år för varje station. I Referensstationer grundvatten provtas både stora och små akviferer. Stationerna utgörs av provtagningsrör, brunnar och källor i allmänna grundvattentäkter. 9 Sveriges geologiska undersökning 23

6.1.2 Vattentäktsarkivet I vattentäktsarkivet finns samlat information om de allmänna och enskilda vattentäkter där uttaget är större än 10m 3 vatten per dygn, eller som försörjer fler än 50 personer under minst en vecka per år. En allmän vattentäkt innebär en vattentäkt över vilken en kommun har ett rättsligt bestämmande inflytande och som har ordnats och används för att uppfylla kommunens skyldigheter enligt Vattentjänstlagen (2006:412). Kommunala VA-bolag tillhandahåller informationen som omfattar både fysiska och geografiska egenskaper för vattentäkterna. I arkivet finns dessutom resultat från kemiska analyser av råvatten vilket tillhandahålls direkt av analyslaboratorierna. Det finns för närvarande 1 771 allmänna grundvattentäkter registrerade i vattentäktsarkivet. Många vattentäkter saknar vattenkemiska råvattenanalyser och materialet är heterogent. Databasen innehåller även information om större, enskilda vattentäkter vilket avser vattentäkter som inte ingår i en allmän VA-anläggning utan drivs av en enskild fysisk eller juridisk person och inte av en kommun. En enskild vattentäkt används för annan vattenförsörjning än för kommunens allmänna. För närvarande finns information som omfattar fysiska och geografiska egenskaper för 688 större enskilda vattentäkter i vattentäktsarkivet. 6.2 Resultat 6.2.1 Miljöövervakning Totalt har 124 stationer som ingår i den nationella miljöövervakningen av grundvatten klassats med avseende på nitrathalter (tabell 4). Klassningen har gjorts av medelvärden beräknade för perioden 2006-2008. Resultatet visar att merparten av stationerna har mycket låga medelvärden, mindre än 2 mg/l och att inga stationer har ett medelvärde för 3-årsperioden som överstiger 50 mg nitrat per liter. De två stationer som befinner sig i klassen 20-50 mg/l har medelvärden som är 26 respektive 36 mg nitrat/l för åren 2006-2008. Stationerna har även ritats ut i en karta där de olika klasserna symboliseras med olika färger (figur 9). 24

Tabell 4. Antal stationer för grundvattenövervakning uppdelade i olika nitratklasser och beräknade som medelvärden för perioden 2006-2008 Nitratklass (mg/l) Antal stationer <2 102 2-5 12 5-20 8 20-50 2 Totalt 124 6.2.1.1 Trender En beräkning av trender har gjorts för totalt 92 stationer som undersöks inom ramen för miljöövervakning i grundvatten. Trenderna beräknades för nitrathalter för en 10-års period, 1999 till 2008. Resultatet visar på att fem stationer har signifikant nedåtgående trender och att 16 stationer har en signifikant uppåtgående trend. Eftersom halterna ursprungligen är mycket låga innebär dock de uppåtgående trenderna endast små ökningar i halter och kan framförallt i norra Sverige kopplas till en ökning i deposition. 25

26 Figur 9. Nitrathalter (mg/l) i grundvatten beräknade som medelvärde för perioden 2006 till 2008. Stationerna, totalt 124 stycken, är undersökta inom den nationella miljöövervakningen av grundvatten. Grå markering anger nuvarande känsliga områden.

Figur 10. Trender beräknade för grundvattenstationer inom den nationella miljöövervakningen av grundvatten för perioden 1999 till 2008. 27

6.2.2 Vattentäkter Kemiska analysdata i vattentäktsarkivet bidrar till att tillfredsställa databehovet för en stor andel dricksvattenförekomster 10 som är avgränsade inom ramen för vattenförvaltningsarbetet. Analysdata finns också från allmänna vattentäkter som tar sitt vatten ur andra grundvattenförekomster som inte är avgränsade, som t.ex. i urberg och morän. I figur 11 visas en fördelning av nitrathalter i olika klasser i totalt 596 grundvattentäkter. Från ca 2/3 av vattenverken saknas uppgifter om nitrathalt i råvatten. Proverna är tagna i råvatten under åren 2006 till 2008. Resultatet visar att det finns en övervägande del täkter med låga halter av nitrat. För ca 73 % av täkterna var halten under 5 mg/l. Endast tre vattentäkter hade medelhalter i klassen 40-50 mg/l varav samtliga är belägna inom nitratkänsligt område i Skåne län. Maxhalten var 44 mg/l. Grundvattentäkternas läge visas i karta i figur 12 där varje täkt markeras med en färg för den nitratklass som avses. Kemiska data från råvattenkontroll av allmänna vattentäkter är rent fysikaliskt mer representativa för en grundvattenförekomst än data från enskilda brunnar och provtagningsrör. Skyddsområden med föreskrifter kan dock innebära att t.ex. jordbruksverksamheter har mindre påverkan på grundvattnet som tillförs de skyddade vattentäkterna än den har i övriga delar av grundvattenförekomsten som eventuellt hyser enskilda vattentäkter. Allmänna, kommunala, vattentäkter kan också komma att stängas och uttagspunkten flyttas om det finns risk för att halten av nitrat ska överstiga 50 mg/l. Detta gör att resultaten eventuellt får en övervikt av stationer med låga halter än vad som egentligen är representativt för grundvattenkvaliteten i landet. 10 Dricksvattenförekomst är grundvattenförekomster med ett uttag av dricksvatten större än 10 m 3 /dygn eller som förser fler än 50 personer/dygn. 28

Nitrat i kommunala grundvattentäkter, 2006-2008 Figur 11. Halter av nitrat (mg/l) i råvatten från kommunala grundvattentäkter. Medelvärden per vattentäkt för åren 2006 till 2008. 29

30 Figur 12. Medelvärden 2006-2008 för nitrathalter (mg/l) i råvatten från kommunala grundvattentäkter från vattentäktsarkivet.

6.3 Slutsats De låga halter av nitrat som har uppmätts i grundvatten föranleder inte att Sverige pekar ut ytterligare känsliga områden enligt kriteriet om grundvatten i nitratdirektivet. Denna slutsats grundas dock på datamaterial från den nationella miljöövervakningen som är utformad främst för att mäta effekter från luftburna föroreningar samt kommunala grundvattentäkter som oftast omfattas av vattenskyddsområden. Därför är urvalet av mätplatser inte helt representativt för jordbruksområden. Eftersom Sverige inte pekat ut några känsliga områden med anledning av kriteriet för grundvatten är det inte heller aktuellt att ta bort några delar av det nuvarande känsliga området. 7 Eutrofiering Med eutrofiering avses enligt definitionen i direktivet, berikning av vatten genom tillförsel av näringsämnen, vilket medför ökad tillväxt av alger och ökad växtlighet, så att balansen mellan organismerna i vattnet störs på ett oönskat sätt och att vattenkvaliteten påverkas negativt. Det framgår genom beslut i EG-domstolen mot Frankrike år 2002 (C-258/00) att även eutrofiering genom fosfor avses i detta sammanhang. Det innebär att det inte går att bortse från fosfor när känsliga områden ska utses, särskilt som fosfor oftast är det ämne som i stort reglerar tillväxten i söt- och bräckvatten. När det gäller eutrofiering låg ursprungligen tyngdpunkten i direktivet på förändringar som orsakas av kvävepåverkan. En förskjutning av tillämpningen ska ses mot bakgrund av ett förbättrat kunskapsläge om vad som orsakar eutrofiering. Vid tillämpningen av eutrofieringskriteriet, liksom för andra kriterier, ska enligt direktivet vattnets fysikaliska och miljömässiga egenskaper, aktuell kunskap om kväveföreningars uppträdande i mark och vatten, samt aktuell kunskap om effekterna av de åtgärder som sätts in enligt direktivet beaktas. Vid översynen ska hänsyn dessutom tas till förändringar och omständigheter som inte tidigare kunnat förutses. Det finns inte någon generell metod för att bedöma eutrofiering enligt nitratdirektivet som gäller för hela EU. Varje medlemsland använder de metoder som arbetats fram utifrån nationella förutsättningar. Som en del i bedömningen av eutrofiering, ska områden avgränsas där jordbruket har väsentlig påverkan. Detta framgår inte av direktivet i sig utan av ett antal domar från EG-domstolen där kommissionen med framgång har drivit att jordbruksområden där jordbruket har väsentlig påverkan på vattenkvaliteten ska tas med. Genom dessa domar ges en bild av vad som menas med väsentlig påverkan. I domen mot lantbrukare i England 1999 (C-293/97), fastslår domstolen att områden kan pekas ut om kväveföreningar väsentligt bidrar till den totala nitrathalten. 31

I domen mot Belgien 2005 (C-221/03), har domstolen utvecklat synpunkter vad som gäller för jordbrukets andel. En av frågorna gäller eutrofiering av kustvatten, som Belgien inte tagit hänsyn till vid utpekande av känsliga områden. Det vallonska jordbruket bidrar enligt uppgift i domen med 17 % respektive 19 % av belastningen till två kustområden, vilket domstolen anser vara långt ifrån obetydligt. Ett av huvudmotiven är här att minska kvävebelastningen och därmed eutrofieringen av Nordsjön. 7.1 Underlag för bedömningen När 2006 års översyn gjordes hade en preliminär riskbedömning för övergödning utförts enligt vattendirektivet. Eftersom bedömningen var preliminär, bedömdes underlaget vara för osäkert för att det skulle kunna användas för att utse känsliga områden. Jordbruksverket bedömde därför att det skulle bli möjligt att ta hänsyn till resultatet av arbetet enligt vattendirektivet vid nästa översyn. Sedan 2006 har vattenmyndigheterna sammanställt och den 22 december 2009 fastställt status och miljökvalitetsnormer för ett stort antal vattenförekomster. De bedömningar som ligger till grund för dessa bedömningar finns nu tillgängliga på ett nationellt plan, och kan utnyttjas för att bedöma vilka vatten som är eutrofierade eller riskerar att bli det. 7.1.1 Vattenmyndighetens bedömning av övergödning En särskild sammanvägning av de parametrar som speglar övergödning (enligt tabell 5) för hela landet har levererats av vattenmyndigheten för Norra Östersjön. Bedömningen av eutrofiering bygger i detta fall enbart på att sådana vattenförekomster där det finns mätvärden har tagits med. Mätvärden kan vara av två slag, dels biologiska parametrar, till exempel växtplankton och bottenfauna, och dels fosforhalter. Huvudprincipen har varit att den parmeter som visar kraftigast eutrofiering har styrt bedömningen. I vissa fall har vattenförekomster bedömts inte vara eutrofierade, trots att någon parameter visat på eutrofiering, till exempel när det funnits få mätvärden som tyder på eutrofiering. En översikt över vattenförekomster som bedömts som övergödda enligt vattenmyndighetens sammanställning framgår av karta 1-2 (bilaga 1). Föreliggande eutrofieringsbedömning skiljer sig alltså från statusklassificieringen. Dels är det här frågan om ett annat syfte, dels har bedömningen gjorts på annat vis. Statusklassificeringen av ekologisk status gäller alla faktorer som påverkar ekologisk status. Här är det endast fråga om de faktorer som speglar eutrofiering. Statusklassificeringen görs delvis genom expertbedömningar. Här bygger bedömningen på mätvärden. 32

Tabell 5. Kvalitetsfaktorer och övergödningsparametrar som har använts vid sammanställning och bedömning av eutrofiering av olika typer av vattenförekomster Vattenförekomst Kvalitetsfaktor Parameter/index Sjöar Växtplankton Totalbiomassa Andel cyanobakterier TPI (trofiskt planktonindex) Klorofyll Makrofyter Bottenfauna Fys-kem Trofiindex (TMI) BQI Tot-P Vattendrag Kiselalger IPS TDI Bottenfauna DJ-index Fys-kem Tot-P Kust- och övergångsvatten Makroalger och gömfröiga växter Bottenfauna Växtplankton Fys-kem Biovolym Klorofyll a Siktdjup Näringsämnen (Tot-P, Tot-N, DIN, DIP) Syrebalans 7.1.2 Belastningsberäkningar Det bästa underlag för belastning till havet som finns tillgängligt är för närvarande de nationella beräkningar av belastning och källfördelning som gjorts som underlag till HELCOM 11 i form av PLC5-beräkningarna, vilka tagits fram av konsortiet SMED där SLU och SMHI har utfört en stor del av beräkningarna. En sammanställning av belastning och källfördelning finns i en rapport från Naturvårdsverket (Natuvårdsverket, 2008b). Det sker också ett kontinuerligt arbete för att förbättra modellberäkningarnas 11 Helsingforskommissionen med ansvar för Helsingforskonventionen och förhandlingar om åtaganden för en renare Östersjö. 33

tillförlitlighet. För den som vill läsa mer om detta hänvisas bland annat till rapporter från SMED. 12 PLC5-beräkningarna bygger på att den diffusa belastningen simuleras för delavrinningsområden och uppgifter om punktkällor samlas in. För jordbruksmark sker beräkningarna i två steg. Läckagekoefficienter beräknas för 22 utlakningsregioner, olika grödor, lutning, P-klasser i alven, gödslingsnivåer och jordarter. Retentionen simuleras genom HBV-NP modellen. Kalibrering sker sedan med hjälp av mätdata i vattendrag och vid kusten. Modellen har god överensstämmelse med mätvärden från åmynningar till havet. När det gäller källfördelningen visar kalibreringar som gjorts i inlandet att det fortfarande finns förbättringspotential för belastningen från mindre avrinningsområden. Att modellen har svagheter när det gäller små områden har framförallt statistiska orsaker och är kopplad till upplösningsgraden i indata. Det framgår också av de uppföljningar som gjorts att resultaten kan användas med tillfredställande säkerhet på PLC5-områdesnivå, men inte på delavrinningsområdesnivå. 13 Motsvarande belastningsberäkningar användes redan vid 2006 års översyn av känsliga områden för att beskriva rotzonsläckaget. Eftersom belastningsberäkningarna tar hänsyn till, och gör en sammanvägning av de faktorer som är relevanta för att beskriva jordbrukets belastning och påverkan, är de en lämplig grund för att göra avgränsningar enligt nitratdirektivet, då de används tillsammans med uppgifter om eutrofierade vatten och mätvärden. Kartorna 3-6 (bilaga 1) visar antropogen bruttobelastning och nettobelastning 14 av kväve respektive fosfor från jordbruket per km 2 PLC5-område. 7.2 Beskrivning av arbetsmetoden Under arbetets gång har ett flertal olika alternativa lösningar studerats. Framförallt har olika nivåer av påverkan från jordbruket prövats. För att göra detta har vi använt oss av olika lägsta nivå för belastning från jordbruket. De olika nivåerna har diskuterats i referensgruppen och justeringar har gjorts efterhand. Genom de olika bedömningar som gjorts har med tiden ett huvudalternativ utkristalliserat sig, se vidare under kapitel om överväganden. Vi har även valt att presentera två alternativa nivåer, ett med större och ett med mindre omfattning än huvudalternativet. I beskrivningen av arbetsmetoden exemplifieras ibland från huvudalternativet. Samma metod har dock tillämpats för alla alternativ. Det som skiljer mellan alternativen är 12 www.smed.se; till exempel rapport 20:2009 och 32:2009 13 Rapport Naturvårdsverket 5815 samt SMED:s hemsida 14 Med bruttobelastning avses mängd växtnäring som kommer från källor i ett avrinningsområde (här ett PLC5-område). Med nettobelastning avses den mängd växtnäring som kommer från källor i avrinningsområde och som når havet. Skillnaden mellan bruttobelastning och nettobelastning utgörs av retention, det vill säga den mängd som blir kvar i sediment i vattendragen eller omvandlas och därför inte når havet. För jordbrukets del motsvarar bruttobelastningen den mängd som lämnar åkerkanten eller dräneringssystemet. Med antropogen avses den del av belastningen som orsakas av mänsklig påverkan i motsats till bakgrunden som inte direkt går att påverka. 34

valda belastningsnivåer. I figur 13 ges en schematisk beskrivning av metoden såsom den beskrivs här nedan. Utgångspunkten för att hitta eutrofierade vatten har varit eutrofieringsbedömningar som gjorts under arbetet med vatttendirektivet. Vattenmyndigheten har för detta ändamål gjort ett särskilt urval av vattenförekomster, där det funnits någon form av mätvärden som indikerar eutrofiering. Dessutom är kustzonerna i Skagerack, Kattegatt och Södra Östersjön sedan tidigare känsliga vatten enligt nitratdirektivet. Därför har en särskild bedömning gjorts, som är baserad på belastningen till dessa vatten i sin helhet. Uppgifter om övergödda vattenförekomster kombinerades i nästa steg med belastningsdata från PLC5. Analysen består av två delar där ytvatten i inlandet och havet studeras var för sig. Områden väljs alltså ut antingen på grund av belastning till eutrofierade sjöar och vattendrag i inlandet, eller på grund av belastning till havet. Slutligen läggs valda områden ihop till ett kartskikt och förs över till församlingar. Ett antal olika metoder för att föra över avrinningsområden till församlingar har också prövats. Framförallt har vi provat att ta med eller utesluta församlingar som ligger i kanten av de valda områdena, beroende på hur mycket åkermark som finns i församlingen. Efter ett stort antal försök, har det visat sig vara svårt att nå en bättre överensstämmelse med PLC5-områdenas omfattning, än vad som presenteras nedan i denna metodbeskrivning. Den huvudsakliga analysen har gjorts med hjälp av Gis-verkyget ArcMap. Kvantitativa analyser av bland annat belastning, har också gjorts genom exporter till excel (figur 13). 7.2.1 Avgränsning för ytvatten i inlandet Som utgångspunkt för att avgränsa jordbrukets påverkan har eutrofierade vattenförekomster i inlandet använts, det vill säga det urval av eutrofierade sjöar och vattendrag som gjorts av Vattenmyndigheten för Norra Östersjön. 7.2.1.1 Jordbrukets påverkan För att bedöma jordbrukets påverkan, valdes en viss nivå av antropogen bruttobelastning av fosfor från jordbruksmark per km 2 landyta, som lägsta nivå för belastning. Detta innebär att alla områden med högre belastning valdes ut. I huvudalternativet tillämpades nivån 4 kg per km 2. Nivån har tidigare tillämpats av vattenmyndigheten för att bedöma om jordbruket har påverkan. I nästa steg kombinerades genom en GIS-analys områden som valts utifrån belastningsnivå, med områden som hade eutrofierade vattenförekomster. Urvalet skedde så att de PLC5-områden som både uppfyllde kriteriet på belastning (4 kg P/km 2 i huvudlaternativet) och på att det fanns eutrofierade vattenförekomster valdes ut. Därigenom gjordes också bedömningen att jordbruket bidrog till eutrofieringen av dessa vattenförekomster. 35

7.2.2 Avgränsning för eutrofierade havsområden Havsbassängerna och kustområdena i Skagerack, Kattegatt och Östersjön har till skillnad från övriga havsområden betydande problem med eutrofiering. De är dessutom tidigare känsliga kustvatten enligt nitratdirektivet. Vi valde därför att studera tillrinningen till dessa havsområden vidare i detta arbete. 7.2.2.1 Nivå för nettobelastning Alla huvudavrinningsområden som har sitt utflöde i Skagerack, Kattegatt och Östersjön avgränsades och den totala belastningen till dessa havsområden beräknades. Metoden bygger på att områden som bidrar med den största andelen av jordbrukets belastning till dessa havsbassänger ska utses som känsliga. För detta ändamål summeras PLC5-områden med successivt lägre belastning på havet, tills en viss andel av den totala antropogena nettobelastningen från jordbruket uppnås. På så vis tas de områden som har relativt högst belastning med oavsett vilken nivå som väljs. Proceduren görs en gång för kväve och en gång för fosfor separat, så att de områden som väljs ut på grund av kväveläckage till havet bidrar med viss andel av kvävebelastningen och de områden som väljs ut på grund av fosforläckage bidrar med viss andel av fosforbelastningen. När sedan områdena slås ihop kommer de gemensamt att bidra med en något större andel av belastningen vilket vidare framgår av resultaten. I huvudalternativet sattes denna nivå till 80 % av belastningen, vilket motsvarar alla PLC5-områden med högre belastning än 120 kg N/km 2 netto antropogent kväve från jordbruk och 2,95 kg P/km 2 av netto antropogent fosfor från jordbruksmark. 7.2.2.2 Avgränsning av områden I nästa steg läggs alla avrinningsområden med betydande belastning till havet ihop till ett skikt. I huvudalternativet lades alltså områden med högre belastning än 120 kg N/km 2 netto antropogent kväve från jordbruk ihop med områden med högre belastning än 2,95 kg P/km 2 av netto antropogent fosfor från jordbruksmark. 7.2.3 Sammanslagning av områden Områden som valts ut på grund av eutrofiering i inlandet och på grund av belastning till havet slogs ihop till ett gemensamt kartskikt. Detta gjordes genom att alla områden som valts ut i tidigare steg togs med. Ingen hänsyn togs till om valda avrinningsområden både hade stor påverkan på havet och på eutrofiering i inlandet eller enbart på den ena typen av recipient. 7.2.4 Överföring till församlingar De avrinningsområden som valts ut överfördes i detta steg till församlingar. Först markerades alla församlingar som överhuvudtaget berördes av något av de valda PLC5- områdena. En analys gjordes sedan av hur stor andel av de berörda församlingarnas areal som utgjordes av valda PLC5-områden. En stor andel av församlingarna ingick med hela 36

ytan i PLC5-områden med hög belastning. Så är nästan alltid fallet i slättbygder som har hög växtnäringsbelastning och små församlingar. Församlingar där valda PLC5-områden utgjorde 30 % av ytan eller mer, valdes ut som känsligt område. För att få en så sammanhängande gräns som möjligt mellan känsligt och icke-känsligt område har ett antal församlingar lagts till av administrativa skäl efter att PLC5- områdena förts över till församlingar. Detta gjordes endast för huvudalternativet. Dessutom bedömdes att det finns en förhöjd risk för eutrofiering enligt direktivet i vissa kustområden som redan idag ingår i det känsliga kustområdet och därför lades vissa församlingar till längs kusterna. De församlingar som lagts till av detta skäl bidrar även till att avgränsningen av det känsliga området blir mer enhetlig (se kapitel 8 för en slutlig karta över huvudalternativet). 37

38 Figur 13. Schematisk beskrivning av arbetsflödet för urval av känsliga områden enligt eutrofieringskriteriet. Huvuddelen av arbetet är utfört med analysverktyg i ArcMap.

7.3 Alternativa belastningsnivåer All jordbruksmark läcker näringsämnen i olika grad, och all belastning av näringsämnen till vattendragen har i någon mån betydelse för eutrofiering. Att hitta en lämplig nivå blir därför i någon mån alltid en bedömningsfråga. 7.3.1 Effekt av olika belastningsnivåer i kombination Genom att studera tre olika belastningsnivåer, har vi velat lämna ett bättre underlag som möjliggör en bedömning av rimlig omfattning av de känsliga områdena. De valda belastningsnivåerna i de tre olika alternativen framgår av tabell 6. Tabell 6. Tre alternativ för omfattning på det känsliga området som bygger på olika lägsta belastningsnivåer, vars effekter studerades i undersökningen Alternativ Bruttobelastning P Nettobelastning N Nettobelastning P Bygger på lägsta %-andel av jordbrukets belastning till havet Mindre omfattning 5 kg/km2 230 kg N/km2 4,66 kg P/km2 70 % Huvudalternativ 4 kg/km2 120 kg N/km2 2,96 kg P/km2 80 % Större omfattning 3 kg/km2 80 kg N/km2 1,57 kg P/km2 90 % Resultatet av de tre nivåerna presenteras i form av kartor överförda till församlingar men utan att församlingar som tillkommer av administrativa skäl läggs till. På detta sätt blir det lättast att jämföra de tre alternativen. Dessutom visas skillnader i vilka församlingar som berörs mellan nivåerna samt andel åkermark och typ av företag som förändringarna gäller. Resultatet presenteras även genom beräkningar av hur stor andel av belastningen till havet som områdena bidrar med, hur stor andel av åkermarken som berörs och hur stor del av eutrofierade vattendrag som faller inom det känsliga området. 7.4 Överväganden i förhållande till metoden 7.4.1 Val av mått på belastningen från jordbruket För att beskriva jordbrukets påverkan på PLC5-områdesnivå är belastning i förhållande till hela landarealen ett bra mått. Detta gäller framförallt när många små geografiska områden ska jämföras relativt varandra för att i nästa steg göra avgränsningar av känsliga områden. Det finns även en källfördelning tillgänglig för PLC5-områden. Att använda källfördelning för att avgränsa områden kan vara mindre lämpligt, eftersom det kan förekomma hög belastning från till exempel enskilda avlopp och industri där även belastningen från jordbruket är hög. 39

7.4.2 Inlandsvatten 7.4.2.1 Kvävehalter enligt den förra översynen När klassificeringar av eutrofiering av vattendrag ska göras används fosfor och kväve som en parameter i bedömningen. I de flesta fall är fosfor det begränsande ämnet och därmed det som bäst speglar graden av eutrofiering. Detta gäller oftast under svenska förhållanden. En genomgång av fosfor och kvävehalter i svenska sjöar gjordes vid den förra översynen. Kvävehalterna i svenska sjöar var generellt mycket låga. Totalkvävehalten översteg 5 mg/l, vilket motsvarar > 22 mg nitrat per liter i 4 av 681 sjöar. Som en konsekvens av detta blir kväve reglerande ämne för tillväxt framförallt vid låga halter av fosfor det vill säga i näringsfattiga sjöar. 7.4.2.2 Fosfor reglerande ämne i svenska sjöar och vattendrag En sammanfattning av kunskapsläget när det gäller tillväxtreglerande ämne har gjorts av SLU inför denna översyn. Det är allmänt accepterat att fosfor är det näringsämne som i de flesta fall begränsar primärproduktionen (t.ex. planktonproduktion) i inlandsvatten. Det innebär att det är tillgången på fosfor som bestämmer näringsnivån och att ökad fosfortillförsel kan leda till övergödningsproblem. Det finns också ett nära samband mellan uppmätt fosforhalt och planktonbiomassa. Risken för förekomst av så kallad planktonblomning, det vill säga massförekomst av exempelvis cyanobakterier, ökar också med ökande fosforhalt. Fosfor sätter således de yttre ramarna för primärproduktionen i inlandsvatten, men det finns situationer när kvävet är det begränsande näringsämnet. Det gäller t.ex. näringsfattiga skogssjöar i Norrland med låg tillförsel av oorganiskt kväve via markläckage och atmosfärsdeposition. I sådana sjöar kan halterna oorganiskt kväve nå så låga nivåer under sommar/höst att det blir underskott på kväve relativt fosfor. Under dessa förhållanden är det kväve som begränsar primärproduktionen. Detta gäller dock näringsfattiga sjöar där depositionen står för den huvudsakliga tillförseln av oorganiskt kväve. Dessa sjöar är mer eller mindre opåverkade av kväve från jordbruksmark och de löper inte någon risk att klassas som övergödda. I kraftigt övergödda sjöar kan man också nå en situation där kvävet blir det begränsande näringsämnet. Detta beror snarare på ökad tillförsel av fosfor till nivåer där kväveunderkott uppstår. Växtplankton förmår helt enkelt inte nyttja all tillgänglig fosfor pga. av kvävebrist. Cyanobakterier har dock förmågan att fixera kväve från atmosfären och kan då konkurrera ut andra grupper av växtplankton. I en sådan situation kan tillförsel av oorganiskt kväve (t.ex. som nitratkväve) öka planktonproduktionen. Men det är trots allt fosfortillförseln som är grundorsaken och som måste minskas för att nå balans mellan kväve och fosfor och för att minska risken för massförekomst av cyanobakterier. Sammantaget så är det fosfor som sätter de yttre ramarna för näringstillståndet i våra inlandsvatten och som därför också är den bästa indikatorn för eutrofieringsbedömningar. 15 15 PM Lars Sonesten, SLU (2010-03-10) 40

7.4.2.3 Urvalskriterier för inlandets vatten Vattenmyndigheten har i ett tidigare arbete och med hjälp av statistiska metoder valt nivån 4 kg P/km 2, som urvalskriterium för jordbrukspåverkan. Nivån har bland annat tillämpats i påverkansanalys för att att identifiera risk och områden som utsätts för betydande utsläpp av diffusa källor vilket framgår av till exempel förvaltningsplanen för Södra Östersjöns vattendistrikt.(vattenmyndigheten 2009) Förvaltningsplanen är rapporterad till EU enligt kraven på rapportering enligt vattendirektivet. 16 Senare forskning indikerar att bakgrundsläckaget, med utgångspunkt i fosfor (P-HCl) i alven, är underskattat längs norrlandskusten (SMED 2008). Detta gör i sin tur att det antropogena läckaget för detta område är överskattat i PLC5-beräkningarna. Med tanke på den betydligt lägre andelen eutrofierade vattenförekomster i Norrland samt att Vattenmyndigheten i sitt underlagsmaterial för åtgärdsprogram påtalat behovet av ytterligare mätningar i regionen för att fastställa status, bedömer vi att det i nuläget inte är lämpligt att peka ut dessa områden som känsliga på grundval av eutrofiering av sötvatten. 7.4.3 Havsområden 7.4.3.1 Avgränsning För att göra en rimlig bedömning av jordbrukets påverkan på våra havsområden måste i första hand havsområden med övergödning som miljöproblem avgränsas. Större miljöproblem med syrefria bottnar och algblomning finns framförallt i Östersjön och även i Skagerack och Kattegatt. Bottenhavet har endast små problem med övergödning lokalt och längs kusten. Andelen jordbruksmark i de sex nordliga länen, det vill säga motsvarande de två nordliga vattendistrikten utgör 1,4 % av landarealen. Enligt preliminära resultat från en ny simulering av rotzonsläckaget, minskar även läckaget av växtnäring i Norrland på grund av minskad odling. Inom BSAP föreslås åtgärder för att minska belastningen på Skagerack, Kattegatt och Östersjön. Utredningens resultat pekar sammantaget på att känsliga kustområden med avseende på havsbassänger inte behöver ändras. 7.4.3.2 Belastningsberäkningar och jordbrukets påverkan I Östersjön leder huvudsakligen den totala fosforbelastningen till kraftig eutrofiering. I Västerhavet utgörs problemen till större del av kväve. Det mesta tyder dock på att belastningen av både kväve och fosfor behöver minskas för såväl Östersjön som Skagerack och Kattegatt. Med denna utgångspunkt har vi valt ut områden med högst antropogen nettobelastning av kväve och fosfor från jordbruket enligt PLC5- beräkningarna. Liknande beräkningar har tidigare gjorts inom projektet Finn de områden som göder havet mest (Länsstyrelsen i Västmanland, 2009). 16 Rapporteringsskyldighet för Vattendirektivet för vattendistriktens förvaltningsplaner inklusive åtgärdsprogram (bland annat vattendirektivet artikel 13). 41

Enligt nitratdirektivet ska de områden väljas ut där jordbruket väsentligt bidrar till eutrofieringen. Områden med lerjordar har till exempel större fosforläckage än lättare jordar, som däremot kan högre läckage av kväve. Olika områden kommer därför att väljas ut på grund av olika kriterier. Dagens känsliga områden motsvarar grovt räknat 75 % av den antropogena nettobelastningen av fosfor från jordbruket och uppskattningsvis 85 % av motsvarande belastning av kväve, till Skagerack, Kattegatt och Östersjön. Genom att välja ett område som bidrar till mer än 91 % av den antropogena nettoläckaget av fosfor och 93 % av motsvarande belastning av kväve till Skagerack, Kattegatt och Östersjön, bedömer vi att det avgränsade området omfattar all väsentlig påverkan från jordbruket till dessa havsbassänger. När det gäller belastning till havet motsvarar denna nivå alla PLC5-områden med över 120 kg kväve/km 2 och över 2,95 kg fosfor/km 2 räknat i netto antropogen belastning från jordbruk fördelat över all markanvändning. 7.5 Resultat bedömning av eutrofiering Av totalt 15 574 vattendrag har 1470 bedömts ha övergödningsproblem motsvarande måttlig till dålig status (karta 1, bilaga 1). Fördelningen av vattenförekomster med övergödningsproblem mellan de fem vattendistrikten framgår av tabellerna 7 till 9. I norrlandsdistrikten är andelen eutrofierade vatten betydligt lägre än i övriga vattendistrikt. Även andelen vattenförekomster i sämst klass på grund av eutrofiering är betydligt lägre i Norrland än i södra Sverige. Av kartan framgår att en stor del av påverkade vattendrag ligger i jordbruksbygder inom dagens känsliga områden. Tabell 7. Vattendrag, status sämre än god p.g.a. övergödning (% av totala antalet vattendrag) samt totala antalet vattenförekomster (VF) Distrikt Totalt VF Måttlig Otillfredställande Dålig Bottenviken 4931 3,1 0,0 0,0 3,2 Bottenhavet 7369 5,0 0,4 0,3 5,6 Norra Östersjön 629 35,0 7,0 3,3 45,3 Södra Östersjön 968 19,4 5,4 5,3 30,1 Västerhavet 1706 11,9 4,6 1,6 18,1 Totalt sämre än god Av totalt 7267 sjöar har 566 bedömts ha övergödningsproblem motsvarande måttlig till dålig status (karta 2, bilaga1). Fördelningen framgår av tabell 8. Fördelningen mellan distrikten återspeglar den för vattendrag. 42

Tabell 8. Sjöar status sämre än god p.g.a. övergödning (% av totala antalet sjöar) samt totala antalet vattenförekomster (VF) Distrikt Totalt VF Måttlig Otillfredställande Dålig Bottenviken 1920 3,4 0,1 0,2 3,6 Bottenhavet 3679 2,9 0,3 0,3 3,5 Norra Östersjön 338 27,2 18,9 6,5 52,7 Södra Östersjön 478 9,2 5,6 5,0 19,9 Västerhavet 792 7,7 1,9 1,0 10,6 Totalt sämre än god Av totalt 579 kustvattenförekomster har 286 bedömts ha problem med övergödning (karta 2, bilaga 1). Fördelningen framgår av tabell 9. De största områdena med eutrofierade kustvatten finns som väntat i anslutning till Östersjön. Tabell 9. Kustvatten, status sämre än god p.g.a. övergödning (% av totala antalet kustvatten) samt totala antalet vattenförekomster (VF) Distrikt Totalt VF Måttlig Otillfredställande Dålig Bottenviken 95 7,4 1,1 1,1 9,5 Bottenhavet 62 21,0 1,6 0,0 22,6 Norra Östersjön 135 52,6 31,1 8,1 91,9 Södra Östersjön 177 58,8 16,9 0,0 75,7 Västerhavet 110 4,5 0,0 0,0 4,5 Totalt sämre än god 7.6 Resultat belastningsnivåer Beräkningar har gjorts för tre alternativa belastningsnivåer, vilket leder till olika omfattning på nitratkänsliga området. Här presenteras de tre alternativen samt resultat från beräkningar relaterade till näringsläckage, eutrofiering och de känsliga områdenas omfattning. En sammanfattning av använda parmetrar finns beskrivna i tabell 6. I det slutliga förslaget har även vissa församlingar lagts till av administrativa skäl. För att jämförelsen mellan alternativen ska bli tydligare har inga församlingar lagts till av administrativa skäl i de kartor som presenteras i detta avsnitt. Samtliga alternativ innebär en utökning av det känsliga området med avseende på areal åkermark. Även när det gäller andelen av jordbrukets bidrag till näringsbelastningen till Skagerack, Kattegatt och Östersjön, innebär samtliga alternativ en utökning, utom för kväve i alternativet med mindre utökning av det känsliga området. Samtliga alternativ 43

innebär också att en större andel av eutrofierade sjöar och vattendrag, kommer att ingå i det känsliga området. Detta gäller framförallt för det tre södra vattendistrikten. Tabell 10. Sammanfattning av resultaten av de olika alternativen som tagits fram för det nitratkänsliga områdets omfattning Andel av eutrofa sjöar i de tre södra vattendistrikten Andel av eutrofa vattendrag i de tre södra vattendistrikten Andel av belastning Netto N Andel av belastning Netto P Andel av Sveriges åkerareal Nuvarande känsliga områden Mindre utökning 45 % 62 % 85 % 75 % 62 % 55 % 69 % 84 % 85 % 65 % Huvudalterantiv 65 % 72 % 93 % 91 % 76 % Större utökning 79 % 84 % 98 % 97 % 81 % 7.6.1 Huvudalternativ Alternativet bygger på att områden med högre antropogen nettobelastning än 120 kg N/km2och 2,96 kg P/km 2 väljs ut. Till urvalet läggs sedan områden med antropogen bruttobelastning överstigande 4 kg/km 2 PLC5-områdesareal. Förslaget omfattar 2 013 000 ha, det vill säga 76 % av åkerarealen i Sverige. Detta innebär en ökning med 14 procentenheter från dagens nivå, där känsliga områden omfattar 62 % av landets åkermark. Det innebär att i stort sett alla viktiga jordbruksbygder kommer att ingå (figur 13). När församlingar i det slutliga förslaget tillkommer på grund av administrativa skäl kommer förslaget att omfatta 2 051 000 ha det vill säga 79 % av åkerarealen i Sverige. 44

Figur 13. Församlingar valda enligt huvudalternativet. Urvalet bygger på att områden med högre antropogen nettobelastning än 120 kg N/km 2 och 2,96 kg P/km 2 väljs ut. Till urvalet läggs sedan områden med antropogen bruttobelastning överstigande 4 kg/km 2 landyta i PLC5-området och som även har eutrofierade vatten. För att jämförelsen mellan nivåerna ska bli tydligare, ingår inte församlingar som lagts till av administrativa skäl (ca 1 % av åkerarealen). 45

7.6.1.1 Andel av belastningen Det i huvudalternativet avgränsade området motsvarar 91 % av den antropogena nettobelastningen av fosfor från jordbruk till Skagerack, Kattegatt och Östersjön och 93 % av den antropogena nettobelastningen av kväve till samma område. 7.6.1.2 Andel av eutrofierade vattenförekomster enligt huvudalternativet Av de sjöar och vattendrag som bedömts som eutrofierade, kommer 49 % av landets sjöar och 51 % av landets vattendrag att ingå i det känsliga området enligt förslaget. I de tre södra vattendistrikten, där huvuddelen av utökningen av det känsliga området kommer att ske, ingår 65 % av sjöarna och 72 % av vattendragen i det känsliga området enligt huvudalternativet. Orsaken till att alternativet innebär att fler eutrofierade sjöar och vattendrag kommer att ingå jämfört med dagens känsliga område, är en utökad omfattning och att avgränsningen styrs av modellberäknat fosforläckage från jordbruket. 7.6.2 Mindre utökning än huvudalternativet Alternativet bygger på att områden med högre antropogen nettobelastning än 230 kg N/km 2 och 4,66 kg P/km 2 väljs ut. Till urvalet läggs sedan områden med antropogen bruttobelastning överstigande 5 kg/km2 PLC5-områdesareal. Området utgör 1 730 000 ha vilket är 65 % av Sveriges åkerareal. Av figur 14 framgår vilka församlingar som ingår i alternativet. 7.6.2.1 Andel av belastningen Dessa områden bidrar tillsammans med 84 % av jordbrukets antropogena nettobelastning av kväve till havet och 85 % av jordbrukets antropogena nettobelastning av fosfor till havet. Detta innebär att en större andel av de områden som bidrar med fosforbelastning till havet omfattas av detta alternativ än nuvarande känsliga områden. Alternativet innebär däremot inte någon ökning av omfattningen, när det gäller områden som bidrar med kväve till havet. Resultaten visar att nuvarande känsliga områden är utformade för att vara relativt sett mer effektiva när det gäller att avgränsa områden med betydelse för kväve- än fosforbelastningen till havet. 7.6.2.2 Andel av eutrofierade vattenförekomster enligt alternativ med mindre utökning Av de sjöar och vattendrag som bedömts som eutrofierade, kommer 38 % av landets sjöar och 45 % av landets vattendrag att ingå i det känsliga området enligt förslaget. I de tre södra vattendistrikten, där huvuddelen av utökningen av det känsliga området kommer att ske, ingår 55 % av sjöarna och 69 % av vattendragen i det känsliga området enligt det mindre omfattande alternativet. 46

7.6.2.3 Jämförelse med huvudalternativet En beskrivning av de församlingar som tillkommer när det mindre omfattande alternativet jämförs med huvudalternativet framgår av figur 15. Kartan visar även andelen åkermark i dessa församlingar. Till exempel ingår inte Öland och delar av Västergötland söder om Vänern i det mindre omfattnade alternativet. 7.6.3 Större utökning än huvudalternativet Alternativet bygger på att områden med högre antropogen nettobelastning än 80 kg N/km 2 och 1,57 kg P/km 2 väljs ut. Till urvalet läggs sedan områden med antropogen bruttobelastning överstigande 3 kg/km 2 landyta i PLC5-området. Området utgör 2 165 000 ha vilket är 81 % av Sveriges åkerareal. Av figur 16 framgår vilka församlingar som ingår i alternativet. 7.6.3.1 Andel av belastningen Dessa områden bidrar tillsammans med 98 % av jordbrukets antropogena nettobelastning av kväve till havet och 97 % av jordbrukets antropogena nettobelastning av fosfor till havet. 7.6.3.2 Andel av eutrofierade vattenförekomster enligt alternativ med större utökning Av de sjöar och vattendrag som bedömts som eutrofierade, kommer 61 % av landets sjöar och 62 % av landets vattendrag att ingå i det känsliga området enligt förslaget. I de tre södra vattendistrikten, där huvuddelen av utökningen av det känsliga området kommer att ske, ingår 79 % av sjöarna och 84 % av vattendragen i det känsliga området enligt det mer omfattande alternativet. 7.6.3.3 Jämförelse med huvudalternativet En beskrivning av de församlingar som tillkommer jämfört med huvudalternativet framgår av figur 17. Vid ökning av områdets storlek utöver huvudalternativet, kommer successivt fler skogsbygder, där jordbruket står för en allt mindre andel av den totala markanvändningen att ingå i området. De flesta församlingar som tillkommer har mindre än 10 % åkermark. Kartan är en illustration av marginaleffekter som uppkommer när ambitionsnivån höjs utöver huvudalternativet. 47

48 Figur 14 Alternativ med mindre utökning av det känsliga området. Alternativet bygger på att områden med högre antropogen nettobelastning än 230 kg N/km 2 och 4,66 kg P/km 2 väljs ut, vilka bidrar med 70% av jordbrukets belastning till havet. Till urvalet läggs sedan områden med antropogen bruttobelastning överstigande 5 kg/km 2 landyta i PLC5-området och som även har eutrofierade vatten.

Figur 15. Kartan beskriver skillnaden i omfattning mellan huvudalternativet och alternativ med mindre omfattning på det känsliga området. 49

50 Figur 16. Alternativ med större utökning av det känsliga området. Urvalet bygger på att områden med högre antropogen nettobelastning än 80 kg N/km 2 och 1,57 kg P/km 2 väljs ut. Till urvalet läggs sedan områden med antropogen bruttobelastning överstigande 3 kg/km 2 landyta i PLC5-området och som även har eutrofierade vatten.

Figur 17. Kartan beskriver skillnad i omfattning mellan huvudalternativet och ett alternativ med större utökning av det känsliga området. 51

7.6.4 PLC5-områden överfört till församlingsnivå Vi har sökt en metod som så nära som möjligt ska ansluta till de PLC5 områden som valts i föregående steg. Vi har också prioriterat att det vid överföringen till församlingsnivån inte ska falla bort några betydande områden, som vi i tidigare steg tagit med på grund av hög belastning. Den noggrannhet med vilken PLC-5 områden förs över till församlingar måste också ses i relation till graden av upplösning i modellberäkningarna. Det innebär att det inte går att ta med hela församlingar med mycket små områden som grund. En så noggrann approximation som möjligt gjordes genom att skapa ett snitt av alla församlingar och PLC5-områden. Församlingar uppdaterades med hur stor andel av ytan som utgjordes av PLC5-områden. När ytan understeg 30 % av församlingen togs församlingen inte med. Resultatet ger en god approximation till valda PLC5-områden. Det blir mindre än 3 % av det utvalda områdets yta som sorteras bort med denna metod och 1 % av åkerarealen. I och med att anpassningen görs i ytterkanten av det föreslagna nitratkänsliga området, det vill säga områden med relativt sett lägre belastning än i de centrala jordbruksbygderna, blir skillnaden räknad i belastning ännu mindre än så. 52

8 Slutligt förslag 8.1 Förändring av nuvarande känsliga områden Jordbruksverket föreslår att det nuvarande känsliga området ska förändras enligt karta i figur 18, baserat på översynen av kriteriet om eutrofiering. Förslaget innebär både att områden läggs till som känsliga och att områden utgår enligt det huvudalternativ som presenterats i kapitel 7 (tabell 10). Den föreslagna omfattningen av det känsliga området kommer att motsvara 2 051 000 hektar åker, det vill säga 79 % av totala åkerarealen 17 i Sverige jämfört med 62 % som ingår i nuvarande känsliga områden. Belastningen till Skagerack, Kattegatt och Östersjön från det föreslagna området motsvarar ca 90 % (93 % för kväve och 91 % för fosfor) av det antropogena nettoläckaget från jordbruk till dessa havsområden. Områdena som tillkommer har utpekats med anledning av kriteriet om eutrofiering och är främst belägna i Värmlands, Dalarnas, Jönköpings och Kronobergs län. Samtidigt utökas områdena i vissa län där delar av länet sedan tidigare varit utpekat som känsligt område. Enligt förslaget kommer vissa områden att utgå som känsliga områden. Detta beror på att belastningen är lägre i dessa områden än den gräns som satts i huvudalternativet. Totalt föreslås att 31 500 hektar tas bort från nuvarande känsliga områden. Områdena som utgår som känsliga är belägna i norra delen av Kalmar län, i nordvästra Blekinge, nordöstra Skåne samt Hylte kommun i Hallands län. Enligt kriteriet om maxgräns 50 mg nitrat per liter i yt- och grundvatten föreslås inga förändringar i områdets utbredning, varken att områden läggs till eller tas bort. Vid överföringen från PLC5-områden till församlingar har de församlingar som har mer än 30 % av sin mark inom PLC5-området tagits med. I karta (figur 18) är dessa församlingar markerade med grönt. Metoden för överföring till församlingar gör att det bildas öar med församlingar som inte utpekas som känsliga inne i ett utpekat område. Av administrativa skäl föreslås att dessa församlingar ska komma att ingå i det känsliga området. Att dessa öar tas med som känsligt område borde även underlätta för brukarna inom dessa församlingar eftersom det skapas mindre kanteffekter om färre öar bildas. I kartan är dessa områden markerade med rosa färg. Vid urvalet av PLC5- områden har det visat sig att vissa kustområden inte kan anses ha en betydande påverkan på havet från jordbruksmark. Trots detta föreslår Jordbruksverket att vissa kustnära församlingar bör ingå i ett känsligt område, även om metoden inte pekar ut dessa. Detta beror på att vissa församlingar är belägna i kustområden med vikar som är känsliga för övergödning d.v.s. det finns en risk för att kustvatten ska påverkas om inte åtgärder enligt direktivet vidtas. Vissa av dessa kustområden ingår redan idag i det känsliga området. Områden som lagts till av administrativa skäl samt kustområden med risk för övergödning omfattar 38 600 ha åker. 17 Totala åkerarelen för år 2007 d.v.s. 2 647 969 hektar 53

8.1.1 Motiv till valt alternativ Genom den föreslagna förändringen tas hänsyn till Vattenmyndigheternas statusklassning av sjöar och vattendrag. Detta gör att bedömningar gjorda inom ramen för Vattendirektivet och Nitratdirektivet harmoniseras. Att använda gränsen 4 kg bruttoutlakning för fosfor/km 2 är ytterligare ett sätt att harmonisera Sveriges rapportering till EU enligt de båda direktiven. Det valda alternativet optimerar den andel jordbruksmark som kommer att ingå i det känsliga området vad gäller utlakning till vattenområden. En mindre omfattande utbredning leder till att vissa intensiva jordbruksområden inte kommer att ingå i det känsliga området. Samtidigt kommer en större utbredning att fånga upp en större andel skogsområden och randområden med låg utlakning. Detta gör att åtgärder mot kväveutlakning som sätts in i dessa områden kommer att ha en marginell effekt på den totala utlakningen och troligtvis ha en låg kostnadseffektivitet. Dessutom kommer en större utbredning av området att omfatta betydligt fler antal företag som då blir berörda av en utvidgad lagstiftning men troligtvis till en liten miljönytta. 54

Figur 18. Förslag till ny utbredning av nitratkänsligt område. Nya områden är utpekade med avseende på kriteriet om eutrofiering. 55

8.2 Administrativ indelning I bedömningen av jordbrukets påverkan har använts en indelning som följer den som används i PLC5-beräkningarna. Att PLC5-områdesnivån väljs har statistiska orsaker som behandlas mer utförligt i avsnittet om eutrofiering. Huvudalternativet till församlingar vid en administrativ indelning har därför varit PLC5-områden. Vid kontakt med SMHI har det visat sig att PLC5-områdena redan håller på att omarbetas inför PLC6. Jordbruksverket har därför bedömt att det är en alltför obeständig indelning för att kopplas till en föreskrift. Det skulle vara i linje med arbetet enligt vattendirektivet att följa indelningen i vattenförekomster och avrinningsområden. Jordbruksverket bedömer dock att det inte är genomförbart att ändra till en sådan avgränsning vid denna översyn utan att det är bättre att avvakta tills avrinningsområden är mera inarbetat och accepterat som administrativ gräns för föreskrifter. Huvudavrinningsområden som i och för sig är väl kända avgränsningar, är för stora för att ligga till grund för nuvarande indelning. När det gäller vattenförekomstnivå sker nu ett omfattande arbete att definiera ytterligare ett stort antal mindre vattenförekomster för ytvatten. Vi tror därför att det skulle kunna medföra risk för sammanblandningar, om man bygger avgränsningar på vattenförekomster i nuläget. När det gäller grundvatten är arbetet inte heller färdigt att avgränsa vattenförekomster. Det huvudsakliga skälet att hålla fast vid församlingsindelning handlar dock mer om kostnadseffektivitet. Vid mindre förändringar av gränserna för de känsliga områdena, skulle en övergång till en ny indelningsgrund föra med sig omställningskostnader för att flytta gränsen där nyttan är begränsad. Gränsen för det känsliga området skulle då kunna komma att flyttas både utåt och inåt från de nuvarande känsliga områdena, vilket skulle föra med sig ökade administrativa kostnader. Vi bedömer därför att nyttan med en förändrad indelningsgrund är begränsad vid den omfattning av förändringar som föreslås i denna översyn. 8.3 Konsekvenser för lantbruket Genom att det känsliga området ändras så att det bättre överensstämmer med områden med hög belastning från jordbruket, förbättras förutsättningen för att olika åtgärder för att minska näringsläckaget blir kostnadseffektiva. Förändringarna i regelverket och utökning av nuvarande bestämmelser som kan komma att införas bedöms sammantaget ha liten påverkan på den administrativa bördan även om nya, förändrade bestämmelser kan påverka enskilda lantbrukare t.ex. ekonomiskt. 8.3.1 Antal företag som berörs Statistik över antal företag som kan komma att beröras av de olika förslagen till utökade känsliga områden har hämtats från Jordbruksverkets register. Uppgifter från lantbruksregistret från år 2009 ligger till grund för beräkning av antal djurföretag, uppdelat i olika storleksklasser (tabell 11). För antal företag per driftsinriktning är statistiken baserad på uppgifter från år 2007 (tabell 12). Statistiken är baserad på samma uppgifter och framtagen på samma sätt som den officiella statistiken som 56

Jordbruksverket publicerar i statistiska meddelanden (t.ex. JO 35 SM 0801 och JO 20 SM 0901). I tabell 11 anges det antal företag med djur som kommer att beröras av en förändring i det känsliga området, dels för en mindre utbredning och dels en större omfattning jämfört med huvudalternativet. Det tre olika alternativen är uppdelade på företag som tillkommer genom en förändring och som utgår eftersom vissa delar av det känsliga området föreslås tas bort. De två olika totalsiffrorna anger dels antal djurföretag med fler än 2 djurenheter (DE) och dels det totala antalet företag som skulle komma att beröras av en förändring d.v.s. även företag med 0-2 DE. I posten övrigt ingår både får och hästar men även nötkreatur yngre än 2 år. Ett företag som har mer än en kategori av djur har förts till den kategori där man har störst antal DE. I det nuvarande känsliga området finns det knappt 11 500 företag med fler än 2 djurenheter, baserat på statistik från år 2005. Huvudalternativet som Jordbruksverket föreslår innebär att ytterligare 5 355 djurföretag skulle tillkomma och att 789 företag inte längre kommer att ingå i känsligt område. Detta innebär att totalt 16 056 djurföretag med fler än 2 DE skulle komma att omfattas av det föreslagna känsliga området. 57

Tabell 11. Antal djurföretag som tillkommer respektive utgår vid de tre olika alternativa förändringarna av känsliga områden. Företagen är uppdelade på olika storleksklasser för djurenheter (DE) Djurslag Klass DE Huvudalternativ Mindre omfattning Större omfattning Tillkommer Utgår Tillkommer Utgår Tillkommer Utgår Dikor 2-10 226 81 105 127 351 46 Dikor 10-100 185 26 95 59 241 16 Dikor >=100 1-1 2 2 - Fjäderfä 2-10 5-2 - 6 - Fjäderfä 10-100 10 1 8 5 14 1 Fjäderfä >=100 34 7 21 22 41 4 Mjölkkor 2-10 3 1 3 1 7 1 Mjölkkor 10-100 769 79 424 243 1013 41 Mjölkkor >=100 228 28 115 109 284 14 Svin 2-10 8-5 6 11 - Svin 10-100 70 8 33 41 74 6 Svin >=100 50 7 30 39 57 4 Övrigt 2-10 2489 385 1434 830 3373 219 Övrigt 10-100 1253 165 683 455 1653 83 Övrigt >=100 24 1 18 7 32 - Totalt >= 2 DE 5355 789 2977 1946 7159 435 Totalt Samtliga 6116 884 3403 2189 8209 484 Statistik för det totala antalet företag uppdelat på huvudsaklig företagsform som berörs av de olika alternativa förändringarna av det känsliga området har sammanställts i tabell 12. Statistiken omfattar företag med mer än 2 hektar åker alternativt en viss yta frilandseller växthusodling eller med en stor djurbesättning. För det nuvarande känsliga området finns det knappt 36 000 jordbruksföretag baserat på statistik från år 2005. Detta innebär att antalet företag inom det känsliga området skulle öka till knappt 46 000, d.v.s. med 28 % enligt Jordbruksverkets förslag till utbredning enligt huvudalternativet. Baserat på siffror för hela landet skulle det känsliga området omfatta ca 60 % av alla jordbruksföretag enligt Jordbruksverkets förslag. 58

Tabell 12. Antal företag som berörs av de olika förslagen till förändring av det känsliga området, uppdelat på huvudsaklig driftsinriktning Driftsinriktning Huvudalternativ Mindre omfattning Större omfattning Tillkommer Utgår Tillkommer Utgår Tillkommer Utgår Jordbruksväxter 2726 118 1895 699 3136 52 Blandad växtodling 40 4 29 27 56 0 Köks-, prydnads- och plantskoleväxter 66 3 34 24 94 2 Frukt och bär 30 5 8 42 43 5 Blandat jordbruk, mest växtodling 320 19 214 92 379 10 Totalt växtodling 3182 149 2180 884 3708 69 Nötkreatur 2691 514 1349 1054 3781 297 Får och getter 378 69 197 152 531 39 Svin 82 8 51 39 89 4 Fjäderfä 24 6 15 18 30 4 Blandad husdjursskötsel 236 41 123 107 327 19 Blandat jordbruk, mest husdjur 539 35 343 162 676 11 Totalt djurhållning 3950 673 2078 1532 5434 374 Småföretag 3495 377 1948 945 4698 206 Uppgift saknas 620 67 381 193 799 36 Totalt samtliga företag 11 247 1266 6587 3554 14 639 685 8.3.2 Regelverket Om det nitratkänsliga området skulle utökas enligt det förslag som Jordbruksverket har tagit fram får detta konsekvenser för jordbruket främst vad gäller den utökade lagstiftning som kan komma att införas. Enligt nitratdirektivet ska medlemsstaten inom ett år efter det att man utpekat nya känsliga områden upprätta ett åtgärdsprogram för de angivna känsliga områdena. Om medlemsstaten finner det lämpligt kan olika åtgärdsprogram upprättas för olika känsliga områden eller delar av områden. Man kan idag inte säga exakt vilka bestämmelser som kan komma att införas i nya utpekade områden, endast generellt diskutera detta. Åtgärdsprogrammet ska, minst, innehålla de punkter som anges i direktivets bilaga 3, men det är delvis en tolkningsfråga för varje medlemsland hur dessa åtgärder exakt utformas. Sverige har 59

sedan år 2008 utarbetat och infört nya bestämmelser för att bättre uppfylla nitratdirektivets bilaga 3. Dessa bestämmelser har kortfattat angetts i avsnitt 3.2 Åtgärder enligt nitratdirektivet. Med bakgrund av detta finns det ingenting som tyder på att de nya känsliga områdena skulle få bestämmelser som generellt är mindre omfattande än vad som gäller för närvarande i de befintliga känsliga områdena. Däremot kan man tänka sig att bestämmelserna skulle kunna skilja sig åt inom området. Sverige har till viss del redan infört olika åtgärdsprogram i de känsliga områdena. Det har varit motiverat att i de mest jordbruksintensiva områdena införa något längre gående åtgärder, främst gällande lagringskapacitet. Under respektive rubrik diskuteras kortfattat konsekvenserna av utvidgade bestämmelser som skulle kunna införas om ett område utpekas som känsligt. 8.3.2.1 Lagringskapacitet För ett eventuellt nytt känsligt område kommer bestämmelser om lagringskapacitet för stallgödsel förändras, främst för företag som har mellan 2-10 djurenheter. För dessa företag finns idag inga generella regler för lagringskapacitet, något som behöver införas om området utpekas som känsligt. Troligt är att en regel om minst 6-månaders lagringskapacitet införs för samtliga djurslag eftersom denna tid gäller för det nuvarande känsliga området. Enligt Jordbruksverkets förslag till ny utbredning av det känsliga området skulle drygt 2 700 företag som har mellan 2-10 DE tillkomma till området och alltså komma att beröras av nya krav på lagringskapacitet. Främst utgörs detta av företag inom kategorin övriga djurslag vilket är t.ex. får, men även kvigor och tjurar. För företag utanför känsligt område som har mellan 10 till 100 djurenheter är kravet på lagring för närvarande satt till 6 månader. Om visa områden utpekas som känsliga skulle det kunna bli fråga om en utvidgning av lagringstiden. Detta för att bättre harmonisera med bestämmelser om 8-månaders lagringstid som gäller för delar av det nuvarande känsliga området. Vilka regler som kan komma att gälla beror på var det nya utpekade området är beläget. Ett utökat området skulle innebära att ytterligare 2 300 företag med mellan 10-100 DE eventuellt berörs av en utvidgning av lagringstiden. En utökning av antal månader som gården minst måste kunna lagra sin stallgödsel får främst ekonomiska konsekvenser för lantbruket eftersom vissa gårdar då måste bygga ut sin kapacitet. Hur många gårdar detta kan röra sig om är inte utrett. 8.3.2.2 Begränsning av gödselmängden Gränsen för tillförsel av stallgödsel inom det känsliga området är idag satt till den mängd som motsvarar 170 kg totalkväve per hektar, enligt bestämmelser i nitratdirektivet. I hela landet gäller dessutom att lantbrukaren inte får sprida stallgödsel eller andra organiska gödselmedel i större mängd än vad som under en femårsperiod motsvarar 22 kg totalfosfor per hektar. Gränsen för fosfor gör att även mängden kväve begränsas automatiskt genom det förhållande mellan kväve och fosfor som finns i stallgödseln. Att en 170 kilos regel för kväve införs i ett nytt känsligt område bedöms därför få små konsekvenser vad gäller den mängd stallgödsel som lantbrukaren får sprida. 60

8.3.2.3 Spridningsrestriktioner I Sverige finns olika restriktioner vad gäller spridning av stallgödsel och mineralgödsel. Under året finns så kallade stängda perioder då det inte är tillåtet att sprida gödsel. Dessa perioder är mer långtgående i de känsliga områdena än för övriga landet. I det känsliga området är det helt förbjudet att sprida gödsel från november till och med februari, med undantag för fasta gödselslag som får spridas i november. Utanför det känsliga området finns inte motsvarande perioder under året då det är helt förbjudet att sprida gödsel. Däremot finns krav på att gödsel ska brukas ned inom 4 eller 12 timmar beroende på när under året gödseln sprids. Dessa bestämmelser kommer att utökas i ett eventuellt nytt känsligt område men exakt hur reglerna kommer att utformas går inte att säga för tillfället. I de nuvarande känsliga områdena är restriktionerna olika t.ex. vad gäller tid för nedbrukning av stallgödsel. Det är troligt att reglerna kommer bli differentierade även i områden som tillkommer som känsliga. Förutom så kallade stängda perioder för gödselspridning finns särskilda bestämmelser vad gäller spridning invid vattendrag och spridning på lutande mark. Vid spridning invid vattendrag ska 2 meters skyddsavstånd tillämpas. Dessa bestämmelser kommer även att gälla för ett utökat känsligt område och får då främst konsekvenser för grödans avkastning på grund av minskad gödselspridning. Det bedöms att ett spridningsförbud på lutande mark kommer att beröra en mycket liten areal. I det nuvarande känsliga området har större delen av åkermarken en lutning som är mindre än den gräns på 10 % som gäller för spridningsförbudet. 8.3.2.4 Dokumentation För det känsliga området finns idag krav på att viss typ av dokumentation ska finnas tillgänglig och sparas. Detta gäller för hur lagringsvolymen har beräknats samt den beräkning av grödans behov av kvävegödsel som jordbruksföretag inom det känsliga området måste göra. Vid den årliga beräkningen av grödans kvävebehov ska lantbrukaren ta hänsyn till en rad olika faktorer, bl.a. eventuell tillförsel av stallgödsel, stallgödselns långtidseffekt och förfruktsvärde. Reglerna om dokumentation kommer även att gälla inom ett utökat känsligt område och kommer att innebära en ökad administrativ börda. 8.3.3 Kontroller av lagstiftningen Vissa bestämmelser enligt nitratdirektivet ingår som tvärvillkor eller som extra tvärvillkor. Tvärvillkoren är regler som lantbrukaren måste följa för att erhålla full utbetalning av gårdsstödet och en avvikelse kan påverka stödutbetalningen. De extra tvärvillkoren gäller om lantbrukaren har sökt någon typ av miljöersättningar. Regler som är tvärvillkor i de känsliga områdena är bl.a. tillräcklig lagringskapacitet, gränsen 170 kilo kväve per hektar, dokumentationskravet för beräkning av grödans kvävebehov och spridningsförbudet invid vattendrag och på lutande mark. Utöver detta är spridningsrestriktionerna under året t.ex. nedbrukningskravet tvärvillkor. I Miljöhusesyn görs en fullständig genomgång av vilka regler som fungerar som tvärvillkor (www.miljöhusesyn.nu). Tvärvillkoren kommer att gälla vid en utökning av känsligt område. Om en utökning av nitratkänsligt område sker på så sätt att det bildas mindre öar av områden kan detta innebära att flera lantbrukare kommer ha mark som är belägen både 61

innanför och utanför nitratkänsligt område. Detta kan då skapa otydligheter vilken lagstiftning som gäller för den enskilde brukaren och även försvåra administrationen för kommuner och länsstyrelser som utför kontroller och för brukaren i fråga. 9 Referenser JO 35 SM 0801. Jordbruksföretagens driftsinriktning 2007. Statistiska meddelanden. Jordbruksverket. JO 20 SM 0901. Husdjur i juni 2009. Statistiska meddelanden. Jordbruksverket. Länsstyrelsen i Västmanland, 2009. Områden som göder havet mest inom Norra Östersjöns vattendistrikt, rapport 2009:4 Miljöhusesyns hemsida. www.miljöhusesyn.nu Miljömålsrådet, 2009. Miljömålen- i halvtid. de Facto 2009. Miljömålsrådets uppföljning av Sveriges miljömål. Naturvårdsverket, 2008. Läckage av näringsämnen från svensk åkermark. Beräkningar av normalläckage av kväve och fosfor för 1995 och 2005. Naturvårdsverket. Rapport 5823. Naturvårdsverket, 2008b. Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2006, Rapport 5815. SGUs hemsida. www.sgu.se. April 2010. SJV, 2006. Översyn av känsliga områden enligt nitratdirektivet. Jordbruksverket. Rapport 2006:5. SMED, 2008. Förbättring av beräkningsmetodik för diffus belastning från åkermark. Vattenmyndigheten, 2009. Förvaltningsplan för Södra Östersjöns vattendistrikt för perioden 2009-2015. 62

10 Bilaga 1 Karta 1. Vattendrag där övergödningsparametrar sammantaget visar att vattenförekomsten är eutrofierad. Bedömningen är delvis gjord enligt principer motsvarande statusklassificeringen, men skiljer sig från denna genom att alla bedömningar bygger på mätvärden. 63

64 Karta 2. Sjöar och kustvattenförekomster där övergödningsparametrar sammantaget visar att vattenförekomsten är eutrofierad. Bedömningen är delvis gjord enligt principer motsvarande statusklassificeringen, men skiljer sig från denna genom att alla bedömningar bygger på mätvärden.

Karta 3. Belastning från nationella beräkningar i PLC-5 från SMED. Antropogen belastning från jordbruksmark beräknat för 1094 PLC5-områden. Här brutto antropogen belastning från jordbruk i kg N/km2 delat med all markanvändning. 65

66 Karta 4. Belastning från nationella beräkningar i PLC-5 från SMED. Antropogen belastning från jordbruksmark beräknat för 1094 PLC5-områden. Här netto antropogen belastning från jordbruk i kg N/km2 delat med all markanvändning.