Den objektiva domaren

UMEÅ UNIVERSITET Juridiska Institutionen Juris kandidatprogrammet Examensarbete 20 poäng Handledare: Görel Granström Den objektiva domaren - En grundlagsbestämmelse som aldrig kan uppfyllas? Examensarbete HT 2006 av Rebecca Kleist

2 Innehållsförteckning Innehållsförteckning...2 1 Inledning...3 1.1 Syfte och avgränsningar...4 1.2 Teoretisk ansats...5 1.3 Metod och material...6 1.4 Disposition...8 2 Objektivitetens betydelse inom rättsväsendet...10 2.1 Objektivitetsbegreppet...10 2.2 Varför är det viktigt med objektivitet inom rättsväsendet?...11 2.3 Problemområden inom den dömande verksamheten...12 3 Rättsregler som behandlar objektivitetskravet för domare.14 3.1 Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna...14 3.2 Regeringsformen...15 3.3 Jävs- och behörighetsregler...18 3.4 Förbud mot bisysslor...22 3.5 Domarreglerna...24 3.6 Domareden...25 4 Domarutbildning och tillsättning...26 4.1 Notarietjänst och domarutbildning...26 4.2 Särskild utbildning...27 4.3 En öppen domarrekrytering...28 4.4 Tillsättning av domare...29 5 Hur uppfattas objektivitetskravet i praktiken?...30 5.1 Informanter...30 5.2 Metod och intervjufrågor...31 5.3 Intervjuanalys...31 5.3.1 Allmänt om objektivitet... 32 5.3.2 Utbildning och metodfrågor... 33 5.3.3 Personliga värderingar... 34 5.3.4 Objektivitetskravets påverkan på privatlivet... 35 5.3.5 Särskilda situationer och frågor om jäv... 36 5.3.6 Förslag på förbättringar... 37 6 Reflektioner kring domare och objektivitet...39 Källförteckning...43 Bilaga 1...48

3 1 Inledning En morgon för snart tio år sedan väcktes jag av att en narkotikapåverkad man öppnade dörren till mitt sovrum. Han blev nästan lika rädd som jag och sprang därifrån direkt. När han senare greps och det blev dags för rättegång så fanns det bara teknisk bevisning som styrkte att han befunnit sig utanför huset och själv hävdade han att det var hans kompis som varit inne i huset. Ord stod mot ord och domare och nämndemän trodde på min version. Så här i efterhand inser jag att jag måste ha varit det ideala brottsoffret, en ung, oskyldig flicka, utan någon tidigare relation till gärningsmannen, som låg hemma och sov och han den ideala gärningsmannen, en narkotikamissbrukande, medelålders man med tidigare domar bakom sig. Huruvida domaren var objektiv i sin bedömning eller inte reflekterade jag aldrig över. För mig blev det här den första kontakten med det svenska rättsväsendet och när jag påbörjade min juristutbildning några år senare trodde jag nog fortfarande att de flesta domare och åklagare var helt objektiva i sin yrkesutövning. Efter hand förändrades min inställning och under juristutbildningen har jag ofta funderat över detta, hur gör domaren för att uppfylla objektivitetskravet? Vid exempelvis en fortkörning kanske det inte är så svårt. Finns det tydliga bevis så spelar det förmodligen inte så stor roll vem som körde bilen, för domaren är det nog relativt lätt att bortse från sina egna känslor inför gärningsmannen och inte heller påföljdsfrågan blir särskilt svår att lösa. 10 kilometer i timmen för fort ger ett visst bötesbelopp och vid 30 kilometer i timmen för fort återkallas körkortet. Då det däremot handlar om exempelvis trovärdighet och bevisvärdering kanske det är svårare att förhålla sig objektiv. Vi har vid ett flertal tillfällen under utbildningen sett närmare på olika våldtäktsmål där det inte sällan har handlat om trovärdighet och där målsägande och gärningsman hävdat olika saker. I en del av dessa mål anser jag att domarnas egna fördomar och åsikter lyser igenom i domen och väldigt ofta har gärningsmannen friats helt i brist på bevis. I mitt fall valde domaren att tro på min historia, i våldtäktsdomar blir målsäganden ofta misstrodd. Är det objektivt och sakligt bedömt i något av dessa fall? Ytterligare en anledning till att jag vill undersöka hur domare gör för att hantera objektivitetskravet är att domaryrket är ett yrke som jag mycket väl kan tänka mig att själv arbeta med i framtiden. Det svåraste för mig under juristutbildningen har nog varit att vara objektiv och saklig och inte låta mina egna erfarenheter och värderingar spela in vid olika

4 rättsutredningar och detta har gjort att jag är mycket intresserad av att höra hur olika domare löser detta problem för egen del. I vissa situationer är det också så att domarens egna kunskaper och erfarenheter är det som avgör utgången i målet, t.ex. i fråga om bevisvärdering eller vid bedömning av straffvärdet, och hur kan man då mena att domaren ska kunna vara objektiv? Trots att objektivitet anses vara en självklarhet i det svenska rättsväsendet är det inte självklart att det överhuvudtaget existerar människor som kan vara objektiva och kanske är det inte heller önskvärt i alla situationer. Ibland når man kanske sanningen och rättvisan lättare genom att domaren istället har en god förmåga att visa empati och använda sig av intuition och känsla? 1.1 Syfte och avgränsningar Huvudsyftet med denna uppsats är att undersöka hur det objektivitetskrav som ställs på svenska domare i allmän domstol ser ut. Vad innebär objektivitetskravet och på vilket sätt kommer det till uttryck i lagstiftningen? Får domarna särskild utbildning på området, eller är det fråga om någon sorts tyst kunskap som de förvärvar i sin yrkesutövning och genom sin kontakt med mer erfarna domare? Ett delsyfte med uppsatsen är att genom att intervjua fyra domare och en före detta domare se hur objektivitetskravet kan uppfattas i praktiken. Hur uppfattar domarna sig själva och sin förmåga att tänka objektivt och sakligt? Är objektivitetskravet något som de reflekterar över och vad innebär det för dem? En stor del av denna uppsats hade mycket väl kunnat behandla teoretisk rättsfilosofi. Frågor som vad är objektivitet och går det att vara objektiv har jag dock valt att inte behandla i någon större utsträckning. Fokus i denna uppsats ligger inte i hur tidigare rättsfilosofer har diskuterat kring dessa frågor utan istället på hur objektivitetskravet ser ut i lagstiftning och i praktiken och på hur svenska domare idag resonerar kring objektivitet. Även om uppsatsens syfte mycket väl kan beröra domare även i förvaltningsdomstol och specialdomstol så har jag utgått ifrån lagfarna domare i allmän domstol, dvs. tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen och deras syn på objektivitet.

5 1.2 Teoretisk ansats Min första utgångspunkt är att vår sanning eller verklighet präglas av våra erfarenheter och kunskaper och av det sociala och kulturella sammanhang som vi lever i. Slår man upp begreppet objektivitet i en ordbok beskrivs dess innebörd ofta som saklighet och opartiskhet och den som är objektiv beskrivs som någon som enbart tar hänsyn till fakta vid bedömning. 1 För att vara helt objektiv ska man alltså helt bortse från alla medvetna och omedvetna värderingar hos sig själv. 2 Då jag menar att inte alla upplever sanningen eller verkligheten på samma sätt kan det inte heller finnas en möjlighet att vara helt objektiv, eftersom fakta kan innebära olika saker för olika personer. En religiöst troende person skulle mycket väl kunna hävda att det är fakta att Gud finns, en icke troende att det är fakta att Gud inte finns. Vi kommer heller aldrig att helt kunna bortse från våra värderingar. Däremot kan vi och bör vi sträva efter objektivitet inom rättsväsendet genom att öka vår medvetandegrad och försöka förstå hur andra människor tänker och uppfattar världen. För mig blir det således särskilt intressant att undersöka domarens skyldighet att förhålla sig objektiv, eftersom jag i mångt och mycket anser denna förmåga vara något av en utopi. Tanken att det inte går att vara värderingsfri, men ändå uppnå någon form av objektivitet genom att vara medveten om sina värderingar och föreställningar och kontrollera dem stöds även av andra. 3 Min andra utgångspunkt är att en stor del av domarens kunskap om objektivitet och förmåga att förhålla sig objektiv beror på den kunskap de får i sitt yrkesliv, dvs. genom learning by doing. 4 Trots att den teoretiska utbildning om objektivitet som ges under både notarietjänst, domarutbildning och i form av vidareutbildning för domare har utökats, består den största delen av kunskapsinhämtningen fortfarande av lärande genom praktiskt arbete. 5 Denna kunskap är svår att redovisa, men kommer till viss del att framkomma i den intervjuanalys som jag presenterar i denna uppsats. 1 För en mer uttömmande beskrivning av betydelsen av begreppet objektivitet se t.ex. Forsberg (2005) s 29-45 2 Jag använder här medvetet begreppet värderingar istället för fördomar, då fördom snarare kan beskrivas som en negativ attityd gentemot en viss person eller grupp (se vidare Ofstad [1982]). Att värdera en viss person eller grupp högre än en annan innebär lika mycket bristande objektivitet som det omvända förhållandet. 3 Bergström (1972) s 36 4 Se mer om denna typ av inlärning i exempelvis Nielsen och Kvale (2000) 5 SOU 2003:102, s 88 f., SOU 1994:99

6 1.3 Metod och material För att uppfylla syftet med denna uppsats använder jag först en rättsdogmatisk metod för att ta reda på vad lagstiftningen menar att objektivitetskravet ska innefatta och utreda vilka rättsregler som reglerar detta område samt försöka klargöra den juridiska innebörden av objektivitetskravet. Detta görs med hjälp av lagtext, förarbeten, doktrin och praxis. En del av de relevanta rättsreglerna är principstadgande eller etiska riktlinjer och därför finns inte mycket praxis. Det finns dock ett fåtal JO/JK-beslut som är värda att nämna i detta sammanhang. I de fall praxis förekommer redovisas även den. Objektivitet är inte ett begrepp med en helt klar betydelse och därför har jag även gjort en mindre undersökning av dess betydelse inom den dömande verksamheten samt presenterat olika definitioner av begreppet med hjälp av samhällsvetenskaplig litteratur. Jag har även sökt material hos Domstolsverket för att ta reda på vilken sorts utbildning domarna får om objektivitet. Detta material består dels av tryckta rapporter och broschyrer, men även av kursscheman och inbjudan till ett objektivitetsseminarium. Större delen av materialet från Domstolsverket går att finna i tryckt version eller på Domstolsverkets hemsida, men jag har också haft förmånen att få en del internt material skickat till mig. För att undersöka hur objektivitetskravet uppfattas av den enskilda domaren räcker det dock inte att återge vad lagstiftarna och Domstolsverket menar att det ska innefatta. Därför gör jag också en kvalitativ intervjustudie med fyra domare och en tidigare yrkesverksam domare för att på så sätt förmedla en bild av hur deras förhållningssätt till begreppet objektivitet kan se ut i praktiken. Urvalskriterierna för dessa intervjuer redovisas under avsnitt 5. Att skriva ett rättsvetenskapligt arbete genom att bland annat genomföra en kvalitativ intervjustudie tillhör kanske inte det traditionella sättet att angripa ett rättsligt problem. 6 Då jag anser att rätten inte är en exakt vetenskap som går att finna enbart med hjälp av lagtext eller förarbeten utan i stor grad bygger på åsikter och argumentation så menar jag dock att det bästa sättet att undersöka objektivitetskravet är att kombinera dessa två metoder. 7 Den traditionella rättsdogmatiska 6 Se t.ex. Sandgren (2006). Sandgren analyserar i denna artikel vad som utmärker rättsvetenskapen som vetenskaplig disciplin 7 Ofta används också en kvalitativ analys i kombination med exempelvis en kvantitativ analys för att på så sätt illustrera ett sammanhang eller sätta in den kvantitativa analysen i ett större sammanhang. Se mer om detta i Starrin och Svensson (1994) s 11 ff.

7 metoden och den kvalitativa intervjustudien ger tillsammans en mer komplex bild av verkligheten. Att jag valt att utföra en kvalitativ intervjustudie i stället för en kvantitativ studie beror på ämnet i sig, personliga reflektioner låter sig inte så lätt fångas i enkäter utan kräver mer en diskussion på djupnivå. En kvantitativ studie är ofta i hög grad standardiserad och varje intervju är i princip identisk med de föregående, vid en kvalitativ intervju däremot finns en möjlighet att variera och anpassa situationen efter den som blir intervjuad. Detta kan t.ex. handla om att frågorna ställs i en annan ordning eller att språket anpassas till den som blir intervjuad. I en kvantitativ studie bör frågorna ha fasta svarsalternativ medan de i en kvalitativ intervju kan hållas mer öppna. En kvalitativ intervju går mer ut på att försöka förstå hur den intervjuade personen tänker eller känner. 8 Det kvalitativa anses vara det som är möjligt att uppleva men som inte är kvantifierbart och mätbart. 9 Å ena sidan är resultatet av en kvalitativ intervju kanske inte lika lätt att redovisa som ett antal svar i en enkätstudie, men å andra sidan kan det också ge en djupare och mer nyanserad bild av de intervjuade personernas tankar och åsikter. Nackdelen med en kvalitativ intervjustudie är att fem personer inte kan redovisa åsikterna hos en hel yrkeskår, utan enbart exemplifiera domarens förhållningssätt till objektivitetskravet. De intervjuade domarna har alla fått samma frågor, med undantag för någon enstaka följdfråga, men flera av frågorna är inte formulerade så att det går att svara enbart ja eller nej på frågan. När jag har ställt frågorna så har jag försökt att inte styra svaren i någon särskild riktning utan i stället ge den intervjuade personen en möjlighet att tänka och associera fritt och det har gjort att svaren ibland har blivit ganska långa och har handlat om saker som ligger ganska långt utanför den ursprungliga frågeställningen. Även om jag har försökt att följa min egen frågemall, så har frågorna ofta fått omformuleras eller ställas i en annan ordning för att anpassas till de enskilda intervjusituationerna. Intervjuerna, som omfattar sammanlagt cirka 60 sidor skriftligt material, har sedan legat till grund för den analys som presenteras i uppsatsen. Där redovisar jag en del av svaren samt analyserar på vilket sätt domarnas personliga uppfattningar stämmer överens eller skiljer sig, dels ifrån mitt tidigare redovisade empiriska material och dels i förhållande till varandra. 8 Trost (2005) s 15 ff. 9 Starrin och Svensson (1994) s 57

8 Objektivitet är inte ett ämne som behandlas exklusivt inom den dömande verksamheten, det är snarare så att det finns ganska lite material som behandlar domarens förmåga och skyldighet att förhålla sig objektiv. Litteraturen som jag har använt är därför av blandad karaktär och består av både doktrin inom rättshistoria, processrätt, förvaltningsrätt och europarätt, samt av annan samhällsvetenskaplig litteratur. Då jag valt att inte anlägga ett rättsfilosofiskt perspektiv på denna uppsats har jag till stor del valt bort rättsfilosofiskt material där det annars finns en hel del skrivet om t.ex. objektiv moral och värderingar. Även om större delen av det material som jag har använt mig av, t.ex. förarbeten, juridisk doktrin och information från Domstolsverket, oftast är tillförlitligt så händer det att det förekommer mindre felaktigheter. Jag har också använt mig av en del artiklar där domare presenterar mer personliga synpunkter om objektivitet och domaretik och trots att dessa kanske inte uppfattas ha samma tyngd som en lagtext eller ett förarbete, så anser jag att de tillför viktig kunskap med bra verklighetsanknytning. Det gäller dock att ha i åtanke att detta material, precis som mina intervjuer, representerar enskilda åsikter som inte kan presenteras som en universell sanning. 1.4 Disposition Då objektiviteten är ett ämne som figurerar inom flera juridiska och ickejuridiska områden kommer jag att på ett relativt kortfattat sätt presentera de delar som har en direkt anknytning till domaryrket. Detta gör att uppsatsen till största del består av korta avsnitt inom ganska skilda områden och för att underlätta för läsaren att hitta den röda tråden kan det vara till hjälp med den disposition som följer här. Under kapitel två redogör jag allmänt för objektivitetsbegreppet och dess innebörd samt förklarar kortfattat varför objektiviteten har en viktig funktion i den dömande verksamheten. Därefter tar jag upp ett par områden där det kan vara särskilt svårt för domaren att vara objektiv. Hela kapitlet syftar till att ge en introduktion om objektiviteten inom rättsväsendet. Kapitel tre presenterar ett urval av relevanta rättsregler som dels tar upp domarens skyldighet att vara objektiv och dels ger honom eller henne tydligare riktlinjer i form av regler eller

9 förbud för att uppfylla detta krav. Dessa rättskällor presenteras i en hierarkisk ordning där de mest väsentliga reglerna kommer först och de nästintill obsoleta placeras sist. I kapitel fyra redovisar jag hur den traditionella domarbanan kan se ut i kronologisk ordning, från notarietjänst till tillsättning av ordinarie domare. Därefter följer i kapitel fem en presentation av de intervjuer som jag har gjort med olika domare och till sist, i sjätte kapitlet, kommer en diskussion om och sammanfattning av uppsatsens innehåll.

10 2 Objektivitetens betydelse inom rättsväsendet Kravet på objektivitet gäller inte bara domare utan även flera andra yrkesgrupper, t.ex. åklagare och personal på förvaltningsmyndigheter. I denna uppsats har jag dock valt att enbart behandla förhållandet mellan objektivitet och domare i allmän domstol. För dem är kravet på opartiskhet och saklighet särskilt viktig i deras yrkesutövning och det finns även dem som menar att domaren till och med utanför sin yrkesroll har en skyldighet att uppträda på ett korrekt och förtroendeingivande sätt. 10 En domare som exempelvis inte kan hantera sitt alkoholintag på sin fritid kan få räkna med att detta ligger honom eller henne till last även i yrkeslivet. 11 Trots att objektiviteten anses vara så viktig inom rättsväsendet, så är begreppet ganska oklart och dess innebörd uppfattas ofta olika av olika personer. Därför kommer jag att göra en kort genomgång av begreppets innebörd i nästföljande avsnitt. 2.1 Objektivitetsbegreppet Detta avsnitt är inte tänkt att fungera som någon djupare rättsfilosofisk utredning om innebörden av begreppet objektivitet eller som något försök att ge förslag på en lämplig definition. Studentuppsatser av det slaget finns redan publicerade. 12 I stället kommer jag att presentera några olika innebörder för att exemplifiera begreppets oklara betydelse och för att visa att olika personer kan uppfatta dess betydelse på skilda sätt. I lagtext och doktrin verkar saklighet och opartiskhet ofta vara synonymt med objektivitet. 13 Denna definition verkar också stämma ganska väl överens med den som ges i svenska ordböcker. 14 I nationalencyklopedin beskrivs en objektiv person som någon som enbart tar hänsyn till fakta, men objektivitet även som motsats till subjektivitet. En annan definition av 10 Broomé (1998) s 41 ff. 11 Se JO-beslut 1977/78 s 317 12 Se t.ex. Forsberg (2005) 13 Se t.ex. RF 1:9 och Bull (2005) 14 Jfr t.ex. Svenska Akademiens ordlista (2006), Stora Svenska Ordboken (1996) och Nationalencyklopedins ordbok (2004).

11 någon som är objektiv kan vara en person som är fri från värderingar, inte bara sina egna utan även samhällets. 15 Med en sådan definition tycks det mig omöjligt att uppnå objektivitet. En del av dem som, liksom jag, tror att det inte går att vara värderingsfri menar ändå att någon form av objektivitet går att uppnå genom medvetenhet och öppenhet. Genom att bli medveten om sina värderingar och vara öppen med dem inför andra kan man kontrollera dem. 16 En annan definition som jag bl.a. har stött på under mina intervjuer är opartiskhet som det absolut viktigaste inslaget i objektivitetskravet. Sett på det sättet behöver en person inte vara fri från värderingar för att vara objektiv och reglerna om jäv och bisysslor fungerar som en god och relativt tydlig hjälp. 17 Något kan också ses som objektivt om det existerar oberoende av subjektiva faktorer. Detta är ett sätt att se på objektivitet som främst verkar ha använts inom historieforskningen. Som exempel kan sägas att om en historieforskares utredning visar att Birka har existerat är denna utredning objektiv om Birka har existerat oberoende av vad andra personer har för personliga uppfattningar om Birkas existens. 18 I denna uppsats har jag ofta använt opartiskhet och saklighet istället för objektivitet, då det är den definition som vanligen används inom juridiken. 2.2 Varför är det viktigt med objektivitet inom rättsväsendet? Det faktum att objektivitetskravet har fått en framträdande plats i grundlag är en sak som tydligt visar på att det anses ha en stor betydelse i vårt samhälle. 19 För att allmänheten ska ha förtroende för den dömande verksamheten är det viktigt att domaren är opartisk och saklig. Även om det är viktigt också för andra jurister att agera på ett objektivt sätt, så är objektivitetskravet på domaren ännu högre ställt. 20 Den makt som domaren utövar över människor ställer ett särskilt krav på honom eller henne när det gäller uppträdandet gentemot allmänheten. 21 15 Myrdal (1968) s 11 16 Se t.ex. Bergström (1972) s 36 17 Bergström (1972) s 51 18 Hermerén (1972) s 105 ff. 19 Sundberg-Weitman (1981) s 18 20 Leijonhufvud (2000) s 54 21 Lagerbjelke (1996) s 48

12 Ett demokratiskt samhälle förväntas även vara rättssäkert och i begreppet rättssäkerhet innefattas bl.a. ett krav på att rättsliga beslut i hög grad ska kunna förutses. 22 Objektiviteten inom rättsväsendet bidrar till denna förutsebarhet på så sätt att domaren inte tillåts döma utifrån egna känslor och föreställningar om parterna. Kravet på opartiskhet kan ses som en hörnsten i en västerländsk rättsstat. 23 Domaren ska även vara saklig och hålla sig till fakta i målet och även detta har stor betydelse för att parterna ska kunna förutse och acceptera målets utgång samt ha förtroende för rättsväsendet. 2.3 Problemområden inom den dömande verksamheten I de flesta fall vållar kanske inte tolkning av lagtext något större bekymmer. Om situationen inte tydligt täcks av lagtexten i sig brukar det finnas förarbeten som ger ytterligare information om hur stadgandet ska tolkas. Räcker inte det finns det även möjlighet att se på tidigare liknande avgöranden eller göra analogislut. Man kan också på förhand ta ställning till om det aktuella stadgandet bör tolkas restriktivt eller extensivt för att på så sätt ange någon sorts ram i oklara fall. I vissa fall anses kravet på förutsebarhet vara särskilt viktigt och därför tillåts inte någon extensiv tolkning, som t.ex. analogislut. Ett sådant område är straffrätten, där det anses vara mycket viktigt att medborgarna på förhand känner till vad som räknas som straffbart och vad som är tillåtet. 24 Enligt min mening finns det trots dessa tolkningsmetoder, inklusive den teleologiska metoden som Ekelöf förespråkar, alltid situationer där den enskilda domaren måste tänka själv och göra sina egna bedömningar och även i valet av tolkningsmetod kan domarens egna värderingar spela in. En mer detaljreglerad lag ger mindre utrymme för subjektivitet, men det finns ingen möjlighet att skapa lagar som täcker alla tänkbara situationer och detta innebär att de situationer där lagen har luckor eller ger domaren stor frihet att själv tolka också är de situationer där det finns en risk att domarens egna föreställningar och värderingar kommer till uttryck. I brottmål finns det undersökningar från USA som visar att de flesta domare klarar av att ställa sig utanför sina egna personliga värderingar och förhålla sig neutrala vid bedömning av 22 Peczenik (1993) s 9 23 Lagerbjelke (1996) s 48 24 Ekelöf och Edelstam (2002) s 80 ff.

13 skuldfrågan, men då handlar det också om fall där bevisen är klara och tydliga. I de cirka 10-15 procent av fallen där bevisningen inte är tydlig finns det däremot en större risk för att domarens personliga värderingar ska ha en avgörande betydelse vid bedömningen av ansvarsfrågan. 25 Förutom att bevisningen i sig kan vara svår att bedöma kan psykosociala faktorer hos domare och nämndemän spela en roll i vissa fall. Ledamöternas egna föreställningar kan på så sätt leda till att bevisprövningen brister i objektivitet. Det finns de som till exempel menar att bedömaren utgår ifrån sig själv när han eller hon har att avgöra vad som är normalt respektive avvikande beteende och personligheten och framtoningen hos parterna i en rättstvist kan således få betydelse för målets utgång även i bevisfrågor. Faktorer som domarens ålder, kön och klasstillhörighet samt politiska åsikter kan på sätt inverka i bedömningen. 26 Detta baseras i och för sig på bevisning i brottmål, men dessa faktorer borde kunna spela ungefär samma roll även vid bedömningen i andra typer av rättstvister. För flertalet av medborgarna är det inte enbart det som händer i rättssalen som avgör vilken bild de får av det svenska rättsväsendet. Även om media ofta övervakar mer uppmärksammade mål och även om anhöriga och vänner bevittnar själva rättegången, så är det ofta domskälen som blir målets ansikte utåt. Enligt rättegångsbalken (RB) 17:7 och 30:5 ska en dom innehålla domskäl där det framkommer vad som är bevisat i målet. För många personer är den skriftliga domen den enda redogörelse de får för den diskussion som har förts mellan nämndemän och domare eller mellan olika domare under överläggningen, då domarens roll under den offentliga processen ofta inte är så aktiv. En tydlig motivering av domskälen främjar rättssäkerheten och visar i vilken mån domaren har förhållit sig saklig och opartisk. Sakliga argument visar att domen stöds på godtagbara skäl och inte osakligt tyckande. En lång och sammanbunden argumentationskedja skapar förtroende hos parterna och visar att domen är korrekt och inte godtycklig. 27 I många domar kan man läsa uttalande som det anses ej styrkt eller domstolen finner det sannolikt utan någon vidare motivering och i sådana fall kan det vara ett problem att avgöra om domaren verkligen har varit saklig och opartisk eller om han eller hon bara har baserat sin slutsats på intuition och tyckande. En anledning till att domskälen inte alltid innehåller en tydlig motivering kan vara att det också ställs ett krav på att domaren ska vara effektiv och slutföra mål och ärenden i rimlig tid. 28 25 Diesen (2005) s 334 26 Diesen (1994) s 40 f. 27 Peczenik (1993) s 12 ff. 28 Testprojektet, slutrapport (2006) s 33

14 3 Rättsregler som behandlar objektivitetskravet för domare Det finns flera relevanta rättsregler som reglerar domarens skyldighet att inta ett objektivt förhållningssätt i sin yrkesutövning. De flesta tar sikte på domarens opartiskhet, kanske för att det är ett lättare område att reglera både i text och vid en yttre bedömning. Saklighet handlar mer om att domaren ska kunna bortse från sina egna värderingar och utifrån sett är det mycket svårare att avgöra om han eller hon uppfyller detta krav. 29 Dock finns ett fåtal JO-beslut där enskilda domare kritiseras för att ha brustit även i sin saklighet och dessa beslut kommer att redovisas under avsnitt 3.2. Utöver de regler som jag redovisar i detta kapitel, finns ett flertal internationella dokument av varierande betydelse för svenska domare. 30 Då de sällan har en direkt påverkan på den enskilda domarens arbete har jag valt att inte ta med dem i denna uppsats, enda undantaget är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, eftersom konventionen har samma status i Sverige som våra nationella lagar. 3.1 Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna Det är inte enbart nationella rättsregler som påverkar svenska domares skyldighet att iaktta opartiskhet och saklighet i sitt arbete. Artikel 6 punkt 1 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) stadgar att civila rättigheter och anklagelser för brott ska kunna prövas inför en oavhängig och opartisk domstol. Även om oavhängig och opartisk bör ses som ett begrepp så kan de om de delas upp innebära att oavhängig anses syfta på en självständig, oberoende domstol medan opartisk mer handlar om att domstolen inte får gynna en enskild part framför en annan. 31 Europadomstolen har valt att dela upp begreppet opartisk i subjektiv opartiskhet och objektiv opartiskhet. Subjektiv opartiskhet innebär ett krav på att den enskilda domaren faktiskt dömer opartiskt mellan parterna och objektiv opartiskhet innebär att det för en 29 Bull (2005) s 77 f. Bull beskriver här saklighet som en inre sida, se mer om detta under avsnitt 3.2 30 Se bl.a. The Bangalore Principles of Judicial Conduct 2002, The universal charter of the judge, Basic Principles on the Independence of the Judiciary, Recommendation No. R (94) 12 of the Committee of Ministers to member states on the independence, efficiency and role of judges och European Charter on the statue for judges. 31 Danelius (2002) s 167

15 utomstående, objektiv iakttagare inte får föreligga några tvivel om domstolens opartiskhet i målet. Danelius menar att det är näst intill omöjligt att avgöra om en domare brustit i den subjektiva opartiskheten och att huvudvikten därför har lagts vid den objektiva opartiskheten i de fall som behandlats av Europadomstolen. Detta innebär att de frågor om opartiskhet som Europadomstolen tar ställning till mer fokuserar på exempelvis domstolens sammansättning och tillsättningen av domare snarare än de enskilda domarnas sätt att agera och döma. 32 Ett av de fall från Europadomstolen som har haft betydelse för svensk rättspraxis är den s.k. Hauschildtdomen. 33 I detta mål konstaterade Europadomstolen att en domare inte nödvändigtvis var att anse som jävig om han före huvudförhandlingen vidtagit vissa utredningsåtgärder i målet, t.ex. beslut om häktning. I Hauschildtfallet hade dock ordföranden i den danska domstolen utrett skuldfrågan vid häktningen och detta innebar i praktiken att han redan tagit ställning i bevisfrågan före huvudförhandlingen och därför ansågs att jäv förelegat. 3.2 Regeringsformen Regeringsformen (RF) i dess nuvarande form tillkom 1974 efter flera års förberedande arbete och innehåller ett antal rättsregler som direkt eller indirekt ställer krav på objektivitet hos domstolar och domare. I första kapitlet är det främst 9 som har en stor betydelse. Denna paragraf, som uttrycker den så kallade objektivitetsprincipen, stadgar att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Detta stadgande tillkom efter att Riksdagens ombudsmän i sitt remissvar till ny regeringsform efterlyst ett stadgande i grundlag som ger klart besked om objektivitetskravet. 34 Dock finns ingen diskussion i förarbetena angående huruvida det är möjligt att uppfylla detta krav eller inte. År 1976 genomfördes en ändring i paragrafen. Det tidigare tillägget De [domstolar och förvaltningsmyndigheter] får ej utan rättsligt stöd särbehandla någon på grund av hans personliga förhållanden, såsom tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning eller förmögenhet togs bort och ersattes av den allmänna 32 Danelius (2002) s 168 33 Europadomstolens dom 1989-05-24, Mogens Hauschildt mot Danmark, Ser. A No 154. 34 Proposition 1973:90 s 235 samt bilaga 3 till proposition 1973:90 s 170

16 likhetsgrundsatsen om allas likhet inför lagen. Inte heller vid detta tillfälle diskuterades objektivitetskravet utifrån ett mer rättsfilosofiskt perspektiv. 35 Om man väljer att dela upp objektivitetsprincipen i begreppen opartisk och saklig finner man att dess innebörd inte nämnvärt skiljer sig från den betydelse de har getts i EKMR. Opartiskhet kan anses beskriva det yttre förhållandet, dvs. hur situationen kan uppfattas utifrån. En domare som dömer en nära anhörig måste inte nödvändigtvis vara partisk i sitt dömande, men utifrån sett är han eller hon det. Rättegångsutredningen menade att man knappast behöver befara att en domare är partisk, det är risken att en part ska tro att domaren är partisk som behöver beaktas. 36 För att garantera opartiskheten finns reglerna om jäv i RB 4:13. Saklighet kan sägas beskriva en inre sida, dvs. de faktorer som ligger till grund för fattandet av ett visst beslut. En sådan faktor skulle t.ex. kunna vara en uttalad fördom hos domaren. 37 Även om RF 1:9 är ett principstadgande som i vissa fall inte har ansetts kunna tillämpas i konkreta fall, eftersom stadgandet är så allmänt hållet, så är paragrafen rättsligt bindande. 38 Grundlagsregeln har alltså en självständig betydelse, även om den praxis som finns på området ofta anknyter till parallella eller komplementära rättsregler. 39 En stor del av de uppkomna fallen där någon anklagats för att ha brustit i sin skyldighet att vara saklig och opartisk berör förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen. 40 Det kan finnas flera orsaker till detta och en förklaring skulle kunna vara att förvaltningsmyndigheterna är många fler i antal än domstolarna. En annan förklaring kan vara skillnader i utbildning och kunskap mellan domare och exempelvis politiskt tillsatta eller lägre tjänstemän på de olika förvaltningsmyndigheterna. En annan, mer kontroversiell orsak skulle kunna vara att tilltron till domarna är högre, de förväntas genom sitt yrke vara duktiga på att vara sakliga och opartiska och blir därför inte lika ofta ifrågasatta. Ett par beslut finns dock som är av intresse här. 35 SFS 1976:871, proposition 1975/76:209 36 SOU 1982:26 s 154 f 37 Bull (2005) s 77 f. 38 Se t.ex. AD 1985 nr 129. RF 1:9 ansågs här inte ensamt kunna utgöra grund för en fällande dom 39 Bull (2005) s 102. Jfr även RÅ ref 1996:28 och AD 1986 nr 28 40 Jfr. Bull (2005)

17 Under ett vittnesförhör uppkom misstanke om brott gentemot ett vittne. Domstolen lämnade in en anmälan till åklagarmyndigheten och chefsrådmannen på den aktuella tingsrätten skrev sedan ett brev till vittnets arbetsgivare där han berättade vad som hade framkommit under vittnesförhöret. JO riktade kritik mot chefsrådmannen och menade att detta handlande stod i klar strid med det krav på saklighet och opartiskhet som måste ställas på en domstol. 41 Under en rättegång tyckte sig en åhörare uppfatta att två nämndemän stundtals satt och sov. Senare skrev denna åhörare till lagmannen på den aktuella tingsrätten och kritiserade dem för detta beteende, men då lagmannen undersökte saken fann han inga bevis för att nämndemännen hade sovit. Han skrev därefter ett svar till åhöraren där han på ett nedlåtande sätt anklagade henne för att ha ljugit och kränkt de två nämndemännen. JO kritiserade lagmannen och menade att han enbart borde ha svarat att han utrett saken men inte funnit något stöd för hennes påstående. Han skulle inte ha anklagat henne för att ljuga eller kritiserat henne för att hon framförde kritik. JO påpekar vidare att det är mycket viktigt att en domares kontakt med allmänheten sker på ett sakligt och korrekt sätt. 42 Vid ett annat fall uppträdde en lagman bryskt och otrevligt mot en journalist som besökte tingsrätten. Även han kritiserades av JO för sitt beteende. 43 Ett tredje fall berörde domstolarnas sätt att utse offentliga försvarare. JK inspekterade Gotlands tingsrätt och konstaterade att det inte fanns några tydliga riktlinjer för hur domstolen skulle välja mellan olika advokater samt att en del advokater utsågs till offentliga försvarare i högre grad än vissa andra. Detta förfarande ansåg JK möjliggjorde omotiverad särbehandling och detta skulle kunna ifrågasätta domstolens saklighet och opartiskhet. 44 Fler fall finns där domare kan anses ha brustit i sin saklighet, men ofta varnas eller döms de på andra grunder. 45 Då en domare ansetts ha brustit i sin skyldighet att vara opartisk och 41 JO beslut 2003/2004 s 33, Dnr 1354-2000 42 JO beslut 2003-12-30 Dnr 166-2003 43 JO beslut 1986-02-12 Dnr 1508-1985 44 JK beslut 2003-06-26 dnr 1569-03-28 45 Se t.ex. JO beslut i JO:s ämbetsberättelse från 1977/78, dnr 3436/75, där en lagman häktat en misstänkt på otillräckliga grunder och meddelades disciplinpåföljd i form av en varning, se även JO beslut i JO:s ämbetsberättelse från 1979/80, dnr 2178-1978, där en rådman kastat bort bevismaterial. Även här meddelades disciplinpåföljd i form av en varning. I båda fallen hade domaren brustit i sin saklighet, men detta ansågs vara en tjänsteförseelse.

18 saklig enligt objektivitetsprincipen i RF 1:9 regleras detta oftast med hjälp av komplementära regler, exempelvis tjänsteförseelse enligt 14 i lag om offentlig anställning (LOA) eller jäv enligt RB 4:13. I normala fall ska inte heller JK eller JO ingripa i den dömande verksamheten och utreda förfarandet i ett specifikt mål, eftersom ingen myndighet enligt RF 11:2 får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Trots denna grundlagsregel om domstolarnas oavhängighet finns det utrymme för JO att granska i mål framlagd utredning och bedömning i sak. JO uttalade i ett beslut att rättsskipning inte får uttalas godtyckligt samt att Misstag om innebörden av gällande rätt och sådana uppenbara felbedömningar som fått avgörande betydelse för utgången av ett mål måste därför kunna påtalas av JO utan att detta ses som något intrång i domstolarnas självständiga handhavande av rättsskipningen. 46 Kanske är det också på grund av domstolarnas oavhängighet som JO/JK så sällan granskar den enskilda domarens eventuella brister i saklighet och opartiskhet, eftersom det då föreligger en risk att det kan uppfattas som om JO/JK överträder sina befogenheter om de utreder hur domarna dömer i det enskilda fallet. I RF:s andra kapitel kan kort nämnas 11, som stadgar att förhandling vid domstol ska vara offentlig. Detta har bland annat till syfte att garantera att objektivitetskravet i RF 1:9 uppfylls. 47 3.3 Jävs- och behörighetsregler För att undvika att domaren brister i sin opartiskhet finns det instiftat tydligare och mer specificerade regler än principstadgandet i RF 1:9. Detta är framförallt reglerna om jäv, men även reglerna om förbud mot bisysslor, som behandlas vidare i kapitel 3.4, samt de allmänna behörighetsvillkoren. Behörighetsvillkor för domare kan delas in i två grupper. 48 Den första gruppen består av de allmänna behörighetskraven, som ställer krav på att domaren har de för yrket krävda kvalifikationerna. Dessa regler finns angivna i RF 11:9 och RB 4:1 och stadgar 46 JO beslut 1987-05-16 Dnr 266-1986 47 Petrén och Ragnemalm (1980) s 67 48 Angående denna indelning, se Ekelöf och Edelstam (2002) s 140 ff.

19 att en domare ej är behörig om han eller hon är försatt i konkurs eller satt under förvaltare. Vidare ska en domare vara svensk medborgare samt ha avlagt juris kandidatexamen eller juristexamen. Den andra gruppen, särskilda behörighetskrav, är t.ex. de punkter om jäv som beskrivs under RB 4:13. Jävsgrunderna tar sikte på begreppet opartiskhet. Vissa av grunderna för jäv är tydliga och självklara, domaren får t.ex. inte vara närstående till någon av parterna, då detta alltid utåt sett rubbar förtroendet för rättskiparens opartiskhet. 49 Mer intressant för denna uppsats syfte är de situationer som faller in under generalklausulen i RB 4:13 punkt 10, dvs. de fall då domaren kan anses vara jävig om särskilda omständigheter föreligger som kan rubba förtroendet för domarens opartiskhet i målet. Lika intressant är även reglerna om delikatessjäv. Gränsen mellan generalklausulen och delikatessjäv är mycket vag, men enligt Fitger föreligger delikatessjäv då en domare självmant väljer att inte befatta sig med ett ärende på grund av jäv, men då anledningen till detta ligger utanför RB:s jävsgrunder. 50 Skillnaden skulle således kunna sägas ligga mellan begreppen särskilda omständigheter och övriga omständigheter. Tiby menar att det beträffande begreppet delikatessjäv råder en viss begreppsförvirring, eftersom termen både används i situationer som täcks av generalklausulen och situationer som faller utanför denna punkt, men även hon hänvisar till samma definition som Fitger. 51 Då generalklausulen inte ger någon uppräkning av de situationer som skulle kunna innebära särskilda omständigheter får man istället söka svaret i praxis. Jag kommer här att referera några rättsfall och JO/JK-beslut för att exemplifiera några situationer som kan falla in under generalklausulen och några som anses ligga utanför. I NJA 1994 s 678 hade hovrätten funnit det styrkt att M tidigare överlåtit vapen till H. Vid ett senare tillfälle hade samma domare att ta ställning till huruvida M överlåtit vapen även till N. N överklagade domen och menade att hovrätten varit jäviga då de värderade M:s trovärdighet i det tidigare fallet och sedan lade detta till grund i det senare fallet. Högsta domstolen konstaterade att om det hade varit fråga om medverkande i samma brottslighet som bedömts vid olika tillfällen kan jäv enligt generalklausulen föreligga. I detta fall ansåg dock Högsta domstolen att det rörde sig om två skilda händelser och att jäv därför inte förelåg. I detta fall 49 Se RB 4:13 p. 2 50 Fitger (2001) s 91 51 Tiby (1993) s 244

20 och i flera andra hänvisas till Hauschildtdomen. 52 I fallet Hauschildt mot Danmark konstaterade Europadomstolen att jäv kan föreligga då domare fattat beslut i exempelvis häktningsfråga och senare bedömer skuldfrågan angående samma person under en huvudförhandling. Vid närmare eftertanke förefaller detta logiskt om man tänker sig följande två händelseförlopp efter en häktningsförhandling där domaren funnit tillräcklig bevisning för häktning. I det första fallet finner domaren den åtalade skyldig och då kan det ifrågasättas hur mycket av den tidigare bevisningen i häktningsfrågan som har legat till grund för beslutet, domaren riskerar med andra ord att bli anklagad för jäv. I det andra fallet friar domaren den åtalade och då kan det istället diskuteras hur samma domare tidigare kunnat anse att det fanns bevisning nog för att häkta. En liknande situation kan även uppstå då domaren före huvudförhandlingen fattat andra typer av beslut som t.ex. beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Även i NJA 1993 s 571 konstaterade Högsta domstolen att det som huvudregel inte heller anses föreligga jäv om en domare dömer samma person flera gånger, såvida det inte handlar om bedömning av samma situation. Som exempel nämns en domare som först dömer en person till ansvar för brott i ett brottmål och senare i ett tvistemål utreder denna persons skadeståndskyldighet för samma brott. I ett sådant fall rör det sig om samma situation och jäv föreligger om samma domare deltar under båda förhandlingarna. Dock fortsätter Högsta domstolen sin utläggning med att räkna upp ett par situationer då det skulle kunna föreligga jäv även om det inte handlar om samma händelseförlopp. Om domskälen från den första förhandlingen utformats på ett uppseendeväckande och utmanande sätt trots att det egentligen inte krävts i det särskilda målet, kan någon av parterna uppfatta det som om domaren haft en negativ inställning just mot honom. I ett sådant fall skulle eventuellt jäv enligt generalklausulen kunna föreligga. Även i det fall då en domare t.ex. genom sin processledning brister i sina tjänsteåligganden och på så sätt skapar motsättningar mellan sig och någon av parterna skulle han i ett senare fall med samma part kunna anses jävig. Det som är särskilt intressant med Högsta domstolens uttalande i detta fall är att domstolen faktiskt medger att det kan finnas situationer där domaren bryter mot objektivitetskravet och då särskilt i sin skyldighet att vara saklig. Dock avslutar Högsta domstolen detta uttalande 52 Se bl.a. NJA 1998 s 82, RH 1996:58, RH 1996:68, RH 1997:74, RH 1999:59 och RH 2001:23

21 med följande mening: Med all sannolikhet är emellertid sådana fall som nu behandlats sällan förekommande. I RH 1993:109 hade en referent uttalat sig i radio angående ett pågående brottmål på ett sätt som gjorde att radioreportern uppfattade det som om referenten redan hade tagit ställning till bevisningen i målet. Även om referenten själv menade att han inte hade uttryckt sig på detta sätt, konstaterade hovrätten att eftersom radioreportern i alla fall hade uppfattad det som om han redan hade tagit ställning i frågan kunde detta uttalande rubba parternas förtroende för hans opartiskhet i frågan. Referenten ansågs jävig enligt generalklausulen. Detta fall aktualiserar även frågan om hur bedömningen av hur domarens eventuella opartiskhet går till. Det anses inte avgörande vad en enskild part eller domare anser vara opartiskt, utan bedömningen ska göras utifrån en objektiv synvinkel. 53 Den som avgör vad som är en objektiv synvinkel, eller som det ibland omnämns, en objektiv måttstock är domstolen, som tydligen anses helt fri från värderingar. Som ovan nämnts är gränsen mellan delikatessjäv och jäv enligt generalklausulen ofta vag och då det handlar om delikatessjäv saknas ofta protokoll, eftersom det brukar vara domaren själv och inte någon av parterna som gör jävsinvändningen och denna invändning ofta kommer tidigt under målets handläggning. 54 Ett exempel på en sådan situation där delikatessjäv skulle kunna föreligga trots att det egentligen inte föreligger jäv enligt generalklausulen kan t.ex. vara medlemskap i en förening. År 1997 inkom en anmälan om jäv till JK angående domare som var medlem i Rotary-förening. 55 Föreningens stadgar uppmanar medlemmarna att hjälpa varandra och dela med sig av sina erfarenheter och anmälaren uppfattade detta som partiskhet, i synnerhet som ett flertal domare, åklagare och advokater ingick i föreningen. JK uttalar allmänt att det inte bör föreligga jäv enbart på grund av medlemskap i en sådan förening, dessutom uppfattade JK Rotarys regler som ett allmänt uttalande att hjälpa medmänniskor i samhället och menade vidare att det ofta finns en positiv inställning till att anställda inom rättsväsendet deltar i föreningsliv. Dock menar JK att det kan finnas anledning att iaktta viss försiktighet för bl.a. domare när ett medlemskap i en viss 53 Se bl.a. RH 1996:68 och NJA 1993 s 571 54 Tiby (1993) s 245 55 JK beslut 1998-05-07, Dnr 2769-97-21

22 förening kan väcka misstro hos allmänheten angående domstolens opartiskhet och saklighet. 56 Om det t.ex. skulle uppkomma en tvist där föreningen är part kan domaren mycket väl anses vara jävig. 57 Frågan om jäv föreligger kan även skilja sig åt beroende på vilken ort domaren är yrkesverksam. I en större stad kan det t.ex. uppfattas som delikatessjäv då domaren och ena parten är ytligt bekanta, men i en liten stad där många känner varandra eller åtminstone är ytligt bekanta skulle arbetssituationen bli omöjlig om man definierade samma förhållande som jäv. 58 3.4 Förbud mot bisysslor Ytterligare en rättsregel som har tillkommit för att bidra till domstolens opartiskhet är 7 i lag (1994:260) om offentlig anställning (LOA). Denna paragraf ställer upp ett förbud för offentligt anställda att inneha anställning eller uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för den anställdes eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Grunden för detta förbud kan delas in i två grupper, dels en kvantitativ och dels en kvalitativ. 59 Begreppet kvantitativ tar sikte på i vilken omfattning bisysslan har utförts. I början av 1900-talet var denna fråga av större betydelse, då ett av problemen med bisysslor ansågs vara att tjänstemännen inte i tillräckligt stor omfattning utförde det arbete de var avlönade att utföra. 60 Den kvalitativa grunden för ett förbud mot bisysslor innebär istället att det är bisysslans art som avgör huruvida den är tillåten eller inte och denna utgångspunkt påminner mycket om jävsreglerna, då särskilt generalklausulen i RB 4:13 punkt 10. 61 I dag är det framförallt den kvalitativa grunden som anges som skäl för förbudet mot bisysslor. 62 Det är inte heller längre statens, kommunens eller landstingets intresse i sin ställning som arbetsgivare som ska tillgodoses utan istället är det medborgarens 56 Detta är en situation där delikatessjäv skulle kunna föreligga. Det finns egentligen ingen jävsgrund, mer än allmänheten kanske skulle kunna uppfatta det som olämpligt om domaren och exempelvis ena parten var medlemmar i samma förening. 57 JK beslut 1998-05-07, Dnr 2769-97-21 58 Tiby (1993) s 245 59 Tiby (1993) s 150 60 Se bl.a. SOU 1928:14, s 177 61 Tiby (1993) s 150 62 Prop 1993/94:65 s 56

23 förtroende för sakligheten och opartiskheten i förvaltningsverksamheten som man vill värna om. 63 Vid den senaste ändringen av reglerna om offentliganställdas bisysslor diskuterades om det borde införas ett särskilt bisyssleförbud för domare, eftersom det ur rättssäkerhetssynpunkt bör ställas höga krav på domstolarna i fråga om saklighet och opartiskhet. 64 Regeringen gjorde dock bedömningen att även domare måste ha en möjlighet till privatliv och tillåtelse att delta i exempelvis föreningsliv. Ett sådant deltagande ansågs även vara något som gynnade domarens arbete, med hjälp av inblicken i samhället och de egna erfarenheterna menade regeringen att domaren lättare skulle kunna förstå och lösa problem. I stället för att ställa upp särskilda förbud skärptes kontrollsystemet och numera finns det för domare en skyldighet enligt 7 d LOA att på eget initiativ anmäla vilken typ av bisyssla han eller hon innehar. 65 Det är därefter upp till arbetsgivaren att bedöma huruvida bisysslan är förtroendeskadlig eller inte och denna bedömning ska göras utifrån medborgarens perspektiv. 66 En otillåten bisyssla behöver inte innebära att den anställde är eller har varit partisk eller att bisysslan faktiskt skadat allmänhetens förtroende för myndigheten, det räcker med risken att allmänheten skulle kunna ifrågasätta opartiskheten. 67 Exempel på förtroendeskadande bisyssla kan vara bl.a. styrelseuppdrag i ett helt eller delvis vinstdrivande företag samt juridisk rådgivning i enskilda ärenden. 68 Det finns även i ett flertal lagar uttalade bisysslor som är förbjudna för domare, t.ex. överförmyndare, konkursförvaltare, nämndeman, försvarare m.m. 69 En omtvistad bisyssla är uppdrag som skiljeman. Det finns ett förbud för justitieråd och regeringsråd att inneha eller utöva annat ämbete, men det är inte ovanligt att dessa domare har bisysslor i form av ordförandeposter i statliga utredningar eller i skiljenämnd. 70 För de högsta domarna rådde det under åren 1926-1970 ett förbud att inneha uppdrag som skiljeman och även om detta förbud inte har varit aktuellt under de senaste 35 åren, så har uppdrag som skiljeman ibland ansetts som oförenligt med regeln om förbud mot 63 Iseskog (2002) s 14 64 Prop 2000/01:147 s 11 ff. 65 Iseskog (2002) s 27 66 Iseskog (2002) s 19 67 SOU 2000:80 s 166 68 SOU 2000:80 s 166 ff., samt Tiby (1993) s 165 69 Tiby (1993) s 152 70 Förbuden uttrycks i RB 3:4 samt 3 Lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Att flertalet justitieråd och regeringsråd innehar denna typ av bisyssla redovisas bl.a. i SOU 2000:80 samt prop 2000/01:147