Marc Minkowski, dirigent Marita Solberg, sopran Gabriel Suovanen, baryton Tapiola kammarkör, instudering Hannu Norjanen Franz Schubert: Symfoni nr 3 D-dur D. 200 24 min I Adagio maestoso Allegro con brio II Allegretto III Menuetto (Menuett) (Vivace) IV Presto vivace PAUS 15 min Gabriel Fauré: Requiem, op. 48 40 min I Introitus ( Requiem aeternam Kyrie eleison) (kör) II Offertorium (Domine Jesu Christe) (baryton och kör) III Sanctus (kör) IV Pie Jesu (sopran) V Agnus Dei (kör) VI Libera me (baryton och kör) VII In Paradisum (kör) KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN: Felix Mendelssohn: Pianotrio c-moll I Allegro energico e con fuoco II Andante espressivo III Scherzo (Molto allegro quasi presto) IV Finaali (Allegro appassionato) 25 min Hannu Vasara, violin Tuija Rantamäki, cello Jouko Laivuori, piano Paus ca kl. 19.30. Konserten slutar ca kl. 20.30. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). Kammarmusiken i sena natten radieras inte direkt utan sänds i YLE Radio 1 den 28 februari. 1
Franz Schubert (1797 1828): Symfoni nr 3 D-dur D. 200 (1815) Franz Schuberts ofattbara snabbhet och produktivitet har länge sysselsatt musikforskarna. Han var bara 31 år gammal vid sin död men han lämnade efter sig över ett tusen kompositioner. De flesta av dem är sånger, men han skrev även symfonier, sonater och stora kammarmusikaliska verk. Det som Schubert inte lyckades fullborda i en handvändning, blev ofta ofullbordat, då han redan hunnit rikta uppmärksamheten mot nya projekt. Schubert påbörjade arbetet på en ny symfoni åtminstone tretton gånger. Blott sju av försöken ledde till ett fullbordat resultat; de övriga kom inte längre än till skisstadiet eller förblev ofärdiga på något sätt, såsom hans Ofullbordade symfoni h-moll nr 8. De tre första bevarade symfonierna vittnar om inflytandet från Mozart, Haydn och deras idag bortglömda samtida. I den kejserliga Stadtkonviktskolans orkester, där den unge Schubert var violinist, hade han spelat denna repertoar varje kväll och han kände den som sin egen ficka. Det var först då blev förtrogen med det symfoniska arvet efter Beethoven post-eroica för att vara mera exakt som hans uppfattning om symfonin tycks ha rubbats i grunden. Denna utmaning hade givetvis en hel generation svårt att leva upp till. Den 18-årige kompositören av tredje symfonin hade ännu inga dylika hämmande bekymmer. Symfonin kom till mellan den 24 maj och 19 juli år 1815, men av denna tid använde Schubert bara en dryg vecka till aktivt kompositionsarbete. Det tematiska förhållandet mellan den långsamma introduktionen och Allegro con brio är icke desto mindre förträffligt utformad. Allegretto är så okomplicerat att det mycket lätt skulle ha kunnat förfalla till banalitet, om inte Schuberts melodiska gåva hade varit så enastående (kompositörens vän Eduard von Bauernfeld klagade visserligen på att Schuberts melodier var alltför österrikiska ). Menuettens kraftiga bakåtriktade sparkar har robusta scherzoliknade drag i beethovensk stil, medan finalens glada buffokaraktär för tankarna till Rossini. Gabriel Fauré (1845 1924): Requiem, OP. 48 (1893) Faurés namn dyker ofta upp som ett slags grå eminens i den franska musikhistorien: som lärare i komposition, stödperson för unga kolleger, grundande medlem i Société Nationale de Musique och direktör för Pariskonservatoriet. Vad Faurés egen produktion beträffar går tankarna speciellt till solosångerna, det alltid lika omtyckta Requiem och ibland även till hans omfattande kammarmusikaliska produktion. Under kompositörens livstid lät det slutliga erkännandet vänta på sig ända till den sena medelåldern. En viss tragik är förknippad med Faurés mångsidiga sociala ställning: under nästan hela sitt vuxna liv hade Fauré tid att komponera enbart under sommarlovet. Då han sent omsider i mycket hög ålder avstod från sina övriga yrkesplikter, hade han i det närmaste förlorat sin hälsa och sin hörsel. Sedd ur den följande generationens perspektiv, främst Debussy och Ravel, tedde sig Fauré som en romantiker som höll sig tryggt tätt intill dur-molltonaliteten, men någon konservativ tonsättare var ändå han inte då Ambroise Thomas ledde konservatoriet ville man inte acceptera Fauré som medlem av lärarkollegiet just på grund av hans revolutionära stil. För det moderna örat är de förnyande dragen emellertid inte så lätta att uppfatta: den gudabenådade melodikern märker man nog genast, för en vokalkompositör är det en naturlig egenskap, men kärnan i hans individuella tonspråk är den vågade harmoniken. Grunden bygger fortfarande på treklanger men han kombinerar dem på ett oortodoxt sätt som börjar riva ner den rameauska världsordningens gränser. I Faurés tonsättarprofil förknippas å andra sidan hans radikala 2
fräschör med en sällsynt medvetenhet om traditionen och om renässansens vokalpolyfoni med dess strukturer. Drivkraften till komponerandet av själamässan Requiem verkar ha varit kompositörens fars plötsliga död. Däremot är det inte fråga om någon egentlig komposition till faderns minne: Fauré berättade senare att han skrivit Requiem för ros skull. I den första versionen från år 1888 är besättningen ännu mycket liten (och originell: violor, cellor, orgel, harpa och pukor!); först ett decennium senare sammanställde Fauré på förläggarens begäran en version för orkester. I detta skede var verket ännu ingen stor framgång. Faurés Requiem kom i åtnjutande av stor popularitet först på 1950-talet och sedan dess har verkets trösterika lyriska natur gjort det till den måhända mest älskade av alla själamässor i vår tid. Fauré beskrev själv verkets natur så här: Det har sagts att mitt Requiem inte ger uttryck för dödsfruktan och det har även kallats för en dödens vaggvisa. Men det är just så som jag ser döden: som en lycklig befrielse, en strävan efter lycka på andra sidan gränsen, snarare än som en smärtsam upplevelse. Kanske jag även medvetet försökt undvika det som anses vara korrekt och comme il faut, efter att i alla dessa år ha ackompanjerat begravningar vid orgeln! Det står mig upp i halsen jag ville göra någonting annorlunda. Även texten i Faurés Requiem fick en avvikande behandling: han utelämnade avsiktligt satserna Dies irae och Tuba mirum, som traditionellt har gett requiemkompositörerna tillfälle att måla dramatiska skräckvisioner. Han ersatte dem med en oerhört vacker aria Piae Jesu och en trösterik finalsats In Paradisum. Verket är även kalllats för en själamässa utan den yttersta domen. Lotta Emanuelsson (förkortad) Marc Minkowski Marc Minkowski hör till de betydande gästdirigenterna vid Parisoperan. Han utbildade sig först till fagottist men inledde i ett tidigt skede studier i orkesterdirigering under Charles Brucks ledning i Förenta Staterna. Tjugo år gammal grundade Minkowski Les Musiciens du Louvre, som har specialiserat sig på fransk barockmusik. Ensemblen uppträder regelbundet på de viktigaste operascenerna i Frankrike och i det övriga Europa. Ensemblen spelar även musik av Monteverdi, Händel, Gluck, Mozart och Offenbach. Minkowskis operakarriär utvecklades snabbt. Han har bl.a. dirigerat Händel och Rameau på operan i Zürich och Mozarts Idomeneo vid Parisoperan 1996. Enleveringen ur Seraljen stod på programmet med Mozarteums orkester 1997, då Minkowski debuterade vid musikfestspelen i Salzburg. Minkowski framför en hel del fransk repertoar. Under de senaste åren har han dirigerat allt mer symfonisk musik. Utöver Haydn, Beethoven, Schubert och Brahms dirigerar Minkowski franska mästare, bl.a. Berlioz, Bizet, Chausson, Fauré och Lili Boulanger. Minkowski har haft ett regelbundet samarbete med Mahler-kammarorkestern och City of Birmingham Symphony Orchestra. Han har dirigerat Berliner Philharmoniker, Münchner Rundfunkorchester, Orchestre National de France och Los Angeles Philharmonic Orchestra, samt Europeiska kammarorkestern, Cleveland Orchestra och Staatskapelle Dresden. Hösten 2009 invigde Minkowski Nicolas Joels första säsong som chef för Parisoperan med Gounods opera Mireille. I januari 2010 dirigerade han återigen Idomeneo vid musikfestspelen i Salzburg. I maj 2010 dirigerar Minkowski en uppsättning av Massenets Don Quichotte på La Monnaie i Bryssel. År 2004 förlänade president Jacques Chirac Minkowski utmärkelsen Chevalier du Mérite. Därtill har han fått titeln Officier des Arts et Lettres. 3
Marita Solberg Den norska sopranen Marita Solberg studerade vid Statens Operahøgskole och Norges musikkhøgskole. Hon har etablerat sig som en av de ledande sångarna i Skandinavien. Solberg har sjungit som solist med flera av de mest kända orkestrarna och samarbetat med berömda dirigenter, bl.a. Minkowski, Plasson, Honeck, Herreweghe och Weil. Solberg är en regelbunden gäst vid festivalerna på olika håll i Europa och Förenta Staterna. Åren 2006 2008 sjöng Solberg vid Staatsoper Stuttgart och hon har även gästspelat vid bl.a. Liceu i Barcelona, Teatro Real i Madrid och Komische Oper Berlin. Till Solbergs repertoar hör Mozartrollerna Pamina, Zaide, Zerlina och Servilia, samt Greta i Hans och Greta, Marzelline i Fidelio, Charmion i Massenets Kleopatra och Ängeln i Messiaens opera Franciscus av Assisi. En av Solbergs mest framgångsrika roller är Solveig i Griegs Per Gynt, som hon bl.a. har sjungit som solist med Berliner Philharmoniker. Under säsongen 2008 2009 sjöng Solberg bl.a. Micaëla i Carmen vid Norges Nationalopera och medverkade i Mahlers 2:a symfoni under Zubin Mehtas ledning. Sommaren 2009 debuterade Solberg som Kleopatra i Händels opera Julius Caesar vid festivalen i Baune I Frankrike. Utöver ett flertal konserter kommer Solberg under den pågående säsongen att sjunga bl.a. Virtù/Drusilla i Poppeas kröning samt Najade i Ariadne auf Naxos vid Norges Nationalopera. Solberg tolkar även Pamina, Greta och Zaide i Stuttgart. Gabriel Suovanen Barytonen Gabriel Suovanen vann Timo Mustakallio-tävlingen 1998. I Mirjam Helin-tävlingen 1999 fick han en tredje placering i herrserien och fick pris för bästa framförande av tävlingens moderna verk. År 2000 fick han Karita Mattilapriset. Suovanen är född i Stockholm och studerade vid Sibelius-Akademin 1993 94, där han tog sin examen. Vid Operaskolan i Stockholm var han Erik Saedéns elev 1998. År 1996 sjöng Gabriel Suovanen Sids roll i Brittens opera Albert Herring vid Det Kongelige i Köpenhamn och Guglielmo i Così fan tutte vid Kammeroper Schloss Rheinberg. Vid Kungliga Operan i Stockholm har han medverkat i bl.a. Boris Godunov, Barberaren i Sevilla (Fiorillo) och Pajazzo (Silvio). År 1999 Suovanen debuterade Suovanen vid operafestivalen i Nyslott som Valentin i Faust och vid Finlands Nationalopera som Guglielmo. Samma år sjöng han Morales i Carmen på La Monnaie i Bryssel. Vid Nationaloperan har han medverkat i bl.a. Puccinis La Bohème (Marcel) och Fanciulla del West och Rautavaaras Rasputin. I augusti 2000 uppträdde han i titelrollen i Tuomas Kantelinens opera Paavo Nurmi på Helsingfors Olympiastadion. Därtill har han sjungit Onegin vid Tammerforsoperan, Donald i Brittens Billy Budd och Schaunard i La bohème på Liceu i Barcelona. Vid Komische Oper Berlin har Suovanen uppträtt som Don Fernando, Papageno, Don Giovanni och Jevgenij Onegin. På hösten 2009 sjöng Suovanen Wozzeck på operan i Antwerpen. Hans engagemang under våren 2010 omfattar bl.a. Wozzeck med Pori Sinfonietta. Utanför operascenerna uppträder Suovanen även som romanssångare och som solist med olika orkestrar. 4
Tapiola Kammarkör Tapiola Kammarkör (TK) höll sin debutkonsert 1984. Körens konstnärliga verksamhet består av konserter som kören själv producerar, yrkesorkestrars och musikfestivalers beställningskonserter samt mångåriga kompositions- och skivprojekt. Tapiola Originals är en internationell samling beställningsverk som skrivits av kompositörer inom Östersjöområdet. Nationalbiblioteksprojektet dokumenterar de viktigaste inhemska körmusiktonsättarnas produktion. Under åren 2000 2005 hade TK ett huskomponist avtal med Jaakko Mäntyjärvi. Kören har medverkat i inspelningar av inhemska operor tillsammans med Nationaloperans orkester, Radions symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester. TK Radions symfoniorkester har även framfört stora verk av kompositörer från barocken och den klassiska epoken under ledning av ett många utländska första rangens dirigenter, Peter Schreier, Harry Christophers, Roy Goodman och Paul Hillier. De flesta av körens skivinspelningar har fått inhemska pris. TK:s Penderecki- och Sibeliusskivor har fått äran att utnämnas till s.k. benchmark -inspelningar av den prestigefulla engelska tidskriften Gramophone i förteckningen Gramophone Classical Good CD Guide, som presenterar några av de bästa inspelningarna i världen. Sedan 1998 har dirigenten Hannu Norjanen varit konstnärlig ledare för kören. Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5