Del 3: De Engelska radhusen Deflationskrisen Tjugotalets början var en tuff tid för banker och industrier i Sverige, och naturligtvis då också för de som arbetade inom dessa. Första världskriget var slut och svenska politiker med socialdemokraten Ernst Wigforss i spetsen ville sänka den svenska prisnivån i förhållande till guldpriset ner till nivån den hade före kriget. Staten förde en mycket stram finanspolitik vilket medförde att industrin hade svårt att låna pengar. Det krigshärjade Europa sänkte sin efterfrågan, liksom det revolutionshärjade Ryssland och då rasade börsen. Detta drev fram en mycket kraftig prissänkning på varor och tjänster. Reymersholm som var en stor kopparproducent här ute på IPOS område tvingades sänka priset på koppar från sju kronor kilot till en krona. Företaget hade så ont om kapital att man tvingades köpa sina råvaror i små mängder i taget. Sverige hade drabbats av en av sina större ekonomiska kriser, Deflationskrisen. Arbetarrörelsen försökte hålla uppe lönerna, men exportindustrin var tvingad att genomföra kraftiga neddragningar för att klara sig. Arbetslösheten steg till över trettio procent och många arbetarfamiljer hade svårt att betala sitt boende, samtidigt som bostadsbristen var hög. Det var mitt i allt detta som N.P. Mathiasson, direktören för Reymersholm, det bolag som tagit över driften av Kopparverket 1918 tog initiativ till att bygga radhus. Målet var att de skulle bli så billiga i inköp att en normal arbetarfamilj skulle ha råd att bo i dem.
Del 3: De Engelska radhusen Engelska trädgårdsstäder gav inspirationen till ett av Sveriges första radhusområden N. P. Mathiasson hade börjat som handelsbiträde, och som sådan reste han runt i sin ungdom både i Europa och USA, en dag erbjöds han till sin förvåning att bli direktör för spritfabriken i Ödåkra, och därifrån arbetade han sig upp till VD för Sveriges största spritaktör Reymersholm som vid spritmonopolets införande omvandlades till ett kemiföretag. Men det var från sina ungdomsresor som han fått inspiration till radhusen. N.P. berättar i en tidningsintervju att han tyckte de egna hem som byggts på senare tid var fula och opraktiska. Han förfasade sig över miljön i ovårdade hem, men njöt av åsynen av ett välskött hem. Han hade följt radhusutvecklingen i Europa och skickat en arkitekt för att ta reda på mer, men den förste trodde det var omöjligt att bygga radhus i Sverige. Då beslöt han sig för att åka själv och tog med stadsarkitekt Mauritz S:son Claes och stadsingenjör Sigfrid Ewald till Vreewyk i Holland för att studera ett nytt trädgårdsstadsområde med tillhörande nyttoodlingar. Claes som ritat pampiga villor i norra Helsingborg ritade nu ett arbetarområde i en av företaget tillhörande talldunge intill fabriksområdet. Strax efter ritade Claes ett engelskt radhusområde på Tågaborg också, men där var det tjänstemän som flyttade in. Ewald var som flera andra stadsplanerare inspirerad av engelsk stadsplanefilosofi med s.k. trädgårdsstäder. I Sverige hade Enskede Trädgårdsstad utanför Stockholm ritad 1907 av PO Hallman väckt stor uppmärksamhet även utanför Sveriges gränser, Hallman hjälpte också Ewald med stadsplanen för radhusen. Man var mån om att bevara skogsmiljön och i filosofin ingick också att genom stora innergårdar släppa in mycket ljus. Trenden upphörde på trettiotalet, men på 2000-talet har moderna trädgårdsstäder lanserats bla i Mariastaden i Helsingborg.
Trädgårdsrunda i radhusen 2002. Trädgårdsrunda i radhusen 2002.
PO Hallmans stadsplan över Trädgårdsstaden röda bergen i Stockholm. PO Hallmans berömda stadsplan för Trädgårdsstaden i Enskede.
Del 3: De Engelska radhusen Livet i radhusen då och nu Det skulle inte bara vara fint, det var viktigt att det var billigt också. N.P räknade med ett pris på 7000 kr i inköp, det gav ca 500 700 kr per år i hyra. Eftersom husen låg vägg i vägg så sparade man 100 kr per år i uppvärmning och fick en kostnad som för en lägenhet. Varje hus skulle ha inredningsbar vind och en inhägnad trädgård om 200 m 2. I juni 1925 lämnades första bygglovet in för hela kvarteret Stålet och halva Malmen och samma höst stod de första radhusen klara. Den sista etappen med hus stod klart 1927. Då hade 101 av planerade 450 hus uppförts. I ett tidningsreportage berättar direktör N.P. Mathiasson att han tycker att radhusen har en fördel mot de trånga hyreskasernerna dit mannen kom hem trött med ytterst spända nerver och följden blev att han infann sig till nästa dags arbete ohågad, olustig och föga utvilad. Radhuset är det trevliga, prydliga hemmet där mor arbetar med ett gladare och förnöjsammare sinne än någonsin förr. Vad han inte berättade i artikeln var att han själv kom från ett fattigt arbetarhem i Malmö där föräldrar och sju barn trängts i en tvårumslägenhet, och nog visste vad han talade om. Varför inte hela planen fullföljdes är oklart, men bostadsbristen minskade då bankerna lättare gav lån igen efter deflationskrisen och fler kunde bygga egna hem själva i omgivningarna i slutet på 20-talet, sen var miljön på tomterna närmast fabrikerna kanske inte den bästa heller. Än idag fascinerar PO Hallmans förmåga att skapa bostadsområden där folk trivs då som nu och fortfarande blomstrar trädgårdsstäderna, men priserna på husen är inte riktigt desamma nu som då.
Malmgatan 2. Radhusen på Kvarteret Stålet.
1926 Radhusen i kvarteren Malmen, Stålet och Nickeln. Malmgatan till vänster och Stålgatan till höger från Väster. I Malmgatan 23, fanns ett café (Café Kulan?) som innehades av fru Anna Österling. Radhusen på Malmgatan från öster med Planteringsvägen i förgrunden, i huset till vänster, Planteringsvägen 162 drev fru Emma Malmsten en speceriaffär.