Mario Venzago, dirigent Petra Lang, mezzosopran Arnold Schönberg: Skogsduvans sång ur Gurrelieder 13 min PAUS 15 min Anton Bruckner: Symfoni nr 5 B-dur 75 min I Introduktion (Adagio) Allegro II Adagio (Sehr langsam) III Scherzo (Molto vivace) (Schnell) IV Final (Adagio Allegro moderato) Paus ca kl. 19.15. Konserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
Arnold Schönberg (1874 1951): Skogsduvans sång ur Gurrelieder (1900, 1910 11) Gurrelieder har rykte om sig att vara ett flaggskepp för storhetsvansinnet under fin de siècle. I början vad det Schönbergs avsikt att skapa en sångcykel till pianoackompanjemang bestående av kärleksånger för en manlig och en kvinnlig solist, men så blev det inte. Det faktum att strukturen slutligen blev allt mer komplicerad och dimensionerna överträffade planerna mångfaldigt, är inte i sig särskilt exceptionellt det råkar tonsättarna titt och tätt ut för. Besättningens tillväxt från en kammarensemble på tre personer till en av alla tiders största maskinerier har gått till historien. Innan vi övergår till viktigare saker, kan vi betrakta det hela numerärt. Utöver fem solister, tre (!) fyrstämmiga manskörer och en åttastämmig blandad kör behövs det en orkester bestående av 8 flöjter (av vilka fyra är piccolaflöjter), 5 oboer (av vilka två är engelska horn), 7 klarinetter (av många slag), 5 fagotter (av vilka två är kontrafagotter), 10 valthorn (som utökade med 4 wagnertubor blir 14!), 7 trumpeter (bl.a. en sällan förekommande bastrumpet som trakteras av en basunist), 7 basuner, en kontrabastuba, 6 pukor och ett otal andra slagverk, 4 harpor, 1 celesta och en stråksektion på över 80 musiker, där violinerna har indelats i tio, violorna och cellorna i åtta stämmor. Gurrelieder börjar som en exceptionellt stort utformad sångcykel visserligen med en i detta sammanhang sällan förekommande särskild uvertyr. Mot slutet blir de oratoriemässiga dragen starkare och verket befinner sig inte heller så långt från det som kännetecknar ett sceniskt verk. I bakgrunden skymtar även symfoniska strukturer. Tristans och Ringens Wagner är en uppenbar förebild. Gurrelieder har i många avseenden blivit fången i sina mastodontiska dimensioner. Det har blivit ett kultstycke för en snäv krets av konnässörer. Något som fått mindre uppmärksamhet är det faktum att det är fråga om ett obestridligt mästerverk både vad det tekniska utförandet och den konstnärliga visionen beträffar. Gurrelieder beskriver huvudpersonernas tankar, förhoppningar och tvångsföreställningar, deras förhållande till Gud och naturen betraktelsen sker samtidigt både med bred vinkel och hudnära i detalj. Gurrelieder bygger på en text av dansken Jens Peter Jacobsen (1847 85), som kombinerade impressionistiska och symbolistiska drag. Han dog i tuberkulos vid unga år och lämnade efter sig ett postumt verk, En cactus springer ud, där fem unga friare försöker underhålla sin värd och dennes vackra dotter med sina berättelser, medan de alla väntar på att en sällsynt kaktus skall slå ut i blom. I en av episoderna berättar en av de tävlande friarna i rimmad dikt och prosa om det danska slottet Gurre. Berättelsen bygger på en medeltida legend om kung Waldemar IV Atterdag (ca 1317 75) och dennes kärlek till den unga Tovelille (eller bara Tove), som den svartsjuka drottningen Helwig låter mörda. Den första huvuddelen av Gurrelieder omfattar en uvertyr och nio sånger. De framförs turvis av Waldemar och Tove och har sammanfogande mellanspel. Efter ett antal kärlekssånger följer ett mellanspel som leder till ett av de centrala avsnitten och det mest kända enskilda numret i hela Gurrelieder, nämligen Skogsduvans sång (Tove = dove = Taube = duva) som handlar om Toves död och Waldemars sorg. Sedan följer två stora huvuddelar som koncentrerar sig på hämndtemat och på att bygga upp panteistisk sinnesfrid och försoning. Jouni Kaipainen (sammandrag) 2
Anton Bruckner (1824 1896): Symfoni nr 5 B-dur (1875 76) Anton Bruckners arbete som tonsättare överskuggades av en märklig konflikt som verkade nästan olöslig. Å ena sidan skapade han en egen personlig symfonisk stil som gav uttryck för hans stabila och orubbliga musikaliska självförtroende. Å andra sidan kunde han vackla, känna djup osäkerhet och göra t.o.m. genomgripande korrigeringar i sina verk. Många av symfonierna förekommer i flera versioner och korrigerade utgåvor, som man blir tvungen att välja bland. I detta avseende är femte symfonin ett lätt fall. Det är den ursprungliga versionen som brukar användas. Icke desto mindre finns det nog kuriositeter i symfonins spelhistoria och dess olika upplagor. Bruckner började komponera femte symfonin i början av år 1875. Han fick den färdig i maj följande år, men 1877 78 gjorde han korrigeringar i de två första satserna. Uruppförandet drog ut på tiden. Det ägde rum i Graz i januari 1894 och dirigerades av tonsättarens elev Franz Schalk. Bruckner var sjuk och kunde inte själv närvara och därmed blev femte symfonin den enda av hans numrerade symfonier som han aldrig själv fick höra. Det var kanske lika så bra. Schalk hade nämligen vid uruppförandet på eget bevåg korrigerat Bruckners orkestrering genom att lägga till en piccolaflöjt, en kontrafagott och i finalen en överlopps blecksektion. Två år senare lät Schalk publicera en egen version av symfonin med omfattande nedskärningar i finalen. Fram till mitten av 1930-talet var det inte möjligt att framföra symfonin i någon annan version. Först då utkom nämligen en upplaga som följde Bruckners ursprungliga första version. Femte symfonin var den dittills största av Bruckners symfonier, ett monumentalt verk på över en timme. Den har kallats för trossymfonin, förmodligen p.g.a. de många koralliknande motiven och den kontrapunktiska finalen, men namnet lämpar sig även som ett tecken på tonsättarens musikaliska trosvisshet. Bruckner karakteriserade symfonin som fantastisk. Typiskt nog orkestrerade Bruckner som om det var fråga om att välja register i en jättelik orgel och ofta ställde han innerliga pianissimon och mäktiga forten mot varandra. Bruckner gjorde femte symfonins struktur tätare genom att skapa samhörighet satserna emellan. Liksom första satsen början även den långsamma andra satsen och finalen med pizzicato. Den långsamma satsen bygger på två tematiska element av olika natur, som blir rikhaltigare för varje gång och expanderar till imponerande crescendon. Tredje satsen är ett massivt scherzo som har anknytning till den långsamma satsen inte bara genom att den går i samma tonart (d-moll) utan även genom en liknande ackompanjerande figur i bägge satsernas inledande teman samt andra tematiska samband. Bruckner kallade femte symfonin för sitt kontrapunktiska mästerverk. Den kontrapunktiska dimensionen dominerar speciellt i finalen, som hör till den förnämsta bland Bruckners symfonier. I ingen av de övriga symfonierna har Bruckner skapat en så ståtligt växande kulmen, som gör intryck av att uppnå sina extrema fortissimon med naturkrafternas oundviklighet. Kimmo Korhonen (sammandrag) 3
Mario Venzago Mario Venzago har varit musikchef för Indianpolis Symphony Orchestra i sju framgångsrika år fram till 2009. Tidigare har Venzago varit musikchef för bl.a. Göteborgs symfoniorkester, Basels symfoniker, Baskiens nationalorkester, Deutsche Kammerphilharmonie och operorna i Graz och Heidelberg. Mario Venzago gästspelar regelbundet som dirigent vid de mest prestigefyllda orkestrarna och operahusen i Europa samt vid musikfestspelen i Salzburg och Luzern. Han har dirigerat bl.a. Berliner Philharmoniker, Gewandhausorchester Leipzig, Münchener Rundfunkorchester, London Philharmonic Orchestra, City of Birmingham Symphony Orchestra, Wiener Symphoniker, NHK-orkestern i Tokyo, Boston Symphony Orchestra och Philadelphia Orchestra. Samarbetet med Baltimore Symphony Orchestra som började 1995 har numera blivit allt mer etablerat och Venzago har även varit konstnärlig ledare för orkesterns sommarkonserter. Venzago har uppträtt med många berömda solister: Martha Argerich, Misha Maisky, Joshua Bell, Gidon Kremer, Christian Tetzlaff, m.fl. Venzagos inspelningar har belönats med bl.a. Grand Prix du Disque, Diapason d Or och Edison Award. Venzago har spelat in på skiva samtliga symfoniska verk av Robert Schumann och Othmar Schoecks opera Penthesilea (Pan Classics, Venus). Hans senaste inspelning består av symfoniska verk av Luigi Nono (Col legno). Med Göteborgs symfoniorkester har Venzago spelat in samtliga orkesterverk av Alban Berg. Petra Lang Mezzosopranen Petra Lang uppträder nu för första gången i Finland. Hon föddes i Frankfurt och började studera violinspel, innan hon övergick till sångstudier under Gertie Charlents ledning vid musikakademin i Darmstadt. Åren 1989 2006 arbetade Lang under Ingrid Bjoners ledning. Lang har vunnit första pris i s Hertogenbosch, Robert-Stolz och Girards internationella sångtävlingar. Lang är mycket efterfrågad i Wagnerroller samt som tolk för musik av Bartók, Berlioz, Strauss och Mahler. Hon har uppträtt i alla viktiga operahus i Europa och Förenta Staterna, samt vid musikfestivalerna i Bayreuth, Salzburg och Bregenz. Hon har sjungit som solist med de förnämsta orkestrarna under ledning av några av de mest kända dirigenterna, bl.a. Abbado, Boulez, Bychkov, Chailly, Chung, Saraste och Rattle. År 2002 vann Lang två Grammys för sin tolkning av Cassadras roll (Trojanerna) med London Symphony Orchestra under Sir Colin Davies. Lang är även känd som en känslig liedinterpret och hon har givit liedaftnar i bl.a. Wigmorehall i London, Concertgebouw i Amsterdam, Théâtre du Châtelet och Louvre i Paris, Edinburgh Festival, Carnegie Hall i New York samt runt om i hemlandet Tyskland. Langs framtidsplaner omfattar Kundry och Ortrud i Wien, Berlin och San Francisco, Venus i München, Cassandra i Berlin, en BBC Lunchtime-konsert i London samt Wagners Wesendoncksånger i London, Budapest, Wien och Paris. 4
Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5