2 (14) Det finns inget stöd för att barns ärenden ska bedömas enligt en lägre tröskel än för vuxna. Det finns dock med den tidsbegränsade lagen möjlighet att bevilja permanent uppehållstillstånd, i stället för tidsbegränsat, utifrån ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd för barnet. Den tidsbegränsade lagen innebär inte i sig någon förändring av de materiella förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 första stycket 3 utlänningslagen. Däremot påverkas utrymmet för att bevilja en sökande, som fått sin grundansökan prövad enligt den tidsbegränsade lagen, ett uppehållstillstånd med stöd av 12 kap. 18 första stycket 3 utlänningslagen. Det krävs då att det har framkommit nya omständigheter som utgör verkställighetshinder. Detta gäller även barn. 1. Bakgrund Av 11 lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, hädanefter kallad tidsbegränsade lagen, framgår att uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 UtlL endast får beviljas om en avvisning/utvisning skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande. Enligt förarbetena (prop. 2015/16:174 s. 51 f.) innebär ordalydelsen att endast sådana konventionsåtaganden som ryms inom 5 kap. 6 UtlL ska beaktas. Vidare avses endast sådana konventionsåtaganden som är införlivade i svensk rätt. Hälsotillståndet är en sådan omständighet som ska beaktas särskilt vid tillämpningen av 5 kap. 6 UtlL. Ett konventionsåtagande som kan aktualiseras är artikel. 3 i Europakonventionen 1. En utvisning av en utlänning som lider av en sjukdom kan i vissa speciella fall anses utgöra sådan omänsklig och förnedrande behandling som avses i artikeln. Detta rättsliga ställningstagande ger ledning för innebörden av artikel 3 vid sjukdomstillstånd och hur bedömningen ska göras. Europakonventionen tolkas av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och ställningstagandet baseras i huvudsak på domstolens praxis. Vissa bestämmelser i de EU-rättsliga direktiven skyddsgrundsdirektivet och återvändandedirektivet kan också ge skydd mot utvisning av sjuka personer på motsvarande sätt som Europakonventionen. Direktiven tolkas av EU-domstolen, varför dess praxis också redovisas. 1 Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1994:1219).
3 (14) 2. Gällande rätt Se bilaga. 3. Rättslig bedömning 3.1 Sjukdom hos vuxna 3.1.1 Allmänt När det gäller utvisning av sjuka personer har Europadomstolen slagit fast att en utlänning som ska utvisas kan i princip inte kräva rätt att få bli kvar i konventionsstaten för att få tillgång till medicinsk, social eller annan form av hjälp. Artikel 3 medför heller inte en skyldighet för konventionsstaten att reducera skillnader i tillgång till sjukvård (mellan konventionsstaten och hemlandet) genom att tillhandahålla gratis och obegränsad sjukvård till utlänningar som inte har rätt att vistas i staten. Utvisning till en stat där den enskilde själv måste bekosta vård och läkemedel eller där vården endast är tillgänglig i begränsad omfattning innebär i sig inte ett brott mot artikel 3. Inte heller den omständigheten att den sökandes hälsotillstånd kommer att försämras eller att livslängden kommer att bli reducerad strider heller inte mot artikel 3. Det är således endast i undantagsfall som en utvisning av en sjuk person innebär ett brott mot artikel 3. Enligt EU-rätten ska rättigheterna i EU:s stadga ha samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättigheter i Europakonventionen. Enligt EUdomstolen kan en utvisning av en person som lider av en allvarlig sjukdom till ett land där det saknas adekvat behandling, strida mot principen om nonrefoulement. Detta kan dock endast ske i mycket speciella fall. Dessa speciella fall är då en allvarlig och irreparabel skada skulle uppstå, om en person avlägsnas till ett land där han/hon löper en allvarlig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. 3.1.2 Beviskravet Det framgår av Europadomstolens praxis att artikel 3 Europakonventionen är absolut. Detta innebär att det inte ska göras någon avvägning mellan risken att utsättas för omänsklig/förnedrande behandling vid en utvisning och skäl som talar för en utvisning, t.ex. statens krav att ha en reglerad invandring. Beviskravet är högt, det måste vara visat att personen löper en verklig risk att utsättas för sådan behandling 2. Det räcker inte att det endast finns en möjlighet att komma att utsättas för omänsklig/förnedrande behandling på grund av en osäker situation i hemlandet, för att en utvisning ska strida mot artikel 3. Hälsotillståndet måste vara väldokumenterat genom godtagbara läkarintyg, se MIG 2007:35 och MIG 2007:43. 2 Se S.H.H. mot Förenade Kungariket, ansökan nr. 60367/10, punkt 69 ff. (Lifos 31263).
4 (14) 3.1.3 Gränsdragning mot skyddsskäl EU-domstolen har slagit fast att om en utlänning som lider av en allvarlig sjukdom inte kan utvisas enligt Europadomstolens praxis på grund av det skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen, medför inte detta att personen blir att anse som flykting eller alternativt skyddsbehövande 3. Detta innebär att för det fall uppehållstillstånd aktualiseras, bör sådant beviljas på annan grund än skyddsskäl. Vid tillämpning av den tidsbegränsade lagen, ska uppehållstillstånd i dessa fall beviljas med stöd av 11 tidsbegränsade lagen. Enligt denna bestämmelse ska tillståndstiden vara tretton månader. Ovanstående gäller endast under förutsättning att personen inte avsiktligt berövas vård i hemlandet. I det fall en person avsiktligt berövas vård kan det bli fråga om förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling, vilket kan medföra att skyddsbehov som flykting eller alternativt skyddsbehövande aktualiseras. 3.1.4 Hälsotillståndet Det enda fall där sjukdom, i kombination med sociala förhållanden, har lett till att en utvisning ansetts strida mot artikel 3, är D. mot Förenade Kungariket (Storbritannien) 4. Personen hade långt framskriden AIDS och han bedömdes inte ha lång tid kvar att leva. Utvisning ansågs inte strida mot artikel 3 beträffande en kvinna som led av AIDS och följdsjukdomar, vars tillstånd hade förbättrats med medicinering och som var tillräckligt stabil i sitt tillstånd för att kunna verkställas. Samma gällde för en man som led av psykisk sjukdom i form av schizofreni, vilket emellanåt krävde vård och regelbunden medicinering. Vad avser åberopad risk för självmord eller tidigare självmordsförsök, har Europadomstolen i flera fall uttalat att detta i sig inte hindrar en utvisning, förutsatt att det har vidtagits konkreta åtgärder för att förhindra självmord 5. Ett mål har rört handikapp och funktionshinder. En man från Afghanistan hade fått nederdelen av sitt högra ben amputerat och han hade dessutom skador i vänster ben och höger hand. Även med beaktande av situationen för funktionshindrade i Afghanistan, ansågs hans situation inte vara så exceptionell att en utvisning skulle strida mot artikel 3. Europadomstolen uttalar att Europakonventionen inte utgör ett medel för att kräva att ickekonventionsstater erbjuder en viss materiell standard för dess medborgare som är funktionshindrade. 3 Artikel 15 b) i skyddsgrundsdirektivet omfattar inte en situation då en person som lider av en allvarlig sjukdom kan utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling till följd av brist på adekvat vård i hemlandet. 4 Europadomstolen, ansökan nr. 30240/96 (Lifos 29754). 5 Imamovic mot Sverige, ansökan nr. 57633/10 (Lifos 30168).
5 (14) 3.1.5 Tillgången och kvaliteten på vård i hemlandet Som framgår ovan under 4.1.1 kan ett beslut att utvisa en person som lider av allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom till ett land där vården för den sjukdomen är sämre än den som är tillgänglig i medlemsstaten endast i undantagsfall strida mot artikel 3 (bara i exceptionella fall, där de humanitära skälen mot utvisning är tvingande). I det ovan nämnda målet D. mot Storbritannien 6 var den sökandes kritiska tillstånd så allvarligt att han bedömdes vara nära döden, att han inte kunde garanteras medicinsk vård i sitt hemland. Enbart det faktum att sökandes levnadsomständigheter, inkluderat den sannolika livslängden, skulle bli markant reducerad på grund av avsaknad av medicinsk vård om sökande skulle utvisas från medlemsstaten är inte tillräckligt skäl för att utgöra en kränkning av rätten i artikel 3. I avgörandet M.T. mot Sverige 7 hade den sökande enbart begränsad tillgång till den bloddialysbehandling som var livsnödvändig för personer som led av kronisk njursvikt. Bland annat var det långa väntetider i hemlandet för sådan typ av behandling. Trots detta bedömde domstolen att den sökandes invändning om väntetider för behandling i den offentliga sjukvården på upp till två år inte kunde anses medföra att sökande inte skulle få behandling inom rimlig tid vid ett återvändande. Det fanns privat behandling att tillgå i hemlandet mot en kostnad och den sökande hade inte visat att detta inte kunde vara ett alternativ för honom. Domstolen understryker att det är utlänningens ansvar att vidta åtgärder för att säkerställa fortsatt medicinsk behandling i hemlandet. I ett fall med speciella omständigheter, såsom att sökande riskerar att avlida vid en avbruten behandling, kan det dock vara av stor relevans för bedömningen att utlänningen får stöd av myndigheterna i det land som kommer att genomföra utvisningen. När det gäller äldre personer som är i behov av omsorg finns ett avgörande som rörde en 72-årig kvinna som efter en stroke var halvsidesförlamad och som led av depression 8. Europadomstolen fann att den hjälp och omsorg, som hon behövde i sin dagliga tillvaro, fanns att tillgå på statliga och privata institutioner i Ryssland, och det fanns också möjlighet att betala för privata omsorgstjänster. Kvinnans dotter ansågs kunna hjälpa henne ekonomiskt. En utvisning ansågs inte strida mot artikel 3. Den omständigheten att den sökande själv, eller en anhörig, måste betala för omsorg och vård, innebär i sig inte att en utvisning strider mot artikel 3. 6 Se fotnot nr. 4. 7 Ansökan nr 1412/12, (Lifos 34361), se kort referat i bilagan. 8 Senchishak mot Finland, ansökan nr. 5049/12.
6 (14) 3.1.6 Tillgången till nätverk i hemlandet Tillgången till nätverk av t.ex. anhöriga i hemlandet som kan hjälpa personen vid ett återvändande kan få betydelse men endast som en faktor vid den sammantagna bedömningen i de fall personen har behov av vård till följd av ett livshotande sjukdomstillstånd. Det är inte alltid tillgången till nätverk har getts betydelse i bedömningen enligt praxis 9 och det får anses relaterat till bl.a. hur allvarliga hälsoskäl som anförts. I det under 4.1.2 nämnda fallet D. mot Storbritannien var sökande i slutskedet av sitt liv och hade inga släktingar eller vänner i hemlandet som domstolen ansåg hade vilja och möjlighet att tillgodose en dödligt sjuk persons behov. Dessutom anförde domstolen att det saknades bevisning i ärendet för att sökande skulle ha tillgång till annat moraliskt eller socialt stöd. 3.1.7 En samlad bedömning av den allmänna situationen i hemlandet och den sökandes individuella omständigheter I målet D. mot Storbritannien 10 bedömdes det finnas humanitära skäl vid en samlad bedömning av flera olika faktorer i ärendet. Dessa faktorer var bl.a. att den sökandes kritiska tillstånd var så allvarligt att han bedömdes vara nära döden, att han inte kunde garanteras medicinsk vård i sitt hemland och att han saknade familj som kunde ta hand om honom och ge honom mat, boende och socialt skydd. Vid bedömningen bör således hänsyn tas till den allmänna situationen i landet och den sökandes individuella omständigheter. Om den sökande saknar ett nätverk av t.ex. anhöriga i hemlandet som kan hjälpa personen, ställs det högre krav på den allmänna sociala situationen och tillgången på sjukvård för att utvisningen inte ska strida mot artikel 3. I det fall det rör sig om handikapp, ska den allmänna situationen för handikappade beaktas. 3.2 Sjukdom hos barn Det bör i vanlig ordning vid bedömningen av ärenden som rör barn beaktas om beslutet eller åtgärderna i ärendet är i enlighet med barnets bästa enligt 1 kap. 10 UtlL. Här kan påpekas att det framgår av förarbeten till 5 kap. 6 UtlL att barnets bästa inte i sig kan ges en så långtgående innebörd att det i princip blir till ett eget kriterium för uppehållstillstånd att vara barn. 11 Europadomstolens praxis vad gäller barns sjukdom i relation till artikel 3 är mycket begränsad. Detta ställningstagande redovisar endast två mål från domstolen i denna sak som rör barn. Båda klagomålen i fråga blev avvisade eftersom de bedömdes uppenbart ogrundade, sannolikt eftersom frågan om svår sjukdom i relation till artikel 3 inrymdes under vedertagen praxis. Eftersom domstolen inte bedömde omständigheterna i målen i sak, dvs. om staten brutit mot konventionen eller inte, bör viss försiktighet iakttas vid 9 T.ex. i målet Husseini mot Sverige, ansökan nr. 10611/09 (Lifos 29774), där sökande inte bedömdes ha tillräckligt allvarliga hälsoskäl och avsaknaden av nätverk i hemlandet gavs inte någon större betydelse i den samlade bedömningen. 10 Se fotnot 4.. 11 Se bl.a. prop. 2013/14:216 s. 18 ff.
7 (14) tolkningen av målet. En sammantagen slutsats av domstolens bedömning i båda målen görs i detta ställningstagande för vägledning. 3.2.1 Artikel 3 Målet Hukic mot Sverige 12 rörde en familj där yngsta barnet led av epilepsi och hade diagnosen Downs syndrom. Europadomstolen konstaterade att tillgänglig vård, behandling och rehabilitering för barnet fanns att tillgå på barnsjukhus i familjens hemland Bosnien-Hercegovina. Det faktum att barnets förhållanden skulle vara mindre förmånliga i Bosnien- Hercegovina än vad de var i Sverige kunde inte anses avgörande för bedömningen enligt artikel 3. Domstolen gör en jämförelse mellan barnets allvarliga handikapp och slutstadiet av en dödlig sjukdom (jfr. D. mot Storbritannien). Den jämförelsen, med nivån i ett mål som rör en vuxen person, indikerar att Europadomstolen inte tillämpar någon lägre tröskelnivå vid bedömningen då det rör sig om ett barn. Av domen framgår slutligen att det, även om det aktuella målet rörde ett barn, endast är i mycket speciella fall som en utvisning på grund av tvingande humanitära skäl kan medföra en kränkning av artikel 3. Målet Ghali mot Sverige 13 handlar om en familj där sonen, född 2009, led av en svår muskelsjukdom. Sjukdomen i sig bedömdes inte livshotande och domstolen konstaterade att det fanns tillgång till adekvat vård i Libanon då flera av syskonen som befann sig där hade fått vård för samma sjukdom. Domstolen fann att det inte hade framkommit sådana exceptionella omständigheter i målet avseende barnets sjukdomstillstånd att det kunde anses nå upp till den höga tröskel för artikel 3 som etablerats i praxis. Mot bakgrund av detta är slutsatsen att domstolen i de aktuella målen inte gör någon skillnad i utgångspunkten för resonemanget för barn jämfört med ärenden som rör vuxna. Det finns således inte stöd i praxis för annan slutsats än att det är samma typ av exceptionellt allvarliga hälsotillstånd som krävs för att en utvisning av ett barn ska anses strida mot artikel 3 som för en vuxen person. Vid den samlade bedömningen av t.ex. situationen i hemlandet, tillgång till nätverk osv. ska däremot beaktas individuella omständigheter som kön, ålder och personliga förhållanden. 3.2.2 Synnerligen ömmande omständigheter för barn Trots att nivån vad gäller paragrafen om Sveriges konventionsåtaganden i den tillfälliga lagstiftningen inte ger utrymme för en mer generös bedömning för barn, kan konstateras att den tidsbegränsade lagen ger möjlighet i 18 att bevilja permanent uppehållstillstånd för utländska barn som ska beviljas ett uppehållstillstånd som ska tidsbegränsas. 12 Se kort referat av domen i bilagan. 13 Se kort referat av domen i bilagan.
8 (14) Detta gäller om det vid en samlad bedömning av barnets situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter relaterat till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd hos barnet att det absolut krävs att han eller hon beviljas ett permanent uppehållstillstånd. Bestämmelsen utgör ingen självständig grund för uppehållstillstånd, utan möjliggör endast att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i vissa fall, beroende på omständigheterna, kan bli permanent. Detta gäller både i grundprövningen och i ärenden om verkställighetshinder. Av den tidsbegränsade lagens motivuttalanden (prop. 2015/16:174 s. 62) kan det handla om fall där barnet utsatts för trauma eller tortyrskador och där ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utgör ett hinder för effektiv vård och rehabilitering. 3.3 Ärenden om verkställighetshinder Den tidsbegränsade lagen innebär inte i sig någon förändring av möjligheten att beviljas uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 första stycket 3 utlänningslagen (men däremot av tillståndets längd, se nedan). Förutsättningarna för att beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 6 utlänningslagen är enligt den tidsbegränsade lagen begränsade till fall då det skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande att avvisa eller utvisa personen. Detta påverkar utrymmet för att bevilja en sökande, som fått sin grundansökan prövad enligt den tidsbegränsade lagen, ett uppehållstillstånd med stöd av 12 kap. 18 första stycket 3 utlänningslagen. Då en person som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen, måste det alltså ha framkommit nya omständigheter som utgör verkställighetshinder för att kunna bevilja uppehållstillstånd med stöd av 12 kap. 18 3 utlänningslagen. Enligt 15 den tidsbegränsade lagen ska ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 12 kap. 18 första stycket utlänningslagen vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Om ett nytt uppehållstillstånd beviljas ska, som huvudregel, även det nya tillståndet vara tidsbegränsat och gälla i tretton månader. Detta gäller i normalfallet även för barn, se dock det undantag som beskrivs i 3.2.2 ovan. Detta rättsliga ställningstagande har beslutats av undertecknad tf. rättschef efter föredragning av verksjuristen och rättsliga experten. Tf. rättschef
9 (14) Bilaga till SR 20/2016 Gällande rätt Tillämpliga bestämmelser Artikel 3 Europakonventionen anger att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. I art. 19.2 EU-stadgan 14 anges att ingen får avlägsnas eller utvisas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för bl.a. omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Enligt art. 52.3 stadgan ska rättigheterna i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som motsvarande rättigheter i Europakonventionen. Enligt artikel 15 b) i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet 15 utgörs allvarlig skada av bl.a. omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Enligt artikel 5 c) återvändandedirektivet 16 ska medlemsstaterna vid bl.a. beslut om avlägsnande eller vid verkställigheter respektera principen om non-refoulement. Praxis Europadomstolen (i kronologisk ordning) Avgörande den 2 maj 1997 i målet D. mot Förenade Kungariket (nr. 30240/96) Målet rör utvisning till St Kitts av en svårt AIDS-sjuk man som anförde att ett avlägsnandebeslut skulle strida mot artikel 3 på grund av hans ömmande situation och den svåra humanitära situationen i hemlandet med bristande sjukvård, avsaknad av boende och socialt bistånd samt inga nära anhöriga eller vänner som kunde ta hand om honom. Vidare framförde mannen att han skulle förlora den vård han hade tillgång till och det i sig skulle förkorta hans livslängd. Europadomstolen konstaterade att det måste tillåtas en flexibilitet i tillämpningen av artikel 3 att även omfatta situationer där risken för illabehandling har sin grund i omständigheter som vare sig direkt eller indirekt kan inbegripa ett ansvar från myndigheterna på platsen eller när omständigheterna i sig inte utgör en inskränkning av artikel 3. 14 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna 15 Rådets direktiv 2011/95/EU om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning). 16 Rådets direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna.
10 (14) Med beaktande av de exceptionella omständigheterna i ärendet, bl.a. sjukdomstillståndet, den vård och hjälp som mannen erhållit i Förenade Kungariket, avsaknaden av vård och den svåra levnadsmiljön i hemlandet, samt, konsekvenserna av ett abrupt avbrott i vården med hänsyn till att mannen befann sig i ett kritiskt tillstånd i slutskedet av sin dödliga sjukdom, fann domstolen således att en utvisning av mannen skulle utgöra sådan omänsklig behandling som strider mot artikel 3. Avgörande den 6 februari 2001 i målet Bensaid mot Förenade kungariket (nr. 44599/98) Europadomstolen har i detta mål ansett att utvisning av en psykiskt sjuk man till Algeriet inte fick anses strida mot artikel 3 då mannens hälsoskäl inte bedömdes så allvarliga att de fick anses nå upp till den höga tröskel som uppställs för tillämpning av artikel 3 i denna typ av situation och att sökande dessutom hade tillgång till adekvat vård i hemlandet. Domstolen har i målet prövat om psykisk ohälsa kan falla inom tillämpningsområdet för både artikel 3 och artikel 8. Privatliv i artikel 8 är ett vitt begrepp som inte lämpar sig för någon uttömmande definition. Europadomstolens praxis utesluter inte att behandling som inte når svårighetsgraden för en kränkning av artikel 3 ändå kan innebära en kränkning av privatlivet enligt artikel 8. Det krävs i sådant fall tillräckligt negativa effekter på den fysiska och moraliska integriteten. Psykisk hälsa måste betraktas som en väsentlig del av privatlivet avseende den moraliska integriteten. Domstolen fann dock att verkställandet av en utvisning till Algeriet i detta fall inte kunde anses strida mot artikel 8. Här vägde domstolen in bl.a. att risken för försämring av hälsotillståndet varit spekulativ och att utvisningen har ett lagstöd samt sker i förhållande till legitima ändamål. Avgörande den 27 september 2005 i målet Hukic mot Sverige, nr. 17416/05 (klagomålet avvisades såsom uppenbart ogrundat) Målet rör utvisning till Bosnien-Hercegovina av en familj som hade ett barn som led av Downs syndrom, vilket inte skulle få adekvat vård för sitt handikapp. Domstolen ansåg klagomålet vara uppenbart ogrundat. Det fanns behandling och rehabilitering för barn med Downs syndrom i familjens hemstad, även om detta inte höll samma standard som i Sverige. Även om handikappet var allvarligt kunde det inte jämföras med slutskedet av en dödlig sjukdom. Avgörande den 27 maj 2008 i målet N. mot Förenade kungariket (nr. 26565/05) En AIDS-sjuk kvinna från Uganda som erhållit vård för sin sjukdom i nio års tid i värdlandet anförde att ett återvändande till hemlandet skulle utsätta henne för akut fysiskt och psykiskt lidande på grund av den bristande AIDSsjukvården i Uganda, avsaknaden av socialt skyddsnät då hon saknade anhöriga, samt, avsaknaden av möjlighet att försörja sig.
11 (14) Vidare anförde kvinnan att hon etablerat ett privatliv i värdlandet i form av kontakter med föreningar och organisationer som hjälpt henne och att en utvisning således skulle strida mot både artikel 3 och artikel 8. Europadomstolen konstaterade att ett beslut att avlägsna en utlänning som lider av en svår sjukdom till ett land där möjligheterna att behandla sjukdomen är sämre än i den avlägsnande staten visserligen kan ge upphov till en fråga avseende artikel 3 men endast i mycket exceptionella fall, där de humanitära skälen mot en utvisning är övertygande. Domstolen fann att omständigheterna i målet inte gav några skäl att bedöma situationen som exceptionell och således fann domstolen ingen kränkning av artikel 3 vid ett avlägsnandebeslut. Skillnaden i detta mål jämfört med D. mot Förenade kungariket, som innehöll liknande omständigheter, var bl.a. att kvinnans hälsotillstånd bedömdes som mer stabilt och hon var frisk nog för att kunna resa, medan sökande i det nämnda fallet var kritiskt sjuk och nära döden. Vidare bedömde domstolen att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8. Avgörande den 22 juni 2010 i målet Al-Zawatia mot Sverige, nr. 50068/08 (klagomålet avvisades såsom uppenbart ogrundat) Målet rör en man från Västbanken eller Jordanien, som vistats i Sverige sedan december 2002. Med början våren 2007 åberopade mannen psykisk ohälsa som skäl för uppehållstillstånd varför han inte skulle utvisas från Sverige. Under processens gång utförde mannen ett självmordsförsök. Mannen inkom med flera läkarintyg som visade att han var deprimerad, apatisk, nervös och hade suicidtankar. Domstolen bedömde att mannen led av ett dåligt psykiskt hälsotillstånd, men tog i beaktan att något ytterligare självmordsförsök inte hade skett och mannen hade inte heller varit inlagd för vård eller tvångsomhändertagen. Suicidtankarna bedömdes primärt vara länkade till mannens besvikelse på de svenska migrationsmyndigheterna, hans oklara situation och hans rädsla för att bli utvisad. Eftersom det inte finns några tecken på att svenska myndigheter skulle tvångsutvisa honom om det var medicinskt omöjligt, det konstaterades att det fanns vård i hemlandet och att han även hade släktingar i hemlandet bedömdes utvisningen inte strida mot artikel 3 på grund av ohälsan. Inte heller mannens övriga skäl utgjorde brott mot Europakonventionen, varför ansökan bedömdes vara uppenbart ogrundad. Avgörande den 29 januari 2013 i målet S.H.H. mot Förenade Kungariket (nr. 60367/10) Målet rör en man från Afghanistan, vars nedre högra ben var amputerat och vars vänstra ben och högra hand var allvarligt skadade. Domstolen uttalade att det finns betydande svårigheter för funktionshindrade personer i Afghanistan, vilka innefattar bl.a. diskriminering, bristande möjligheter till sysselsättning och bristande resurser. Mannen hade familjemedlemmar i hemlandet.
12 (14) Sedan han ådrog sig sina skador bodde han kvar i Afghanistan under fyra år och fick då materiellt stöd och vård. Det har inte framkommit att SHH:s funktionshinder idag är mer omfattande eller att han skulle återvända till en betydlig sämre situation. Domstolen menar att artikel 3 ska tolkas mot bakgrund av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Europadomstolen ansåg att SHH:s situation inte var mycket exceptionell i den mening som anges i tillämplig praxis från målet N. mot Förenade kungariket och att en verkställighet av SHH till Afghanistan inte skulle innebära en kränkning av artikel 3. Avgörande den 21 maj 2013 i målet Ghali mot Sverige (nr. 74467/12) En familj statslösa palestinier har utvisats till Libanon och de klagande har bl.a. anfört att utvisningen strider mot bl.a. artikel 2 Europakonventionen om rätten till liv med hänsyn till svårt sjukdomstillstånd. Klagomålet bedömdes uppenbart ogrundad i denna del och avvisades. Europadomstolen har i målet anfört att artikel 2 ska tolkas i samband med artikel 3. Familjen, bestående av mor och son född 2009, ingick i en större familjekonstellation av totalt fyra barn där de övriga familjemedlemmarna befann sig i Libanon. Sonen led av en svår muskelsjukdom (hereditär spastisk parapares), liksom två av de andra barnen. Enligt läkarintyg framgick att det krävs livslång vård för drabbade av sjukdomen, men att sjukdomen i sig inte var livshotande. Eftersom familjen varit bosatta i flyktingläger för bl.a. statslösa palestinier i Libanon anförde de klagande att sonen inte skulle få tillräcklig vård och behandling för sin sjukdom i lägret vid ett återvändande och att vård utanför lägret var mycket kostsam. De syskon i Libanon som led av samma sjukdom hade mottagit vård i Libanon och genomgått operationer på grund av sjukdomen. Fortsatt behandling var även planerad för syskonen. Europadomstolen tog särskild hänsyn i målet till barnets låga ålder. Domstolen bedömde däremot att sjukdomstillståndet till följd av den aktuella sjukdomen inte kunde jämföras med ett sådant synnerligen allvarligt lidande som är förutsättningen för att det ska nå över den höga tröskel som etablerats i praxis för artikel 3 Europakonventionen vad avser sjukdom. Familjen bedömdes inte heller ha visat att vård i Sverige skulle leda till ett varaktigt förbättrat tillstånd för sonen, detta eftersom det saknas ett effektivt botemedel för sjukdomen. Vidare bedömdes att det fanns tillgång till adekvat vård i Libanon. Avgörande den 18 november 2014 i målet Senchishak mot Finland (nr. 5049/12) Målet är ett exempel på bedömning när det gäller äldre personer som är i behov av omsorg. Det gällde en 72-årig kvinna som efter en stroke var halvsidesförlamad och som led av depression.
13 (14) Europadomstolen fann att även om hon behövde hjälp i sin dagliga tillvaro, betydde inte det att hon nödvändigtvis var beroende av sin dotter i Finland, eller att omsorg i Finland var den enda möjligheten. Det fanns både statliga och privata institutioner som tillhandahåller omsorg i Ryssland, och det fanns också möjlighet att betala för privata omsorgstjänster. Kvinnans dotter i Finland ansågs kunna hjälpa henne ekonomiskt. Kvinnans behov av hjälp och omsorg innebar inte i sig att det fanns grundad anledning att anta att en utvisning skulle medföra en verklig risk att utsättas för en behandling som strider mot artikel 3. Avgörande den 26 februari 2015 i målet M.T mot Sverige (nr. 1412/12) En kirgizisk medborgare har anfört att en utvisning till hemlandet skulle strida mot artikel 3 då han saknade möjlighet att få tillfredsställande läkarvård i hemlandet och därmed skulle dö inom några veckor vid ett återvändande. Mannen framförde att han led av kronisk njursvikt och var i behov av dialysbehandling. Migrationsverket samt migrationsdomstolen hade bedömt att det fanns brister i trovärdighet i ärendet och att sökande inte hade gjort sannolikt att det inte fanns adekvat vård att tillgå i Kirgizistan. Migrationsöverdomstolen hade inte lämnat prövningstillstånd i ärendet. Europadomstolen konstaterade att det fanns adekvat vård att tillgå i hemlandet, trots att det var i begränsad omfattning och med lång väntetid. Även privata kliniker bedömdes vara tillgängliga. Det faktum att utlänningens levnadsomständigheter, inklusive hans livslängd, skulle försämras avsevärt vid en utvisning är inte i sig tillräckligt för att anse att det föreligger en överträdelse av artikel 3. Ett beslut om att utvisa en utlänning som lider av en allvarlig fysisk eller psykisk sjukdom till ett land där den medicinska vården är av sämre kvalitet än i det land där hen befinner sig kan vara i strid med artikel 3, men bara i undantagssituationer där det finns övertygande humanitära skäl. Domstolen fann sammantaget att en utvisning inte skulle stå i strid med artikel 3. EU-domstolen Avgörande den 18 december 2014 i mål C-542/13 (M'Bodj mot Belgien) Målet rör huruvida bestämmelserna i skyddsgrundsdirektivet även gäller en utlänning som beviljats uppehållstillstånd med stöd av nationella regler på grund av sjukdom som gör att det föreligger en verklig risk för liv eller omänsklig eller förnedrande behandling vid avsaknad av vård/behandling i ursprungslandet. Vidare uttalar sig EU-domstolen om sjukdom och avsaknad av vård faller inom direktivets definition av allvarlig skada. Domen berör dock inte den situationen att en person avsiktligt berövas vård. Begreppet allvarlig skada enligt artikel 15 b) i skyddsgrundsdirektivet omfattar inte en sådan situation att en person som lider av en allvarlig sjukdom kan utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling till följd av brist på adekvat vård i hemlandet.
14 (14) Om en utlänning som lider av en allvarlig sjukdom inte kan utvisas enligt Europadomstolens praxis på grund av det skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen därför att möjligheterna att behandla sjukdomen är mycket sämre, innebär inte detta att personen blir att anse som alternativt skyddsbehövande enligt skyddsgrundsdirektivet. Det alternativa skyddet i direktivet syftar till att komplettera Genèvekonventionens skydd för flyktingar. Mot bakgrund av bl.a. skäl 29 i avgörandet omfattar direktivet inte personer som av medlemsstaterna beviljats tillstånd efter en skönsmässig bedömning av humanitära eller ömmande skäl (p. 37). Avgörande den 18 december 2014 i mål C-562/13 (Abdida) Inledningsvis konstaterade EU-domstolen att ansökan i målet inte var en ansökan om internationellt skydd och att skyddsgrundsdirektivet därmed inte var tillämpligt. Däremot var beslutet om att sökande skulle lämna Belgien ett sådant beslut om återvändande som avses i artikel 3.4 i återvändandedirektivet. Tolkningsfrågorna i målet blev således om ett överklagande av ett återvändandebeslut, vars verkställighet kan medföra att en person utsätts för en allvarlig risk för att hans/hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, enligt återvändandedirektivet ska ha suspensiv verkan, samt, huruvida den berörda personens grundläggande behov av vård ska tillgodoses till dess att överklagan prövats. Enligt artikel 5 i återvändandedirektivet ska medlemsstaterna ta hänsyn till bl.a. den berörda personens hälsotillstånd och iaktta principen om nonrefoulement. EU-domstolen uttalar i avgörandet att ett beslut om återvändande av en person som lider av en allvarlig sjukdom till ett land där det saknas adekvat behandling, kan utgöra ett åsidosättande av principen om non-refoulement enligt artikel 5 i återvändandedirektivet. Detta kan dock endast ske i mycket speciella fall. Dessa speciella fall är då den skada som skulle uppstå, om en person avlägsnas till ett land där han/hon löper en allvarlig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, är allvarlig och irreparabel. För att ett rättsmedel mot beslut om återvändande i dessa fall ska kunna anses som effektivt, krävs att det har suspensiv verkan, så att den överprövande myndigheten har möjlighet att pröva en invändning om åsidosättande av artikel 5 i direktivet. Om medlemsstaten är skyldig att skjuta upp verkställigheten på grund av överklagande ska akutsjukvård och nödvändig behandling tillhandahållas i största möjliga utsträckning.