2. ATT BLI UTSATT FÖR VÅLD

2. ATT BLI UTSATT FÖR VÅLD Våldsbrott kan drabba alla och envar och förekomsten av våld är utbredd. Statistiskt sett är män oftare än kvinnor involverade i våldssituationer, både som offer och förövare. Män och kvinnor utsätts också generellt för våld på olika arenor män i offentliga miljöer och kvinnor i det privata. Det våld som kvinnor utsätts för sker nästan uteslutande i hemmet och i de flesta fall är förövaren en närstående man. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer har kommit att uppmärksammas politiskt både nationellt och internationellt och det är en fråga som har hög prioritet när det gäller krav på olika myndigheters agerande. Våldet ses som ett omfattande och angeläget samhälls- och jämställdhetsproblem och därtill ett hälsoproblem. Våldet leder till allvarliga konsekvenser för både de enskilda som drabbas och samhället i stort. Även om våld i nära relationer huvudsakligen utgörs av mäns våld mot kvinnor har man på senare tid dock börjat uppmärksamma att våld i nära relationer också kan handla om våld i samkönade relationer och kvinnors våld mot män. Offren i dessa sammanhang förklaras ha osynliggjorts i stor utsträckning och bemöts sämre än kvinnor utsatta för våld i heterosexuella relationer. Den förhållandevis sparsamma forskning som finns kring våld i samkönade relationer tyder dock på att det skulle vara minst lika vanligt förekommande som i heterosexuella förhållanden. När det gäller kvinnors våld mot män finns ingen svensk undersökning. Att detta våld förekommer bekräftas av engelska och amerikanska undersökningar som menar att även om våldet är av lindrigare art är kränkning och psykisk utsatthet lika stor för män. Samtidigt är det dock klart att våld i nära relationer framför allt är ett brott som drabbar kvinnor, där män är förövare. Begreppet våld i nära relationer kan följaktligen omfatta olika konstellationer och det är viktigt och angeläget att här förtydliga att alla offer för våld ska få samma hjälp och stöd utav samhället, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, ålder etc., samt att förövare får hjälp att upphöra med våldet. Även om våld i olika nära relationer kommer att beröras i följande avsnitt är det viktigt att betona att Kvinnofrid och denna handbok i första hand handlar om mäns våld mot kvinnor. 2.1 Våldets orsaker och konsekvenser Mäns våld mot kvinnor definieras i FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor artikel 1 som: varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnan, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet. Allt våld i nära relationer skiljer sig på flera sätt från annan våldsbrottslighet. Förövaren är en närstående person som offret har eller har haft en känslomässig, intim relation till och som hon/han delar eller har delat sitt liv med. Inte sällan har de barn tillsammans. Våldet är ett komplext problem som skapar svåra trauman och sätter djupa spår hos dem som drabbas, inte minst i de familjer där hot och våld hör till vardagen. Kvinnor som blivit utsatta för våld, och barn som upplevt/bevittnat våld, i nära relation visar ofta samma symptom som människor som lever med posttraumatiskt stressyndrom. Våldet kan se olika ut, men det är alltid förövaren som är ansvarig för det. 8

Det finns olika teorier och förklaringsmodeller om våldets orsaker och mekanismer. Tre olika utgångspunkter är att våldet ses som; ett strukturellt/samhälleligt fenomen, eller ett socialpsykologiskt relationsproblem eller ett individualpsykologiskt problem. Alternativt förenas de olika perspektiven och man talar då om en ekologisk modell, vilket innebär en förståelse för samspelet mellan personliga, situationsbetingade och sociokulturella faktorer 1 Utifrån en strukturellt/samhällelig syn är våldet ett jämställdhetsproblem och ses som ett hinder för kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det våld som kvinnor utsätts för uttalas vara den yttersta konsekvensen av mäns överordning och kvinnors underordning, (könsmaktordning). Synen på våld har, utifrån denna förståelse, ett intimt samband med synen på kön, och härigenom blir det nödvändigt att söka förstå vad som skapar och återskapar våldets asymmetri och dess könsspecifika struktur. Men, som tidigare nämnts, är våldet ett komplext problem och det låter sig svårligen förklaras endimensionellt. Kvinnor och män påverkas och påverkar i sin tur det samhälle de lever i, så också den könsmaktordning och den föreställning om kön som existerar. Alla blir inte påverkade på samma sätt, eller har samma värderingar och levnadsförhållanden, och de flesta män blir inte våldsverkare. Att något förekommer universellt, dvs. inte är isolerat till vissa områden eller grupper, betyder inte nödvändigtvis att det är generellt, dvs. är lika vanligt, ger samma effekter eller skapar exakt samma hjälpbehov hos alla som utsätts. Relationella och individuella faktorer har därigenom också betydelse. En viktig aspekt när det gäller våld i nära relationer är obalans i status, makt och inflytande och det finns också fler former av maktordningar än kön att beakta, och att se hur olika maktordningar samvarierar. Det är av central betydelse att se till varje förhållande där våld förekommer, att se vilka strategier som används, hur mycket makt som utövas och hur offret kan undfly detta. 2 Konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor i nära relationer är omfattande, både när det gäller den enskilde och samhället i stort. Våldet har också konsekvenser för de barn som finns i våldets närhet. Barn riskerar inte bara att själva drabbas av våld och andra övergrepp, utan kan också lida genom att de blir vittne till våld som begås av eller mot närstående personer, då oftast mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Det är viktigt att synliggöra dessa barn, att synliggöra att våldet är ett övergrepp också mot barnen och att vidta åtgärder för att de skall få stöd. 2.2 Kvinnors reaktioner och strategier mot våldet Mäns våld mot kvinnor i nära relationer tar sig vanligtvis uttryck i fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. Fysiskt våld är handlingar som riktas mot kroppen, med eller utan tillhyggen eller vapen. Psykiskt våld innefattar alla former av nedvärderande och kontrollerande beteende, hot och trakasserier. Sexuellt våld är kränkningar av den sexuella integriteten inklusive alla grader av sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och våldtäkt. I begreppet sexuell integritet ingår också rätten att använda preventivmedel. 1 Eriksson, Annika et.al 2002 Myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor. Slutredovisning. Socialstyrelsen 2 Makt att forma samhället och sitt eget liv jämställdhetspolitiken mot nya mål. SOU 2005:66 9

Att utsättas för våld i någon form, eller hot om våld, av en närstående person får sociala konsekvenser och ger ofta psykiska men. Det kan leda till att den kvinna som utsätts får en bristande tillit till människor som vill hjälpa henne, som gör att hon inte kan berätta vad som hänt och inte förväntar sig bli trodd. Hon kan också ångra det hon först berättat om och förneka det. Hon kan vara rädd och osäker och därför ibland bli aggressiv även mot den som vill hjälpa henne. Aggressioner beror på den förnedring hon utsatts för och den skam hon kan känna över detta och över att behöva söka hjälp. Ibland kan hon uppleva kontakten med myndigheterna som så hotfull mot sig själv, sina barn och sitt förhållande, att hon inte vill ha någon insyn. Mannen kan förbjuda henne fortsatt kontakt. Det finns kvinnor som "går vid första slaget" och andra som tvingats leva med mannens hot och våld under lång tid. Forskning visar att det är vanligt att kvinnor växlar mellan att anpassa sig och hoppas att våldet ska upphöra och att göra uppbrottsförsök, som kan vara många och ta sig olika uttryck. Normaliseringsprocessen är en teori (Eva Lundgren 3 ) som beskriver den mycket komplexa process som medför att våldet till slut blir en del av vardagen. Den innebär i korta drag att kvinnans gränser gradvis suddas ut och mannens våld upplevs som ett normalt inslag i vardagen. Våldet väcker skuldkänslor, verklighetsuppfattningen rubbas, kvinnan börjar se sig själv med mannens ögon och lägga orsaken till våldet och skulden på sig själv. Strategin blir att successivt anpassa sig till mannens uppfattning om hur relationen bör se ut och vad det innebär att vara kvinna respektive man. Handlingsutrymmet minskar, hon blir allt mer isolerad från vänner, släktingar eller arbetskamrater. Han blir till slut den enda personen i hennes liv. Situationen kompliceras av att förövaren, som alltmer dominerar kvinnans liv, växlar mellan att vara varm, kärleksfull och omtänksam till att vara hotfull, våldsam och straffande. Mannen bestämmer hur och när denna växling ska ske. Kvinnan bryts ned och hennes anpassning sker inledningsvis för att få slut på våldet, för att senare bli en fråga om överlevnad. Slutligen kan våldet både accepteras och förklaras. Det ska noteras att som teori inkluderar inte normaliseringsprocessen antaganden om möjligheter för kvinnan att själv ta sig ur förhållandet. Den beskriver våldsprocessens resultat som att kvinnor blir hjälplösa offer. Överordnad manlighet och underordnad kvinnlighet normaliseras. Kvinnorna är sällan passiva offer, utan tvärtom mycket starka. De söker eller accepterar ogärna hjälp och stöd om de uppfattas och bemöts som hjälplösa och passiva offer. Som en ödets ironi är det just de kvinnor som uppvisar denna styrka som riskerar att bli misstrodda eftersom de inte uppträder som offer ska göra. Det finns en ökad insikt om att kvinnornas säkerhet kräver satsningar som inriktas på förövaren. Dessa två strategier sammanfattas med termerna: sanctuary och sanctions - stöd i olika former till kvinnorna respektive åtgärder för männen (rättsliga åtgärder och/eller behandling) 4 När en kvinna söker hjälp efter ett övergrepp är hon i en akut kris, där hon oftast upplever att hon förlorat kontrollen över sig själv och omgivningen. Vanliga symptom är ångest och rädsla, skuld och skamkänslor, otrygghet och sömnproblem tillsammans med kroppsliga symptom. I mötet med våldsutsatta kvinnor är det viktigt att inte generalisera utan se varje kvinna som en unik individ! 3 Professor i sociologi, Avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning, Uppsala univ. 4 Att motverka våld mot kvinnor, Socialstyrelsen. 10

Ett uppbrott kan vara mycket komplicerat. Då separationen väl sker har den ofta föregåtts av många försök till uppbrott. Det är viktigt att reflektera över kvinnans möjligheter och svårigheter att bjuda motstånd. Många våldsutsatta kvinnor har svårt att bryta upp från en relation präglad av våld och det kan vara svårt för omgivningen, olika myndigheter och andra, att förstå hur man kan stanna kvar. Orsakerna att stanna är många och varierar individuellt. Ett skäl som många uppger är rädsla för fortsatt våld och/eller att våldet ska förvärras och relaterat till detta en upplevelse av att det finns få möjligheter till säkerhet för dem och deras eventuella barn. Forskningen visar också att denna rädsla är helt adekvat.: Risken att utsättas för allvarliga skador och dödligt våld ökar då kvinnan har lämnat eller hota lämna relationen. Mannen kan exempelvis också ha hotat kvinnan med att döda henne om hon lämnar honom. Så länge kvinnan är i närheten av mannen kan hon också behålla illusionen att hon har honom under en viss kontroll. Ger hon sig av förlorar hon den illusionen och upplever sig utelämnad åt sin rädsla, åt hans godtycke och åt hans hot om att utsätta henne för än värre våld. 5 Kunskapen om hur våldet påverkar kvinnan och hennes möjligheter att fly våldet är viktigt. Effekterna och konsekvenserna av upprepade övergrepp och underminering är omfattande. Hot om att kvinnan eller barnen kommer att dödas om de lämnar mannen, eller om de berättar för någon annan, fungerar som barriärer mot att agera. Beslutet om att söka hjälp eller lämna mannen, är en process av riskbedömningar. Faktorer som påverkar beslut är: emotionella faktorer (kärlek, hopp om förändring, barnens behov, släkt och lokalsamhälle), praktiska faktorer (trygghet/skydd, ekonomi och status, bostad, arrangemang för barnen, samhälleligt/socialt stöd) situationella faktorer (landsbygd/storstad, etnicitet och immigrationsstatus, invaliditet, klass/kast/religion, ålder). Benägenheten att polisanmäla våldsbrott är låg hos kvinnor som utsatts för våld i nära relation. Det finns många skäl till varför kvinnan inte anmäler och några av de vanligaste orsakerna är att; kvinnan tenderar att bagatellisera våldet, att hon är rädd för konsekvenserna och fruktar att utsättas för ännu mer våld från förövaren, att det är meningslöst att anmäla eller inte anmäler på grund av familjeskäl. Att kvinnan förr eller senare lämnar beskrivs i termer av en uppbrottsprocess (Hydén 2003). Det sker över tid och är ett uttryck för motstånd mot mannens våldsbruk där faktorer som förlorat hopp om relationen och/eller längtan efter ett nytt liv är starka indikatorer på att man är beredd att lämna. Det kan vara av stor vikt för stöd och hjälpinsatser att bedöma var i uppbrottsprocessen en våldsutsatt kvinna befinner sig. En kvinna som gör allt för att dölja sin utsatthet för våld, som kanske söker hjälp för akuta skador utan att säga något om orsakerna är förmodligen i början av processen. Att våga fråga är i det läget mycket betydelsefullt. En kvinna som däremot uttrycker uppgivenhet och ilska och en uttalad beslutsamhet att lämna mannen, befinner sig med största sannolikhet i slutet av uppbrottsprocessen. Men fortfarande kan kvinnans uppbrott bli en i raden av lämnanden. 6 5 Våldsutsatta kvinnor. Ett utbildningsmaterial för socialtjänstens personal..socialstyrelsen 2003 6 Att motverka våld mot kvinnor, Socialstyrelsen 11

2.3 Professionellt förhållningssätt vid mötet med kvinnor som utsätts för våld Många våldsutsatta kvinnor söker, av olika skäl, inte hjälp själva. Att identifiera att en person är utsatt för fysiskt eller psykiskt våld från någon närstående kan vara svårt eftersom det inte heller alltid är uppenbart. Fysisk eller psykisk utsatthet för våld syns inte alltid vare sig i form av skador eller genom uppträdande. Samtidigt kan så gott som alla typer av fysiska skador uppstå och skadepanoramat kan sträcka sig över t.ex. blåmärken, krosskador, frakturer, sår och stickskador samt brännskador. Skadorna kan ha uppstått på en mängd sätt: genom knuffar, slag, stryptag, sparkar osv. Vanliga ställen för skador är huvudet, ansiktet, nacken eller områden som döljs av kläder: bröst, bröstkorg och bålen. Skador på och kring ögon och öron (hörsel), mjukdelsskador och frakturer är andra förekommande skador. Multipla skador, delvis läkta och nya skador är också vanliga indikationer på att ha blivit utsatt för våld i nära relation. Ibland stämmer inte heller kvinnans (eller mannens) förklaring till hur skadan uppstått med skadans utseende. Nedanstående uppräkning visar förekomst av vanliga skador och besvär: - skador (sår, blåmärken, utgjutningar, stukningar, frakturer, brännskador, avslitet hår) - skador på huvud, ansikte, hals, bröst, bröstkorg, armar, bål eller genitalier - skador på ett flertal ställen - skador i varierande stadier av läkning - värk och smärta (huvud, bröstkorg, rygg, bål m.m.) - sömn- och ätstörningar - yrsel och diverse andra psykosomatiska problem - gynekologiska besvär - skador vid graviditet - missfall - depression eller ångest - drogmissbruk (som en följd, inte orsak till våldet). I mötet med socialtjänsten kan det finnas andra orsaker till att en våldsutsatt kvinna inte uppmärksammas. Det sammanhang där kvinnan söker hjälp kan ha ett annat fokus som exempelvis extra behov av socialbidrag utan att det finns tydlig grund, beroende på att mannen har kontroll över ekonomin. Frekventa besök, ovanliga eller oklara behov/ansökningar kan vara indikatorer på att allt inte står rätt till i förhållandet och att våld i någon form förekommer. Ytterligare anledningar kan vara de professionellas egna föreställningar om våld i nära relationer, exempelvis en tvekan om att överskrida gränser till det privata och våga fråga. Av denna anledning är det viktigt att ta ställning till hur frågan ska hanteras i olika situationer. Det är viktigt att ha rutiner för att ställa frågor om hot och våld, och det är framför allt viktigt att veta vad man ska göra med svaret. Det är centralt att klargöra att man tar allvarligt på den utsattes problem och situation, att visa att man har förmåga att tala om våld i nära relationer och att hjälp finns att tillgå. 7 7 Våldsutsatta kvinnor. Ett utbildningsmaterial för socialtjänstens personal.socialstyrelsen 2003. 12

Det är viktigt att tänka på: - att fråga om man misstänker om utsatthet för våld i någon form förekommer Det kan ibland kännas svårt att fråga om våld i nära relationer, särskilt när det inte finns tydliga indikationer. Som exempel kan man föra fram frågan som; Jag vet inte om detta är ett problem för dig, men många av mina klienter har upplevt våld i sina relationer. Jag har därför börjat fråga alla rutinmässigt om detta. Har du blivit utsatt för våld av din partner? Om kvinnan berättar/bekräftar att hon har blivit utsatt för våld eller övergrepp måste frågan om akuta insatser diskuteras. Hon behöver information om handlingsalternativ och möjligheter till skydd liksom om regler och tillvägagångssätt för en eventuell polisanmälan. - att möta med respekt och förståelse Kvinnans utsatta situation kan göra att hon känner sig mycket utlämnad. Hon kan vara rädd för att inte bli trodd och förstådd. Insatserna ska inriktas på att erbjuda skydd och vård samt stöd och hjälp att bestämma sig för hur hon vill förändra sin situation. En kvinna, som uppfattar att det finns bra hjälp att få, vill i regel ha hjälpen. - att ge tid och omtanke fråga och lyssna Fråga vad som hänt. Lyssna och ge tid. Kvinnan kan vara ambivalent och det kan ta tid att våga lita på omgivningen och berätta. Det kan behövas flera samtal. Det är viktigt att kvinnan får ge uttryck för sin egen bedömning av risksituationen, vilka som kan hjälpa henne och vilka strategier hon själv haft och har. - att inte ifrågasätta Erbjud stöd på ett empatiskt, icke-fördömande sätt. Neutral i förhållandet till kvinnans känslor inför partnern men ändå markera avståndstagande inför våldshandlingarna. Tydliggör att du betraktar våld i nära relationer som ett brott och att det alltid är den som utövar våldet som är ansvarig för det. Bekräfta allvaret i situationen. Hon måste fatta sina egna beslut, men som personal är det viktigt att visa att det finns hjälp och stöd och att det finns alternativ. - att göra en riskbedömning Av olika skäl kan den som blivit utsatt för våld under en längre tid kanske inte alltid uppfatta hur allvarlig situationen är. Ställ frågor kring olika våldshändelser, så att ni tillsammans kan göra en bedömning av hotbilden. - att informera Beroende på i vilken yrkesroll du möter en våldsutsatt kvinna har du olika informationsansvar. För att kvinnan ska bli hjälpt är det viktigt att hon får bra information, om möjligt både skriftligt och muntligt, om de rättigheter hon har och om de möjligheter som finns till skydd, stöd och hjälp. - att hänvisa rätt Se till att den som behöver annat stöd än det som du kan ge, blir hänvisad till dem som har kompetens och resurser för uppgiften. Finns en hotbild, hjälp till att kontakta polisen, kvinnojouren eller socialtjänsten. Finns skador eller märken efter våld, hjälp till att kontakta vårdcentralen eller akutkliniken beroende på skadans omfattning. 13

- att använda professionell tolk Den som inte behärskar svenska obehindrat måste få tillgång till professionell tolk. Låt inte anhöriga tolka. Det måste bli självklart för alla myndigheter att använda professionell tolk när en våldsutsatt kvinna med utländsk bakgrund söker hjälp, vård eller kontakt med polisen. Beställ kvinnlig tolk om kvinnan önskar det. - att dokumentera Det finns krav på dokumentation och handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av insatser för stöd, vård och behandling ska dokumenteras. Dokumentation ska ta upp beslut och åtgärder, faktiska omständigheter och händelser av betydelse. Vid upprepat våld har det stor betydelse om tidigare våldshändelser har dokumenterats. Det kan påverka bedömningen om brottet skall kunna betraktas som misshandel eller grovt kvinnofridsbrott. Alla som söker läkarvård och berättar att de blivit utsatta för våld skall undersökas så att rättsintyg skall kunna skrivas. Rättsintyg får ej lämnas utan kvinnans medgivande. Även för socialtjänsten och andra vårdinstanser är det viktigt att alla tecken till våld skrivs in i journalerna, även om kvinnan vid tillfället säger att hon inte vill polisanmäla. Kvinnan ska få veta att hon har rätt att läsa sin akt och att få rättelse antecknade i journalen, samt att uppgifter inte får lämnas ut utan hennes medgivande. För att undvika att mannen får vetskap om eventuellt sekretessbelagda uppgifter rekommenderas att kvinnan och mannen alltid har separata akter. Huvudregeln när det gäller sekretess inom socialtjänsten framgår av 7 kap 4 sekretesslagen. Där anges att sekretess råder och att uppgifter får röjas endast om det står klart att de kan lämnas ut utan att det medför men för den enskilde. Sekretessen gäller inte i förhållande till den enskilde själv (14 kap. 4 sekretesslagen). Det innebär att den enskilde har rätt att ta del av allt som antecknas om honom eller henne i akten. Det råder således en mycket stark sekretess för personliga uppgifter rörande socialtjänstens klienter - att uppmärksamma barnen Fråga om det finns barn i familjen. Finns det misstanke om att barnen behöver skyddas och att modern inte kan ge detta skydd skall en anmälan till socialnämnden ske. Om modern utsatts för våld finns stora risker för att barnen skadas allvarligt även om de själva inte utsätts för våld. Detta är en svår fråga, eftersom många tror att förtroendet från kvinnan kan skadas om det sker en anmälan. Våldsutsatta kvinnor kan tro att deras barn ska tas ifrån dem. Därför är det viktigt att förklara för att en kontakt med socialtjänsten innebär ett erbjudande om hjälp och att en utredning om barnens situation tar sikte på att förbättra förhållandet för både kvinnan och barnen. (Om anmälan se vidare kap Barn som lever med våld) - att se professionellt på sin egen roll Som personal kan man uppleva det som frustrerande att arbeta med våldsutsatta kvinnor, särskilt om kvinnan gång på gång återvänt till mannen. Det är viktigt att se sin del av hjälpen som ett led i en process. Då kan man lättare orka stödja henne nästa gång hon kommer, så att hon inte ska behöva skämmas över att söka hjälp igen. För att man som personal ska kunna hantera dessa ofta mycket svåra situationer är det nödvändigt med handledning och utbildning. 14