Redovisning Projektbidrag Ärendenummer: KN2015/8165 KLARA BERGE PASSAGER - En utställning på Not Quite
Mitt konstskapande består av långsamma processer och monotona och repetitiva tekniker. Den tunna tråden som sakta transformeras och bygger något större, det långsamma görandet som ger utrymme för idéer och tankar att växa och ta form. Tiden är en ständig följeslagare i mitt skapande. Dels i mina frågeställningar och dels i det praktiska arbetet. Det gör tiden, och det den bär med sig, till en både medveten och omedveten beståndsdel, en ständigt återkommande och alltid närvarande. Jag ser det som nödvändigt och positivt och det som i många andras ögon ses som tidskrävande ser jag som tidsrikt. Jag tror på handens kunskap, något som kräver tid att utveckla, och mina konstnärliga arbetsprocesser lägger stor vikt vid själva materialet och transformationen av det. Det är i textila material och tekniker jag oftast hittar de uttryck jag söker.
PASSAGER - en utställning på Not Quite BAKGRUND TILL PROJEKTET Tanken med projektet Passager har varit att förverkliga en utställningsidé och att arbeta i en större skala än tidigare, att forma en utställning där rum och skulptur får mötas och bilda en suggestiv helhet. Jag har även tidigare arbetat mycket med rumsliga installationer, ofta med mindre delar/moduler som tillsammans skapar en större rumslighet. Nu ville jag gå upp i skala på så sätt att de olika delarna i sig fick växa sig stora och på egen hand kunna inta ett rum. Jag har länge varit intresserad av hur jag med linjer och trådar kan förändra ett rum och skapa nya rum i rummet och har utifrån detta arbetat med ett antal kubformade skulpturer i ett mindre format. Dessa skulpturer ville jag i detta projekt jobba vidare med i en uppförstorad skala, där skulpturernas möte med rummet skulle få en framträdande roll. Jag ville undersöka hur jag med tråden som medel kan skapa form, riktningar och en upplevelse av rörelse. Min målsättning var att låta utställningsrummet påverka utformningen av skulpturerna, samtidigt som rummet i sig kommer förändras i mötet med mina skulpturer. Detta samspel mellan rum och skulptur ville jag ha närvarande i den färdiga utställningen, att träda in i rummet skulle bli att träda in i verket och tvärtom. Jag ville ge möjligheten att gå runt i verket, bli en del av det och uppleva det i relation till den egna kroppen. En återkommande strävan med min konst är att den ska kännas i kroppen, att du får en kroppslig reaktion och en rumslig upplevelse innan hjärnan hinner in med sitt bedömande, kategoriserande och analyserande. Från början var tanken att ställa ut inne i de gamla fabrikslokalerna på Not Quite. Det är rum med mycket historia och karaktär och dess råa industrimiljö skulle kunna kontrastera mot mina rena och avskalade trådskulpturer på ett spännande sätt. Tyvärr visade det sig att det tidsmässigt inte var möjligt att utnyttja fabrikslokalerna då de endast används under sommarmånaderna och vi bestämde istället att jag skulle ställa ut i Not Quite Galleri, som är en mer klassisk gallerilokal med vita väggar. Jag behövde nu tänka om och fundera på hur jag kunde arbeta med denna helt annorlunda typ av rum på ett spännande sätt, och även fortsättningsvis låta skulpturernas möte med rummet få stå i centrum. Prototyper och tredimensionella skisser.
GENOMFÖRANDE För att inte tappa bort rummet och rumsligheten skissade jag mycket i skalmodell och använde kameran till hjälp för att visualisera en större skala. Jag utgick från enkla former, kuben, kvadraten och rektangeln, och fyllde dem med trådar i olika riktningar. Genom att placera och kombinera dessa former på olika sätt ville jag se hur jag kunde knyta samman rummet och få in ett rörelsemönster och ett flöde mellan de olika beståndsdelarna. Tillslut landade jag i tre former/trådskulpturer som utställningen skulle byggas upp runt. Dessa tre former ville jag sedan binda samman med trådväggar, som tillsammans skulle skapa en form av passager, en labyrint, något att färdas förbi och igenom. I skisserna arbetade jag mycket med svart sytråd men kände snabbt att jag inte ville ha det hårda, grafiska uttrycket. Jag hamnade tillslut i en blågrön färgskala där jag valde att lyfta in olika nyanser av gult för att kontrastera och fånga upp ljus. Till viss del ville jag styra upplevelsen och med hjälp av skulpturernas placering bestämma hur du ska röra dig i utställningen. För att nå fram till den gyllene kuben längst in måste du gå genom labyrinten. Jag känner mig lite som en regissör, jag regisserar upplevelsen men lämnar ändå ett visst mått av frihet till betraktarna och en uppmuntran till att utforska på egen hand.
När jag nu ville skala upp mina skulpturer förstod jag att jag måste arbeta med ett starkt och tåligt material, som klarar av stora spänningar utan att gå av eller ändra form alltför mycket. Metall kändes som ett självklart val och jag valde därför att gå en kurs i konstruktionsteknik på KKV i Göteborg, för att kunna arbeta med metallkonstruktioner i mina skulpturer. Jag gillade kontrasten mellan att svetsa samman metallstänger ena dagen för att nästa sitta i ateljén och arbeta med tunna ull- och sidentrådar. Jag har dragit nästan 40 000 m tråd i mina skulpturer. Det är ett speciellt arbetssätt att göra samma sak om och om igen, det i grunden enkla blir komplicerat i och med tidsåtgången och det ständiga/ oändliga/outtröttliga upprepandet. För mig är mitt sätt att arbeta, att ge frikostigt av min tid, ett sätt att visa vördnad och kärlek till det textila materialet, till görandet och till handens kunskap. Foto: Emanuel Blom Linda tråden runt ramen, dra den till andra sidan. Håll precis rätt spänning. Slå ett dubbelvarv runt ramen så att tråden inte glider, dra tillbaka mot första sidan igen och linda ett dubbelvarv precis 4 mm ovanför det förra. Upprepa. Om och om igen. Efter ett tag minns kroppen exakt hur jag ska hålla tråden, hur spänd den ska vara, hur jag på smidigaste sätt fäster tråden och hur jag på mest skonsamma sätt förflyttar kroppen från sida till sida. Det går nästan av sig självt. Jag arbetar lugnt och metodiskt, det är som ett mantra och jag känner glädje och ett lugn i görandet, även om kroppen börjar värka av den inte alltid ergonomiska arbetsställningen. Jag forsätter. Några centimeter till. Några centimeter till, tills 40.000 meter tråd har dragits och lindats och trådväggarna reser sig högt över mitt huvud.
Ett konstruktionstänk har genomsyrat hela processen och det har varit viktigt att hålla koll på måtten. Jag behövde bryta ner verket i mindre delar för att kunna få in dem i ateljén och under några månaders tid arbetade jag sedan med att färdigställa dessa delar/fragment för att sen sätta samman allt på plats. Den största skulpturen, den stora kuben, behövdes däremot byggas upp på plats i utställningsrummet, samt den längsta trådväggen. Till hjälp med detta anlitade jag en assistent vilket var en ny erfarenhet för mig. Jag har ett stort kontrollbehov och är i mycket en perfektionist och det var en nyttig erfarenhet att tvingas släppa kontrollen en aning och acceptera att en assistent inte alltid gör exakt som en själv, men att det kan bli lika bra för det. Uppsättning av den stora kuben.
Det var en intensiv vecka i galleriet för att få allting på plats till vernissaget.
Jag har haft en mer teknisk och formmässig utgångspunkt än jag tidigare ofta haft, en där jag vill undersöka hur trådar kan bygga upp former och riktningar som ger upphov till en sorts statisk rörelse. Se om jag kan få fram en känsla av att det visuella rummet är större än det fysiska rummet. Vilka tankar och känslor detta sedan väcker hos betraktarna har jag lämnat mer öppet. Berättelsen står inte i centrum, det gör istället tråden, görandet, upplevelsen och rumsligheten. Mötet mellan skulptur och rum samt mötet mellan de båda och besökaren. Jag valde att döpa utställningen till Passager, då det är något som tankemässigt har återkommit hos mig medan jag har arbetat. Titeln kan fungera som ytterligare en ingång till verket för betraktaren. En passage. En fokusering och ett utsnitt. Kanske en gräns mellan dig och det där andra. Eller är det en öppning? TIDSFÖRLOPP Februari-maj: Skissar i skalmodell, arbeta med utformandet av skulpturerna och utställningen. Testar olika konstruktioner och material. Går en svetskurs på KKV. Juni-aug: Arbetar med färdigställandet av trådskulpturerna. 12-16 september: hängning av utställning. 17 september: Vernissage 8 oktober: Nermontering MEDHJÄLPARE Hållams Linnea Henriksson: textilkonstnär anlitad som assistent vid monteringen av utställningen. Emanuel Blom: fotograf anlitad att dokumentera utställningen.
Utställningen hade vernissage 17 september 2016.
RESULTAT Utställningen har fått ett mycket positivt mottagande, både från besökare och de som arbetar på Not Quite och själv är jag väldigt nöjd. Jag tycker att jag i mina skulpturer och med den rumsliga gestaltningen lyckats fånga det som var kärnan i projektet och med trådarna till hjälp skapat något som är mycket större än sina beståndsdelar. Resultatet blev på många sätt något annat än det jag från början föreställt mig men det är också det jag tycker är så fantastiskt med den konstnärliga processen, att den tar dig till ställen du inte hade kunnat tänka ut i förväg. Det känns fantastiskt att ha fått möjligheten att göra denna utställning. Det är något jag drömt om länge och jag känner att jag i och med detta projekt är på god väg att hitta ett arbetssätt och ett förhållningssätt till utställningsrum som känns spännande och som jag inspireras av. Jag vill fortsätta att utveckla detta, fortsätta att arbeta i en skala som omsluter dig och påverkar dig kroppsligt och fortsätta att lägga stor vikt vid upplevelsen av rummet/verket. En upplevelse som väcker dig och uppmuntrar till nyfikenhet och upptäckarlusta. Då gallerirummet har spelat en stor roll i utformningen av utställningen är den på sätt och vis en engångsföreteelse, något som inte går att upprepa rakt av. Men för den sakens skull ser jag inte att projektet kommer ta slut här och nu. Fotodokumentationen av utställningen kommer att fungera som ett bra kommunukationsmedel och som ett konkret exempel på hur jag arbetar med rumslighet och textila skulpturer. Min förhoppning är att få sätta upp utställningen Passager fler gånger, i olika versioner och former. Jag ser fram emot att se hur verket kommer förändras och vad som uppstår i mötet med nya typer av utställningsrum. Foto: Emanuel Blom
Foto: Emanuel Blom
EKONOMISKT RESULTAT Jag har fått omfördela budgeten en aning. Då jag valde att enbart jobba med metallställningar och inte med trä, blev materialet dyrare än planerat, och jag valde dyrare garnkvalitéer än först tänkt då jag kom fram till att jag behövde lystern i sidentråden, och elasticiteten i ulltråden. Lin och bomull var alltför stumt för att fungera i stor skala. Dessa ökade materialkostnader kunde jag kompensera genom att minska mina fraktkostnader samt hitta billigare boende under uppbyggandet av utställning. Jag förstod också ganska snabbt, att trots att jag gått en svetskurs skulle det ta alltför lång tid för mig att svetsa allting själv, nybörjare som jag var. Jag valde därför att svetsa de mindre konstruktionerna själv men tog sedan lite av mitt budgeterade arvode för att kunna betala en konstnär på Kollektivverkstaden i Göteborg att göra de största svetsjobbet åt mig. REDOVISNING AV BILDKONSTNÄRSFONDENS BIDRAG Det har framgått att projektet fått stöd från Konstnärsnämnden på affischer, vernissagekort, i pressreleaser, i informationstexter i samband med utställningen, samt på min och Not Quites hemsida. Foto: Emanuel Blom
Foto: Emanuel Blom
Foto: Emanuel Blom
Foto: Emanuel Blom
Foto: Emanuel Blom