BARNFATTIGDOMEN I SVERIGE ÅRSRAPPORT 2003 Sammanfattning av studien Barns ekonomiska utsatthet Årsrapport 2003 av Tapio Salonen

BARNFATTIGDOMEN I SVERIGE ÅRSRAPPORT 2003 Sammanfattning av studien Barns ekonomiska utsatthet Årsrapport 2003 av Tapio Salonen

Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter.vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Rädda Barnen ger ut böcker och rapporter för att sprida kunskap om barns förhållanden, ge vägledning och inspirera till nya tankar och diskussioner.vår vision är en värld där varje enskilt barn har ett värde och respekteras, där vi lyssnar till barn och lär av dem och där alla barn har möjligheter och framtidstro. Rädda Barnen Barnfattigdomen i Sverige Årsrapport 2003 är en sammanfattning av studien Barns ekonomiska utsatthet Årsrapport 2003, författad av Tapio Salonen på uppdrag av Rädda Barnen. Barns ekonomiska utsatthet Årsrapport 2003, kan laddas ner gratis från Rädda Barnens hemsida, www.rb.se. På Rädda Barnens hemsida återfinns även en databas med samlad barnfattigdomsdata för samtliga Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelar. ISBN 91-7321-110-9 Art nr 3030 Projektledare: Text: Omslag: Illustratör: Grafisk form: Tryck: Kalle Elofsson Tapio Salonen Daniel Bjugård Måns Adolfson Annelie Rehnström TemoTryck AB

Innehåll FÖRORD............................................................... 7 BAKGRUND............................................................ 9 ATT STUDERA BARNFATTIGDOM...................................... 11 Låg inkomststandard och socialbidrag.......................................... 11 Överlappning.............................................................. 13 Jämförelse med andra fattigdomsdefinitioner.................................... 14 De fattigaste barnfamiljerna.................................................. 15 BARNFATTIGDOMEN I SVERIGE....................................... 19 Barnfattigdomen på nationell nivå............................................. 19 Barnfattigdomen på kommunal nivå............................................ 20 Barnfattigdomen relaterad till utländsk bakgrund................................. 22 FOKUS 2003 DEN EKONOMISKA UTSATTHETEN BLAND BARN I STORSTÄDERNA............................................... 27 Barnfattigdomen i storstäderna jämfört med riket................................ 27 Barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar...................................... 28 Barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar relaterad till utländsk bakgrund............ 30 SAMMANFATTNING.................................................... 33 KOMMUNTABELL...................................................... 35 STADSDELSTABELL, MALMÖ, GÖTEBORG OCH STOCKHOLM.......... 40 STADSDELSTABELL, RELATERAD TILL UTLÄNDSK BAKGRUND......... 42 5

Förord Barnfattigdomen i Sverige Årsrapport 2003 är Rädda Barnens tredje rapport om barnfattigdom i Sverige. Sedan den första rapporten presenterades våren 2002 har frågan fått stor uppmärksamhet. Barnfattigdomen har debatterats i flera kommuner och i riksdagen. Den fanns också med som en del i överenskommelsen mellan regeringen och dess samarbetspartier, hösten 2002. Under hösten 2003 har regeringen tillsatt en utredning om barn i ekonomiskt utsatta familjer. Dessutom har Rädda Barnen-organisationer i Storbritannien och Danmark presenterat egna barnfattigdomsrapporter. Rädda Barnen har i tidigare rapporterna visat att Sverige, generellt sett, återhämtat sig från 1990-talets krisår. Denna återhämtning fortsätter. År 2001 låg barnfattigdomen i Sverige för första gången under nivån från 1990-talets första år. Men under den positiva trend som inleddes under slutet av 1990-talet, finns ett Sverige som glider isär. De stora skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner består. Medan fattigdomen i absoluta tal minskar både för barn med svensk och för barn med utländsk bakgrund så ökar de relativa skillnaderna. År 1997 löpte ett barn med utländsk bakgrund knappt tre gånger högre risk att växa upp i ekonomisk utsatthet än ett barn med svensk bakgrund. År 2001 hade den risken ökat till 4,2 gånger. I fokus för årets studie står barnfattigdomen i de tre storstäderna, Göteborg, Malmö och Stockholm. I dessa städer bor nästan 15 procent av Sveriges barn och alla tre uppvisar en hög andel fattiga barn. Vi konstaterar att skillnaderna mellan stadsdelarna i våra storstäder också är stora och har ökat drastiskt de senaste tio åren. Under 1990-talets första år var barnfattigdomen sju gånger större i den stadsdel som hade högst barnfattigdom än i den med lägst nivå. Tio år senare hade skillnaden ökat till sjutton gånger. Konjunkturuppgången har med andra ord inte i första hand gagnat dem som bäst hade behövt det. Ekonomi är givetvis inte det enda som avgör ett barns villkor. Alla barn som växer upp med knappa resurser har inte en dålig uppväxt och de får inte ett sämre liv som vuxna. Men fattigdom innebär ett utanförskap. Fattigdom innebär att barn får helt olika förutsättningar att förverkliga den potential de besitter. Fattigdom kan vara både absolut och relativ. Fattigdom för barn i Sverige innebär någonting annat än fattigdom för barn i ett av världens fattigaste länder. Men det faktum att barn i fattiga länder lever i absolut fattigdom under fruktansvärda förhållanden är inte ett skäl att acceptera växande klyftor i Sverige. Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter i världen och i Sverige. Det ena får inte utesluta det andra. När brister i vuxnas villkor uppdagas i Sverige hänvisar man inte till att vuxna på andra håll har det ännu sämre. Varför skulle vi då göra det när det gäller barn? Debatten om barnfattigdomen måste fortsätta, och utmynna i konkreta resultat för barnen. Många gånger är det lösningar på kommunal och lokal nivå som behövs, men även regering och riksdag måste agera. Att bekämpa barnfattigdom handlar om politisk vilja. Oavsett var i världen vi befinner oss. Annika Åhnberg, ordförande Charlotte Petri Gornitzka, generalsekreterare 7

Bakgrund Det är inte en överdrift att hävda att barnens villkor i samhället fått en intensifierad välfärdspolitisk uppmärksamhet under senare år. Detta gäller såväl i Sverige, som i andra EU-länder och i ett globalt perspektiv. I kärnan av denna offentliga uppmärksamhet har oftast de grundläggande basala behoven hos barnen återfunnits: rätten till ett värdigt liv och trygg utveckling. På den internationella arenan gavs dessa rättigheter en särskild plattform genom den Barnkonvention som FN antog 1989 och som Sveriges riksdag ratificerade året efter. En av konventionens artiklar handlar om barns rätt till en skälig levnadsstandard (artikel 27). Mängden av rapporter och studier, som med olikartade utgångspunkter och med varierande material beskrivit den svenska välfärdsutvecklingen under de senaste åren, är numera tämligen omfattande 1. Den generella bilden av den svenska välfärden är att den genomgick en svår prövning under 1990-talets början och mitt, med en kraftig minskning av antalet lönearbeten och neddragningar av offentliga åtaganden. Samtidigt kom en migrationsvåg av framförallt flyktingar från krigshärjade länder. De underliggande strukturella förändringarna på den svenska samhällsarenan, såväl inom ett alltmer föränderligt arbetsliv, som de offentliga tjänsternas utformning, ökade drastiskt den ekonomiska utsattheten bland många hushåll i Sverige under dessa turbulenta år. Med lite tidsperspektiv har det dock konstaterats att denna så kallade välfärdskris berörde långt ifrån alla hushåll. Det var framför allt de hushåll som redan tidigare hade en svag ekonomi, till exempel barnfamiljer, ungdomar och tämligen nyanlända invandrare, som i synnerhet fick känna av dessa påfrestande förändringar 2. Samtidigt som den ekonomiska utsattheten ökat för vissa hushåll har många hushåll fått det allt bättre i Sverige, även under de bekymmersamma åren under 1990-talet. Inkomstskillnaderna har ökat i så måtto att hushåll med redan höga inkomster fått ökade realinkomster medan hushåll med de lägsta inkomsterna fått sänkta inkomster. De fattiga i Sverige har under 1990-talet inte bara blivit fler utan också fattigare, såväl absolut som relativt 3. Under 2001 har det skett en viss minskning av inkomstskillnaderna i Sverige. Denna minskning är dock så liten att den inte är statistiskt säkerställd 4. 1. För breda översiktsarbeten se t.ex. SOU 2001:79. Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande från kommittén välfärdsbokslut. Stockholm: Socialdepartementet och Socialstyrelsen 2001. Social rapport 2001. Stockholm. 2. Ibid 3. Socialstyrelsen 2001 4. Ibid s.8 9

Att studera barnfattigdom Denna årsrapport utgår från de principiella och metodologiska utgångspunkter som utarbetades i den första rapporten om barnfattigdomens utveckling under åren 1991 1999 5. I detta kapitel diskuteras bland annat hur rapportens definitioner av barnfattigdom kan relateras till andra definitioner. Låg inkomststandard och socialbidrag Utgångspunkten i valet av fattigdomsdefinition beskrivs på följande sätt i den första studien 6 : Det finns inget entydigt vedertaget sätt att mäta hushållens materiella levnadsstandard på. Alla försök att dra en gräns ett fattigdomsstreck mellan fattiga och icke-fattiga utgår från dels samtidens normer och värderingar och dels de empiriska möjligheter som föreligger för att kunna mäta detta. Därför är det inom denna forskning centralt att noggrant redogöra för de normativa överväganden och konkreta metodval som ligger till grund för olika sätt att mäta den ekonomiska dimensionen i hushållens välfärdsförändringar. (Salonen 2002, s. 23) En genomgång av ett flertal möjliga sätt att mäta trovärdiga och över tiden beständiga data på kommunal nivå kring barn och deras familjers ekonomiska villkor ledde fram till valet av två separata mått: 1. Låg inkomststandard 2. Socialbidrag Fördelen att använda dessa två oberoende mått i ett sammanslaget index erbjuder en fördjupad möjlighet att konsekvent följa brister i barns ekonomiska grundtrygghet. Det ena måttet låg inkomststandard är en utfallsvariabel på hushållsekonomin medan den andra socialbidraget är en åtgärdsvariabel som påverkas av bland annat politiska och professionsstyrda inslag. Utgifterna för hushållen som har en låg inkomststandard utgår från en lägsta acceptabel utgiftsnivå baserad på den socialbidragsnorm som fastställdes i mitten av 1980-talet (med årliga inflationsuppräkningar) och en norm för boendeutgifter. Om inkomsterna understiger normen för dessa utgifter (inkomststandard under 1,0) definieras det som låg inkomststandard. Måttet har utvecklats av SCB och används för att skildra bland annat barnfamiljernas ekonomiska situation i de årliga rapporterna Barn och deras familjer 7. Hus- 5. Salonen, Tapio 2002a. Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt barnindex. Stockholm: Rädda Barnen. Den metodintresserade läsaren hänvisas till dess kapitel 3 och 4. Nedan beskrivs dock i korthet detta tillvägagångssätt. 6. Salonen 2002a. 7. SCB 1999, 2000, 2001. Barn och deras familjer. Demografiska rapporter. Stockholm: SCB. 11

håll som beviljas socialbidrag har en situation som understiger vad samhället anser vara en lägsta acceptabel levnadsnivå. Socialbidragsdefinitionen är förhållandevis enkel att studera, men det finns också nackdelar. Socialbidragsnormen grundas på politiska beslut som egentligen säger mer om samhällets vilja att hjälpa människor i nöd än de utsattas faktiska hjälpbehov. En fattigdomsdefinition beroende av politiska beslut kan ändras i takt med konjunkturer och värdeströmningar i samhället. Det var också fallet under de besvärliga åren på 1990-talet då socialbidragsreglerna skärptes 8 och bidragen minskade sjutton procent i realt värde. Det tyngsta skälet till valet av två indikatorer för att följa upp Barnkonventionens formulering om alla barns rättighet till en dräglig levnadsstandard är erfarenheterna från tidigare forskning om en förhållandevis låg samstämmighet mellan olika fattigdomsdefinitioner. Olika definitioner fångar delvis olika delar av befolkningen och mäter delvis olika slags ekonomisk utsatthet bland hushållen. Utifrån Sveriges förutsättningar har Barnkonventionens artikel 27 om barns rätt till en skälig levnadsstandard därför tolkats som att barn inte skall behöva växa upp i hushåll som har en låg inkomststandard eller som tvingas leva på socialbidrag. Detta är den sociala och politiska utgångspunkten för detta delindex. Diagram 1. Andel barn som levde i hushåll med låg inkomststandard respektive socialbidrag 1991 2001. Låg inkomststandard Socialbidrag I diagram 1 presenteras en tidsserie tillbaka till 1991 för båda dessa mått. Utfallet för år 2001 visar att antalet barn i båda dessa mått har fortsatt att minska. Antalet barn som inkluderas i varje delmått har minskat med drygt 20 000 under det senaste året. Det innebär att andelen barn i hushåll med socialbidrag för första gången understi- 8. Bergmark, Åke 2000. Socialbidragen under 1990.talet, i Bergmark Å. (red) Ofärd i välfärden. SOU 2001:54. Antologi från kommittén välfärdsbokslut. Stockholm: socialdepartementet. SOU 2001:79 Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande från kommittén välfärdsbokslut. 12

ger 1991 års nivå. Jämförs utvecklingen tillbaka till 1997, då barnfattigdomen var som störst under 1990-talet, är det framför allt inkomststandardmåttet som minskat kraftigast. Dock är fortfarande andelen barn i familjer med låg inkomststandard högre år 2001 än vid 1990-talets början, 8 procent år 2001 jämfört med 7,2 procent 1991. Överlappning Ungefär lika många barn återfinns i de två måtten på barnfamiljers ekonomiska utsatthet. Den centrala frågan är då hur det faktiska sambandet mellan dessa ser ut på hushållsnivå. Hur många barn och deras familjer uppfyller båda dessa fattigdomskriterier, det vill säga hur stor är överlappningen dem emellan? Figur 1 presenterar svaret utifrån uppgifter för samtliga barn och deras familjer i landet. Figur 1. Andel barn i Sverige efter förekomst av låg inkomststandard och/eller socialbidrag år 2001 Överlappning, både låg inkomststandard och socialbidrag, 2,8% Låg inkomststandard, 5,2% Uppbär socialbidrag, 5,6% Av de barn som lever i hushåll med låg inkomststandard eller socialbidrag år 2001 återfanns drygt 53 000 i hushåll i båda grupperna. Dessa barn utgör 2,8 procent av samtliga barn. Därutöver fanns det ca 108 000 barn (5,6 procent) som levde i hushåll som erhållit socialbidrag under året men med en inkomststandard som låg över värdet 1,0 för hela året. Omvänt fanns det 101 000 barn (5,2 procent) i hushåll med en inkomststandard under denna miniminivå men som inte har erhållit socialbidrag detta aktuella år. Sammantaget omfattar dessa tre grupper 262 000 barn som uppfyller åtminstone ett av dessa två delmått. Det är denna grupp barn som i studien räknas som att leva i fattiga hushåll år 2001. Av alla barn i hushåll med låg inkomststandard år 2001 hade drygt en tredjedel av dessa även socialbidrag under året. Nivån på denna låga överlappning, 34,5 procent, ligger i nivå med närmast tidigare år. Sedan 1997 har denna överlappning legat stabilt kring 35 procent. Det är dock en stor skillnad mellan barn med svensk, respektive utländsk bakgrund. Överlappningen är tre gånger så stor för barn med utländsk bakgrund. Detta indikerar att barnfamiljer med utländsk bakgrund i mycket högre grad måste förlita sig på socialbidrag medan barnfamiljer med svensk bakgrund har andra i sin omgivning att vända sig till i ekonomiskt kärva perioder. 13

Stora variationer förekommer i graden av överlappning mellan låg inkomststandard och förekomst av socialbidrag mellan landets kommuner, allt ifrån 2 till 68 procent. Störst överlappning återfinns i kommuner med en relativ hög barnfattigdom medan kommuner med en generellt sett låg nivå också har en marginell överensstämmelse mellan dessa två delmått. Detta innebär inte att det är variationer i graden av överlappning som påverkar barnfattigdomens spridning mellan kommunerna. Ifall överlappningen skulle varit jämn mellan kommunerna så skulle spridningen varit ännu större på kommunal nivå. Jämförelse med andra fattigdomsdefinitioner I den omfattande offentliga debatt som följt efter den första rapporten 9 om barnfattigdomens utveckling under 1990-talet har det funnits olikartade reaktioner. Många bedömare har tagit rapporten som utgångspunkt för en grundlig och seriös diskussion om ekonomiskt utsatta barns och deras familjers levnadsförhållanden. I många kommuner har rapporten lett till en höjd uppmärksamhet kring de specifikt lokala villkoren för barns ekonomiska grundtrygghet. På riksnivå har olika socialoch familjepolitiska frågor kring barns villkor fått en förnyad aktualitet, särskilt i samband med valrörelsen 2002. Under 2003 har en särskild arbetsgrupp inom berörda departement fått i uppdrag att belysa levnadsförhållanden för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Mycket av den förda debatten kring barnfattigdomen i Sverige av idag har kommit att handla om hur man definierar och avgränsar detta fenomen. Finansdepartementet har i en särskild bilaga till 2003 års ekonomiska vårproposition presenterat en fördjupad analys av familjer med svag ekonomi 10. I sin analys har departementet dock fastnat för ett traditionellt inkomstbaserat fattigdomsmått, beräknat på hushåll med inkomster som understiger medianinkomsten ett enskilt år med 40, 50 eller 60 procent 11. För att kunna jämföra dessa strikta inkomstbaserade mått och de mer sammansatta mått som detta barnfattigdomsindex utgår ifrån redovisas kort jämförelser med den officiella EU-definitionen av fattigdom. EU-definitionen av fattigdom inbegriper alla hushåll med en disponibel inkomst som understiger 50 procent av landets medianinkomst, justerat för hushållens storlek och sammansättning. Tabell 1. Jämförelse mellan EU:s definition av fattigdom, låg inkomststandard och socialbidragsnivå år 2001. Månadsinkomst som utgör fattigdomsgräns. Typfamilj EU-def. Låg ink.st. Socialbidrag 1 Differens EU/låg ink EU/Sbd 1 vuxen, 1 barn 6 749 kr 9 563 kr 8 480 kr - 2 814 kr - 1 731 kr 2 vuxna, 2 barn 14 038 kr 14 732 kr 13 840 kr - 694 kr + 198 kr 1. Baseras på riksnorm för ekonomiskt bistånd och genomsnittliga boendekostnader för resp. hushållstyp (IoF) 9. Salonen 2002a 10. Finansdepartementet 2003. Fördelningspolitisk redogörelse. Bilaga 3 till Prop. 2002/03:100. Stockholm. 11. Ibid, s.13 14

Skillnaden mellan de två definitionerna är betydligt större för barnfamiljer med en ensamstående vårdnadshavare än för par med barn, vilket främst kan förklaras av de ensamförsörjande hushållens låga inkomstnivåer. Av den officiella socialbidragsstatistiken framgår att åtminstone en tredjedel av samtliga ensamförsörjande barnhushåll i landet årligen erhöll kompletterande socialbidrag. Enligt EU:s definition av fattigdom räknas en ensamstående med barn som fattig först när inkomsten är 1 700 kronor lägre än riksnormen för socialbidrag eller 2 800 kronor under SCB:s definition av låg inkomststandard (tabell 1). Definitionen av låg inkomststandard baseras på Konsumentverkets och Statistiska centralbyråns beräkningar av nödvändig baskonsumtion och lägsta godtagbara boendekostnader. Jämförelsen visar att EU-definitionen på halva medianinkomsten klart understiger denna detaljberäknade miniminivå. För ensamstående barnhushåll ligger EU-definitionen omkring en tredjedel lägre och för par med barn har EU-definitionens fattigdomströskel varit ca 20 procent lägre men successivt närmat sig nivån för låg inkomststandard under de allra senaste åren. EU-definitionens nivå för fattigdom i Sverige ligger alltså betydligt lägre än de två definitioner som denna studie baseras på. Då de senare är beräknade utifrån detaljerade konsumtionsutrymmen för olika hushållssammansättningar kan EU-definitionens fattigdomströskel ifrågasättas som en realistisk definition på en lägsta rimlig nivå som hushåll kan förväntas klaras sig på. EU-definitionen kan anses vara ett relevant mått vid internationella jämförelser länder emellan men kan knappast uppfylla de detaljkrav på nödvändig faktisk konsumtionsnivå som de andra definitionerna baseras på. I perspektiv av Barnkonventionens artikel (27) om skälig levnadsstandard finns det skäl att ifrågasätta EU-definitionens användbarhet för svenska förhållanden. Ytterst vilar varje fattigdomsdefinition på normativa antaganden om lägsta godtagbara nivå. De fattigaste barnfamiljerna I ett internationellt perspektiv är inkomstskillnaderna i Sverige förhållandevis låga, dock har de ökat de senaste tio till femton åren, framförallt efter krisåren på 1990- talet. Inkomstskillnaderna ökar i ekonomiska uppgångsperioder. Detta beror till största del av att hushåll med redan höga inkomster ökade avståndet till andra hushåll, bland annat genom kraftiga reavinster på börsvärden och egnahem. Under 2001 har det skett en viss minskning av inkomstskillnaderna i Sverige. Barnfamiljernas ekonomi har generellt sett återhämtat sig efter nedgången under 1990-talet. Försämringen i levnadsstandard slog igenom för alla grupper under nedgången 1991 till 1997. Dock mer för den tiondel av landets barnhushåll med lägst inkomststandard ( 14 procent) än för dem med högst inkomststandard ( 9 procent). Under återhämtningsperioden mellan 1997 och 2001 har inkomststandarden höjts för alla grupper. Mest för de barnfamiljer som har det bäst ställt, drygt 23 procent. Motsvarande standardhöjning för den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna var ungefär 13 procent. Mellan åren 1991 och 2001 förbättrade barnfamiljerna i genomsnitt sin inkomststandard med nära 5 procent. Bäst gick det för den rikaste tiondel som 15

förbättrade sin inkomststandard med 11 procent och sämst för den fattigaste tiondelen som försämrade sin inkomststandard med nästan 3 procent. Diagram 2. Inkomststandarden hos den fattigaste, respektive rikaste tiondelen av barnfamiljerna, i procent av medianhushållets inkomststandard 1991 2001. % 180 160 144 143 145 147 145 150 150 151 154 156 153 140 120 100 medianhushållets inkomststandard Rikaste barnfamiljerna Fattigaste barnfamiljerna 80 60 40 65 65 66 65 66 65 64 64 63 61 61 20 0 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 År År 2001 var den fattigaste tiondelens inkomststandard drygt 60 procent av medianhushållets (den markerade 100-linjen i diagram 2) vilket motsvarar en minskning med drygt 4 procentenheter från 1991. Samtidigt ökade den rikaste tiondelen av barnfamiljerna sin inkomststandard i förhållande till medianhushållet med drygt 9 procentenheter. Trots den gynnsamma ekonomiska hushållsutvecklingen för de svenska hushållen i allmänhet de allra senaste åren, tenderar ojämlikheten i ekonomisk levnadsstandard att ta fart. Även om de allra fattigaste barnhushållen under det senaste året fått det något bättre har avståndet till såväl normal- som höginkomsttagarhushållen ökat sett över en tioårsperiod. 16

17

Barnfattigdomen i Sverige Detta kapitel beskriver studiens centrala resultat på riks- och kommunal nivå. I vilken mån kommunerna förmår att leva upp till målsättningen att barn varken skall behöva växa upp i familjer som är ekonomiskt fattiga eller tvingas leva på socialbidrag. Fokus ligger på aktuella förändringar för år 2001. Dessa resultat jämförs varierande med åren 1991, 1997, 1999 och 2000 för att kunna spegla såväl det senaste årets utveckling som mer långsiktiga förändringar. Uppläggningen följer i stort presentationen från de två tidigare barnfattigdomsrapporterna 12 och presenterar resultat på såväl riks- som kommunal nivå. Barnfattigdomen på nationell nivå I den alla första rapporten om barnfattigdomens utveckling i Sverige under perioden 1991 1999 kunde den nationella utvecklingstrenden indelas i två perioder. Den första perioden präglades av den generella ekonomiska nedgångsperioden vid 1990- talets början och mitt. Mellan åren 1991 och 1997 ökade barnfattigdomen i Sverige successivt för att hamna på en bottennivå 1997. Under 1990-talets två sista år vände denna negativa trend. En gynnsam återhämtning kring barnfamiljers ekonomiska utsatthet kunde också noteras för år 2000. Dock var fattigdomsnivån bland landets barnfamiljer märkbart högre år 2000 än vid 1990-talets inledning. Hur har då barnfattigdomen i Sverige utvecklats under 2001? Av diagram 3 kan utläsas att barnfattigdomen fortsatt att sjunka under år 2001. Under detta år levde 262 000 barn i åldern 0 17 år i hushåll som betecknas som ekonomiskt utsatta. Detta är en minskning med 34 000 barn jämfört med 2000, eller från 15,3 procent till 13,6 procent av samtliga knappt 2 miljoner barn i Sverige. Minskningen av barnfattigdomen år 2001 med totalt 1,7 procentenheter av samtliga barn ligger i nivå med den minskningstakt som påbörjades 1998. Jämfört med bottenåret 1997, då barnfattigdomens andel uppmättes till 22,3 procent, har de fyra senaste årens minskning av barnfattigdomen sammantaget inneburit en minskning med 171 000 barn, från 433 000 barn 1997 till 262 000 barn under år 2001. Detta innebär att barnfattigdomen för första gången understiger 1991 års nivå (14,9 procent) och att 2001 års nivå är den lägsta sedan mätningarna inleddes. 12. Salonen 2002a och Salonen, Tapio 2002b. Barns ekonomiska utsatthet 2000. Stockholm: Rädda Barnen. 19

Diagram 3. Andel barn i Sverige som uppbar socialbidrag och/eller levde i hushåll med låg inkomststandard 1991, 1997, 1999, 2000 och 2001. % 25 22,3 20 17,8 15 14,9 15,3 13,6 10 5 0 1991 1997 1999 2000 2001 År Vid en närmare jämförelse mellan år 2000 och 2001 är det framför allt en lägre andel av barnen som lever i hushåll med låg inkomststandard som förklarar varför den ekonomiska utsattheten bland barn minskar år 2001 (se diagram 1). Detta pekar på att en allmän förbättring av de svenska hushållens ekonomiska levnadsvillkor även slår genom på utsatta barnfamiljers levnadsvillkor. Trots den gynnsamma utvecklingen sedan 1997 lever fortfarande över en kvarts miljon barn och deras familjer under pressade ekonomiska vardagsvillkor år 2001. Barnfattigdomen på kommunal nivå Tidigare rapporter om barnfattigdomen i Sverige har påvisat stora skillnader mellan landets kommuner. Har detta mönster förändrats i någon större utsträckning under år 2001 13? Tidigare studier har lyft fram två tydliga mönster på kommunal nivå, dels den stora spridningen i barnfattigdomens utbredning mellan kommunerna, dels att man kan skönja många olika utvecklingstrender på kommunal nivå. Detta understryker behovet av att noggrant följa den enskilda kommunens utveckling. Som väntat har andelen barn i fattiga hushåll minskat i de allra flesta kommunerna år 2001. Förändringen på riksnivå var en förbättring på 1,7 procentenheter mellan 2000 och 2001. En stor andel av landets kommuner, 92 procent eller 266 kommuner, förbättrade sitt resultat. I endast 23 kommuner försämrades utfallet. Närmare 100 kommuner minskade andelen barn i fattiga hushåll med 1 2 procentenheter medan 112 kommuner förbättrade resultatet med minst 2 procentenheter år 2001. 13. Av rapportens bifogade kommuntabell kan varje enskild kommuns utveckling av barnfattigdomen följas. 20

Den stora spridningen i barnfattigdomens omfattning mellan landets kommuner under tidigare år, består i stort sett år 2001 (se diagram 4). Det skiljer fortfarande nästan 30 procentenheter mellan lägsta och högsta resultat, från 4 till 33 procent. Fem av sex kommuner ligger år 2001 på en nivå under 20 procent. Antalet kommuner som ligger under 10 procentsstrecket har mer än fördubblats jämfört med året innan, 94 respektive 46 kommuner. Diagram 4. Skillnaden i procentenheter mellan kommuner med lägst och högst barnfattigdom 1991, 1997, 1999, 2000 och 2001. % 35 30 32,1 32,2 30,4 28,4 25 20 19,5 15 10 5 0 1991 1997 1999 2000 2001 År Landets tre storstäder uppvisar sammantaget en betydligt högre barnfattigdom än andra kommuntyper. Detta utvecklas närmare i en fördjupad analys på stadsdelsnivå i nästa kapitel. I genomsnitt levde nästan var fjärde barn i storstäderna i ett hushåll som kunde betraktas som fattigt år 2001. Den kommuntyp som uppvisar de största förbättringarna under år 2001 är landets landsbygdskommuner som i genomsnitt minskade barnfattigdomen med 2,8 procentenheter, från 15,4 till 12,6 procent. Den kommuntyp som uppvisar lägst andel barn i ekonomisk utsatthet är landets förortskommuner där genomsnittet uppgår till drygt 10 procent år 2001. Det är i denna kommuntyp som många av landets höginkomstområden återfinns, oftast i storstadsregionernas mer attraktiva områden. Jämförs utvecklingen från 1991 till år 2001 kan man konstatera att spridningen i barnfattigdomen ökat mellan kommuntyperna. Storstäderna ligger alltjämt 2,5 procentenheter över 1991 års nivå (21 respektive 23,5 procent) medan till exempel förortskommunerna år 2001 hamnar nästan 4 procentenheter under nivån för 1991. Detta hänger givetvis samman med de större sociogeografiska förändringar som skett i Sverige under det senaste decenniet, med ett fortsatt ökat socialt tryck på storstadsregionerna. Samtidigt kan det konstateras att kommunerna i toppen och i botten av kommunrankingen för år 2001 uppvisar en stabilitet jämfört med året innan. Bland kom- 21

munerna med lägst barnfattigdom återfinns många välmående kranskommuner i storstadsregionerna. Längst ner på årets lista finns återigen Göteborg, Landskrona, Botkyrka och Malmö. Värt att notera är att andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer i Botkyrka har fortsatt att minska även under 2001, med 3,7 procentenheter. Under de två senast studerade åren har kommunens andel minskat från 34,3 procent 1999 till 25,9 procent 2001. Trots det ligger kommunen fortfarande på en mycket hög nivå sett i ett riksperspektiv. I Malmö minskade barnfattigdomen år 2001 med 2,5 procent men fortfarande lever en tredjedel av samtliga barn i kommunen under rapportens fattigdomsgräns. Barnfattigdomen relaterad till utländsk bakgrund Numera har drygt en fjärdedel av samtliga barn någon form av utländsk bakgrund 14. Det är betydligt vanligare att vara född i Sverige och ha en eller båda föräldrar som invandrat till Sverige än att som barn ha invandrat till Sverige. Tidigare rapport om barnfattigdomens utveckling i Sverige visade på stora skillnader mellan barn med svenskfödda föräldrar och barn till utrikesfödda föräldrar eller barn som själva är födda i något annat land än Sverige. År 2001 var ca 107 000 barn i åldern 0 17 år själva födda utomlands medan 164 000 barn hade föräldrar som båda var födda utomlands. Knappt 200 000 barn hade en förälder född utomlands. Med begreppet utländsk bakgrund sammanförs alla dessa barn. Givetvis varierar deras ursprungssituation, och relation till sitt eller förälders födelseland, kraftigt bland de ca 480 000 barn som klassificeras utifrån detta begrepp. Situationen för barn som under 1990- talet kommit från krigshärjade länder är givetvis annorlunda än för många av de barn som har en utlandsfödd förälder som i många fall levt i Sverige i många årtionden. Barns ekonomiska utsatthet utifrån ett etniskt bakgrundsmönster för år 2001 visar att vart tolfte barn med svensk bakgrund levde i ett hushåll som antingen hade en låg inkomststandard eller socialbidrag. Detta skall jämföras med vart tredje barn med någon utländsk bakgrund. Det är således mer än fyra gånger så stor risk för barn med någon form av utländsk bakgrund att leva i ett hushåll med en ekonomiskt utsatt situation (se diagram 5). 14. SCB 2003a. Barn och deras familjer 2001. Del 1:Tabeller. Demografiska rapporter 2003:1.1. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 22

Diagram 5. Andel barn som levde i fattigdom 1991, 1997, 1999, 2000 och 2001. Efter svensk respektive utländsk bakgrund. % 50 45 40 35 30 29,4 43,7 38,3 37,7 34,0 Barn med svensk bakgrund 25 Barn med utländsk bakgrund 20 15 10 11,3 16,1 11,8 9,4 8,1 5 0 1991 1997 1999 2000 2001 År Jämförs dessa förhållanden för år 2001 med tidigare år förstärks bilden av stora skillnader mellan barn från svenska respektive utländska bakgrundsförhållanden. Bland barn med svensk bakgrund har den ekonomiska fattigdomen minskat från 16,1 till 8,1 procent mellan 1997 och 2001. För dessa hushåll är den ekonomiska fattigdomen till och med lägre än den var vid 1990-talets inledning (11,3 procent år 1991). För samtliga barn med utländsk bakgrund har fattigdomen minskat under det senaste året med 3,7 procentenheter. År 2001 växte 34 procent av samtliga barn med utländsk bakgrund upp i ett hushåll med låg inkomststandard och/eller med socialbidrag. Studeras de två fattigdomskriterierna närmare är det framförallt det senare kriteriet, förekomst av socialbidrag, som påverkar den bekymmersamma ekonomiska situationen för barn i hushåll med utländsk bakgrund. Man kan sammanfatta jämförelsen mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund genom att jämföra de relativa skillnaderna under utvalda år mellan 1991 och 2001. Ett tydligt resultat är att skillnaden i ekonomisk utsatthet kraftigt förstärkts mellan dessa barngrupper sedan den ekonomiska uppgången inleddes från 1997. En ökning från 2,7 gånger större risk för barn med utländsk bakgrund att växa upp i ekonomisk utsatthet 1997 till 4,2 gånger så stor risk år 2001. Däremot låg detta, mer eller mindre, stilla under åren 1991 till 1997 med dess kraftiga konjunkturnedgång. Skillnaderna efter etnisk bakgrund tycks accentueras under den senare ekonomiskt gynnsamma perioden (se diagram 5). Den ekonomiska sårbarheten varierar kraftigt ifall en eller båda föräldrarna är födda utomlands. Det är nästan dubbelt så hög risk för barn med båda föräldrarna utrikes födda att växa upp med knappa resurser jämfört med barn som har en föräl- 23

der född utomlands (se diagram 6). Ser man till de barn som själva är födda i ett annat land lever drygt hälften av dessa ca 106 000 barn i ekonomisk utsatthet. Detta hänger naturligtvis samman med den osäkra ekonomiska etableringssituation som blivit allt vanligare under det senaste årtiondet för nyanlända familjer. Det som inger oro är att den ekonomiska sårbarheten ligger kvar på en förvånansvärt hög nivå även för barnfamiljer som varit i landet sex till nio år, det vill säga bland de hushåll som kom i den stora migrationsvågen under 1990-talets första hälft. Nästan hälften av alla dessa barn lever fortfarande år 2001, i ett hushåll som betraktas som ekonomiskt fattigt. Diagram 6. Andel barn med utländsk bakgrund som levde i fattigdom år 2001. Efter vistelsetid i Sverige. Barn med svensk bakgrund 8,1 Barn 0-17 år, en utlandsfödd förälder 25,1 Barn 0-17 år, två utlandsfödda föräldrar 45,6 Barn 0-17 år utrikes födda 48,4 varav 0-2 år vistelsetid 67,4 varav 3-5 år vistelsetid 54,2 varav 6-9 år vistelsetid 43,3 varav 10- år vistelsetid 28,6 0 10 20 30 40 50 60 70 % Resultatet kring denna kvardröjande ekonomiska utsatthet bland immigrantfamiljer, som i flesta fall under 1990-talet haft flyktingkaraktär, är också intressant i förhållande till finansieringsformer mellan stat och kommun. I det nuvarande statliga ersättningssystemet utgår ett schablonbelopp till kommunerna för deras flyktingmottagande. Dessa ersättningar är baserade på en maximal ersättningstid på ankomstår och tre nästföljande år. Av resultaten att döma bland barn och deras föräldrar som kom i början av 1990-talet har många av dessa hushåll erhållit socialbidrag från kommunerna i betydligt fler år. Om man närmare följer de utlandsfödda barnens ekonomiska villkor i Sverige under senare år kan vi notera att den ekonomiska utsattheten kulminerade 1997. Men samtidigt minskar den ekonomiska pressen tämligen långsamt när man tar hushållens vistelsetid i beaktande. Nivåerna ligger fortfarande betydligt högre år 2000 än motsvarande nivåer vid 1990-talets inledning. Det finns således starka skäl för att fortsatt uppmärksamma invandrarbarnens ekonomiska grundvillkor, i synnerhet alla de barnfamiljer som invandrat under senare år. Dock har fattigdomsnivån för samtliga utlandsfödda barn minskat, oavsett vistelsetid i Sverige, mellan år 2000 och 2001. 24

Avslutningsvis är det värt att notera att skillnader i barns ekonomiska utsatthet efter etnisk bakgrund varierar kraftigt på kommunal nivå. I nästan hälften av landets kommuner var barnfattigdomen nästan 20 procent högre för barn med utländsk bakgrund jämfört med barn med svensk bakgrund. I några av landets mest utsatta kommuner var denna differens ungefär dubbelt så hög (Malmö 44,2 procent, Landskrona 46,5 procent och Göteborg 34,0 procent). Barnfattigdomen i de mest utsatta kommunerna kan till stora delar ses som en sårbarhet som till största delar återfinns bland barn i hushåll med utländsk bakgrund. Barnfattigdomen bland barn med svensk bakgrund i dessa kommuner var till och med något lägre än riksgenomsnittet för år 2001. 25

Fokus 2003 den ekonomiska utsattheten bland barn i storstäderna Till skillnad från föregående års rapporter har vi för första gången valt att analysera barnfattigdomens utveckling på stadsdelsnivå i landets tre storstäder; Stockholm, Göteborg och Malmö. Motivet till detta är tidigare års oroväckande beskrivningar av barnfattigdomens koncentration till dessa storstäder. Malmö kommun har sedan dessa mätningar började i 1990-talets inledning intagit en särställning i botten på listan bland landets kommuner och Stockholm och Göteborg har stadigt legat bland de kommuner med högst barnfattigdom (Stockholm ranking 284 och Göteborg ranking 286 bland landets samtliga kommuner år 2001). Till stor del utformas den kommunala familj- och barnpolitiken i de tre storstäderna genom de politiska nämnder och församlingar som finns på stadsdelsnivå. Den geografiska indelning som beskrivs i det följande utgår från storstädernas officiella geografiska indelning och överensstämmer i stort med de politiska och administrativa indelningarna i respektive kommun. Det är inte överraskande att antalet barn ökat kraftigare i landets storstäder än i landet i stort under det senaste decenniet. Detta speglar de strukturella omflyttningar som skett under senare år med bland annat en tilltagande inflyttning till storstadsområdena och en fortsatt utflyttning från gles- och landsbygdsområden i Sverige. En stor del av inflyttning från utlandet har koncentrerats till storstadsområdena och då i synnerhet till de så kallade miljonprogramsområden där bostäder funnits tillgängliga. Den totala ökningen av antalet barn i landet mellan 1991 och 2001 kan tillskrivas de tre storstäderna. Deras totala ökning av antal barn 0 17 år på 42 000 barn kan jämföras med att barnantalet i resten av landet minskade med 2 000 barn motsvarande period. I början av 1990-talet bodde vart åttonde barn i någon av de tre storstäderna. Tio år senare är det mer än vart sjunde barn i landet. Störst procentuell ökning av barnantalet noteras för Malmö + 21 procent för perioden 1991 2001 och därefter Stockholm + 19 procent och Göteborg med en ökning med 14 procent. Storleksmässigt motsvarar dock barnantalet i Stockholm nästan det sammanlagda antalet barn i Göteborg och Malmö tillsammans. Den kraftigaste befolkningsökningen bland barn i storstäderna skedde under perioden 1991 till 1997 för att därefter mattas av i ökningstakt under de senaste åren. Barnfattigdomen i storstäderna jämfört med riket Innan mer inträngande resultat presenteras på stadsdelsnivå för de tre storstäderna kan det vara relevant att först följa barnfattigdomens utveckling på storstadsnivå lite mer i detalj. Som framgår av diagram 7 har skillnaden mellan riket totalt och storstäderna tenderat att öka sedan början av 1990-talet. Skillnaden för år 1991 var drygt 27

6 procentenheter för att från 1997 och framåt ligga cirka 10 procentenheter över riksnivån. År 2001 är skillnaden i barnfattigdom 1,7 gånger större i storstäderna än i riket i stort. Notera att rikssiffrorna består av totalräknat resultat, vilket inkluderar de tre storstäderna. Detta innebär att skillnaden mellan storstäderna och landet i övrigt i praktiken är betydligt större än vad dessa resultat visar. Diagram 7. Utvecklingen av barnfattigdomen i landets tre storstäder jämfört med riket år 1991, 1997, 2000 och 2001. % 45 40 35 30 25 20 15 Stockholm Göteborg Malmö Riket 10 5 0 1991 1997 2000 2001 År Den ekonomiska utsattheten har ökat allra kraftigast i Malmö som redan i utgångsläget hade en barnfattigdom som låg betydligt högre än både riket och de två andra storstäderna. Ser vi till förändringar under hela tidsperioden 1991 till 2001 har barnfattigdomen ökat från 25 till 33 procent i Malmö, vilket motsvarar en relativ ökning på ca 31 procent. Under motsvarande period minskade barnfattigdomen i Stockholm från 21 till cirka 20 procent medan barnfattigdomen i Göteborg ökade från 20 till 23 procent av samtliga barn. Barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar Variationen mellan storstädernas stadsdelar är totalt sett betydligt större än motsvarande skillnader på kommunnivå. De allra fattigaste, men också allra mest ekonomiskt välmående, områden återfinns inom de tre storstäderna. Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll har i stadsdelen Torslanda i Göteborg varierat mellan 4 och knappt 8 procent under de senaste tio åren. Barnfattigdomen i denna stadsdel ligger stabilt på en tredjedel av riksgenomsnittet. I andra extremen återfinns stadsdelen Rosengård i Malmö där barnfattigdomen ökade från drygt 50 procent vid 1990-talets inledning till hela 81 procent år 1997. Därefter har denna rekordandel endast långsamt minskat till 77 procent år 2000 och till 74 procent år 2001. 28

Även om Rosengård har minskat sin barnfattigdomsandel med 7 procentenheter mellan 1997 och 2001 har stadsdelens relativa ställning till riksgenomsnittet fortsatt att försämras. Detta förklaras av att barnfattigdomen, relativt sett, minskat snabbare i landet som helhet. Barnfattigdomen i Rosengård var 3,5 gånger större 1991 än rikssnittet men har därefter gradvis ökat till som mest 5,4 gånger år 2001. Jämför man barnfattigdomens utbredning mellan Rosengård och Torslanda är den sjutton gånger så stor i Rosengård år 2001. Tio år tidigare var denna skillnad drygt sju gånger. Diagram 8. Andel barn i fattiga hushåll per stadsdel med lägst och högst barnfattigdom utifrån ranking 2001 i Stockholm, Göteborg och Malmö, år 1991 och 2001. % 80 70 60 50 52,1 61,3 63,8 52,3 73,9 40 30 41,4 1991 2001 20 10 0 9,9 7,4 7,2 6,9 6,5 4,4 Bromma Rinkeby Torslanda Bergsjön Limham- Rosengård Bunkeflo Stockholm Göteborg Malmö Denna översiktliga illustration på storstädernas extremt olikartade ekonomiska uppväxtförhållanden för barn visar på nödvändigheten av att studera dessa variationer närmare inom storstäderna. Hur har då utvecklingen sett ut i stort för stadsdelarna i storstäderna? Den genomsnittliga nivån på barnfattigdomen i stadsdelarna ligger fortfarande högre 2001 än 1991; 23,1 procent jämfört med 21,1 procent. I närmare hälften av alla stadsdelar överstiger barnfattigdomen 20 procent i såväl periodens början som slut. Antalet stadsdelar som hamnar under 10-procentsstrecket har ökat från en stadsdel 1997 till totalt nio stadsdelar år 2001. Jämför vi denna spridning mellan stadsdelar och kommuner i stort för år 2001 framträder ett tydligt mönster. Endast en procent av kommunerna i övriga landet hamnar på en nivå över 20 procents barnfattigdom medan detta var fallet för 21 av storstädernas 49 stadsdelar. I motsvarande grad hade en tredjedel av landets kommuner år 2001 en barnfattigdom som understeg 10 procent medan endast knappt en femtedel av storstädernas stadsdelar klarade detta. Av stadsdelsbilagorna 1 och 2 kan varje enskild stadsdel följas för de enskilda åren. Sammantaget har ungefär lika många av storstädernas stadsdelar ökat andelen barn 29

i hushåll som är ekonomiskt fattiga eller har socialbidrag mellan åren 1991 och 2001, som antalet som minskat denna andel, 24 jämfört 25 stadsdelar. Generellt kan man säga att klyftorna i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan rikare och fattigare stadsdelar har blivit större under de senaste tiotal åren. Barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar relaterad till utländsk bakgrund Tidigare årsrapporter och föregående kapitel har visat att skillnader i barnfattigdomens omfattning har tenderat att öka under senare år utifrån föräldrars härkomst. Andel barn i fattiga hushåll är numera fyra gånger så vanligt bland barn med åtminstone någon förälder född utanför Sverige. I vilken grad slår dessa skillnader genom på storstädernas stadsdelar? Är skillnaderna större mellan barn till svenska respektive utlandsfödda föräldrar i till exempel invandrartäta stadsdelar eller mellan storstäderna sinsemellan? I det följande har vi, för översiktighetens skull, valt att begränsa dessa analyser till två enskilda år 1991 och 2001 och jämförelser mellan barn med båda föräldrarna födda i Sverige och barn med någon förälder född utomlands. Stadsdelstabellerna redovisar hur stor andelen barn med utländsk bakgrund är i stortstädernas stadsdelar. I genomsnitt har denna andel totalt i de tre storstäderna ökat från 31,2 procent år 1991 till 38,1 procent år 2001. Mer än vart tredje barn i storstäderna har numera åtminstone en utlandsfödd förälder. Malmö har haft den största ökningen, från 36 till 49 procent. I Stockholm och Göteborg har 37 procent av samtliga barn utländsk bakgrund år 2001. Variationen i andel barn med en utländsk bakgrund är väldigt stor mellan storstädernas stadsdelar. 1991 var spridningen från 10 till 90 procent. År 2001 var den ännu större, från knappt 6 procent i Styrsö i Göteborg och 95 procent i Rinkeby i Stockholm. I tolv stadsdelar fyra i vardera storstad utgör barn med utländsk bakgrund en majoritet av stadsdelens samtliga barn. Generellt sett har skillnaden i barnfattigdom mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund ökat i storstäderna mellan 1991 och 2001. Av stadsdelstabell 2 framgår att barnfattigdomen bland barn med utländsk bakgrund inte i någon stadsdel är lägre än motsvarande andel för barn med svensk bakgrund i samma stadsdel år 2001. Måluppfyllelsen att barn varken skall behöva växa upp i familjer med låg inkomststandard eller socialbidrag verkar vara avlägsen i många av storstadens stadsdelar. I Rosengård i Malmö har andelen barn med utländsk bakgrund i ekonomiskt utsatta familjer ökat från 57 till 77 procent av alla barn med utländsk bakgrund mellan 1991 och 2001. Nästan alla barn i denna stadsdel, 94 procent, hade utländsk bakgrund år 2001. I Rinkeby i Stockholm har andelen fattiga ökat från 52 till 61 procent mellan åren 1991 och 2001. I sammanlagt tio stadsdelar överstiger barnfattigdomskvoten 50 procent bland barn med utländsk bakgrund år 2001, varav fyra stadsdelar i Göteborg, fyra stadsdelar i Malmö och två stadsdelar i Stockholm (tabell 2). 30

Tabell 2. Stadsdel Andel fattiga barn med utländsk bakgrund i Stockholm, Göteborg och Malmö. Efter stadsdelar med en barnfattigdom över 50 procent år 2001. Andel fattiga barn med utl. bakgrund Rosengård (Malmö) 76,9 Södra innerstan (Malmö) 70,8 Bergsjön (Göteborg) 69,2 Lärjedalen (Göteborg) 64,4 Rinkeby (Stockholm) 62,2 Gunnared Göteborg) 58,7 Frölunda (Göteborg) 54,6 Spånga-Tensta (Stockholm) 54,2 Hyllie (Malmö) 50,6 Fosie (Malmö) 50,3 Sammanfattningsvis visar dessa resultat på en tilltagande segregation i de tre storstädernas stadsdelar när det gäller barns ekonomiska uppväxtvillkor utifrån etniska förtecken. Barnfamiljer med utländsk bakgrund tenderar bo alltmer koncentrerat till de stadsdelar som står längst ner i storstädernas socioekonomiska fördelningsprofil. När sedan skillnaden i barnfattigdom mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund tenderar att öka under senare år förstärks den redan tidigare ekonomiska och etniska segregationen bland storstadens barnfamiljer. 31

32

Sammanfattning Denna rapport är den andra årliga uppföljningen till studien Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt barnindex 15. Den studien belyste barnfattigdomens utveckling under det välfärdspolitiskt turbulenta 1990-talet fram till år 1999. Den första uppföljningen följde upp dessa resultat för år 2000 16. Denna rapport redovisar utvecklingen under år 2001. Det övergripande syftet med denna studie är att spegla förändringar kring barns ekonomiska villkor under det senaste året, mellan år 2000 och 2001. Förutom att rapporten är en årsuppföljning kring barn och deras familjers ekonomiska utsatthet presenteras, för första gången, en särskild analys av barnfattigdomens utveckling i storstädernas stadsdelar åren 1991 2001. Rapportens huvudresultat I. Nationell nivå Barnfattigdomen minskade från 15,3 till 13,6 procent mellan år 2000 och 2001. Det betyder att antalet barn i fattiga familjer minskade från 296 000 till 262 000. Det är cirka 19 000 färre barn i fattiga hushåll år 2001 jämfört med 1991 (från 14,9 till 13,6 procent). Den uppåtgående trenden som inleddes 1997 har således fortsatt. Rapporten visar att generella förbättringar i barnfamiljers ekonomiska villkor år 2001 har inneburit en relativ ökning av skillnaderna mellan fattigare och rikare barnhushåll. Trenden som inleddes 1997 med ökade ojämlika ekonomiska villkor mellan olika hushållsskikt har fortsatt under år 2001. De allra rikaste barnhushållen drar ifrån i inkomststandard medan de fattigaste hushållen tenderar att halka efter jämfört med medel- och högstandardhushållen. Den fattigaste tiondelen av landets barnfamiljer har försämrat sin inkomststandard med knappt 3 procent mellan 1991 och 2001 medan motsvarande nivå för landets rikaste tiondel inneburit en ökning med drygt 11 procent. För barnfamiljer i det mittersta skiktet har de ekonomiska villkoren i stort varit oförändrade, men under år 2001 har medianhushållen ökat sin inkomststandard med närmare 5 procent. Samtidigt som andelen barn som saknar ekonomisk grundtrygghet minskade bland såväl barn med svensk, som med utländsk bakgrund, fortsatte de relativa skillnaderna att öka under år 2001. Risken att leva i ett fattigt hushåll var år 2001 mer än fyra gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund jämfört med barn med svensk bakgrund (4,20 jämfört med 3,99 för år 2000). 15. Salonen 2002a 16. Salonen 2002b 33

Den ekonomiska utsattheten är i synnerhet påfallande bland barn med båda föräldrarna utrikesfödda eller om barnen och deras familjer kommit till Sverige under 1990-talet. Av samtliga barn som anlände till Sverige i den stora migrationsvågen vid 1990-talets början lever fortfarande nästan hälften i familjer som saknar en tillfredställande ekonomisk situation år 2001, det vill säga sex till nio år efter ankomst till Sverige. II. Kommunal nivå Fortfarande förekommer stora variationer mellan landets kommuner. En spridning från 33 procent till 4 procent av samtliga barn i kommunerna lever i hushåll med en ekonomi som understiger studiens fattigdomsgräns. Kommuner med högst barnfattigdom återfinns i synnerhet i landets storstadsregioner med Malmö, Botkyrka, Landskrona och Göteborg oförändrat i botten av kommunrankingen. Barnfattigdomen är minst i landets förortskommuner och störst i landets tre storstäder. Storstäderna är den enda kommuntyp där barnfattigdomen fortfarande år 2001 överstiger motsvarande nivå i början av 1990-talet. III. Stadsdelsnivå i storstäderna Variationen i barnfattigdom i storstädernas sammanlagt 49 stadsdelar är större än variationen på kommunnivå. År 2001 var barnfattigdomen sjutton gånger så stor mellan Torslanda i Göteborg (4,4 procent) och Rosengård i Malmö (73,9 procent). Tio år tidigare var denna skillnad drygt sju gånger. Utvecklingen av barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar åren 1991 2001 visar på en tilltagande skillnad mellan rikare och fattigare stadsdelar. 34