CECILIA SVENSSON DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! VAJA
DET ÄR HUR ENKELT SOM HELST, DET ÄR BARA ATT FÖRÄNDRA HELA SITT LIV! av Cecilia Svensson Copyright 2011 Cecilia Svensson www.vaja.se Omslag: Cecilia Svensson Foto: Harald Svensson Tryckt hos Närketryck AB, Hallsberg 2011 ISBN 978-91-86049-15-7
Denna bok tillägnas min älskade syster Jessica. Utan dig skulle denna bok fortfarande ligga i min högra skrivbordslåda och med handen på hjärtat, vad är det för mening med det? Du har gett mig stöd när jag vacklat, hejat på mig när jag tvekat och både skrattat och gråtit med mig. Du säger ofta att du är världens minst förvånade syster. Det är fint sagt, men sanningen är den att utan dig hade det inte funnits något att inte förvånas över. Jag älskar dig!
Kapitel 1 Hur gjorde jag? Just do it! Nike I hela mitt liv har jag velat skriva en bok. Drömmen har funnits hos mig sedan tonåren. Vad den skulle handla om var underordnat. Ett halvt liv senare sitter jag här och skriver. Även om jag tidigare inte visste vad den skulle handla om, måste jag säga att jag blir förvånad då jag inser att den handlar om mig och hur jag har gjort för att ta mig ur mitt alkoholmissbruk. Jag minns när vi i sjätte klass hade en person på besök i skolan som informerade om alkohol och hur farligt det var. Hon berättade också att: En eller flera av er kommer att bli alkoholister enligt statistiken. Stackars den! var det första jag tänkte. Jag hade inte ens en tanke på att det skulle kunna vara jag som blev alkoholist. När jag senare insåg att det faktiskt blev jag och när jag vid olika tillfällen har berättat om mig själv för andra har det hänt att ett och annat ögonbryn har höjts. Det står nämligen inte skrivet i pannan på mig att jag är alkoholist. Jag kan känna igen deras förvåning.
Åter till boken och min önskan att skriva en. Jag har alltid tyckt om att skriva, men de gånger jag har satt mig ner för att göra det slår det alltid stopp. Plötsligt är det tomt i huvudet och det flödar inget ur fingrarna. Däremot när jag sätter mig och skriver spontant kommer det massor. Prestationsångest? Ja, kanske det. Men en dag satte jag mig bara ner och började skriva. Det som hänt är att jag äntligen fått både tid och möjlighet att skriva denna min bok som i så många år väntat på att få komma ut på pränt. Jag behövde bara komma så här långt på min resa i livet, för att jag skulle ha något att berätta. Mitt liv har sett ut på ett visst sätt och det har funnits tid för både glädjeämnen och sorgsamheter, som för de flesta. Jag har valt att fokusera min berättelse på hur jag gjorde för att ta mig ur mitt missbruk av alkohol och hur jag hittade tillbaka till ett liv värt att leva. Det finns en viss kronologisk ordning i boken, men jag har valt att fokusera kring olika områden och ämnen lite var för sig vilket gör att kronologin emellanåt haltar. Exakt var och när saker hände är inte det viktiga, utan det faktum att det hände och varför, är det som spelar roll. Jag kommer att ge några återblickar om hur det var, men fokus kommer att ligga på mitt tillfrisknande. Min förhoppning är att raderna jag författat, på något sätt kan hjälpa någon annan out there.
Kapitel 2 Början till slutet Du kan inte förändra det du inte erkänner. Dr Phil När jag nu tänker tillbaka tycker jag att det är rätt märkligt att jag kunde dricka alkohol i så många år utan att förstå att jag var alkoholist. När jag väl började förstå hur det var fatt med mig, ja då började förnekelsens tid. Den höll på i flera år, tills en dag då det bara inte gick längre. Denna morgon av insikt stapplade jag in badrummet. Tittade in i spegeln och såg mig djupt i ögonen. Nu går det inte längre, sa jag till mig själv och tårarna började flöda. Långt senare diskuterade jag detta med en nära vän. Jag frågade honom om han begrep varför det tog så lång tid för mig att dels inse och även erkänna hur det var fatt med mig. Nej, svarade han, det gjorde han inte. Jo, sa jag, jag förstod att om jag erkänner att jag har problem med alkohol måste jag med största sannolikhet sluta och det är det sista jag vill. För att inte bli av med den möjligheten att få dricka sköt jag erkännandet framför mig. Jag antar att det finns en viss, om än skev, logik i det. När jag i dag tittar på det, ser jag tydligare det sjuka i det resonemanget. Jag hade förmodligen inte tyckt det var lika
logiskt om jag bytt ut sjukdomen alkoholism mot cancer. Om jag inte erkänner att jag har cancer, behöver jag inte strålbehandlas. Jag hade kanske sagt att så kan man väl för sjutton inte resonera! Nej, så kan man verkligen inte resonera, i alla fall inte om man vill bli frisk. Men det är svårt när sjukdomen har en i sitt grepp. Man är totalt fast och dessutom slav under lasten. Det är inte många friska tankar som snurrar i huvudet då. I alla fall inte i mitt huvud. I alla fall inte då.
Kapitel 3 Sjukdomsbegreppet Hälsa är summan av alla de sjukdomar man inte har. Gerhard Uhlenbruck För flera år sen fick jag ett samtal från en person som idag står mig väldigt nära. Jag fick mitt livs chock. Det snurrade i huvudet och jag försökte reda ut vad det var jag fick veta. Narkoman. Behandlingshem. Sjukdom. Fri. Av alla saker som berättades under det långa samtalet hade jag väldigt svårt att acceptera att det som drabbat denna person faktiskt var konsekvenserna av en sjukdom. Sjukdom?! Nä, den enkla går jag inte på. Om man supit och knarkat så att man fastnat i ett beroende kan man väl inte skylla detta på att man har en sjukdom! Man har väl helt enkelt en svag karaktär och så försöker man lura i omgivningen att det beror på att man har en sjukdom. Stackars lilla dig då. Ja, men det är ju inte undra på att du var tvungen att knarka, för du är ju sjuk. Pyttsan!
Ja, så tänkte jag då. När människor har svårt att acceptera att det faktiskt finns en sjukdom som heter alkoholism 1 har jag lätt att förstå dem, för jag har själv tänkt likadant. Världshälsoorganisationen, WHO, har ett klassificeringssystem över sjukdomar och den vetgirige kan läsa mer om detta under klassificering F10.2 och rubriken Dependence syndrome 2. I Nationalencyklopedin 3 beskrivs sjukdom som ett tillstånd där en individ inte fungerar optimalt. Det är en alldeles utmärkt beskrivning av tillståndet hos en person som missbrukar alkohol. Jag har idag tagit min sjukdom i hand och accepterat att den finns där. En bekant till mig beskrev en gång hur han uppfattade det: Jag har sjukdomen alkoholism men jag känner mig inte sjuk, däremot är domen kvar. Så är det. Jag är inte sjuk, däremot har jag en sjukdom. Jag och min sjukdom kommer vara reskamrater under resten av mitt liv. Det är helt ok! Genom att regelbundet ta hand om mig, som jag berättar mer om längre fram, och genom att inte inta ett visst ämne, så är jag helt symtomfri. Det finns många sjukdomar där man behöver ta en mängd mediciner för att vara frisk. För mig är det tvärs om. 1 Jag har valt att använda det mer bekanta alkoholism i boken, men den mer korrekta benämningen är alkoholberoendesyndromet. 2 http://www.who.int/classifications/apps/icd/icd10online/ 3 2009-03-12 Nationalencyklopedin http://www.ne.se/artikel/1162707
Kapitel 4 Efter första insikten Det spelar ingen roll hur långsamt du går så länge du inte stannar. Konfucius Jag står där i badrummet och håller mig i handfatet och tittar på ett grått, slitet ansikte med våta kinder. Jag hulkar och känner mig eländig, helt värdelös och tom. Jag får en tanke att jag behöver hjälp. Snälla hjälp mig! Men vem? En tanke far genom huvudet att jag ska ringa till en självhjälpsgrupp som jag hört talas om. Varifrån den tanken kom just då har jag ingen aning om. Jag försöker hitta telefonnumret i katalogen, men misslyckas. Jag ringer en vän, ni vet så där som de gör i vissa TV-program. Det telefonsamtalet blev min livlina. Jag förklarar helt kort att jag behöver hjälp med att sluta dricka. Jag vill ringa någonstans för att få hjälp, men jag vet inte var eller hur? Snälla bara hjälp mig! bönade jag. Han lovade att hjälpa mig och om jag bara lade på luren skulle han ringa mig om en liten stund igen. Jag har ingen aning om vad jag gjorde medan jag väntade. Jag vet bara att jag satt på golvet med telefonkatalogen bredvid mig och telefonen i handen. Jag hade själv försökt hitta numret
i katalogen innan jag ringde efter hjälp. Så typiskt att inte ens när jag ligger ner och är utslagen, kan jag tänka mig att först be om hjälp, utan försöker hellre själv först, innan jag gör det. Jag satt där. Tom. Nu är det slut, tänkte jag. Jag ville absolut inte sluta dricka, men jag orkade bara inte fortsätta! Jag inser att detta måste få ett slut, annars dör jag. Jag är framme vid ättestupan. Jag kommer aldrig kunna skratta igen. Livet kommer aldrig bli detsamma igen. Ja, detta var tankar jag hade. Visst fick jag rätt i att livet inte blev detsamma igen, men inte på det sätt jag trodde då! Efter ett litet tag ringde telefonen och personen i andra änden gav mig ett telefonnummer. Jag klädde skakande på mig kläderna och försökte börja min dag. Jag minns att jag grät mycket den dagen. Helt plötsligt började tårarna bara komma. Det var som att proppen i ett tillpluggat hål plötsligt lossnat och nu läckte sorgen ut genom ögonen. Smärtsamt och skönt samtidigt. Att faktiskt våga erkänna det, som jag sedan en längre tid tillbaka anat. Att jag hade problem med alkohol. Att det blir tokigt när jag dricker alkohol. Jag ville inte vara det. Jag hade inte valt det. Men jag är det.
En alkoholist. När jag tänker tillbaka på den här dagen ser jag att det var här det vände. Jag hade fortfarande en bit kvar till ett nyktert liv men nu erkände jag för första gången för mig själv vad som var det egentliga problemet. Det är först när man gör det som det går att göra något åt det. Det gäller allting i livet förresten. Så länge man blundar för fakta är det inte möjligt att nå och bearbeta roten till det onda.
Du har nu läst de fyra första kapitlen från boken Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv av Cecilia Svensson. http://www.vaja.se