Sammallahdenmäkis hemligheter Sammallahdenmäkis spännande gravröseområde från bronsåldern förtjusar barn som vuxna. Denna, även ur skandinavisk synpunkt, unika helhet togs år 1999 upp på världsarvslistan som det första arkeologiska objektet i Finland. Inom Sammallahdenmäkis arkeologiska område har det under bronsålderns (1500 500 f.kr.) olika tidsperioder anlagts låga och runda smårösen, stora högliknande rösen samt runda ringrösen. Områdets mest kända fornlämningar är det näst intill fyrkantiga gravröset Kyrkgolvet och den långa ruinen Huilu (Flöjten). Likartade rösen som Kyrkgolvet känner man inte till från övriga Finland och den hör till ovanligheterna i hela Skandinavien. Sammallahdenmäki finner du ca 20 km från Raumo. Inom ett nästan kilometerlångt område finns 36 stycken gravrösen, alla olika till form och storlek. Det lönar sig att komma och bekanta sig med detta exotiska världsarvsobjekt både från när och fjärran! Historia och UNESCO Sammallahdenmäkis bronsålderstida gravröseområde togs 4.12.1999 upp på världsarvslistan som Finlands första arkeologiska objekt. Sammallahdenmäkis gravrösen från bronsåldern är belägna i Raumo, närmare bestämt i Kivikylä i Lappi. På den grunda sjön Saarnijärvis strandklippor finns nästan fyrtio stycken rösen uppförda av sten. De berättar om den bronskultur som spreds från Skandinavien till Finland under bronsåldern (1500 500 f.kr.) och som resulterade i att man vid kusten anammade en ny gravform: de döda begravdes i rösen uppförda av sten, som ofta byggdes på havsnära och höga berghällar. Den nu igengrodda sjön Saarnijärvi var ännu under bronsåldern en havsvik, eftersom havsytan då låg närmare 30 m högre än idag. Sammallahdenmäki fördes i december 1999 som Finlands första förhistoriska fornlämning in på UNESCO:s världsarvslista. Röseområdet är vald till listan som den mest representativa platsen för den västliga bronskulturen i Finland och hela Skandinavien. De ståtliga fornlämningarna från bronsåldern och det välbevarade och lavtäckta berghällslandskap som omger dessa utgör en värdefull helhet. Sammallahdenmäkis rösen har länge varit kända av ortsbefolkningen. I litteraturen omnämns rösena redan år 1878. De första undersökningarna på platsen genomfördes år 1891. Då utgrävdes fyra rösen, bl.a. det till formen i hela Skandinavien mycket ovanliga fyrkantiga röset som kallas Kyrkgolvet samt den vallformade Huilus långa ruin. Bägge har utifrån konstruktionsdetaljer tolkats som gravrösen. Några föremålsfynd gjordes dock ej under 1891 års utgrävningar. År 2002 fick undersökningarna av Sammallahdenmäkis rösen en fortsättning, då åtta rösen utgrävdes. I sex av dessa påträffades brända människoben, vilket visar på brandgravar i rösena. Inne i ett av rösena fanns två kistor uppbyggda av flata stenhällar och i en av dessa hittades förutom brända ben även ett fragment av en seriearmring av brons. Enligt genomförda C 14 dateringar tillhör de rösen som ligger invid berghällens högsta punkt tidsperioden 1300 1000 f.kr. Det i jämförelse betydligt lägre liggande hällkisteröset är den yngsta av de undersökta rösena och dateras till åren 170 f.kr. 82 e.kr. Detta stämmer väl överens med dateringen av det armringsfragment som hittades i graven. Under somrarna 2003 2004 undersöktes den boplats som ligger strax söder om Sammallahdenmäkis
röseområde och som är samtida med de yngre gravarna. I undersökningarna hittades keramikskärvor, brända djurben, lite brons och några fragment av slipade stenföremål. I lämningar efter härdar hittades ett par sädeskorn av vete och korn. Vidare påträffades ett flertal spår av resta pålar, vilka torde ha ingått i konstruktionen av ett på platsen beläget hus. Under bronsåldern var klimatet i Finland varmare än idag. Medeltemperaturen var några grader högre; ek, alm och lind växte i Satakunda. Landhöjningen var ännu hastig och landskapets förändrades snabbt. I Raumo området var havsnivån i början av bronsåldern nästan 30 m högre än idag, men i slutet av perioden endast dryga 20 m högre än idag. Vid sidan av boskapshållning byggde livsuppehället på fiske och på jakt av vilt och fågel. Sädesodling bedrevs även i begränsad omfattning, främst genom svedjebruk. Fornlämningar är fredade Fasta fornlämningar är fredade genom fornminneslagen. Det är förbjudet att utgräva, överhölja, ändra, skada, borttaga eller på annat sätt rubba en fornlämning. Vi önskar att man endast använder redan existerande stigar när man rör sig på området, så att den känsliga växligheten inte lider skada. Anläggande av öppen eld samt körning med alla former av fordon är förbjudet. Hela Sammallahdenmäkis fornminnesområde är i privat ägo. Jättar som kyrkbyggare Sammallahdenmäkis mest kända gravröse kallas Kyrkgolvet. Dess uppkomst förklaras i en år 1878 i Lappi nedtecknad folksaga: De kristna och jättarna började tävla i byggandet av en kyrka. Man kom överens om att de som först fick sin kyrka byggd skulle ringa i klockorna, och så inleddes arbetet. De kristna reste dock två stolpar, placerade klockan mitt emellan dessa och började ringa. När jättarna hörde klockringningen blev de förargade och övergav bygget. Jättarna hann alltså endast bygga färdigt golvet i deras kyrka, vilket ännu finns kvar på berghällen. Bronsåldern vid Sammallahdenmäki Havsvattnet sköljer strandlinjen. Ovanför denna höjer sig höga och kala berghällar. Ovanpå berghällens yta urskiljer ögat rösen av uppsamlade stenar. Solen skiner hett. Vid berghällens fot klättrar människor med skogens gåvor i händerna. Längre bort från sandbanken slingrar sig röken upp mot skyn och för med sig en läcker doft, barnarop och grisgrymtande. Välkommen till en resa till Lappis Sammallahdenmäki och Kivikylä 3500 2000 år bakåt i tiden. Då levde man i bronsåldern och under periodens slut redan i inledningen av järnåldern. Tidsperioden 1500 0 f.kr. har även kallats tidig metallålder, då man från denna tid i Finland endast har hittat lite brons och få till början av järnåldern tillhörande föremål tillverkade av järn.
Under yngre bronsålder skiljer sig Satakunda från övriga Finland genom sina talrika gravrösen och fornfynd. Härifrån finns rikligt med kontakter till Skandinavien och övriga Europa. Dolken från Vahala i Lappi är ett exempel på kontakter till nordtyska eller danska områden. Under tidig metallålder byggde människornas uppehälle allt mer på boskapsskötsel och jordbruk. Stenålderns varma och torra klimat började successivt bli kallare och blötare. Detta påverkade också växtligheten, bl.a. vek skogen av ädla lövträd undan för granskogen. På grund av landhöjningen blottlades ny mark och små öar växte samman med fastlandet. Människornas levnadsmiljö och landskap genomgick en långsam förändring, som människorna som levde kring Sammallahdenmäki knappast hann märka under en generation. De synligaste spåren som de lämnat oss är de av sten uppbyggda gravrösena, som ofta döljer en brandgrav. Dessa begravningstraditioner var förändringar som följde med bronsåldern och som blev i bruk långt in i järnåldern. Lappis Sammallahdenmäki togs som Finlands första arkeologiska objekt upp på UNESCO:s världsarvslista år 1999. Området innehåller totalt 36 gravrösen och i det närbelägna Kivikylä har det påträffats två boplatser. De äldsta undersökta gravarna var från bronsåldern 1300 1000 f.kr. och de yngsta från början av järnåldern 170 f.kr. 82 e.kr. Boplatserna dateras till början av järnåldern. Sidornas syfte är att fungera som stöd för undervisningen i historia i grundskolans lågstadium. De berättar om det liv som människorna under tidig metallålder levde. Varje sida består av en berättelse som berör bronsålderns trosföreställningar och begravningsseder, ekonomi, boende o.s.v. Berättarna är fiktiva personer, vars släkter har begravt sina döda i Sammallahdenmäkis rösen och bott i Kivikylä på dess nedre sluttning. Undersökningarna 2002 2004 och litteratur som berör bronsåldern har använts som grund för berättelserna. Förutom dessa sidor kan man även bläddra i en ordlista, i vilken det samlats förklaringar till termer och ovanligare ord. Ordlistan är alfabetiskt ordnad. I slutet av varje sida finns en länk till uppgiftssidorna. Man kan även bekanta sig med litteraturen i källförteckningen. Dit har även samlats länkar till andra sidor som berör den tidiga metallåldern. Tekniskt förverkligande: Kai Salonen Teckningar: Maria Tuomialho Bilder: Ulla Antola Själsligt stöd: Ulla Antola & Eeva Raike Texterna: Päivi Hakanpää Bronsåldern vid Sammallahdenmäki är genomförd som en del av ett utvecklingsprojekt för världsarvsobjektet Sammallahdenmäki, vilket har mottagit EU finansiering.
Boende I huset bor min familj; gammelfar, min fru Kaarnikka, mina barn Ohto, Leinikka, Saarno och minstingen Ilmi. Bakom skogen bor min bror Jousia med hans unga fästmö. Min släkt har bott i dessa trakter under en lång tid. Detta är en bra plats att leva på. Sandmarken är en stabil grund för vårt uppförda hus. Här värmer solens strålar. Klipporna skyddar från kyliga nordan och östanvindar och torvväggarna håller även den kallaste kölden ute. Taket bärs upp av stolpar. Många är de steg som har trampat över sandgolvet. När huset restes var gudarna inte välvilliga. Elden var nära att komma lös när en vindpust förde en glödbit till den för taket insamlade säven. I sista stund lyckades vi släcka elden. Det var nära ögat att torvväggarna hade fattat eld. Gudarna behövde blidkas. För säkerhets skull flyttade vi elden, där stolparnas spetsar sveddes, i vindskydd bakom en stor sten. Stolparna hade hållit bra, men nästa år måste ny säv bindas till taket. Jag gör en tur runt gårdsplanen. Allt är på sin plats. Ekan är uppdragen på stranden. Bredvid är näten på tork. De insamlade löven har lagts undan för vintern. Jag böjer mig när jag träder in i dunklet. Minstingen följer mig i hälarna. Härdens glödande stenar värmer än. Familjemedlemmarna sover på sina platser. Vinden susar i sävtaket. Till den sången somnar jag. Den boplats som brukades av de människor som under bronsåldern blev begravda på Sammallahdenmäki har tillsvidare inte hittats. I början av järnåldern har det funnits bosättning strax sydöst om gravfältet vid Huilu och Tahtmaa i Kivikylä. Sannolikt har även deras förfäder bott i nära anslutning till gravrösena. Läget för boplatserna valdes noga. Sydliga sandsluttningar var varma. På dessa var det lätt att resa stolpbyggda hus. Under regniga tider släppte sanden genom vattnet och både huset och gårdsplanen förblev torra. Nära boplatsen behövde det finnas dricksvatten, bra fiskevatten, lämplig odlingsmark samt lövskog och strandängar för boskapen. Under utgrävningar har man på boplatsen i Huilu påträffat spår av en ca 16 meter lång och 6 7,5 meter bred byggnad, som hade en härd invid den nordvästra gaveln. Som stöd för byggnaden har det funnits resta trästolpar, av vilka en del har varit stödda av sten. På Huilu boplats har det endast påträffats en liten mängd bränd lerklining. Det är möjligt att huset haft torvväggar. Den lilla mängden lera kan också bero på att huset aldrig brunnit, utan har flyttats till någon annan plats. Husets väggar kunde även flätas av ris och tätas med lera. Bra tätningsmaterial fick man då leran blandades med kodynga. Väggarna kunde även konstrueras genom att fylla igen mellanrummet mellan resta stolpar med ris eller mindre trästycken. Även dessa väggar fodrade tätning. Vid havsoch sjöstränderna växte säv, som var ett bra takmaterial. Vid sidan av huset har även små rundbottnade hyddor varit i bruk. De i marken nedgrävda härdarna kunde stensättas, något som gjorde att de magasinerade värmen och värmde således längre. De över en meter djupa och över två meter i diameter stora grophärdarna i Tahtmaa innehöll stora mängder kol och brända stenar. Deras funktion är tillsvidare okänd. Ofta finns det flera stycken nära varandra. Man har tänkt att de har använts för
att smälta sälfett, för att torka eller syra kött. De påminner om rövarsteksgropar, vilka än idag används för att tillreda kött. På boplatserna finns spåren av människorna i form av smutsjord, i vilket det lämnats bitar av trasiga lerkärl, splitter av slagen sten och brända djurben. Jorden på gårdsplanen och i insidan av huset har ofta trampats hård och kompakt. Förutom härdarna, stolphålen och den brända leran har inte mycket av byggnaderna bevarats. Näringarna Havsytan glittrade i solskenet. Ekan gungade stilla i säven. Tystheten bryts av plasket av fiskestickan som träffar vattenytan. Solbrända pojkhänder håller hårt i andra änden av fiskelinan. Skickligt trädde händerna en liten mört på stickan och en snara till plumsade i vattnet. Gammelfar är en skicklig fiskare. In i hans mjärde simmar under vårarna de största gammelgäddorna. Gåsflockarnas flyttfärder under vårarna och höstarna för med sig bråda tider för jägarna. Nästa höst får även jag följa med. Fisken ville inte nappa. Ekan gungade sövande. Ohtos ögon slöt sig snart allt mer. Det snöade stilla. Släden kändes tung att dra. För en gångs skull hade vi haft turen på vår sida. Längs fångststigen fanns många harar som fastnat i våra snaror. Överst på släden gungade de med pil och båge skjutna ekorrarna. Nu skulle hunden ha behövts för att transportera hem fångsten. Den hade fått följa med på älgjakt med far och farbror. Långt borta hörde dess gälla skall. Något ryckte i fiskelinan. Ohto öppnade snabbt ögonen. Borta var snön och harfångsten. Bort simmade även den lilla gäddan med fiskestickan i munnen. Från stranden hördes oväsen och hundskall. Ekan skuffades i land. Två figurer rörde sig längs kanten av kornåkern upp till gårdsplanen. Redan för flera år sedan hade den lilla lunden vid stranden gallrats. Hela släkten hade deltagit i talkoarbetet. Före det hade jag och min syster under våren skalat lindarna. Under deras bark fanns bast, vilket är ett bra bindmaterial. Därefter hade skogen bränts och i fåror i den svarta askan hade det såtts korn. Till gudarna måste det offras, så att höstens skörd blev god. En god skörd betydde läckert tunnbröd och gröt. Far hade beslutat sig för att röja en ny åker på den gamla svedjemarken. Det var inte lätt. Sten måste röjas under flera dagar och stubbar brytas bort. Gammelfar var förundrad inför denna syssla lättare var det förr med svedjeåkern. Enligt far skulle dock den nya åkern ge en rikare skörd. Grannen hade redan en liten kornfäla. Far hade flyttat stenarna till kanten av åkern, så att dessa bildade en sträng. Det behövdes ännu ett staket, så att inte svinen under våren skulle böka upp kornen. På hösten skulle vi få se om fars nya järnskära skulle komma till någon nytta, vilket främlingen hade försäkrat. Flera skinn hade han fått i utbyte, liksom ett ordenligt gästabud. Under förhistorisk tid försörjde man sig genom jakt, fiske och insamlande av växter. Under bronsåldern övergick man i allt större grad till att bedriva boskapsskötsel och jordbruk. Detta kan
delvis ha berott på klimatförändringar. Granskogarna ökade successivt och däggdjurens antal minskade i skogarna. Östersjöns salthalt hade minskat, vilket hade minskat de storväxta fiskarnas antal. Samtidigt hade även sälbeståndet minskat. Människorna var tvungna att leta efter andra källor till försörjning. Djurhållningen krävde arbete och tillsyn, men samtidigt säkrade den också livsuppehället. Inför vintern var man var tvungen att samla foder och bygga skydd för djuren. Under somrarna kunde de ströva fritt på strandängarna och i lövskogarna och äta gräs och trädens löv. På de flesta boplatser har det hittats spår av får eller gethållning. Förutom ull och skinn har man av dem också fått kött och mjölk. De är tåliga djur och klarar vintern även med torftiga matförråd. Man känner också till ben av nöt och gris från de till tidig metallålder daterade boplatserna i Satakunda. Vid Huilu i Kivikylä har man fött upp gris. Endast från Åland känner man till äldre grisben i Finland. Hunden har hört till bronsålderns husdjur. Den har varit till hjälp under jakten och hållit människorna sällskap. Hunden har sannolikt även använts som dragdjur. Vi vet inte exakt vilket slags jordbruk som bedrivits i Lappi, eftersom man i området inte genomfört någon pollenanalys. Med hjälp av dessa kunde man utreda när jordbruket inleddes och om sädeskornen möjligen har såtts i svedjeåkrar. Den äldsta odlingsmetoden är svedjeodling. Efter att skogen har fällts bränns vegetationen. Utsädet plöjs ner i den av askan gödslade jorden. Svedjande i lövskog gav 1 2 skördar, varefter man åter lät skog växa upp på svedjemarken. I skog bestående av ungsly kunde man samla in löv för vinterfoder. De lockade även till sig villebråd, såsom älg. Åkerbruk krävde röjning och bearbetning av mark. Åkern behövde ibland lämnas i träda, så att halten av näringsämnen i jorden återställdes. Genom att gödsla jorden kunde man skörda flera år i rad. Genom pollenanalyser vet man att det odlats åtminstone korn och vete under bronsåldern i Finland. Vid boplatsen i Huilu har man påträffat sädeskorn av två olika typer av korn. Kornet är också det äldsta kända sädesslaget i Finland. Skalkorn kräver mer gödsel eller bättre jordmån än nakenkorn för att det ska bli en god skörd. Vid boplatsen i Huilu har man också möjligtvis hittat ett vetekorn. Den är mer krävande vad gäller växtförhållandena än korntyperna. Närheten till havet har också möjliggjort fiske, vilket har varit en viktig näringskälla. Vid Huilu har man åtminstone fiskat gädda och mörtfiskar. Fåglar har även jagats. När sjöfåglar under våren och hösten rörde sig i flock kunde de fångas med nät. Det är svårt att avgöra om de gåsben som hittats vid Huilu är av tam eller vildgås. Skogsvilt har man kunnat jaga med pil och båge. Pilspetsarna kunde göras av djurben, men de har inte bevarats i den sura jordmånen. Som spetsar har man använt importerad flinta samt i Finlands jordmån förekommande kvarts och kvartsit. Bra pilskaft fick man av bl.a. hasselbuskens grenar. Jägarna har sannolikt även använt sig av olika typer av fällor och snaror, som man då och då har granskat. Vid Huilu har man än så länge inte hittat ben av vilt, men i Satakunda har man under tidig metallålder jagat åtminstone bäver och hare. Människan har under den tidiga metallåldern varit tvungen att anpassa sig till ett gradvis kallare klimat, vilket orsakade en förändring i växtligheten och artbeståndet. Medeltemperaturen har
ändå varit 2 3 grader varmare än idag. Det allsidiga utnyttjandet av omgivningen och människans uppfinningsrikedom har bägge bidragit till att klara livhanken Mat och tillverkning av kärl Molnen gav en mörk skugga över havet. Det i dagar ihållande regnet hade mjukat upp leran, som fanns under sluttningen på solsidan. Fyra barn stökar med den rengjorda krukleran. Små fötter var bra lertrampare. Längs skogsstigen gick en mörkhårig kvinna som i händerna bar på ett flatbottnat lerkärl. Leinikka satte sig bredvid kvinnan. Det var tid för henne att lära sig krukmakeriets konst. Det gick inte att hitta en bättre lärare än Mustikka. Mustikka tog en näve grov fältspatssand från sin kruka. Detta blandades i leran. På detta sätt höll krukorna bättre när de brändes i elden. Vi rullade korvar av lera och formade dessa till platta bälten. Lager för lager växte krukan. Man måste vara noggrann så att inte fogpunkterna öppnade sig. Med vana händer visade Mustikka hur man på den utjämnade ytan gjorde ristningsdekor. För krukorna hittades en skuggig plats. Där fick de torka i lugn och ro under ett halvt månvarv. Löven som lagts över krukorna måste dock ibland fuktas, så att inte krukorna torkade för snabbt och sprack. Små och fula avtryck hade uppstått på kärlens yta. Små lymlar, när hade de hunnit? Mustikka tröstade och sade att det inte var någon fara. Kärlen skulle ändå komma till bruk och hon hade ju redan sett att man på andra sidan viken hade dekorerat kärl med spetsen av en grankotte. Vi placerade krukorna ovanpå heta stenar i botten av en grop. Mustikka tände en ny eld längs gropens kanter och successivt täckte vi kärlen helt och hållet av brinnande trä. Hettan gjorde att vi backade bort från bålet och endast Mustikka blev kvar för att vaka över elden. Spänd satt jag bredvid härden. Det bubblade i min nya kruka, som var placerad på härden. Doften av fisk fyllde huset. Mamma tillsatte örter till soppan och fortsatte sedan med att mala korn. I krukor fanns vatten som uppvärmdes av heta stenar. Från taket hängde torkad fisk. Längs väggarna stod krukor fyllda med torkade bär. Skörden var insamlad. Tiden att tillverka korndryck var kommen. Jag vaknar ur mina funderingar. Ilmi står bredvid mig med händerna fulla av platta skivstenar och kräver att få leka med mig. De ser precis ut som de tunnbröd som mamma brukar baka. Vi kikar ut genom dörren. Regnet har upphört. Vi slinker ut. Luften doftar av höstlöv. Under sommarmånaderna fanns rikligt med färsk föda tillgängligt i naturen. Problemet har varit hur man ska få maten att hålla över vintern. Den enklaste metoden har varit torkning. Det har använts för att lagra bär, växter, kött och fisk. En annan gammal metod har varit syrning. Surströmming och surkål är fortfarande kända idag. Salt kände man ännu inte till under tidig metallålder. Maten har tillretts genom att koka och steka på stenlagda härdar. På keramikkärlens yta har det blivit kvar matskorpor av soppor och grytor som bränt i botten. Man kunde värma upp vätskor genom att lägga heta stenar i kärlen. Under bronsåldern var volymen i kärlen ca 1 2 liter. Lerkärlen har varit vardagliga bruksföremål. De påminner om blomkrukor. Vid Huilu har det hittats skärvor av en grov brukskeramik, vars yta har varit ristad.
Likadana kärl har också dekorerats med olika slags stämplar och katt tass liknande avtryck. I Satakunda har man också påträffat bägarformade kärl med glänsande yta, som även kunde ha öron. Dessa imiterar metallkärl. De har använts som mat och dryckeskärl. Kärl har också kunnat tillverkas av näver och trä. Vid boplatsen i Huilu har det hittats tre små och platta skivstenar, vars kanter har slagits runda. Liknande stenar har hittats på ett flertal andra förhistoriska boplatser. Man vet inte vad deras betydelse och funktion har varit. Man har gissat att de är kopplade till religion eller trosföreställningar, men man kan även tänka sig att de har använts som t.ex. spelbrickor. Man har även tänkt sig att de har använts som slungstenar eller att man kunnat jaga sjöfåglar med dem. Religion På havet blåste det så att vågorna skummade. Regnet piskade mot de gråa strandklipporna. En stor sorg hade drabbat släkten. Hövdingens hustru hade mött döden. Den svåra förlossningen hade redan pågått i flera dygn. Lindring hade sökts genom helarens omslag och örter. Man hade bett om gudarnas hjälp och i vattnet hade man gett ett offer, men gudarna kunde inte blidkas. Tiden var kommen att ledsaga den döde på dennes sista resa över det nordliga havet till dödsriket. Förfädernas gravar hade rests uppe på klippan, invid havet, under himlen och solen. Stenrösena berättade för sjöfarare att dessa marker hade röjts och bosatts av Saarnos stora släkt för länge sedan. Nedanför dessa skulle även den nya graven byggas. Lämpliga stenar hade redan samlats från näromgivningen. Det var en stor mängd sten som skulle komma att behövas. När regnet upphört placerades kroppen på bålet. Hövdingen satte fyr på bålet genom att slå eld. En flammande låga satte eld på bålet. Elden frigjorde den dödes själ från kroppen så att denne kunde inleda sin resa mot livet efter döden. För Lill Ilmi såg det skrämmande ut. Hon kunde inte förstå hur man kunde med elden segla över havet. När den sista eldflamman hade slocknat och glöden svalnat hopsamlades den dödes jordliga kvarlevor. Endast en del av benen placerades på hällen inuti stencirkeln. Varje medlem av släkten bar en sten till graven. Ilmi hade i handen en i rött lysande sandsten. Försiktigt lade hon den ner bland de andra stenarna. I samma ögonblick kikade solen fram mellan molnen. Gudarna hade blidkats och den döde hade nått sitt mål. Sammallahdenmäkis äldsta rösen är belägna högst uppe på berghällen. De största rösena är Huilus långröse och Kyrkgolvet. Långrösets längd är 24 meter och dess bredd 8 meter. Kyrkgolvets storlek är 19 x 18 meter. De flesta rösen är dock ca 10 meter i diameter. Under bronsåldern hade rösena legat precis intill havsstranden. Belägna på hög höjd hade de synts på långa avstånd och fungerat som landmärken för sjöfarare och som vägmärken för andra resande. De yngre gravarna byggdes lägre ner på sluttningarna och ligger idag i skogsmark eller bredvid åkrar. Jordens betydelse ökade under bronsåldern när människan började röja och bearbeta marken. Man har därför tänkt sig att rösena signalerat omfattning och gränser för den mark som släkten besatt. Placeringen av rösena intill havet eller färdvägar kan även ha att göra med föreställningar
kring dödsriket. Människans värld var omgiven av världshavet, över vilket den döde måste resa för att nå dödsriket. De döda har begravts kremerade, ofta under runda eller ovala stenrösen. Sammallahdenmäkis rombformade Kyrkgolvet är den enda i sitt slag. Stenrösena innehåller olika typer av stencirklar och murar samt av stora upprättstående stenar uppbyggda kistor. Man har tänkt sig att deras funktion har varit att hindra den döde för att återvända till de levandes värld. Brännandet av kroppen har också frigjort den dödes själ så att denne kunde ta sig till dödsriket. Om kroppen inte brändes kunde den döde förbli kvar som en gengångare bland de levande. De döda har bränts någon annanstans än i röset. Benen från likbålet har tillvaratagits och rengjorts från sot innan de placerats i graven. Efter bränningen av en kropp finns flera kilogram ben kvar, men i gravarna hittas ofta bara en del av benen, ibland endast ett fåtal bitar. I gravarna har det placerats endast ett fåtal föremål och ofta är gravarna helt fyndlösa. I en av rösena på Sammallahdenmäki har det av upprättstående stenar konstruerats en dubbelhällkista. I en av kistorna hittades brända ben och ett fragment av en armring av brons. Den andra kistan var tom. I den hade man kanske begravt den dödes kropp obränd. Om kroppen hade bränts så borde de brända benen vara bevarade. Begravningen hör till samma tidsperiod som boplatsen vid Huilu. Man har inte kunnat könsbestämma de människor som begravts under bronsåldern vid Sammallahdenmäki. Det är svårt att utifrån de brända benen dra några slutsatser kring åldern hos de döda. Men av de ben där detta har varit möjligt har det visat sig att alla de döda har varit vuxna. Uppenbarligen har endast en del av bronsålderns människor begravts i rösen kanske bara släktens viktigaste medlemmar. Ursprungligen har de rests för endast ett lik. Med tiden har de dock utvidgats och ökats på med fler lager sten allt eftersom medlemmar av samma släkt begravdes under samma röse. Detta pågick så länge som släkten bodde på samma plats. De blev släkternas gravminnesmärken. Metallerna och handeln Havet hade frusit. I skogen knäppte kylan. Inga främmande färdmän skulle komma att resa längs Lappis kust innan våren. Nu hade Jousia tid att smida nyttoföremål av järn. Det hade han lärt sig i främmande land. Han kunde också ett par ord av det främmande språket. I ässjan glödde kolet rött. I händerna på den skickliga smeden började järnstången förvandlas till en tånge, på vilken ett skaft kunde fästas. Järnets glöd slocknade. Det behövde återuppväckas. Jousia placerade åter järnet på den glödande kolbädden. Det rödglödande järnet flyttade han till ett städ, ännu ett par välriktade slag och bladet fick sin form. Nog har jag sett hur man av brons gjuter föremål. Dyr är metallen och många faser måste man behärska innan det i smedens hand glänser ett nytt föremål. Många skinn måste man jaga i ute i snödrivorna så att man kunde byta till sig en ring för Mustikkas handled. Att se främmade segel ute i viken fick fart på folket. Alltid visste man inte om handelsmannen kom med gott uppsåt.
Jousia kände försiktigt på sidan av kroppen. Där smärtade ett långt ärr, ett minne från styrkemätningen med Tors män. Den krökta skäran var klar. Jag tog den i min hand. Den såg likadan ut som den som min bror Kerkko hade skaffat sig av främlingarna. Dess skärpa skulle komma att prövas under skörden och nästa vår dess marknadsvärde. Efter en lång dags arbete fick tanken på Mustikkas kokade gröt det att vattnas i munnen. Jag stängde smedjans dörr. Bakom skogsdungen skällde hunden. Snön knarrade under mina fötter och på himlavalvet blinkade många stjärnor. När det till koppar tillsattes tenn eller arsenik ökade dess hållbarhet. Resultatet var brons, vilket var en betydelsefull handelsvara under bronsåldern. Bronsens råmaterial och av brons gjutna föremål har transporterats långa vägar runt om i Europa och ändå från Asien. Den kopparmalm som förekommer i den finska marken har man inte kunnat utnyttja under förhistorisk tid. I Finland hörde föremål tillverkade i brons till ovanligheterna. Anskaffningen av dessa har krävt förmögenheter och kontakter. En bronsyxa eller dolk har kunnat färdas genom många händer innan den nådde fram hit. Byteshandeln har format invecklade nätverk. Till främmande köpmän har det bjudits på mat och husrum. Handelskontakter upprätthöll man genom gåvoutbyte. Av brons har det förutom yxor och dolkar även tillverkats spjutspetsar och svärd. Rakknivar, pincetter och kammar visar att man under bronsåldern varit mån om sitt utseende. Under övergången mellan brons och järnåldern börjar järn förekomma bland fynden, vilket var ett hållbarare eggmaterial än den mjuka bronsen. Järnet blev ett populärt råmaterial. Av brons tillverkade man därefter enbart smycken och klädspännen. Järnmalm kunde man lyfta från bottnen av de finska sjöarna och myrarna. Järnet behövde först skiljas från malmen genom smältning, vilket genomfördes i speciella ugnar under höga temperaturer. Smältningen krävde också riktigt med träkol. Av uppskattningsvis hundra kilogram järnmalm fick man 7 10 kg järn. På bottnen av ugnen lämnades det riktigt med slagg. Några slaggstycken har även hittats inom boplatsen i Huilu. Ordlista Bast = Strax under trädens bark finns bast, av vilket man tillverkat olika slags flätverk som använts som rep och snören. Bast från lind har använts flitigt och på finska kallas lind även för bastträd. Av lindens bark kunde man också tillverka kärl, som blev vattentäta när de tätades med harts. Bronsålder = Tidsperioden 1500 500 f.kr., när eggvapen av tillverkade av brons användes. I Skandinavien räknar man att tidsperioden börja redan 1700 f.kr. Bål = Större eld ovanpå vilken den döde kunde brännas. Än så länge har man i Finland inte hittat några platser för likbål som kan dateras till bronsålder.
Dubbelhällkista = Kistor uppbyggda av upprättstående stenar och som har en gemensam vägg. Hällkistans längd kan variera mellan 1,2 4 meter och bredd 0,6 1,4 meter. Hällkistorna är ofta täckta med sten. I dessa har det gjorts antingen brand eller skelettbegravningar. Fiskesticka = Fiskeredskap. En ofta av trä eller ben tillverkad spetsig sticka, kring vars mitt det bands en fiskelina. På stickan träddes sedan en betesfisk. Fångststig = Fångstmetoden gick ut på att man anlade fällor och lämmar längs de rutter som användes av djuren. Jägaren behövde inte själv vara på plats, utan han kontrollerade rutten med jämna mellanrum. Fångststigen var markerad i terrängen t.ex. genom inhuggna märken i träden. Fäla = Svedjeåker eller åker. Förhistoria = Det finns ingen skriftlig information om tidsperioden. Förhistorien är indelad i stenålder, bronsålder och järnålder. Indelningen bygger på vilket råmaterial som använts för de viktigaste eggvapnen. Gravröse = Gravtyp som togs i bruk under bronsåldern och i vilket man begravde de döda. Gravarna innehåller oftast brända ben, men i dem har det också genomförts skelettbegravningar. Gravarna är byggda av sten från närområdet. Rösena är av olika form och storlek. Gästabud = Mat och husrum som ges åt en köpman eller åt en gäst. Järnålder = Tidsperioden 500 f.kr 1125 1300 e.kr., när eggvapen främst tillverkade av järn var i bruk. Efter järnåldern inleds den historiska tiden, från vilken man har skriftliga källor. Makrofossilanalys = Studie av växtlämningar. Jordprov sållas och flotteras för att få fram växtdelar, som t.ex. frön. Proverna studeras genom mikroskop. Genom analyserna får man fram vilka nyttoväxter människorna har brukat sig av och odlat. Växtlämningarna berättar även om människans omgivning. Pollenanalys = Pollen från växter faller ner och avlagras i sjöbottnar och på ytan av myrar. I syrefria miljöer bevaras dessa i gyttje och torvlager. Prov tagna ur dessa lager studeras genom mikroskop och dateras genom C 14 metoden. Genom pollenarkiven kan man studera vegetationshistoria och samtidigt även miljöförändringar. Skalkorn = En gammal kornart. Skivsten = En avrundad och platt sten. Slagg = De orenheter som i samband med smältningen av järnmalm har skilt sig från det egentliga järnet, men som ännu innehåller en låg halt av järn. Slagteknik = Bearbetningsmetod för att med slag forma en stenkärna till en önskad redskapsform med hjälp av en annan sten, d.v.s. en knacksten, eller med t.ex. ett träredskap. Smutsjord = Av arkeologer använd term för jordlager som innehåller spår av mänsklig aktivitet. Svedjebruk = Odlingsmetod. Den äldre formen utfördes i fälld lövskog som därefter brändes. Askans gödslingskraft räckte för 1 2 skördar, varefter man lät ny skog växa upp på svedjemarken. Innan detta kunde svedjemarken utnyttjas som betesmark för boskapen och från unga träd kunde man samla löv. Löven användes som vinterfoder för får och getter. Lövskogen kunde åter brännas först efter 15 17 år.
Tidig metallålder = Begreppet har använts i Finland för perioden 1500 0 f.kr. I Finlands inland räknar man med att perioden fortsätter fram ända till 300 e.kr. Begreppet har tagits i bruk eftersom metallerna var ovanliga. Tunnbröd = Bröd som inte har jästs. Ässja = Härden som användes under förhistorisk tid för att uppvärma järnet var konstruerad av sten och nedgrävd i marken. I ässjan uppnådde man hög temperatur genom att i den bränna kol rik på tjära. Temperaturen kunde höjas ännu mer genom att blåsa in luft i ässjan. Frågor Boende 1. Vad behövde man beakta när man valde boplats? 2. Av vilka material byggdes bostäderna? 3. Varifrån hämtade man byggnadsmaterialet? 4. Hitta på användningsområden för de stora grophärdarna i Tahtmaa? 5. Fundera över hur många människor som har rymts att bo i huset i Huilu? Jämför ditt eget hem och arealen i huset i Huilu? Näringarna 1. På vilka olika sätt har människan försörjt sig under tidig metallålder? 2. Vilka husdjur har man hållit och på vilka sätt har dessa nyttjats? 3. Fundera över orsaker till varför människor har gått över till att röja och odla åkrar istället för att använda sig av svedjebruk? Mat 1. Vilken föda skulle du hitta i naturen under januari, maj och augusti månad? 2. Hur har mat kunnat tillredas innan el? 3. Fundera över på vilket sätt födan som människorna under tidig metallålder åt skiljer från den mat du äter? 4. Hitta på spel och lekar, i vilka skivstenarna har kunnat användas? Religion 1. Vilka slags gravar byggdes under bronsåldern? 2. På vilka slags platser byggdes de och varför? 3. Vart tänkte människorna att de döda hamnade? Metallerna och handel 1. Hur såg handeln ut under tidig metallålder? 2. Hur skiljer den sig från dagens handel och vilka likheter finns? 3. Varför har man i Finland hittat så få föremål från bronsåldern? 4. Varför blev järn populärt? 5. Fundera över vilka föremål som än idag tillverkas av brons och järn? 6. Fundera över vilka material som har ersatt dem?