Fonetisk konstans och variation i orsamålets ordaccenter 1 Eva Olander Bakgrund och syfte Som infödd talare av orsamål har jag alltid uppfattat skillnaden i uttal mellan ord som áttör åter och àttör hattar, sóli solen och sòli soligt som självklar. 2 Det handlar alltså om kontrasten mellan akut och grav accent som ju finns i de flesta varianter av svenska. Därför förvånade det mig när jag blev medveten om att icke infödda lyssnare, även tränade fonetiker, har stora svårigheter att särskilja sådana minimala par i orsamålet. Detta förhållande utgör bakgrunden till min undersökning av orsamålets ordaccenter. Den fonologiska ordaccentdistinktionen är gemensam för de flesta svenska och norska, och en del danska dialekter, men den tar sig olika fonetiska uttryck i de olika språken och dialekterna. I svenskan och norskan signaleras den främst genom karaktäristiska grundtonsrörelser i förhållande till stavelsebetoningen, men dessa manifesteras på olika sätt i olika dialekter (Gårding 1977). En fonologisk distinktion måste vara tillräckligt tydlig för att kunna upprätthållas. När det gäller en tonal kontrast bör alltså de tonala mönstren vara tillräckligt olika varandra för att talare och lyssnare säkert ska kunna uppfatta dem korrekt. Accentkontrasten i orsamål tycks vara svår att uppfatta för ovana lyssnare. Om detta beror på att kontrasten är fonetiskt obetydlig kan man fråga sig hur väl den egentligen upprätthålls av de infödda talarna. Syftet med denna studie är att med hjälp av nya mätdata, insamlade under år 2, belysa accentkontrasten i orsamålet. Dessa data jämförs med äldre data (Meyer 1937). Dessutom redovisas accenternas realisering under olika fonetiska villkor, såsom postfokal position i satsen och i ord med minimalt svängrum för accentrörelsen. Slutligen görs en jämförelse mellan tvåspråkiga orsamålstalares accentmönster i orsamål respektive 1 Denna studie har gjorts inom ramen för projektet De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2 (SWEDIA 2) finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, 1997-66 : 3-4. 2 Min stavning av orsamål i denna artikel är grovfonetisk och använder enbart det vanliga alfabetets tecken. Den bygger helt på mitt eget uttal.
deras variant av standardsvenska. Frågeställningarna handlar alltså om accentkontrastens stabilitet över tid, fonetisk kontext och språkform. Orsamålet är ett av Övre Dalarnas sockenmål. Övre Dalarna är känt som ett av Sveriges mest särpräglade dialektområden där varje socken har sitt eget mål, ofta obegripligt även i grannsocknen. Detta förhållande har lett till en helt genomförd tvåspråkighet där alla dialekttalare förutom sitt eget mål även behärskar standardsvenska. Dialekten används bara när man vänder sig till någon som svarar på dialekt. I alla andra sammanhang svenskar man, dvs. talar standardsvenska. 3 Idag är dessa sockenmål stadda i upplösning. Andelen talare har sjunkit drastiskt i de yngre generationerna eftersom föräldrar valt att tala svenska med sina barn. Samtidigt blir den dialekt som alltjämt talas alltmer utjämnad och anpassad till standardspråket. En beskriving av den sociolingvistiska situationen i området förr och nu ges av Helgander (1996). Det saknas alltjämt en grundlig vetenskaplig beskriving av orsamålets grammatik och syntax. Orsamålets ljudlära beskrevs av Boëthius redan 1918. Enligt Boëthius har orsamålet två accentsystem skilda både i avseende på intensitet ock tonalitet (s. 16). Dessutom talar han om ett tredje accentsystem, den s.k. jämviktsaccenten, som förekommer hos ord med bibehållen kortstavighet. Han konstaterar att det För ett vid målet icke vant språköra är svårt att skilja accenterna från varandra och att det I allmänhet har antagits att Orsam. endast har akut akcentuering (s. 15). Att orsamålet skulle sakna accentkontrast hade hävdats av Rydqvist (1868, s. 218) och åsikten hade tagits över av Kock (1878, s. 53). Boëthius beskriver accenterna dels som taktformer, dels som tonfall. När det gäller orsamålets två eller, om man så vill, tre tonfall säger han att de icke skilja sig mera från varandra, än att de av ett vid målets tonalitetsförhållanden mindre vant öra lätt uppfattas som ensartade (s. 17). Förutom sin egen auditiva analys av de tonala accenterna refererar han till brevkontakt med Ernst A. Meyer som även han grundat sina rön blott på hörbeobachtungen (s. 18). Meyer var en pionjär inom experimentalfonetiken och utvecklade en tonhöjdsmätare som kunde omvandla kymografens oscillogram till tonkurvor. Han gjorde en omfattande och banbrytande kartläggning av de svenska dialekternas tonala ordaccenter, presenterad i två volymer (1937 och 1954). Meyers material består av en- och tvåstavingar insatta i olika fraser och uttalade i påståendeton som svar på en fråga. Det omfattar enstavingar (akuta), tvåstavingar (akuta respektive grava), samt för några sockenmål i Dalarna dessutom (ursprungligen) kortstaviga tvåstavingar för att belysa den s.k. jämviktsaccenten. Boëthius talade om jämviktsaccenten som en tredje accent i orsamålet. Men Meyers data 3 När jag i det följande talar om svenska avses alltså standardsvenska i motsats till dialekt.
visar att tonförhållandena hos de (ursprungligen) kortstaviga orden inte skiljer sig från motsvarande ord med lång stavelse. Materialet presenteras i form av tonkurvor tillsammans med transkriptioner av fraserna. I en översiktstablå presenteras sedan typiska kurvor för varje talare. Meyers data från Orsa härrör från 1919 och tre talare, alla anställda vid Dalregementet i Falun och representerande tre olika orsabyar. Meyers analys av accentkontrasten bygger på tonkurvornas toppar och deras relation till stavelsegränsen. Han urskiljer i sitt material från Svealand två skilda intonationssystem: sveaintonation och bergslagsintonation. Skillnaden mellan dem framträder särskilt augenfällig men också ohrenfällig i den grava tonkurvans olika gestalt (1937, s. 232). För bergslagsintonationen urskiljer han dessutom en successiv utveckling i sydostlig-nordvästlig riktning som gradvis fjärmar den från den uppländska sveaintonationen. Bergslagsintonationen utmärks av att den grava tonkurvan saknar det för sveaintonationen typiska fallet i ordets första stavelse, vilket föregår en topp i andra stavelsen och ger den grava accenten dess tvåtoppiga karaktär. Kvar blir endast stigningen i den andra stavelsen och den grava accenten blir alltså entoppig. Förflyttar man sig så i nordvästlig riktning drar sig den grava tontoppen allt längre bakåt mot den första stavelsen. För att kontrasten ska upprätthållas måste den akuta toppen också förskjutas i motsvarande mån. De båda topparna upprätthåller på så sätt, med Meyers ord, ett respektfullt avstånd till varandra (s. 239). Längst i nordväst, i älvdals- och transtrandsmålen, återkommer så sveaintonationen med den typiska tvåtoppiga grava accenten. Figur 1. Stiliserade accentkurvor från Orsa (Meyer 1954). Akut accent till vänster och grav accent till höger. En ruta omfattar ett tonomfång på 12 halvtoner där den vågräta linjen delar tonskalan på mitten. Den lodräta linjen markerar gränsen mellan första och andra stavelsen, dvs. mellan den betonade vokalen och efterföljande konsonant.
Orsamålet utgör i detta perspektiv bergslagsintonationens längst gångna stadium och yttersta utpost. Figur 1 är hämtad från Meyers översiktstablå över de svenska dialekternas intonationsformer (Meyer 1954) och visar typiska intonationskurvor från en talare från Orsa år 1919. Kurvorna är stiliserade och bygger på registeringar av flera intalade ord. Här har den grava tontoppen överskridit stavelsegränsen och trängt tillbaka den akuta till den betonade stavelsens början. Orsamålets grava accent påminner således om uppländskans akuta, med en grundtonstopp nära slutet av den betonade stavelsen. Detta förklarar varför båda accenterna kan uppfattas som akuta av lyssnare som är vana vid varianter av svenska där den grava accenten utmärks av en tvåtoppig grundtonskontur. Meyers data gavs en ny teoretisk tolkning och analys av Gårding (1975) inom ramen för en svensk accenttypologi. Denna bygger, i Meyers efterföljd, på antalet accenttoppar och deras tidsinsättning i förhållande till den betonade stavelsen. Bruce (1977) har beskrivit ordaccenternas funktion och realisering i mellansvenskt standardspråk. Han betonar vikten av att skilja mellan satsaccent (fokus) och ordaccent. Ordaccenternas baskontur framträder i en position där ordet saknar satsaccent. Han drar slutsatsen att den andra toppen i den grava konturen hör till satsaccenten och alltså saknas när ordet står utanför fokus. Han visar också, bl. a. med hjälp av talsyntes, att accentdistinktionen är bevarad även utanför fokus. De båda ordaccenterna har alltså fokala och icke-fokala varianter. Med dessa nya insikter vidareutvecklades accenttypologin till en prosodisk typologi som använder satsaccenten som kriterium (Bruce & Gårding 1978). De s.k. entoppiga dialekterna, som finns i bl.a. Skåne, Gotland och Dalarna, karaktäriseras av att satsaccenten inte separeras från ordaccenten, medan de tvåtoppiga har en satsaccent som är skild från ordaccenten. I en entoppig dialekt som orsamålet bör alltså satsaccenten bestå av en förstärkning av den baskontur som kan ses utanför fokus. Orsamålet avviker från standardspråket även när det gäller den akuta och grava accentens fördelning i ordförrådet. Grav accent är genomgående vanligare i orsamål, något som troligen speglar ett äldre skede i de nordiska språkens historia (Riad 1998). Regler för accenternas lexikala distribution i standardsvenskan har formulerats av Elert (1981). Han presenterar en huvudregel för grav accent. Den grava accentens funktion är att markera samhörighet mellan två morfem. En rad undantagsregler ger dock akut accent till ord som enligt huvudregeln skulle få grav. Orsamålet följer inte dessa undantagsregler utan har grav accent i en stor del ord som i standardspråket har akut. I ett språkhistoriskt perspektiv tycks alltså orsamålet följa en historiskt äldre huvudregel för accenternas fördelning. Det gäller främst ord med tryck på
annan stavelse än den första som t. ex. betala, färstera förstöra, operera, finurlin finurlig, elegantör eleganta, dialektör dialekter, lexikaliserade sammansättningar som blåber blåbär, frådag fredag och sammansatta namn som Bergman, Wibörg Viborg (by i Orsa) som alla uttalas med grav accent på orsamål. Ytterligare exempel är stera större, evör över, metör meter, tjilo kilo samt presensformer av verb som biddjör bygger och ledör leder. När det gäller orsamålstalares accentuering av sådana ord i standardsvenska råder en variation som troligen, åtminstone delvis, är betingad av deras ålder. Yngre talare tenderar att ha fler akuta accenter än äldre. Material och metod För att kunna studera accenternas manifestation i orsamålet så som det talas idag, och jämföra med Meyers data, har jag samlat in ett undersökningsmaterial. Tre talare, en äldre man (ÄM, 68 år vid inspelningstillfället), en äldre kvinna (ÄK, 68 år) och en yngre kvinna (YK, 34 år), spelades in i sina hem under sommaren 2. Alla bor i Orsa och är tvåspråkiga i orsamål och svenska. Ett talmaterial konstruerades bestående av fraser innehållande två ordpar, /le:der/ och /litter/, som båda kontrasterar minimalt med avseende på ordaccent. Avsikten med det senare ordparet var att studera accentkontrasten då den betonade vokalen är maximalt kort och därmed ogynnsam för accentrealiseringen (se nedan). Fraserna formulerades så att målorden sattes i fokal respektive pre- och postfokal position (se tabell 1). I denna studie redovisas de två extremerna fokal och postfokal. Att den prefokala kurvan nära följer den fokala har visats i två tidigare studier (Olander 2, 21). För ordparet akut gentemot grav /le:der/ konstruerades också fraser på svenska. Skillnaden i ordaccenternas distribution mellan orsamål och svenska speglas i materialet av att leder (presens av leda) har grav accent i orsamål, medan det (liksom i de flesta varianter av standardsvenska) har akut accent i orsamålstalarnas svenska. Fraserna eliciterades med hjälp av ledande frågor på orsamål. T.ex.: ukön ir ä sö leder na? vem är det som leder henne?, med förväntat svar: ä i sö leder na det är jag som leder henne. I detta exempel antas alltså testordet hamna i postfokal position (jfr tabell 1). Som stöd fick informanterna fraserna skrivna på svenska för att själva översätta dem till orsamål. De svenska fraserna eliciterades på motsvarande sätt på svenska. Fraserna eliciterades i slumpmässig ordning, 1-2 gånger per fras. Man kan notera att detta material inte är konstruerat helt enligt Bruces och Gårdings modell, som består av identiska fraser med olika fokusering
(Bruce & Gårding 1978). En avvägning har gjorts mellan de svårförenliga kraven på experimentell kontroll och autentiskt dialektmaterial som känns naturligt för talaren. Dock bör även detta material kunna användas för att studera skillnaden mellan ordaccenternas manifestation i och utanför fokus och ge en uppfattning om deras relation till satsaccenten. Tabell 1. Testord med bärfraser. Ord i fokal position markeras med fetstil. ORSAMÅL SVENSKA LEDER Fokal Postfokal LITTER Fokal AKUT ACCENT ä lédör itta det är läder detta nej itta i lédör menör i nej detta är läder menar jag GRAV ACCENT i lèdör na jag leder henne ä i sö lèdör na det är jag som leder henne ä jett líttör menör i det är ett littera menar jag i tror ä lìttör nu jag tror det lättar nu Postfokal nej itta i jett líttör menör i ä dimma sö lìttör nu nej detta är ett littera menar jag det är dimman som lättar nu LEDER Fokal jag léder henne det finns lèder här Postfokal det är jag som léder henne jag vet att det finns lèder här Vid inspelningarna användes en digital bandspelare (Sony TCD-D8) och en kragmikrofon, s.k. mygga (Sony ECM). Ljudet behandlades sedan i programvaran esps/waves som genererar spektrogram och grundtonskurvor (F-kurvor). Målorden /le:der/ respektive /litter/ segmenterades och för varje ord tidsnormaliserades F-kurvorna segment för segment. Segmentens tidsskalor anpassades till tidsskalorna hos ett i durationsavseende representativt ord som valts som referens (jfr Svärd & Eriksson, denna volym). Data överfördes till kalkylprogrammet Excel där F-medelvärden räknades fram och diagram ritades. Det samlade materialet består av 36 olika målord (de 12 fraserna i tabell 1, alla yttrade av tre talare). Nedan presenteras några av dessa i diagram som visar grundtonsförloppet i form av kurvor som kan jämföras med Meyers data. Observera att Meyer använde sig av en halvtonsskala medan mina data har en Hz-skala. Denna skillnad har dock ingen större betydelse för jämförelsen av kurvornas konturer i stort. Resultat och diskussion I figur 2 presenteras grundtonskurvorna för ordet /le:der/ hos talare YK, uttalat med akut respektive grav accent. Den lodräta linjen ligger i
stavelsegränsen (mellan segmenten /e:/ och /d/) för att underlätta direkt visuell jämförelse med Meyers kurvor (figur 1) där gränsen mellan den betonade och den obetonade stavelsen markeras på detta sätt. I Meyers analys, som enbart gäller ord i fokal position, sätts grundtonskonturernas toppar i relation till stavelsegränsen och han noterar att orsamålets grava accent har en topp som infaller i slutet av den betonade stavelsen medan den akuta toppen ligger i början av den betonade stavelsens vokal. Detta mönster är synligt även i mitt material hos alla tre talarna. talare YK, leder, akut accent 3 3 2 2.1.2.3.4.5 talare YK, leder, grav accent 3 3 2 f (Hz) f (Hz) 2,1,2,3,4,5 Figur 2. Tidsnormaliserade F-kurvor för ordet /le:der/ från talare YK. Akut accent till vänster och grav accent till höger. Den lodräta linjen markerar gränsen mellan segmenten /e:/ och /d/. Förutom denna skillnad i accentkurvornas tidsförlopp kan man notera en annan genomgående skillnad mellan de båda accenterna, nämligen i kurvornas höjd och form. Medan akut accent har en relativt spetsig topp visar den grava ofta en betydligt flackare kontur. Denna skillnad har noterats hos två andra talare i en tidigare studie (Olander 2). Även detta mönster återfinns hos alla tre talarna. Hos talare ÄM, som visas i figur 3, är den grava konturens flackhet så markant att någon topp överhuvudtaget inte kan urskiljas. Redan Meyer registerade en skillnad mellan akut och grav accent i tontopparnas form. När han beskriver en av talarna från Orsa noterar han att de akuta orden ofta har en spetsig vinkel när kurvan byter riktning från stigande till fallande. Hos de grava orden är övergången mjukare och rundare, och i ett av de grava orden bildas en utpräglad platå istället för en tontopp (Meyer 1937, s. 181). Betraktar man de meyerska kurvorna
närmare återfinns denna tendens till spetsighet respektive platåbildning såväl i Orsa som i närliggande socknar. 4 Sammanfattningsvis kan man konstatera att Meyers data från 1919 äger giltighet även idag. Accentkontrasten tycks realiseras på samma sätt i dagens orsamål, trots dialektupplösningen och anpassningen till standardsvenska. talare ÄM,leder,akut accent 2 talare ÄM,leder,grav accent 2 f (Hz) fokal postfokal f (Hz) fokal postfokal,1,2,3,4,5,1,2,3,4,5 Figur 3. Tidsnormaliserade F-kurvor för ordet /le:der/ från en talare (ÄM). Till vänster de akuta kurvorna (fokal och postfokal), till höger de motsvarande grava. Den lodräta linjen markerar gränsen mellan segmenten /e:/ och /d/. Meyers data innehåller enbart ord i fokal position. I figur 3 visas också det tonala mönstret för akut och grav accent när orden står i postfokal position. De postfokala kurvorna är väsentligt lägre än de fokala. Att döma av mina hittills begränsade data är det emellertid tydligt att accentkontrasten upprätthålls även i postfokal position i orsamålet. Den akuta kurvan uppvisar ett fall tidigt i den betonade stavelsens vokal, vilket saknas hos den grava. Ett preliminärt perceptionstest pekar också på att orsamålstalare tycks kunna identifiera de olika accenterna även i postfokal position. Om dessa postfokala grundtonsmönster utgör 4 Meyer nämner den särskilt för Solleröns sockenmål, där denna skillnad i kurvans form dessutom skiljer ut den grava accenten hos långstaviga ord från motsvarande i ursprungligen kortstaviga ord (s. 162 ff. se även s. 239). De ursprungligen kortstaviga orden saknar där de långstavigas platåbildning. Här tycks alltså den s k jämviktsaccenten verkligen skilja ut sig som en egen accentform vid sidan av den vanliga grava accenten. Mitt material saknar ord som skulle kunna illustera en eventuell jämviktsaccent i orsamålet. Mot bakgrund av Meyers data från Sollerön vore det intressant att jämföra den grava accenten hos kortstaviga respektive långstaviga ord i Skattungbyn, den by i Orsa som har bättre bevarad kortstavighet än socknens övriga byar.
accentkontrastens baskonturer i orsamålet tycks ett tillägg av satsaccent (fokus) medföra en förstärkning av denna baskontur. Accentkontrasten i orsamålet manifesteras alltså huvudsakligen i den betonade stavelsens vokal. Såväl den akuta som den grava konturen har sitt maximum och sin vändpunkt inom detta segment. Kan kontrasten fortfarande upprätthållas om om detta segment är maximalt kort, dvs. i ett ord med fonologiskt kort vokal följt av tonlös klusil som ytterligare bidrar till att göra vokalen kort? Svängrummet för accenten i ett sådant ord är med andra ord inskränkt. Är konstrasten tillräckligt robust för att upprätthållas även under dessa ogynnsamma fonetiska omständigheter? För att undersöka detta valdes ordparet akut gentemot grav /litter/. I figur 4 visas ordparet /litter/ uttalat av talare ÄM i fokal position, där kontrasten tycks vara bevarad. Den akuta accenten har en mycket framträdande topp i början av vokalen medan den grava är lägre och flackare med en vändpunkt nära slutet av vokalen. Skillnaden tycks dock ligga främst i kurvornas form och höjd, vilket skulle kunna tolkas som att en mindre skillnad i tidsförlopp kompenseras av en större skillnad i form och höjd. Mitt auditiva intryck är också att kontrasten är tydligt uppfattbar. I postfokal position däremot tycks den, föga förvånande, vara upphävd. Dessa data är emellertid svårtolkade eftersom de rymmer en stor variation. För att säkrare fastställa gränserna för distinktionens upprätthållande skulle krävas ytterligare instrumentella studier kombinerade med perceptionstest. talare ÄM,litter,fokal position 2 f (Hz) akut grav,1,2,3,4,5,6 Figur 4. Tidsnormaliserade F-kurvor för ordet /litter/ i fokal position (talare ÄM). Den lodräta linjen markerar gränsen mellan segmenten /i/ och /t/. Orsamålet har, som redan nämnts, andra regler för accenternas lexikala distribution än de som gäller för de flesta varianter av standardsvenska. Tvåspråkiga orsamålstalare använder alltså två olika system för
accenternas fördelning när de kodväxlar mellan orsamål och svenska. Detta framgår av materialredovisningen till denna studie där presensformen leder har olika accent i de båda språkvarianterna. Denna fonologiska skillnad skulle kunna tänkas motsvaras av en fonetisk skillnad i accenternas realisering. Det är mitt intryck att den svenska som talas av tvåspråkiga orsabor är ganska standardspråksnära, vilket skulle kunna förklaras av en vana att hålla isär de båda språkformerna och inte blanda dem. Man skulle därmed kunna tänka sig att talarnas svenska realisering av tonaccenterna skulle skilja sig från orsamålets. Å andra sidan anses tonala mönster vara mycket stabila och motståndskraftiga mot förändringar. Det brukar sägas att prosodiska egenskaper bevaras längst när ett språk eller en dialekt genomgår en förändringsprocess. De prosodiska mönstrens stabilitet skulle också kunna innebära att en dialekts tonala accentmönster förs över och bevaras när dialekttalare lär sig ett standardspråk. talare YK: leder,orsamål talare YK: leder, svenska 3 3 f (Hz) 3 3 2 2 akut grav,1,2,3,4,5 f (Hz) 2 2,1,2,3,4,5 akut grav Figur 5. Tidsnormaliserade F-kurvor för ordet /le:der/ med akut respektive grav accent från talare YK, uttalat på orsamål (till vänster) och på svenska (till höger). Den lodräta linjen markerar gränsen mellan segmenten /e:/ och /d/. I figur 5 visas accentkontrastens realisering i orsamål och svenska hos talare YK. Vad gäller det relativa tidsförloppet är det svenska accentmönstret väsentligen detsamma som dialektens. Båda accenterna har sin höjdpunkt i ordets första vokal, tidigare för den akuta än för den grava accenten. Hos alla tre talarna är mönstren mycket lika mellan deras produktion på orsamål och på svenska. En genomgående skillnad mellan språkformerna är dock att de akuta topparna tenderar att vara högre i orsamål än i svenska. Hos de båda kvinnliga talarna tenderar dessutom de grava topparna att vara högre i svenskan än i orsamålet. Detta är tydligt
hos talare YK i figur 5 där det svenska accentmönstret har omvända höjdförhållanden mellan accentkurvorna. Dessa skillnader skulle kunna vara en följd av talmaterialets utformning med olika syntaktiska konstruktioner för de olika orden. Talarna lägger möjligen mer emfas på det akuta ordet léder i orsamål än i svenska eftersom det är syntaktiskt topikaliserat i satsen: ä lédör itta det är läder detta. En motsvarande skillnad kan också finnas mellan de grava orden på orsamål respektive svenska, där verbet i frasen i lèdör na jag leder henne, kan få lägre emfas än substantivet i den svenska frasen det finns lèder här (jfr tabell 1). Materialets konstruktion är alltså en möjlig felkälla om man i detalj vill jämföra de olika accentkurvorna. Det är dock tydligt att dessa tre orsamålstalare har väsentligen samma accentmönster när de talar svenska som när de talar orsamål. Deras eventuella anpassning till en standardsvensk norm påverkar inte deras realisering av ordaccentkontrasten. En tidigare studie (Olander 21) visade motsvarande resultat för en talare. Avslutande diskussion Ordaccentkontrasten i orsamålet har visat sig vara svårdiskriminerad för ovana lyssnare. Såväl äldre dialektforskare som nutida, icke orsamålstalande lyssnare uppfattar båda accenterna som akuta. En förklaring till detta är deras förväntning att den grava accenten ska ha en tontopp i ordets andra stavelse. När denna saknas kategoriseras den grava accenten som akut. De båda accenternas tonala mönster blir alltför lika för att perceptuellt kunna skiljas från varandra. Infödda lyssnare tycks dock inte ha några svårigheter att uppfatta kontrasten mellan akut och grav accent. Detta förhållande bekräftas av några preliminära och informella lyssningstest. Kontrasten är heller inte fonetiskt obetydlig. De båda tontopparna separeras från varandra med nästan hela den betonade vokalens duration. Denna skillnad i tidsinsättning är troligen i sig en tillräcklig ledtråd för identifiering. Skillnaden i form och höjd, som är synlig i en stor del av materialet, bidrar kanske till att ytterligare förstärka kontrasten. Här finns en möjlighet att gå vidare genom att använda syntetiskt manipulerade testord och undersöka gränserna för de inföddas förmåga att rätt identifiera accenterna. Hur åtskilda måste kurvornas tontoppar vara för att tolkas som akut respektive grav? Vilken betydelse har kurvans form och tontoppens höjd för perceptionen? Accentkontrasten är alltså tillräckligt perceptuellt tydlig för att upplevas som självklar av vana lyssnare. Den tycks också realiseras på väsentligen samma sätt, med olika tidsinsättning för akut respektive grav
accent, som när Meyer samlade in sina data 1919. Mina data tyder på att den även är bevarad i postfokal position, med ett tidigt fall hos den akuta kurvan, vilket saknas hos den grava. Kontrasten verkar upprätthållas även i ord med maximalt kort vokal, åtminstone i fokal position. Mina data kan möjligen tolkas som att kurvornas form blir viktigare än deras relativa tidsförlopp när vokalen är kort, men dessa data är osäkra. Slutligen kan man konstatera att tvåspråkiga orsamålstalare har väsentligen samma accentmönster i sin svenska som när de talar orsamål. Trots dialektutjämning och anpassning till standardsvenska tycks ordaccenternas tonala realisering förbli opåverkad. Litteratur Boëthius, Johannes 1918: Orsamålet i Dalarna. Ljudlära. Stockholm. Bruce, Gösta 1977: Swedish word accents in sentence perspective. Travaux de l Institut de linguistique de Lund 12. Lund. Bruce, Gösta & Gårding, Eva 1978: A prosodic typology for Swedish dialects. I: E. Gårding, G. Bruce, och R. Bannert (red.), Nordic prosody, Traveaux de l institut de linguistique de Lund 13. Lund. S. 219-228. Elert, Claes-Christian 1981: Regler för tonaccenten i svenskan. I: Elert, C.-C., Ljud och ord i svenskan 2. Stockholm. S. 42-58. Gårding, Eva 1975: Toward a prosodic typology for Swedish dialects. I: K.-H. Dahlstedt (red.), The Nordic languages and modern linguistics 2. Stockholm. S. 466-474. Gårding, Eva 1977: The Scandinavian word accents. Travaux de l Institut de linguistique de Lund 11. Lund. Helgander, John 1996: Mobilitet och språkförändring. Exemplet Övre Dalarna och det vidare perspektivet. Högskolan Dalarna. Rapport 1996:3. Falun. Kock, Axel 1878, 1884-85: Språkhistoriska undersökningar om svensk accent I-II. Lund. Meyer, Ernst A. 1937, 1954: Die Intonation im Schwedischen I-II, (Del 1: Die Sveamundarten. 1937, del II: Die norrländischen Mundarten. 1954.) Studies Scand. Philol. Nr 1-11, Univ. Stockholm. Olander, Eva 2: Word accents in today s Orsa dialect: preliminary F measurements. I: Proceedings of the XIIIth Swedish Phonetics Conference (Fonetik 2). Skövde. S. 117-12. Olander, Eva 21: Word accents in the Orsa dialect and in Orsa Swedish. I: Working Papers 49. (Fonetik 21). Lund. S. 132-135. Riad, Tomas 1998: The origin of Scandinavian tone accents. I: Diachronica 15. S. 63-98. Rydqvist, Johan 1868: Det svenska språkets lagar IV. Stockholm. Svärd, Nina & Eriksson, Anders: Har Närpesdialekten ordaccent?, denna volym.