KONSEKVENSANALYS. Giftfri miljö Delmål 6 och 7. Analys av nytt delmål samt föreslagna styrmedel för efterbehandling av förorenade områden

Bilaga 2 KONSEKVENSANALYS Giftfri miljö Delmål 6 och 7 Analys av nytt delmål samt föreslagna styrmedel för efterbehandling av förorenade områden Slutlig 2007-09-09 NATURVÅRDSVERKET 1

Innehållsförteckning 1 METOD OCH SYFTE 3 2 PROBLEMANALYS FÖR DELMÅLEN 4 2.1 Vad är problemet? 4 2.2 Varför är det ett problem? 4 2.3 Vad orsakar problemet? 5 2.4 Problemets omfattning 5 3 MÅLFORMULERINGAR 8 4 REFERENSALTERNATIV 9 4.1 Nuläge 9 4.2 Begränsad utveckling av verksamheten 10 4.3 Om arbetet avstannar 10 5 ÅTGÄRDSANALYS 11 5.1 Åtgärder för att nå föreslagna mål 11 5.2 Åtgärdernas konsekvenser 11 6 STYRMEDELSANALYS 17 6.1 Finansiering 17 6.2 Efterbehandlingsreglerna 18 6.3 Organisation och ansvar 19 6.4 Information om förorenade områden 20 6.5 Vägledning och erfarenhetsåterföring 20 7 FÖRDELNINGSEFFEKTER 22 7.1 Marknadsutveckling 22 7.2 Markanvändning 23 7.3 Ansvar för sanering 23 8 BEDÖMNING AV OSÄKERHETER 24 8.1 Efterbehandlingsreglerna 24 8.2 EU-direktiv och internationella åtaganden 24 8.3 Riskbedömning och kunskapsläge 24 8.4 Prioritering av objekt och val av åtgärdsnivå (riskvärdering) 25 8.5 Värdering av mark- och vattenresurser 25 8.6 Betalningsvilja för att undvika ohälsa 25 8.7 Situationen i framtiden 25 9 REFERENSER 26 2

1 Metod och syfte Naturvårdsverket är ansvarigt för nuvarande delmål 6 och 7 om efterbehandling av förorenade områden under miljökvalitetsmålet Giftfri miljö. Syftet med denna konsekvensanalys är att få en uppfattning om vilka samhällsekonomiska konsekvenser som föreslaget nytt delmål och föreslagna åtgärder och insatser genererar. Konsekvensanalysen är ett komplement till den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet Giftfri miljö, i vilken det föreslås ett nytt delmål för förorenade områden för perioden 2011-2015 samt nya åtgärder och insatser för att nå målen. Metodiken och upplägget av analysen är hämtad från Naturvårdsverkets rapport Konsekvensanalys steg för steg (2003). Analysen är utförd av Lena Svärdsjö, Yvonne Österlund och Erika Börjesson på Naturvårdsverket. 3

2 Problemanalys för delmålen 2.1 Vad är problemet? Hot mot människors hälsa Hot mot den biologiska mångfalden Kan orsaka ekosystemförändringar Hot mot vattenkvaliteten (yt- och grundvatten) Hot mot fiskeförsörjningen 2.2 Varför är det ett problem? 2.2.1 Fysiska orsaker Förorenade områden innebär pågående och framtida påverkan på hälsa och miljö från föroreningar i mark, grundvatten, sediment och byggnader. Exponering för föroreningar sker på förorenade områden genom att människor får i sig förorenad jord via munnen, hudupptag, inandas damm och/eller ångor, äter växter eller djur som utsatts för föroreningen eller kommer i kontakt med vatten som förorenats, exempelvis genom direktintag eller exponering vid dusch och bad. Exponering kan även ske utanför det primärt förorenade området genom spridning av föroreningar till främst grundvatten, ytvatten och sediment, men även med ånga in i byggnader nedströms en förorening. Exponeringen kan i värsta fall leda till akuta förgiftningstillstånd eller kroniska sjukdomar. Miljön och ekosystemen i förorenade områden skadas och skador uppkommer i de områden dit föroreningen sprider sig. Det medför i sin tur försämrade livsbetingelser, förändrade konkurrensförhållande, kroniska sjukdomar, minskad reproduktivitet, minskad artrikedom till följd av utslagna arter och i värsta fall utslagning av skyddsvärda arter. Spridning av föroreningar leder till lokalt och regionalt förhöjda bakgrundshalter av förorenade ämnen, vilket i sin tur kan påverka både hälsa och miljö. De förhöjda halterna kan även minska värdet av en naturresurs, som t.ex. ett grundvatten eller en sjö. 2.2.2 Administrativa hinder Flera organisatoriska och juridiska flaskhalsar existerar inom systemet för efterbehandling av förorenade områden i Sverige, vilket försvårar möjligheten att uppnå målen. Detta gäller bland annat centralt där sakanslaget hanteras, vägledning ges och styrning sker 4

2.3 Vad orsakar problemet? Problemet orsakas av förekomst av föroreningar, t.ex. tungmetaller som kvicksilver, bly och kadmium, akuttoxiska ämnen som arsenik och cyanid, organiska ämnen eller ämnesgrupper som dioxiner, PCB, cancerogena PAH, klorerade lösningsmedel och bekämpningsmedel härrörande från källor såsom: industri, både aktiva och nedlagda t.ex. gruv-, metall-, trä-, kemikalieoch verkstadsindustrin avfallsdeponier annan verksamhet såsom hamnar, gasverk, kemtvättar m.fl. 2.4 Problemets omfattning 2.4.1 Fysiskt Risklassning av förorenade områden utförs enligt MIFO (Metodik för inventering av förorenade områden, Naturvårdsverket 1999). Det är en individuell riskklassning där de potentiella riskerna på det enskilda området (objektet) bedöms. Riskklass 1 och 2 innebär mycket stora respektive stora potentiella risker för hälsa och miljö, medan klass 3 och 4 innebär mindre risker. Riskklassningen kan ändras av ny information som provtagning eller exempelvis om markanvändningen ändras. De huvudsakliga miljö- och hälsoproblemet förknippade med förorenade områden är kopplade till riskklass 1-objekt, men även till riskklass 2-objekt. I vissa fall kan det även vara nödvändigt att vidta åtgärder även på riskklass 3-objekt, exempelvis vid ändring till en känsligare markanvändning. För att nå nuvarande delmål 7 ska åtminstone alla riskklass 1-objekt åtgärdas till 2050. Med detta bedöms det huvudsakliga miljöproblemet med förorenade områden att vara åtgärdat. Även åtgärder på objekt i andra riskklasser och då främst riskklass 2-objekt, verkar gynnsamt på måluppfyllelsen. Ökad kunskap om områden i andra riskklasser är också nödvändigt för att problemet med förorenade områden ska kunna bedömas vara hanterat, liksom insatser för att förebygga förorening. Det föreslagna nya delmålet lägger samma ambitionsnivå för arbetet. Naturvårdsverket har i tidigare miljömålsarbete bedömt att statliga bidrag med 600 miljoner kronor per år, samt motsvarande summa från ansvariga verksamhetsutövare, kommer att behövas för att klara delmål 7 till år 2050. Efter att delmålet antogs har fortsatt inventeringsarbete visat att antalet förorenade områden är större än uppskattningen av antalet som låg till grund vid formuleringen av delmålet. I stort sett alla drygt 80 000 potentiellt förorenade områden i landet är identifierade. Av dessa bedöms ca 1 500 objekt tillhöra riskklass 1 och ca 15 000 objekt riskklass 2. Vid utgången av 2006 var hälften av riskklass 1-områden inventerade och riskklassade. Ytterligare förorenade områden bedöms kunna tillkomma i framtiden, till följd av olyckor men även till följd av tillfälliga eller kontinuerliga utsläpp från pågående verksamhet. Föroreningar från olyckor och spill hanteras normalt direkt, varför ytterligare åtgärder ofta inte krävs. Förebyggande åtgärder är ändock viktiga 5

dels för att hindra olyckor men även för att minska utsläpp från pågående miljöfarlig verksamhet. Hårdare krav kan ställas på verksamhetsutövarna så att förorenade områden inte uppkommer under verksamhetstiden, eller snarare så att utsläppen begränsas och vissa förebyggande och reparerande åtgärder utförs efter hand. Ett steg i uppföljningen av delmål 6 har varit att länsstyrelserna inventerat antalet misstänkta akuta objekt 1 utifrån givna kriterier. Dessa uppgick till 25 stycken vid utgången av 2006. I takt med att inventeringsarbetet fortgår är det dock troligt att nya akuta objekt upptäcks och att kunskapen ökar om de objekt som identifierats varvid bedömningen av dem kan ändras. Vidare kan förutsättningarna i ett område förändras, t.ex. till följd av ändrad markanvändning, vilket i sin tur kan påverka exponeringsrisken, så att ett område blir akut att åtgärda. De akuta objekten föreslås därför fortsättningsvis högprioriteras i arbetet. 2.4.2 Administrativt På uppdrag av Naturvårdsverket har Faugert & Co Utvärdering under 2006 utvärderat arbetsprocessen rörande efterbehandling av förorenade områden (Eriksson, et. al., 2007). I utvärderingen lyfts följande centrala problem och flaskhalsar i efterbehandlingssystemet fram: Tidsbrist Resursbrist och kortsiktighet Både ekonomiskt och personellt, speciellt på central men även på regional och lokal nivå. Aktörerna upplever även att bidragen inte är långsiktiga eftersom sakanslaget är ettårigt, vilket gör att aktörerna tvekar att satsa på kunskapsuppbyggnad, etc. Naturvårdsverkets efterbehandlingsgrupp är underbemannade Ett problem är att Naturvårdsverkets allmänna förvaltningsanslag finansierar efterbehandlingsgruppen och att en del av sakanslaget inte kan användas till utvidgning av personalstyrkan. Rollfördelningen Rollerna på central nivå hos de tre statliga aktörerna NV, SGU och SGI upplevs som otydliga och det är svårt att agera enhetligt. Ansvarsbedömningarna försenar Ansvarsbedömningen är en av de mest kritiska delarna i den långa processkedja som ett efterbehandlingsprojekt utgör. De juridiska bedömningarna är ofta komplicerade och lagstiftningen oprövad. Utöver att bedöma hur stor del av föroreningen som den ansvarige är skyldig till och 1 Akut objekt: Objekt där vistelse på det förorenade området kan förväntas och där detta innebär akuta risker för allvarliga skador vid direktexponering (hälsa). Objekt som nu eller på kort sikt (3 år) innebär risk för allvarliga skador på värdefulla vattentäkter eller innebär risk för allvarliga skador på värdefulla naturområden. 6

hur långtgående efterbehandlingsåtgärder som är nödvändiga, föreligger svårigheter i att bedöma skäligheten, bland annat till följd av att föroreningen ofta skett långt tillbaka i tiden. Frågor om en verksamhets fortlevnad, vilken genererar arbetstillfällen etc., ställs mot att ställa någon ansvarig för sanering och därmed eventuellt undergräva förutsättningarna för ansvarigs verksamhet. Den juridiska kompetensen för denna typ av bedömningar saknas ofta på tillsynsmyndigheterna. Rättspraxis Mycket litet rättspraxis finns ännu kring hantering av förorenade områden och liten vägledning ges från miljöbalken om problematiken. Information om kvarlämnade föroreningar Möjligheterna att bibehålla information lätt tillgänglig för framtida markanvändare, t.ex. om utförd sanering, saneringsnivå eller kvarlämnad förorening efter utförd efterbehandling, är i dagsläget oklara. Detsamma gäller hur lättare restriktioner kan läggas på en fastighet till följd av en föroreningssituation. Efterbehandlingsverksamheten understödjer vidare annat arbete och fler miljökvalitetsmål än Giftfri miljö. Det är således viktigt att den information som tas fram om förorenade områden även kan nyttjas av andra aktörer och ge extra drivkraft och bättre underlag för prioriteringar, t.ex. i samband med fysisk planering. I ramdirektivet för mark föreslås register över föroreningsinformation krävas. Saneringsförsäkringen Den idag gällande saneringsförsäkringen täcker enbart utredningar och åtgärder av brådskande natur. Det medför att dess tillämpning begränsas och att samhället istället får stå för flertalet skador. 7

3 Målformuleringar Generationsmålet för förorenade områden Förorenade områden skall vara undersökta och vid behov åtgärdade inom en generation. Till generationsmålet finns två delmål kopplade för perioden 2006-2010. Delmål 6 Samtliga förorenade områden som innebär akuta risker vid direktexponering och sådana förorenade områden som idag, eller inom en nära framtid, hotar betydelsefulla vattentäkter eller värdefulla naturområden skall vara utredda och vid behov åtgärdade vid utgången av 2010 Delmål 7 Åtgärder skall under åren 2005-2010 ha genomförts vid så stor andel av de prioriterade förorenade områdena att miljöproblemet i sin helhet i huvudsak kan vara löst allra senast 2050 Förslag till formulering av nytt delmål Åren 2011 2015 ska åtgärder ha genomförts vid en så stor andel av de prioriterade förorenade områdena att miljöproblemet med förorenade områden i huvudsak kan vara löst senast 2050. I detta arbete högprioriteras förorenade områden som innebär akuta risker för människor vid direktexponering eller som i dag, eller inom en nära framtid, hotar betydelsefulla vattentäkter eller värdefulla naturområden. Det ska finnas tillräcklig kunskap om förorenade områden och denna ska nyttjas så att områdena inte används på ett sådant sätt att människor eller miljö kan skadas. Samlad, tydlig och kvalitetssäkrad information om identifierade potentiellt och konstaterat förorenade områden ska vara allmänt tillgänglig senast 2015. Förändringarna i det föreslagna delmålet jämfört nuvarande delmål 6 och 7 innebär att nuvarande delmål slås samman, delmålsperioden justeras och formuleringen av målen förtydligas. Ett tillägg görs om kvarhållande och spridning av information om potentiellt och konstaterat förorenade områden, inklusive områden som sanerats men där förorening kvarlämnats. Den nya formuleringen ändrar inte förutsättningarna eller den inslagna linjen i efterbehandlingsarbetet. Det innebär att konsekvenserna av delmålet i stort sett är de samma som för nuvarande delmål. (Se vidare huvudtexten för delmål 6 och 7 i den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet Giftfri miljö). 8

4 Referensalternativ 4.1 Nuläge Efterbehandlingsarbetet i Sverige bedrivs längs tillsynsspåret och bidragsspåret. Inom tillsynsspåret, fördelas tillsynen av pågående verksamheter mellan länsstyrelserna och kommunerna, vilka övervakar att miljöbalken och miljödomar efterlevs. Inom bidragsspåret drivs efterbehandlingsprojekt till sanering via statliga bidrag i de fall det inte finns någon som kan hållas ansvarig för föroreningen. På en del av de förorenade områdena kommer bara ett delvist ansvar att kunna utkrävas, varför delfinansiering av både privata och statliga medel kan komma ifråga. De största drivkrafterna i efterbehandlingsarbetet är miljömålet, lagstiftningen och Naturvårdsverkets sakanslag 34:4, Sanering och återställning av förorenade områden. Sakanslaget bedöms av länsstyrelser och kommuner vara den enskilt största drivkraften. Anslaget används dels för att undersöka och åtgärda områden där ingen kan ställas tillsvars, men sedan 2005 även till tillsynsinsatser på länsstyrelserna. Ett fåtal av bidragsobjekten kostar över 100 miljoner kronor att efterbehandla, medan det genomsnittliga bidragsobjektet fram till 2050 bedöms kosta ca 30 miljoner kronor 2. Bland länsstyrelsernas prioriterade objekt finns idag ca 20 stycken objekt med en uppskattad åtgärdskostnad om 100 till 150 miljoner kronor och ca 30 stycken med en prognostiserad kostnad överstigande 150 miljoner kronor. Länsstyrelserna har identifierat 25 akuta objekt i landet som misstänks innebär akuta risker och tillhöra delmål 6. Uppskattningsvis kommer ca 20 av dessa objekt att vara i åtgärdsfas eller ha ett temporärt skydd till år 2010. Genom inventeringsarbetet kommer sannolikt nya akuta områden att påträffas framöver. Samtliga akuta objekt kommer således inte att kunna vara identifierade och åtgärdade år 2010. Sedan 1999 har 22 områden åtgärdats och följts upp med stöd av bidragsmedel. I dagsläget utförs bidragsfinansierade undersökningar vid 330 prioriterade områden. Efterbehandlingsåtgärder pågår idag vid 23 prioriterade områden och lika många är sedan tidigare åtgärdade, men uppföljningen kvarstår. Därutöver undersöker ansvariga verksamhetsutövare över 700 förorenade områden i dagsläget. Under 2006 utfördes efterbehandlingsåtgärder med privata medel på fem områden, vilka utgjort mycket stora risker, liksom på nästan 100 områden som utgjort stora risker för hälsa och miljö. Med fortsatt goda förutsättningar, utveckling av verksamheten och ökande åtgärdstakt, bedöms de områden som utgör störst risk, dvs. områden i riskklass 1, sannolikt att vara åtgärdade till år 2050 och delmål 7 att uppnås. 2 Baserat på uppgift från utredning i samband med den fördjupade utvärderingen av miljömålen år 2003-2004 (Naturvårdsverket, 2003), samt erfarenheterna av åtgärdskostnader på riskklass 1-objekt. 9

4.2 Begränsad utveckling av verksamheten Med begränsad utveckling av verksamheten kommer saneringstakten att fortsatt vara för låg för att nå målen, eftersom flaskhalsar i systemet inte åtgärdas. Detta innebär att befintliga resurser, både statliga som privata, inte används effektivt. Vidare kommer potentiellt förorenade områden som riskklassats att finnas i offentliga databaser på regional nivå till uppskattningsvis år 2013. Utan ytterligare insatser på detta område bedöms dock informationen och kunskapen vara dåligt känd hos flertalet aktörer, vilka skulle kunna ha nytta av den. Områden som enbart identifierats kommer inte att finnas offentligt tillgängliga i databaserna. Med nuvarande utveckling kommer inte heller uppgifter om t.ex. utförd sanering, saneringsnivå eller kvarlämnad förorening att finnas registrerade i samma databaser som riskklassade förorenade områden. Det bedöms vara en förutsättning för ett effektivt och rationellt nyttjande av informationen att sådan information finns lättillgänglig och i ramdirektivet för mark föreslås register över föroreningsinformation krävas. 4.3 Om arbetet avstannar Om efterbehandlingsarbetet i landet avstannar exempelvis till följd av förändrade drivkrafter och styrmedel kommer bara en mindre andel av de 80 000 potentiellt förorenade områdena att ha undersökts och vid behov åtgärdats vid utgången av 2050. Bland dessa finns över 15 000 områden som kan utgöra stora risker för hälsa och miljö, men där riskerna ännu inte är utredda och kunskapen om var dessa områden finns är mycket bristfällig. Detta innebär att möjligheten för markägare och markanvändare att skydda sig begränsas. Risken för att områden används på ett sådant vis att nya risker uppstår är stor, exempelvis till följd av ändrad markanvändning. Skador på människors hälsa kan vara oåterkalleliga beroende på vilka föroreningar det är frågan om. Problemet med förorenade områden kommer i detta referensscenario att skjutas på framtiden och till framtida generationer. Eftersom föroreningarna sprider sig kommer skador att uppstå även utanför den primärt förorenade området. Detta kan innebär förorening av vattenresurser, vilka sannolikt först upptäckas när skadan skett och kostnaderna för att då åtgärda denna, om det då ens är ekonomiskt och tekniskt möjligt, kommer att vara betydligt större än om föroreningen hejdas i tid. Även stora miljövärden kan förloras och föroreningen spridas så att bakgrundshalterna ökar eller inte sjunker i den takt som från ett riskminskningsperspektiv skulle vara önskvärd. Möjligheten att uppnå andra miljömål försvåras samtidigt. Sverige kommer även att halka efter övriga länder i arbetet med hantering av förorenade områden och på sikt få problem med internationella åtaganden och krav. Att då återuppta arbetet kommer att innebära omfattande uppbyggnadskostnader. (Se vidare om målens konsekvenser i kapitel 5.) 10

5 Åtgärdsanalys 5.1 Åtgärder för att nå föreslagna mål Åtgärder för att uppnå föreslagna generationsmål och delmål identifieras nedan. Åtgärderna baseras på delmålen så som de föreslagits omformuleras till ett nytt delmål (se kap. 3). Föreslagna fysiska åtgärder utgörs av: Sanering av samtliga ca 1500 objekt i riskklass 1 till 2050 liksom sanering en av så stor andel av riskklass 2 som möjligt. Undersökning av så många områden i de högsta riskklasserna som möjligt. Skapande av ett system för kvarhållande och spridning av samlad, tydlig och kvalitetssäkrad information om förorenade områden till år 2015. De föreslagna åtgärderna kopplar till styrmedel rörande finansiering, efterbehandlingsreglerna, organisation och ansvarsfördelning, information om förorenade områden respektive vägledning och kunskapsförsörjning. Nedan analyseras de föreslagna åtgärdernas kostnader och nyttor. I kapitel 6 följer en analys av de styrmedel som kopplar till åtgärdsförslagen. 5.2 Åtgärdernas konsekvenser 5.2.1 Kostnader Att efterbehandla ett medelstort objekt i riskklass 1, som utgör mycket stora risker för hälsa och miljö, beräknas kosta ca 30 miljoner kronor 3. Uppfyllelsen av delmålet (dvs. sanera samtliga 1500 riskklass 1 objekt) medför en uppskattad total kostnad om ca 45 miljarder kronor, varav staten bedöms behöva stå för drygt hälften. Detta beror dels på nuvarande ansvarsregler, dels på att staten till större del måste träda in i de mest komplicerade och kostsamma åtgärdsprojekten. För att klara målen krävs en anslagsnivå på 600 miljoner kr/år. Vidare uppskattas att privata verksamhetsutövare/ansvariga ska stå för en motsvarande finansiering. I tabell 1 nedan redovisas en beräkning som visar hur många förorenade områden (objekt) i riskklass 1 som behöver åtgärdas per år för att delmålet ska nås till år 2015, 2020 respektive 2050. I tabellen redovisas också den uppskattade årliga samhällsekonomiska kostnaden för utförande av åtgärder till respektive målår. Beräkningen har utförts utgående från antagande om konstant genomförandehastighet respektive en antagen medelkostnad för åtgärder om 30 miljoner kronor/objekt. Observera att även objekt som bekostas av privata initiativ och ansvariga verksamhetsutövare ingår i nedanstående räkneexempel. 3 Observera att åtgärdskostnaden kan variera från ca 2 miljoner kronor upp till ca 500 miljoner kronor per objekt. 30 miljoner kronor/objekt är således ett beräknat medeltal för åtgärder på ett medelstort objekt. Därutöver tillkommer kostnader för undersökningar och utredningar, tillsyn, kunskapsuppbyggnad m.m. 11

Tabell 1. Uppskattat antal objekt i riskklass 1 att åtgärda/år samt kostnader för detta för att uppnå det föreslagna delmålet till år 2015/ 2020 respektive 2050. Målår då åtgärder 2015 2020 2050 utförts Riskklass 1 objekt för 188 116 35 sanering (antal objekt/år) Kostnad (Mkr/år) 5640 3480 1050 Tillsynsarbetet kommer att leda till ett ökat inslag privatfinansierade efterbehandlingsåtgärder och fler prioriterade objekt i åtgärd genom frivilliga överenskommelser med delvis ansvariga. Det finns fortfarande oklarheter i hur efterbehandlingsansvar och skälighet ska bedömas enligt miljöbalken. Den förväntade ökningen av rättsfall kommer dock sannolikt att ge vägledning om vad som är skäligt att kräva av en ansvarig part. I dagsläget är det emellertid mycket svårt att bedöma hur stor andel av de prioriterade objekten som kan saneras helt utan statliga bidrag. Uppskattningsvis motsvarar andelen sådana projekt mindre än en tredjedel av det totala antalet objekt. Eftersom tillsynsarbetet ännu är i sin linda och lagstiftningen oprövad är det svårt att förutsäga hur många objekt per år som kommer att hanteras denna väg. Antalet objekt som finansieras med privata medel är större än antalet statligt finansierade objekt och omfattar även objekt tillhörande riskklass 2 och 3. En grov uppskattning är att ansvariga verksamhetsutövare kan komma att stå för strax under 50 % av de årliga efterbehandlingskostnaderna. Med ovanstående antagande skulle sakanslaget behöva uppgå ca 600 miljoner kr/år för att det ska vara möjligt att uppnå delmål 7 till 2050. En prognos av hur många prioriterade områden som uppskattas vara åtgärdade till år 2015 eller 2020 med de resurser som finns tillgängliga idag, hade varit önskvärd. Utifrån dagens underlag, där urvalet av hittills åtgärdade objekt är knappt och där antalet åtgärdade objekt per år varierar stort, är det dock svårt att göra en sådan prognos. En sådan analys beror även på de förändringar av organisation och lagstiftning som föreslås under nästa delmålsperiod. Under år 2006 togs fler prioriterade objekt in i åtgärd med stöd av bidragsmedel än något tidigare år. Naturvårdsverkets tolkning av delmål 7 är att målet inte kräver en linjär fördelning av antalet förorenade områden som ska åtgärdas fram till 2050, utan att målet medger att ett färre antal områden åtgärdas under den inledande uppbyggnadsfasen och en större andel senare. Det är en logisk följd sett ur perspektivet att de värsta förorenade områdena, vilka ofta tar längre tid att utreda och åtgärda än ett medelobjekt under delmål 7, prioriteras initialt. För att slutföra inventeringen av förorenade områden och kvalitetssäkra materialet behöver länsstyrelserna uppskattningsvis ca 1,3 miljoner kronor/länsstyrelse/år under delmålsperioden. Till detta behövs även resurser för att bygga upp en databas och underhålla den. Ansvaret för upprättande av ett offentligt register (databas) 12

med information om potentiellt och konstaterat förorenade områden, enligt förslaget till nytt delmål och som även föreslås krävas enligt ramdirektivet för mark, bör ligga på länsstyrelserna i samverkan. Bidrag till sådant arbete bör kunna ges från det statliga efterbehandlingsanslaget. Sammantaget beräknas kostnaderna för förslaget om inventerings- och databasarbete motsvara ca 35 miljoner kronor/år till och med 2015. Därefter minskar kostnaderna, till följd av att inventeringen slutförts, för att enbart omfatta underhåll och införandet av ny information i databasen. 5.2.2 Nytta Generationsmålet, delmål 6 och 7 är en reflektion av den politiska värderingen av nyttan av önskad nivå på sanering av förorenade områden. Nyttan definieras i detta fall som att vi uppnår delmålen. En ingående redogörelse för vad som uppnåtts hittills i och med efterbehandlingen av enskilda objekt återfinns i Naturvårdsverkets årliga lägesredovisning (Naturvårdsverket, 2007). Riskklassningen av olika förorenade områden kan ses som en mätare för att bedöma nyttan av att nå dessa miljömål. Man kan tänka sig ett exempel: Om riskklass 1 objekt inte saneras, vad blir alternativkostnaden för t.ex. förstörd vattenförsörjning (i region, område eller hela landet)? En variant kan vara att uppskatta vinsten av hur mycket och vad av ett specifikt ämne har avlägsnats, har en sjö räddats eller ett utsläpp minskat?.sådana kostnadsuppskattningar är i dagsläget svåra att utföra. Med bättre statistiskt underlag och tillgång till, liksom kopplingar emellan, databaser skulle sådana beräkningar kunna utgöra ett verktyg för framtida prioriteringar och olika typer av utvärderingar. 5.2.2.1 MILJÖVINSTER De åtgärdsförslag som presenterats ovan och som relaterar till förslaget om nytt delmål, förväntas medföra positiva effekter med avseende på miljön. Förorenade områden påverkar livsbetingelserna negativt och ekosystemen är ofta störda eller skadade. Miljöskador uppkommer även i de områden dit föroreningar spridit sig. Vidare leder spridningen av föroreningar även till lokalt och regionalt ökade bakgrundshalter av förorenade ämnen, vilket i sin tur påverkar miljön. Varje steg i riktning mot att åtgärda förorenade områden och därmed dessa skador i miljön genererar därmed potentiella miljövinster. 5.2.2.2 HÄLSOVINSTER Föroreningar i mark, grundvatten, sediment eller byggnader innebär risker för människors hälsa eller miljön (se även kap. 2 ovan). Exponering för föroreningar kan i värsta fall leda till akuta förgiftningstillstånd eller kroniska sjukdomar. Spriding av föroreningar leder till risk för exponering för föroreningar även utanför det förorenade området, liksom de hälsorisker detta medför. Spridning av föroreningar kan leda till lokalt och regionalt ökade bakgrundshalter av förorenade ämnen, vilket i sin tur kan påverka människors hälsa. Sanering av förorenade områden genererar således hälsovinster. 13

5.2.2.3 SAMHÄLLSVINSTER Arbetet med efterbehandling av förorenade områden har under ett antal år varit och är fortfarande i en stark expansionsfas. Ett långsiktigt synsätt vad gäller avsikter och medelstilldelning innebär således många vinster för samhället i form av t.ex. sysselsättning. Utöver arbetstillfällen i de centrala, regionala och lokala myndigheterna sysselsätts även många experter inom konsultföretag, advokatbyråer, behandlingsföretag och entreprenadföretag, liksom i företag som arbetar med kontroll av olika slag samt vid universitet och högskolor. (Se vidare resonemang i kap. 6 Fördelningsaspekter; Marknadsutveckling). Många aktörers kunskap är av stor betydelse för utvecklingen av verksamheten och arbetstakten. Arbetet med efterbehandling i Sverige gynnar kunskapsuppbyggnad och leder till ett internationellt deltagande och engagemang inom området, med genererande av kontakter, kunskapsutbyte etc. Ett aktivt deltagande i efterbehandlingsarbete medför möjligheter att sälja tjänster för företagen. Vidare innebär ett aktivt deltagande möjligheter att följa och påverka främst den europeiska utvecklingen inom området, ramdirektivet för mark, etc. Vid ianspråktagande av mark för exploatering innebär det en samhällsvinst att välja t.ex. gammal industrimark framför jungfrulig mark i linje med hållbar markanvändning. Vinsten ligger i att ett förorenat området blir sanerat samtidigt som orörd mark sparas. Sanering av ett förorenat område kan öka attraktionskraften hos ett område, närbelägna områden och innebära en positiv fördelningsaspekt för den verksamhetsutövare eller markägare som berörs. För utveckling av turism och friluftsliv har Sveriges rena miljö stor betydelse. Förorenade områden som t.ex. belastar en sjö eller ett vattendrag kan medföra att områdets attraktion minskar. Efterbehandling av föroreningar kan således bibehålla eller öka värdet av ett natur- och kulturområde. 5.2.2.4 VINSTER INOM ÖVRIGA MILJÖKVALITETSMÅL Åtgärder avseende förorenade områden är nödvändiga för att flera andra miljökvalitetsmål ska uppnås. I första hand gäller detta för målen God bebyggd miljö, Levande sjöar och vattendrag respektive Grundvatten av god kvalitet. Även målen för Hav i balans samt levande kust och skärgård, Ett rikt växt- och djurliv, Frisk luft och Begränsad klimatpåverkan påverkas positivt av att förorenade områden åtgärdas. God bebyggd miljö Många av de förorenade områdena är belägna inom tätbebyggda områden. De kan dels utgöra ett hot mot människors hälsa, dels påverka grundvattenkvalitet eller innebära en belastning på ytvatten varav många redan är hårt belastade av utsläpp och föroreningsspridning. Det är ett mål och en vinst att i den bebyggda miljön att så snart som möjligt minimera risker för uppkomst av skador på människors hälsa genom direktexponering för föroreningar från förorenade områden. Det finns även 14

naturvärden att slå vakt om i den bebyggda miljön. Intresset för skydd och restaurering av skadade områden har vuxit i takt med att medvetandet ökat om de hot som förorenade områden innebär. Vidare har vatten och övrig naturmiljö i tätorter, liksom annan bebyggelse, stor betydelse för människorna som är bosatta där. Således är sanering av förorenade områden för att minska exponering för föroreningar samt föroreningsspridning till närliggande områden eller vatten att betrakta som en vinst. Levande sjöar och vattendrag Vid sidan av förorenade områden där direktexponering riskeras är sjöar och vattendrag är de miljöer där effekterna av föroreningar blir mest påtagliga. Direktutsläpp till sjöar och vattendrag har minskat avsevärt, vilket medfört att betydelsen av utsläppen från förorenade områden relativt sett ökat. Föroreningar som läcker till vattendrag sprids ofta fort och kan påverka det biologiska livet inom stora områden. Föroreningsspridningen kan vidare hota den vattenförsörjning som sker med ytvatten. Sådan spridning, liksom spridning och påverkan från sediment, kan ofta avläsas som förhöjda föroreningshalter i fisk, ses som skador på bottenlevande djur etc. Fisk med höga föroreningshalter gör den dels ohälsosam för människor, dels kan den ge skador på djur som livnär sig på fisk. Efterbehandling av förorenade områden där spridning av föroreningar till vattendrag är stor eller förorenade områden där allvarliga risker för hälsa eller miljö finns till följd av förorenade sediment innebär en vinst för sjöar och vattendrag. I efterbehandlingsarbetet ges förtur åt objekt som riskerar att slå ut miljön i sjöar och vattendrag inom en mycket kort tidsrymd. Åtgärder utförs även för att återställa naturvärden och hjälpa vattendragen att självläka efter att föroreningsspridningen stoppats. Arbetet med att avlasta hela avrinningsområden fortsätter också, vilket även stöder arbetet med ramdirektivet för vatten. Genom att bättre samla informationen om förorenade områden (databas) kommer möjligheterna att bedöma förorenade områdens påverkan på vattendrag att förbättras och ännu bättre prioriteringar att kunna göras. Grundvatten av god kvalitet Grundvatten har i många fall förorenats av föroreningar från förorenade områden. Typiska föroreningssituationer är t.ex. klorerade kolväten från kemtvättar eller krom från verkstäder och impregneringsverksamhet som spridits till aktiva eller potentiella drickvattentäkter. När en förorening väl har skett är det ofta mycket svårt, kostsamt och tidskrävande att avlägsna föroreningen ur grundvattnet. Genom att åtgärda förorenade områden minskar föroreningsspridningen i och till grundvattnet och möjligheten att uppnå miljömålet förbättras. Åtgärder i grundvattenmagasinen kan förhindra att föroreningar sprids och försämrar vattenkvaliteten i ett större område. Hav i balans samt levande kust och skärgård Den kustnära naturmiljö är viktig för det biologiska livet och för reproduktionen i havet. Möjligheterna att uppnå målet påverkas positivt av efterbehandling av förorenade områden på samma sätt som för målet för sjöar och vattendrag. Typiska 15

efterbehandlingssituationer i förorenade kustområden är sanering av grunda havsvikar som förorenats av kustnära industri, t.ex. pappersmassaindustri. Saneringen utförs vanligen dels för att minska spridningen av föroreningar till större områden och upp i näringskedjorna, dels för att där det är möjligt återställa naturmiljön. Övriga berörda miljömål Livsbetingelserna i ett förorenat område påverkas negativt och miljön och ekosystemen är ofta skadade. Det kan i sin tur medföra förändrad artsammansättning eller minskad artrikedom och hot mot enskilda arter. Efterbehandling av förorenade områden har således positiv inverkan på miljömålet Ett rikt växt- och djurliv. I viss mån bidrar de förorenade områdena till utsläpp av gaser som kan påverka klimat och luftkvalitet. Föroreningar kan även påverka markens funktion som kolsänka och på så vis påverka klimatet. Sanering av förorenade områden kan således ha viss positiv inverkan även på miljömålen Frisk luft och Begränsad klimatpåverkan. 16

6 Styrmedelsanalys Formuleringen av generationsmålet och det föreslagna delmålet kopplar till åtgärder som presenterats i kapitel 5. För att kunna utföra dessa åtgärder behövs styrmedel och insatser. Förslag på sådana återfinns inom följande områden: Finansiering Efterbehandlingsregler Organisation och ansvarsfördelning Information om förorenade områden Vägledning och kunskapsförsörjning Nedan analyseras styrmedeln kortfattat utifrån dess kostnader och nyttor. Under flera av förslagen nedan föreslås vidare utredningar av alternativa styrmedel för att lösa de identifierade problemen. I de utredningar som föreslås för problemställningarna kommer föreslagna styrmedel att utredas mer ingående avseende bl.a. kostnader, nytta och potential. 6.1 Finansiering Stöd med statliga medel är, såsom efterbehandlingssystemet ser ut idag, en förutsättning för att åstadkomma långsiktigt hållbara åtgärder på en stor andel av de prioriterade förorenade områdena där ingen kan ställas ansvarig eller bara delvis ansvar kan utkrävas. För att nå generationsmålet och föreslagna delmål behövs ett stöd i storleksordningen 600 miljoner kronor per år under delmålsperioden. Det är motsvarande nivå som under pågående delmålsperiod och innebär inga ökade kostnader. På längre sikt, då områden som förorenats långt tillbaka i tiden är åtgärdade, är ambitionen att efterbehandlingen i allt större omfattning ska finansieras av den som orsakat föroreningen och att andelen statligt finansierade åtgärder därmed ska minska. För att nå en mer långsiktig finansiering bör möjligheterna att använda Naturvårdsverkets bemyndiganderam utökas. Bemyndiganderamen bör kunna användas för insatser enligt gällande villkor i ap. 1 för sakanslaget för efterbehandling. Förslaget kan genomföras genom en ändring i kommande regleringsbrev. Förslaget innebär inga nya kostnader, men medför betydande kunskaps- och kostnadsvinster i och med att efterbehandlingsorganisationen kan känna en större trygghet och därmed kan satsa fullt ut på ämnesområdet. Saneringsförsäkringen i miljöbalkens 33 kap. har inte fått avsedd funktion. Dess mycket begränsade tillämpning innebär att samhället får stå för flertalet skador orsakade även av nytillkommen förorening. Försäkringen behöver ses över och utvecklas för att åtminstone täcka framtida skador. Vinsten i en sådan förändring består i att de medel som idag beta- 17

las in till försäkringen kommer att kunna användas för efterbehandlingen i Sverige, istället för att som idag till stor del utgöra vinst i ett utländskt försäkringsbolag. Den administration som tillkommer vid förändring uppskattas motsvara kostnaden för den insats som tillsynsmyndigheterna idag lägger på försök att få försäkringen att falla ut. Ett förslag till en myndighetslösning för hanteringen av försäkringen har redan lagts fram av miljöansvarsutredningen. Efterbehandlingsverksamheten omfattar många stora och komplicerade projekt. Hög och specialiserad kompetens krävs således, men är svår att bygga upp och vidmakthålla när finansieringen av efterbehandlingsinsatser till stor del varierar med det statsfinansiella läget. Det finns därför anledning att utreda ett system som innebär en stabilare finansiering. Någon form av miljöavgift skulle kunna tas ut av anmälnings- och tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet. Detta berörs i ramdirektivet för mark och sker idag i andra inom efterbehandling framstående länder. I samband med att miljöansvarsutredningens förslag övervägs skulle det vara möjligt att utvidga ändamålet med de avgifter som idag betalas in i saneringsförsäkringen så att de helt eller delvis även kan finansiera äldre skador. Kostnaderna för sanering kan tvinga den ansvarige i konkurs, en situation som miljöbalken och dess förarbeten inte tar upp. I syfte att underlätta för ansvariga att stå för hela sitt ansvar och på så vis minska behovet av annan finansiering, borde olika modeller för detta utredas (t.ex. möjlighet till periodisering av efterbehandlingskostnader, saneringslån). System för detta finns idag i andra inom efterbehandling framstående länder. Förslaget innebär en stor vinst för företagen, miljön och hälsan genom att saneringar kan komma tillstånd utan att företag behöver gå i konkurs. Några ytterligare kostnader för förtagen förväntas inte. Förslaget skulle snarare kunna innebära att kostnaderna för företagen minskar jämfört med idag, beroende på vilka styrmedel som tas fram och föreslås i utredningen. 6.2 Efterbehandlingsreglerna Oklarheter i efterbehandlingsreglerna i miljöbalken försvårar och fördröjer arbetet mot målen och kan innebära att lika fall behandlas olika. Reglerna som rör efterbehandling i miljöbalken bör ses över och utvecklas. Sådan utredning syftar dels till att erhålla klarare regler med större genomslagskraft och enklare tillämpning, dels till att öka reglernas rättssäkerhet. En tydligare och rättsäkrare lagstiftning minskar administrativa och utredningskostnader både för problemägare och för myndigheter. Länsstyrelserna och kommunerna har svårigheter med gränsdragningen mellan sina respektive ansvarsområden när det gäller tillsynen av förorenad mark. Tolkningssvårigheterna får negativa konsekvenser för tillsynen till följd av att ett föreläggande som meddelas av en obehörig myndighet 18

kan komma att upphävas vid en överprövning. För att förenkla och effektivisera tillsynsmyndigheternas arbete bör utformningen av B5 och B6 i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken ses över. Förslaget minskar de administrativa kostnaderna hos tillsynsmyndigheterna, men även hos problemägare då tydligheten förbättras och processerna blir kortare. Efter införandet av miljöskadedirektivets regler, förefaller skador på mark även fortsättningsvis komma att åtgärdas till en acceptabel risknivå oberoende av när föroreningen skett. Risknivån vid skada kan markant överstiga den föroreningsnivån som rådde före skadetillfället. Möjligheterna att ställa mer långtgående krav på sanering av nytillkomna föroreningar bör utredas och vägledning ges i syfte att minska uppkomsten av nya förorenade områden. Förslaget skulle kunna innebära ökade krav på verksamhetsutövare som i framtiden förorenar områden, jämfört med idag. Vinsten består i långsiktigt hållbar markanvändning, vilket i förlängningen leder till att kostnader inte uppstår för framtida generationer. 6.3 Organisation och ansvar Verksamhetsområdet är tvärvetenskapligt och komplext och fortfarande under uppbyggnad. Efterbehandlingsarbetet pågår, men takten skulle behöva höjas för att målen ska nås. Resurserna på central nivå för efterbehandlingssystemet kan snabbt förstärkas genom en villkorsändring för efterbehandlingsanslaget i kommande regleringsbrev. Som exempel medför fyra ytterligare tjänster vid Naturvårdsverket en kostnad om ca 2-3 miljoner kronor/år. Det är en låg kostnad jämfört anslagets storlek, men skulle få stor utväxling ifråga om prioriteringar i efterbehandlingsarbetet i form av val av rätt objekt och rätt åtgärdsnivå, liksom arbete med erfarenhetsåterföring och vägledning. Kostnaden för förslaget skulle sannolikt snabbt räknas hem av ökad chans till bra prioriteringar, val av riskhanteringsmetod och ambitionsnivå. En utredning om organisation och ansvarsfördelning för efterbehandlingsverksamheten bör utföras för att se om resurserna kan nyttjas ännu effektivare och om det finns uppgifter som i dag inte omfattas av organisationen men som med fördel kunde göra det. Närliggande ansvar är i dag utspritt på olika myndigheter och saneringsförsäkringen. Fördelar skulle nås om dessa samlades i en och samma centrala organisation. Exempel på närliggande ansvar är det bidragsfinansierade arbetet med äldre föroreningar, arbetet med nedlagd statlig verksamhet, hanteringen av områden som nu faller under saneringsförsäkringen och det ansvar som omnämns i förslaget till ramdirektiv för mark och miljöansvarsdirektivet. Syftet med förslaget är, att utan ökade totala kostnader, nå en tydligt större miljönytta, bättre resursnyttjande och samtidigt öka möjligheterna att nå målen inom utsatt tid. 19

Statens egna myndigheter bör föregå med gott exempel. Statliga myndigheter som genom sin verksamhet gett upphov till förorenade områden bör i sina regleringsbrev åläggas att utreda och vid behov åtgärda dessa. För Försvarsmakten och Banverket finns redan sådana skrivningar i regleringsbreven. Förslaget innebär att statliga myndigheter på eget initiativ driver efterbehandlingsarbetet, vilket totalt sett minskar kostnaderna för staten. 6.4 Information om förorenade områden Information om föroreningssituationen på en fastighet behövs för att markägare och markanvändare inte ovetandes ska utsättas för oacceptabla risker. Exempelvis fastighetsregistret skulle kunna vara en kanal för detta. Register över markföroreningar föreslås också krävas enligt ramdirektivet för mark. Genom ett utvecklat system med föroreningsinformation skulle drivkrafterna för mer långsiktigt hållbara saneringar öka och potentiella köpare av en fastighet lättare få kännedom om en möjlig föroreningssituation. Möjligheten att kvarhålla lättillgänglig information om misstänkt och bevisad förorening med fastigheten bör därför utredas och utvecklas. Förslaget skulle kunna innebära något ökade administrativa kostnader. Vinsten ligger bl.a. i minskad risk för att områden används så att hälso- eller miljörisker uppstår, att byggnadsprojekt inte stannar av till följd av upptäckt av föroreningssituation och minskad risk för förvärv av fastigheter som inte kan nyttjas såsom köparen förväntat sig, eller som i västa fall gör denna ansvarig för efterbehandlingsåtgärder. Möjligheterna att använda informationen inom andra miljömål och vid uppföljning och utvärdering är andra positiva effekter av åtgärden. Plan- och bygglagen ställer krav på att marken ska vara lämplig för det ändamål den planlagts för. Det är följaktligen viktigt att förorenade områden tidigt tas med i planprocessen. Kommunerna bör ta hänsyn till kända och misstänkta förekomster av förorenade områden i sin översiktsplanering och annan planering enligt plan- och bygglagen, så att lagens bestämmelser om hälsa och miljö uppfylls. Kravet finns redan i plan- och bygglagen, varför förslagets administrativa kostnader redan har beaktats. Förslaget innebär vinster i form av minskad risk för skadeståndskostnader för kommuner, minskade markanvändar- och markägarkostnader till följd av att marken inte kan användas såsom förväntat utifrån planen och minskade kostnader till följd av ohälsa om marken inte är lämplig till det den används för. 6.5 Vägledning och erfarenhetsåterföring Kunskapsförsörjning genom vägledning, utvecklingsinsatser, erfarenhetsåterföring, utbildning och stöd ska genomföras i den omfattning som behövs för att nå miljömålen. Resultaten från kunskapsprogrammet Hållbar sanering ska syntetiseras och användas för att fylla kunskapsluckor. 20

Identifierade områden där vägledning för närvarande inte finns i tillräcklig utsträckning, men behövs för att målen ska nås och arbetet utföras effektivare och på ett långsiktigt hållbart sätt, är t.ex. juridiska frågor, riskbedömning och riskvärdering, hantering av förorenade massor samt uppföljning och kontroll av saneringsåtgärder. Genom ökad kunskap om efterbehandling kommer både myndigheternas och problemägarnas kostnader att minska och mer resurseffektiva åtgärder att vidtas. 21

7 Fördelningseffekter De fördelningspolitiska effekterna av att införa en åtgärd dvs. av att sanera förorenade områden, är generellt beroende av vilket styrmedel som väljs. Exempelvis så bärs åtgärdskostnaderna av skattebetalarna om bidrag eller subventioner används (såsom sakanslaget för efterbehandling), medan vid reglering så bärs kostnaden av verksamhetsutövaren eller de som genomför åtgärderna. Styrmedlen innebär också varierande administrativa kostnader för såväl berörda myndigheter som de företag eller privatpersoner mot vilka styrmedlen riktas. Storleken på dessa kostnader samt hur de fördelas mellan privat och offentlig sektor kan skilja sig mellan olika typer av styrmedel och beroende på utformningen av styrmedlen. Nyttan av att uppnå delmålet och dess fördelning mellan olika grupper/sektorer i samhället är dock oberoende av vilka åtgärder som vidtas. 7.1 Marknadsutveckling Efterbehandlingsmarknaden har utvecklats mycket starkt under 2000-talet. Motor i utvecklingen har varit miljömålen, miljöbalkens regler och de statliga bidragen. Effekterna av föreslagna åtgärder med avseende på företagen (främst små och medelstora) beror dels utvecklingen av marknaden som påverkar möjligheterna till affärsverksamhet, dels på kostnader som företagen kan drabbas av som problemägare enligt Miljöbalkens princip om att förorenaren betalar. För marknaden har miljömålen och de statliga anslagen stor betydelse, dels som markering av det samhälleliga intresset för saneringsfrågor, dels som konkret drivkraft för efterbehandlingsinsatser. En fortsatt god anslagsnivå, en ökande tillsynsverksamhet, en effektivare organisation och tydligare efterbehandlingsregler gynnar utvecklingen av efterbehandlingsverksamheten och därmed många företag, små som stora. I dag finns omkring 200 företag i landet som arbetar med efterbehandling såsom konsultföretag, advokatbyråer, behandlingsföretag, entreprenadföretag och företag som arbetar med kontroll av olika slag. Uppskattningsvis arbetar omkring 1000 personer med förorenade områden hos dessa aktörer. Utöver detta tillkommer t.ex. lokala entreprenörer samt företag och personer som arbetar i efterbehandlingsprojekt under begränsade tidsperioder. Efterbehandlingsmarknaden bedöms omsätta ca 1 miljard kronor per år. Det finns företag, ofta små, som idag i det närmaste är beroende av den verksamhet som genereras av de statliga anslagen för efterbehandling. Vidare är det ofta små och medelstora företag som står för utveckling av nya metoder, vilka bidragsfinansierade projekt kan hjälpa in på marknaden. Genom att bibehålla förutsättningarna för en god efterbehandlingsmarknad öppnas även möjligheter att sälja kunskap och tjänster inom området i landet liksom utanför Sveriges gränser. Incitament i samhället för utveckling och forskning etc. leder till en hög kunskapsnivå, vilket bidrar till attraktiv kunskap och medföljande efterfrågan på svenska tjänster. 22

7.2 Markanvändning Efterbehandling av förorenade områden ökar ofta värdet av mark och kan också öka möjligheterna till önskad markanvändning. Efterbehandlingsarbetet innebär att en del områden som i dag hindrar etablering av näringsverksamhet eller exploatering för bostadsbyggande åtgärdas. Före detta industriområden i attraktiva lägen exploateras i ökande takt för kontor och bostäder. I större tätorter kan kostnaderna för sanering bäras av de intäkter exploateringen ger, medan så inte är fallet på mindre orter. Byggherrar är ofta stora företag men ett stort antal mindre företag medverkar som underleverantörer för olika delentreprenader. Medelstora och mindre företag som utvecklas behöver i många fall möjligheter att etablera sig i nya lokaler eller att bygga ut verksamheten på befintlig plats. Markföroreningar kan då vara ett direkt hinder. Finns inte någon ansvarig som kan åläggas ansvar för saneringen och om området inte prioriteras för statliga bidrag, får företaget stå för kostnaderna. För mindre företag är detta ofta inte möjligt, annat än om det rör sig om mycket begränsade belopp. Ett delbidrag och utveckling av kostnadseffektivare metoder skulle kunna medföra att projekten ändå kommer till stånd, vilket i sin tur medför positiva effekter för sysselsättningen hos medelstora och små företag oavsett geografiskt läge. 7.3 Ansvar för sanering För ett litet eller medelstort företag kan att efterbehandlingsansvar innebära att endast en del av kostnaden klaras av innan resurserna tömts ut. Om inte medel för efterbehandlingsåtgärder avsatts, kan konkurssituation uppstå. Möjligheterna att försäkra sig mot krav på åtgärder vad gäller äldre skador är små. De förslag till utredningar som läggs i huvudrapporten för utvärdering av miljömålen (kapitel 18, delmål 6 och 7) avser att undersöka styrmedel som minskar risken för att företag tvingas i konkurs till följd av efterbehandlingskrav respektive ökar företagens möjligheter att ta hela sitt ansvar. Även saneringsförsäkringen föreslås ses över och ändras, så att de medel som betalas in i försäkringen kan användas till sanering av nyare förorening där den ansvarige inte kan stå kostnaderna och på så vis minska statens utgifter då företag inte kan stå hela sitt ansvar. Saneringsförsäkringen sågs över av miljöansvarsutredningen, vilken föreslog en annan lösning. Efterbehandlingsreglerna föreslås ses över i syfte att tydliggöra ansvarsförhållandena. Detta förväntas minska kostnader både staten och ansvariga verksamhetsutövare eller markanvändare och leda till att resurserna kan användas mer effektivt. 23