Artificiell intelligens (AI), självkörande fordon och lagöverträdelser

Juridiska institutionen Höstterminen 2016 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng Artificiell intelligens (AI), självkörande fordon och lagöverträdelser Kan någon hållas straffrättsligt ansvarig? Författare: Daniel Larsson Handledare: Universitetslektor Lena Holmqvist

Innehållsförteckning Inledning... 5 1.1 Bakgrund... 5 1.2 Syfte... 5 1.3 Exempel och frågeställning... 6 1.4 Metod och material... 8 1.5 Avgränsning... 8 1.6 Disposition... 9 Fordonets AI som gärningsman... 10 2.1 Gärningsman... 10 2.2 Straff... 12 Kan någon annan straffas?... 15 3.1 Vikarierande ansvar... 15 3.2 Underlåtenhet... 16 Indelning... 16 Garantläran... 17 3.2.2.1 Inledning... 17 3.2.2.2 Skyddsgarant... 17 3.2.2.3 Övervakningsgarant... 17 3.2.2.4 Garantställning på grund av eget föregående handlande... 19 Personen i fordonet som gärningsman... 20 4.1 Inledning... 20 4.2 Gärningsculpa... 20 Inledning... 20 Kontrollerad gärning... 20 Otillåtet risktagande... 21 Relevanskravet... 23 4.3 Personens kontrollerade gärningar... 24 Två olika gärningar... 24 Underlåter att bromsa... 24 Aktiverar autopiloten... 27 4.4 Befinner personen sig i garantställning?... 28 Förare... 28 Ägare m.fl... 32 Föregående handlande... 34 Exempel 1... 34 Alternativa lösningar... 35 3

Företagaren som gärningsman... 36 5.1 Inledning... 36 5.2 Olika synsätt på begreppets företagaransvar... 36 5.3 Gällande företagaransvar... 38 Ansvar för företagare... 38 Företagare som specialsubjekt... 39 Företagaransvar vid straffbestämmelser utan specialsubjekt... 39 Ansvarsfördelning inom ramen för den juridiska personen... 40 Lagöverträdelser utanför verksamheten... 42 5.4 Vad kan krävas av företagarna i exemplen... 43 Inledning... 43 Exempel 1... 45 Exempel 2... 46 Sammanfattning och avslutande kommenterar... 51 Källförteckning... 55 4

Inledning 1.1 Bakgrund Under de senaste åren har utvecklingen av artificiell intelligens (AI) och maskininlärning varit snabb. Enbart under 2016 har bland annat roboten Atlas lärt sig att gå som en människa och Googles AI AlphaGo har besegrat världsmästaren i brädspelet go. 1 Denna utveckling är möjlig tack vare deep learning som idag används för exempelvis taligenkänning i androidtelefoner, videorekommendationer på Youtube och ansiktsigenkänning på Facebook. 2 Deep learning är en gren av maskininlärning och görs i en modell som kallas för artificiella neuronnät (ANN). ANN är ett försök att imitera hur en hjärnas celler arbetar, dvs. hjärnans tillvägagångssätt att bearbeta information och ta beslut. 3 Ett ANN lär sig själv att hitta och känna igen mönster i stora mängder av data. Detta innebär exempelvis att ingen har programmerat AlphaGo hur man spelar Go utan istället har programmet fått lista ut det själv genom att studera hur människor spelar samt att spela mot sig själv. Frågan är hur det bedöms om en AI begår ett, vad vi kallar för, brott som den har lärt sig själv, dvs. ingen människa har programmerat den till att begå lagöverträdelsen. Klarar det svenska straffrättssystemet av den utveckling som håller på att ske kring maskininlärning? 1.2 Syfte Eftersom det under de senaste åren skett en explosionsartad utveckling av deep learning och AI är det av intresse att utreda hur det svenska straffrättssystemet klarar av denna teknikutveckling, speciellt när den leder till något så unikt som bl.a. självlärande robotar. Dock uppstår frågan vem som ska hållas straffrättsligt ansvarig när AI begår lagöverträdelser. Det finns, så vitt jag har funnit, ytterst lite skrivet om just denna problematik. Jag strävar emellertid inte efter att besvara hur problemen med AI ska lösas överlag eftersom detta skulle blir alldeles för omfattande för denna uppsats. Istället kommer frågan om vem som kan hållas straffrättsligt ansvarig när AI begår lagöverträdelser att utredas genom två fiktiva exempel om vållande till annans död (se kapitel 1.3). 1 Sundberg, Svenska Dagbladet 2/4 2016. 2 Deep learning, Wikipedia 13/7 2016, Google Brain, Wikipedia 25/9 2016, Tångring, Elektroniktidningen 9/9 2015. 3 Tångring, Elektroniktidningen 9/9 2015. 5

Eftersom självlärd AI som begår lagöverträdelser kan låta som någonting hämtat ur en science fiction-film med Arnold Schwarzenegger 4, kommer exemplen att utgå från teknik som idag redan existerar, nämligen självkörande fordon. Först ut på den svenska marknaden med autonom körning som inte kräver händer på ratten var Tesla, vars fordon nu kör på våra svenska vägar. Funktionen som kallas för autopilot låter teslafordon självmant byta fil, anpassa hastigheten efter framförliggande fordon och följa körfält och kurvor. Dessutom ingår även tekniker för att förebygga olyckor, som automatisk nödstyrning och nödbromsning. Autopiloten använder sig av sensorer i kombination med GPS och högupplösta digitala kartor för att manövrera fordonet. Eftersom autopiloten är skapad genom deep neural networks (DNN, när ANN använder sig av deep learning) så lär sig systemet att köra genom att studera hur människor kör teslafordonen. Feedback skickas mellan Tesla och fordonen vilket säkerställer att systemet hela tiden lär sig och förbättras. 5 Syftet med uppsatsen är således att, genom de två exemplen, belysa de straffrättsliga problem som kan uppstå med AI och utreda hur dessa problem kan lösas enligt dagens straffrättsliga system. Det är viktigt att först utreda vad dagens straffrättsliga system redan klarar av innan man börjar tänka på att införa ny lagstiftning för att lösa problemen. Förhoppningarna är att uppsatsen till viss del även ska kunna ge svar för andra situationer med AI. 1.3 Exempel och frågeställning Självkörande fordon kan delas in på många olika sätt och det finns flera olika system som delar in fordonen efter hur hög automatisering de har. Ett av dessa system kommer att presenteras senare i uppsatsen (se kapitel 4.4.1) men gemensamt för alla system torde vara att fordonet antingen kan köra helt självt från punkt A till B utan mänsklig övervakning eller att fordonet i varierande utsträckning behöver överlåta körningen till en fysisk person i situationer det inte klarar av. Den sistnämnda situationen kräver således mänsklig övervakning medan den förstnämnda klarar sig utan. Ett exempel av varje situation kommer användas genom hela uppsatsen för att få en så övergripande bild av problematiken som möjligt. Det första exemplet består av en person som är på väg till arbetet. Fordonet är en Tesla och personen har överlåtit körningen till fordonets AI genom att aktivera 4 Filmen Terminator från 1984. 5 Autopilot, Tesla.com. 6

autopiloten. Fordonet ska då meddela personen att återta kontrollen över fordonet i situationer som den inte klarar av. Personen har dock åkt samma väg till jobbet massor av gånger med autopiloten aktiverad och ytterst sällan fått ett sådant meddelande. Sträckan då autopiloten är aktiverad är en motorväg med mitträcke och tydliga körfältsmarkeringar. Fordonet framför börjar bromsa in vilket personen ser. Däremot väljer personen att inte bromsa eftersom fordonet med sin adaptiva farthållare alla andra gånger har klarat av detta själv. Tyvärr blir något fel denna gång och fordonet bromsar inte. Eftersom varken personen eller fordonets AI bromsar krockar personen med fordonet framför vars förare avlider. I det andra exemplet, som är lite mer framtidstänkande, byts Teslas fordon ut mot ett fordon som kör helt av sig själv. Helt självkörande fordon håller redan på att utvecklas och testas 6, bara inte på våra svenska vägar såvitt jag vet. Ford har målsättningen att leverera helt självkörande fordon redan år 2021. 7 För att tydligt skilja exemplen åt finns det varken ratt eller pedaler i fordonet. Personen har således ingen kontroll över fordonet förutom val av slutdestination och läser istället en bok under resan. Situationen är annars densamma som i det första exemplet. Olyckan sker på en motorväg med mitträcke och tydliga körfältsmarkeringar. Ett fel inträffar och fordonet bromsar inte för det framförliggande fordonet, vilket resulterar i en krock där personen i det andra fordonet avlider. Som ovan nämnts är förhoppningarna med uppsatsen att den ska kunna ge svar för andra situationer med AI utöver självkörande fordon. För att uppnå detta har jag genom de två exemplen skapat två situationer som inte bara visar skillnader som kan uppstå mellan fordon på olika automatiseringsnivåer, utan som även visar skillnader mellan kombinationen av potentiella gärningsmän som kan uppstå. I vissa situationer kommer den potentiella gärningsmannen enbart kunna vara en AI eller en person i det företag som utvecklat denna teknik. I andra situationer kommer istället företag att t.ex. sälja produkter med AI implementerat och då kommer även en tredje potentiell gärningsman att finnas, den som köpt och använder den artificiella intelligensen. I uppsatsens första exempel finns således alla tre potentiella gärningsmän: fordonets AI, personen i fordonet (användaren) och företagaren som sålt fordonet med AI. Eftersom 6 Google Self-Driving Car Project. 7 TT, Svenska Dagbladet 16/8 2016. 7

personen i fordonet i det andra exemplet saknar möjlighet att påverka fordonets framförande finns istället enbart två potentiella gärningsmän, fordonets AI och företagaren. De två kombinationerna av gärningsmän torde vara vanliga i situationer när AI kan begå lagöverträdelser. Det är önskvärt med en lösning som är enhetlig och som således fungerar i båda exemplen. Båda exemplen resulterar i en människas död som ingen hade uppsåt till. Uppsatsens frågeställning blir följaktligen vem eller vilka (om ens någon) som kan hållas straffrättsligt ansvarig för vållande till annans död i de två exemplen: fordonets AI, den fysiska personen eller företagaren? 1.4 Metod och material Jag har använt mig av den rättsdogmatiska metoden för att uppnå syftet med uppsatsen. Metoden innebär att rättsläget fastställas genom att studera lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. 8 Däremot har varken AI eller självkörande fordon uttryckligen reglerats så de olika källorna, mest offentliga betänkanden och doktrin, används för att resonera fram tänkbara lösningar. I behandlingen av straffrättens grunder används till stor del Kriminalrättens grunder eftersom denna bok ger en bra sammanfattning. Jag har valt att inte använda äldre litteratur från Jareborg då detta enbart skulle ge skenet av fler källor trots att det i huvudsak står samma sak. Ibland används mindre tillförlitliga källor, bl.a. Wikipedia, för att förklara tekniken bakom AI och dess användningsområden osv. Dessa har endast använts för att ge läsaren en enkel översikt av tekniken i denna juridiska uppsats. Den som vill veta mer om de tekniska delarna kan söka sig vidare till andra källor. Även andrahandskällor används ibland för att hänvisa till tekniken eftersom det är svårt för mig att få tag i förstahandskällor. Liknande källor används givetvis inte för de juridiska delarna av uppsatsen. 1.5 Avgränsning Eftersom det ska utredas vilka som överhuvudtaget kan hållas straffrättsligt ansvariga enlig dagens straffrättsliga system fokuserar uppsatsen på kriterierna för en otillåten gärning. Mer preciserat behandlas kriterierna för brottsbeskrivningsenligheten, eftersom de rättfärdigande omständigheterna enligt mig är av mindre betydelse för uppsatsens syfte och frågeställning. Av samma skäl behandlas inte heller kriterierna för personligt ansvar 8 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s.19 f. 8

utöver vad som krävs. På grund av att brottet i exemplen är vållande till annans död så är ett antagande ändå att gärningsmännen saknar uppsåt. Anledningen till att jag valt att enbart behandla vållande till annans död är att jag vill testa vad det straffrättsliga systemet klarar av och inte bli hindrad av enskilda rekvisit inom specialrätten, som trafikant eller förare. 1.6 Disposition Uppsatsens kapitel är till största delen indelade efter exemplens tre potentiella gärningsmän för vilka i var sitt kapitel utreds om de begått en otillåten gärning som de kan hållas straffrättsligt ansvariga för. De potentiella gärningsmännen är det självkörande fordons AI som inte bromsar (kapitel 2), den fysiska personen i fordonet som aktiverar autopiloten och sedan inte själv bromsar (kapitel 4) och någon person i det företag som tillverkar eller säljer det självkörande fordonet (kapitel 5). Varje gärningsman måste begå en egen otillåten gärning eftersom det annars skulle bli vikarierande ansvar, dvs. att någon döms för någon annans gärning. Vikarierande ansvar och hur detta undviks utreds i kapitel 3. Till sist ges i kapitel 6 en sammanfattning och några avslutande kommentarer. 9

Fordonets AI som gärningsman 2.1 Gärningsman Den första frågan som måste klargöras är huruvida AI överhuvudtaget kan ses som gärningsman enligt det svenska straffrättssystemet. I vid mening är gärningsman envar som förövar brott. 9 Brott definieras i 1 kap. 1 brottsbalken (BrB) som en i BrB eller annan lag eller författning beskriven gärning för vilken straff är föreskrivet. Enligt 1 kap. 3 är straff böter och fängelse. Således är gärningsman envar som förövar en gärning för vilken det i en författning är föreskrivet böter eller fängelse. Brott brukar delas in så att gärningsomständigheter ofta kallas för en objektiv sida medan skuldrekvisten kallas för en subjektiv sida. På den objektiva sidan utreds bland annat relationen mellan den kontrollerade gärningen och följden, den så kallade gärningsculpan. Det som bedöms är om gärningen som sådan är oaktsam och om den relevanta följden har orsakats genom oaktsamheten. Finns kontroll till hela gärningen är kravet uppfyllt. En gärning kan begås genom antingen en handling eller en underlåtenhet att utföra viss handling. Vid den straffrättsliga bedömningen av en handling eller underlåtenhet beaktas även individens skäl, föreställningar och önskemål osv. 10 Detta har sitt ursprung i konformitetsprincipen, som menar att det är orättvist att straffa den som inte kan rätta sig efter lagen. Från konformitetsprincipen kan även skuldprincipen härledas som innebär att endast den som uppvisat skuld bör drabbas av straffrättsligt ansvar och att straffet inte bör vara strängare än vad som motsvarar måttet av skuld. Detta utgör vad som ofta kallas den subjektiva sidan eller personligt ansvar där främst frågan om gärningsmannen har handlat med uppsåt eller personlig oaktsamhet behandlas. Vissa brottstyper är nationellt eller territoriellt begränsade. Så är fallet för lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL) men lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands gör att en del brott blir universella. Uppsatsens mest relevanta brott, vållande till annans död, är emellertid universellt tillämpligt. 11 De nationella och territoriella begränsningarna behandlas också på den så kallade objektiva sidan. Först när de objektiva brottsförutsättningarna är uppfyllda kan en otillåten gärning anses begången. 9 Asp m.fl. s. 189. 10 Asp m.fl. s. 73 ff. 11 Asp m.fl. s. 184. 10

Uppsåt och oaktsamhet är de två skuldformerna som delar in brotten i uppsåts- och oaktsamhetsbrott, där de senare brotten normalt anses vara avsevärt mindre straffvärda än de första. Förenklat uttryckt innebär uppsåt att gärningsmannen är medveten och förstår innebörden av vad denne gör. Detta kräver medvetenhet om ens faktiska gärning och innefattar någon form av insikt om vilka konsekvenser gärningen kan komma att få. 12 Vid personlig oaktsamhet har gärningsmannen däremot inte förstått den fulla innebörden av gärningen och konsekvenserna, men borde ha gjort det. Uppsåt och oaktsamhet kan därför sägas handla om hur hög grad av gärningsmannens uppfattning eller föreställning av vad han har gjort och orsakat som överensstämmer med den faktiska, rättsstridiga gärningen. Det saknas därför anledning att göra en bedömning av den subjektiva sidan för AI då dessa saknar medvetande, åtminstone i nuläget. 13 Vad medvetande är och om maskiner ens kommer kunna få ett medvetande är dock ett ämne som har diskuterats under en lång tid, men som bland annat på grund av sin komplexitet inte kommer behandlas i denna uppsats som avser juridiska frågor. 14 Relationen mellan den objektiva och subjektiva sidan är täckningsprincipen som innebär att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet ska täcka den otillåtna gärningen. Varken den objektiva eller subjektiva sidan tar därför sikte på mekaniska kroppsrörelser utan på mänskligt handlande. Individen anses ha kontroll över handlingen och den kan därför sägas vara social. 15 Således är det enligt svensk rätt enbart människors handlingar och underlåtenheter som utgöra straffbara gärningar. Till följd därav är det endast människor som kan vara brottssubjekt. 16 Det skulle således krävas en ny brottsdefinition för att AI ska kunna ses som gärningsman. Att införa en ny brottsdefinition för icke mänskliga gärningsmän är ingen ny fråga för diskussion. Redan år 1995 tillsattes en utredning (Företagsbotsutredningen) som hade till uppgift att utreda frågor om sanktioner vid brott i näringsverksamhet. 17 Någon generell förändring av gärnings- och skuldbegreppets innebörd var inte på tal. Istället söktes en alternativ lösning genom att undersöka andra länder där juridiska personer då kunde begå brott. 18 Gemensamt för de olika länderna var att det enbart var fysiska personer som kunde 12 Asp m.fl. s. 274. 13 John Searle, Talks at Google 3/12 2015. 14 Det kinesiska rummet, Wikipedia 15/12 2015. 15 Asp m.fl. s. 73. 16 SOU 1997:127 del A s. 102. 17 SOU 1997:127. 18 SOU 1997:127 s. 234. 11

handla och uppfylla subjektiva rekvisit. När dessa länder behandlade juridiska personer som brottssubjekt använde de sig av konstruktioner där vissa personers handlande tillräknades den juridiska personen så att denna ansågs ha begått brottet. En liknande konstruktion kom Företagsbotsutredningen fram till i sitt förslag som innebar att företag och andra juridiska personer skulle kunna dömas till straff för gärningar begångna av fysiska personer i den juridiska verksamheten. Brottsbegreppet behövde då inte ändras utan brott skulle fortfarande enbart kunna begås av fysiska personer. Remissinstanserna ansåg att förslaget var genomtänkt men efterlyste ett alternativt förslag om förbättringar till dåvarande regler istället. 19 Företagsbotsutredningens förslag ledde således inte till något lagförslag. En liknande konstruktion för AI är dock svår att genomföra eftersom AI inte är en associationsform med fysiska personer inom sig som kan handla och uppfylla de subjektiva rekvisiten. Inte heller torde det gå att finna en fysisk person som genom sin programmering är ansvarig för handlandet av en AI eftersom dessa lär sig själva genom stora mängder exempel. Det går därför inte att kringgå en ny brottsdefinition på likande sätt som Företagsbotsutredningen försökte göra för juridiska personer. Således måste en ny brottsdefinition införas för att hålla fordonens AI i uppsatsens båda exempel straffrättsligt ansvariga för olyckorna. En ny brottsdefinition skulle kunna medföra att det helt eller delvis går att undvika kraven på subjektiv täckning av den objektivt otillåtna gärningen enligt täckningsprincipen. Detta skulle dock kunna uppfattas som strikt straffansvar, vilket inte kan godtas. Möjligtvis skulle det istället behöva krävas andra sätt än uppsåt och oaktsamhet för att begränsa det straffbelagda området. Men för att införa en ny definition bör det finnas påtagliga praktiska fördelar, som t.ex. att det då skulle gå att medverka till brott utövade av AI. En viktigare förutsättning är emellertid att det överhuvudtaget går att straffa AI, vilket kommer behandlas härnäst. 2.2 Straff Naturen känner inga brottslingar utan istället är det samhället som väljer ut dem. Huruvida straffrättens syfte är att bestraffa för att det inte ska syndas eller för att det redan har syndats har länge diskuterats. 20 Det förstnämnda syftet med allmänpreventiva tankegångar har kritiserats, även om det skulle visa sig ge positiva effekter, därför att det ytterst kan tänkas ge stöd för bestraffning av den oskyldige. Det sistnämnda syftet som bygger på verdergällningsteorierna har emellertid kritiserats för att det till synes legitimerar 19 Ds 2001:69 s. 7. 20 Asp m.fl. s. 30. 12

tillfogande av lidande även om det är lönlöst. Straffrätten kan dock sägas ha något med både prevention och vedergällning att göra. När myndigheter eller politiska organ försöker påverka samhällsmedborgarna att företa respektive avstå från relevanta handlingar kallas detta för formell social kontroll. Kriminalisering, dvs. att belägga vissa gärningar med straff, är en bland många former av social kontroll. Inom straffrätten är det således kriminaliseringen som har ett allmänpreventivt syfte och ska påverka människors handlande i önskvärd riktning genom moralbildning, vanebildning och avskräckning. 21 Vad gäller den moralbildande inverkan på medborgarna bildas normer rörande vad som är förkastligt inom grupper som familj och arbetsgemenskap. Dessutom följer medborgare även samhällets regler av gammal vana på grund av den vanebildande inverkan. Till sist verkar risken för att drabbas av straff som ett handlingsskäl och motverkar de skäl den enskilde har att begå icke önskvärda handlingar. När hot däremot saknar verkan måste straffet förverkligas genom böter och fängelse för att hotet ska framstå som trovärdigt och för att de preventiva effekterna med kriminaliseringen ska uppnås. Hur straffansvaret fördelas kan däremot inte styras enbart av det preventiva syftet utan behöver besvaras utifrån någon slags vedergällningsprincip. Systemet blir således tillbakablickande eftersom fördelningen av straffansvar i det enskilda fallet måste rättfärdigas genom hänvisning till vad den enskilde har gjort sig förtjänt av på grund av sitt eget beteende. 22 Straffrätten syfte kan således sägas vara prevention men de preventiva effekterna uppnås genom ett tillbakablickande system som bygger på rättvise- och förtjänstprinciper. Eftersom AI saknar medvetande fungerar varken moralbildning, vanebildning eller avskräckning för att påverka dess handlande i önskvärd riktning. Däremot kan dessa fungera indirekt när AI har lärt sig genom att studera människor som har påverkats av kriminaliseringen. Motsatsvis kan AI även lära sig att begå skadliga handlingar genom att studera människor vars handlande inte har påverkats av kriminaliseringen. Ett exempel på detta är Microsofts Twitter-bot Tay som skulle prata med människor på Twitter. 23 Även denna AI lär sig genom att studera människor och efter bara några timmar hade Tay 21 Asp m.fl. s. 34. 22 Asp m.fl. s. 31. 23 Mark, Aftonbladet 24/3 2016. 13

blivit rasist som hyllade Hitler eftersom människor på Twitter uppenbarligen ansåg det komiskt att lära Tay just detta. Även om kriminalisering indirekt kan påverka handlandet av AI så handlar kriminalisering enbart om att belägga mänskliga gärningar med straff. Utan ett medvetande som lider eller känner oro av att vara inspärrad eller överhuvudtaget märker av det, saknas anledning att bestraffa AI genom fängelse. Hela tanken med att sätta AI utan medvetande i ett fängelse är absurt eftersom det av praktiska skäl skulle vara lättare att enbart stänga av en AI. Utifrån effektivitetsskäl finns det även betydligt bättre sätt att ändra hur AI handlar, b.la. genom programmering. 24 Inte heller finns det någon anledning att bestraffa genom böter eftersom AI saknar rättskapacitet och därav möjligheten till att äga tillgångar som pengar. Som redan konstaterats ovan kan de preventiva effekterna inte uppnås om straffhoten inte kan förverkligas, och då saknas straffrättens övergripande syfte. Ett alternativ till bestraffning är restorative justice (reparativ rättvisa) då förövaren betalar ersättning, utöver ersättning för den materiella skadan, till brottsoffret för det lidande brottet har gett upphov till. För offret kan direkt kompensation från förövaren ha ett viktigt symboliskt värde. I svensk rätt medför 2 kap. 1 och 5 kap. 1 3 p. skadeståndslagen (1972:207, SkL) ersättningsskyldighet för skador som inte är materiella. Ersättningen är dock begränsad till personskador som utgörs av fysiska och psykiska skador som kan uppkomma på människokroppen. 25 Skadan ska således orsaka sådant lidande eller särskild olägenhet som är betingad av ett medicinskt tillstånd. Även kränkningar av allvarligare slag som orsakats genom brott ska ersättas enligt 2 kap. 3 SkL då de varit riktade mot brottsoffrets person, frihet, frid eller ära. Av NJA 2007 s. 540 framgår att det inte är den skadelidandes upplevelse som utlöser rätten till ersättning utan den kränkande gärningen som sådan. Emellertid är detta alternativ inte heller applicerbart på AI. Återigen saknar AI rättskapacitet och därav möjligheten att reparera den skada som drabbat brottsoffret. Även det symboliska värdet att kompensationen kommer direkt från förövaren torde försvinna när förövaren, som i detta fall, saknar medvetande. 24 Något som även har eftersträvats hos människor genom lobotomi. 25 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt s. 105. 14

Kan någon annan straffas? 3.1 Vikarierande ansvar Om AI inte kan ses som gärningsman eller bestraffas enligt svensk rätt blir nästa fråga om någon annan kan bli ansvarig för handlandet av en AI. Dagens straffrättssystem är uppbyggt kring det individuella skuldbegreppet vilket innebär att det centrala rättssubjektet är individen. 26 Majoriteten av straffbuden har därför traditionellt utformats med inriktning på egenhändigt handlande, även om tolkningen av dem medger att de omfattar underlåtenhet. 27 Som utgångspunkt är det därför den som utfört en handling som ska drabbas av straffansvaret, i enlighet med skuldprincipen. Detta innebär då att vem som helst i princip kan begå brott. I en del brottsbeskrivningar finns emellertid begränsningar av kretsen möjliga gärningsmän genom så kallade specialsubjekt. När brottet kräver ett specialsubjekt menas att brottssubjektet måste vara en person som redan innan gärningen genomförs har en viss egenskap eller ställning. Exempel på specialsubjekt kan vara gäldenären enligt 11 kap. BrB, den som har förtroendeställning enligt 10 kap. 5 BrB samt myndighetsutövaren enligt 20 kap. BrB. Detta är väldigt vanligt inom specialstraffrätten där reglerna ofta tar sikte på överträdelser av regler som ges för bestämda livsområden. 28 Ibland kan det av brottsbeskrivningar med specialsubjekt framstå som att någon döms för en gärning som någon annan har förövat. Att dömas för en annans gärning kallas för vikarierande ansvar och det finns tre huvudtyper av vikarierande ansvar i specialrätten. 29 För det första finns husbondeansvaret som inte är någonting nytt. I äldre tider bar husbonden ansvaret för gärningar som begicks av dem som ingick i hans hushåll. Numera finns det endast en enda straffbestämmelse kvar med husbondeansvar, nämligen 15 förordningen (1956:413) om klassificering av kött. För det andra finns vårdnadshavaransvaret enligt vilket vårdnadshavare åläggs ansvar för gärningar som begås av barn under 15 år (ibland även barn under 16 år). Som exempel kan nämnas att vårdnadshavare straffas om barn under 15 år skjuter utan tillstånd inom ett område som omfattas av detaljplan enligt 3 kap. 22 och 23 ordningslagen (1993:1617). 26 SOU 1997:127 del A s. 96 och Asp m.fl. s. 25. 27 SOU 1997:127 del A s. 97 f och Asp m.fl. s. 106. 28 Asp m.fl. s. 190. 29 Asp m.fl. s. 191. 15

Till sist finns det accessoriska företagsansvaret där företagare åläggs ansvar för gärningar som förövats av deras anställda. Att någon döms för någon annans gärning strider emellertid mot rättsstatliga principer för kriminalisering. 30 Däremot behöver de vikarierande ansvaren ovan inte uppfattas på detta sätt utan kan uppfattas som en kriminalisering av underlåtenhet att förhindra att en annan person förövar brott. Detta synsätt är det dominerande idag. Slutsatsen blir således att ingen annan kan straffas för handlandet av fordonets AI. Däremot kan andra straffas för underlåtenhet att förhindra att det sker. 3.2 Underlåtenhet Indelning Underlåtenhet är alltid en underlåtenhet att göra något som borde ha gjorts. Underlåtenhetsbrotten kan delas in i omissivdelikt och kommissivdelikt. 31 Omissivdelikt är brottstyper som uttryckligen kriminaliserar underlåtenheten. För ansvar är existensen av en person som inte har gjort det den borde ha gjort alltid nödvändig och det framgår av lagtexten vem som är skyldig att handla. Vid brottstyper som är omissivdelikt görs bedömningen av om gärningen uppfyller rekvisiten för brotten och de övriga brottsförutsättningarna som vanligt. Resterande brottstyper är istället kommissivdelikt och kan begås genom underlåtenhet om ordalydelsen tillåter det. Däremot kan dessa brott alltid begås genom en handling. Majoriteten av brotten i BrB och specialstraffrätten har en ordalydelse som åtminstone i teorin tillåter underlåtenhet då det sällan finns ett krav på handling eller underlåtenhet, utan istället räcker det med det ena eller det andra. Vid en indelning av konkreta brott talas ibland om äkta och oäkta underlåtenhetsbrott. 32 En överträdelse av ett omissivdelikt är då ett äkta underlåtenhetsbrott eftersom underlåtenheten uttryckligen kriminaliseras. Sker en överträdelse av ett kommissivdelikt genom underlåtenhet kallas denna däremot oäkta underlåtenhetsbrott. En överträdelse av kommissivdelikt genom en handling ska förstås som ett handlingsbrott och en överträdelse av omissivdelikt genom handling är inte möjlig. 30 Asp m.fl. s. 191. 31 Asp m.fl. s. 105. 32 Asp m.fl. s. 106. 16

En viktig förutsättning för oäkta underlåtenhetsbrott är att underlåtenheten kan anses ha orsakat följden. Ett utförande av den underlåtna handlingen ska alltså kunna påstås ha förhindrat följden. Detta kräver att det var existentiellt möjligt att förhindra följden och att följden hade kunnat förhindras om den handlingspliktige hade försökt. Eftersom kommissivdelikt endast kan begås genom underlåtenhet om ordalydelsen tillåter det måste även undersökas om ifrågavarande orsakande genom underlåtenhet överhuvudtaget omfattas av lagens ord i allmänt språkbruk. Blir svaret jakande blir nästa fråga om gärningsmannen befunnit sig i garantställning och därutav kan sägas ha en skyldighet att handla. 33 Givetvis måste även andra krav vara uppfyllda, som kravet på gärningsculpa. Garantläran 3.2.2.1 Inledning Garantlärans funktion är att begränsa kretsen av gärningsmän vid oäkta underlåtenhetsbrott. Personerna som befinner sig i garantställning kan delas in i skyddsgaranter och övervakningsgaranter. Dessutom kan en person hamna i garantställning genom att själv sätta igång ett händelseförlopp som är på väg att leda till skada. Dessa personer kan ses som såväl övervaknings- som skyddsgarant beroende på situationen. 3.2.2.2 Skyddsgarant Skyddsgaranter har en skyldighet att avvärja risker som hotar någon eller något som de är ansvariga för, t.ex. person, egendom eller intresse. Skyldigheten kan dock vara begränsad till att endast avse vissa typer av faror och situationer. Det finns därför ingen skyldighet att ingripa när den andre är en vuxen och psykiskt normal person som självmedvetet utsätter sig för fara. Exempel på när skyddsgarantställning kan förekomma är i nära levnadsgemenskap som mellan föräldrar och barn, frivilligt åtagande som för bland annat läkare och badvakter och till sist även på grund av annan särskild yrkesskyldighet. 34 3.2.2.3 Övervakningsgarant Övervakningsgaranter måste istället avvärja risker från farokällor som de är ansvariga för. Övervakningsskyldighet för farliga saker och dylikt kan visas genom åläggande i lag eller genom myndighets beslut, t.ex. tillsynsplikt för hundar enligt lagen (2007:1150) om 33 Asp m.fl. s. 106. 34 Asp m.fl. s. 114. 17

tillsyn över hundar och katter. För en rimlig begränsning krävs dock att om farokällans tillstånd eller aktivitet hade varit ett kontrollerat resultat av en medveten handling, så skulle denna ha inneburit ett otillåtet risktagande i förhållande till den genom underlåtenhet orsakade följden. 35 När det gäller ansvar för underlåtenhet att avbryta ett av andra personer igångsatt kausalförlopp är det oklart i vilken omfattning detta är erkänt i svensk rätt. 36 En omständighet som försvårar det hela är att det i 23 kap. 6 tredje stycket BrB är straffbelagt för föräldrar eller annan uppfostrare eller förmyndare att underlåta att hindra den som står under deras vård eller lydnad från att begå brott. Det förutsätter att det är möjligt att förhindra brottet, vilket i sin tur kräver ett orsakssamband mellan underlåtenheten och brottets fullbordan. Personen behöver däremot endast hindra att brott begås när det kan ske utan fara för honom själv eller närstående och utan anmälan till myndighet. Med brott menas en gärning som uppfyller alla brottsrekvisit. Det räcker således inte med en otillåten gärning. Denna bestämmelse kan ge intryck av att exklusivt reglera personers ansvar för underlåtenhet i relation till dem som står under deras lydnad, dvs. övervakningsgarantens ansvar för annans handlande. Eftersom paragrafen enbart tar sikte på gärningar som uppfyller alla brottsrekvisit kan situationer uppstå där något brottsrekvisit saknas som leder till orimliga konsekvenser. 37 T.ex. kan en förälder som har övervakningsplikt gå fri från ansvar när ett litet barn (som inte kan vara oaktsam) saknar uppsåt, trots att föräldern med full insikt har underlåtit att förhindra att resultatet av barnets otillåtna gärning förverkligas. Jareborg anser att en sådan ordning inte kan accepteras och att svensk rätt därför även innehåller en allmän oskriven regel om ansvar för annans handlande, eller snarare för sin underlåtenhet som övervakningsgarant, i analogi med regeln om ansvar för eget beteende. 38 Till följd därav utgör 23 kap. 6 tredje stycket BrB en specialreglering som ska ses som sekundär till den allmänna oskrivna regeln. Det tidigare nämnda vikarierande ansvaret som utpekade vårdnadshavare som specialsubjekt i specialstraffrätten kräver däremot enbart att den minderårige har förövat en otillåten gärning och kan därför ses som en komplettering till 23 kap. 6 tredje stycket BrB. 39 35 Asp m.fl. s. 115. 36 Asp m.fl. s. 117. 37 Asp m.fl. s. 119. 38 Asp m.fl. s. 119. 39 Asp m.fl. s. 120. 18

Återigen ska det förtydligas att det enbart handlar om ett skenbart vikarierande ansvar och att vårdnadshavarens ansvar egentligen beror på att denne har underlåtit att förhindra att den minderårige förövat brott, dvs. föräldern döms för sin egen underlåtenhet och inte för vad barnet gjort. Övervakningsgaranters ansvar för andra personers gärningar förutsätter att underlåtenheten att avbryta kausalkedjan uppfyller kraven för gärningsmannaskap eller medverkan. 40 3.2.2.4 Garantställning på grund av eget föregående handlande Till sist kan garantställning även uppstå genom att gärningsmannen har satt igång ett händelseförlopp genom en otillåten gärning som är på väg att resultera i en brottsbeskrivningsenlig följd. Gärningsmannen hålls då ansvarig för underlåtenheten och inte igångsättandet av kausalkedjan. Om gärningsmannen däremot kan hållas ansvarig för den ursprungliga handlingen hindrar inte detta ansvar för den efterföljande underlåtenheten om handlingen enbart var ett oaktsamhetsbrott medan underlåtenheten var ett uppsåtsbrott. Förutsättningarna i övrigt är att underlåtenheten kan anses orsaka följden, att underlåtenheten är gärningsculpös, att brottsbeskrivningen omfattar orsakande genom underlåtenhet och att gärningsmannen har erforderligt uppsåt eller oaktsamhet. Det får inte heller finnas någon rättfärdigande eller ursäktande omständighet. 40 Asp m.fl. s. 117. 19

Personen i fordonet som gärningsman 4.1 Inledning I början av denna uppsats nämndes två exempel som båda resulterade i en krock där personen i det framförliggande fordonet avled. Det första exemplet innebar att personen i teslafordonet hade möjlighet att bromsa för det framförliggande fordonet men avstod eftersom fordonets autopilot var aktiverad. I det andra exemplet saknade personen denna möjlighet eftersom fordonet varken hade ratt eller pedaler. Detta kapitel kommer att utreda om personen kan ha begått en otillåten gärning som denne kan hållas straffrättsligt ansvarig för. Eftersom krocken resulterade i ett dödsfall som inte var uppsåtligt ska (grovt) vållande till annans död utredas enligt 3 kap. 7 BrB. Enligt denna paragraf ska straff utdömas för den som av oaktsamhet orsakar annans död. Det krävs således att personen genom en konkret handling eller underlåtenhet har orsakat den andra personens död. Eftersom personen i uppsatsens andra exempel helt saknar möjlighet att påverka situationen kommer detta kapitel istället behandla det första exemplet. Till en början ska undersökas om den otillåtna gärningen har begåtts genom handling eller underlåtenhet. 4.2 Gärningsculpa Inledning För straffrättsligt ansvar krävs att en person har orsakat en viss följd. Har gärningsmannen inte haft någon kontroll över händelseförloppet kan denne inte klandras för de följder som inträffar och ansvar är därför uteslutet. Har gärningsmannen tvärtom haft full kontroll över hela händelseförloppet behöver ytterligare prövning av kausalitet inte göras. För att säkerställa att en gärning kan kopplas ihop tillräckligt mycket med en följd så att den kan ligga till grund för straffansvar, används gärningsculpa. Gärningsculpa innefattar en bedömning av om gärningen som sådan är oaktsam och om de relevanta följderna har orsakats genom oaktsamheten. Oaktsamhet är att göra något utan att ta tillbörlig hänsyn till riskerna. Kontrollerad gärning Culpabedömningen tar sin utgångspunkt i en kontrollerad gärning. En handling är kontrollerad när gärningsmannen på order kan avsluta det kausala händelseförlopp som dennes handlande innebär. 41 För att en underlåtenhet ska vara kontrollerad måste 41 Asp m.fl. s. 139. 20

gärningsmannen på order kunna utföra den relevanta handlingen. Det väsentliga är dock inte att gärningsmannen har förmågan att begå brottet utan istället har förmågan att förhindra att brottet förövas. Den kontrollerade gärningen kan i sin tur leda till antingen en kontrollerad eller okontrollerad följd. När den kontrollerade gärningen leder till en kontrollerad följd har gärningsmannen haft kontroll över hela händelseförloppet. Kravet på gärningsculpa blir då automatiskt uppfyllt. Leder den kontrollerade gärningen istället till en okontrollerad följd, dvs. att gärningsmannen tappar kontrollen över händelseförloppet innan den brottsbeskrivningsenliga följden inträffar, måste gärningen ha varit oaktsam och följden orsakats på ett relevant sätt. Otillåtet risktagande För att den kontrollerade gärningen ska anses vara oaktsam måste den utgöra ett otillåtet risktagande. En kontrollerad handling är att anse som ett otillåtet risktagande när riskens existens utgör ett tillräckligt starkt skäl för en ansvarsfull person att avstå. Exempelvis är risken för skada på egendom så stor att det finns starka skäl för att avstå från att kasta sten i ett glashus. Vid bedömningen av om ett otillåtet risktagande genom handling föreligger kan två frågor användas som utgångspunkt. Innebär utförandet av en kontrollerad gärning en risk för att en okontrollerad följd inträffat och finns det goda skäl att avstå från att utföra gärningen om följden ska undvikas? 42 Bedömningen ska ske utifrån gärningsmannens position (ex ante) och således med den kunskap som var tillgänglig vid utförandet av gärningen, dvs. kunskap som blivit känd efteråt ska inte beaktas (ex post). Till att börja med måste bedömas vilka risker som är förknippade med gärningen. Riskerna måste motsvara de oönskade följderna i brottsbeskrivningarna, dvs. vid t.ex. brotten i 3 kap. BrB måste bedömningen av ett otillåtet risktagande utgå från riskerna för personskada eller dödsfall. Därefter bedöms hur stor graden av risk är för dessa följder. Ju mer oönskad en följd är desto mindre måste risken för följden vara. Ibland kan det emellertid vara avsaknaden av skyddsåtgärder i samband med handlingen som utgör ett otillåtet risktagande, istället för handlingen i sig. 43 Underlåtenheten att vidta skyddsåtgärder ska dock inte ses som en underlåtenhet utan som en faktor i 42 Asp m.fl. s. 149. 43 Asp m.fl. s. 148. 21

culpabedömningen av handlingen. Skyddsåtgärden har i detta sammanhang ingen direkt koppling till brottsrekvisiten. Försummelsen av en skyddsåtgärd som borde ha vidtagits först efter en kontrollerad handlings utförande kan inte göra den föregående handlingen oaktsam. 44 Om inte handlingen innefattar ett otillåtet risktagande kan istället den efterföljande underlåtenheten prövas som ett underlåtenhetsbrott. Ibland kan situationer uppstå där en kontrollerad underlåtenhet är oaktsam. Underlåtenheten innefattar ett otillåtet risktagande om utförandet av den underlåtna handlingen hade undanröjt eller minimerat risken för att den okontrollerade följden hade inträffat. För gärningsmannen ska det dels framstå som plausibelt att en oönskad följd undviks vid utförande av den underlåtna handlingen, dels finnas tillräckligt goda skäl för att utföra handlingen. Underlåtenhet behöver inte innebära passivitet utan trots att gärningsmannen utfört en handling som till viss del är ägnad att förhindra följden föreligger fortfarande en oaktsam underlåtenhet om det som kan krävas av denne inte har uppfyllts. Att enbart kasta i en livboj till någon som fallit överbord och inte vidarebefordra uppgiften kan vara oaktsam underlåtenhet om personen befinner sig i garantställning. Som tidigare nämnts måste gärningsmannen således ha en plikt att handla genom att befinna sig i garantställning. Dock kan garantställningen inte anses uppkomma av en föregående handling som endast innebär ett tillåtet risktagande. Sammanfattningsvis kan sägas att en kontrollerad handling kan innebära ett sådant risktagande att den inte bör utföras men att skyddsåtgärder ibland kan minska risktagandet så att handlingen inte längre är oaktsamt. Till sist kan även en underlåtenhet av en gärningsman i garantställning innebära ett sådant risktagande att handlingen bör utföras. Utgången för vad som grundar goda skäl för att avstå från att utföra en handling kan ändras under olika tidsperioder, i olika samhällen och i olika sammanhang. Praxis och prejudikat ger därför mindre ledning än vanligt eftersom förändrade yttre förhållanden kan motivera förändrade värderingar. Däremot finns standarder för godtagbart beteende som om de inte följs ger en viss presumtion för att gärningen innefattar ett otillåtet risktagande i en viss riktning. Standarder finns i lagstiftningen i formen av preventiva regler och ordningsregler. Eftersom vägtrafiken är en synnerlig riskfylld verksamhet har det funnits anledning att relativt ingående reglera hur verksamheten borde bedrivas. I målinriktad verksamhet kan normer för tekniskt korrekt handling istället användas. Till 44 Asp m.fl. s. 152. 22

och med privata regler som t.ex. säkerhetsföreskrifter och instruktioner från arbetsledningen fungerar som standarder. Dock kan omständigheter i det enskilda fallet motivera avvikelser från standarderna. Om standarder saknas måste bedömningen om goda skäl finns att avstå falla tillbaka på vilken bedömning som rimligtvis skulle göras av en normalt aktsam person. Det handlar således inte om vad eller hur en normal person skulle undvika skada utan vilken bedömning denne skulle göra. Oavsett om bedömningen utgår från en standard eller en normal person så kan gärningsmännen bedömas olika beroende på sitt yrke, skicklighet, erfarenhet eller utbildning. Enligt övertagandegrundsatsen ställs högre krav på personer som har särskild kunskap, erfarenhet eller utbildning på det område där de utövar viss verksamhet. 45 En person kan således inte freda sig med avsaknad av kompetens när denne företar en riskfylld gärning som kräver detta. Enligt förtroendegrundsatsen har man vid culpabedömningen att utgå från att andra personer handlar någorlunda rationellt, såvida gärningsmannen inte hade anledning att förmoda att någon inte skulle handla mindre rationellt. 46 Relevanskravet Förutom att ha företagit en gärning som innefattar ett otillåtet risktagande måste gärningsmannen för straffrättsligt ansvar även ha orsakat följden genom gärningen, s.k. culpöst orsakande. Vid bedömning av detta krav på relevans kan, precis som vid otillåtet risktagande, två frågor användas som utgångspunkt. Hade gärningsmannen anledning att ta det konkreta händelseförloppet i beräkning (förutsebarhet) och tillhörde det plausibla händelseförloppet den krets av händelseförlopp som åberopas som gott skäl för att avstå från handlingen (riskförverkligande)? Genom att uppställa ett krav på relevans inskränks det straffrättsliga ansvaret till att avse orsakanden som dels varit förutsebara för någon i gärningsmannens position, dels inneburit ett förverkligande av någon av de risker som gjorde den kontrollerade gärningen till ett otillåtet risktagande. 45 Asp m.fl. s. 158. 46 Asp m.fl. s. 160. 23

4.3 Personens kontrollerade gärningar Två olika gärningar För straffrättsligt ansvar krävs att gärningsmannen har orsakat en viss följd och kan därför inte klandras för de följder som inträffar när kontroll över händelseförloppet helt saknas. Så är fallet för personen i det andra exemplet som krockar i ett fordon som saknar både ratt och pedaler. Utan dessa redskap saknar personen möjlighet att påverka händelseförloppet och kan inte hållas ansvarig för händelseförloppets följder, i detta fall krocken och dödsfallet. Istället måste fokus läggas på det första exemplet där personen har möjlighet att påverka körningen av fordonet. Eftersom personen saknar uppsåt till dödsfallet kommer culpabedömningen utgå från brottet vållande till annans död enligt 3 kap. 7 BrB. Bedömningen kommer därför avse huruvida personen av oaktsamhet orsakat annans död. Culpabedömningen kan utgå ifrån två olika kontrollerade gärningar. Den första kontrollerade gärningen består i att personen underlåter att bromsa i tron att fordonet ska klara av att göra detta själv. Den andra kontrollerade gärningen begås tidigare i händelseförloppet genom att autopiloten aktiveras, som istället är en kontrollerad handling. I båda fallen tappar personen kontrollen när fordonet hamnat så nära det framförliggande fordonet att krocken är oundviklig. Dödsfallet blir således en okontrollerad följd. Till att börja med ska undersökas om personens underlåtenhet att bromsa är oaktsam eftersom denna gärning ligger närmast tidpunkten då kontrollen över händelseförloppet tappas. Underlåter att bromsa Till att börja med kan konstateras att det finns en risk för krock när fordon hamnar för nära varandra i trafiken. Det finns därför enligt 3 kap. 2 trafikförordningen (1998:1276, TrF) en handlingsregel som säger att avståndet till ett framförvarande fordon skall anpassas så att det inte finns risk för påkörning om det saktar in eller stannar. För att hålla ett säkert avstånd till framförvarande fordon som bromsar måste självklart bakomliggande fordon även bromsa i god tid. I ett fordon som framförs manuellt, dvs. utan autopiloten aktiverad, torde det vara oaktsamt att inte bromsa för framförvarande fordon. I uppsatsens exempel förlitade sig personen dock på fordonets autopilotfunktion att utföra inbromsningen, vilket inte skedde. 24

Det måste för gärningsmannen ha framstått som plausibelt att risken för krock på grund av att autopiloten inte fungerar som den ska hade undanröjts eller åtminstone minimerats, om gärningsmannen valt att bromsa själv. Frågan är då om underlåtenheten att bromsa när autopiloten var aktiverad innebar ett sådant risktagande att gärningsmannen själv borde ha bromsat. Bedömningen av risktagandet blir således beroende av hur säker fordonets autopilot är. Om självkörande fordon aldrig krockade skulle det inte finnas någon risk alls. Tyvärr är så ännu inte fallet. Hur säker autopiloten måste vara för att det inte ska vara oaktsamt att förlita sig på den är svårt att mäta och besvara. Det skulle möjligtvis kunna tyckas att det inte vore oaktsamt att förlita sig på en autopilot som är minst lika bra som människor på att köra bil. Klart är att självkörande fordon kommer bli bättre förare än vi människor och köra säkrare, om så inte redan är fallet. När första dödsolyckan i ett teslafordon med autopiloten aktiverad rapporterades visade Tesla att nästan 21 miljoner mil hade körts av teslaägare med autopiloten aktiverad innan olyckan skedde, medan det i genomsnitt sker en dödsolycka efter ca 15 miljoner mil körda på amerikanska vägar. 47 Dessa siffror måste emellertid tas med försiktighet. Det vore orimligt att i dagsläget kräva att personer som aktiverar självkörande tekniker ska veta exakt hur säkra dessa tekniker är eftersom det inte är de själva som har skapat dem och vedertagen nivåindelning av självkörande fordon saknas. En sådan bedömning görs inte heller i andra sammanhang när uppgiften som fordonsförare lämnas över till en annan person. När en person t.ex. sätter sig i en taxi görs ingen bedömning av om taxichauffören är en tillräckligt bra förare. Detta vore orimligt då en sådan bedömning är svår för personen att göra i förväg. Istället har bedömningen redan gjorts av någon annan när chauffören fick sitt körkort. Körkort används då som bevis på att personer kan framföra ett fordon på ett säkert sätt. Dock finns det inget sådant system för självkörande fordon idag. Kanske borde ett system införas där varje variant av autopilotsystem testas för att avgöra vilka slags vägar och vägförhållanden fordonet får köra på själv. Ansvaret för det självkörande systemets förmågor skulle i vissa fall kunna ligga hos företaget som skapat systemet eller företaget som säljer fordon med systemet implementerat (se kapitel 5.4). 47 Stevens, Cnet 30/6 2016. 25

Idag är Teslas eget varningsmeddelande innan autopiloten aktiveras samt fordonets manual det närmsta vi kommer till ett körkort för Teslas autopilot. Av varningsmeddelandet framgår att autopiloten enbart bör användas på motorvägar som har ett mitträcke och tydliga körfältsmarkeringar eller när det finns ett fordon direkt framför att följa. Autopiloten bör inte användas på andra typer av vägar eller där motorväg har mycket skarpa svängar eller körfältsmarkeringar saknas, är blekta eller tvetydiga. Till sist kan tilläggas att personen måste behålla kontrollen och ansvaret för sitt fordon medan autopiloten är aktiverad. 48 Denna mening i varningsmeddelandet har dock ingen straffrättslig betydelse förutom att den kan användas i gärningsculpabedömningen, dvs. Tesla bestämmer inte vad förare i Sverige måste göra för att undvika straffrättsligt ansvar. Om personen inte har följt varningstexten skulle detta kunna tala för att gärningen varit oaktsam. I uppsatsens exempel aktiverades autopiloten emellertid på en motorväg med mitträcke och tydliga körfältsmarkeringar. Personen hade således följt varningstexten från tillverkaren vilket minskar risken för att fel ska uppstå med autopiloten. Det som dessutom talar för att personen skulle kunna lita på fordonets AI är att personen massor av gånger har använt autopiloten på samma väg som olyckan skedde felfritt. Möjligtvis var personen mer försiktig i början av användningen av autopiloten men sedan byggt upp ett tillit till fordonets förmåga att köra själv. Varför skulle personen tro att fordonet inte skulle bromsa denna gång när den har gjort det alla andra tusentals gånger? Detta borde inte bli ovanligt med tanke på att system som Teslas autopilot även blir bättre för varje dag som går eftersom systemet alltid studerar människorna som kör teslafordonen manuellt. Det som däremot talar för att personen inte borde ha litat på systemet är att Tesla varnar för att autopiloten är i beta (program som inte är färdiga) samt att personen måste behålla kontrollen över sitt fordon även när autopiloten är aktiverad. Den fysiska personen behöver sedan bekräfta att funktionen ändå ska aktiveras trots varningen. 49 Dessutom står det idag i fordonets manual att inte förlita sig på att fordonet ska bromsa på ett adekvat och lämpligt sätt utan att personen alltid ska titta på vägen och alltid vara beredd på att bromsa. 50 Fordonet kan även missbedöma avståndet till ett framförvarande fordon och det är förarens ansvar att hålla ett säkert avstånd till fordonet framför, osv. 48 Digital Spy, Digitalmajority 15/7 2016. 49 Digital Spy, Digitalmajority 15/7 2016. 50 Ziegler, The Verge 30/6 2016. 26