Nummer 1 2013 49 kr Vem vann egentligen

Nummer 1 2013 49 kr Vem vann egentligen det amerikanska valet? Den förbjudna undervisningen Sanningen om den ekonomiska politiken I stället för EU? Antirasism i rasismens tjänst

Frihetsfrontens sommarseminarium 2013 Planera redan nu för Frihetsfrontens årliga sommarseminarium som äger rum mot slutet av augusti. Seminariet, som pågår från fredag eftermiddag till söndag lunch, hålls vanligen på en kollogård cirka 5 mil utanför Stockholm. På sommarseminariet samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetliga människor från Sverige, Norge och andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska spörsmål. Seminarierna brukar bli fulltecknade. Se därför till att försäkra dig om en plats i god tid! Studerande och de som gör sin militärtjänstgöring betalar 690 kronor och övriga 890 kronor. Avgiften sätts in på PlusGirokonto 449 71 84-4 med Nyliberalt Forum som betalningsmottagare. (Glöm inte att skriva vad du heter eller vill bli kallad.) I priset ingår mat och husrum. Helgen kommer som vanligt att bjuda på intressanta anföranden, livliga diskussioner, nya bekantskaper, god mat, möjlighet till dopp i havet, frivillig fotboll och en garanterat festlig stämning. Bokade talare Pieter Cleppe, director för Open Europes Bryssel-kontor. Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna och flykting från Iran. Ingemar Nordin, professor i filosofi vid Linköpings Universitet. Erik Lakomaa, Vapenexpert och tidigare redaktör för Nyliberalen. Maria Eriksson, författare. Henrik Alexandersson, ordförande för Frihetsfronten och tjänsteman i EUparlamentet. Frihetsfronten är ett nätverk för människor som tycker att statens makt över medborgarna skall minskas; För dem som ogillar förmynderi, tvång och pekpinnar; För dem som tycker att folk skall ha rätt att bestämma över sina egna liv; För dem som tar frihetens idéer på allvar! Har du några frågor, kontakta mats.sylvan@telia.com

INNEHÅLL S.3 Breviabox 620, 114 79 Stockholm e-mail: red@nyliberalen.nu Redaktör Hans Engnell hans_e@runbox.com Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke bejke@bahnhof.se Medarbetare i detta nummer Per Bylund, Daniel Fjellström, Erik Lakomaa, Joakim Kämpe, Karin Råde, Oscar Hjertqvist, Mats Sylvan. Redaktionsråd Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson, Margit Gennser. Omslagsbild: The evil octopus of the state skapad i Poser. Presslagd 2012-12-31 ISSN: 1100 6447 Löpnummer 85 Manusstopp nr 2-2013: 23 april. NYLIBERALISMEN Tidningen Ny l i b e r a l e n företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av om dessa utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. Tidningen Nyliberalen Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med det liberala nätverket Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka e-mail till info@frihetsfronten.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är: http://www.frihetsfronten.se UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivningen: Ursprungligen publicerad i Tidningen Nyliberalen, Box 620, 114 79 Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsida anges: http://www.nyliberalen.nu 4. Ledare Alltmer tyder på att vi är på väg mot en folkhälsopolitisk övervakningsstat. Socialstyrelsen vill att sjukvården ska arbeta mer med patienternas levnadsvanor och att allt ska samlas i ett centralt register. I ett gemensamt finansierat välfärdssamhälle blir det allt hårdare tryck på människor att leva hälsosamt, att inte kosta för mycket i onödan. Samtidigt har överviktiga svårare att få jobb, skriver Hans Li Engnell. 10. Friheten segrare i USA-valet Som libertarian är det mycket svårt att känna någon större lycka över att USA under ytterligare en mandatperiod kommer att lida under Barack Obamas presidentskap. Men trots att valet 2012 stod mellan två kandidater som bäst kan beskrivas som pest och kolera, ser Per Bylund anledning till optimism. Presidentvalet i USA visade nämligen att friheten mycket väl kan komma att utses till dess egentliga vinnare. 14. Det är lätt att vara kritisk till EU. Centralstyrningen och likriktningen går långt bortom den harmonisering som skulle göra en inre marknad möjlig. Alla förväntas rätta in sig i ledet. Den fria rörlighet som var EU:s lockvara mot folket är nu i stället utsatt för krypskytte. I praktiken finns det ingen bra, realistisk alternativ vision om EU på bordet. Det finns därför bara en utväg, skriver Henrik Alexandersson. 16. Euron är inte liberalernas valuta Joakim Kämpe har läst Johan Norbergs Eurokrasch men tycker inte att den ger en samlad eller tillfredsställande bild av eurokrisens orsaker. 19. Mer om det Amerikanska valet. Libertarian Party vann inte den här gången heller men partiet gjorde sitt bästa val sedan 1980 och har aldrig fått så många röster. Gary Johnsons budskap verkar finna stöd hos fler och fler människor. 20. Den förbjudna undervisningen Vad gör hemundervisning så kontroversiellt och farligt att svenska politiker beslutat förbjuda det helt och hållet? Daniel Fjellström gick på en föreläsning och började intressera sig för frågan. Finns det något vetenskapligt stöd för att traditionell skola är bättre för barnen än hemundervisningen? 22. Recensioner Hans Li Engnell recenserar Håkan Juholt Utmanaren av Fredrik Loberg. Henrik Alexandersson recenserar Hjärnrevolutionen av Johan Norberg. Hans Li Engnell recenserar Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare av Hannes Råstam. Erik Lakomaa recenserar Nationens intresse av Lars Borgnäs. Daniel Fjellström recenserar Ron Paul s Revolution av Brian Doherty. Hans Li Engnell recenserar Kinas vägval av Torbjörn Lodén. Daniel Fjellström recenserar The Crusader av Timothy Stanley 32. Antiproduktiv antirasism. När kampen mot rasism leder till att man stryker det som en gång i tiden var antirasistiska budskap är risken överhängande att de som oavsiktligt gynnas är rasisterna, skriver Henrik Bejke. 34. Rapport från Frihetsfrontens sommarseminarium. Sommaren kan tyckas långt borta men den lever fortfarande i form av minnet från en oförglömlig helg i Stockholms norra skärgård. Sol och bad blandades på ett insprerande sätt med en virvelvind av politisk visdom, här på ett medryckande sätt återgivet av Markus Berglund. Prenumeration Nyliberalen utkommer med upp till fyra nummer om året. Prenumeration kostar för privatpersoner 200 kronor för 1 år / 4 nummer 300 kronor för 2 år / 8 nummer. Juridisk person betalar 270 kr för 1 år / 4 nummer För prenumeranter i Norden tillkommer 40 kronor per år i extra porto, för prenumeranter utanför Norden tillkommer 80 kr per år i extra porto. Betala till Nyliberalt forums PlusGiro 449 71 84 4 Glöm inte namn och adress! Vill du bidra extra till vår icke skattefinansierade verksamhet kan du även sponsra Frihetsfronten. Detta kostar 500 kr / år för privatpersoner och 1000 kr för juridiska personer och ger utöver en prenumeration på Nyliberalen även rabatt på våra seminarier samt ett presentkort på 200 kronor att använda när du köper böcker från Frihetsfronten.

S.4 LEDARE Folkhälsostaten Är vi på väg mot en folkhälsopolitisk övervakningsstat? Alltmer tyder på det. I folkhälsans namn blir myndigheterna nämligen alltmer intresserade av vad vi stoppar i oss och hur mycket. Socialstyrelsen vill att sjukvården ska arbeta mer med patienternas livsstil. Myndigheten har därför föreslagit en lagstadgad rapporteringsskyldighet av de vårdåtgärder som vidtagits. Det kan exempelvis handla om samtal om alkoholvanor, rökning och motion. Svenskars levnadsvanor ska samlas i ett centralt register. Att läkare kan ha synpunkter på våra matvanor och mängden motion är inget konstigt. Vi kan inte kräva av sjukvården att den ska serva oss med läkemedel om vi inte själva gör vårt bästa för att hålla oss friska. Att ha samtal med läkaren om våra levnadsvanor behöver därför inte vara något märkligt förutsatt att det har relevans i det aktuella fallet. Sveriges kommuner och landsting, SKL, ställde enkätfrågor till ett urval av befolkningen, däribland patienter. Resultaten sammanställdes sedan av Socialstyrelsen. Där framgår att 80 procent är positiva till att levnadsvanor diskuteras vid läkarbesök. Förutsättningarna för att arbeta med frågor om levnadsvanor inom hälso- och sjukvården anses därmed goda, enligt myndigheten. Socialstyrelsen frågade förstås inte om det är önskvärt att få sina levnadsvanor dokumenterade i ett nationellt register. Redan i dag används i vissa landsting ett system med målrelaterad ersättning till de läkare som dokumenterar att han eller hon har ställt frågor om din livsstil. Det finns således en uppenbar uppmuntran i att göra det. Med ett personnummerbaserat register skulle det gå att se alla Sveriges ohälsosamma syndare. Folkhälsoforskarna måste slicka sig om munnen inför de möjligheter som öppnas. Att med ekonomiska medel förmå sjukvården att diskutera vår livsstil måste betraktas som direkt oetiskt. Men tanken ligger helt klart i tiden. Egentligen kokar allt ned till den universella välfärdsmodellen. Så länge Sverige är ett land med en generös välfärdsmodell för alla och envar, med stort offentligt ägande och skattefinansierad sjukvård, kommer människor alltid att betraktas som utgiftsposter och oundvikligen ställas mot varandra. Och ur denna tanke kommer mängder med åtgärdsförslag. I vissa fall är det alldeles för hjärtlöst ingen tycks ifrågasätta att LSS-lagstiftningen har en nota på ett icke oansenligt antal miljarder kronor årligen (som fortsätter stiga, mest på grund av ökad volym). Däremot är det mer eller mindre kutym att ifrågasätta varför personer som levt ohälsosamma liv genom att röka, supa och äta alldeles för mycket ska ligga övriga skattebetalare till last när de belastar sjukvården. Trenden är obehaglig och slår igenom på flera nivåer. Människor bedöms utifrån sitt yttre och sin hälsa. Arbetsgivare intresserar sig alltmer för hur vi äter och vad vi företar oss på fritiden (motion ger pluspoäng). Överviktiga har svårare att få jobb. Även om vi vet att rökning, alkoholintag och konsumtion av godsaker och fet mat påverkar vår hälsa, måste begreppet hälsa tillåtas vara betydligt större än så. Dels har synlig hälsa blivit en statusmarkör (flest pass på Sats vinner), men vi måste även försöka inkludera psykiskt välmående i ekvationen. Vårt psykiska mående påverkar vårt fysiska och tvärtom. En god middag, några öl i goda vänners lag kan vara nog så viktigt för vårt välmående även om det vi stoppar i oss inte nödvändigtvis är hälsosamt. Hellre en öl tillsammans med kompisarna än en morot i ensamhet, om man så vill. Men folkhälsobranschen vill inte att vi inbillar oss att det till synes onyttiga ibland kan vara nyttigt därav motståndet mot att läkare faktiskt borde kunna rekommendera vissa patienter ett glas vin om dagen. Hälsotrenden är sannolikt här för att stanna. Det vore väl ingen fara om den endast omfattade information om hur vi genom att äta och träna rätt kan må bättre. Det är när de statliga pekpinnarna kommer in i bilden som det börjar lukta illa. Här är läkare ofta pådrivande (även om undantag finns). Det finns många sätt att påverka vår livsstil. Punktskatter, lagstiftning och statliga kampanjer är alla användbara metoder. Sockerskatten dyker upp i debatten med jämna mellanrum. Danmark införde en sådan 2009 men beslöt under hösten 2012 att avskaffa den då skatten inte gett avsedd effekt utan mest retat gallfeber på folk. Men så är danskarna kanske av ett annat virke och finner sig inte i vad som helst. Vi kan vara förvissade om att sockerskattens försvarare i Sverige trots det danska misslyckandet kommer att fortsätta argumentationen. Det blir upp till oss andra att göra det också närhelst det behövs. Människan är trots allt mer än det hon äter. Hans Li Engnell

S.5 Det ironiska landet 1963 var Olof Palme med och startade Svenska Filminstitutet. 2012 var Svenska Filminstitutet med och finansierade filmen Call Girl. Fredrik Y Törn Arbeit macht frei Ungdomsarbetslösheten är, lite beroende på hur man räknar, hög i Sverige. Enligt vissa siffror ligger på den 25 procent, även om den siffran blir lite missvisande. Arbetsförmedlingen är hårt ansatt av regeringen för att minska det berömda utanförskapet bland unga. Mål sätts upp och de måste följas. Myndigheten har därför tagit det radikala beslutet att helt enkelt anställa de ungdomar som den inte lyckas förmedla några arbeten till. Genialt! Och genast uppstår förstås frågan: Varför kan inte alla som är arbetslösa få jobb på Arbetsförmedlingen? Hans Li Engnell Representativ demokrati När folket fick välja blev det nej till EU. När den norska Nobelkommittén väljer får EU Nobels fredspris. Värt att notera är samtidigt att stödet för ett norskt medlemskap i EU nu är så lågt att ja-rörelsen lagt ned sin verksamhet. Kanske inte så konstigt att valet av fredspristagare väckte viss förvåning i vårt västra grannland. Mats Sylvan Svartjobbigt Först var det städhjälp som avsågs. På senare tid har RUT-avdragets användningsområden vuxit. Nu gäller det läxhjälp och bartenderjobb. Efter grönt ljus från Skatteverket slår sig festfixarföretag in i kampen och de är knappast de sista. RUT är ett sätt att lösa livspusslet och göra svarta jobb vita, tycker bland andra Centerpartiet. Från liberalt håll brukar det annars hävdas att företag som inte bär sig av egen kraft ska gå i konkurs. Så argumenterades det för att skattemiljarder inte skulle ösas över Saab Automobile. Borde det inte i lika hög grad gälla de branscher som tydligen har svårt att överleva utan att deras kunder får stora skattesubventioner? Hans Li Engnell I nationens intresse? Enligt en ny opinionsundersökning är 10 procent av svenskarna för ett svenskt deltagande i euron. Det låter mycket och måste vara fel. Det bör väl röra sig om max tio personer. Hur många gånger ringde de Carl B Hamilton? Jonas Virdalm På ostfronten intet nytt Vid årsskiftet chockhöjer Norge tullen på ost och kött. Höjningen på osten är 277 procent på värdet. Norrmännen har blivit vana vid att åka till Sverige och handla både det ena och det andra. Men för de boende på västkusten blir det bara att ta konsekvenserna av den norska protektionismen och punga upp. Att svara med samma mynt är förstås bara kontraproduktivt. Ett handelskrig gynnar ingen. Men ett svenskt svar vore ändå på sin plats. Den svenska regeringen får ta sig en funderare. Vi lär ju inte kunna räkna med att vi ska kunna slå dem där det gör som mest ont i skidspåret. Hans Li Engnell Selektivt EU-hyllande Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har tillsammans med den franska ministern för kvinnors rättigheter protesterat mot att abortfrågan håller på ett lyftas till EU-nivå. Ministrarna räds resultatet om de abortkritiska krafterna i unionen går segrande ur striden. Därmed har ett ljus tänts. De har blivit varse att alla frågor kanske inte lämpar sig att besluta om på överstatlig nivå. Men det är tydligen först när en hjärtefråga hotas som den insikten kommer krypande. Hans Li Engnell Pyttsan Visselblåsaren Bradley Manning, som genom att läcka hemligt material till WikiLeaks avslöjade övergrepp som den amerikanska militären begick på civila, ställs nu inför rätta misstänkt för bland annat förräderi. Detta alltså när USA leds av den öppnaste administrationen någonsin. Leo Stark Stenåldersavgift Alla som ställt champagnen på kylning för att fira nedläggningen av Radiotjänst får snällt vänta. Public serviceutredningen föreslog att den självgoda myndigheten som kostar licensbetalarna 2 000 kronor per år skulle läggas ned och ersättas av en skatt. Moderaterna vägrade och följden blir att regeringen säger nej. Licenssystemet, som känns ungefär lika fräscht som en fyra veckor gammal mellanmjölk, blir alltså kvar. Å ena sidan är det skönt att vi slipper en ny skatt. Licensen går åtminstone att skolka från. Å andra sidan fortsätter regeringen att omhulda ett stenålderssystem. Själv hade jag gärna sett Radiotjänst försvinna av den enda anledningen att vi då slipper deras outhärdliga reklamfilmer. Hans Li Engnell Så sant som det är sagt Statsminister Reinfeldt har skilt sig. Vi slog våra kloka huvuden ihop och försökte göra något roligt av det. Men det finns faktiskt inget som helst roligt att säga om vare sig Fredrik eller Filippa. Jonas Virdalm Vackra ord men inte mer... Centerpartiet kommer att liberalisera sin integrationspolitik. I det nya partiprogrammet ska framgå att Centern eftersträvar fri invandring. Det är modigt, inte minst givet hur illa Centern ligger till i opinionen och vilket parti det är som växer mest just nu. Vi bör dock minnas att Centerpartiet antog något som kallades integritetsmanifest 2010 efter FRA-sveket. Sedan röstade partiet för datalagringsdirektivet. Framtiden får utvisa om partiets integrationspolitiska ställningstagande är mer värt. Hans Li Engnell Sockerconny in action Vi har alltid funderat över hur sverigedemokrater ska kunna ta sig fram när de måste heila och samtidigt behöver knogar för att stödja sig i marken. Efter incidenterna med Lars Isovaara och Kungsgatanligisterna vet vi att det är med hjälp av rullstol eller järnrör. Karin Råde

S.6 Fint som snus? Majoriteten av alla svenska lagar kommer på något sätt från EU. Men väldigt sällan hörs protester från svenskt håll. Datalagringsdirektivet är ett exempel på lagstiftning som i högsta grad påverkar svenskars liv. Men bara i en fråga har den svenska regeringen valt att ta strid: snuset. Är Alliansregeringen månne mutad av Swedish Match? Mats Sylvan Värdiga vinnare Om två krig och rekordmånga drönarattacker kan ge ett fredspris, varför skulle inte eurokrisen kunna det? Hans Li Engnell Bunga-bunga Det är få personer som på egen hand kan sänka aktiekursen med två procent. Men när Silvio Berlusconi annonserade sin comeback var det precis det som hände på de italienska börserna. Endast Håkan Juholts återkomst kan nog mäta sig med detta. Oscar Hjertqvist Sverigedemokratiskt Du vet att du har alkoholproblem när du inte kan framföra din rullstol på ett säkert sätt. Oscar Hjertqvist Dualism Det sägs att en av få politiska ledare som satt och hoppades på en seger för Mitt Romney i det amerikanska presidentvalet var Vladimir Putin. Något märkligt, kan tyckas, eftersom Romney utpekat Ryssland som USA:s fiende. Å andra sidan säger det rätt mycket om vad för slags politiker Putin är. Eller kanske snarare kejsare. Hans Li Engnell Osäkert Både Centerpartiet och Kristdemokraterna hamnar under tre procent i en tidig decembermätning. Snart vet borgerliga väljare inte vilket parti de ska stödrösta på. Karin Råde Järnrörsdemokraterna Jimmie Åkesson omgav sig tidigare med ett järngäng. På grund av en del incidenter som inbegrep järnrör har gänget nu reducerats till ett halvrör. Oscar Hjertqvist Cerebral pares Centerpartiet har fått runt 1,5 miljarder när partiet sålde sina tidningar. I decembermätningarna hamnade partiet på under 4 procent. Antingen saknas samband mellan ekonomi och politisk framgång eller så tycker partiet helt enkelt fel. Leo Stark Vissen Tyvärr verkar väljarkåren inte gilla Annie Lööf fullt lika mycket som hon gillar sig själv. Leo Stark Otack är världens lön Ingvar Carlsson, då framtidsminister, lovordade 1983 Östtyskland som ett föregångsland. Men inte fick han något tack för den profetian. De borgerliga attackerade honom, han fick ingen hjälp från sitt eget parti och inte ens IKEA namngav skoborsten Ingvar. Oscar Hjertqvist Sopa framför egen dörr Den katolske prästen Zbigniew Golebiewski varnar för att årets julkalender, där barnen leker anden i glaset, kan få mycket allvarliga konsekvenser för människans andliga och psykologiska välbefinnande och att SvT är den ondes hantlangare när de skildrar denna inkörsport till spiritism. Att katolska präster själva är i andebranschen och dessutom brukar erbjuda barn att, mellan andebesvärjelserna, smaka på slickepinnen i biktbåset tycks dock inte bekymra honom. Sverigedemokratisk arbetslinje De ska arbeta, inte supa. Mats Sylvan Jonas Virdalm Skatteetta Alliansen har gjort en hel del galet under sina år vid makten sedan valsegern 2006. Men de sänkta inkomstskatterna tillhör en av ljuspunkterna. Det totala skattetrycket har pressats tillbaka och arbetande människor har fått behålla mer av sina pengar. Därför är det inte så smickrande att den svenska marginalskatten fortfarande är högst i världen. Trots sex års borgerligt styre toppar Sverige marginalskatteligan på 56,6 procent, strax före Danmark. I botten återfinns Tjeckien och Ungern på 15 respektive 16 procent. Månne är Reinfeldt stolt men inte nöjd. Hans Li Engnell Rubbat Att FN tenderar att gå skurkstaters ärenden är inget nytt. Ibland blir det dock väldigt tydligt att de förenta nationerna inte står för det goda ens i enskilda sakfrågor. På självaste FN-dagen passade organet UNODC (Office on Drugs and Crime) på att föreslå en global datalagring av all elektronisk kommunikation. Som ett led i kampen mot organiserad brottslighet. Detta är alltså mer omfattande än EU:s datalagringsdirektiv. Men svenska politikers stöd för FN-systemet är förstås orubbat. Hans Li Engnell Pristagare 2007. Al Gore & IPCC 2009. Barack Obama 2012. EU 2013. Papphammar Leo Stark Tre vise män Det blev alltså EU som fick Nobels fredspris för 2012. Länge diskuterades vem eller vilka som skulle åka till Oslo för att motta priset. En hop europeiska barn? Alla regeringschefer? Kommissionens ordförande? Det blev till slut det sistnämnda, José Manuel Barroso tillsammans med president Herman van Rompuy och parlamentets talman Martin Schulz som mottog priset. Passande nog är bara en av dem folkvald. Hans Li Engnell

Notiser S.7 Four more years Det amerikanska presidentvalet var en stor händelse i Sverige. Bevakningen var minst sagt massiv med direktsändningar i flera kanaler. Hur mycket svenska medier skulle satsa denna gång märktes redan i den republikanska primärvalsprocessen som följdes noggrant i både TV, radio och tidningar. Och, förstås, online. Att ett politiskt partis interna valprocess följs så noggrant i ett annat land är anmärkningsvärt. Länder som ligger närmare Sverige både geografiskt och politiskt ägnas inte tillnärmelsevis lika stort intresse. Men intresset är kanske inte så förvånande det var trots allt utmanaren till världens mäktigaste man som skulle vaskas fram. Och Sverige har alltid haft ett gott öga till USA, trots att vi betraktar landet som konstigt och ibland lite obegripligt. Dessutom är amerikanska valrörelser, all ytlighet till trots, något mer fartfyllda och mediemässiga än de kinesiska påvevalen i Kommunistpartiet. Valutgången blev, inte så jätteöverraskande, fyra år till i Vita huset för Barack Obama. Marginalen blev månne något större än många hade trott Mitt Romney blev faktiskt utskåpad och historiskt sett är det starkt av en sittande president att bli återvald när USA genomgår en så stor ekonomisk kris. Vad det betyder för resten av världen att Obama blev återvald är mer osäkert. Det är inte mycket hope and change kvar i retoriken nu. De senaste två åren har Obama inte gjort så mycket alls. Men kanske betyder det i alla fall att vi slipper se ett krig med Iran. Framför allt kan konstateras att det var idioten som vann, inte fascisten. Vi säger så. Ingen sexköpslag i Danmark Sverige lobbar hårt för sin sexköpslag i EU och gör allt för att exportera den till andra länder. Norge har följt efter och det såg ut som om även Danmark skulle göra det. Där stötte dock sexmoralismen på patrull. Straffelovrådet (Lagrådet) kommer till slutsatsen att undersökningar visar att verksamheten genom en kriminalisering blir dold och att det försämrar sexsäljarnas situation. Bland annat med hänvisning till sexarbetarnas väl och ve rekommenderar det inte en kriminalisering av sexköp. Den danska regeringen ställer sig bakom denna slutsats och kommer inte att föreslå någon sexköpslag när förändringar i dansk sexualbrottslagstiftning presenteras till våren. Det är ett väldigt välkommet besked. Dels verkar danskarna ha sett igenom den svenska lagstiftningen i stället för att låta sig bländas av den av Alliansregeringen beställda utredningen om sexköpslagen (omskriven i Nyliberalen 1-2010). Dels beaktar det danska Lagrådet faktiskt sexsäljarnas perspektiv, vilket aldrig görs i Sverige. I sin utvärdering hävdade tvärtom Anna Skarhed att de negativa effekter som bland andra sexarbetarnas egen branschorganisation Rose Alliance lyft fram borde betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen. Ett litet sund skiljer Sverige och Danmark åt geografiskt, men i synen på människan och hennes förmåga och rätt att fatta egna beslut i livet är det ljusår mellan de båda länderna. De fyras gäng Svenska banker och betaltjänster spärrar och svartlistar företag som säljer erotik eller annat enligt dem olämpligt material. Företagen styrs alltså av något slags moralisk kompass när de avgör vilka de samarbetar med. Det är förstås upp till alla företag att själva avgöra detta. Men det blir problematiskt när giganter som Handelsbanken, Swedbank, Visa och Mastercard gör samma val samtidigt. Som konsumenter är vi ytterst beroende av att både ha en bank och ett betalkort. Sedan är det förstås ruttet att skräckfilmsbutiker och affärer som säljer sexleksaker drabbas av storföretagens moralism. Det är en sak att gå samman och motverka transfereringar som rör illegal verksamhet som terrorism eller barnpornografi, något helt annat att göra det mot fullt legitim och laglig affärsverksamhet. Och nog känns det lite 1982 att bli upphetsad över en butik som säljer skräckfilmer. Att det som Swedbank hävdar skulle vara stötande för den stora allmänheten måste betraktas som osannolikt. Och, faktiskt, irrelevant. Särskilt konsekventa är de moraliska ryttarna heller inte. Samtidigt som butiker som saluför erotisk litteratur hamnar på svarta listan går det utmärkt för både Akademibokhandeln och Adlibris att sälja den erotiska romanen Femtio nyanser av honom utan protester. Om dessa idéer sprids kan de i förlängningen leda till att alla som sysslar med något som av någon kan anses stötande får svårt att hitta en betaltjänst. Om bankerna och betalkortsföretagen förvandlas till åsiktspoliser är vi illa ute.

Recensioner Notiser S.8 Frihetliga Centern? I förslaget till nytt partiprogram strävar Centerpartiet efter att bli Sveriges mest liberala parti. Det går att se ambitionen i förslagen. Centerpartiet har en vision om fri invandring. Partiet vill ta bort skolplikten som den ser ut i dag, införa platt(are) skatt, inser att det digitaliserade samhället kräver en ny syn på upphovsrätt och kritiserar EU för att ha en byråkrati som överskuggar demokratin. Ett genomgående tema är att makten ska ligga så nära människan som möjligt, helst hos henne själv. Centern kritiserar centralismen i både Sverige och EU och vill ersätta ministerrådet och Europaparlamentet med ett tvåkammarparlament för att öka unionens demokratiska legitimitet. Därutöver är Centerns ståndpunkt att staten ska vara så liten som möjligt, något som omöjligen skulle kunna återfinnas i Nya Moderaternas så kallade idéprogram. Att partiet också tar ställning för månggifte är positivt (och lär kunna bli en fråga för debatt på stämman i mars). Det finns mycket att glädjas åt i förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram. En del känns rent av fantastiskt att se i ett program för ett av riksdagens partier. Men ett parti som 2010 antog ett så kallat integritetsmanifest för att sedan rösta för datalagringsdirektivet i riksdagen har en del att bevisa innan det kan bli trovärdigt i principiella frågor igen. Centerpartiet har 18 månader på sig att visa att det menar allvar och att de fina orden betyder någonting i praktiken. Den fete mannen Alla fick vi nog i skolan den etiska frågeställningen om huruvida vi skulle riskera allas liv i en livbåt för att rädda ombord en till. Jag minns inte hur jag svarade då, men jag minns en livlig diskussion. En undersökning vid Göteborgs universitet har sökt finna svar på frågan om politisk åsikt har någon betydelse för hur vi skulle agera. Studier visar att om ett antal arbetare står på tågspåret och skulle kunna räddas om vi knuffade ned en korpulent man när tåget kommer spelar politisk åskådning ingen roll. Om mannen i stället är en direktör blir dock svaren annorlunda. Nu är personer med vänstersympatier mycket mer benägna att ge mannen en knuff. Det kanske är tur för alla i kostym att Lars Ohly slutade på SJ. Den kristna moralen Det sägs att Bibeln lär oss moral och att människor behöver denna moral för att inte synda. Samma troende personer brukar predika sexets fördärvliga påverkan på oss människor. Om bägge påståendena stämmer torde regioner med högre tilltro till kristen moral drabbas av mindre synd. En titt på USA indikerar att det inte riktigt stämmer. Studier rörande sexuellt överförbara sjukdomar visar nämligen att de fem amerikanska delstater med mest av den varan är Louisiana, Georgia, Mississippi, Arkansas och Illinois. Fyra av dem får nog sägas tillhöra det så kallade Bibelbältet. När det gäller klamydia är toppsyndarna Hawaii, Mississippi, Alabama, Louisiana och Sydkarolina. Och när det gäller gonorré är det åter Mississippi, Louisiana, Sydkarolina, Alabama och Arkansas rena storsegern för Bibelbältet. Nämnda områden har dessutom högre andel tonårsgraviditeter och skilsmässor samt högre kriminalitet. Så mycket för kristen moral, alltså. Men det borde inte vara så förvånande med tanke på vad som försiggår inom den katolska kyrkans tjocka väggar. Kristen moral är ju ibland liktydligt med ingen moral alls. Nordkorea borde göra som Kina När Nordkoreas Kim Jong-Il, Den käre ledaren, dog i december 2011 (och gjorde oförskämt nog baksidan till Nyliberalen inaktuell över en natt) fanns försiktiga förhoppningar om en kursändring. Under Kim Jong-Un, Den store efterföljaren, har hittills inte synts några tecken på detta. Även om han snabbt blivit lite mer folklig genom att faktiskt tala till nordkoreanerna, åka karusell och låta sig fotograferas tillsammans med sin fru har några politiska steg mot en öppning av ekonomin, eller ännu mindre det politiska systemet, tagits. Kim den tredjes första år vid makten tycks mest ha handlat om att säkra sin maktposition. Den enda väg Nordkorea kan vandra är egentligen den kinesiska: Genom att stegvis öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låta folket berika sig och tjäna sitt eget uppehälle kan landet ta sig ur sina extrema försörjningsproblem. Regimen skulle genom sådana reformer också kunna bryta isoleringen. Problemet är förstås att den juchefilosofi på vilken regimen vilar förespråkar just isolering ( självständighet och självförsörjning ). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså att regimen tar ett avsteg bort från statsideologin. Nu behöver detta inte vara så märkvärdigt. Kina har under Kommunistpartiets försorg blivit statskapitalistiskt. Retoriken om ett socialistiskt samhälle med kinesiska kännetecken har bibehållits. Och vem bryr sig så länge socialismen i praktiken bara finns i politikernas linjetal?

Annons S.9

S.10 Rapport Friheten den stora vinnaren Av Per Bylund Som libertarian är det givetvis mycket svårt att känna någon större lycka över att USA under ytterligare en mandatperiod kommer att lida under Barack H. Obamas presidentskap. Och precis samma uttalande hade förstås också kunnat göras om Mitt Romney vunnit. Men trots att valet 2012 stod mellan två kandidater som bäst kan beskrivas som pest och kolera, finns anledning till optimism. Presidentvalet i USA uppvisade nämligen tydliga tecken på att friheten mycket väl kan komma att utses som valets egentliga vinnare. Liksom i alla demokratiska val där kandidaterna står varandra så nära att det är näst intill omöjligt att skilja deras politik åt trummas det ut att valet är en vattendelare och att hela landet står inför ett vägval. Så var också fallet under valrörelsen 2012, där kandidaternas politiska program för att inte tala om den politik som man med fog kunde förvänta sig av dem är näst intill spegelbilder av varandra. Det var därför symptomatiskt att röster med nära band till det republikanska partiet hårt piskade upp ett känslomässigt stöd genom att underblåsa och spela på hatet mot Obama och dennes socialism. Och på samma sätt gjorde det demokratiska partiet klart att USA nu äntligen var på rätt väg och att en röst på Romney skulle omintetgöra allt gott som åstadkommits. Sanningen ligger antagligen långt ifrån bägge uttalandena och ser man till vad Obamas presidentskap åstadkommit handlar det nog snarare om något som liknar George W. Bushs tredje mandatperiod än någon förändring i verklig politik. På i stort sett samtliga punkter där Obamas kampanj starkt kritiserade Bush under kampanjen 2008 har Obama gått längre åt samma håll. Presidenten har under de gångna fyra åren tagit sig rätten att utan rättegång (eller ens uttalad misstanke) avrätta amerikanska medborgare (samma medborgare som han ju sägs företräda), för att inte tala om att militären givits rätt att fängsla medborgare på amerikanskt territorium, att den konstitutionsfästa rätten till prövning i domstol nästan helt tagits bort, att tortyr nu är ett för underrättelsetjänsten godkänt redskap, samt att militärfängelset i Guantánamo kommer att finnas kvar på obestämd tid. Likaså fortsätter USA att rusa i accelererande hastighet mot sin ekonomiska ättestupa samtidigt som Federal Reserve genom oändliga kvantitativa lättnader drar sitt strå till den imploderande stacken. Skillnaden mellan Obamas politik och Romneys vicepresidentskandidat Paul Ryans så kallat extrema nedskärningspaket är inte tillräcklig för att påvisa någon skillnad vad gäller den ekonomiska härdsmälta som väntar. Även om medierna gått hårt åt Ryan, framför allt innan presidentvalskampanjen, så är effekten endast att fokus flyttats från det patetiska faktum att förslaget om vi bortser ifrån att det inte är politiskt realistiskt ens om det skulle ha röstats igenom endast minskade ökningstakten på den skenande amerikanska statsskulden. Sparpaketet hade ingen effekt alls på det ekonomiska problemet med en stundande bankrutt för den federala staten. Men trots att i stort sett allt pekar åt fel håll och att det inte finns någon anledning till optimism i den amerikanska politiken, så bör libertarianer se det amerikanska valet som ett rejält steg i rätt riktning. Vissa väljer att se något positivt i att det libertarianska partiet Libertarian Party under presidentkandidaten Gary Johnsons försök till ett gemensamt tredjepartialternativ fick fler röster än någon av partiets tidigare kandidater, men det är i min mening att ha ett alltför begränsat synsätt kombinerat med en alltför romantisk syn på betydelsen av allmänna val. Att verklig förändring skulle kunna åstadkommas genom detta minst sagt marginaliserade parti är knappast troligt eller ens realistiskt. Libertarian Party är och förblir en ploj, vars 1 procent i presidentvalet varken gör från eller till. Det är helt enkelt ett enormt slöseri med tid, energi och pengar. Valdeltagande åt rätt håll Det verkligt positiva med valutgången är det faktum att väljarna i allt större utsträckning vänder den politiska eliten ryggen. I valet 2008 deltog ca 131 miljoner väljare och Obamas retoriska överlägsenhet i kombination med dennes minoritetstatus bidrog till en enorm uppslutning kring hans kandidatur hos framför allt ungdomar. 66 procent av ungdomarna röstade för Obama jämfört med 31 procent för John McCain. I årets val sjönk valdeltagandet till ungefär 57,5 procent eller 126 miljoner väljare. Trots att befolkningen (och med den antalet röstberättigade) under de senaste fyra åren växt minskade alltså antalet röstande i absoluta tal med ungefär fem miljoner. Av ungdomarna röstade 60 procent på Obama och 36 procent på Romney. Det vi ser är alltså en rejält ökande skepticism hos väljarkåren gentemot den politiska makten. Och detta trots att valet av bägge

Rapport S.11 partierna och i samtliga medier utmålats till det viktigaste på åtminstone ett sekel: i stort sett samtliga förståsigpåare har påpekat att Amerika står vid ett vägskäl. Detta får i vanliga fall fler att ödsla sin tid på att rösta på endera kandidaten. Även om många republikaner med avsky valde att rösta på Romney som det mindre av två onda ting, kan dessas avsky inför alternativet Obama bäst liknas vid borgerliga väljares palmehat på 1970- och 1980-talen. Ändå valde många fler det alldeles för underskattade sofflocket framför den demokratiska illusionen att de kan påverka valutgången. Vi har alltså ett ödesval där en andel av väljarkåren som motsvarar samtliga röstberättigade i Sverige utvecklat sådan misstro gentemot politiken som sådan att de inte längre anser det värt att ens lägga en röst i presidentvalet. Detta måste ses som en delseger ur libertariansk synpunkt. Visserligen är effekten på den egentliga utgången i valet inte särdeles stor, men på lite sikt är tendensen mycket positiv: allt färre finner det lönt att lägga tid och ork på att utse sina förtryckare. Delvis för att det inte är någon egentlig skillnad, men också delvis för att man på något sätt börjat förstå att de endast är en samling skojare och banditer. En Ron Paul-effekt? Denna politiska desillusion blir tydligare om man ser till det ganska intressanta räkneexempel som förnöjt spridits av så kallade paulianer över delar av Internet. Det är knappast någon hemlighet att Ron Pauls supportrar behandlades väldigt illa vid republikanernas stämma i Florida; vissa delstatsdelegationer diskvalificerades helt och hållet för att stödet för Ron Pauls kandidatur var för stort, samtidigt som ett flertal delegater från andra delstater helt sonika byttes ut av den enda anledningen att de stödde (och också röstats fram på grund av de stödde) Ron Paul. Maines delegation tågade ut från stämman skanderande As goes Maine, so goes the nation. Besvikelsen var antagligen stor hos mången naiv Ron Paul-aktivist, som under förvissningen att förändring går att åstadkomma genom det system som bygger på, belönar och frodas av motsatsen blivit partiaktiva under primärvalskampanjen. Frågan på allas läppar när Ron Paul slutligen lade ned sin kampanj var huruvida de som röstat på honom i primärvalen skulle stödja republikanernas kandidat i presidentvalet. Med viss oro diskuterades frågan en del innan risken avfärdades som icke existerande. Men se på röstsiffrorna från de delstater som ansågs stå på spel i valet dvs de delstater som egentligen skulle komma att utse presidenten. Delstat Röster på Obama Röster på Romney Vinst- Primärvals- Elektorsmarginal röster på Paul röster Connecticut 128,251 120,637 7,614 8,032 7 Florida 4,141,618 4,094,952 46,666 117,461 29 New Hampshire 366,089 325,668 40,421 56,872 4 Ohio 2,691,861 2,584,620 107,241 113,256 18 Virginia 1,868,191 1,767,692 100,499 107,451 13 Det framgår ganska tydligt att det fanns verklig anledning till oro hos republikanerna. Till exempel, om endast 40 procent av de som i delstaten Florida lade sin primärvalsröst på Ron Paul valde att inte rösta i presidentvalet så är det tillräckligt för att förklara att Romney förlorade hela delstaten. Vi ska komma ihåg att Florida är en av de delstater som Ron Pauls kampanj inte satsade på och heller inte kampanjade i. Är det en så omöjlig tanke att 40 procent av de som ändå valde att lägga sin röst på Ron Paul struntade i valet mellan de två ganska likvärdiga socialdemokratiska kandidaterna Romney och Obama? Antagligen inte. Och ser man till samtliga av delstaterna ovan så visar det sig att Ron Pauls primärvalssiffror i samtliga fall är större än Romneys förlustmarginal med ett gemensamt värde av 71 elektorsröster. Obama vann valet med 332 mot Romneys 206 elektorsröster; med de ovan nämnda fem delstaterna hade Romney vunnit med 277-261. Även om det är både långsökt och orealistiskt att tro Romney de facto förlorade på grund av Ron Paul, så är det en reell möjlighet och något som republikanerna måste förhålla sig till. Och i den mån Ron Pauls kandidatur skapat en kader av desillusionerade ungdomar med libertariansk världsåskådning måste Pauls arbete ses som oerhört positivt. Till skillnad från dennes presidentvalskandidatur. Exemplet Missouri och den ljusa framtiden Inget av det som diskuterats ovan är kanske så övertygande helt på egen hand eller ens i kombination. Men se då på detta exempel från Missouri, delstaten där undertecknad bor och verkar. Den åldersgrupp som har vida större valdeltagande än någon annan är de som är mellan 65 och 75 år gamla. Samtidigt är den yngsta röstberättigade åldersgruppen, de som är 18-24 år, den som har klart lägst valdeltagande med bara 36 procent. Detta behöver förstås inte betyda så mycket, men givet den nationella och övergripande trenden mot minskat valdeltagande är siffrorna både intressanta och tilltalande. Det är inte helt orealistiskt att tänka sig att valdeltagandet med tiden kommer att minska (trots en ökande befolkning) allt eftersom de yngre åldersgrupperna ersätter de äldre. Politiken skulle åtnjuta allt mindre legitimitet desto längre den i realiteten står från vanligt folks uppfattningar och verklighet. Detta är knappast något att sörja över; även etatistister av allehanda kulörer skulle anse att detta egentligen är vad ett demokratiskt system i grund och botten ska syfta till: makten bör lämpligen begränsas av folkviljan. Men det positiva med denna tendens, om vi lägger den rosenskimrande och romantiska synen på demokrati åt sidan, är att makten blir alltmer distanserad och folket alltmer oberoende och desillusionerat. Den verkliga effekten av detta är en generell politisk och demokratisk apati, som därefter måste övergå i handlingskraft och individualism. Anledningen till detta är enkel: där staten inte längre förmår leverera enligt löften måste medborgarna ta saken i egna händer. Effekten av detta är nödvändigtvis två: å ena sidan skapas en grogrund för en genuin (och givetvis välgrundad) misstro mot makten och å den andra tvingas medborgarna till självförsörjning, självtillit och oberoende. Civilsamhället återuppstår när människor tvingas lösa sina egna problem på egen hand eller i samverkan med närstående eller lokala entreprenörer. Den lokala gemenskapen ersätter den då fallerande staten och den illusion om ordning och reda som den anser sig stå för. Dessa gemenska-

S.12 Rapport Ron Paul har helt rätt när han i samma anda som Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard uttrycker sitt förakt för det politiska maskineriet och sin skepsis gentemot politiskt engagemang för att åstadkomma förändring. Man kan inte nå målet genom att kompromissa och man kan på samma sätt inte använda staten till något gott. per kommer i sin tur i allt väsentligt sakna anledning att fortsätta stödja centralmaktens grandiosa lyx med höga skatter som de inte får något för. Även om detta kan ta tid så ska man inte underskatta folks handlingskraft även i länder där denna under generationer undergrävts av en daddande välfärdsstat. Även Sverige kan mycket väl se en revolution underifrån när staten inte längre gör vad den lovar och människor tvingas lösa problem på egen hand. När detta händer gäller det att stå beredd och erbjuda lösningar som bygger på samarbete, gemenskap och ömsesidig respekt. Change? Faktum är att Ron Paul har helt rätt när han i samma anda som Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard i sitt sista tal till kongressen uttrycker sitt förakt för det politiska maskineriet och sin skepsis gentemot politiskt engagemang för att åstadkomma förändring. Man kan inte nå målet genom att kompromissa och man kan på samma sätt inte använda staten till något gott: Political action, to be truly beneficial, must be directed toward changing the hearts and minds of the people, recognizing that it s the virtue and morality of the people that allow liberty to flourish. Att söka röster genom partipolitisk aktivism är helt fel väg att gå. Det enda man kan åstadkomma och bör använda sådant engagemang till är att upplysa folket om de alternativ som finns men som undanhålls dem av makten. Utgången av 2012 års presidentval är förvisso ett bakslag för friheten i nuet och för några år framöver, men för med sig anledningar till optimism för den som lyfter blicken. Om vi vid sidan av det politiska förtrycket skapar frihetliga institutioner underifrån inom ramen för det gamla och hierarkiska kan vi skapa goda förutsättningar för frihet, rättvisa och välstånd. Och en sådan förändring kan mycket väl komma långt tidigare än vi i dag kan ana. Per Bylund är fil dr, nationalekonomi och senior fellow vid Ludwig von Mises-institutet i Sverige

Annons S.13 Den klassiska libertarianska bokhandeln Lai s s e z Fa i r e Bo o k s har bytt ägare, och kommer nu att drivas av Ag o r a Fi n a n c i a l. Laissez Faire Books grundades ursprungligen 1972 och fanns från början i New York. Laissez Faire Books kommer även i fortsättningen att tillhandahålla ett brett utbud av böcker med intresse för libertarianer och frimarknadsanhängare. Laissez Faire drevs tidigare av In t e r n at i o n a l So c i e t y f o r In d iv id u a l Li b e rt y (ISIL) och kommer även i fortsättningen att erbjuda medlemsrabatt till ISIL s medlemmar. Laissez Faire Books 808 Saint Paul Street Baltimore, MD 21202-2406, U.S.A. Tel: 1-877-453-1177 customerservice@lfb.org www.lfb.org

EU S.14 Frihet i stället för EU Av Henrik Alexandersson Det är lätt att kritisera EU för att vara en byråkratisk koloss, odemokratisk och med växande avstånd mellan medborgare och makthavare. Men vad är egentligen alternativet? Jag älskar Europa. Mångfalden, städerna, vyerna, köken, folken... Och jag älskar den fria rörligheten. Människor får bo och arbeta var de vill, varor rör sig fritt på en inre marknad, tjänster kan erbjudas över gränserna och den som vill kan placera sitt kapital i projekt i andra länder. Just därför avskyr jag EU. Centralstyrningen och likriktningen går långt bortom den harmonisering som kanske kan vara på sin plats för att göra en inre marknad möjlig. Alla förväntas rätta in sig i ledet och Bryssel menar att en storlek skall passa alla. Den fria rörlighet som var EU:s lockvara mot folket är nu i stället utsatt för ständigt krypskytte. Mellanstatligt samarbete Så, vad skall EU då vara? Det ideala vore ett frivilligt mellanstatligt samarbete utan central administration eller någon överstatlig styrning att tala om. Men det är inte vad våra politiker lägger in i begreppet. De ser samarbete mellan Europas stater som att man bygger upp enhetliga regelverk och en gemensam förvaltning, på slutna möten. Eller också skulle man kanske kunna tänka sig något slags federal approach (även om en sådan till sin natur är mer centralistisk). Men i så fall bara om det handlar om en federalism som sätter demokrati, decentralisering och frihet i främsta rummet. Den visionen kanske existerar hos någon enstaka ung CUF:are men finns för övrigt inte heller på kartan. EU-federalism är i Foto: Gage Skidmore verkligheten lika med mer överstatlighet, mer kommandoekonomi och mer byråkrati. Ett annat samarbete Så i praktiken finns det ingen bra, realistisk alternativ vision om EU på bordet. Det är tragiskt. Ett europeiskt samarbete skulle nämligen kunna bli riktigt bra om det byggde på frivillighet, öppenhet och mångfald. Genom att utnyttja medlemsstaternas olikheter och institutionella konkurrens skulle ett sådant samarbete kunna ge oss en stabil och framgångsrik gemensam marknad. Men det är alltså inget som har med dagens EU att göra. EU-skutan seglar i allt farligare vatten. Rorsmännen är många, oense och inte speciellt kompetenta. Alla är surrade vid samma mast. Vem som helst kan se att detta inte är bra. Det kloka vore att ta första bästa tillfälle att lämna skutan. Gärna tillsammans med britterna vilket skulle ge oss en möjlighet att förhandla fram rimliga villkor som lyfter ut oss ur det politiska Europaprojektet, men som håller fast vid den inre marknaden och den fria rörligheten. Att vara emot överstatlighet och centralstyrning, men för frihandel och öppenhet det är den rimliga positionen. Även om till exempel den svenska borgerligheten kommer att försöka påstå något annat. Att låta Sverige lämna EU vore inte att svika Europa. I stället är det dagens imperiebyggande, storhetsvansinne och arroganta inkompetens som kväver idén om europeiskt samarbete. Det måste man förmodligen vara politiker för att inte förstå. Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande

EU S.15 Att låta Sverige lämna EU vore inte att svika Europa. I stället är det dagens imperiebyggande, storhetsvansinne och arroganta inkompetens som kväver idén om europeiskt samarbete. Det måste man förmodligen vara politiker för att inte förstå. Är det bara en händelse att EU-parlamentets byggnad i Strasbourgh ser ut som en kuliss till en dystopisk Science Fiction-film?

S.16 Ekonomi Därför är inte euron liberalernas valuta Av Joakim Kämpe Johan Norberg sällar sig till raden av personer som skrivit böcker om den nuvarande krisen med sin nyutgivna bok Eurokrasch. Bokens undertitel är En tragedi i tre akter, och tyvärr är det just vad boken är: en tragedi. Det är en bok som beskriver mer än den analyserar eller förklarar, och det lilla den förklarar är tyvärr för det mesta felaktigt. Boken är utformad som en kronologisk berättelse från eurons uppståndelse till dagens kris och det sannolikt stundande fallet. En stor del av boken verkar vara baserat på artiklar och ledare från journaler och tidningar så som The Economist, Financial Times, Wall Street Journal och så vidare, och det är sannolikt detta som ger boken sin reportagekänsla. Vi får reda på vem som sade vad till vem och när det skedde, samt diverse bakom kulisserna-skvaller, som att en italiensk kommissionär brast ut i gråt under en förhandling och att en annan blev så agiterad att han blev av med en tandkrona. Det är uppenbart att Norberg fascineras över det politisiska spelet, och det är möjligt att andra också tycker att det är intressant att läsa om. Jag tillhör dock inte denna skara. Olika synsätt Sparsamt utspritt i detta reportage finns emellertid ett fåtal bitar av verklig analys och försök till förklaringar. Tyvärr lyckas de inte ge en samlad bild, och Norberg uppvisar heller aldrig en verklig förståelse för det grundläggande problemet. Han verkar mest rapportera vad olika tyckare, och i vissa fall ekonomer, påstår utan att själv vilja ta ställning. Det lämnar oss med en kronologisk och något förvirrad berättelse om den nuvarande krisen där de teoretiska och förklarande delarna för det mesta är lika otillfredsställande som resten av boken. Det bör dock erkännas att jag tittar på boken genom österrikiska glasögon, medan Norberg verkar se det mesta genom Friedmans och Chicago-skolans glasögon vilket givetvis innebär att våra synsätt radikalt skiljer sig åt. Boken innehåller dock ett antal konstigheter som jag inte kan låta bli att ta upp. Den österrikiska ekonomiska skolan nämns egentligen endast en gång, men då lyckas Norberg både förvränga och missförstå den. Han skriver att den österrikiska ekonomiska skolan menar att priser bör stiga och sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan och att i goda tider stiger priserna (sid. 42, min kursiva stil). Jag måste erkänna att jag har läst detta stycke några gånger, men jag kan faktiskt inte alls förstå vad författaren menar eller var han har fått det ifrån. Först och främst, att priser bör stiga eller sjunka i enlighet med tillgång och efterfrågan är ett konstigt påstående. Det är som att säga att vi på jorden bör ha gravitation. Bör har inget med saken att göra, det är så. Vidare, även om jag är ett stort fan av den österrikiska ekonomiska skolan är det ju knappast så att lagen om tillgång och efterfrågan har sitt ursprung i, eller existerar enbart inom, österrikisk ekonomi. Dessutom har jag svårt att förstå hur Norberg kan tillskriva den österrikiska ekonomiska skolan påståendet att priser stiger i goda tider. Priser styrs av tillgång och efterfrågan. Allt annat lika kan således priser endast stiga när efterfrågan på en vara ökar mer än tillgången, dvs. då fler jagar mindre. Med andra ord blir färre behov tillfredställda. Men är detta något som kännetecknar goda tider? Självklart inte. Goda tider kännetecknas istället av att mer blir tillgängligt för fler. Det innebär med andra ord att priserna sannolikt skulle tendera att sjunka, inte stiga. Det enda sättet vi kan få Norbergs påstående att på något sätt verka rimligt är om vi tar för givet att staten prånglar ut nytryckta pengar på marknaden. Men detta är ju knappast en effekt av en fri marknadsekonomi utan det har helt och hållet att göra med statliga marknadsinterventioner mer specifikt, valutamanipulation. Och det är dessa interventioner som sedan leder till den så kallade konjunkturcykeln. Även beträffande konjunkturcykeln uppvisar Norberg en djup oförståelse för vad det verkliga problemet är. Vi får heller aldrig en tillfredsställande förklaring till krisens verkliga orsaker. Om Norberg hade lyckats röra sig bort från den mytiska bokstaven K och i stället förstått österrikisk kapitalteori och det faktum att en ekonomis produktionsstruktur består av flera led - ömsesidigt beroende av varandra samt förankrade i tidens förlopp hade han kanske insett att krisen inte alls har att göra med en aggregerad efterfrågekollaps (sid. 66). Det är inte så att alla konsumenterna helt plötsligt och kollektivt börjar efterfråga mindre av allt, som vore de slavar under djuriska andar. Snarare är det så att det som enskilda konsumenter efterfrågar inte produceras, och att det som produceras inte är det som efterfrågas av enskilda konsumenter. Då man rör sig på en högt aggregerad nivå är det lätt att missa Foto: Sofia Nerbrand

Ekonomi S.17 Man skulle dessutom kunna tro att en bok som handlar om problemen med en centraliserad fiat-valuta skulle innefatta i alla fall en kort diskussion om guld, men så är icke fallet. Faktum är att guld endast nämns en enda gång i boken, och då är det i ett citat. Men många av de problem som Norberg tar upp med euron skulle inte vara problem under en guldmyntfot. detta, men vi får aldrig glömma att det vi som ekonomer studerar är individer och deras handlingar. Endast individer tänker och agerar, men individer får ingen plats i K. Att förstå denna enkla lärdom hade kanske även inneburit att Norberg inte hade rekommenderat ett igångsättande av tryckpressarna. Han skriver att penningmängden har rasat i och med krisen och ett sådant ras [...] riskerar att föra in Europa i en depression. [Centralbanken] bör då öka penningmängden (sid. 125). Detta, menar Norberg, är endast tänkt att återskapa något som tidigare fanns där. Men detta är ett högst selektivt sätt att se på saken. Tvärtemot vad Norberg verkar tro är det depressionen som är medicinen, dvs. vägen ut ur krisen. Problemet grundlades innan depressionen blir ett oundvikligt faktum, och det är den så kallade boom-fasen och dess orsaker som är det verkliga problemet som behöver åtgärdas. Det Norberg verkar mena är att vi löser problemet genom att fylla den nyvakne och bakfulle festnissen med mer alkohol i ett försök att undvika bakfyllan (för att använda en frekvent förekommande men förenklad och i vissa delar missvisande analogi). Detta påstås vara problemfritt eftersom vi bara återskapar den alkohol som tidigare fanns där. Som sagt är detta ett högst selektivt synsätt. Att växla mellan rus och bakfylla är inget som ligger i saker och tings natur, utan det har istället verkliga orsaker, som dessutom går att undvika. Vi kan inte börja med att studera festnissen klockan 1 på natten då han är redlöst berusad, dansar på borden och sjunger Thåström tills rösten går sönder, och sedan dra slutsatsen att detta är hans normaltillstånd. Om vi ska förstå skeendet måste vi fråga oss varför festnissen till att börja med är redlöst berusad, och sedan blir bakfull. Och när vi gör det inser vi snart att det var den föregående kvällens alkoholintag som skapade ett artificiellt rus, vilket sedan förutsägbart nog resulterade i en tung baksmälla. Norbergs av Friedman ärvda men ändock selektiva synsätt gör att han rekommenderar något som inte alls skulle rädda ekonomin. Det skulle endast försena det oundvikliga och samtidigt förvärra det. Exemplet med Japan, där den politik som Norberg rekommenderar har prövats, bidrar med ett alldeles utmärkt empiriskt exempel. 1 Man skulle dessutom kunna tro att en bok som handlar om problemen med en centraliserad fiat-valuta skulle innefatta i alla fall en kort diskussion om guld, men så är icke fallet. Faktum är att guld endast nämns en enda gång i boken, och då är det i ett citat. Men många av de problem som Norberg tar upp med euron skulle inte vara problem under en guldmyntfot. Rothbard sade en gång i tiden att en av världens viktigaste lärdomar var lärdomen att pengar är en handelsvara. 2 Pengar är närmare bestämt en handelsvara 2 som över tid utvecklas till ett allmänt accepterat bytesmedel. 3 När man inser detta inser man också samtidigt att de allra bästa pengarna skulle vara de pengar som inte bara är allmänt utan snarare universellt accepterade. Mycket diskussion i boken fokuserar på problemen med en gemensam valuta, men detta är endast problem för att vi idag har ett system av fiat-valutor. Det är möjligt, till och med sannolikt som Hayek hävdade, att det under ett fiat-system inte är gynnsamt att ha en gemensam fiat-valuta eftersom den skulle skötas sämre än nationella valutor. 4 Men därifrån kan vi inte alls dra slutsatsen att det inte är gynnsamt att ha gemensamma pengar. Pengars funktion är ju just att de är gemensamma. Problemet står med andra ord inte alls att finna i gemensamheten i sig utan snarare i dagens fiat-system. Varupengar, som ex. guld och silver, har inga av fiat-systemets problem förknippade med sig, och dessutom erbjuder de en mängd fördelar. Som Mises sade är guldmyntfotens främsta fördel att den helt och hållet tar bestämmandet av pengarnas köpkraft ur politikernas händer. 5 Det är således högst olyckligt att Norberg knappt ens nämner marknadens valuta. Det skulle även ha varit intressant att se en verklig och grundlig kritik av dagens bank- och penningsystem. Nåväl, detta var bara en liten del av min kritik av Norberg. Boken i stort var en besvikelse. Annat jag har läst av Norberg har varit klart bättre, även om hans förälskelse i Friedman och Chicagoskolan gör att han förlitar sig alltför mycket på statistik och siffertrixande för min smak. I denna bok är statistik- och sifferfetischismen tack och lov inte lika närvarande. Dock är det

S.18 Ekonomi teoretiska ramverket väldigt otillfredsställande. Det är trist, för Norberg kan göra bättre än så här. Avslutningsvis vill jag rekommendera Norberg, och för all del även den seriösa studenten av den nuvarande krisen och av problemen med euron specifikt och papperspengar i allmänhet, att läsa Philipp Bagus The Tragedy of the Euro och Papperspengars kollaps av Detlev Schlichter. Båda dessa böcker uppvisar en betydligt djupare förståelse för både den ekonomiska vetenskapen som sådan och den nuvarande krisen. Avslutningsvis kan jag inte låta detta tillfälle gå till spillo utan att rekommendera Human Action av Ludwig von Mises. Oavsett om man tycker att Mises har rätt eller fel har ingen seriös student av den fria marknadsekonomin råd att förbise denna bok. Läs den. Läs den sen en gång till. Älska eller hata den. Men läs den. Joakim Kämpe är vice ordförande och redaktör på Ludwig von Mises-institutet i Sverige 1 Powell, Benjamin, Explaining Japan s Recession, Quarterly Journal of Austrian Economics, Sommaren 2002, Vol. 5, Nr. 2, sid. 35 50. En version av denna artikel finns också tillgänglig online på: http://mises.org/ daily/1099 2 Rothbard, Murray, What has government done to our money, (Ludwig von Mises Institute, Auburn, Al., 1963;2008), sid. 15. 3 Mises, Ludwig von, Theory of Money and Credit 4 Å andra sidan, fråga ex. spanjorer och greker hur de upplevde de konstanta devalveringar som var ett stående inslag i deras regeringars penningpolitik innan euron. De skulle sannolikt inte hålla med. 5 Mises, Ludwig von, The Theory of Money and Credit (Liberty Fund, Indianapolis, Ind., 1912; 1981), sid. 456. I n ä s t a n u m m e r : Nyliberalen fyller 30 Missa inte denna unika händelse!

Valanalys S.19 Valframgång för Libertarian Party Av Henrik Bejke Libertarian Party, med tidigare New Mexico-guvernören Gary Johnson som presidentkandidat, nådde stora framgångar i det amerikanska presidentvalet 6 november 2012. Partiet brukar vanligtvis nå ett röstetal mellan 300 000 och 500 000 röster men i detta valet fick man klart över en miljon röster. Det är det största antalet röster någonsin och i procent av hela befolkningen har bara en av partiets presidentkandidater gjort bättre ifrån sig. 1980 fick Ed Clark 1,1 procent av rösterna vilket är något bättre än Johnsons 0,99 procent 2012. Det finns flera orsaker till partiets framgångar i valet, dels har man fått draghjälp av att en av partiets tidigare presidentkandidater varit en av Republikanska Partiets kandidater, dels det kraftiga stödet för Tea Partyrörelsen, men också Gary Johnsons personliga popularitet i såväl hans hemstat New Mexico som i övriga delar av landet. Genom sina insatser som guvernör visade han att det faktiskt går att föra en ansvarsfull ekonomisk politik, något som många av Libertarian Partys kritiker hävdat bara varit en utopisk dröm. Libertarian party s valresultat År Kandidat Röster Procent 1972 John Hospers 3 674 1976 Roger MacBride 172 553 0,21 procent 1980 Ed Clark 921 299 1,10 procent 1984 David Bergland 228 111 0,25 procent 1988 Ron Paul 431 750 0,47 procent 1992 Andre Marrou 290 087 0,28 procent 1996 Harry Browne 485 798 0,50 procent 2000 Harry Browne 384 516 0,36 procent 2004 Michael Badnarik 397 265 0,32 procent 2008 Bob Barr 515 088 0,40 procent 2012 Gary Johnson 1 274 163 0,99 procent

S.20 Skola Den förbjudna undervisningen Av Daniel Fjellström Vad är hemundervisning och vad är så hemskt med det att svenska politiker anser att det måste vara förbjudet? Första gången jag hörde talas om hemundervisning var på Freedom Fest i Stockholm 2011. Jag kände bara till det som ett vagt begrepp: Hemundervisning var väl sådant som religiösa fanatiker i USA sysslade med? En av de inbjudna talarna var ordföranden för Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige (ROHUS), Jonas Himmelstrand. Efter Freedom Fest var konsensus bland mina vänner att Himmelstrands tal var det klart bästa, mest lärorika och engagerande. Jag har sedan dess haft privilegiet att vid ett flertal tillfällen lyssna på Jonas Himmelstrand tala om familjepolitik och hemundervisning. Hemundervisning har blivit en viktig principfråga för mig, trots att jag själv inte har några barn. Varför är det en viktig fråga? Är det inte bara en i raden av obskyra frågor som endast libertarianer bryr sig om? Till att börja med definierar den vem som i grunden är ansvarig för barnens utbildning och uppfostran föräldrarna eller staten. Frågan illustrerar även hur pass extrem svensk familjepolitik faktiskt är. Våra barn offras på det myrdalska altaret som såväl socialister som borgare numera tillber. Vad är hemundervisning? Vad är och hur fungerar hemundervisning? Hur kommer det sig att det inte bara är likvärdigt med vanlig skola utan faktiskt bättre? Och kanske framför allt: varför vill svenska staten förbjuda det och vad har den nya skollagen fått för konsekvenser? Hemundervisning är den snabbast växande undervisningsformen i västvärlden. Det är en fullt accepterad form av pedagogik i alla demokratier med undantag för Tyskland vars skollag härrör från 30-talet då alla tyska barn tillhörde Tredje riket, och Sverige med Jan Björklund vid rodret. Hemundervisning som pedagogisk form är även skyddad av Europakonventionen som Sverige har undertecknat. Till skillnad från vad de flesta tror är det inte enbart religiösa som hemundervisar. De som hemundervisar av religiösa orsaker är faktiskt i minoritet, och i Sverige i kraftig minoritet. De flesta gör det av pedagogiska orsaker. Skola som pedagogisk form passar inte deras barn och de vill pröva något annat. Inte sällan rör det sig om barn med speciella behov som inte mår bra i en så pass otrygg miljö som skolan är. Efter att ha provat alla skolans insatser, men utan resultat, tar föräldrarna sitt barn ur skolan. Det är då tanken på hemundervisning dyker upp, och efter att ha upplevt de fantastiska resultaten kan föräldrarna inte tänka sig att byta ner sig till skola igen. Argument för och emot Det huvudsakliga argumentet från personer som Jan Björklund och hans gelikar är att föräldrar utan lärarutbildning omöjligen kan erbjuda fullgod utbildning till sina barn. Särskilt med tanke på mängden ämnen som ska läras ut. Det andra argumentet gäller barnens sociala utveckling. Utan skolgång skulle den hämmas. Båda dessa påståenden är felaktiga. Det första argumentet utgår från premissen att hemundervisning är skola hemma, vilket är helt felaktigt. Hemundervisning fungerar enligt helt andra pedagogiska premisser än skola. Precis som det finns olika pedagogiska modeller i skolan, finns det pedagogiska modeller som inte innebär skolundervisning. Exakt vad det är som gör hemundervisning till en så bra pedagogisk form är inte fullständigt klarlagt, men den som framlagt den mest troliga teorin är den kanadensiska neurobiologen Gordon Neufelt, som menar att det viktigaste vid inlärning inte är en certifierad lärare utan en trygg miljö med närhet till vuxna som barnen kan knyta an till. Det stimulerar barnens naturliga nyfikenhet och vilja att lära sig. Skolans stela system med specifika lektioner på specifika tidpunkter motverkar denna naturliga nyfikenhet. Hemundervisning däremot är ett ständigt lärande under hela dagen i olika miljöer. Inte bara katederundervisning med korvstoppning. Hemundervisning uppmuntrar barn att lära sig lära. När det gäller frågan om hemundervisning och barns socialisering utgår kritikerna från att barn som inte går i skolan inte får träffa andra människor och därmed inte socialiseras. Det

Skola S.21 Svensk familjepolitik från och med 70-talet är extremistisk och har visat sig oerhört skadlig för våra barn. Den disfunktionella skolan och den inom kort påtvingade dagisfabriken är två exempel på det. De familjer som vill välja ett annat sätt motverkas. Det är inte underligt att hemundervisare i Sverige har motarbetats och till och med trakasserats. är sant att hemundervisade barn inte träffar lika många barn, men däremot umgås de med fler vuxna, vilket är en mer naturlig form av mänsklig interaktion. Under hela våra liv (förutom i skolan) umgås vi över åldersgränserna. Att barn spenderar så mycket tid med andra barn och därmed de facto uppfostras av personer som inte är mogna uppgiften skapar emotionella problem. Hemundervisade barn som har uppfostrats och umgåtts med vuxna visar prov på en högre grad av mognad och empati. Självfallet umgås även hemundervisade barn med andra i samma ålder. Idrottslag, orkestrar, körer, dans och scouter är bara några få exempel på de otaliga aktiviteter som finns. Till skillnad från skola är dessa aktiviteter dessutom frivilliga och barnen behöver därmed inte umgås med personer de inte vill umgås med. Forskningsstöd 1998 gjorde Dr Lawrence Rudner, vid University of Maryland, den hittills största studien på hemundervisade barn. Dr Rudners resultat är lika tydliga som de är slående: Hemundervisade barn har inte bara likvärdiga akademiska och sociala resultat som de barn som går i skola, utan faktiskt bättre. Att bli undervisad av en utbildad lärare i en skola ger ingen fördel framför att bli undervisad av sina föräldrar hemma. Även i de fall då föräldrarna själva är lågutbildade. Universitet i USA söker aktivt efter hemundervisade barn då deras förmåga till inlärning och kritiskt tänkande passar väl för högre studier. Men om det är så tydligt att hemundervisning till och med är bättre än skola, såväl kunskapsmässigt som socialt, varför har då Sverige som första demokrati (Tyskland var ingen demokrati när deras skollag skrevs) förbjudit det? Om man är välvillig kan man spekulera i att det handlar om ett enormt misstag baserat på okunskap och fördomar. Att politiker ofta stiftar lagar och fattar beslut utan att förstå konsekvenserna därav är inget nytt. Jag tror dock att beslutet i det här fallet består av lika delar dunkel ideologi. Som jag tidigare har nämnt väger det myrdalska arvet tungt i Sverige. Utgångspunkt för såväl socialister som borgare är att familjen som institution är ett problem, är farlig för såväl barn som kvinnor och därmed ska motverkas. Svensk familjepolitik från och med 70-talet är extremistisk och har visat sig oerhört skadlig för våra barn. Den dysfunktionella skolan och den inom kort påtvingade dagisfabriken är två exempel på det. De familjer som vill välja ett annat sätt motverkas. Det är inte underligt att hemundervisare i Sverige har motarbetats och till och med trakasserats av Socialstyrelsen, som används som en politisk poliskår mot hemundervisande familjer. Även innan den nya skollagen. Sverige har betydligt färre hemundervisande familjer per invånare än våra nordiska grannländer där hemundervisning är en fullt accepterad form av undervisning. Ett extremt fall Det kanske mest extrema fallet är bortförandet av Domenic Johansson på Gotland. På väg till Indien bordades flygplanet av beväpnade poliser som tog Domenic från hans föräldrar. Det här skedde 2010, och Domenic hålls fortfarande ifrån sina föräldrar. Hemundervisning hade alltså aktivt motarbetats redan innan den nya skollagen trädde i kraft. Ständiga avslag på begäran att få hemundervisa var normen, och i och med skollagen 2010 är det alltså förbjudet. Som konsekvens av denna lag har ett tiotal familjer flytt från Sverige och gått i exil i något av våra grannländer. De flesta flyttade till Åland. Vissa flyttade på grund av upprepade trakasserier medan andra flydde så snart lagen trädde i kraft då de förstod vad som väntade. År 2012 måste alltså svenskar gå i landsflykt för att kunna följa sina hjärtan och ge sina barn en utbildning med den pedagogiska modell som passar just deras barn bäst. Även Kristdemokraterna, som påstår sig värna familjerna, svek de hemundervisande familjerna och röstade för den nya skollagen. Allt för Alliansens sammanhållning och makt för maktens skull. Den nya skollagen och sättet på vilket de hemundervisande familjerna har blivit behandlade visar även på behovet av ett frihetligt alternativ i svensk politik. Attackerna på familjen är även attacker på individen. Precis som starka och självständiga individer är också starka och självständiga familjer ett hot mot en statsmakt som har överskridit sina legitima uppgifter och befogenheter. Daniel Fjellström är aktiv i Liberala partiet

Recensioner S.22 Rubrikernas man Hans Li Engnell Fredrik Loberg, Håkan Juholt Utmanaren. Vad var det som hände?, ETC Förlag 2012. Häftad 267 sidor. ISBN 978-91- 85949-36-6 Håkan Juholt valdes till Socialdemokraternas partiordförande den 25 mars 2011. Redan den 21 januari 2012 höll han presskonferens i sin hemstad Oskarhamn och avgick. Tiden i S-toppen blev hektisk och rekordkort. I efterhand framstår Håkan Juholt som en smått obegriplig felsatsning. Det är otroligt hur det gamla maktpartiet som styrt Sverige i så många år och blivit närmast synonymt med regeringsmakten, på bara några år kunde hamna så galet. Först valde det Mona Sahlin till partiordförande, en person som inte var gillad ens av sina egna och skrämde bort väljare som själva definierade sig som socialdemokrater. Efter valfiaskot 2010 och många nej, tack senare valdes Håkan Juholt, en person helt utan regeringserfarenhet och vars tyngsta politiska uppdrag var erfarenhet från Försvarsutskottet och att nästan ha blivit partisekreterare. Såväl Göran Persson som Mona Sahlin valde bort honom för tyngre uppdrag när de ledde partiet tydligen av goda skäl. Men i mars 2011 stod han ändå där som nyvald partiordförande för Socialdemokraterna. Hur gick det till? Fredrik Loberg sökte svaret på frågan. I boken avslöjas egentligen inte så mycket som inte redan kunnat följas i medierna. Juholt blev en kompromisskandidat som ingen egentligen tyckte var den bäste men som heller inte var så kontroversiell som Thomas Östros eller Mikael Damberg och därför inte mötte hårt motstånd från något håll. Månne betraktades han också som en skön motsats till den mer nedtonade och, enligt vissa kritiker i partiet efter den misslyckade valrörelsen, lite oengagerade Mona Sahlin. Men det stöd Juholt sade sig känna ute i landet fanns inte i Stockholm. Håkan Juholt själv verkar närmast ha varnat sina supporters för att han skulle svara ja om han fick frågan. Peter Akinder, ledarskribent på Östran/ Nyheterna och tidigare pressekreterare åt Göran Persson, menar att Håkan Juholts lojalitet med partiet gjorde att han sade ja. Det var snarare känslan att man inte kan säga nej än viljan att säga ja. Mitt under slutprocessen åker Juholt till Afghanistan för att i egenskap av Försvarsutskottets ordförande besöka de svenska soldaterna på plats. På hemresan, i luftrummet någonstans över Ryssland, fick han samtalet. Juholt kunde inte hålla tillbaka vad som just hade hänt och det som beskrivs säger ganska mycket om hur dåligt förberedd han var för uppdraget. Lars Ohly berättar hur Juholt satte sig i sätet bredvid honom och ställde frågan hur är det att vara partiledare, egentligen? Det går inte tvivla på Juholts engagemang och politiska patos. Att smuggla in politiskt material till den vitryska oppositionen är något som både Reinfeldt och Löfven saknar på sitt CV. Men det gjorde honom inte bättre förberedd på att leda ett parti. Mediedrevet Mediedrev är otäcka. Obehagliga. Alla minns bilderna av hur Gudrun Schyman följdes av smattrande kameror efter att ha fått sparken som vänsterledare. Vissa gör sig lite mer förtjänta av dem än andra, men det som drabbade Håkan Juholt under hösten 2011 och fram till hans avgång var något annat. Givet hans synder var drevet tämligen oproportionerligt. En partiledare har nog sällan blivit så hånad och tillintetgjord tidigare även i public service och av respekterade journalister. Givetvis var det huvudsakligen Juholt själv som möjliggjorde drevet genom att klanta till det. Det fanns vissa förhoppningar om att svensk politik skulle bli lite roligare när Mona Sahlin lämnade över till Håkan Juholt. Visst fick de politiska debatterna en liten skjuts, men Juholts oförmåga att tona ned sin yviga personlighet eller ta hjälp av personer som kunde hålla honom i styr när det behövdes bäddade snart för bekymmer. Partiet tycktes hela tiden vänta på nästa smäll. Någon högt uppsatt person i partiet spred felaktiga uppgifter till media som bidrog till att utmåla Håkan Juholt som en fuskare och lögnare i fall efter fall. Juholt säger i boken att han har en ganska klar bild av vem det var. Men vem vill han inte säga. Scoopet uteblir. Hans motståndare pekas ut men vi får aldrig veta exakt vilka som läckte till medierna, trots att Juholt tror sig veta. Någon revanschistisk eller bitter bok är det alltså inte. Men därmed tappar jag som läsare även en del av intresset. Håkan Juholt fajtades i månader mot mediedrev, egna klavertramp och insåg alldeles för sent att han behövde formera ett eget starkt lag som mur mot alla interna motståndare. Juholt var därmed inte bara aningslös utåt utan också inåt. Han spelade det partitaktiska spelet alldeles för dåligt. Den trånga partiledarkostymen passade honom illa. Förtroendet eroderades. Juholt har rätt i att medan KD:s Göran Hägglund kan få en tredjedel av medlemmarna emot sig i en omröstning om partiledarskapet och leende gå därifrån med segern, kan en socialdemokratisk ledare inte vara tillnärmelsevis så ifrågasatt och samtidigt sitta kvar. En öl? Det görs emellanåt förtroendemätningar som utifrån frågor om vem vi helst vill ta en öl med ska visa på vilka politiker vi tycker verkar vara mest sympatiska. Lars Ohly låg alltid illa till i de där mätning-

Recensioner S.23 arna. Reinfeldt brukade få bättre betyg. Men om jag måste välja mellan att ta en öl med Juholt eller Reinfeldt blir valet solklart det förstnämnda. Samtidigt var det omöjligt att se karln som statsminister. Däri ligger en av många förklaringar till att det gick som det gick för Håkan Juholt under den korta men intensiva tiden som partiledare. Han var aldrig uppgiften mogen. Hans Li Engnell är bloggare och redaktör för Nyliberalen Intelligent om intelligensen Av Henrik Alexandersson Johan Norberg, Hjärnrevolutionenn: Varför din intelligens påverkar allt du gör och allt du gör påverkar din intelligens, Natur & Kulturs förlag 2012. Inbunden, 272 sidor. ISBN 978-91-27-13150-7 Johan Norbergs populärvetenskapliga bok om hjärnan och om vår intelligens lämnar läsaren med mycket att fundera över. Mänsklighetens intelligens ökar, generation för generation. Intressant nog gäller detta framför allt förmågan att hantera abstrakt information och abstrakta uppgifter. Samtidigt finns det skäl att anta att bredden i språket krymper. Se där, något för alla som arbetar med information att ta sig en funderare kring. Det som kallas intelligens är egentligen många olika förmågor, som är olika utvecklade hos olika människor. Norberg pekar samtidigt på att hjärnans olika förmågor inte alls är så inlåsta som många tidigare trott. Mycket kan tränas och förändras, ibland på förbluffande kort tid. Hjärntransformation Detta är, Norbergs vana trogen, ett positivt budskap. Så gott som alla människor kan utvecklas och skall inte låsas fast vid en viss uppmätt intelligens eller förmåga, vid ett visst tillfälle. Bara genom att vi vistas i ett modernt, uppkopplat informationssamhälle förändras våra hjärnor vare sig vi vill det eller ej. Mörka tankar Intelligens, begåvning och egenskaper används ofta som måttstock när staten griper in. Det är här vi finner grunden för mörka kapitel i vår historia, som de tvångssteriliseringar som förekom ända fram under senare delen av 1900-talet. (Den sociala ingenjörskonst som ligger bakom sådant förknippas hos oss ofta med makarna Myrdal, men kan även återfinnas hos bland andra Keynes.) Hela ämnet intelligens är ett politiskt och filosofiskt minfält. Här finns frågan om betydelsen av arv kontra miljö; det eviga diskussionsämnet om hög- respektive lågpresterande elever i skolan; betydelsen av intelligens för ett lands konkurrenskraft och inte minst frågan om olika etniska gruppers intelligens, som inte nödvändigtvis leder dit man skulle kunna tro (eller frukta). Möjligheter och risker Och om inte det räcker, har vi alla de frågor om intelligens och våra hjärnor som den tekniska utvecklingen ställer. Här finns fantastiska möjligheter för funktionshindrade att leva ett rikare liv. Denna teknik kommer även att ge vanliga människor fler färdigheter och göra oss mer (kanske ständigt) uppkopplade. Möjligheterna ter sig oändliga. Liksom riskerna, om man till exempel ser till sårbarhet, övervakning och brottslig verksamhet. Frågeställningarna tangerar de som till exempel Cory Doctorow ställer om människors tekniska hjälpmedel och deras egen kontroll av de samma. Snedstegande politiker hukar i vassen Johan Norberg har som vanligt levererat en intressant och tillgänglig bok. Men även om den är späckad med fakta och referenser, ställer den ovanligt många öppna frågor. Vilket i sammanhanget är en bra sak. Detta är ett område som våra makthavare måste närma sig med största möjliga försiktighet och ödmjukhet, om de alls skall lägga sig i. Snedsteg kan få mycket stora och oförutsedda konsekvenser. Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande

S.24 Recensioner Vår tids rättsskandal Hans Li Engnell Hannes Råstam, Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare, Ordfront 2012. Inbunden 404 sidor. ISBN 978-91-7037-604-7 I ett av polisens förhörsrum sitter en förhörsledare och en man mittemot varandra. Mannen, som är nära gråten, har just erkänt mordet på en ung kvinna som hittats strypt. Polisen frågar var det skedde och får svaret att det skedde i badkaret. Nu vill han veta varför mannen mördade kvinnan. Hon var oren. Väldigt oren. Så minns du hur många gånger du högg henne? Åttiosju. Du... Bege dig härifrån, för fan. Jag har ett jobb att sköta. Scenen är från filmen Copycat (1995) och poppar upp i mitt minne när jag läser Hannes Råstams bok om den påstådde seriemördaren Thomas Quick. Den sätter fingret på två saker: Dels att det inte är ovanligt att personer kontaktar polisen och erkänner uppmärksammade brott. Dels att om bara den svenska polisen bemött Quicks lika märkliga historier på samma kyliga sätt som i Jon Amiels film hade oändligt mycket lidande besparats. I stället gjorde de precis tvärtom och kämpade för att anpassa verkligheten till Quicks fantasier. Resultatet blev en vårdoch rättsskandal som kommer att förfölja Sverige för alltid. En granskande journalist I fallet Thomas Quick har det alltid funnits två sidor. De som trott på hans berättelser och så tvivlarna, de som hela tiden hävdat att han fabulerat. SVT-journalisten Hannes Råstam tillhörde ingendera när han, lite av en slump, började granska Quickärendena. Intresset för rättssäkerhetsfrågor hade Råstam haft länge. Han hade presterat granskning efter granskning: Fallet Osmo Vallo, som avled under ett polisingripande, därefter polisens agerande under Göteborgskravallerna, den felaktigt incestdömde pappan i fallet Ulf och de ungdomar som erkänt sig skyldiga till bränderna i Falun på 1970-talet. I det sistnämnda fallet skapades ett intresse för falska erkännanden som, skulle det visa sig när Råstam dök djupare i ämnet, är betydligt vanligare än vad vi vill tro. Fallet Quick börjar egentligen med en kort kommentar till en vårdare på en bevakad permission. I solskenet på stranden frågar Quick plötsligt hur de skulle reagera om han berättade att han gjort sig skyldig till något riktigt grovt. Vårdaren tar med sig Quicks ord tillbaka till avdelningen. Snart är cirkusen igång och polisen delger Quick misstanke om ett första mord. Polisassistenten Seppo Penttinen vid Sundsvallspolisen och åklagare Christer van der Kwast, som mest ägnat sig åt ekobrottslighet och hastighetsöverträdelser, skulle sköta utredningen om Sveriges förste seriemördare. Men först måste alla erkännanden leda till konkreta fynd. Här började bekymren. Råstams bok är skakande läsning. Ändå blir det skruvade och galna som sker på Säter någonstans logiskt. Sture Bergwall satt på en psykiatrisk avdelning bland grova våldsbrottslingar och flyttades sedan till en öppen avdelning direkt bredvid. Han noterade hur Åmselemördaren Juha Valjakkala åtnjöt respekt bland personalen. Patienternas status avgjordes av vilka brott de begått och hur intressanta deras levnadshistorier var. Bergwall vann uppskattning med sina erkännanden. Här skedde en växelverkan, ty i takt med att monstret Quick föddes växte också all personal runt honom i betydelse. Thomas Quick var ju något alldeles unikt i rättshistorien. 13 fel på tipset Skapandet av Quick kan också ses ur ett bredare perspektiv. Bergwalls förvandling till seriemördare skedde inte i ett vakuum utan i samband med en seriemördarvåg i både film och litteratur. Intresset för seriemördare var kort sagt på topp och Bergwall själv läste på. Idén att bortträngda minnen kunde återskapas genom terapi ansågs inte som hokus pokus i Sverige. Quick vallas till påstådda brottsplatser, har ofta 13 fel på tipset när det gäller att beskriva offrets utseende och klädsel samt vägen till mordplatsen men får god hjälp av polis, advokat och terapeuter. Rekonstruktioner som visar att han inte har en aning om vare sig mordplats, offer eller omgivning görs om tills Quick har fått tillräckligt med upplysningar från polisen för att åtminstone ha några rätt. Dessa detaljer kommer sedan att beskrivas av åklagaren och alla som hävdar Quicks skuld som detaljer som bara gärningsmannen kan ha haft tillgång till. Det kanske mest skrämmande i hela Quickfallet är att rättegångssystemets hörnpelare tvåpartskonfrontationen sätts ur spel. Åklagare, advokat och expertvittnen driver alla samma tes Quicks skuld. Det saknas helt andra åsikter, trots att varje utredning är full av motsägelser och felaktigheter som tyder på att Quick ljuger. Dessa motsägelser undanhålls tingsrätterna. I utredningarna stämmer såväl polis som åklagare och advokat helt in i tesen att felaktigheter i Quicks berättelser är medvetna och ligger på det psykologiska planet. Den kanske största boven i detta drama är återgestaltningsterapin. Dessa teorier ger Quick tillåtelse att minnas fel då minnena av hans brott anses för smärtsamma att hantera. Med terapeutisk hjälp kan dessa minnen plockas fram styckevis, bearbetas i terapin och sedan

Recensioner S.25 fogas ihop till en komplett minnesbild. Som om det handlade om att laga en gammal VHS-kassett. Terapeuten Birgitta Ståhle har tillsammans med minnesforskaren Sven Åke Christiansson en stor del i att rättsväsendet lade vanlig bevisvärdering åt sidan och föll platt för deras teorier om Quicks förmåga att genom terapi återskapa barndomstrauman kopplade till brott i vuxen ålder. Efter den första morddomen, den på Charles Zelmanovits, kunde åklagare van der Kwast nöjt konstatera att traditionell bevisning i form av tekniska spår och vittnesmål inte behövts. Kriminalteknikerna hade tvärtom hävdat att det saknades spår av ett brott. Men med Quicks erkännande och några expertvittnens tillstyrkan av hans trovärdighet fann rätten det ställt utom varje tvivel att han mördat Zelmanovits utanför Piteå 1976. På Säters sjukhus driver terapeuten Birgitta Ståhle på sin patient: Orka gå vidare, Sture!. Ingen vill att Quick ska tystna nu efter sin första morddom. De vill ha mer. Och mer får de. Sammantaget kommer Quick erkänna ett trettiotal mord, flera på personer som bevisligen inte alls mördats. Åtta av dem leder till fällande domar. Fallet Thomas Quick är framför allt en rätts- och vårdskandal. Men även om det vore lätt att skylla eländet på dåvarande överåklagare Christer van der Kwast, på polisassistent och sedermera kriminalinspektör Seppo Penttinen samt på terapeuter och vårdare vid Säters sjukhus täcker det inte in hela bilden av vad fallet Quick är. Hela samhället medverkade. Även medierna, som förklarade Quick skyldig långt innan han dömts. I dag är Sture Bergwalls resningar och frikännanden notiser i pressen. Då, när han under namnet Thomas Quick erkände 30 mord, var det löpsedlar och hela uppslag om kannibalen och pojkmördaren som tog livet av både vuxna och barn, både kvinnor och män, av alla etniciteter. En kommission? Anhöriga till påstådda Quickoffer, mord som Sture Bergwall nu har frikänts från, har krävt en medborgarkommission för att gå till botten med vad som hänt. Fler och fler politiker, från alla politiska färger, ställer sig bakom en sådan. Även Hannes Råstam förespråkade ett slags kommission eftersom han inte trodde på någon självsanering. Men det är väldigt osannolikt att något ansvar kommer att utkrävas. I Sverige söker vi samförstånd, inte konfrontation. Hannes Råstam gick bort i cancer i januari 2012 och hann precis bli klar med boken. Hans för tidiga bortgång är oerhört ledsam. Råstam var inte bara landets kanske främste grävande journalist jag skulle vilja hävda att han var en av få svenska journalister över huvud taget. Det krävdes hans förmåga att helt maniskt sätta sig in i alla detaljer för att ta sig igenom 50 000 sidor förundersökningsprotokoll, alla sjukjournaler och allt annat av relevans i fallet. Jag vågar påstå att ingen annan hade kunnat göra det. Fallet Quick blev hans magnus opus. En sorgesam tanke dröjer sig kvar: Om Hannes Råstam kunde ro detta mastodontprojekt iland, vad mer kunde han då inte ha åstadkommit om han bara fått leva lite till? Hans Li Engnell är redaktör för Nyliberalen Foto: Yvonne Åsell

Recensioner S.26 Konspirationer överallt Erik Lakomaa Lars Borgnäs, Nationens intresse: Har svenska folkets vilseletts om ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme?, Norstedts 2011. Inbunden 348 sidor. ISBN 978-91-130-332-35 I juni 2008 när striden om FRA-lagen pågick som värst påstod FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson för Svenska Dagbladet att FRA genom sin spaning hade förhindrat flera attentat och diplomatiska kriser. Riksdagsledamoten Karl Sigfrid (m) begärde då ut handlingarna kring de händelser som FRA skröt om för att kunna avgöra i vilken utsträckning de var representativa. Sigfrid nekades dessa handlingar. Allt var sekretessbelagt utom just de solskenshistorier som Åkesson berättat om för SvD. För den insatte var det just i detta fall uppenbart att inget av det Åkesson skrev om kunde visa på något behov av övervakning av allas telefonsamtal och e-postmeddelanden, men frågan är ändå angelägen. Dels för att generaldirektör Åkessons artikel uppenbarligen var avsedd att påverka en pågående politisk debatt, dels för att den var vilseledande. Åkesson var sannolikt övertygad att det skulle skada honom, hans verksamhet eller till och med Sverige om riksdagsledamöter som Sigfrid fick möjlighet att utvärdera verksamheten. I hans värld skall riksdagsledamöter inte ställa frågor utan endast snällt bevilja nya anslag och ge nya befogenheter. Grisen i säcken Det finns fler exempel på när riksdagsledamöter förväntas säga ja utan att veta vad de beslutar om: Handlingar som beskriver kostnaderna för de nya Super-JAS som regeringen vill att Sverige köper, visas inte för riksdagen utan är hemliga och förvaras i kanslichefens kassaskåp. I ACTA-frågan var samtidigt enda chansen för riksdagen att informera sig att följa läckor till media. I vilken mån myndigheter eller regeringen får ljuga eller mörklägga i nationens intresse är temat för Lars Borgnäs nya bok, som behandlar dessa frågor i kontexten av utbåtskränkningarna, Palmemordet och Estoniakatastrofen. Temat är angeläget. Kan man i en demokrati undanhålla folkvalda och väljare väsentlig information? I vissa fall kan det finnas skäl att göra det. Det kan handla om pågående militära operationer eller uppgifter om att man forcerat ett annat lands kryptosystem. Många gånger använder man dock sannolikt hemligstämpeln för att dölja inkompetens eller slöseri. Det är ju trots allt samma gäng som jagade ubåtar och Palmes mördare som driver Tillväxtverket och SJ. Konspirationerna får eget liv Trots detta ser Borgnäs sekretess som närmast ett bevis på konspirationer, det gör att han ser konspirationer också där ingen konspiration finns, utan endast inkompetens eller egenintresse. Borgnäs bortser också från möjligheten att orelaterade händelser kan ha inträffat vid samma tidpunkt. Det kan mycket väl vara så att den svenska militären i hemlighet transporterade rysk krigsmateriel på Estonia då fartyget förliste, utan att transporten på något sätt hade med förlisningen att göra. Eller att polismän betedde sig skumt och/eller inkompetent i samband med Palmemordet utan att de därför låg bakom mordet. När det gäller Palmemordet argumenterar Borgnäs mycket övertygande för att Christer Petterson sannolikt inte var mördaren. Däremot är hans argument för att det var en konspiration inom polis, militär och näringsliv desto svagare. Han beskriver en rad indicier åt det hållet men indicierna är många gånger så svaga att det utifrån dessa skulle gå att peka ut ett stort antal orelaterade personer som ansvariga. Här tar Borgnäs bristerna i utredningen av mordet och det (i efterhand) ogrundade utpekandet av Petterson som intäkt för att hans alternativteori är korrekt. Det är en tveksam logik, i synnerhet som de indicier som han själv lyfter inte alltid är bättre än de som användes för att utpeka Petterson som mördare. Leva som man lär Borgnäs skulle genomgående vinna på att ställa samma krav på sig själv som han ställer på andra. När det gäller Estonia lägger exempelvis Borgnäs ut texten om att Johan Hirschfeldt (som utredde de påstådda militära transporterna ombord på fartyget) inte redovisat vilka han pratat med i utredningen och att detta gör att medborgarna inte kan avgöra om Hirschfeldts slutsatser är korrekta eller ens rimliga. Det är både sant och mycket relevant. Det är dock i sammanhanget slående att han själv gör samma fel, och hänvisar till experter utan att ange vilka dessa är. Självsäkerheten kring den egna argumentationen är påtaglig och bokens stora problem. Hans egna förklaringar är enligt honom själv bombsäkra. Han visar och slår hål på medan de andra fabricerar. Borgnäs lägger mycken möda på att försöka falsifiera påståenden som pekar i riktning mot Sovjetunionen som utbåtskränkare. Det lyckas han genomgående tämligen bra med. Men han köper samtidigt påståenden om minkar och pruttande sillar som förklaring till utbåtsljud utan problematisering. Borgnäs menar sig också samtidigt ha visat att ubåten som antogs befinna sig i Hårsfjärden 1982 var västtysk. Detta med följande resonemang: I samband med ubåtsjakten uppfångades ett ljud som skulle ha

Recensioner S.27 kunnat komma från en helikopterburen aktiv sonar. Ljudet var dock väldigt speciellt och det hade krävts att det blivit överslag i en sändarkrets, exempelvis genom att fukt trängt in, för att det skall kunnat uppstå. Sålunda avfärdar Borgnäs den teorin som alltför långsökt. I stället menar han att det måste ha varit en västtysk ubåt där man i syfte att kunna använda sin sonar (för att signalera till andra ubåtar) när de kränkte svenskt vatten byggt om den så att den kunde alstra ljudpulser som skulle uppfattas komma från en svensk helikopter med fuktinducerat överslag i sändarkretsen. Det är ju en betydligt rimligare teori. Eller inte. Hotet från öst Borgnäs har vidare en bisarr syn på neutralitet. Han berättar exempelvis (s. 32) att han fått anledning att fundera över det svenska försvarets världsbild. Kartorna över tänkta krigssituationer innehöll alltid överraskande angrepp av röda styrkor från öster. Hjälpen kom alltid till sist med stora efterlängtade blå pilar från väster. Det finns fler exempel av samma slag och Borgnäs tycks mena att om man är neutral bör man lägga lika mycket resurser på försvar mot båda sidor. Det är naturligtvis idioti. Även den som är neutral bör givetvis inrikta försvaret mot den som riskerar att gå till anfall. Det andra problemet är att boken innehåller en del småfel, långsökta resonemang och insinuationer. Borgnäs menar exempelvis att (s. 247) polispiketen i Stockholm var utrustad med revolvrar (inte som i verkligheten med pistoler av typ Walter PP). Detta är en detalj som man i normala fall inte borde bry sig om, men blir ett ganska pinsamt fel för någon som menar sig vara oerhört insatt i utredningen om Palmemordet och som utifrån valet av vapentyp vid mordet drar långtgående slutsatser om vilka som kunnat ha tänkas ha utfört det. Borgnäs för också ett långt resonemang om ett underligt flygplan som stått parkerat på Arlanda i samband med Estonias förlisning och misstänker att det hade något med olyckan att göra. Han bryr sig dock inte om att kolla en så enkelt kontrollerbar uppgift vad det var för plan och vem som ägde det utan nöjer sig med att säga att en tulltjänsteman på Arlanda uppfattade att det var ett transportplan. Här är det lätt att anta att Borgnäs misstänkte att en kontroll skulle visa att planet inte alls hade något med Estonia eller utländsk underrättelsetjänst att göra. Ibland är det inte bara fel utan direkt pinsamt. Han menar att Bildt i ett anförande 1990 beskrivit dittills okända undervattensfarkoster [ ] en del försedda med larvband (s, 304). Borgström skriver det har varken förr eller senare bekräftats att det någonsin fanns den typen av miniubåtar i det sovjetiska systemet vid den aktuella tiden. (s 305) Att Borgnäs inte känner till det betyder inte att det inte fanns. I tidskriften Jane s Defence Weekly nr 11 1984 finns en illustrerad artikel om just en sådan ubåt. I Bengt Gustafsson (2010) återfinns även en bild på en dylik ubåt. Ubåtsmiss Borgnäs menar (s. 34) också att han inför sitt program om ubåtskränkningarna i Striptease 1993 talat med dess systerpublikation Jane s Fighting Ships och att De förklarade att eftersom ingenting kommit fram om några hemliga miniubåtssystem i det forna Sovjetunionen och inga uppgifter funnits dessförinnan var [ ] osannolikt att några sådana existerat där överhuvudtaget. Det vore ett mycket märkligt uttalande om det var sant. Eftersom det bevisligen fanns ryska miniubåtar exempelvis Piraja/Losos (på förband sedan senast 1987). Det vore här intressant vem på Jane s som gett honom den uppgiften istället för att hänvisa till sin egen publikation från året innan där Piraja/Losos faktiskt omnämns (Jane s Fighting Ships 1992/93 s 526) om än knapphändigt och utan bild. Eftersom Borgnäs inte använder sig av källhänvisningar är det svårt att veta om han råkat prata med städerskan, den som fyllde på Coca-Colaautomaten eller någon som kunde antas ha kunskap om ämnet ryska miniubåtar. Borgnäs använder sedan den påstått icke-existerande miniubåten som ett bevis på att Carl Bildt fabulerar om ubåtskräkningarna. Inget tyder på att västerländska underrättelseorgan någonsin fick korn på de ubåtar] som Bildt beskriver med sådan detaljrikedom. I själva verket är Bildts (s. 304) beskrivning av ubåten: 30 meters längd och 6-7 mans besättning mycket nära just Piraja/Losos som var 28,4 m lång och hade 9 mans besättning. Skall man utifrån detta dra någon slutsats om vem som fabulerar ligger det snarast till hands att peka ut Borgnäs. De beskrivna bristerna förminskar tyvärr Borgnäs huvudpoäng; diskussionen kring om man i en demokrati kan undanhålla lagstiftare och väljare information och beslutsunderlag. Kan en demokrati i längden överleva att de som skall utkräva ansvar inte får reda på vad de ansvariga gjort? Det är en väsentlig fråga. Erik Lakomaa är politisk konsult Foto: Hans Li Engnell

S.28 Recensioner Revolutionären Daniel Fjellström Brian Doherty, Ron Paul s Revolution: The Man and the Movement He Inspired, Broadside Books 2012. Inbunden 249 sidor. ISBN 978-00-6211-47-92 I förra numret av Nyliberalen kunde vi läsa Per Bylunds utmärkta artikel om dr Ron Paul. Även om han är relativt okänd i Sverige, känner alla i den svenska frihetsrörelsen till honom och i USA har han under det senaste årtiondet varit rörelsens främsta förespråkare. I boken Ron Paul s Revolution: The Man and the Movement He Inspired, ger journalisten Brian Doherty en ingående beskrivning av Ron Pauls libertarianska resa och hans minst sagt hängivna supportrar. Publikmagnet Brian Doherty har följt Ron Pauls karriär från 1988 då Paul besökte University of Florida som en del av sin presidentkandidatur för Libertarian Party. Doherty var då en medlem av University of Floridas College Libertarians och besöket drog ungefär 100 personer, vilket ansågs vara mycket lyckat och en stor händelse. Under Ron Pauls presidentkandidatur 2012 har han rest runt på olika colleges och dragit uppemot 10 000 åhörare. Mycket har således hänt sedan Brian Dohertys första möte med Ron Paul. Rakryggad och konsekvent Boken inleds med det så kallade Rudy Giuliani-ögonblicket i en av primärvalsdebatterna 2007. Under en debatt om utrikespolitik argumenterade Paul för en icke-interventionistisk utrikespolitik och använde terrorattackerna 11 september som ett exempel på de oförutsedda konsekvenser (blowback) som Amerikas interventionistiska utrikespolitik har. al-qaida hade attackerat USA på grund av den amerikanska Mellanösternpolitiken. Giuliani såg detta som ett helt häpnadsväckande påstående, och krävde att Ron Paul skulle ta tillbaka det och be om ursäkt. En vanlig politiker hade här börjat slira och hävda att han egentligen menade något annat. Men Ron Paul gjorde inte det. Han sa exakt vad han tyckte. Efteråt menade de politiska experterna att det här var slutet på Ron Pauls politiska karriär. För många var det här första gången de uppmärksammade Ron Paul och det skulle bli startskottet för deras politiska engagemang och aktivism. Att se den något töntige förlossningsläkaren från Texas ensamt stå upp för sina principer och vad han ansåg var rätt, som han så många gånger förut hade gjort i den amerikanska kongressen. Det var Rudy Giuliani som snart skulle försvinna ut i den politiska periferin, och Ron Paul skulle senare anses vara Teapartyrörelsen intellektuella gudfader och förändra det politiska samtalet. Brian Doherty ger en kronologisk berättelse av Ron Pauls politiska liv, något som tar sin början med hans uppväxt under depressionens Amerika. Den ekonomiska depressionens påverkan på honom fick Paul att inse vikten av en valuta uppbackat av ett reellt värde. Faran med fiatvalutor och inflation var det som fick den då unge förlossningsläkaren att ställa upp i kongressvalet i sitt distrikt. Revolutionens man Brian Doherty ger en ingående och underhållande bild av Ron Pauls valkampanjer, hans tid i den amerikanska kongressen, presidentkandidaturen för Libertarian Party samt hans presidentkandidatur 2007 som gav upphov till Ron Paul s Revolution och som sedermera förändrade det politiska landskapet inom amerikansk politik. Dohertys idéhistoriska kunskaper är mycket goda och han placerar Pauls populistiska revolution i en historisk och politisk kontext som ofta saknas. Sådan fader, sådan son... Boken handlar inte enbart om personen Ron Paul utan lika mycket om de människor han har inspirerat och påverkat. Det gäller delvis hans son, senatorn från Kentucky Rand Paul, och andra Teapartykandidater. Men kanske framförallt hans lojala och hängivna supportrar som samlar in enorma summor pengar till hans kandidaturer och som helt spontant utvecklade kampanjer för honom. Brian Doherty har följt dessa människor och försökt beskriva vad det egentligen är som får alla dessa unga människor att ge upp så mycket för en ganska tråkig och okarismatisk man från Texas. Ron Paul är en helt unik person i den politiska historien. Det finns ingen annan politiker som har varit så trogen sina principer och aldrig kompromissat, och ändå lyckats uträtta så mycket och skapa verklig förändring. När man i framtiden kommer att försöka förklara dessa förändringar, kommer Brian Dohertys Ron Paul s Revolution att ses som standardverket att gå till. Daniel Fjellström är aktiv i Liberala partiet

Långt till demokrati Hans Li Engnell Torbjörn Lodén, Kinas vägval från himmelskt imperium till global stormakt, SNS Förlag 2012. Inbunden 206 sidor. ISBN 978-91-86203-90-0 Det släpps många böcker om Kina just nu. Frågan är varför det är värt att recensera ännu en. Men Kinas vägval är inte skriven av vem som helst utan av Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk vid Stockholms universitet, föreståndare för Konfuciusinstitutet i Stockholm och därmed kunnig inte bara i kinesiska språket utan också i Kinas kultur och historia. Enligt den tidiga kulturen var Himlen en gudomlig kraft varifrån härskaren fick sitt mandat att härska. Himlen kunde ingripa och frånta honom mandatet, vilket ansågs ha skett i de fall härskaren störtades. Under större delen av kejsardömets historia (som tog slut 1911) var konfucianismen statsfilosofi (konfucianismen heter på kinesiska rujia, 儒 家,de lärdas skola). Den statskonfucianska synen var att härskaren skulle styra med sitt goda exempel, med omsorg om människornas välfärd. Han fick använda tvångsmedel men inte sko sig på sina undersåtars bekostnad. Om han skötte sig väl skulle han också vinna folkets stöd och även fortsättningsvis behålla Himlens mandat. Detta hierarkiska synsätt applicerades också på familjen, med fadern som överhuvud, och lever i hög grad kvar i dagens Kina. Konfucius sökte efter en väg tillbaka till ett harmoniskt samhälle som han antog hade existerat och föreslog tankesätt och perspektiv som skulle leda dit. Månne är det ingen slump av den snart avgående presidenten Hu Jintao har haft det harmoniska samhället som en slogan under sin tid på posten. Optimistiskt Lodén målar överlag en optimistisk bild av Kinas framtid. Han förefaller mer optimistisk än många kinesiska bedömare. Kanske beror det på vilket perspektiv vi använder. Sett över en 30-årsperiod har Kinas utveckling varit makalös. Inte bara ekonomiskt utan också politiskt och kulturellt. Så stora förändringar väntar sannolikt inte under de kommande 30 åren. Torbjörn Lodén är oerhört försiktig med att föra in egna tankar och värderingar vilket gör boken lite platt och tunn. Det är först i de två avslutande kapitlen som han ger sin syn på Kinas historia och framtid. Det är då det blir intressant, särskilt när Lodén diskuterar hur en framtida demokratisering av Kina skulle kunna se ut. Han påminner om det som sällan hörs i diskussionerna, exempelvis de regionala konflikter som kan bli följden av ett federalt och demokratiskt Kina. De etniska spänningarna finns redan och skulle kunna blossa upp i full dager utan en starkt enande centralmakt. Uppmjukning i sikte Lodén menar att vägen mot demokrati redan inletts efter Mao genom experiment med lokala val, decentralisering av den ekonomiska makten och ett mer tillåtande kulturliv (som var stenhårt likriktat under Mao). Förutsättningen för att den ska fortsätta är möjligheten till fri opinionsbildning och ett oberoende rättsväsen. Mycket gemensamt Lodén tror att Kina, trots att det efterliknat väst på många sätt de senaste Recensioner S.29 decennierna, inte kommer att fortsätta västerniseras. Jo, förändringen i västlig riktning kommer att fortsätta i form av livsstil och attityder. Men Lodén ser också en återgång till den kinesiska traditionen där konfucianska och traditionella värderingar får ökad betydelse. Konfucianismen har de facto fått ett uppsving i Kina på senare år. Men hur påverkar detta möjligheterna för en framtida demokratisering? Lodén ser inget i den kinesiska traditionen eller kulturen som skulle omöjliggöra en demokratisk utveckling. Han hoppas att ett växande intresse bland kineserna för den inhemska kulturen också kan innebära att många upptäcker hur mycket de i grunden har gemensamt med resten av världen. Partiet väljer riktning Jag skulle emellertid säga att detta beror mycket på hur Kommunistpartiet utvecklas, hur de nationalistiska stämningarna hanteras och en rad andra faktorer. Även om det i konfucianismen finns respekt för olikheter innebär det inte automatiskt att dessa får tolkningsföreträde. Naiv konfrontationspolitik Det framförs, inte sällan från borgerligt håll, att omvärlden böjer sig för den kinesiska diktaturen, att Sverige borde ha bojkottat OS 2008 och vi borde kritisera regimen hårdare. Men att tro att vi med isolering och konfrontation kan tvinga den kinesiska regimen till demokratiska förändringar är naivt. Dessutom är det i praktiken ogenomförbart i dagens alltmer multipolära värld med växande kinesiskt inflytande. Förhoppningsvis kan en fortsatt globalisering förhindra större konflikter i framtiden. Kina är ju ömsesidigt beroende av såväl USA och EU som Japan och andra grannar. Hoppet om politiska reformer kan vi dock lägga åt sidan över överskådlig tid. Hans Li Engnell är redaktör för Nyliberalen och tidigare student i kinesiska

S.30 Recensioner Kulturkrigaren Daniel Fjellström Timothy Stanley, The Crusader: The Life and Tumultous Times of Pat Buchanan, Thomas Dunne Books 2012. Inbunden 455 sidor. ISBN 978-03-1258-174-9 Historien om Pat Buchanan är en historia av motsägelser. I The Crusader: The Life and Tumultous Times of Pat Buchanan målar Timothy Stanley porträttet av en man som började sin politiska karriär som rådgivare till Richard Nixon, definitionen av en Washington insider, men som sedermera kom att leda en populistisk revolt i sitt eget parti, för att till slut lämna republikanerna för Reform Party. I The Crusader följer vi Pat Buchanan från hans uppväxt som en del av en katolsk minoritet i Washington D.C. till dagens politiska situation med Teapartyrörelsen och Ron Paul och deras påverkan på amerikansk politik generellt och republikanerna specifikt. Stanley ger oss en historisk och kontextuell förståelse för dessa kontemporära rörelser genom en jämförelse med Pat Buchanan och det Bondeuppror han ledde mot det politiska etablissemanget. Stanley visar även på hur Buchanan har påverkat republikanerna, framförallt i kulturfrågor, och fortsätter påverka än i dag trots att han själv numera befinner sig långt ut i den politiska periferin. Kulturkämpe Ledordet för Pat Buchanan har hela hans liv varit lojalitet. Lojalitet gentemot de ideal som präglade samhället under hans uppväxt. För honom har Amerika aldrig varit bättre än under 1950-talet. Lojalitet mot familj, vänner och kollegor. Men även en lojalitet gentemot sina överordnade. Buchanan övergav aldrig Nixon, utan försvarade honom till slutet och därefter. Pat Buchanans relation till Richard Nixon är särskilt intressant då det ter sig mer naturligt att han skulle ha haft en nära relation till Ronald Reagan, snarare än till den principlöse Nixon. Men bokens främsta behållning är Stanleys försök att beskriva och förklara Buchanans förvandling från att vara en del av det republikanska etablissemanget till den kulturkrigare vi känner igen honom som från 1990-talet. Just hans starka tonvikt vid kulturfrågor var något som förändrade Republikanerna i grunden. En stor del av hans förändring var också hans syn på utrikespolitik. Under Kalla kriget var Buchanan en hök som ville inta en hård linje mot Sovjetunionen och Kina. Men med Kalla krigets slut förändrades den realpolitiska situationen och med den Pat Buchanans syn på Amerikas roll i världen, från ett nödvändigt imperium för att möta det kommunistiska hotet till en återgång till republik när kommunismen var besegrad. Hans principiella icke-interventionism gjorde honom till en fiende för de neokonservativa element som hade tagit över Republikanerna. Knökextremism En av Buchanans hjärtefrågor är den om ekonomisk nationalism (protektionism). I The Crusader visar Stanley hur han härleder frågan om ekonomisk nationalism till kulturkriget och försöker skapa en allians mellan höger och vänster genom att nå ut till arbetarklassen som han menar är naturligt konservativa och är den grupp som har förlorat på frihandel och multikulturalism. Ett porträtt av Pat Buchanan vore heller inte fullständigt utan en redogörelse för alla de gånger han har fiskat i grumliga vatten. Hans karriär är full av nedvärderande och okänsliga uttalanden om homosexuella och etniska minoriteter. Men till skillnad från andra har Buchanan aldrig dolt sin åsikt att en nation behöver en etnisk och kulturell homogenitet, utan tvärtom argumenterat mycket väl för det i både tal och skrift. Denna frispråkighet, även gällande mycket känsliga ämnen, har alltid varit en del av Buchanans liv. Boken redogör mycket väl även för denna del av Buchanans politiska karriär. Skarp tunga Precis som att Pat Buchanan är en motsägelsefull man, är känslorna för honom ofta mycket motsägelsefulla. De allra flesta har mycket svårt att förlika sig med en stor del av det han säger och skriver, men samtidigt är det svårt att inte beröras av hans humor och intellektuella skärpa samt beundra hans mod att våga stå emot det politiska etablissemanget med allt vad det innebär. The Crusader är ett måste för alla med intresse för amerikansk politik. Även om Pat Buchanan som person inte har något inflytande i dag lever hans politiska gärning kvar och påverkar det politiska klimatet i allra högsta grad. Daniel Fjellström är aktiv i Liberala partiet

Annons S.31 Är din samling komplett? Saknar du gamla nummer av Nyliberalen? Då kan du beställa dem från oss för ett reducerat pris! Gör så här: Skicka ett mail till red@nyliberalen.se och ange vilka nummer du är intresserad av. Glöm inte namn och adress. Vi återkommer till dig om exakt summa som sätts in på Nyliberalt forums PlusGirokonto 449 71 84-4. Därefter skickar vi omedelbart tidningarna hem till dig. Pris för äldre nummer (2000-2005) är 35 kr. Köper du 6 stycken får du 1 gratis. Nummer till försäljning är: 2000: 1-4 2001: 1-4 2002: 1-4 2003: 1-3 (det sista benämnt 3-4) 2004: 1-3 2005: 1-3 2006: 1-2 2007: 1 2008: 1-4 2009: 1-2 2010: 1-2 2011: 1-2

Dunt nos nonsequis Samhälle S.32 Antiproduktiv antirasism Av Henrik Bejke Frågan om självcensur borde inte vara en politisk fråga. Självklart ska konstnärer, bokförlag och godisproducenter få anpassa sina produkter till den rådande tidsandan. Däremot är det beklagligt om goda intentioner får en rakt motsatt effekt. Det som den här texten handlar om är just hur de som strävar efter att motarbeta rasismen gjort sig själva en otjänst och omedvetet gått rasisternas ärenden. En tid före julen förra året meddelade Disney att de redigerat om den tecknade filmen Jultomtens verkstad från 1932 inför årets Disney-kavalkad som varje år sänds på julaftonen. En av scenerna som redigerats bort innehåller två dockor, en blond och en mörkhyad, som av vissa uppfattats som rasistiska. Detta är i själva verket en missuppfattning som grundar sig i okunnighet och historielöshet. Dockorna har nämligen en historisk bakgrund, de föreställer två karaktärer ur den klassiska romanen Onkel Toms Stuga som skrevs 1852 av den amerikanska författarinnan Harriet Beecher Stowe. Romanen författades för att väcka opinion mot slaveriet i den amerikanska södern. Den sålde i enorma upplagor och under 1800-talet var det bara Bibeln som nådde större upplagor. Provokativt då som nu Dockorna i den tecknade Disney-filmen föreställer två flickor som spelar en viktig roll i romanen, lilla Eva och Topsy. Eva är dotter till Toms ägare medan Topsy är en slavflicka som blir Evas lekkamrat. Eva beskrivs som genomgod och mild, Topsy som mer busig och sprallig. Eva insjuknar och dör men ber på dödsbädden sin far att frige Tom. Innan han hinner göra detta omkommer han dock i ett krogslagsmål och Tom går därigenom miste om sin frihet. Han säljs och hamnar hos den extremt grymme slavägaren Simon Legree som gör hans liv till ett helvete och till slut också låter döda Tom. Casus belli Ingen bör vara förvånad över att romanen orsakade en enorm vrede bland de som då stödde slaveriet, samtidigt som den väckte stark opinion mot slaveriet och enligt en del mycket väl kan ha varit en av de utlösande faktorerna till det amerikanska inbördeskriget. Lilla Eva och Topsy i en illustration till Onkel Toms Stuga av John R. Neill, 1908 Att Disney lät Eva och Topsy under 1930-talet dyka upp i hans julfilm måste ha betraktats som en oerhörd provokation i den amerikanska södern, där många av staterna på den tiden hade stränga raslagar, exempelvis förbud mot rasöverskridande äktenskap. Dels genom att visa två figurer av olika ras samtidigt, dels genom att associera till den roman som de hämtats från. Men allra mest provocerande måste det ha varit att Topsy kallar jultomten för Pappy. (De flesta källor hävdar att hon säger Mammy men jag tycker mig tydligt höra att det är Pappy.) Att en mörkhyad flicka skulle tilltala en vit man på det sättet måste i 1930-talets södern ha varit extremt provocerande. Att den här scenen klippts bort ur filmen är mycket olyckligt och kan bara gynna de rasister som vill osynliggöra det inflytande som Harriet Beecher Stowes roman haft. Detta är bara ett exempel på hur antirasister kommit att motverka kampen mot rasism. Genom att alltför mycket fokusera på perifera företeelser som denna, olika godisnamn, glassorter och liknande har man fått antirasismen att framstå som löjlig. I en tid då mer eller mindre rasistiska partier och grupperingar växer sig starkare borde fokus ligga på att bemöta dessa, inte att istället skjuta sig själv i foten genom att uppvisa en flagrant historisk okunnighet och stoppa sådant som en gång i tiden var antirasistiska budskap. Henrik Bejke är redaktionssekreterare för Nyliberalen

Dunt Annons nos nonsequis S.33 Aktiviteter med Frihetsfronten Varje månad hålls talarkvällar och Liberöl i Stockholm där alla är välkomna att diskutera politik och umgås. Den andra torsdagen varje månad hålls Liberöl. Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetliga vänner över en öl i all enkelhet. Den fjärde torsdagen varje månad hålls talarkvällar där särskilt inbjudna talare håller ett anförande och där det ges chans till frågor och livliga diskussioner. Platsen för talarkvällarna kan variera men kommer att finnas utsatt på Frihetsfrontens hemsida www.frihetsfronten.se. Preliminärt kommer Liberölen att hållas på The Liffey, Stora Nygatan 40 i Gamla stan. Kolla dock alltid Frihetsfrontens hemsida för aktuell plats. Talarkvällar (klockan 19): Datum för talarkvällarna: 24 januari 28 februari 28 mars 25 april 23 maj (Kontrollera för säkerhets skull alltid hemsidan för aktuell information om tid och plats.) Liberöl (klockan 18): 10 januari, 14 februari, 14 mars, 11 april, 9 maj, 13 juni

S.34 Dunt nos nonsequis Rapport Frihetsfrontens sommarseminarium Av Markus Berglund En trogen sommarseminariebesökare avger rapport. Jag var även i år på Frihetsfrontens sommarseminarium för att få mig en rejäl dos ideologiskt bränsle till de mörka vintermånaderna här i landet. Inramningen var som tidigare år en spartanskt inredd kollogård på Barnens Ö i Roslagens skärgård. Riksdagsledamot Hanif Bali (m) inledde helgens träff med att prata om integration. Han exemplifierade med sin hemkommun Solna som enligt Bali har en väldigt effektiv integrationspolitik. Den baseras på två delar: En väldigt bra kontakt med näringslivet, men som kompensation förväntar sig kommunen också att företagen ska vara öppna med att ta emot praktikanter, allt i syfte att få in de nyligen invandrade i arbetslivet. Det andra steget var att outsourca Svenska för Invandrare, Sfi, och på så sätt höja kvaliteten It s speed, konstaterade Hanif Bali. Det är snabbheten som är den viktigaste komponenten i en lyckad integration, man måste se till att folk får jobb så fort som möjligt. Erik Lakomaa, ekonomie doktor på Handelshögskolan, stod för andra passet och hans väldigt tydliga poäng var att det inte hjälper med hårdare vapenlagstiftning om man vill minska mängden brott som begås med vapen. Lakomaa ondgjorde sig över att svenska politiker försöker komma åt de problem som finns med brott som begås med handeldvapen. Det vanliga sättet att angripa problemet är att skärpa vapenlagstiftningen, men i verkligheten är det extremt få registrerade och lagliga vapen som används vid brott. Det är i stället de illegala, insmugglade eller hemmagjorda vapnen politikerna ska rikta in sig på, inte göra livet surt för vanliga, hederliga människor. Erik Lakomaa berättade att det endast har utförts nio brott på tio år där tidigare lagliga vapen använts och endast ett tillfälle med ett automatvapen (Mattias Flink). Vill man kunna förhindra att sådana som Flink får tag på automatvapen måste man förbjuda försvaret att hantera skjutvapen, konstaterade Lakomaa lakoniskt. Ett rappt berättat föredrag med mycket absurd humor, huvudsakligen byggt på den orimliga, ologiska och ineffektiva lagstiftning som sköljer över hederliga svenska vapenägare ideligen. Elskatterna är boven Maria Eriksson, chefredaktör för Svensk Tidskrift, inledde lördagen med att prata som sin bok Dubbelspelet Så höjde politikerna elpriset, skyllde på marknaden och lät dig betala. Kontenta av hennes föredrag, och boken, är att våra politiker är huvudansvariga för att elpriset har stigit så kraftigt på senare år. Dumt nog har avregleringarna av elmarknaden sammanfallit med en period där politikerna har mångdubblat kostnaderna och avgifterna för elbolagen. Politikerna har därför kunnat skylla de höjda elräkningarna på elbolagen, trots att de själva exempelvis har höjt elskatten så att den i dag är tio gånger större än den var på 1970-talet. Även elcertifikatsavgift och utsläppsrätter är avgifter som läggs utanför själva elkostnaden. Alla skatter och avgifter mer än fördubblar elprisen för hushållen. Näringsdepartementet har själva gjort en utredning som visar att avregleringen inte har haft någon påverkan på priset. Alls. Maria Eriksson ställde också frågan om det är ett självändamål att minska elförbrukningen? I Sverige använder vi ju huvudsakligen el som inte släpper ut koldioxid och dessutom är en väldigt stor del förnyelsebar vattenkraft. Vi använder i dag enormt mycket mer el än vi tidigare gjort i historien och mycket av elen hänger ihop med vårt ökade välstånd. Vilken del av detta välstånd vill vi att våra barn ska avstå från, om vi förhindrar dem från att använda mer el? avslutade Maria. Före lunchen lyssnade vi på Ingemar Nordin, professor i filosofi vid Linköpings universitet. Han pratade om de grönas rötter och lyfte fram tänkare som de gröna politiska strömningarna hämtat idéer ifrån. Nästan alla exempel han tog upp är sådana som romantiserar naturen och som ej är förnufts- eller vetenskapsbaserade. Föredraget innehöll inte så mycket nyheter och man kan tycka att det saknades en viss nyansering, då många ideologier har haft tänkare de influerats av som kanske inte alltid har haft moral, etik och människovärde som främsta ledord. Men om målet var att svartmåla de gröna, lyckades Ingemar väl. Alen Musaefendic, ledarskribent på Svenska Dagbladet, spenderade sin talartid med att resonera kring finanskrisen och hur maktförhållandena mellan staten och marknaden har förskjutits. Han hänvisade bland annat till boken Too Big to Fail av

Dunt Rapport nos nonsequis S.35 Andrew Ross Sorkin, som tar upp problematiken med att vissa finansiella organisationer och banker blivit så stora att politikerna helt enkelt inte vågar låta dem gå i konkurs. Alltså har företagen möjlighet att kräva att politikerna ska komma till räddning när de har satsat lite för vårdslöst. Musaefendic kritiserade också de extremt avancerade ekonomiska instrument som har skapats och som nästan ingen förstår. Han var av den bestämda åsikten att vi inte behöver dessa och att de bör förbjudas. En del lösningar presenterade han också, framför allt dela upp! Han slog fast: If you are to big to fail you are to big. Pieter Cleppe från Open Europe stod för årets internationella inslag när han pratade på engelska om euron och hur den riskerar att leda till ett centralstyrt Europa. Precis motsatsen till vad de flesta av åhörarna vill ha. Han sammanfattade vad som hänt hittills i eurokrisen och var inte rädd för att använda kraftuttryck. Det som hänt är mycket oroväckande inför framtiden. Politikerna har inte visat på att de kan hantera en kris som denna och troligtvis kommer de fortsätta att kämpa med näbbar och klor för att behålla euron. I det här sammanhanget betyder det ytterligare cash-for-trash, alltså lån till icke kreditvärdiga länder med värdelösa statsobligationer som säkerhet. Behåller man valutapakten är det enda alternativet eternal bailouts på mellan två och fyra miljarder euro per år under överskådlig framtid, konstaterad Pieter Cleppe. Eller för att använda hans egna ord: To keep drinking to avoid the hangover. De alternativ som finns är inte många, men det Cleppe föreslog var att helt enkelt leva upp till valutapakten och sparka ut de länder som inte håller ordning på sin ekonomi. Man kan också argumentera för en nord/syd-delad valuta, men det är osannolikt eftersom Nord-Euron inte får med sig Frankrike. Eftersom Cleppe hade sista föredraget för lördagen, ställdes det många frågor. Bland annat om guldmyntfot, nya valutor, en kommande Grexit och mycket annat. Invandring och frihandel Fredrik Segerfeldt var inbjuden i egenskap av debattör för fri Moderate riksdagsmannen Hanif Bali talade integrationspolitik Fredrik Segerfeldt i talartagen om fri rörlighet. rörlighet och migration. Segerfeldt åsikt är att vi borde kommit länge bort från det gamla feodalsamhälle som hade som en av sina bärande pelare att hindra folk från att flytta. Likaså var nationalromatiken under mellankrigstiden problematisk för att makthavarna i stället valde att hindra folk från att flytta till områden under ens styre. Det bärande citatet i hela föreläsningen var: Fri rörlighet för människor är, utan jämförelse, det mest effektiva sättet att bekämpa fattigdom. Citatet, från The Economist, presenterades som centralt för att visa hur man genom att argumentera för frihandel också är solidarisk. Den som tjänar mest på migration är migranterna själva. Men inte bara. Segerfeldt nämnde framför allt remitteringar. När migranterna skickar hem pengar som de tjänat i det nya landet kommer det även släkt och familj till del. Världsbanken uppskattar att det år 2010 rörde sig om i storleksordningen 440 miljarder dollar. Det leder till färre arbetslösa i hemlandet och ger också de som bor kvar en inblick i hur bra levnadsstandarden kan vara i andra länder. Det ökar i sin tur trycket i fattiga länder på ekonomiska och demokratiska reformer. Visst finns det hinder för fri invandring också. Fredrik konstaterade att välfärdsstaten är ett sådant problem. Länder med en stor välfärdsstat har inte råd att ta hand om alla som vill flytta dit. Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexandersson avslutade traditionsenligt sommarseminariet med att blicka framåt. Hans fokus var EU och krisen och han oroade sig för risken för ett ekonomiskt undantagstillstånd i Europa. Hans bestämda åsikt var: Europa behöver ett nytt, minimalt, rättighetsbaserat fördrag. Men det får vi ta efter eurokrisen. Henrik Alexandersson avslutade dock i en optimistisk ton: Våra politiker reagerar på yttre tryck. Och vi kan skapa ett yttre tryck. Årets sommarseminarium hade en hel del intressanta föredrag, men minst lika intressanta besökare. Och det är väl det som är hemligheten med ett lyckat seminarium; samla en bra blandning av folk på en begränsad yta och du skapar ofta något trevligt, förhoppningsvis något minnesvärt. Markus Berglund är Liberal, oberoende Centerpartistisk bloggare

B Avs: Tidningen Nyliberalen Breviabox 620 114 79 Stockholm Ge oss rätt Annie tillbaka! Jag har aldrig stått för månggifte. (januari 2012) Jag tycker inte staten och lagar ska avgöra hur och med vem min granne eller jag själv väljer att leva. Det kan vi göra bäst själva. (maj 2006) Jag har aldrig kallat mig för nyliberal. (januari 2012) I somras läste jag Ayn Rands Atlas Shrugged och blev helt betagen. Boken är den absolut i särklass bästa bok jag har läst. Den ryckte med mig, den berörde och den fick tanken att växa. (januari 2006) Foto: Kristian Pohl