Europeiska unionens råd Bryssel den 16 augusti 2016 (OR. en) 11701/16 ENER 299 ENV 531 FÖLJENOT från: inkom den: 29 juli 2016 till: Komm. dok. nr: Ärende: Jordi AYET PUIGARNAU, direktör, för Europeiska kommissionens generalsekreterare Jeppe TRANHOLM-MIKKELSEN, generalsekreterare för Europeiska unionens råd COM(2016) 464 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om medlemsstaternas framsteg mot att uppnå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda För delegationerna bifogas dokument COM(2016) 464 final. Bilaga: COM(2016) 464 final 11701/16 /ub DGE 2B SV
EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 29.7.2016 COM(2016) 464 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om medlemsstaternas framsteg mot att uppnå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda SV SV
Innehållsförteckning 1. Inledning... 3 2. Vad är kostnadsoptimalitet?... 4 3. Tillämpliga bestämmelser... 5 4. Översikt av de nationella beräkningarna av kostnadsoptimala nivåer... 5 5. Framsteg mot kostnadsoptimalitet... 8 5.1. 5.2. 5.3. 5.4. Nya byggnader... 8 Befintliga byggnader/större renoveringar... 9 Ersättning av byggnadselement... 9 Planer för att minska skillnaderna... 10 6. Slutsatser... 10 2
1. INLEDNING I denna rapport granskas medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppnå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda för nya och befintliga byggnader samt för byggnadselement. Rapporten har utarbetats för att fullgöra kommissionens skyldighet att rapportera till Europaparlamentet och rådet om användningen av de delegerade befogenheter som avses i artiklarna 5.4 och 23 i direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda (nedan kallat direktivet) 1. I rapporten redogör kommissionen även för den pågående översynen av direktivet, som är en av åtgärdspunkterna i ramstrategin för energiunionen 2. Byggnader är en viktig del av EU:s politik för energieffektivitet. Hus, kontor, butiker och andra byggnader står för nästan 40 % 3 av den slutliga energianvändningen och 36 % av utsläppen av växthusgaser. Att förbättra energiprestandan hos Europas byggnadsbestånd är väsentligt för att uppnå Europa 2020-strategins mål för utsläppsminskning och energieffektivitet. Det ska också bidra till att möta de långsiktiga mål som fastställs i den politiska ramen för klimat- och energifrågor för perioden 2020 2030 4 och i färdplanen för ett utsläppssnålt samhälle 2050 5. Direktivet om byggnaders energiprestanda är det främsta lagstiftningsinstrumentet på EU-nivå för att förbättra byggnaders energieffektivitet. Enligt det tidigare direktivet 2002/91/EG 6 skulle medlemsstaterna fastställa minimikrav avseende energiprestanda för nya och befintliga byggnader. Kraven fastställdes dock på olika sätt i EU. Många medlemsstater utvärderade inte energibesparingspotentialen jämfört med kostnaderna för att fastställa de optimala nivåerna för de olika energiprestandakraven. Eftersom kostnadsoptimala nivåer inte beräknades var det inte möjligt att klart fastställa den kostnadseffektiva energibesparingspotentialen. Dessutom var det svårt att göra gränsöverskridande jämförelser av medlemsstaternas framsteg på detta område. Detta beror på att olika tillvägagångssätt tillämpas på nationell och regional nivå och användningen av olika parametrar och metoder. EU-lagstiftarna beslutade därför att införa en riktmärkningsmekanism enligt direktivet för att beräkna den kostnadsoptimala nivån för kraven avseende energiprestanda för nya och befintliga byggnader, både bostadshus (enfamiljshus och lägenheter) och byggnader som inte är bostadshus (kontor, utbildningsanstalter, sjukhus osv). Riktmärkningsmekanismen anger huruvida medlemsstaterna fastställer prestandakrav som ligger under kostnadsoptimala nivåer, vilket i så fall innebär att det finns outnyttjad potential för energibesparingar i det nationella byggnadsbeståndet. Riktmärkningsmekanismen har utformats baserat på en ram för jämförande metoder som gör det möjligt att jämföra energieffektivitetsåtgärder, åtgärder som omfattar förnybara energikällor och flera kombinationer av dessa åtgärder. Metoden grundas på primär energiprestanda och kostnader, med beaktande av uppskattad livstid för byggnaderna. 1 2 4 5 6 EUT L 153, 18.6.2010, s. 13. COM(2015) 80 final. Siffran gäller år 2010. Se Energy, transport and environment indicators, 2012 års upplaga, Europeiska kommissionen. Vid denna uppskattning har hushållens och tjänstesektorernas slutliga energianvändning slagits samman. Det bör noteras att detta inkluderar exempelvis elanvändning för hushållsapparater men inte energianvändning i industribyggnader. KOM/2014/015 slutlig. KOM(2011) 112. För att uppnå 2050-målet ska koldioxidutsläppen från bostadssektorn och den tertiära sektorn tillsammans minska med -88 till - 91 % (jämfört med 1990 års nivåer). EGT L 1, 4.1.2003, s. 65. 3
Med hjälp av denna ram kan kommissionen mäta medlemsstaternas framsteg med att nå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav för prestanda. Medlemsstaternas framsteg med att genomföra direktivets bestämmelser om kostnadsoptimala krav och minimikrav avseende energiprestanda övervägdes vid en bedömning av förutsättningarna för energieffektivitet i infrastruktur, offentliga byggnader och bostäder i samband med de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Riktmärkena för kostnadsoptimala krav används även av Europeiska investeringsbanken i bedömningar av förväntad ändamålsenlighet vad gäller investeringar i projekt och program för renovering och modernisering av byggnader. Följande avsnitt innehåller en redogörelse för ramen för jämförande metoder, det rättsliga sammanhanget och kraven samt medlemsstaternas framsteg med att uppnå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda. 2. VAD ÄR KOSTNADSOPTIMALITET? En kostnadsoptimal nivå definieras i artikel 2.14 i direktivet. Det är den energiprestandanivå (mätt i kwh/m 2 av primärenergi 7 ) som leder till den lägsta kostnaden under byggnadens beräknade livscykel (30 år för bostadshus och 20 år för andra byggnader än bostadshus). Kostnadsberäkningarna (som uttrycks i nettonuvärde) omfattar investeringskostnader i energieffektivitet och förnybara energiåtgärder, underhålls- och driftskostnader, energikostnader, inkomster från producerad energi samt bortskaffningskostnader (kostnader för rivning i slutet av byggnadens livcykel). Metoden med kostnadsoptimala ramar grundas på en konventionell kostnadsnyttoanalys. Externa faktorer som kan påverka beräkningen av livcykelkostnaderna för byggnadens användning beaktas inte. De positiva konsekvenser som investeringar i energieffektivitet och integration av förnybar energi i byggnader får för samhället beaktas inte heller i metoden med kostnadsoptimala ramar. Sådana positiva konsekvenser kan bland annat vara sysselsättningsoch välfärdsskapande, ökad produktivitet, förbättrad hälsa för de boende och ökat värde på byggnaderna. Många av fördelarna med energieffektivitet beaktas inte i metoden, och medlemsstaterna kan därför välja att fastställa minimikrav som är högre än kostnadsoptimala nivåer. Metoden med kostnadsoptimala ramar bör betraktas som ett verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att fastställa minimikrav avseende energiprestanda för byggnader och kontrollera att de uppfyller kraven, genom att ta hänsyn till marknadsutveckling och tekniska framsteg. Den fastställer principer för att jämföra energieffektivitetsåtgärder, åtgärder som omfattar förnybara energikällor och kombinationer av sådana åtgärder. Den kostnadsoptimala metoden utgör ramen för beräkningen, men medlemsstaterna ges avsevärd flexibilitet i valet av beräkningsparametrar (t.ex. referensbyggnader, beräkningsmetoden för energiprestanda, energieffektivitet och åtgärder för förnybar energi, kostnader, energipriser och diskonteringsränta). Direkta jämförelser av kostnadsoptimala nivåer mellan medlemsstaterna är därför inte möjliga. Den kostnadsoptimala metoden kan dock användas för att fastställa det nationella riktmärket för de nationella minimikraven avseende energiprestanda samt för att bedöma och jämföra de relativa ambitionsnivåer för vilka dessa krav har satts upp på medlemsstatsnivå. 7 Beräkningen av primärenergi omfattar en uppdelning av den energi som behövs för uppvärmning, kylning och ventilation av utrymmen samt varmvattens- och belysningssystem. Det resulterande totala energibehovet beräknas med hjälp av nationella omvandlingsfaktorer för primärenergi. Eventuell förnybar energi som produceras på plats dras av från den totala primära energiefterfrågan. 4
Sammanfattningsvis utgör metoden med kostnadsoptimala ramar ett hjälpmedel för att fastställa minimikrav avseende energiprestandan för nya och befintliga byggnader och byggnadselement (t.ex. väggar, tak, fönster osv.) enligt den tekniska och ekonomiska besparingspotentialen och specifika nationella och regionala krav. Metoden gör det dessutom möjligt att definiera effektivitetsnivåer som är kostnadseffektiva för hushåll och investerare. Tanken är att undvika att medlemsstaterna sätter upp för milda krav, vilket skulle hindra genomförandet av energibesparingar. Marknadsdeltagarna har dessutom information om de mest kostnadseffektiva åtgärderna och paketen för energieffektivitet och förnybara energikällor avseende nya och befintliga byggnader och för ersättning av individuella byggnadselement. 3. TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER Bestämmelserna för beräkning av kostnadsoptimala nivåer som ett underlag för fastställande och utvärdering av minimikrav avseende energiprestanda på nationell och regional nivå är ett viktigt inslag i direktivet om byggnaders energiprestanda. Enligt artikel 4.1 i direktivet ska medlemsstaterna se till att minimikrav avseende byggnaders eller byggnadsenheters energiprestanda fastställs i avsikt att uppnå kostnadsoptimala nivåer. I artikel 5 fastställs ramen för metoden, medlemsstaternas skyldighet att rapportera beräkningarna till kommissionen och kommissionens skyldighet att rapportera till Europaparlamentet och rådet om medlemsstaternas framsteg. Detaljerade bestämmelser om minimikrav för att uppnå kostnadsoptimala nivåer anges i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 244/2012 8 (nedan kallad förordningen). Den metod som anges i förordningen har fastställts i enlighet med bilaga III till direktivet och kompletteras med riktlinjer 9 som inte är rättsligt bindande. Förordningens bilaga III innehåller en mall som medlemsstaterna kan använda för att beräkna de kostnadsoptimala nivåerna och rapportera dem till kommissionen. I förordningen anges också de viktigaste aspekter som ska tas upp i de nationella rapporterna om kostnadsoptimala nivåer enligt bilaga I till direktivet. De nationella rapporterna ska innehålla alla indata och antaganden som använts samt en beräkning av skillnaden mellan de nationella minimikraven avseende energiprestanda och de beräknade kostnadsoptimala nivåerna. Minimikraven avseende energiprestanda bör helst fastställas enligt de beräknade kostnadsoptimala nivåerna, så att det inte finns någon skillnad mellan dem. Alternativt bör de sättas högre för att avspegla fördelar med kostnadseffektivitet som inte avspeglas i den kostnadsoptimala metoden. Om det finns en skillnad, dvs. att minimikraven för energiprestanda är högre än de beräknade kostnadsoptimala nivåerna, måste medlemsstaterna dock motivera detta, eller bifoga en plan för en minskning av skillnaden före nästa översyn av de kostnadsoptimala beräkningarna. Enligt skäl 14 i direktivet kan en skillnad anses föreligga om de kostnadsoptimala nivåerna är 15 % lägre än de gällande minimikraven avseende energiprestanda. 4. ÖVERSIKT AV DE NATIONELLA BERÄKNINGARNA AV KOSTNADSOPTIMALA NIVÅER Sammanlagt mottog kommissionen 30 rapporter från 27 medlemsstater under andra halvåret 2013 och under 2014. Förenade kungariket lämnade in en rapport för Storbritannien och Nordirland och en separat rapport för Gibraltar. Belgien lämnade in separata rapporter för 8 9 EUT L81, 21.3.2012, s. 18. EUT C115, 19.4.2012, s. 1. 5
Brysselregionen, Flandern och Vallonien. Grekland hade inte lämnat in någon nationell rapport om kostnadsoptimerade nivåer före datumet för denna rapport. De flesta medlemsstaterna har följt metoden med kostnadsoptimala ramar för beräkning och rapportering av kostnadsoptimala nivåer enligt direktivet och förordningen. Den tekniska bedömningen av uppgifterna i de nationella beräkningarna av kostnadsoptimala nivåer utfördes av en extern leverantör och finns tillgängliga på nätet 10. Medlemsstater som inte lämnat in beräkningar eller som lämnat ofullständiga uppgifter följs upp av kommissionen i förekommande fall. Beräkningen av kostnadsoptimala nivåer sker i flera steg: Definition av referensbyggnader. Kartläggning av åtgärder för energieffektivitet och förnybar energi. Beräkning av primärenergibehov. Beräkning av globala kostnader. Beräkning av kostnadsoptimala nivåer och eventuella skillnader mellan kostnadsoptimala nivåer och minimikrav avseende energiprestanda. Det första steget i beräkningarna är att definiera referensbyggnader för nya och befintliga enfamiljshus, flerfamiljshus, kontorsbyggnader och andra relevanta byggnader än bostadshus. Referensbyggnader ska vara representativa för det nationella byggnadsbeståndet och bör vara typiska byggnader för vilka specifika krav på energiprestanda finns i nationell lagstiftning. I vissa medlemsstater har emellertid bristen på statistiska uppgifter om byggnadstyper och bristande uppdelning utifrån storlek, ålder, byggmaterial, användningsmönster, klimatzon gjort det svårt att fastställa referensbyggnader som till fullo beskriver det nationella byggnadsbeståndet. Databaser för nationell certifiering av byggnaders energiprestanda har på ett positivt sätt bidragit till utvecklingen av en robust uppsättning referensbyggnader för kostnadsoptimala beräkningar i flera medlemsstater. Det andra steget i beräkningarna är kartläggning av energieffektivitetsåtgärder (t.ex. dubbelglasfönster med ett visst U-värde 11 ), åtgärder som grundas på förnybar energi (t.ex. solvattenvärmare) och relevanta alternativa högeffektiva system (t.ex. kraftvärme, decentraliserade energiförsörjningssystem, kondensorpannor och värmepumpar), som alla inverkar på referensbyggnadernas energiprestanda. Dessa åtgärder tillämpas sedan på de utvalda referensbyggnaderna för att beräkna resulterande energiprestanda och total kostnad. Individuella åtgärder för energieffektivitet och förnybar energi kan kombineras i paket (t.ex. dubbelglasfönster, kondensorpanna och solvattenvärmare) eller varianter (t.ex. en uppsättning åtgärder för att kvalificera byggnaden för en frivillig certifierad miljömärkning). Minst ett av paketen eller en av varianterna bör uppfylla kraven för nära-nollenergibyggnader för nya och eventuellt även befintliga byggnader enligt artikel 9 i direktivet. Kommissionen fann att vissa medlemsstater skulle ha kunnat överväga fler åtgärder, särskilt åtgärder för förnybar energi. Om fler åtgärder för förnybar energi hade vägts in i bedömningen skulle de kostnadsoptimala nivåerna ha kunnat bli lägre, särskilt för medlemsstater med högre potential för integrering av system för förnybar energi i byggnader. 10 11 https://ec.europa.eu/energy/en/topics/energy-efficiency/buildings. U-värde är ett mått på termisk isoleringsförmåga hos byggnadsmaterial, byggnadselement osv. 6
Det tredje steget i beräkningen av energiprestanda för de olika åtgärderna, paketen och/eller varianterna för de utvalda referensbyggnaderna är att använda CEN-standarder 12 eller en motsvarande nationell beräkningsmetod. Resultaten av energiprestandaberäkningen anges i årligt primärt energibehov per kvadratmeter användbar golvyta (i kwh/m 2 ). Kontrollen av att de nationella metoderna för beräkning av energiprestanda överensstämde med kraven i bilaga I till direktivet och bilaga A i EN 15603 13 utfördes med hjälp av en extern leverantör enligt ett tjänsteavtal 14. Kommissionen fann att vissa av de nationella metoderna för beräkning av energiprestanda inte beaktar alla aspekter som direkt och indirekt påverkar byggnaders energiprestanda. Åtgärder som rör nya tekniker (t.ex. vindkraftverk eller kraftvärme på plats) och passiva lösningar (t.ex. naturligt ljus eller naturlig ventilation) beaktas t.ex. inte i många nationella metoder. Detta leder i sin tur till att de resulterande kostnadsoptimala nivåerna kanske blir högre än förväntat, beroende på hur fullständiga de nationella metoderna för beräkning av energiprestanda är. Nästa steg är att beräkna de totala kostnaderna för de olika åtgärderna, paketen och/eller varianterna, baserat på nettonuvärde och med användning av en fullkostnadsmetod. Detta innebär att för varje åtgärd, paket och/eller variant som tillämpas på en referensbyggnad ska hela kostnaden för nybyggnad (eller omfattande renovering) och påföljande användning av byggnaden beaktas. De beräkningsperioder som användes var 30 år för bostadshus och offentliga byggnader och 20 år för andra byggnader än bostadshus. De sammanlagda kostnaderna beräknas ur två olika perspektiv: dels finansiellt (dvs. ur ägarens och investerarens perspektiv) och dels makroekonomiskt (dvs. ur ett samhällsperspektiv). När det gäller det finansiella perspektivet omfattar kostnaderna de priser som betalats av slutkonsumenten, inklusive alla tillämpliga skatter, även moms, och avgifter. I det makroekonomiska perspektivet beräknas priserna exklusive alla tillämpliga skatter, moms och bidrag. Kostnaderna för utsläpp av växthusgaser räknas dock med i det makroekonomiska perspektivet. Minst en av de två diskonteringsräntor som ska användas i känslighetsanalysen för det makroekonomiska perspektivet är dessutom 3 % uttryckt i realvärde. För det finansiella perspektivet bör diskonteringsräntan avspegla de nationella finansieringsförhållandena och hypoteksvillkoren. En del medlemsstater rapporterade inte detaljerade uppgifter om underhålls- och ersättningskostnader. Uppgifter saknades om drift och renovering av byggnader, vilket särskilt påverkade beräkningarna av kostnadsoptimala nivåer för större renoveringar och ersättning av byggnadselement. Dessa beräkningar var följaktligen svårare att göra än beräkningarna av kostnadsoptimala nivåer för nya byggnader. De sista stegen är beräkning av kostnadsoptimala nivåer och uppskattningar av skillnader i förhållande till minimikraven för energiprestanda för nya och befintliga enfamiljshus, flerfamiljshus, kontorsbyggnader osv. samt relevanta byggnadselement. Beräkningen av kostnadsoptimala nivåer för varje referensbyggnad anges i punkt 6 i bilaga I till förordningen. De totala resultaten för de olika åtgärderna, paketen och/eller varianterna jämförs och de lägsta väljs. Kostnadsoptimala nivåer motsvarar genomsnittlig 12 13 14 Byggnaders energiprestanda Sammanvägd energianvändning och olika sätt att uttrycka energiprestanda, EN 15603:2008. EN 15603:2008, Byggnaders energiprestanda Sammanvägd energianvändning och olika sätt att uttrycka energiprestanda, CEN, januari 2008. Bilaga A till standarden handlar om metoder för insamling av uppgifter om byggnader. ENER/C3/2013-414. 7
kostnadsoptimal energiprestanda för alla referensbyggnader i varje byggnadskategori (enfamiljshus, flerfamiljshus, kontorsbyggnader osv.). Nya och befintliga byggnader övervägs separat. De flesta medlemsstater rapporterade resultaten på ett tydligt sätt, inklusive alla använda uppskattningar (t.ex. paket/varianter, energiprisutveckling, diskonteringsränta). När de kostnadsoptimala nivåerna väl har beräknats kan skillnaden jämfört med de lägsta minimikraven avseende prestanda fastställas och beslut fattas om det makroekonomiska eller det finansiella perspektivet ska bli det nationella riktmärket. Skillnaden mellan minimikraven avseende energiprestanda och kostnadsoptimala nivåer motsvarar skillnaden mellan kostnadsoptimala nivåer och prestandakrav i de nationella byggnadskoderna dividerat med den kostnadsoptimala nivån, uttryckt i procent enligt punkt 7.2 i riktlinjerna. Om skillnaden mellan kostnadsoptimala nivåer och byggnadskodens krav är betydlig (>15 %) ska medlemsstaterna enligt artikel 5.3 i direktivet och artikel 6.2 i förordningen motivera detta i sina rapporter om kostnadsoptimala nivåer. Om skillnaden inte kan motiveras ska medlemsstaterna tillhandahålla en plan med lämpliga åtgärder för att minska skillnaden. 5. FRAMSTEG MOT KOSTNADSOPTIMALITET Medlemsstaternas framsteg mot att fastställa kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda presenteras i diagrammen nedan, som avser den genomsnittliga skillnaden. Den streckade linjen motsvarar den gräns på 15 % över vilken en skillnad kan anses vara betydande. Jämförelsen mellan rapporterade kostnadsoptimala nivåer och minimikrav avseende energiprestanda visar att ungefär hälften av medlemsstaterna har fastställt minimikrav avseende prestanda som ligger inom gränsen på 15 %. De genomsnittliga skillnaderna mellan kostnadsoptimala nivåer och minimikrav för alla kategorier (dvs. nya byggnader, större renoveringar och byggnadselement) och byggnadstyper (dvs. enfamiljshus, flerfamiljshus och andra byggnader än bostadsbyggnader) ligger under den gränsen i Danmark, Finland och Spanien. 5.1. Nya byggnader För nya byggnader fastställdes minimikraven avseende prestanda inte högre än 15 % över den kostnadsoptimala nivån i 13 fall (av 27 beräkningar): Belgien Flandern, Belgien Vallonien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Portugal, Spanien, Sverige och Storbritannien. I Litauen och Slovenien var den genomsnittliga skillnaden bara något högre än gränsen på 15 %. Estland, Frankrike, Tyskland, Portugal och Storbritannien fastställde minimikrav som var mer ambitiösa än den kostnadsoptimala nivån för dessa länder. 8
NEW BUILDINGS 350% 300% 250% Average gap (%) 200% 150% 100% 50% 0% -50% Austria BE-Brussels BE-Flanders BE-Wallonia Bulgaria Croatia Cyprus Czech Republic Denmark Estonia Finland France Germany Greece Hungary Ireland Italy Latvia Lithuania Luxembourg Malta Netherlands Poland Portugal Romania Slovakia Slovenia Spain Sweden UK UK-Gibraltar Genomsnittlig skillnad mellan minimikrav avseende energiprestanda och kostnadsoptimala nivåer: nya byggnader 5.2. Befintliga byggnader/större renoveringar Minimikrav för prestanda för större renoveringar fastställdes inte högre än 15 % över den kostnadsoptimala nivån i 9 fall (av 19 beräkningar): Cypern, Danmark, Estland, Finland, Ungern, Luxemburg, Portugal, Slovenien och Spanien. Lettlands genomsnittliga skillnad för större renoveringar var bara något högre än gränsen på 15 %. Cypern, Portugal, Slovenien och Spanien fastställde krav som exakt motsvarade eller var mer ambitiösa än kostnadsoptimala nivåer. 9
EXISTING BUILDINGS / MAJOR RENOVATIONS 350% 300% 250% Average gap (%) 200% 150% 100% 50% 0% -50% Austria BE-Brussels BE-Flanders BE-Wallonia Bulgaria Croatia Cyprus Czech Republic Denmark Estonia Finland France Germany Greece Hungary Ireland Italy Latvia Lithuania Luxembourg Malta Netherlands Poland Portugal Romania Slovakia Slovenia Spain Sweden UK UK-Gibraltar Genomsnittlig skillnad mellan minimikrav avseende energiprestanda och kostnadsoptimala nivåer: större renoveringar 5.3. Ersättning av byggnadselement De flesta medlemsstater beräknade kostnadsoptimala nivåer för vissa byggnadselement, men vanligtvis inte för alla byggnadselement som krävs enligt direktivet och förordningen (väggar, golv, fönster och tak). Minimikraven avseende prestanda fastställdes inte högre än 15 % över den kostnadsoptimala nivån i 11 fall (av 22 beräkningar): Belgien Flandern, Tjeckien, Danmark, Finland, Tyskland, Italien, Malta, Slovenien, Spanien, Sverige och Storbritannien. 10
REPLA CEMENT OF BUILDING ELEMENTS 100% 80% 60% Average gap (%) 40% 20% 0% -20% -40% Austria BE-Brussels BE-Flanders BE-Wallonia Bulgaria Croatia Cyprus Czech Republic Denmark Estonia Finland France Germany Greece Hungary Ireland Italy Latvia Lithuania Luxembourg Malta Netherlands Poland Portugal Romania Slovakia Slovenia Spain Sweden UK UK-Gibraltar Genomsnittlig skillnad mellan minimikrav avseende energiprestanda och kostnadsoptimala nivåer: ersättning av byggnadselement 5.4. Planer för att minska skillnaderna Om det finns en skillnad och medlemsstaterna fastställer krav över kostnadsoptimala nivåer ska de motivera detta och lämna in en plan med en förklaring av lämpliga steg för att minska skillnaden. Planer för att minska skillnader lämnades in för cirka två tredjedelar av de rapporterade skillnaderna. I rapporterna ska det helst tydligt anges konkreta steg för att överbrygga skillnaden inom den tidsram som fastställs i direktivet och förordningen, inklusive minimikrav för nära-nollenergibyggnader (2018 och 2020). Alla planer i rapporterna om kostnadsoptimala nivåer innehöll dock inte övertygande tidsramar. Övervakning av genomförandet av nationella planer för att minska skillnaderna går utöver räckvidden för denna rapport eftersom medlemsstaterna har tid fram till nästa femårsöversyn av byggnaders energiprestanda för att överbrygga klyftan. Denna översyn förväntas äga rum i början av 2018. På grundval av de nya beräkningarna av kostnadsoptimala nivåer som ska lämnas in av medlemsstaterna under 2018 kommer kommissionen att bedöma hur klyftan mellan minimikrav avseende energiprestanda och de nuvarande kostnadsoptimala nivåerna har överbryggats. 6. SLUTSATSER Alla medlemsstater, förutom Grekland, har lämnat in beräkningar av kostnadsoptimala nivåer. I de flesta fall uppfylldes både kraven i direktivet om byggnaders energiprestanda och den delegerade förordningen om ramen för metoden. Kommissionen följer upp övriga fall. 11
Målet för metoden med kostnadsoptimala ramar har uppnåtts, eftersom den kunde användas som underlag för beslut om fastställande av minimikrav för energiprestanda på nationell och regional nivå vid rätt (dvs. kostnadseffektiv) nivå. Beräkningarna av kostnadsoptimala nivåer har visat att det fortfarande finns en stor potential för kostnadseffektiva energibesparingar, vilket uppnås genom minskade skillnader mellan de nuvarande minimikraven och kostnadsoptimala nivåer. En riktmärkningsram, som baseras på den metod med kostnadsoptimala ramar som föreslås i direktivet och förordningen, användes för första gången. Ramen möjliggjorde jämförelser och kombinationer mellan olika tekniker för energieffektivitet och förnybar energi. Detta arbete stöder de nationella myndigheterna i deras uppgift att fastställa realistiska minimikrav avseende byggnaders energiprestanda och att skapa förutsättningar för att uppnå målen för nära-nollenergibyggnader 15. Detta bidrog i sin tur i till att höja den allmänna ambitionsnivån i EU när det gäller den tekniska och ekonomiska potentialen för energibesparingar inom byggnadssektorn, ett mål som även finns med i de långsiktiga strategierna för byggnadsrenovering i artikel 4 i direktivet om energieffektivitet 16. Potentialen hos olika typer av förnybar energi kunde dock ha undersökts bättre i beräkningarna och det behövs bättre statistisk information om de nationella byggnadsbestånden. Kommissionen kommer att använda sina befogenheter fullt ut enligt fördraget för att se till att direktivet om byggnaders energiprestanda genomförs korrekt. Detta omfattar uppnåendet av kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda inom den angivna tidsramen, för att se till att EU:s mer långsiktiga energi- och klimatmål uppfylls och att byggnadssektorn bidrar till att uppfylla dessa mål. 15 16 Kommissionens rekommendation om riktlinjer för främjande av nära-nollenergibyggnader och bästa praxis för att se till att alla nya byggnader är nära-nollenergibyggnader senast 2020 EUT L 315, 14.11.2012, s. 1. 12