3 REVIDERADE UPPLAGAN Europeiska unionen utvidgas Hurdana är EU:s nya medlemsländer? Hur många platser får de i rådet och i parlamentet? Vilka är fördelarna och nackdelarna med utvidgningen? Hur går det med jordbruket? Vad tänker löntagarna i Finland? Hur påverkar utvidgningen miljövården?
Europeiska unionen 2003 B are nt s h av Europeiska unionens nuvarande medlemsländer och anslutningsåret ISLAND 10 kandidatländer som godkänts att bli medlemmar i Europeiska unionen 2004 Länder som ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och som deltar i anslutningsprocessen FINLAND NORGE Atlante n SVERIGE ESTLAND Nord s j ö n RYSSLAND DANMARK IRLAND LITAUEN Öste rsjön STORBRITANNIEN NEDERLÄNDERNA BELGIEN VITRYSSLAND FRANKRIKE TJECKISKA REPUBLIKEN LIECHTENSTEIN SCHWEIZ MONACO UKRAINA SLOVAKIEN ÖSTERRIKE MOLDAVIEN UNGERN ITALIEN PORTUGAL ANDORRA POLEN TYSKLAND LUXEMBURG SPANIEN LETTLAND SLOVENIEN KROATIEN RUMÄNIEN BOSNIENHERCEGOVINA SAN MARINO SERBIEN OCH MONTENEGRO BULGARIEN VATIKANSTATEN ALBANIEN Medel havet GEORGIEN Svar ta havet MAKEDONIEN GREKLAND TURKIET SYRIEN MAROCKO ALGERIET TUNISIEN MALTA IRAK CYPERN Karta: Pirjo Helke Medlemskriterierna eller de s.k. Köpenhamnskriterierna: Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 uppställde följande medlemskriterier: ansökarlandet har stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter; landet har en fungerande marknadsekonomi, liksom fömåga att hantera det konkurrenstryck och de marknadskrafter som råder inom unionen; landet har förmåga att uppfylla de skyldigheter som medlemskapet medför, till vilka också hör förmåga att ansluta sig till de mål som sammanhänger med den politiska, ekonomiska och monetära unionen. 2 2 Europeiska rådets möte i Madrid i december 1995 fastställde bedömningsgrunderna. Samtidigt hänvisade det till behovet att skapa förutsättningar för en gradvis, balanserad integration av ansökarländerna i synnerhet med följande medel: utveckling av marknadsekonomin anpassning av ansökarländernas förvaltningsstruktur skapandet av stabila ekonomiska och monetära förhållanden.
Den utvidgning av EU som sker om ett år inleddes med ett beslut i Köpenhamn 1993 och i samma huvudstad avslutades medlemsförhandlingarna omkring tio år senare 2002. Europeiska rådet hälsade 10 nya medlemmar välkomna att träda in i unionen från och med den 1 maj 2004, satte siktet på 2007 för Bulgarien och Rumänien och fortsatte förberedelserna för medlemskapsprocessen med Turkiet. Den nu förestående utvidgningen är den största och svåraste i unionens historia, eftersom de länder som nu blir medlemmar är betydligt fattigare än vad Spanien och Portugal (medlemmar 1986) och Grekland (medlem 1981) var då de anslöt sig. Redan under de åtta år Finland varit EUmedlem har unionens regelverk genomgått stora förändringar. Och takten accelererar; framtidskonventet diskuterar en ny grundlag för unionen som har 25 medlemmar, senare 27 och slutligen ja, hur många? Den senaste aspiranten är Kroatien som lämnade in sin medlemsansökan i slutet av februari 2003. När kandidaterna uppfyller de s.k. Köpenhamnskriterierna och unionens gällande regelverk, acquis, har de först inlett sin EU-bana. Därförinnan måste de alla, förutom Cypern, dessutom få medborgarnas fullmakt för en anslutning. De tio kandidaterna blir genast fullvärdiga medlemmar, men de har på olika områden övergångsperioder av olika längd. Det ansågs viktigt att vare sig övergångsperioderna eller andra arrangemang inte får orsaka konkurrensstörningar, utan de ska vara begränsade till längd och omfattning. I teorin kan de nya länderna ansluta sig till den ekonomiska och monetära unionen EMU tidigast två år efter att de gått med i växelkursmekanismen ERM II, dvs. euron kunde tas i bruk 2007. Men i praktiken kommer det troligen att räcka betydligt längre innan länderna är färdiga för euroområdet. De nya medlemmarna kan komma med i Schengenavtalet tidigast 2005. Även efter att medlemskapet trätt i kraft kommer strukturomvandlingen att pågå länge i de nya medlemsländerna. I slutskedet av medlemsförhandlingarna fogades en skyddsklasul om den inre marknaden till anslutningsfördraget. Klausulen kan tillämpas om en allvarlig marknadsstörning eventuellt hotar. De nya medlemsländerna beviljas regional- och strukturpolitiska stöd för sammanlagt 21,8 miljarder euro åren 2004 2006. År 2004 är finansieringsramen 6,1 miljarder euro och den ökar till 8,8 miljarder euro 2006. Skattesatserna i de nya medlemsländerna är delvis lägre än i de nuvarande medlemsstaterna. Även skattesystemen och skattebaserna avviker från de nuvarande medlemmarnas. I och med utvidgningen kan skattekonkurrensen inom den direkta beskattningen, främst inom företagsbeskattningen, skärpas något. Med undantag av Cypern och Malta fick alla nya medlemmar en övergångsperiod, några till slutet av 2007 i längsta fall till slutet av 2009, i fråga om accisen på cigaretter. De nuvarande medlemmarna kan tillämpa samma begränsningar på dessa produkter som i passagerartrafiken till tredjeländer så länge de nya medlemmarna tillämpar lägre acciser än EU:s miniminivå. Detta minskar olägenheterna under övergångstiderna även i Finland. Inte ett enda av de nya medlemsländerna begärde en övergångsperiod för minimiaccisen på alkoholdrycker, eftersom nivån på den är rätt låg i EU redan nu. I Östersjöområdet erbjuder en större union fler möjligheter inom utbildningen, ungdoms- och kulturverksamheten och forskningen. Rättsakterna om erkännande av examina kommer att gälla även de nya medlemsländerna. Utvidgningen gör det lättare för konstnärer och andra kulturarbetare att resa och underlättar överföringen av kulturella tjänster och alster. 3
Kandidatländerna röstar om medlemskapet Förhandlingarna mellan Europeiska unionen och tio länder som ansökt om medlemskap i EU avslutades vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002. Aldrig tidigare har unionen utökats med så många nya medlemmar på en gång, för att inte tala om att den samtidigt som medlemmar godkänt ett så brett spektrum av länder. Anslutningsfördraget undertecknas den 16 april i Grekland av tre små baltiska länder, av de ännu mindre östaterna Cypern och Malta i Medelhavet, av Polen som till sin storlek hör till de största länderna i Europa och av andra före detta östeuropeiska socialistländer, nämligen Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Vad anser invånarna i de här länderna om det historiska steget in i Västeuropas hjärta? Utvidgningen av EU kan ju bli en framgång endast om unionens nya medborgare accepterar sina ledares val och förhandlingarnas slutresultat. Den iver som i början av förhandlingarna fanns i de baltiska och central- och östeuropeiska länderna om en återgång till Europa har hunnit falna. Den har ersatts av vardagsrealism och insikt om att ett unionsmedlemskap inte enbart för med sig fördelar, utan också förpliktelser och stora förändringar. Det är inte lätt att leva i historiens vinddrag, även om man vet att man utgör en liten del av en viktig och nödvändig utveckling. Europeiska unionen är en ekonomisk gemenskap med gemensamma regler. Den är också en stark värdegemenskap, vars medlemsländer och medborgare förbinder sig till gemensamma, europeiska handlingsmönster. Utvidgningen förstärker unionens naturliga fallenhet för starkare gemensamma spelregler och ett effektivare samarbete. I det pågående framtidskonventet och vid den regeringskonferens som därefter inleds dryftar man klarare gemensamma spelregler för den utvidgade unionen. Samarbetet utvidgas Samarbetsformerna utvecklas och börjar gälla även nya områden. Det ekonomiska samarbetet har intensifierats under de senaste årtiondena, och sedan euron infördes har ländernas gränser allt mindre betydelse för marknaden. Detta har lett till ett behov att granska olika alternativ för ett politiskt närmande. Balkankrisen gav incitamentet för en förstärkning av det säkerhetspolitiska samarbetet. Men nationalstaternas tid är ändå inte förbi. Frågan gäller ett effektivare samarbete och en uppluckring av de hinder som statsgränserna utgör mellan länder som accepterar samma spelregler. De nya medlemsländerna måste ansluta till en redan långt driven samarbetsprocess och
godkänna allt som tidigare överenskommits. De blivande medlemsländerna har under anslutningsprocessens gång varit tvungna att tillägna sig en diger gemenskapslagstiftning och ny praxis. De forna socialistländerna hade visserligen tvingats till marknadsekonomi även om de inte ansökt om EU-medlemskap. Det har krävts och krävs alltjämt smärtsamma förändringar för att nå ekonomisk stabilitet. En strukturomvandling av sysselsättningen är inte en lätt sak för dem som den gäller. Åtta av de tio länder som den 1 maj 2004 ska ansluta sig till unionen genomgår en omvandling från planekonomins anspråkslösa, men på sätt och vis samtidigt stabila förhållanden till en instabil marknadsekonomi i en rättsstat och ett medborgarsamhälle. Östaterna Cypern och Malta befinner sig på grund av sitt geografiska läge och sin storlek, och i Cyperns fall även till följd av den politiska situationen, i en annan ställning, men de har sina egna problem när det gäller anpassningen till unionens praxis. Folkomröstningarna avgör Utvidgningsprocessen upphörde inte i december 2002 i Köpenhamn, och den är inte heller slut i och med att anslutningsfördragen undertecknas den 16 april 2003. Vi finländare har i gott minne att när vi förhandlade med EU gjorde vi det samtidigt som tre andra länder. Men Norge stannade i sista stund utanför efter att norrmännen röstat mot en anslutning. Även denna gång ordnar nio av de tio kandidatländerna folkomröstningar om de framförhandlade fördraget. Det är inte uteslutet att någon stannar utanför på upploppet. Eurobarometer-undersökningen och flera opinionsundersökningar i kandidatländerna har visat att i alla länderna är understödet för ett EU-medlemskap större än motståndet. Enkäternas siffror har varierat kraftigt under förhandlingsprocessens gång, beroende på hur känsliga frågor som stått på agendan, och vilket förhandlingsresultat respektive land har uppnått i någon för medborgarna viktig fråga. Opinionerna har påverkats av inrikespolitiken, utrikespolitiska frågor och av världsläget i allmänhet. Efter att förhandlingarna slutförts måste invånarna i kandidatländerna ta ställning till en helhet. Det slutliga förhandlingsresultatet består av komplicerade lösningar och kompromisser, som är intimt knutna till varandra. Varje kandidatland har uppnått vissa av sina mål genom en skicklig förhandlingstaktik, men även varit tvunget att ge efter i andra frågor. Unionens nuvarande medlemsländer har för sin del övervägt när man kan hitta flexibilitet för att nå en lösning som tillfredställer båda parter. Reformerna börjas synas Kandidatländerna har beviljats begränsade övergångstider för att nå EU-standarderna i vissa frågor som kräver dyra investeringar. Unionen har å sin sida försäkrat sig om att förhandlingsresultaten inte orsakar störningar på den inre marknaden. Via ekonomiskt bistånd före anslutningen har man hjälpt kandidatländerna att genomföra viktiga refomer som verksamheten inom unionen förutsätter. I kandidatländerna syns förändringarna i form av en ekonomisk strukturell reform och en högre levnadsstandard, men också i form av en strukturell arbetslöshet innan nya företag etablerar sig i stället för de gamla, olönsamma industrijättarna. Lagstiftningen har ibland utvecklats med en sådan fart att varken företag eller människor riktigt tycks ha hängt med. I flera kandidatländer blomstrar korruptionen alltjämt. Processen för att bli medlemmar i unionen har fört den i dagen och tvingat fram åtgärder för att rensa bort bestickelse, penningtvätt och smuggling, och andra fenomen inom den grå ekonomin. Företagen uppskattar klarare regler och ett bättre klimat för företagandet. Unionens gemensamma jordbrukspolitik är både ett hot och en möjlighet för bönderna. Regionalpolitiken befrämjar landsbygsutvecklingen och jämnar ut inkomstskillnaderna mellan de fattigare områdena, som ofta finns på landsbygden, och städerna. Men å andra sidan har små gårdar inga 5
6 möjligheter till de investeringar som EU:s hygienstandarder och andra krav på jordbruksproduktionen förutsätter. De unga uppskattar för sin del de ökade möjligheterna att resa utomlands. Förenhetligandet av högskoleexamina och yrkesbehörigheter uppmuntrar till internationalisering. Sist och slutligen kommer en stor del av innehållet i medlemsförhandlingarna antagligen att förbli lika dunkelt för dem som röstar i folkomröstningarna som unionens djungel av direktiv är för de nuvarande EU-medborgarna. Var och en tar å ena sidan emotionellt ställning till medlemskapet: vill jag att mitt fosterland ska ansluta sig till den här viktiga unionen, där vi kan vara med och påverka men som också påverkar mitt liv. Å andra sidan ser de på saken ur sitt eget smala perspektiv; bönderna kan vara oroliga för sin gård eller hoppas på stöd för att utveckla sin näring. Den som arbetar i en stor industrianläggning kanske anklagar EU för att ha blivit arbetslös, när fabriken säljs till en utländsk ägare som säger upp arbetskraft. Men samma person kan också däri se möjligheter, utländska investeringar ger bättre sysselsättning tack vare att investeringsklimatet förbättras. Men strukturomvandlingen har redan pågått länge, och inte heller utanför EU stannar utvecklingen upp. De nya medlemmarna Med undantag av Cypern ordnar alla kandidatländer folkomröstning. De makthavande politikerna måste kunna göra en sammanfattning av medlemskapets positiva sidor för medborgarna. Oppositionen kan av inrikespolitiska orsaker, på grund av annalkande val eller ideologiska skäl lyfta fram negativa sidor. Delvis beroende på kandidatländernas bakgrund har några starka politiska rörelser mot EU inte hittills uppstått, utan de politiska partierna fungerar som ledare för antingen ja - eller nej -rörelser. Folkrörelsernas verksamhet har först nu börjat byggas upp. I många kandidatländer har informationen om EU startat långsamt, och först nu när folkomröstningarna närmar sig har regeringarna vaknat och insett behovet av information. Alldeles som när Finland stod inför att gå med i unionen, har det diskuterats om vilket land som först borde ordna sin folkomröstning. I vilken ordning folkomröstningarna sker kan ha stor betydelse för hur opinionerna utvecklas i de länder som står näst i tur. Taktikeringen, symboliken i datumen och andra val i länderna 2003 har för sin del påverkat tidpunktena för folkomröstningarna. Bland kandidatländerna är understödet för ett EU-medlemskap störst i Ungern, och ursprungligen var avsikten att Ungern skulle ordna sin folkomröstning först. Hela 77 % av ungrarna är för ett medlemskap, så förespråkarna väntar sig en brakseger. Men nu inleder Malta folkomröstningarna den 8 mars 2003 följt av Slovenien den 23 mars 2003, då slovenerna röstar både om EU- och Nato-medlemskap. I Slovenien, som hör till de rikaste kandidatländerna och där det västeuropeiska redan i hög grad är verklighet, upplevs ett EU-medlemskap inte som en stor förändring jämfört med det man redan uppnått. Men understödet för medlemskapet har ökat tack vare ett gott förhandlingsresultat, och de färskaste mätningarna visar att 62 % av slovenerna är för en anslutning till EU. För slovenerna ligger betydelsen av ett medlemskap i gemensamma värden, och rör inte så mycket frågor om pengar från EU. Det första kandidatlandet som håller sin folkomröstning är Malta i början av mars. Den tudelade inrikespolitiken gör Malta intressant. Landet drog en gång, 1995, bort sin medlemsansökan då det blev maktskifte efter ett val. Det nuvarande regeringspartiet har kraftigt drivit på ett EU-medlemskap och är synnerligen tillfreds med förhandlingsresultatet. Däremot utdömde oppositionen resultatet fullständigt. Malteserna är av tradition partilojala, och parterna i tvåpartisystemet har ett jämnt understöd. Under de två senaste åren har understödet för ett EU-medlemskap varit kring 50 56 % i opi nionsundersökningarna, medan 30 39 % har varit emot. Men det inte alltid sagt att enkäter och omröstningar visar samma verklighet. Regeringen uppmanar folket att rösta enligt sin egen vilja, och inte enligt partiets syn. Det blir parlamentsval hösten 2003 och oppositionen har låtit förstå att om den vinner valet, så kommer den inte nödvändigtvis att anse att folkomröstningens resultat binder den. I vårt grannland Estland har stödet för ett EU-medlemskap hört till de lägsta i EU-länderna. Siffrorna varierar kraftigt från en enkät till en annan: enligt en Eurobarometer som kommis-
sionen publicerade i november 2002 skulle 39 % av esterna rösta för ett medlemskap, och 31 % emot. En Emor-opinionsundersökning gjord i december visar att 57 % av esterna är positiva till EU, medan 36 % är negativa. Oberoende av mätningsmetod är förespråkarna fler än motståndarna. Den ökade kunskapen om EU har höjt understödet. De politiska skeendena i landet, framför allt regeringens popularitet, har också sin betydelse. De viktiga partierna är alla för ett medlemskap med undantag av intressant nog det största, dvs. centerpartiet, vars ordförande Edgar Savisaar anser att det ännu inte finns tillräckligt med underlag för att utforma en åsikt. Men centerpartiet har under det gångna året varit med och fört Estland mot EU, så Savisaars uttalande måste tolkas i ljuset av valet i mars. I Lettland är man skeptisk till EU. Bara 45 % av letterna är för ett medlemskap och 32 % emot. Vid en granskning av procenttalen måste man komma ihåg att regeringens kampanj för medlemskapet först nu startar. Folkets uppfattning om ett EU-medlemskap kan ändras också i Lettland när man får mer entydig och balanserad information, även om trenden för folkopinionen inte verkar uppmuntrande. I Litauen skulle däremot 68 % rösta för ett EU-medlemskap enligt en enkät som gjordes i slutet av december 2002. Litauen ordnar sannolikt sin folkomröstning den 11 maj. Estland och Lettland ordnar sina folkomröstningar först i höst, den 14 respektive 20 september. Lettland hoppas på psykologisk draghjälp av Estland. Hur känslig folkomröstningen är i Lettland visas av att man flyttat tidpunkten så långt fram som möjligt, för att de övriga kandidatländernas resultat då ska vara färdiga. Men man är också orolig för att om dagen flyttas framåt för långt, kanske bara med en vecka, så kan det vara dåligt och regnigt höstväder, vilket kan minska röstningsintresset. Hällregn, impopulära politiker, ett lågt röstningsintresse eller något annat irrelevant som blir den allra viktigaste frågan utgör samtliga ett hot. De kan påverka folkomröstningens resultat på ett oväntat sätt. Myndigheterna försöker satsa på en klar, tydlig och tillräcklig information om vad ett EU-medlemskap innebär. När medlemsförhandlingarna avslutades utbröt inga speciella glädjeyttringar i Tjeckiska republiken. Tjeckerna anser att de klarar sig tämligen bra med västliga spelregler. Natomedlemskapet har förstärkt uppfattningen om att det största arbetet redan är gjort. Enligt de färskaste siffrorna är 50 % av folket för ett medlemskap och 19 % emot. Datum för folkomröstningen är 15 16 juni. Tjeckien taktikerar genom att ordna sin folkomröstning efter grannlandet Slovakien, där understödet för ett EU-medlemskap är högt. I Slovakien, som röstar 16 17 maj, är nästan 70 % av folket för ett medlemskap. I Polen bekymrar man sig för att röstningsprocenten vanligtvis varit låg i folkomröstningar. Även om två tredjedelar av polackerna understöder ett EU-medlemskap i opinionsundersökningar, kan hela projektet falla om inte minst 50 % av de röstberättigade går och röstar. President Kwasniewski har föreslagit en lagändring så att EUmedlemskapet kan godkännas av parlamentets båda kamrar med två tredjedelars majoritet, om röstningsprocenten blir för låg. Efter 1989 har en folkomröstning aldrig lockat femtio procent av de röstberättigade. Folkomröstningen blir antagligen den 8 juni 2003. Cypern ordnar ingen folkomröstning om EUmedlemskapet, som har ett klart understöd bland invånarna i den av det internationella samfundet erkända grekiska delen av ön. Om man före landets anslutning till EU kan nå en lösning mellan de grekiska och turkiska parterna i förhandlingarna om en återförening av Cypern, blir det folkomröstning om återföreningen, och den har naturligtvis också sin betydelse för EU-medlemskapet. Den bakre gränsen för en förhandlingslösning har satts ut till utgången av februari, och i så fall ordnas det folkomröstning i bägge delarna av Cypern den 30 mars 2003. I EU:s nuvarande medlemsländer röstar parlamenten om godkännade av anslutningsfördragen. Ratificeringsprocessens längd beror på landets praxis. I Finland ger regeringen sitt förslag till godkännande av anslutningsfördraget till riksdagen, som behandlar det under höstsessionen 2003, så att Finland kan bekräfta sin ratificering av anslutningsfördraget före årets slut. För att alla nya medlemmar ska kunna gå med i unionen den 1 maj 2004 måste ratificeringen i medlemsländer vara klar senast den 30 april 2004. Oberoende av om unionen 1.5.2004 får åtta, nio eller tio nya medlemmar, så står vi inför en ny era i Europeiska unionens historia. 7
Niceföredraget Röster i rådet 1.5-31.10.2004 Röster i rådet fr.o.m. 1.11.2004 Platser i Europaparlamentet Tyskland 10 29 99 Förenade kungariket 10 29 78 Frankrike 10 29 78 Italien 10 29 78 Spanien 8 27 54 Polen 8 27 54 Nederländerna 5 13 27 Grekland 5 12 24 Tjeckien 5 12 24 Belgien 5 12 24 Ungern 5 12 24 Portugal 5 12 24 Sverige 4 10 19 Österrike 4 10 18 Slovakien 3 7 14 Danmark 3 7 14 Finland 3 7 14 Irland 3 7 13 Litauen 3 7 13 Lettland 3 4 9 Slovenien 3 4 7 Estland 3 4 6 Cypern 2 4 6 Luxemburg 2 4 6 Malta 2 3 5 Sammanlagt 124 321 732 8 Beslutsfattandet i den utvidgade unionen I och med Nicefördraget kommer beslutsfattandet Avsikten var att de nya bestämmelserna om i unionen att ändras. Rådet fattar oftast beslut i röstvägningen skulle tas i bruk 1.1.2005. Vid omröstningar med kvalificerad majoritet. I den Europeiska rådet i Köpenhamn enades man nuvarande unionen med 15 länder är gränsen för dock om en ny, snabbare tidtabell, enligt vilken kvalificerad majoritet 62 röster av 87. När unionen beslutsfattandet enligt Nicefördraget träder i kraft har 25 medlemmar blir det sammanlagda antalet 1.11.2004. Före det, under tiden 1.5-31.10.2004, röster 321 (under övergångstiden 124), varav det tillämpas en tillfällig lösning vid beslut som fattas krävs 232 (under övergångstiden 88) för beslut med kvalificerad majoritet. med kvalificerad majoritet. Ett beslut ska också ha Val till Europaparlamentet hålls sommaren en majoritet av medlemsländerna bakom sig. Om 2004. Också de nya medlemsstaterna deltar i valet. ett beslut inte fattas på förslag av kommissionen, Under perioden 2004-2009 har parlamentet 732 ska ett beslut förutom en kvalificerad majoritet platser. dessutom godkännas av 2/3 av medlemsstaterna. En ny kommission tillträder i november 2004. Medlemsstaterna kan kräva en kontroll att befolkningen i de länder som röstar för ett beslut repre- i kommissionen genast när medlemskapet inleds i De nya medlemmarna får dock in sina ledamöter senterar minst 62 % av unionens befolkning. maj 2004.
Hur utvidgningen har framskridit 1997 Regeringskonferensen avslutas vid Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997; avsikten är att inom ett halvt år därefter inleda utvidgningsförhandlingar med åtminstone Cypern. Kommissionen offentliggör i juli samtidigt med Agenda 2000-meddelandet sina yttranden om de länder som ansökt om medlemskap (yttrandena kallas avin). I december 1997 fastslår Europeiska rådet i Luxemburg arrangemangen gällande utvidgningsprocessen för alla kandidatländer: Turkiet, Cypern, Ungern, Polen, Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien, Tjeckiska republiken, Estland, Slovenien (11+1). Utvidgningsprocessen omfattar följande element: Europakonferens, partnerskapsprogram, stöd före anslutningen, deltagande i unionens program och anslutningsförhandlingar. I detta skede deltar Turkiet endast i Europakonferensen, de övriga elva länderna i hela anslutningsprocessen. Tidpunkten för när förhandlingarna inleds besluts separat. Europeiska rådet i Luxemburg beslutar att inleda förhandlingarna med de länder som kommissionen föreslagit, nämligen Cypern, Ungern, Polen, Tjeckien, Estland och Slovenien. 1998 30.3 inleds anslutningsprocessen med elva kandidatländer; rådet för allmänna ärenden antar samma dag de s.k. partnerskapsprogrammen eller hemläxorna. 31.3 inleds anslutningsförhandlingarna med Cypern, Ungern, Polen, Tjeckien, Estland och Slovenien. I april inleds, under ledning av kommissionen, med 11 kandidatländer den genomgång av lagstiftningen som föregår förhandlingarna. 14.9 Malta aktiverar på nytt sin medlemsansökan. 4.11 godkänner kommissionen enligt besluten i Luxemburg de första rapporterna om kandidatländerna. I rapporterna beskrivs vilka framsteg vart och ett kandidatland har gjort när det gäller medlemskriterierna. Framstegen bedöms enligt politiska och ekonomiska kriterier och hur verkställigheten av EU:s lagstiftning framskridit. 1999 13.10 avlåter kommissionen sina årliga rapporter om framstegen. Hösten 1999 revideras de s.k. partnerskapsprogrammen. I december beslutar Europeiska rådet i Helsingfors att inleda anslutningsförhandlingar med Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Malta och fastställer Turkiets status som kandidatland. Kommissionen får i uppgift att utarbeta en strategi som förbereder Turkiet för en anslutning på samma grundval som de andra kandidatländerna. Europeiska rådet i Helsingfors fastställer också principer enligt vilka anslutningsförhandlingarna kan differentieras och länderna komma i kapp de andra. Alla kandidater avancerar enligt sina egna framsteg. 2000 15.2 anslutningsförhandlingarna inleds med Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Malta. Fram till utgången av juli har man tagit upp alla förhandlingsfrågor utom de institutionella frågorna med Polen, Ungern, Tjeckien, Slovenien, Estland och Cypern. 8.11 publicerar kommissionen sina årliga rapporter om de 13 kandidatländernas framsteg. Samtidigt offentliggör kommissionen sin strategi för den fortsatta utvidgningsprocessen. 4.12 når rådet för allmänna ärenden politisk enighet om strategin för Turkiets anslutning, men det formella godkännandet ska fattas under Sveriges ordförandeperiod som inleds 1.1.2001. I december konstaterar Europeiska rådet i 9
Nice att förhandlingarna kan fortsätta utgående från kommissionens strategi. Man strävar efter att slutföra förhandlingarna med de längst hunna länderna under första halvåret 2002. I Nice nås enighet om den viktigaste uppgiften som regeringskonferensen för de institutionella frågorna behandlat: unionens institutioner reformeras så att en utvidgning blir möjlig. 2001 1.1 EU:s nya utvidgningsstrategi börjar verkställas. Den innehåller direktiv för hur förhandlingarna ska drivas framåt under Sveriges, Belgiens och Spaniens ordförandeskap. 8.3 Partnerskapet för anslutning med Turkiet antas. Partnerskapet gör det möjligt att vidareutveckla strategin före ett medlemskap. 8.6 Irland förkastar Nicefördraget i en folkomröstning. 12.6 Europeiska rådet i Göteborg fastställer att förhandlingarna med de kandidatländer som är färdiga för en anslutning kan slutföras före utgången av 2002 så att dessa länder kan delta i valet av Europaparlament 2004 som medlemmar av unionen. Kandidatländerna måste fästa särskild uppmärksamhet vid att inrätta ändamålsenliga förvaltningsstrukturer, förnya rättsväsendet och förvaltningen samt vid minoriteternas ställning. 13.11 Kommissionen offentliggör sina årliga rapporter om varje lands framsteg och sina strategidokument. Kommissionen konstaterar att samtliga kandidatländer har gjort imponerande framsteg. De positiva följderna av utvidgningen börjar redan synas i kandidatländerna i form av ökad politisk stabilitet och ekonomiska framsteg. 15.12 Europeiska rådet i Laeken slår fast huvudprinciperna för förhandlingarna differentiering, ikapptagning och framskridande enligt egna meriter och utser de 10 länder som man försöker avsluta förhandlingarna med före slutet av december 2002. Samtidigt ges nya direktiv för förhandlingarna med Rumänien och Bulgarien. 2002 I början av januari har unionen nått enighet om över två tredjedelar av förhandlingskapitlen med de 10 längst hunna kandidatländerna. 30.1 kommissionen ger sina förslag till riktlinjer för jordbruket och den finansiering som behövs för EU:s utvidgning 2004 2006. I förhandlingarna utgår man från dessa riktlinjer för att utarbeta EU:s gemensamma ståndpunkter. 28.2 inleder EU:s framtidskonvent sitt arbete. Det har till uppgift att fundera över hur EU:s verksamhet kan göras tydligare, öppnare, effektivare och mer demokratisk. 16.3 inleds beredningen av anslutningsfördraget. 21 22.6 Europeiska rådet i Sevilla konstaterar att man gjort betydande framsteg i utvidgningsförhandlingarna. EU:s ståndpunkter om jordbruket, regional- och strukturpolitiken, budgeten och institutionerna har getts till kandidatländerna. Kandidatländerna måste ytterligare förbättra sin administrativa förmåga och sitt rättsväsende för att dessa ska motsvara den nivå som ett medlemskap kräver. 19.10 Nicefördraget godkänns med en klar majoritet i en folkomröstning i Irland. 24 25.10 Vid Europeiska rådets möte i Bryssel godkänner unionen kommissionens utredningar och rekommendationer, enligt vilka 10 kandidatländer uppfyller de politiska kriterierna och kan uppfylla de ekonomiska kriterierna och medlemsförpliktelserna från och med början av 2004. Man föredrar att ett återförenat Cypern ansluter sig till Europeiska unionen. Stöd för Rumänien och Bulgarien så att de kan ansluta sig till EU 2007. 12 13.12 Europeiska rådet i Köpenhamn avslutar anslutningsförhandlingarna och förväntar sig att de nya medlemmarna kan hälsas välkomna 1.5.2004. Man förväntar sig att utarbetandet av anslutningsfördraget kan slutföras. 2003 5.3 Färdigställandet av anslutningsfördraget avslutas. 8.3 20.9 Folkomröstningar i kandidatländerna. Samtliga medlemsstater och kandidatländer ska ratificera anslutningsfördraget. 16.4 Anslutningsfördraget undertecknas i Aten. 20 21.6 Konventets slutrapport som också utgör ett förslag till ett nytt konstitutionellt fördrag för EU presenteras för Europeiska rådet som möts i Thessaloniki. Regeringskonferensen som samlas efter konventet fattar det slutliga besluten om det nya fördraget. 2004 1.5 De nya länderna blir medlemmar. 10
Preliminär uppskattning av EU-utvidningens budgeteffekter Utifrån uppgifter som fanns att tillgå i början av 2002 uppgjordes en mer detaljerad uppskattning än tidigare över budgeteffekterna av EU:s utvidgning. Uppskattningen innehåller dock fortfarande osäkra faktorer. Den bygger på antaganden om EU:s ekonomiska ramar och utfallet av dem. Det är motiverat att uppskatta situationen efter utvidgningen både på medellång (2006) och lång sikt (2013), eftersom budgeteffekterna realiseras fullt ut först under EU:s kommande finansieringsperiod efter 2006. Hur situationen ser ut 2006 kan man uppskatta relativt tillförlitligt utifrån de nu gällande finansieringsbesluten. Uppskattningsvis ökar utvidgningen EU:s utgifter med 15 18 miljarder euro 2006 i förhållande till året före utvidgningen, alltså 2003. Finlands nettoposition försvagas då med 110 260 miljoner euro i förhållande till situationen före utvidgningen. Enligt de riktlinjer som kommissionen presenterade 30.1.2002 skulle nettopositionen försvagas med ca 200 miljoner euro jämfört med 2003. Uppskattningarna om 2013 är ännu osäkrare än de ovan presenterade. Uppskattningsvis ökar utvidgningen EU:s budget med 33 48 miljarder euro 2013 i förhållande till året före utvidgningen, 2003. Finlands nettobetalningar skulle år 2013 enligt de riktgivande beräkningarna öka till ca 600 850 miljoner euro, vilket vore 0,3 0,4 procent av Finlands BNP. Men nettobetalningarna kan i värsta fall stiga till klart över 1 000 miljoner euro. Enligt uppskattning är de nya medlemsländernas andel av EU:s utgifter cirka 15 procent 2006 och cirka 30 procent 2013. Beräkningarna visar att Finlands EU-budgetposition bestäms enligt flera faktorer som är beroende av varandra. EU-budgetens storlek är lika avgörande för Finlands nettoposition som Finlands EU-finansieringsandel, inkomsterna från strukturfonden eller jordbruksinkomsterna. Vid en uppskattning av hur stora effekter utvidgningen får på budgeten är det skäl att komma ihåg att de utgör endast en del av de ekonomiska effekterna av EU:s utvidgning. De totalekonomiska effekterna av utvidgnings- och integrationsprocessen för unionen och Finland, och framför allt för kandidatländerna, är betydligt större än de direkta budgeteffekterna och enligt fl e r talet undersökningar i huvudsak positiva. Utvecklingen av penningströmmarna mellan Finland och EU fram till 2013 Enligt bokslutsuppgifterna för penningflödet mellan Finland och EU (se http://www.vn.fi/vm/ talousjaraha/index.html) har Finlands nettoposition under EU-medlemskapet varierat mellan en positiv nettoposition på 21 miljoner euro (1995) och en negativ nettoposition på 364 miljoner euro (1998). Nettobetalningarna uppgick åren 1995 2000 till sammanlagt 1 122 miljoner euro eller i genomsnitt 187 miljoner euro om året, vilket motsvarar 0,14 procent av 2000 års bruttonationalprodukt. De årliga variationerna är stora bl.a. på grund av den skiftande registreringen av finansieringsposterna. På längre sikt jämnar variationerna ut sig så att de motsvarar de beslut som gäller för de olika finansieringsperioderna (1995 99, 2000 2006 osv.). Variationerna av teknisk natur på årsnivå har vi försökt lämna utanför beräkningarna. De nuvarande ekonomiska ramarna och Agenda 2000-besluten bestämmer i hög utsträckning Finlands finansieringsansvar och stöden från EU fram till 2006. Utvidgningens budgeteffekter kommer också för Finlands del att fram- Folkmängd (milj.) Kandidatländerna i siffror 2001/2002 Yta (1000km 2 ) BNB/capita (euro) Arbetslöshet (i procent) Arbetskraft inom jordbruket (i procent) Köpkraft i förhållande till nivån inom de övriga EUländerna (i procent) Estland 1,4 45 4 500 9,7 7,1 42 Lettland 2,4 65 3 600 12,9 15,1 33 Litauen 3,6 65 3 800 13,3 16,5 38 Polen 38,6 313 5 100 20 19,2 40 Tjeckien 10,3 79 6 200 7,4 4,6 57 Slovakien 5,4 49 4 200 19,9 6,3 47 Ungern 10,1 93 5 700 5,8 6,1 51 Slovenien 1,9 20 10 500 6 9,9 69 Rumänien 22,3 238 2 000 8 44,4 25 Bulgarien 7,6 111 1 900 18,6 information 28 saknas Cypern 0,8 9 15 100 5 4,9 80 Malta 0,4 0,3 10 300 7,5 2,2 information saknas Turkiet 67,3 770 2 400 10,4 35,4 22 Uppgifterna om folkmängd, yta och arbetslöshet är från år 2002, medan BNP / capita, köpkraft och arbetskraft inom jordbruket är från år 2001. Källor Statistikcentralen; www.stat.fi (folkmängd) Rapport från Europeiska kommissionen om de enskilda kandidatländerna 9.10.2002; europa.eu.int/comm/enlargement/report2002/#report2002 (arbetskraftens andel inom jordbruket) Eurostat; europa.eu.int/comm/eurostat/ (övriga) 11
hävas först under den nya finansieringsperioden. Vid beredningen av jordbruks- och strukturpolitiska beslut kommer en fortsättning på speciallösningarna för Finland enligt Agenda 2000 och vid behov nya motsvarande arrangemang att lyftas fram. Tillämpningen av nationellt sett viktiga speciallösningar för jordbruket och finnandet av nya lösningar som beaktar det finländska jordbrukets särförhållanden blir ett viktigt mål vid utarbetandet av nya ramar och politikreformer. I fråga om regional- och strukturpolitiken är det även i framtiden synnerligen viktigt för Finland att en kohesions- och strukturpolitik bedrivs på i EU:s förhållanden avlägsna, glesbebyggda om råden som lider av långa avstånd, och också på EU:s gränsområden. För Finlands inkomster är det av avgörande betydelse i vilken mån Finlands särförhållanden beaktas vid besluten om både jordbruket och regional- och strukturpolitiken. Finlands EU-finansieringsposition påverkas av tre delfaktorer: Finlands inkomster från EU EU-budgetens slutsumma Finlands finansieringsandel av EU:s budget Förutom på inkomsterna från EU måste man också se på EU-budgetens storlek och Finlands fi n a n s i e r i n g sandel av budgeten. Dessa faktorer har i de flesta fall en minst lika stor betydelse för Finlands nettoposition som inkomsterna från EU. I kalkylerna som presenteras nedan har man försökt skilja dessa delfaktorers inverkan från varandra, varvid man kan uppskatta också deras inbördes förhållande. Uppskattningar om penningflödet mellan Finland och EU 2006 De inkomster som Finland 2006 får från EU kan uppskattas rätt tillförlitligt, tack vare att det redan finns beslut om flera viktiga finansieringsposter fram till slutet av ifrågavarande år. I fråga om jordbruksposterna utgår man ifrån en variation på högst 30 miljoner euro jämfört med situationen 2003. 2006 års inkomster från strukturfonden bestäms enligt gällande, bindande beslut och därför behövs ingen uppskattning av variationer alls göras. Däremot kan beloppen för de inre politikområdena som FoU-stöden och TENfi nansieringen ändras kraftigt fram till 2006. Likaså är det mycket svårt att säga något om hur förvaltningsutgifter kommer att dirigeras till Finland. Därför har vi räknat med stora variationer i dessa poster. Finlands betalningsandel För Finlands betalningsandel presenteras tre alternativ: en betalningsandel på 1,55 % motsvarande 2003 års nivå samt andelar på 1,60 % och 1,45 %, vilka har fastställts i förhållande till den andel som skall betalas av de nuvarande EU15- länderna. Den högre nivån på 1,60 % bygger huvudsakligen på redan beslutade, för Finland 12 ofördelaktiga, förändringar i systemet med egna medel (en ändring av beräkningsgrunden för momsbasen) och i mindre grad på antagandet om en fortsatt snabbare ekonomisk tillväxt i Finland än i EU i medeltal. Betalningsandelen på 1,60 % är således ett realistiskt alternativ för 2006. Den lägre betalningsandelen på 1,45 % är däremot endast ett exempel, eftersom den baserar sig på antagandet att systemet med egna medel ändras till Finlands fördel. En övergång från betalningslättnader för olika länder till ett fritt rent system skulle minska Finlands betalningsandel betydligt, men det finns inte realistiska förutsättningar för en så stor principiell förändring innan det gällande beslutet om de egna medlen går ut i slutet av 2006. Behovet att ändra systemet med egna medel kan dock komma upp i utvidgningsförhandlingarna i kandidatländernas positioner. Trots detta har siffrorna enligt detta alternativ presenterats för att åskådliggöra situationen före 2006 och därefter, och för att man skall kunna jämföra de olika alternativen. Kalkylerna visar att Finlands inkomster från EU skulle vara 1 270 1 380 miljoner euro 2006. Med en betalningsandel på 1,55 % skulle Finlands betalningar till EU bli 1 590 1 710 miljoner euro. Man måste också beakta möjligheterna till ändringar i Finlands betalningsandel och möjligheten att de olika alternativen realiseras i kors : en stor EU-budget garanterar t.ex. inte att de inkomster som Finland får också skulle följa det högsta alternativet. Finlands nettobetalningar till EU skulle enligt det nuvarande EU-finansieringssystemet troligen vara av storleksklassen 300 450 miljoner euro 2006, vilket betyder en försämring med ca 110 260 miljoner euro jämfört med situtionen före utvidgningen (2003). Enligt kommissionens riktlinjer från 30.1.2002 skulle nettopositionen försämras med ca 200 miljoner euro jämfört med 2003. Uppskattningar om penningflödet mellan Finland och EU 2013 Såsom ovan sagts är en uppskattning av Finlands inkomster från EU år 2013 behäftad med stora osäkerhetsfaktorer. De variationer som presenteras nedan är i första hand uträknade enligt de erfarenheter som tidigare finansieringsförhandlingar gett om vilka uppgörelser som kan nås. För jordbrukets del har som utgångspunkt valts att inkomsterna kan variera +/ 100 miljoner euro i förhållande till de nuvarande inkomsterna. Slutresultatet beror främst på hur bra det nordliga jordbrukets specialproblem beaktas i jordbruksuppgörelserna efter 2006. I fråga om strukturfonderna kommer finansieringens tyngdpunkt klart att överföras till de nya medlemsländerna före 2013. Trots det har som högsta alternativ valts ett antagande om att Finland med beaktande av sina särförhållanden har möjlighet att också efter 2006 behålla sitt strukturfondsstöd på ungefär nuvarande nivå. Hur stor vikt som fästs vid stöd till EU:s gränsområden via olika instrument har en särskild betydelse i detta sammanhang. Det lägsta alternativet gäller en situation där strukturåtgärdernas totala finansiering skulle sjunka med ca 10 miljarder euro och Finlands speciella förhållanden inte skulle synas i kriterierna för det högsta regionalstödet under den nya finansieringsperioden. Enligt en riktgivande uppskattning kunde stöden till Finland i så fall minska till ca 45 procent av de nuvarande fram till 2013. Det är likaså svårt att uppskatta de interna politikområdenas fi nansiering, t.ex. FoU-stöd och TEN-finansiering på så här lång sikt. Därför har stora variationer inräknats i de olika alternativen. Detsamma gäller uppskattningen av administrativa poster. Finlands betalningsandel Vid uppskattningen av Finlands finansieringsandel (betalningar till EU) har samma antaganden använts som för 2006. Enligt beräkningarna skulle Finlands inkomster från EU med de tilllämpade antagandena vara 1 040 1 450 miljoner euro 2013. Finlands betalningar till EU skulle med en betalningsandel på 1,55 procent vara 1 710 2 270 miljoner euro. De extrema alternativen ger en nettoposition mellan 150 miljoner euro (höga inkomster + liten EU-buudget + låg betalningsandel) och 1 300 miljoner euro (låga inkomster + stor EU-budget + hög betalningsandel). Hur stor denna variation är beskriver bra den kumulativa effekten av osäkerheten gällande de olika variablerna. Likaså syns det tydligt vilken betydelse EU-budgetens slutsumma och Finlands betalningsandel vid sidan av inkomsterna från EU har för Finlands nettoposition. Finlands nettobetalningar till EU skulle enligt beräkningarna vara cirka 600 850 miljoner euro 2013. Slutresultatet beror dock i avgörande grad på resultatet av de förhandlingar som 2005 2006 förs om finansieringen för tiden efter 2006. I värsta fall kan nettobetalningarna stiga till över 1 000 miljoner euro. Enligt dagens uppgifter skulle nettobudgeteffekterna av utvidgningen för Finlands del ligga kring 0,3 0,4 procent i relation till BNP 2013. Finansministeriets budgetavdelnings rapport (24.4.2002) finns i sin helhet på adressen http://www.vm.fi/tiedostot/pdf/fi/15685.pdf Se också www.vm.fi/valtiontalous/eu-talousarvio
Ekonomiska fördelar och nackdelar av EU-utvidgningen För kandidatländerna en anslutning till EU fungerar som en drivfjäder för nödvändiga strukturella reformer inom ekonomin länderna blir en del av en stor ekonomisk gemenskap som en del av gemenskapen kan länderna i Central- och Östeuropa vara mer lockande objekt för utländska investeringar: ländernas EU-medlemskap förstärker den ekonomiska och politiska stabiliteten och förbättrar därmed investeringsmiljön fritt tillträde för förnödenheter till EU:s inre marknad länderna kan dra nytta av EU:s jordbruks-, struktur- och kohesionsstöd friare rörlighet för arbetskraft till övriga EU-länder stora nettomottagare inom EU ett nära ekonomiskt-politiskt samarbete inom EU:s ramar ger den ekonomiska utvecklingen stabilitet närhet till den ryska marknaden och övriga östeuropeiska länders marknader: länderna kan dra nytta av sin ställning i produktionen som riktar sig till dessa marknader ökad handel och investeringar förstärker tillväxten förutom via effektivitetsfördelar också genom överföringen av teknologi och kunskap För EU Östeuropa blir en ekonomiskt och politiskt stabilare snabbt växande marknad för företag i EU den inre marknaden utvidgas den ekonomiska integrationen över de tidigare blockgränserna intensifieras, den enorma skillnaden i välstånd mellan Väst- och Östeuropa börjar så småningom jämnas ut företagen i EU-länderna kan dra nytta av den utbildade arbetskraften och de fördelaktiga produktionskostnaderna i de centraloch östeuropeiska länderna, så länge kostnaderna ännu är klart lägre än i EU-länderna kandidatländerna förbinder sig till EU-marknadens gemensamma spelregler, åtgärder som skapar störningar minskar eller försvinner EU:s representativitet i internationella forum t.ex. i WTO ökar För Finland (för Finland gäller samma ovan nämnda fördelar och nackdelar som för övriga EU-länder) de potentiella positiva effekterna för utrikeshandeln är betydande: alldeles i vår närhet öppnas snabbt växande marknader, fi nländska företags export- och investeringsmöjligheter ökar importen från de central- och östeuropeiska länderna skärper konkurrensen på vår hemmamarknad, vilket är till fördel för konsumenterna För kandidatländerna de utsätter sin hemmamarknad för konkurrens från övriga EU-länder om företagen inte är konkurrenskraftiga blir därmed framtiden osäker för industrin framtiden för jordbruket är osäker, länderna kommer inte till en början att kunna dra full nytta av EU:s jordbruksstöd om stora delar av privatiseringen inte är slutförd när medlemskapet inleds, är statsföretagens konkurrenskraft sannolikt svag även på hemmamarknaden situationen inom den finansiella sektorn är fortfarande bräcklig, efter det att EU-medlemskapet trätt i kraft skärps konkurrensen på den inhemska finansmarknaden För EU i den mån den ekonomiska stabiliteten i de central- och östeuropeiska länderna fortfarande är skör, kan en ekonomisk kris i dessa orsaka EU störningar och kostnader mångfalden inom EU ökar, länderna representerar rätt olika utvecklingsnivåer, vilket kan försvåra samordningen av den ekonomiska politiken inom EU en anslutning av de central- och östeuropeiska länderna till EU:s gemenskapspolitik medför kostnader, en betydande del av utgifterna för strukturpolitiken kommer i framtiden till exempel att gå till stöd av dessa länder de nuvarande nettobetalarna måste betala mer, nettomottagarnas ställning försämras vissa EU-länder oroar sig för den fria rörligheten för arbetskraften och befarar en våg av arbetssökande från de central- och östeuropeiska länderna de central- och östeuropeiska ländernas jordbrukssektor kan bli ett ett problem för EU, det finns stora jordbruksdominerade länder bland dem För Finland även Finlands nettoavgifter till EU ökar transiteringen av handeln mellan EU och Ryssland flyttar eventuellt från de finländska hamnarna delvis till hamnar i de nya medlemsländerna Fördelarna och nackdelarna har sammanställts av finansministeriets ekonomiska avdelning. Östersjöområdets tyngd i EU ökar tack vare att Polen och de baltiska länderna blir medlemmar 13
F A K T A O M K A N D I D A T L Ä N D E R N A BULGARIEN Folkmängd: 7,6 miljoner Huvudstad: Sofia Språk: bulgariska Nationaldag: 3.3 Självständighet: 3.3.1878 Statsskick: republik Största partier: Bulgariska socialistpartiet (BSP) Demokratiska krafternas förbund (SDS) Alliansen för landets räddning (ONS) Bulgariska företagarblocket (BBB) Eurovänster BNP: 15,2 mrd EUR Arbetslöshet: 18,6 % Förväntad livslängd i år: män: 67,7/kvinnor: 74,9 NATO-medlemskap: samarbetspartner, för medlemsförhandlingar CYPERN Folkmängd: 0,8 miljoner Huvudstad: Nicosia Språk: grekiska, turkiska (engelska används allmänt) Nationaldag: 1.10 Självständighet: 16.8.1960 Statsskick: republik Största partier: Democratic Rally (DISY) (konservativa) Left - New Forces (AKEL) (kommunister) Democratic Party (DIKO) (center-höger) Social Democrats Movement (KISOS) (socialdemokrater) United Democrats (EDI) (center-vänster) Ny horisont (ytterhöger) Ekologister (gröna) Fighting Democratic Movement (ADIK) (center-vänster) BNP: 10,2 mrd EUR Arbetslöshet: 5 % Förväntad livslängd i år: m: 74,6 / k: 79,3 NATO-medlemskap: nej ESTLAND Folkmängd: 1,4 miljoner Huvudstad: Tallinn Språk: estniska Nationaldag: 24.2 Självständighet: 24.2.1918 Statsskick: republik Största partier: Centerpartiet Pro patria partiet(konservativa) Reformpartiet/Liberalerna Folkpartiet Moderaterna (socialdemokrater) Samlingspartiet Estlands Folkförbund Förenade folkpartiet BNP: 6,2 mrd EUR Arbetslöshet: 9,7 % Förväntad livslängd i år: m: 63,7 / k: 76,1 NATO-medlemskap: samarbetspartner, för medlemsförhandlingar LETTLAND Folkmängd: 2,4 miljoner Huvudstad: Riga Språk: lettiska Nationaldag: 18.11 Självständighet: 18.11.1918 Statsskick: republik Största partier: Folkets parti (TP) Lettlands väg (LC) Fosterland och frihet/lnnk (TB/LNNK) Lettlands Socialdemokratiska Förbund(LSD) Folkets försoningsparti (TSP) Nya partiet (JP) BNP: 8,5 mrd EUR Arbetslöshet: 12,9 % Förväntad livslängd i år: m: 62,8 / k: 74,9 NATO-medlemskap: samarbetspartner, för medlemsförhandlingar LITAUEN Folkmängd: 3,6 miljoner Huvudstad: Vilnius Språk: litauiska Nationaldag: 16.2 Självständighet: 16.2.1918 Statsskick: republik Största partier: Litauens socialdemokratiska parti Litauens liberala union Nya unionen (socialliberaler) Litauens konservativa parti Litauens centerunion Litauens kristdemokratiska parti Litauens nationalistförbund Litauens demokratiska parti Litauens polska väljares aktion BNP: 13,4 mrd EUR Arbetslöshet: 13,3 % Förväntad livslängd i år: m: 63,3 / k: 75,5 NATO-medlemskap: samarbetspartner, för medlemsförhandlingar MALTA Folkmängd: 0,4 miljoner Huvudstad: Valletta Språk: maltesiska och engelska Nationaldag: 21.9. Självständighet: 21.9.1964 Statsskick: republik Största partier: Nationalist Party (PN) Malta Labour Party (MLP) Democratic alternative (AD) BNP: 4,0 mrd EUR Arbetslöshet: 7,5 % Förväntad livslängd i år: m: 75,6 / k: 80,8 NATO-medlemskap: nej POLEN Folkmängd: 38,6 miljoner Huvudstad: Warszawa Språk: polska Nationaldag: 11.11 Självständighet: 11.11.1918 Statsskick: republik Största partier: Demokratiska vänsteralliansen (SLD) Medborgarplattformen (PO) Samobroona Lag och Rättvisa (PIS) Bondepartiet (PSL) Familjeunionen (LPR) Arbetarunionen (UP) Konservativa bondeunionen (SKL) Blok Senat 2001 Sällskapet för nationella och oavhängiga senatorer BNP: 196,7 mrd EUR Arbetslöshet: 20 % Förväntad livslängd i år: m: 69,3 / k: 77,8 NATO-medlemskap: medlem 14