Socialtjänstens brottsofferstödjande insatser

Socialtjänstens brottsofferstödjande insatser - Möjligheter, hot och framtida utmaningar RAPPORT 2015:2 Linn Wiklander Josefsson Stiftelsen Tryggare Sverige

Adress: Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box 45407 104 31 STOCKHOLM Telefon: 08-29 20 00 E-post: info@tryggaresverige.org Hemsida: www.tryggaresverige.org Nyhetsportal: nyheter.tryggaresverige.org App: brottsofferappen.org Twitter: @TryggareSverige Att mångfaldiga innehållet i denna rapport, helt eller delvis, utan medgivande av Stiftelsen Tryggare Sverige, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc. Socialtjänstens brottsofferstödjande insatser Möjligheter, hot och framtida utmaningar Stiftelsen Tryggare Sverige Upplaga 1 Stockholm 2015 2

3

Innehållsförteckning SAMMANFATTNING 5 INLEDNING 6 En introduktion till brottsofferområdet 6 Vem betraktas som ett brottsoffer? 8 Definitioner 12 Avgränsningar 13 Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv 14 Socialtjänstens uppkomst och dess juridiska ansvar 15 Utgångspunkter 21 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 35 Syfte 35 Metod 35 Urval och process 35 Nyckelpersonsintervjuer 36 Förmågemodell 37 Metodiska överväganden 40 Etik 42 Resultattolkning 44 RESULTAT 45 Uppfattningar om brottsoffer och SoL 45 Uppfattningar om socialtjänstens ansvar och arbete 47 Fördjupad förståelse 48 Vad bör göras 56 DISKUSSION 58 REFERENSER 60 4

Sammanfattning Under de senaste årtiondena har intresset för brottsoffer vuxit sig allt starkare i Sverige. Socialtjänsten är den instans som har det lagstadgade ansvaret att erbjuda personer som utsatts för brott hjälp och stöd. Mycket tyder emellertid på att det har varit svårt för socialtjänsten att omsätta dessa skyldigheter i praktisk handling. Men vad beror dessa svårigheter på? Handlar det om att personalen inte gillar besluten, att man inte har tid att verkställa dem eller man kanske varken kan eller förstår uppgiften? Vilka hinder och möjligheter finns? Vad måste göras för att säkerställa att socialtjänsten tar sitt ansvar för brottsoffer? Genom åtta stycken djupintervjuer med nyckelpersoner inom verksamheter som på olika sätt arbetar med brottsofferfrågor undersöktes dessa frågeställningar. Som utgångspunkt för kartläggningen användes en modell bestående av faktorer som inbegriper vilken förmåga som socialtjänsten måste ha för att fullgöra sitt författningsenliga krav gentemot brottsoffer. Resultaten visar bland annat att socialtjänsten i stor utsträckning saknar den organisation samt de system och processer som krävs för att de ska kunna ta sitt ansvar för brottsdrabbade. Konsekvensen av detta är att stödet till brottsdrabbade varierar mellan landets 290 kommuner. Där stödet fungerar är skälet inte sällan att det finns så kallade eldsjälar som är extra motiverade, drivna och kompetenta. Socialtjänstens tillkortakommanden handlar främst om att det finns en kultur, attityd och värdering som innebär att många socialarbetare inte ser brottsdrabbade som en målgrupp för socialtjänstens insatser, vilket gör att de ofta blir utan hjälp och stöd. Av rapporten framgår också att vissa grundläggande förutsättningar för socialtjänstens verksamhet aldrig har klarats ut. Det gäller till exempel vilken förmåga i form av resurser, utbildning, kompetens, chefskap etc., som krävs för att socialtjänsten ska kunna säkerställa att personer som utsatts för brott får hjälp och stöd. Om inte dessa förutsättningar klaras ut kommer socialtjänstens ansvar för denna utsatta grupp även i framtiden vara fritt valt arbete. 5

Inledning Av socialtjänstlagen framgår att socialtjänsten, sedan år 2001, har det yttersta ansvaret för att personer som utsatts för brott får hjälp och stöd. Brottsoffer som grupp har sedan en tid tillbaka varit föremål för en samhällsdebatt som till stor del bestått av inslag där hanterandet av brottsoffer kritiserats (Ivo, 2014; Socialstyrelsen, 2012, Lindgren, 2004). Det verkar dock inte vara helt tydligt vad denna kritik utgår ifrån samt vad den egentliga problematiken handlar om. Efter en noggrann litteraturgenomgång kunde det konstateras att det finns en mycket begränsad kunskap om socialtjänstens brottsofferhantering i Sverige. I denna rapport undersöks socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar och arbete vilket också utgör det övergripande syftet; att kartlägga och analysera socialtjänstens ansvar och dess praktiska tillämpning gällande det brottsofferstödjande arbetet. Vidare undersöks vad som skulle behövas för att förbättra socialtjänstens brottsofferarbete i Sverige. Rapportens första del utgörs av en allmän presentation av brottsofferområdet. Denna del innehåller bland annat definitioner, avgränsningar, historik, bakgrund samt olika utgångspunkter för den brottsofferproblematik som undersöks. Därefter presenteras rapportens syfte och frågeställningar följt av ett metodavsnitt som består av en beskrivning av de nyckelpersonsintervjuer som genomförts för att besvara frågeställningarna. I detta avsnitt presenteras också en modell som använts vid intervju och analys. Efter metodavsnittet presenteras de resultat och analyser som nyckelpersonsintervjuerna ligger till grund för. Rapporten avslutas med ett diskussionsavsnitt där relevanta aspekter diskuteras ytterligare vilket avslutningsvis följs av förslag på vidare forskning. En introduktion till brottsofferområdet Historiskt sett har det i samhällssfären förekommit en gärningspersonsfokusering där brottsoffer hamnat i bakgrunden (Wergens, 2002). Brottsoffer kan anses ha hamnat i en position av marginalisering som troligtvis många gånger präglats av en lägre status i samhällets olika maktsystem (Wergens, 2002). Vanlig kritik på området är att många brottsoffer anser det vara svårt att veta var och hur hjälp går att tillgå när man blivit utsatt för ett brott samt att fenomenet sällan blir aktuellt förrän en individ själv 6

blir utsatt för våld eller kränkning (Lindgren, 2004). Vidare kan brottsofferfrågan anses stigmatiserande i sin grund, vilket såldes kan sätta frågan i repellerande riktning (Lindgren, 2004). Varför en brottsoffermarginalisering uppstått är svårt att besvara, att det dock föreligger ett glapp mellan teori och praktik i hur brottsofferfrågan ska hanteras är ett ämne som diskuterats sedan en tid tillbaka (Lindgren, 2004). Den här rapporten tar sin utgångspunkt i disciplinen viktimologi (läran om offer) vilken många gånger räknas som ett specialområde inom kriminologin (Karmen, 2012). Viktimologi karaktäriseras av det vetenskapliga studiet av typ, omfattning och orsaker till utsatthet för brott, dess konsekvenser för berörda parter samt samhällets reaktioner på detta (Wergens, 2002). Med samhälle menas i detta sammanhang i synnerhet polis, rättssystem, frivilligarbetare och yrkesverksamma (Wergens, 2002). Den viktimologiska forskningsinriktningen kan betraktas som relativt ny i sitt slag, detta gäller även uppmärksamheten som brottsofferfrågan fått i det svenska samhället under de senaste årtiondena (Wergens, 2002). Några viktiga åtgärder och reformer som bidragit till bättre villkor för brottsoffer bör inledningsvis nämnas. Ur myndighetssynpunkt har brottsoffer exempelvis fått bättre möjligheter för ersättning, utökad rätt till juridiskt biträde (målsägandebiträde), större möjligheter till spärrmarkering och fingerade personuppgifter samt att polis och åklagare har en ökad informations- och underrättelseskyldighet i förhållande till brottsoffer (Lindgren & Qvarnström, 2003). Vidare har Brottsoffermyndighetens uppstart 1994 gett brottsofferforskningen ett vidare fokus; Domstolsverket har medverkat till utbyggnaden av vittnesstödsverksamheten samt att många tings- och hovrätter har inrättat särskilda väntrum för att brottsoffer och vittnen ska slippa konfronteras med den tilltalade (Lindgren & Qvarnström, 2003). Att kriminella handlingar kostar samhället pengar är väl känt inom både vetenskapen och i den offentliga debatten; vad däremot offrens lidande kostar oss är ett relativt outforskat område (Wergens, 2002). Enligt Socialstyrelsen (2011) uppgår kostnaderna för våld mot kvinnor till minst 2,5 miljarder kronor årligen. Då räknas kostnader för kommunerna, sjukvården, statliga myndigheter och frivilligorganisationer samt det produktionsbortfall som uppstår för sjukdom och dödsfall. Vidare 7

kan ett enda offer som till följd av gatuvåld invalidiserats av sina skador kosta samhället upp till 50 miljoner kronor; då är bara den ekonomiska kostnaden inräknad, inte det mänskliga lidandet (Nilsson & Wadeskog, 2012). Dessa exempel utgör bara ett fåtal av alla brottsoffer som existerar i samhället. Det kan om något antas stärka motivationen ytterligare till varför just brottsoffer är en viktig grupp att rikta mer forskning mot. Brottsoffers position har trots den tidigare marginaliseringen växt sig allt starkare i Sverige sedan 70-talet (Wergens, 2002). Det pågår ett ständigt arbete för att stärka deras rättigheter och en relativt ny diskurs inom detta område är att se brottsoffer utifrån ett mänskliga rättigheterperspektiv; därav att man i egenskap av individ som utsatts för brott också har rättigheter till adekvat hjälp och rättvisa (Lindgren, 2004; Wergens, 2012). En möjlig anledning till att brottsofferfrågor inte har fått det genomslag i praktiken som det bör anses kunna bero på att just brottsoffer kategoriserats som en mjuk fråga för snälla individer, istället görs här gällande att detta bör integreras som en självklar fråga om mänskliga rättigheter (Lindgren, 2004). Vem betraktas som ett brottsoffer? Brottsoffer som begrepp är inte entydigt, snarare relativt öppet för olika slags tolkningar och associationer. Brottsofferbegreppet är dessutom föränderligt över tid (Wergens, 2002). Trots att det förekommer olika etablerade definitioner på vem eller vilka som tillhör kategorin brottsoffer finns ändå en annan verklighet i hur människor i allmänhet uppfattar vem som är ett brottsoffer eller inte (SOU 1998:40). Ett urval av de mest frekvent använda brottsofferdefinitionerna kommer i korthet att beskrivas nedan. Därefter kommer begreppsinnerbörden av brottsoffer att belysas. I de flesta juridiska sammanhang definieras brottsoffer som målsägande (SOU 1998:40; Österberg, 2002). Enligt rättegångsbalken 20 kap. 8 fjärde stycket definieras målsägande som den mot vilket ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada, detta kan avse en fysisk person, ett företag eller annan juridisk person som är part i rättegång. Denna definition kan uppfattas som begränsad då den endast görs gällande i fall där rättsväsendet är involverat. En bredare definition som används är den som Förenta Nationerna (FN) 8

formulerade i en deklaration om brottsoffers grundläggande rättigheter år 1985. I denna deklaration definieras offer som personer som enskilt eller gemensamt lidit skada (fysisk eller psykisk), ekonomisk förlust, känslomässigt lidande eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handlingar eller underlåtelser som strider mot strafflagar som gäller i medlemsstaterna (FN, 1985). Vidare kan ett brottsoffer enligt denna deklaration betraktas som ett offer oavsett om gärningspersonen är oidentifierad, gripen, åtalad eller dömd samt oavsett hur familjerelationen ser ut mellan offer och gärningsperson (FN, 1985). Innebörden i vad som faktiskt avses med användandet av termen brottsoffer kommer i denna rapport tillämpas närmast den definition som FN använder ovan. Det kan alltså innefatta vilken person som helst som på något sätt utsatts för brott. Varför just termen brottsoffer används är främst för att försöka hålla ner begreppet till så få beståndsdelar som möjligt, det blir också aningen enklare då begreppet brottsoffer används i socialtjänstlagen (SoL) (SoL, 2001:453). Det bör än dock poängteras att vad vi än väljer att använda för term när vi pratar om en person som drabbats av brott samt vad vi lägger in för omedvetna och medvetna attityder i detta leder i förlängningen till hur vi agerar gentemot dessa personer (Karmen, 2012). Ett annat begrepp som kan användas för att definiera någon som utsatts för brott är det uttryck som Stiftelsen Tryggare Sverige (2010) använder. Med risk att tillskriva en individ som utsatts för brott olika egenskaper i en riktning mot att vara ett hjälplöst offer har Stiftelsen valt att använda uttrycket brottsdrabbad där fokus ligger på säkerställandet av att brottsdrabbade individer får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda med den hjälp och det stöd som krävs (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2010). Därigenom prioriteras synen om ett handlande subjekt med initiativförmåga framför ett passivt offer, där grundtanken handlar om att inte utsätta vissa individer för stigmatiserande egenskaper till följd av en brottshändelse (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2010). Ytterligare ett exempel på begrepp som kan definiera en brottsdrabbad person är det som också har avsett att tillvarata individens egen styrka, nämligen begreppet överlevare. Med detta avses i korthet att en överlevare är det som uppstår ur att en person tagit sig igenom ett trauma eller liknande (som att bli utsatt för brott), liksom överlevare tar sig igenom exempelvis naturkatastrofer (Figley, 1985). Härvid kan överlevarbegreppet 9

illustrera den gradvisa process i att återta och omkonstruera den traumatiska händelsen och således ta makten över det som personen i fråga blivit utsatt för; traumat blir därmed en del av en persons världsbild (Figley, 1985). Ett exempel på hur brottsofferuppfattningen kan se ut kan härledas till Nils Christies (1986) artikel The ideal victim, i vilken han undersökte föreställningar om hur brottsoffer som begrepp konstrueras. Christie (1986) inriktade sig på vilka aspekter som utgjorde grund för uppfattningar kring hur agerande och reaktioner av olika människotyper baserades på vilken slags status som offer en person kan besitta. I detta resonemang framkom att en person eller kategori av individer kan kallas för ett idealiskt offer beroende på åtminstone fem egenskaper (Christie, 1986). Ett offer med dessa egenskaper karaktäriseras av svaghet, sysselsatt med ett respektabelt projekt, stationerad på en plats där hen nästintill måste befinna sig samt i ett möte med en ond och stor gärningsperson som är okänd för offret sedan tidigare (Christie, 1986). Med detta följer alltså att ju fler egenskaper en person besitter enligt ovan, desto högre blir offerstatusen; vidare finns samma argument för att färre egenskaper enligt ovan sänker offerstatusen relativt sett (Christie, 1986). Det finns uppfattningar om att det idealiska offret förutsätter en motpol i form av en idealisk gärningsperson, där de egenskaper som sänker offerstatusen på samma sätt skulle höja gärningspersonsstatusen (Åkerström & Sahlin, 2001). Effekten blir då följaktligen att ju mer idealt offer, desto mer ideal gärningsperson och vice versa (Christie, 1986). En svag äldre kvinna på väg till kyrkan som blir rånad av en stor och okänd man får därav högre offerstatus än om hon hade blivit rånad av en annan äldre dam på väg till en bar sent på natten (Christie, 1986). Med denna relation av olika egenskaper som agerar med och mot varandra skapas alltså dessa kategorier i allmänhetens ögon. Vidare kan då antas att offret skapas och definieras i relation till gärningspersonen och vice versa. Med detta tillkommer att offerrollen då endast är en roll som konstrueras, likväl som för gärningspersonen. Poängen som Christie (1986) vill göra med sitt resonemang är att vissa individer tillskrivs offerrollen/gärningspersonsrollen lättare eller svårare beroende på sina respektive egenskaper och sammanhang. Härigenom 10

demonstreras konstruktionen som omgivningen själva således skapar. För att problematisera strukturen i denna konstruktion gäller det att försöka särskilja den skapade offeridentiteten från den subjektiva identiteten, vissa personer kanske egentligen inte alls definierar sig som ett brottsoffer bara för att ett brott har begåtts i ens sammanhang. Dagens brottsofferarbete är ingen enhetlig rörelse eller ideologi, utan många olika grupper arbetar till förmån för brottsoffer på olika sätt (Niemi, 2011). Gemensamt för brottsofferrörelsen är dock att det ofta finns ett starkt engagemang inriktat på frågor som berör brottsoffers position, denna i vilken ofta innehar en svag ställning i rättsprocessen, är belagd med skuld samt innehar ekonomiska kostnader till följd av brott (Niemi, 2011). Niemi (2011) menar att den viktimologiska forskningen aldrig varit föremål för likadan kritik som till exempel feministisk forskning har och menar vidare på att denna allt för starka sympati för brottsoffer är rent ut sagt skadlig och farlig. Grunden i detta argument ligger i linje med Christies (1986) idé om ideala offer, nämligen att fokus riktas mot det individuella fallet (ofta barn eller kvinna) och såldes skapas identitetsbyggande offerdiskurser. Genom dessa offerdiskurser kan exempelvis kriminalpolitiska krav på hårdare straff tillämpas (Niemi, 2011). Härigenom efterfrågas alltså bättre kunskaper om verkliga offer och gärningspersoner för att minska reproduktion av de missvisande stereotypa offren. Att kategoriseras som brottsoffer kan i högsta grad ha en politisk verkan i det att offerstatus får en funktion som leder till politiskt agerande (Nilsson, 2003). Detta kan exempelvis manifesteras genom sensabiliteter, vilket i korthet kan beskrivas som en känslostruktur som uttrycks i system av känsloföreställningar som riktar åsikter mot vad som är lämpligt eller ej samt vad som är säkert eller riskfyllt (Nilsson, 2003). Då människan kan anses vara en känslostyrd varelse kan denna sensabilitet utgöra en stark politisk kraft, i vilket exempelvis bilden av ett brottsoffer kan väcka sympatier och därigenom skapa starka känslouttryck. I den mening kan det bli politiskt om en grupp människor använder dessa känslouttryck för brottsoffer för att få igenom diverse åsikter eller beslut. Brottsoffer som grupp har inte sällan setts på som en motsas till gärningspersoner där offerkompensation diskuteras som motpart till gärningspersonens straff (Ljungwald & Elias, 2010). Där skulle hårdare straff för gärningspersonen kunna översättas som en aktion som 11

politiskt manifesteras genom den sensabilitet som sammankopplas genom bilden av en person med hög offerstatus; det vill säga genom starka känslouttryck gentemot offret blir det enklare att framföra idéer om hårdare straffskalor för gärningspersoner. Ett exempel från verkligheten som kan relateras till detta är brottsoffermyndighetens tidigare uttryckta åsikt att så kallad sekundär viktimisering i form av inkompetens eller fientligt bemötande i rättsprocessen var något som brottsoffer måste leva med i strävan att erhålla en fällande dom för gärningspersonen (Ljungwald & Elias, 2010). I motsatt riktning kan det också tänkas att offerstatus kan bidra till erhållna fördelar, även fast de troligtvis är få. Ett exempel skulle kunna vara en förtur i rättssystemet där en anmälan gjord av en äldre utsatt kvinna förmodligen skulle tas på mer allvar än om motsvarande anmälan utförts av en utsatt ung kille. Definitioner Nedan kommer några vanligt förekommande nyckeldefinitioner att beskrivas med avsikt att öka tydligheten i vad som faktiskt avses med användandet av just dessa. När det kommer till definitionen som rör en person som utfört en brottslig handling eller liknande kommer termen gärningsperson att användas i så stor utsträckning det är möjligt. Detta för att inte definiera ett specifikt kön på personen i fråga. Andra definitioner kan förekomma om sammanhanget kräver det, exempelvis när det kommer till citat eller dylikt. Den här rapporten kommer att beröra olika ansvarsområden relaterade till sociala frågor, främst till brottsoffer som i huvudsak utgår från SoL 2001:453. Vad som kommer beskrivas längre fram utgörs i princip av att den stora delen av ansvarsområdet ligger på respektive kommun att hantera. För varje verksamhet inom kommunerna som kopplas till sociala funktioner finns olika tillvägagångssätt och strukturer beroende på kommun; detta gör begreppet socialtjänst svårdefinierat. I korthet kan dock nämnas att det i lagtext hänvisas till att socialnämnd används som beteckning för den eller de nämnder som ansvarar för varje kommuns socialtjänst (SoL, 2001:453; Socialstyrelsen, 2006). Med dessa begrepp kan alltså olika tolkningar göras beroende på vilket sammanhang som avses och ofta härleds definitionerna in i varandra (Socialstyrelsen, 2006). I och med detta kommer begreppen kommun, socialtjänst och socialnämnd att användas synonymt. 12

Liksom att det finns många olika begrepp för de ovan beskrivna verksamheterna, finns minst lika många begrepp för att beskriva personerna som arbetar inom dessa. I den här rapporten kommer socialarbetare att användas i stor utsträckning. Det avser då personer som arbetar med handläggning av bland annat brottsofferärenden inom kommun, socialtjänst eller socialnämnd. Avgränsningar Brottsoffer kommer i den här rapporten att behandlas som en generell grupp med en utgångspunkt i att det finns mer som förenar än skiljer dem åt (Lindgren, 2004). Det finns givetvis en medvetenhet om att det föreligger påtagliga skillnader mellan olika brottsoffergrupper (Karmen, 2012), syftet här är dock inte att göra distinktioner mellan dessa och därav undviks en gradering av de olika problemnivåer som troligtvis föreligger. Istället är utgångspunkten att brottsoffer utgör en grupp, så som den presenteras i SoL (2001:453) där det juridiska ansvaret redogörs för. I citatet nedan tydliggörs en del av de aspekter som gör det mer motiverat att i denna rapport diskutera brottsoffer som en grupp istället för olika grupper: En annan orsak är att en del myndigheter har en bristande helhetssyn. Under senare år har utsatta kvinnor och barn samt offer för rasistiska och homofobiska brott varit prioriterade områden. Dessa grupper är också exempel på särskilt sårbara brottsoffer; kvinnor och barn på grund av våldets struktur där gärningsmannen ofta är någon som offret känner eller står i beroendeställning till, offer för homofobiska och rasistiska brott (så kallade hatbrott) eftersom brotten inte bara är en attack mot individen utan också en attack mot offrets hela livsstil och/eller kultur. Dessa brott är också ett angrepp mot de grundläggande demokratiska värdena i en stat. Andra särskilt sårbara grupper är till exempel äldre, funktionshindrade och socialt utslagna. Listan kan göras lång. Det centrala är emellertid att en stor del av de reaktioner, behov och problem som individer ställs inför efter att ha utsatts för brott är generella. Det finns således mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt. De rättsvårdande myndigheterna måste därför se till helheten när man utvecklar det brottsofferstödjande arbetet. Det gäller inte minst för att motverka att enskilda grupper ställs mot varandra. (Lindgren & Qvarnström, 2003, s. 2). 13

Som Lindgren och Qvarnström (2003) skriver bör brottsofferarbetet gå mot en riktning för att motverka att enskilda grupper ställs mot varandra och där arbetet sker i ett större sammanhang, vilket kräver bättre samarbete. En ökad komplexitet som uppstår är således att för varje ny grupp som anses vara extra sårbar adderas ett särskilt fokus där gruppen i fråga ska kategoriseras som ett prioriterat område. Vad som åsyftas i citat ovan påminner oss dock om vikten av att just agera med helhetssyn och inte ställa brottsoffer i en konkurrerande sits emot varandra. Längre fram i texten kommer lagtexter och annat material rörande det ansvar som socialtjänsten har att beskrivas vilket inte gör argumentet mindre komplext. Dilemmat att ta i beaktning bör då istället kanske inte uteslutas då vissa grupper förmodligen har behövt en större prioritet än andra under vissa omständigheter. Då handlar det om prioritering av resurser. Ett exempel nära i tiden berör mäns våld mot kvinnor som i sig genom bättre lagstiftning har hjälpt många utsatta kvinnor (Ljungwald & Elias, 2010). Poängen bör dock vara än mer aktuell nu då fler grupper i så fall borde skrivas in i våra lagar som extra sårbara, där blir konkurrenssituationen en potentiell fara. Å andra sidan bör den symboliska funktionen av att framhäva vissa grupper mer än andra inte underskattas då utsatthet för brott, upplevelser av brott samt diverse insatser kan se väldigt olika ut beroende på grupptillhörighet (Lindgren & Qvarnström, 2003). Det symbolvärde politiska beslut kan ha kommer att diskuteras längre fram. Av praktiska skäl kommer dock brottsoffer att behandlas som en och samma grupp i denna rapport. Vidare kommer brottsofferperspektivet i så god mån det går att hållas på nationell nivå. Detta kan anses problematiskt då många bestämmelser och områden hanteras på kommunal nivå (detta beskrivs mer grundligt längre fram i texten) när det gäller brottsofferfrågor. Trots de lokala bestämmelser som förekommer finns det inte utrymme att i denna rapport specificera skillnader och olika regler för respektive kommun och socialtjänst och därvid kommer en mer generell inriktning att tas. Detta underbyggs av att syftet med denna rapport inte är att jämföra utan snarare att kartlägga och analysera en eventuell generell problematik. Många av de intervjupersoner som deltagit är verksamma i Stockholm med omnejd, delvis med anledning av geografisk närhet men också på grund av att många nyckelpersoner med viktig knytpunkt till nationella bestämmelser enligt allmän kännedom finns i Stockholm. 14

Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv En viktig vetenskapsteoretisk utgångspunkt för detta arbeta är att samhällsvetenskapliga ämnen, liksom vetenskap i allmänhet, alltid bör inneha ett kritiskt förhållningssätt till det som undersöks; detta för att bland annat möjliggöra frigörelse från olika kunskapsmässiga begränsningar i form av exempelvis fördomar, normer och institutionaliserade auktoriteter (Allwood & Erikson, 1999). Definitionen av att vara kritisk finns uppdelad i en rad olika kategorier inom vetenskapsteorin, i detta samhällsteoretiska sammanhang har en emancipatorisk inriktning valts. I korthet innebär den typen av kritik en reflektion av etablerade ideologier och idéer där frigörelse av olika slags dominansförhållanden är centrala, således blir ett kritiskt granskande av ett redan etablerat tänkande huvudtemat (Allwood & Erikson, 1999). Allwood och Erikson (1999) belyser dock en aspekt värd att beakta mer grundligt; nämligen politikens ständiga närvaro inom samhällsvetenskapen i vilken anses ställningstagande gällande värderingar och samhällsutformande i förhållande till ideal och intressen. En inte sällan återkommande förhållningspunkt inom vetenskapen är att politik likställs som en sorts felkälla; härvid görs istället gällande en omvänd syn där samhällsvetenskapen i sin grundläggande karaktär är just politisk (Allwood & Erikson, 1999). I fokus för den här rapporten är socialtjänsten, vilken i sig är en politisk samhällsinstitution (Allwood & Erikson, 1999). Allwood och Erikson (1999) menar att vi inom samhällsvetenskapen inte kan ställa oss utanför det samhälle vi själva är en del av och menar vidare på att forskare som hävdar objektivitet i förhållande till det som utforskas i sig misstar sin egen reproduktion av den aktuella kontexten. Med detta bör vi således istället vara medvetna om och uppmärksamma att den forskning som bedrivs inom samhällsvetenskapliga ämnen är politisk i allt från vad som undersöks respektive inte undersöks, vad som presenteras samt hur tillvägagångssätten ser ut (Allwood & Erikson, 1999). Oavsett vilka idéer vi än väljer att implicit/explicit utmana, manipulera, konservera eller reproducera är det av stor vikt att uppmärksamma vår egen roll och inblandning; i samma mening bör dock politisk sammahällsteori betraktas som både vetenskaplig och kritisk i sin karaktär. Vi bör alltså både beakta och acceptera att detta är vad som ingår i det samhällsvetenskapliga fältet och därmed också inom kriminologin. 15

Att juridiska lagar kan likställas med institutionell normativ ordning är inte nytt sätt att se på samhällets kollektiva uppbyggnad (MacCormick, 2007); däremot underbyggs här en motivation till en studie med utgångspunkt i just den politiska och juridiska sfären. Den här rapporten kommer att ta avstamp i den svenska socialtjänstens juridiska ansvar för brottsoffer samt hur detta manifesteras i den praktiska verksamheten. Baserat på kvalitativa nyckelpersonsintervjuer kommer sedan en vidare analys att genomföras där huvudsyftet blir att försöka få en ökad kunskap om eventuella möjligheter, hinder och framtida utmaningar. Med det ovan nämnda taget i beaktning avses alltså att underbygga rapportens syfte och därmed också understryka att en kvalitativ studie av politisk karaktär inte bör förringas, utan snarare ses för den viktiga beståndsdel i samhällsvetenskapen som den enligt Allwood och Erikson (1999) faktiskt är. Innehållet bör givetvis inte tolkas som en representativ helhetsbild i kvantifierbara termer, däremot görs här gällande att innehållet förhoppningsvis ger en förbättrad insikt än tidigare gällande socialtjänstens brottsofferinsatser. Detta hävdas med grund i att flertalet ingående perspektiv beaktas rörande samma slags samhällsfunktion och således kan vi troligtvis lära oss mer om de existerande mekanismerna som sannolikt påverkar hur situationen ser ut. Det ska också noteras att ingen liknande kartläggning har tidigare genomförts. Socialtjänstens uppkomst och dess juridiska ansvar Ett centralt tema i den här rapporten är socialtjänstens juridiska ansvar för brottsoffer. Nedan följer en sammanfattad redogörelse för socialtjänstens uppkomst, funktion samt specifika brottsofferbestämmelse. Med ett huvudsakligt syfte om att slå samman all lagstiftning gällande sociala frågor på kommunal nivå till en enda lag bildades socialtjänstlagen (SoL) år 1982 (Åström, 1988). Utgångspunkten för dess existens var att garantera samtliga medborgares grundläggande ekonomiska och sociala säkerhet, vilket då liksom idag verkar genom att uppdraget ligger på varje kommuns folkvalda politiker att ansvara för (Ljungwald & Hollander, 2009; Socialstyrelsen, 2012). Kommunens uppgifter inom socialtjänsten ska fullgöras av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer (SoL, 2001:453). Detta innebär således en stor frihet för respektive kommun att på lokal nivå se till att verksamhetens mål uppfylls. Till socialtjänsten räknas alla verksamheter i samhället som om- 16

fattas av SoL, exempelvis individ- och familjeomsorg, äldreomsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning (Lindgren et.al, 2001). Då socialtjänstens uppdrag utgår direkt från regeringen och så tillika socialdepartementet finns trots det lokala ansvaret än dock gemensamma mål där demokrati och solidaritet är den grund som målen i huvudsak vilar på (SoL, 2001:453). De mest grundläggande målen enligt SoL (2001:453) är att socialtjänstens verksamhet bör utgå från ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor samt aktivt deltagande i samhällslivet. I dessa nationella mål understryks vidare vikten av varje individs självbestämmanderätt och integritet. Socialtjänsten ska även bedriva uppsökande verksamhet där stöd och rådgivning till samhällsmedborgarna är viktiga inslag (SoL, 2001:453). I SoL finns numera särskilda bestämmelser för olika grupper såsom exempelvis barn och unga, äldre människor, människor med funktionshinder och missbrukare. Sedan år 2001 då riksdagen antog propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) finns numera även en särskild bestämmelse som reglerar socialtjänstens ansvar för brottsoffer; detta lagrum i SoL 5 kap. 11 lyder enligt följande: Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden ansvarar för att ett barn, som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialnämnden ska också särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver. Denna särskilda bestämmelse som till förmån för brottsoffer infördes i Sverige är en unik företeelse som inte kan likställas med rättsregler i något annat skandinaviskt land (Ljungwald & Hollander, 2009). Innan denna paragraf ändrades till att gälla samtliga brottsoffer och deras anhöriga omfattade SoL 5 kap. 11 1998 års bestämmelse beträffande att socialnämnden bör verka för stöd och hjälp till kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet (Lindgren et.al, 2001). Kvinnor som utsatts för våld i nära relation utgör fortfarande ett viktigt inslag i bestämmelsen, dessa har således integrerats som en grupp 17

att särskilt beakta. Många forskare är eniga om att det ökade intresset för brottsofferfrågor kan sammankopplas till feministrörelsens kamp i att belysa mäns våld mot kvinnor, bland annat genom kvinnojourer och andra likande instanser (Ljungwald & Elias, 2010; Lindgren et.al, 2001). Som vi ser i socialtjänstens ansvar för brottsoffer enligt SoL (2001:453) ska barns (liksom kvinnors) situation och utsatthet för brott särskilt beaktas; barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot en närstående ska också enligt denna bestämmelse betraktas som brottsoffer. Härigenom görs det tydligt att kvinnor och barn är grupper som särskilt uppmärksammas i denna juridiska brottsofferbestämmelse. Enligt Proposition 2000/01:79 som behandlades i samband med att brottsofferbestämmelsen infördes 2001 poängterades att bara för att en individ utsatts för brott utgår inte en automatisk hjälpaktion från socialtjänstens sida. I propositionen menades följaktligen att även fast socialtjänsten är ansvarig för stöd och hjälp till brottsoffer har andra grupper också en viktig funktion att fylla; med andra grupper avses då frivilligorganisationer, familj, vänner och andra grupper i samhället (Proposition 2000/01:79). Tre förändringar har gjorts i brottsofferbestämmelsen sedan införandet 2001; bestämmelsen om barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående lades till 2006, år 2007 ändrades det mer frivilliga begreppet bör till ett mer obligatoriskt ska i den andra och tredje paragrafen, vilket kan utläsas ovan (Ljungwald & Elias, 2010). För att förstärka barnrättsperspektivet ytterligare adderades en tredje paragraf år 2013, enligt denna poängteras alltså att socialnämnden ska ansvara för att ett barn som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver (SFS 2012:776, SoL 2001:453). Den första förändringen innebär med andra ord en tydligare syn på att barn (även i sin passivitet) ska tas i särskild beaktning trots att denne inte alltid är ett direkt eller uppenbart föremål för brott. Övergången från bör till ska ställer i sin grundläggande betydelse mer ansvarskrav på socialtjänsten då betydelsen av bör anses vara mindre tvingande än ska i juridisk mening (Ljungwald & Hollander, 2009). Begreppet bör kan anses fungera som en riktlinje eller rekommendation medan ska anses innebära en uppmaning om att påbudet i 18

fråga måste utföras. Förutom ett stärkt barnrättsperspektiv är en av de viktigare aspekterna med 2013 års förändring att det tidigare uttrycket närstående vuxen ersatts med närstående, detta innebär alltså att närstående kan innefatta andra närstående personer som inte är vuxna (Brottsoffermyndigheten, 2012). SoL (2001:453) beskrivs som en målinriktad ramlag. I lagen anges då målen för verksamheten samt vilka resultat som ska uppnås, dock sällan hur dessa ska uppnås (Socialstyrelsen, 2006). Kommunerna har då stor frihet att utforma sina insatser efter de skiftande behov och önskemål som finns, vilka troligtvis varierar. Inom ramarna för de övergripande målen ska varje kommun växa fram med den kommunala självstyrelsen som grund (Socialstyrelsen, 2006). I denna ramlagsbeskrivning från socialstyrelsen understryks alltså vikten av att varje kommun bör anpassa sina brottsofferinsatser efter de specifika behov som föreligger. Socialtjänstens praktiska brottsofferinsatser består i varierande grad av stödsamtal, medling, ekonomisk ersättning, praktisk hjälp vid rättegång och polisanmälan samt hänvisning till ideella organisationer och sjukvård (Socialstyrelsen, 2004, 2012). 19

Tabell 1. Viktiga milstolpar gällande brottsofferarbetet i Sverige. (Ljungwald & Elias, 2010; Lindgren et.al, 2001; SoL, 5:11). Årtal Händelse 1971 Termen brottsoffer börjar användas i parlamentariska skrifter. 1978 De första kvinnojourerna bildas. Brottskadelagen införs. 1979 Lagstiftning mot kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling av barn införs (agalagstiftningen). 1988 De första reformerna till förmån för brottsoffer införs i rättsystemet, bl.a. lagen om målsägandebiträde och lagen om besöksförbud. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) grundas. 1994 Brottsoffermyndigheten grundas. Brottsofferfonden etableras i syfte att ge ekonomiskt stöd till brottsofferinriktad verksamhet. 2001 Särskild brottsofferparagraf träder i kraft. 2006 Barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående läggs till som grupp i SoL att särskilt beakta som offer för brott. 2007 Socialtjänsten åläggs ett större ansvar då termen bör ersätts med ska gällande hjälpinsatser för brottsoffer. 2013 I SoL 5:11 förstärks barnrättsperspektivet ytterligare med en ny tredje paragraf. 20

Utgångspunkter Nedan följder några olika avsnitt av inslag som berör hur dagens allmänna status ser ut på brottsofferområdet i Sverige. Redogörelserna består av olika perspektiv och teorier som avses ligga till grund för vidare analys och problematisering av socialtjänstens brottsofferstöd. Nuläge Socialstyrelsen genomför sedan tre år tillbaka årliga jämförelser mellan Sveriges olika kommuner där dess brottsofferarbete tillses. I den senaste jämförelserapporten som redovisats i form av Socialstyrelsens (2014) öppna jämförelser kunde stora skillnader mellan kommunernas brottsofferarbete påvisas, alla kommuner verkar exempelvis inte uppfylla lagens krav gällande brottsofferarbetet. Brister kunde påvisas i 50 av de totalt 60 granskade kommunerna, några av de brister som påtalades var bland annat att våldsutsatta kvinnor och barn och barn som bevittnat våld hänvisas till insatser utan att få sina behov utredda (Socialstyrelsen, 2014). I samma rapport framkom att kommunerna i jämförelse med tidigare år blivit bättre på att använda standardiserade bedömningsmetoder för att kartlägga våldsutsatthet, det vill säga att mätningarna utförs mer konsekvent och med bättre struktur (Socialstyrelsen, 2014). Således innebär detta att siffran uppgått till att 49 % av kommunerna nu använder standardiserade bedömningsmetoder (Socialstyrelsen, 2014). Än dock gör alltså inte andra hälften av landets kommuner standardiserade bedömningar. Vidare har 14 % av Sveriges kommuner uppvisat att de har aktuella rutiner för att säkra skolgången för barn i skyddat boende; i verksamheter för äldre och personer med funktionsnedsättning tycks dessvärre rutiner om stöd till våldsutsatta saknas (Socialstyrelsen, 2014). I en studie utförd av Brottsförebyggande rådet (Brå) har 7 % av våldsutsatta kvinnor och 3,5 % av våldsutsatta män varit i kontakt med socialtjänsten med anledning av våld i nära relation; vidare har knappt 6 % av våldsutsatta kvinnor och 0,3 % av våldsutsatta män haft kontakt med någon kvinnojour, mansjour eller brottsofferjour (Brå, 2014). Det är dessutom beräknat att exempelvis endast 12 % av de barn som blir slagna hemma vänder sig till skolan, socialtjänsten, polisen eller annan liknande institution (Jansson et.al, 2011). 21

Andelen kommuner som använder våldsutsattas synpunkter för att utveckla verksamheten tycks ha blivit 4 procentenheter lägre än för år 2013, siffran ligger numera på endast 13 % (Socialstyrelsen, 2014). Endast ett fåtal kommuner följer systematiskt upp sina insatser gentemot brottsoffer som utsatts för våld. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) utförde år 2012-2013 en kartläggning där det konstaterades att det föreligger brister i att utreda och ge stöd till barn som bevittnat våld, brister fanns i över hälften av de granskade kommunerna (Ivo, 2014). Ivo (2014) har tydligt påtalat att socialtjänsten behöver bli bättre på att ge utsatta barn det stöd de behöver. Som redogjorts för tidigare i denna rapport är brottsutsatta barn dessutom en grupp som enligt SoL (2001:453) särskilt ska beaktas när det kommer till stödinsatser. Rapporten som Ivo (2014) presenterat visar också på resultat i form av att det finns tydliga skillnader mellan hur landets kommuner uppfyller lagens krav gällande exempelvis våldsutsatta kvinnor och barn samt barn som bevittnat våld. Det tycks föreligga brister i rutiner, riskbedömning och personalens kompetens (Ivo, 2014). I figur 1 nedan visas en spridning av till vilken grad landets olika kommuner uppfyller kriterier för en rad uppställda indikatorer. Indikatorerna har med undantag från den enskildes behov haft en utgångspunkt i sex olika kvalitetsområden vilka har delats upp enligt följande: helhetssyn/ samordning, kunskapsbaserad verksamhet, självbestämmande/integritet, tillgänglighet, trygghet/säkerhet samt effektivitet (Socialstyrelsen, 2014). 22

Figur 1. Hur landets kommuner uppfyller kriterierna för olika indikatorer i Socialstyrelsens öppna jämförelser 2014. 23

Socialstyrelsen har sedan tidigare i uppdrag från regeringen att vägleda socialtjänsten i att uppmärksamma brottsoffers och deras närståendes rätt till stöd och hjälp (Socialstyrelsen, 2012). I en vägledningsrapport som Socialstyrelsen utarbetade 2012 med syfte att vägleda kommunerna i sitt brottsofferarbete har socialtjänstens arbete sammanställts och vidare har rekommendationer för det framtida brottsofferarbetet utgivits. I rapporten kunde det sammanfattningsvis konstateras att en stor del av det brottsofferarbete som bedrivs koncentreras till våldsutsatta kvinnor och barn; troligtvis med anledning av att dessa enligt SoL också särskilt ska beaktas (Socialstyrelsen, 2012). Socialstyrelsen (2012) menar dock på att det finns bortglömda brottsoffergrupper som behöver fler stödinsatser; dessa bortglömda grupper består exempelvis av pojkar och män som utsätts för våld i nära relation och/eller hedersrelaterat våld och förtryck, hbtq-personer, personer med funktionsnedsättning, äldre personer samt personer som inte kan prata svenska. Personer som anses tillhöra ovan nämnda grupper befinner sig ofta i utsatta positioner och där har en tillgänglig och öppen socialtjänst en stor betydelse för stöd och hjälp; detta måste fungera oavsett hur den lokala organisationen ser ut (Socialstyrelsen, 2012). För att kunna bistå med adekvat hjälp menar Socialstyrelsen (2012) på att socialtjänsten inte enbart ska hänvisa brottsoffer till frivilligorganisationer för stöd och hjälp, önskvärt är att stödet samordnas så att den enskilde inte behöver ha kontakt med fler instanser än nödvändigt. Således är en helhetssyn en mycket viktig strävan, liksom att vara medveten om att socialtjänsten är skyldig att informera om den rätt en person har att få sina behov utredda samt att få ett beslut som går att överklaga (Socialstyrelsen, 2012). Denna korta nulägesorientering uppvisar att brottsofferarbetet i Sverige håller en varierande kvalité och att situationen för brottsoffer inte är optimal. Bostadsorten kommer troligtvis att påverka vilken slags hjälp den drabbade får efter ett brott. Två tydliga fördelar är att det finns en medvetenhet om hur läget ser ut samt rekommendationer på hur det bör se ut. Som Socialstyrelsen (2012) pekar på är det dock alltså viktigt att ta i beaktning att en stor del av dagens brottsofferfokus idag ligger på våldsutsatta kvinnor och barn; således bör det poängteras att det finns andra brottsoffergrupper som inte är lika representerade i dessa rapporter. Dessutom förefaller det svårt att hitta korrekta uppskattningar på hur stort mörkertalet är avseende brottsoffer i Sverige. 24

Tidigare forskning Antalet vetenskapliga studier av brottsoffer och socialtjänsten är begränsat och än så länge finns endast ett fåtal forskare som dominerat fältet i Sverige. De studier som hittills inriktats på brottsoffer och socialtjänsten har haft fokus på uppfattningar om brottsofferbegreppet samt juridiska granskningar av brottsofferbestämmelsen i SoL (Ljungwald & Elias, 2010; Ljungwald & Hollander, 2009; Ljungwald & Svensson, 2007). Diverse databassökningar innefattande böcker, artiklar, e-böcker, avhandlingar och rapporter har gett få träffar. Däremot har andra relevanta källor i form rapporter och lagtexter gått att tillgå när det kommer till exempelvis brottsoffer i olika myndighetssammanhang. Det kan konstateras att Sverige ligger förhållandevis långt fram när det gäller lagstiftning och regler som berör brottsoffer (Brienen & Hoegen, 2000). I internationella sammanhang har Sverige till och med utpekats för att ha en radikal lagstiftning till förmån för brottsoffer (Wergens, 2002). En kritik som framförts är att brottsoffer som begrepp fått ett symboliskt värde i rättsystemet, vilket i sig inte innebär en faktisk förbättring för brottsoffers situation (Mawby & Walklate, 1994). Tvärtom riskeras att en frustration uppstår om en diskrepans föreligger mellan ett samhälles uttalade vilja att agera gentemot faktisk handling i praktiken; detta kan i värsta fall minska tilliten till samhället och således resultera i att brottsoffer känner sig svikna, felbehandlade och ignorerade (Fattah, 1986). Somliga menar att samhällets energi och resurser snarare har lagts på att söka efter och bestraffa gärningspersoner (Fattah, 1986). Före det att SoL (2001:453) år 2001 kompletterades med en särskild bestämmelse om socialtjänstens ansvar för brottsoffer såg brottsoffersituationen som tidigare nämnts annorlunda ut. Ansvaret var exempelvis inte hänvisat till socialtjänsten. Carina Ljungwald (fil.dr. i socialt arbete) har under de senaste åren varit en av dem som bedrivit forskning som berör just socialtjänstens brottsofferarbete. Hon har tillsammans med diverse kollegor bedrivit studier om exempelvis hur socialarbetare uppfattar konceptet brottsoffer och dess tillhörande brottsofferarbete, åskådliggjort och analyserat förarbetena till brottsofferlagstiftningen 25

samt kartlagt olika slags aspekter av vad brottsoffer får för betydelse inom lagstiftningens olika nivåer (Ljungwald & Elias, 2010; Ljungwald & Hollander, 2009; Ljungwald & Svensson, 2007). Nedan kommer några av Ljungwalds studier att diskuteras. Socialarbetarens brottsoffersyn Att brottsofferbegreppet är komplext till sin natur är som tidigare nämnt en viktig aspekt inom brottsofferområdet (Karmen, 2012). Ljungwald & Svensson gjorde år 2007 en omfattande analys av hur medarbetare inom socialtjänsten (så kallade socialarbetare) uppfattar brottsoffer samt deras egen roll i att ge stöd och hjälp till brottsoffer. Baserat på socialarbetarnas egna uppfattningar om brottsofferbegreppet framkom bland annat att det finns olika sätt att se på människor som utsatts för brott (Ljungwald & Svensson, 2007). Det verkar framförallt föreligga en skillnad mellan vad en kategorisk förståelse av brottsoffer är, samt vad uppfattningen av vad en individ med behov av hjälp är (Ljungwald & Svensson, 2007). Enligt Ljungwald & Svensson (2007) är socialarbetarnas kategoriska förståelse av brottsoffer kopplad till svaghet och oskyldighet med ett fokus på kvinnor och barn, vilket kan härledas till Christies (1986) idéer om ideala offer. När det kommer till en mer djupgående beskrivning av vad socialarbetarna faktiskt möter hos individer som utsatts för brott görs en mer komplex bild av offer och brottslighet gällande (Ljungwald & Svensson, 2007). Ljungwald & Svensson (2007) har i sin analys poängterat att socialarbetarna själva inte anser sig vara en självklar hjälpinstans när det kommer till brottsoffer samt att kategorin brottsoffer inte tycks ha etablerats med acceptans och tydlighet hos socialarbetarna, snarare ska en behövande person erbjudas hjälp oavsett om det handlar om brott eller ej. En aspekt som inte bör förbises är att socialarbetare sedan länge dessutom arbetat med gärningspersoner (Lindgren, 2004). Vidare verkar socialarbetarnas åsikter kretsa kring att deras roll ligger i att bistå med hänvisning och hjälpresurser till individer i nöd och därigenom att en individ inte ska vara berättigad till socialtjänstens hjälp endast med anledning av att hen kategoriseras som ett brottsoffer (Ljungwald & Svensson, 2007). 26

Socialarbetarna i deras studie menade på att det fortfarande är förknippat med skam att söka hjälp via socialtjänsten och att det således nästan alltid är grupper med andra sorts problem än bara utsatthet för brott som socialarbetarna jobbar med; missbruk och svåra skulder är exempel på sådana problem (Ljungwald & Svensson, 2007). Med detta sagt kan alltså individer i nöd med diverse problem ha blivit utsatta för brott utan att av socialarbetarna klassificeras som brottsoffer (Ljungwald & Svensson, 2007). Då blir alltså annan problematik högre prioriterad. Brottsoffer är enligt denna mening därigenom inte en självklar och etablerad grupp inom socialtjänsten, utan verkar snarare hanteras efter diverse klassificeringar och bedömningar baserade på individuella erfarenheter och referensramar. Juridiska granskningar av brottsofferbestämmelsen Då det ökade samhällsintresset för brottsoffers rättigheter successivt växte sig starkare på 1990-talet blev brottsofferstödet en komplicerad och aktuell fråga för den socialdemokratiska regeringen som då styrde Sverige. Med anledning av den ekonomiska kris som inlett samma årtionde var kostsamma reformer inte ett alternativ, och att stärka brottsoffers rättigheter i relation till gärningspersonens var heller inte förenligt med den dåvarande socialdemokratiska ideologin (Ljungwald & Elias, 2010). Lösningen blev de bestämmelser i SoL som fortfarande är aktuella sedan 2001, där stöd till brottsoffer markeras som en viktig politisk fråga genom att i princip bara existera. Konsekvenserna av detta innebar inga ökade kostnader och stärkte inte heller brottsoffers juridiska rätt till insatser enligt Ljungwald & Elias (2010). Ljungwald och Elias (2010) menar på att bestämmelserna om stöd till brottsoffer kan uppfattas som en blygsam reform. Att det fanns en potentiell problematik med att ålägga socialtjänsten brottsofferansvaret var dessutom uppmärksammat under lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet (Lindgren, 2004). Trots att reformen kan anses vara en utmärkt lagstiftningsprodukt fanns det många parter som ställde sig frågande till om kommunerna kunde ta detta ansvar (utan ökad finansiering); dessa parter bestod exempelvis av Föreningen Sveriges Socialchefer, Kommunförbundet samt diverse frivilligrörelser inom brottsofferområdet (Lindgren, 2004). 27