Ludovic Morlot, dirigent Olli Mustonen, piano Antonín Dvořák: Karneval, uvertyr op. 92 9 min Bohuslav Martinů: Pianokonsert nr 3 25 min I Allegro II Andante poco moderato III Moderato Allegro PAUS 20 min Antonín Dvořák: Symfoni nr 9 e-moll, op. 95 Från nya världen 40 min I Adagio Allegro molto II Largo III Scherzo (Molto vivace) IV Allegro con fuoco Paus ca kl. 19.55. Konserten slutar ca kl. 21.00. Sänds direkt i Yle Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
Antonín Dvořák (1841 1904): Karneval, uvertyr op. 92 (1892) Dvořáks tonsättarkarriär fick en långsam start. Han försörjde sig som violaspelare tills han var över 30 år gammal. I fyrtio års ålder började han redan bli ett bekant namn för musikpubliken och i början av 1890-talet var han vid fyllda 50 år en världsberömd tonsättare. Hans musik spelades runt om i Europa och Amerika. Han utnämndes till hedersdoktor vid universiteten i Prag och Cambridge, vilket förpliktigade honom att hedra universiteten med sin närvaro vid ceremonierna och förse dem med lämplig festmusik. År 1891 komponerade Dvořák några festuvertyrer. Typiskt nog för en så pass rotfast person som Dvořák var den ursprungliga idén nästan naivistisk: att uttrycka några av människolivets grundläggande fenomen i musik. Det blev en halvprogrammatisk helhet bestående av tre uvertyrer och en komiskt enkel rubrik: Naturen, livet och kärleken. Den första uvertyren, som spelar upp kvälls- och nattstämningar, fick namnet I naturen, och den tillägnade Dvořák universitetet i Cambridge. Den andra, som beskriver livet, kallade kompositören för Karneval, tillägnad Praguniversitetet. Tredje stycket handlar om kärleken och den fick ett något mindre lycksaligt innehåll. Rubriken Othello säger det mesta. Den uvertyren tillägnades ingen akademisk institution. Karneval har blivit mera populär än de två övriga uvertyrerna och den har oftare spelats separat än tillsammans med de övriga uvertyrerna. Det är nog förståeligt men på sätt och vis synd att en del av den ursprungliga idén inte förverkligas. Dvořák band ihop uvertyrerna med ett tema som påminner om Morgonstämning i Griegs musik till Peer Gynt, men som även har associationer till den pentatoniska böhmiska folkmusiken. Karneval börjar raskt. Den tjeckiska furiantdansens energiska rytmer och ilande tongångar dominerar början och slutet av stycket, men däremellan tangerar musiken den panteistisk stämning som var motivet i uvertyren I naturen. Partiturets sista sidor kommer med ett påhittigt tillägg till de segervissa symfoniernas slutcrescendon; lösningen saknar inte ett visst självändamålsenligt koketteri. Dvořák tycks vifta med kalla handen åt doktorspromotionernas stela formaliteter och verkar föreslå ett livligare party! Bohuslav Martinů (1890 1959): Pianokonsert nr 3 (1948) Martinůs instrument var violinen men han skrev även virtuosa konserter för piano. Martinů föddes i den östböhmiska småstaden Polička. Som ung man tjänade han sitt levebröd som stråkmusiker, men han längtade efter större sammanhang. Längtan till fjärran länder förde honom till Paris, där han bodde i sjutton år. Sedan drevs han på flykten undan kriget och nazisterna. Den fattige tonsättaren vandrade till södra Frankrike, Spanien och Portugal, tills han lyckades få plats på ett fartyg på väg till Amerika. Under drygt tio år bodde Martinů i New York och knöt kontakter med bl.a. Boston Symphony Orchestra. Martinů återvände emellertid till Europa och bosatte sig slutligen i Schweiz. Martinů tog intryck från många olika håll. Hans tidiga musik ansågs vara impressionistiskt betonad. Impressionismen fick så småningom ge vika för hans nygamla tänkande, men en ännu större omvälvning var på väg: hans sinne fylldes av amerikanska jazzintryck som varit snabba att nå Paris. På 30-talet blev Martinů intresserad av förklassisk musik. Då Martinů flyttade till Förenta Staterna kom han ingalunda att återupptäcka jazzen, utan han 2
komponerade seriöst klingande musik som katalyserats av kriget. Den viktigaste enskilda fasta punkten var folkmusiken. Pianokonsert nr 3 fick sitt uruppförande i Dallas, där den spelades av tonsättarens landsman Rudolf Firkušný. Den tresatsiga konsertens två första satser börjar med dramatiska betoningar. Intrycket blir spänt mellan passion och melankoli. Pianots solistiska textur är skickligt sammanställd. Den har ett starkt romantiskt grepp i stil med Liszt och Rachmaninov, men också glimtar av en klassisk approach i Prokofjevs, Stravinskys och även Ravels anda och en jazzfärgsättning som för tankarna till Gershwin. Den sistnämnde får mera fotfäste i finalen, som efter en kort lugnare introduktion kör igång fräsch och avslappnad. Den viktigaste rollen får den böhmiska schvungen som i sluttakterna invirats i ett romantiskt virtuost mönster. Antonín Dvořák (1841 1904): Symfoni nr 9 e-moll, op. 95 Från nya världen (1893) Från nya världen har sedan länge varit en ärkeklassiker och en favorit bland den stora publiken. Symfonin slår an såväl med skönheten och pregnansen i de enskilda temana som med den spänstiga helheten. Dvořák tillträdde år 1891 som lärare i komposition vid konservatoriet i Prag och redan året därpå erbjöds han direktörstjänsten vid National Conservatory of Music i New York. Uppdraget gick egentligen ut på att han skulle organisera musiklivet i Förenta Staterna enligt europeisk modell. Idén var typisk för kulturtänkandet i Amerika på den tiden. Förenta Staterna hade blivit ett rikt land och det fanns resurser att höja på den kulturella nivån. Det som saknades var kompetenta förmågor och dem blev man tvungen att importera från Europa. Dvořák lät sig övertalas att ta emot uppdraget, trots att han redan innan han kom fram till New York insåg att förväntningarna var orealistiska. Vistelsen i Amerika var emellertid en framgångsrik tid för Dvořák. Man såg till att Dvořák hade det så bra som möjligt och han trivdes nog i nya världen. Men han hade sina rötter djupt förankrade i den tjeckiska jorden. På tre år gjorde hemlängtan sitt och Dvořák återvände till Böhmen. I Amerika föddes några av Dvořáks centrala verk, såsom symfonin Från nya världen. Uruppförandet ägde rum i New York i december 1893 och det blev en stor framgång. Då kompositören gav symfonin binamnet men Från nya världen, började man betrakta detta som en bekräftelse på att han i symfonin använt sig av ursprungligt amerikanskt material. Men Dvořák hade bara för avsikt att berätta var symfonin var skriven. I sin folkmusikaliska iver var Dvořák så till vida speciell, att han uppfattade folkloren som ett i grunden internationellt fenomen och han tog oftast fasta på drag som var gemensamma för olika kulturer. De amerikanska temana kunde väl vara böhmiska. Dvořák hade redan länge känt en dragning till den ursprungliga amerikanska kulturen: han hade läst Longfellows Song of Hiawatha och fattade beslut om att tonsätta den. E-mollsymfonin utgör kanske en del av denna strävan? Man vet att Dvořák hade beskrivningen av en indianbegravning i Hiawathas sång i tankarna, då han i kompositionsarbetet kom fram till huvudtemat i den långsamma satsen. Från nya världen är så till den grad en kavalkad av älskade hitmelodier, att det ibland känns svårt att betrakta den som en fullödig produkt av den europeiska symfoniska traditionen. Förutom temana lönar det sig att fästa sig vid hur kompositören handskas med sina idéer och utvecklar dem. Dramat är sprakande och har lång spännvidd. Jouni Kaipainen (sammandrag) 3
Ludovic Morlot Den franske musikern Ludovic Morlot har etablerat sig som en av sin generations ledande dirigenter. Han studerade först violinspel och därefter orkesterdirigering vid Royal Academy of Music och Royal College of Music i London. Sedan spelåret 2010 11 har han varit musikchef för Seattle Symhony Orchestra med ett sex års kontrakt. Morlot är en efterfrågad dirigent i Förenta Staterna, där han under säsongen 2009 10 dirigerade symfoniorkestrarna i Chicago och Boston samt debuterade som dirigent för symfoniorkestrarna i Cincinnati och Atlanta. Under förra säsongen dirigerade han för första gången också Oslo filharmoniska orkester, Danmarks radios symfoniorkester, Tokyo Philharmonic Orchestra och företog en Tysklandsturné med London Philharmonic Orchestra och Anne-Sophie Mutter. Därtill dirigerar Morlot bl.a. Ensemble Intercontemporain, som han samarbetar regelbundet med. Till hans senaste viktiga engagemang hör bl.a. New York Philharmonic Orchestra, Cleveland Orchestra, Staatskapelle Dresden, Tonhalle-Orchester samt Stockholmsfilharmonikerna och Souls filharmoniska orkester. Därtill har Morlot även samarbetat med ett flertal berömda solister. Olli Mustonen Under sin redan 20-åriga pianistkarriär har Mustonen uppträtt som solist med de inhemska orkestrarna och även med de tongivande orkestrarna i världen under ledning av de mest berömda dirigenterna. Han ger solokonserter i de stora musikmetropolerna, London, Wien, Paris, Tokyo och Berlin och också på mindre orter i Finland. Som dirigent arbetar Mustonen regelbundet med de främsta symfoniorkestrarna i hemlandet, samt allt oftare också utomlands. Mustonen är grundare och konstnärlig ledare för Helsingfors Festivalorkester och åren 2003 09 var han dirigent för Tapiola Sinfonietta. Mustonen är även känd som tonsättare och på senare tid har två nya verk av honom uruppförts varje år på olika håll i Europa. Mustonen har ett avtal med det prestigefulla tyska musikförlaget Schott. Mustonens skivförteckning är omfattande och exceptionellt förtjänstfull. Han har fått ett flertal internationella skivpriser. Numera har Mustonen ett avtal med Ondine både som pianist och som dirigent. En stor del av Mustonens skivproduktion har givits ut av Ondine. Mustonen är även känd som tonsättare och på senare tid har två nya verk av honom uruppförts varje år på olika håll i Europa. Mustonen har ett avtal med det prestigefulla tyska musikförlaget Schott. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför or- 4
kestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2010 2011 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2010 2011 gästspelar orkestern i t.ex. i Edinburgh, Frankfurt och Zurich. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5