;kultur västra götaland 201 text pia naurin foto mikael pilstrand layout ibiz reklambyrå Alla hjältar sänker huvudet någon gång... stormigt väder, är över för tillfället nu Sigge, syns hela södra Bohuslän håkan tar priset. Detta är Håkans år. Så har det låtit förut, men 201 är det extra mycket sant: nya albumet, filmen, fantastiska konserter och recensioner och som om inte det var nog, får Håkan Hellström nu Västra Götalandsregionens stora kulturpris. Hjälten kan gå med huvudet högt.
Lyssna på Håkan Hellströms spellista på Spotify Mediearkivet har registrerat ca 12 000 artiklar på hans namn. Ett antal av dem tar avstamp just där vi står, på kajen vid Feskekörka. För kontrastens skull, borde vi kanske dragit med honom till någon antigöteborgsk ickeplats, en avkrok helt utan charm? Han har fått bestämma själv. Feskekörka är på gångavstånd från lägenheten i Haga, och den här dagen har han sällskap av sonen Sigge, som är skollovsledig. Detta är hans kvarter. De ingår i hans ständigt pågående tonsatta berättelse. Som i låten Tro och tvivel: Min lille son ler mot manshororna när vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrka. Och ändå hurricane, när de skrev om mig i tidningen sa du som det var glöm det aldrig Håkan, parkbänken är aldrig långt borta, men den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka. Även hans bolag heter Tro och tvivel, för övrigt. Vad ekonomin anbelangar råder inget tvivel om att parkbänkslivet är långt borta. Att söka på Håkan Hellström på nätet är som att gå in i ett allomfattande Håkan-land, youtube har hur många länkar som helst, folk lägger ut egna filmer, radio- och tv-inslag radas upp, han har sjungit Allsång på Skansen sju gånger, han har pratat med Skavlan två och GP, Sveriges näst största morgontidning har en Hellström-sajt som uppdateras allteftersom. Han borde vara blasé. Men är det inte och det tål att upprepas: han är inte blasé. Ett motsatsens ord dyker upp: ödmjuk. Det är det han är? Det är det han förefaller vara. Vi kommer i tid men han är redan på plats (känd för att passa tider) solglasögon på, smala ben i vita jeans, lite magert kutryggig, vänligt avvaktande. 2/9
Vi följer kajen bort till Språkkaféet, där Sigge kan få en dricka och sitta i en hörna och lyssna på musik, medan pappa blir intervjuad. De går hand i hand, en lång och en kort, och ser ut som far och son vilka som helst, och det säger han i förbifarten, att han är som vem som helst. Han vill i alla fall vara det, bortanför scenen. Om artistlivet snurrar mycket fort, är det gott med vanlig vardag inemellan, hämta barn på bestämda tider, rutiner, kontroll. Inte långt härifrån finns andra kända Hellström-miljöer: i kultlåten Kom igen nu, Lena nämner han Andra Långgatanflickorna, som har hjärtat av på mitten och i nya låten Det tog så lång tid att bli ung heter det: Jag har drivit från Stigbergstorget till hamninloppet. Lägg märke till titlarna. De är som mångtydiga kortdikter. De skulle funka bra som romantitlar också. Kan det vara så att texterna betyder mest för honom? Nej. Det gör de inte, säger han, utan minsta tvekan. Texterna är i perfekt balans med musiken. Det ena hänger ihop med det andra och även med liveframträdandena. Publiken kan text och musik by heart. Konserterna blir till terapeutiska glädjefester med skratt och tårar och stark identifikation. Det finns inte en ungdomskärlek som inte har en Håkan-låt kopplad till sig, var det nån som sa. Även ickeunga identifierar sig, kan tilläggas. Men det är lätt att gå vilse i det där mediala Håkan-landet. Risken är att man får för sig att man känner honom. Det kanske man gör? svarar han. De som läser och lyssnar mycket kanske vet mer om mig, än jag vet själv? Det finns en textrad som passar här också: Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. Kanske är han inte din, utan allas: folkkär med andra ord. Konserterna blir till terapeutiska glädjefester med skratt och tårar och stark identifikation. Så vem som helst är han verkligen inte, även om det i hans egen berättelse ingår en blyg underdog, en klassisk glasögonorm (hans ordval). Han tjatade till sig linser i fjärde klass och fick vara lite cool några terminer, innan finnarna dök upp och ridån gick ner, i sju år. Ungdomstiden minns han med obehag, spyan satt högt upp i halsen i flera år. Citatet är hämtat ur fotoboken som kom häromåret. Tonen är Hellströmsk: så campade vi i vår /9
Hans konstnärsskap är fullt av blinkningar och lån från både den äldre traditionen och samtiden. 4/9
lilla båt för att ha någonstans att bo när vi åkte runt bland öarna i södra Bohuslän... Västkusten är tydligt förankrad i barndomen, i nostalgi och uppväxt och värme. Bohuslänska skärgården finns med i nutid också. När han köpte hus på Brännö blev det kvällstidningsrubriker, allt han gör blir rubriker, det är en del av livet. Det finns journalister som lusläst alla hans uttalanden sedan det brakade loss för tretton år sedan och letat motsägelser. Senast blev han ställd till svars som inför en domstol: varför ljuger du Håkan? Jag blev rätt störd av den vinkeln, säger han. Dessutom ville de stajla mig som clown. Det ville inte jag. Fotoboken avslutas med bilden på mamma Christina. Det är förstås härifrån jag kommer. Det är rötterna. Och när han får frågan om vem han imponeras av kommer svaret direkt. Farsan. Hans tålamod. Det är oändligt. Musiken fanns där hemma, både Harry Belafonte och Lasse Dahlquist, som var avlägsen släkting. Han lyssnade på Beatles och The Jam, han mimade framför spegeln hemma i villan i Västra Frölunda och föreställde sig att Elvis röst kom ur min mun. Det var hans bror Thomas som introducerade svenska klassiker, Nils Ferlin och Pär Lagerqvist, och det fanns en svensklärare som hjälpte honom på traven, hör till historien. Jag reciterade Ferlin och plinkade gitarr. En massa E-mollackord och några A-moll. Det var bra att ha gitarren att gömma sig bakom när det var tjejer med. Väggmålning Andra Långgatan. Konstnär: Benny Cruz. Och jag var blyg. Vågade inte hålla föredrag i skolan, vägrade till och med. Hur många killar har startat sin musikkarriär av det skälet? Många, är svaret. Jag är en av dem, säger han. Mycket handlade om det, om få tjejer allt kanske rentav. Och jag var blyg. Vågade inte hålla föredrag i skolan, vägrade till och med. Hellre spela än snacka var principen. Uppsatsen Jag och Frank Sinatra blev en brytpunkt. Han skulle läsa högt, var mycket nervös, succén uteblev, bara två räckte upp handen och sa att de gillade den. Men det var en ärlig text det gick alltså att vara öppen om sina känslor. I debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg förenade han soul, rock, pop och punk. Hans konstnärsskap är fullt av blinkningar och lån från både den äldre traditionen och samtiden. Ett av hans album heter Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått och helt i linje med detta fick 5/9
han den lyckliga allsångspubliken att sjunga med i Kai Gullmars Ungmön på Kärringön, i somras. Den enda röda tråden är jag att jag tycker om alltihop. Han blev ifrågasatt från två håll första gången han var med på Skansen. Vad hade en ung popmusiker att göra i en så traditionell miljö, var inte det ett nerköp för båda parter? Det var inget stort kliv för mig. Jag gillade Bosse Larsson och Lasse Berghagen och jag är förtjust i generationsmöten. Skansen är en sån arena där det syns att vi är olika men lika ändå. Han värjer sig mot ordet folkkär. Vad är det? Folket är inte en avgränsad kategori. Sånt som är likriktat ger ingen energi. Jag avskyr flockmentalitet, fortsätter han och låter nästan arg, trots att han just sagt att han inte går igång på ilska. Frågor om utanförskap står i centrum. Att ställa sig utanför gruppen kräver stort mod. Så om jag möjligen kan vara till inspiration för dem som försöker frigöra sig, är det bra. Jag vill göra låtar för dem som är på gränsen till någonting annat. Alla är konstant utsatta för olika typer av grupptryck, inte minst unga människor, som tvingas att ständigt pröva sig själva, i skolkorridorerna och på gatan, överallt. Om jag kan visa på alternativ att det finns andra vägar att gå jag gillar fria fåglar, så är det. Han har ingen politisk tillhörighet, förklarar han. Men jag tror på kulturens makt. När vi känner igen oss i andras tolkningar av livet det kan vara en dikt, en roman, eller en låt på fyra minuter när vi identifierar oss, blir vi starkare. Sommarens allsång följdes av en direktsänd timme Hellström, som programledaren Måns Zelmerlöv senare rankade som säsongens höjdpunkt. Publikrekord slogs och förmodligen glädjerekord också. En av gästerna var Tomas von Brömssen. Dessa två göteborgare har något ihop, inte bara det faktum att båda har sina namn på en spårvagn (stort nog). Det var jag som tog kontakt med Tomas. Jag älskar honom för hans skådespeleri. Såg du honom i Widerbergs Lust och fägring stor? Så lysande. Tomas von Brömssen spelar farfar i filmen Känn ingen sorg, som hade premiär i somras. Historien bygger på Håkans text och musik. Det myllrar av figurer i hans sånger, en del har förlagor i verkligheten, andra inte. Det är från detta myller regiduon Måns Mårlind och Björn Stein (och manusförfattaren Cilla Janckert) hämtat sin filmberättelse. Det är frestande att leta likheter. Huvudrollen är porträttlik, har glasögon och scenskräck och spelar trummor med ögonbindel för att slippa se publiken. Håkan är glad över filmen, han gillar musikaler. Filmteamet har fattat vad hans låtar handlar om: att göra saker vackrare och enklare. Men detta är inte filmen om hans liv. Och scenskräck har han inte. Däremot skulle jag inte våga mig på att hålla föredrag men att uppträda på scen är något annat. Där har jag en mikrofon att hålla i och en musikantroll att spela. Jag gillar fria fåglar, så är det Huvudrollen är porträttlik, har glasögon och scenskräck och spelar trummor med ögonbindel för att slippa se publiken. 6/9
Jämförelser med Evert Taube har gjorts. Texterna inleds med att etablera platsen, presentera personerna för att sedan beskriva händelsen. Liksom Evert skriver Håkan enkelt och tydligt för att fånga lyssnarens intresse, hette det när han fick Onsalas Taube-pris tidigare i år. Vi skulle bara göra ett par föreställningar, Publikens åsikter är alltid viktigare än elitens men det blev femton, plus radio och tv. Och om Tomas von Brömssen då och då syns live på hans scen, så kan det hända att Evert är med i form av pappfigur. Jag är Taubefreak, säger han. Här finns en inspirerande kärna av äkthet. När han uppträdde med Sven-Bertil Taube i Berwaldhallen strömmade en nyfiken publik till. Killen med rötter i Göteborgs ökända kaosband Broder Daniel möter den stilrene gentlemannen med visskatten i blodet, skrev Svenskan. Succé, igen. Vi skulle bara göra ett par föreställningar, men det blev femton, plus radio och tv. Och ja, det är sant att jag lät skräddarsy ett par byxor för att kunna matcha Sven-Bertil. Med sydda pressveck dessutom. Det var ett sätt att visa respekt. 7/9
nördfakta Bror: storebror Tomas är professor i Lund. Platina: senaste albumet Det kommer aldrig vara över har sålt platina. Broder Daniel: gjorde musiken till filmen Fucking Åmål. Honey is cool: indieband där Håkan var trummis. Club Lolita på Jazzhuset: där startade hypen med Känn ingen sorg.. Rio de Janeiro: där Håkan blev kär i sin Natalie. Hemulen: viktig klubb på Magasinsgatan, Göteborg. 411: spårvagn döpt efter Håkan Hellström 200. Annars är det sjömanskostymen som är mest berömd. Den finns numera på Sjöfartsmuseet i Göteborg. På Skansen bar han hög hatt han har synts i hipsterkeps också och blivit utsedd till årets bäst klädda man. Utvecklingen av klädstilen analyseras i media, som allt annat. På Way Out West var han slimmat svartklädd. Hur kommer man ner på jorden efter en sån succéföreställning? Han gör en gest med handen, som om han tömmer ett litet låtsasglas och antyder huvudvärk dagen efter. Och bekräftelsebehovet? Hans liv fylls ständigt på med bekräftelse. Han vet inte vad som skulle hända om flödet skulle stängas av, säger han, utan att låta särskilt orolig. Egentligen trivs jag bättre under de lugna perioderna, då jag skriver låtarna. Men han är mycket medveten om att han för varje ny framgång tar ett kliv till, upp på den allt högre piedestalen. Jag är så uppskriven nu att det finns ett stort journalistiskt behov av att peta ner mig. Jag känner till de mediala lagarna, säger han. Han har ändå lyckats leva förhållandevis skandalfritt. När Peace and Love-festivalen kraschade i somras fanns visserligen kvällstidningsrubriker om hur mycket Hellström tjänade på konserten som inte blev av det vill säga mycket men det fanns också de som ryckte ut till hans försvar: han hade faktiskt ett kontrakt och han ville ju spela? De är vaksamma på vartenda litet steg jag tar. Men bara de vet om att jag vet om det River en vacker dröm, som jag skrev för några år sedan handlar om detta. När alla vill se dig dala nu som Håkan Hellström Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge När de dunkade mitt huvud i stengolvet Kändes det bara riktigt på nåt sätt Jag hörde nån säga där inne Du kommer inte stanna här länge 8/9
Detta hindrar inte att han kallar det senaste albumet Det kommer aldrig att va över för mig. Bland alla rosorna fanns även ett stickigt ris. Frågan som ställdes var, har Håkan Hellström, 9 år, fortfarande mandat att sjunga om utanförskap och ungas känslor, han som är etablerad tvåbarnspappa med bostadsrätt och sommarhus? Borde inte det synas i texterna? Ett sorts sanningskrav framfördes, en mindre kultursidesdebatt utbröt. Någon kallade mig pojkman. Fy fan Håkan, väx upp nu, ungefär. Man hade väl bestämt sig för att hitta nåt skit om Hellström, funderar han. Men vad är egentligen rock n roll? frågar han sedan och svarar själv: rock n roll handlar i grunden om att rikta en spark mot åldrande och död. Det är det första. Det andra är: vad är det som säger att mina låtar handlar om ungdomar? Och hur kan man sätta sanningskrav på konst? Ska man i så fall granska tavlor på samma vis: det här är inte realistiskt, så här ser konstnärens vardag inte ut? Det är en märklig diskussion. Grunden till konst är något helt annat. Han är en fri berättare och inte en dokumentärskildrare och han måste inget annat än att vara sann mot sig själv. Men visst, kritik är sunt, så länge den inte är gjord för att såra. (Ser han sårad ut när han säger det? Kanske.) Han pekar ut genom kaféfönstret: Där går en recensent, och där går en till. Alla är recensenter, alla har rätt att tycka. Skillnaden är att bara elittyckarna har tillgång till offentligheten. Blir han petad ner från piedestalen, ramlar han mjukt, i en hel hög priser; P guld, Lisebergsapplåden, Evert Taube-stipendiet (inte att förväxla med Onsalapriset) Grammis Han fick just för elfte gången Rockbjörnen, magiskt är hans kommentar. Priser som publiken röstat fram värderar han högst. Publikens åsikter är alltid viktigare än elitens. Och nu är han Västra Götalandsregionens yngste kulturpristagare någonsin. Klart jag är stolt. Men egentligen har jag redan peakat: när jag gjorde mål för Gais mot Brage. Det var det största som hänt mig. Det här kan jag aldrig överträffa, tänkte jag. Han var fjorton år och vänsterback, tränade jämt, men måste sluta tvärt när skolbetygen blev urusla. I samma veva var han med och startade Broder Daniel och på den vägen är han. Gaisare är han fortfarande. Gårdakvarnar och skit ur albumet Ett kolikbarns bekännelser spelas som hymn under hemmamatcherna. Vem skulle han själv vilja se som pristagare? Han har svar direkt. Henrik Wallgren, kulturarbetare inom alla möjliga genrer, genuin eldsjäl. I 20 års tid har Henrik slitit för att göra den här stan ännu mer fantastisk. Frågan är också, vad händer sen, efter allt detta rabalder. Han ser ut genom fönstret igen. Jag gör som jag brukar, skriver låtar, antar jag. Det är det jag gör. Någon favoritlåt kan han inte plocka ut, men Sigge kan. Livets teater är bäst, säger han och låter mycket bestämd. (Den finns i senaste albumet: när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden ) Utsökt svar, godkänt av pappa! säger Håkan. Och han reser sig och blir plötsligt mycket synlig för de andra kafébesökarna. Den ena efter den andra skyndar fram med mobiler och vill bli fotograferade med honom, det hör också till. Han ställer upp, ler vant och snällt, Sigge håller sig i bakgrunden. Familjen är en privatsak. Så måste det vara.. ;k Läs mer om på vgregion.se/kultur Discografi 2000 Känn ingen sorg för mig Göteborg 2002 Det är så jag säger det 2005 Ett kolikbarns bekännelser 2005 Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått 2008 För sent för edelweiss 2010 Samlade singlar 2000 2010 (samlingsalbum) 2010 2 steg från Paradise 201 Det kommer aldrig va över för mig 9/9