riksrevisionens granskningsplan 2014 2015
ISBN 978-91-7086-356-1 Dnr 10-2014-1284 RiR 2014 Produktion: Åkesson & Curry AB Foto: Christian Hagward Tryck: Östertälje Tryckeri
Innehåll Inledning 5 Risker för staten och omvärldsförändringar 6 Risker för staten 6 Omvärlden 7 Förvaltning i staten 8 Medborgarna 10 Drivkrafter 11 Riskområden för staten 12 Utgångspunkter för granskningsverksamheten 14 Mandat och inriktning 14 Gränsdragningen mot konstitutionsutskottet 15 Gemensam inriktning av granskningsverksamheten 16 Årlig revision 17 Effektivitetsrevision 20 Riksrevisionen som nationellt revisionsorgan 22 Fokus inom revisionen 23 Effektivitetsrevision 24 Årlig revision 30 Årsredovisningen för staten 31 Utveckling av granskningsportföljen 31 Insatser som nationellt revisionsorgan 31 Bilaga 32 Granskningsområdenas fördelning mellan riksrevisorerna 32 Fördelning utifrån utgiftsområden i statsbudgeten 32 Fördelning av den årliga revisionens revisionsobjekt mellan riksrevisorerna 33
granskningsplan 2014 / 2015 Inledning Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt och gör en samlad revision av staten. Revisionens uppgift är att medverka till god resursanvändning och effektiv förvaltning i staten. Myndigheten har ett starkt mandat som ger rätt att genomföra oberoende granskning av statlig verksamhet. Riksrevisionen har därmed en unik möjlighet att över tid ge ett helhetsperspektiv på effektiviteten i det statliga åtagandet och i vilken mån riksdagens målsättningar uppnås. Granskningen genomförs genom årlig revision och effektivitetsrevision. Revisionen kan analysera och värdera resultaten i den statliga verksamheten samt bedöma i vilken utsträckning samhällsinsatser når avsedda målgrupper. Den kan också upptäcka att fel organisering bidrar till otillräckligt ansvarstagande och ineffektivt resursutnyttjande. Den årliga revisionen kan upptäcka brister i myndigheters årsredovisningar. I den årliga granskningsplanen presenterar riksrevisorerna verksamhetens övergripande inriktning och hur uppdraget inom de båda revisionsgrenarna preciserats. Granskningsplanen ska ge en sammanhållen bild av granskningen inom både den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen. Verksamhetens inriktning beslutas gemensamt av de tre riksrevisorerna. De avgör självständigt inom sina respektive områden vad de ska granska, hur granskningen ska utföras och vilka slutsatserna av granskningen ska vara. Riksrevisorerna fördelar ansvaret för den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen mellan sig. Granskningsområdenas fördelning mellan de nuvarande riksrevisorerna Claes Norgren, Jan Landahl och Margareta Åberg framgår av bilagan. 5
riksrevisionen Risker för staten och omvärldsförändringar Risker för staten De granskningar som genomförs och planeras i Riksrevisionen ska inriktas mot problem för det statliga åtagandet. Därför behöver Riksrevisionen kunskap om utvecklingen av den statliga verksamheten och samhällsutvecklingen. Det gäller särskilt förhållanden som påverkar måluppfyllelse och hushållning med resurser och därmed utgör risker för statliga verksamhetsområden. Föremålet för Riksrevisionens analys är den statliga verksamheten och syftet är upptäcka risker för bristande måluppfyllelse och bristande hushållning med statliga medel. Analysen prövar också kvaliteten i statens redovisning och rapportering av sin verksamhet. Med risker för staten avser Riksrevisionen händelser eller kombinationer av händelser som kan få negativ effekt på statens verksamhet. Risken är en funktion av sannolikheten för en händelse och den förväntade negativa konsekvensen av denna. Tre perspektiv på det statliga åtagandet Riskanalys förutsätter att väsentliga risker ska kunna identifieras bland alla de utmaningar staten står inför. En samlad riskanalys som identifierar väsentliga problem utgör därmed ett viktigt underlag för riksrevisorernas samlade riskbedömning för staten. En rad faktorer driver samhällsförändringar och därmed risker för de statliga verksamhetsområdena. För upptäckt och reflektion kring sådana förändringar har Riksrevisionen i den samlade omvärldsoch riskanalysen arbetat i en struktur som belyser tre perspektiv på det statliga åtagandet: omvärlden rambetingelser för det statliga åtagandet i termer av hur detta påverkas av globala och internationella trender 6
granskningsplan 2014 / 2015 förvaltning i staten genomförandet av statlig verksamhet medborgarna efterfrågan på statliga åtaganden utifrån vad medborgare kan förvänta sig med utgångspunkt i målen för statliga verksamhetsområden Omvärlden Konsekvenser för staten Globaliseringen skapar både möjligheter och risker för statliga verksamhetsområden. Det finns en stor potential för utveckling av tillväxt och demokrati i utbytet av varor, tjänster, kultur, forskning, information med mera. Finansiella kriser, terror, klimathot och gränsöverskridande brottslighet kan å andra sidan innebära en negativ samhällsutveckling. Viktiga samhällsförändringar pågår utanför statens direkta handlingsutrymme och innebär utmaningar för staten. Globaliseringen påverkar fördelningen av resurser, produktion och förmögenheter mellan länder. Statens inflytande minskar till förmån för andra aktörer, bland annat transnationella företag, multilaterala organisationer, gränsöverskridande nätverk, urbana regioner samt gränsregionala och transnationella program. Möjligheter En stor potential till en positiv samhällsutveckling ligger i värdet av globala utbyten av varor, tjänster, kultur, forskning, information och andra faktorer som främjar tillväxt och demokrati. Frågan är hur regeringen och myndigheterna förmår tillgodogöra sig dessa. Det kan till exempel handla om en effektiv implementering och uppföljning av olika initiativ från EU, som Europa 2020-strategin eller det gränsöverskridande forsknings- och innovationsprogrammet Horisont 2020. Statliga verksamheter som kan komma att påverkas finns inom en rad områden, till exempel skatter, transporter, innovation, teknisk utveckling, information, klimat och miljö. EU:s långsiktiga strategier för tillväxt ställer krav på samordning över traditionella områdes- och sektorsgränser och därmed krav på horisontella synsätt på problemlösning och samhällsutveckling. Frågan är hur regering och myndigheter omhändertar sådana villkor för en ekonomisk uthållig tillväxt och hållbara offentliga finanser. Därutöver utväxlas uthållig tillväxt på den regionala nivån. Genomförandet av regionalpolitiken innebär konsekvenser för hur olika system och offentliga insatser samordnas eller harmoniseras med system i angränsade länder. Gränsöverskridande territoriella samarbeten ger implikationer och ställer krav på harmonisering mellan länder avseende en rad frågor, till exempel skatter, infrastruktur och sjukvård. 7
riksrevisionen Globala hot och nationella sårbarheter Faktiskt inträffade händelser såväl som framtidsscenarier aktualiserar samhällets sårbarhet och dess konsekvenser för det statliga åtagandet. Flera myndigheter har till uppgift att förebygga och hantera dessa konsekvenser. I det förebyggande arbetet handlar det om analys, förtrogenhet och samordning såväl nationellt som internationellt. Det operativa perspektivet avser myndigheters förmåga att enskilt och tillsammans garantera hållbarhet i system som till exempel hanterar gränsöverskridande brottslighet, finansiella hot, infrastruktur och smittsamma sjukdomar. Den senare frågan har nu aktualiserats i samband med den pågående EBOLA-epidemin medan riskerna för spridning av multiresis tenta bakterier i sjukhusmiljöer varit kända länge. Det svenska finansiella systemet bedöms som stabilt med låg kreditrisk men det påverkas av omvärlden och är exponerat för risker. Global instabilitet kan ge upphov till finansiell instabilitet och dämpad ekonomisk tillväxt. Utvecklingen när det gäller inflation, realräntor och riskpremier på aktiemarknaden, med direkt påverkan på statens balansräkning, visar en betydande instabilitet. Frågan är i vilken utsträckning de skärpningar av regelverken som genomförts är tillräckliga och adekvata. Dessa omvärldstrender medför konsekvenser för utvecklingen av statens förmögenhet och statens budget. Därmed aktualiseras frågan om vad som kan vara risk management för staten som helhet och vilken risknivå som staten bör acceptera och arbeta med. Den geopolitiska utvecklingen har stor betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. En samordning av politiken sker för närvarande inom ramen för EUsamarbetet där Sverige aktivt medverkar. Även samarbetet mellan försvarsunderrättelsemyndigheterna och polisiära myndigheter har diskuterats. Utvecklingen har väsentliga implikationer för det svenska försvaret. En annan konsekvens som kan uppstå är att en riskdiversifiering av energiförsörjningen inom EU kan påverka svensk energipolitik och ställa krav på ökad produktion och anpassning av existerande infrastruktur. Den geopolitiska utvecklingen innebär även stora flyktingströmmar som varierar kraftigt mellan åren och utmanar de statliga verksamhetsområdena ekonomiskt, organisatorisk och socialt. I synnerhet handlar det om samspelet mellan stat och kommun för integration av nyanlända, men stora krav ställs även på utbildnings-, bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Förvaltning i staten Konsekvenser för staten Den svenska förvaltningsmodellen med relativt sett självständiga myndigheter och kommunalt självstyre har genomgått förhållandevis små förändringar trots stora omvärldsförändringar. Frågan är om den offentliga förvaltningen är organiserad och rustad för att tillgodose de krav som samtidens och framtidens samhällsutmaningar innebär. 8
granskningsplan 2014 / 2015 Förändringar ställer krav på styrning och återrapportering Den pågående utvecklingen ställer krav på förvaltningspolitiken. Det handlar om konsekvenser av globaliseringen och urbaniseringen, men också om konsekvenser av den demografiska utvecklingen och vilka nutida och framtida utmaningar en hållbar ekonomisk, social och miljömässig tillväxt innehåller. Därtill kommer en omfattande kritik av effektiviteten i de statliga styrsystemen samt deras mål och förmåga att återrapportera resultat av insatser. Riksrevisionen har i sin granskning uppmärksammat hur myndigheter styrs till att definiera sina uppdrag som smala och enbart omfattande delar av människors livssituation. Det påverkar både interna arbetsformer och professionella förhållningssätt gentemot medborgarna. Den svenska myndighetsstrukturen och samhällsorganisationen förefaller att ha fortsatta svårigheter att såväl horisontellt som vertikalt organisera sig kring problem utanför det egna ansvarsområdet. Den regionala strukturen i Sverige är otydlig och dess företrädare har svårt att möta formulerade samhällsutmaningar. Det råder också oklarhet om hur de ska förhålla sig till regionala självstyrelseorgan och kommunala samverkansorgan. Andra frågeställningar knyter an till i vilken utsträckning den regionala strukturen i Sverige har förmåga att tillgodogöra sig EU:s horisontella program för regional utveckling. Komplexiteten har ökat i staten Komplexiteten i statsförvaltningen har ökat väsentligt vad gäller såväl styrning som organisation, uppföljning och antalet aktörer. Det är en utveckling som försvårar ett helhetsperspektiv på vad staten, både enskilt och sammantaget, kan åstadkomma, och faktiskt åstadkommer, med sina instrument. Samtidigt riskerar den, sedan länge, uppmärksammade sektoriseringen i staten att byggas på med fragmentisering. Den europeiska flernivådemokratin tillför ytterligare en dimension till problematiken. Den demografiska utvecklingen och den starka urbaniseringen i Sverige driver staten till omprioriteringar för att kunna leverera den service och de socioekonomiska skyddsnät som de statliga åtagandena innebär. Skärningspunkter uppstår i flera dimensioner vilka kan gälla stad kontra glesbygd, låginkomsttagare kontra höginkomsttagare, svenskfödda kontra utlandsfödda. Det kan också avse en lokal, kompetent och effektiv förvaltning som kan fatta relevanta beslut i enskilda ärenden kontra dess motsats. Upplevda orättvisor är en faktor som kan påverka medborgarnas förtroende och vilja att medverka till det offentligas långsiktiga finansiering. Omregleringar förändrar statens roll Regelverket kring genomförandet av de statliga åtagandena samt de- och recentralisering av den statliga organisationen har förändrat statens roll. Privata aktörer och det civila samhället deltar i ökad 9
riksrevisionen utsträckning som utförare av statliga åtaganden samtidigt som allt fler regionfullmäktigeförsamlingar får ansvar för regional utvecklingspolitik. När statens roll förändras från utförare till konstruktör av regelverk och tillsyn ställs nya krav på kompetens och utformning av statliga verksamheter, liksom på styrning, uppföljning och återrapportering. Risker hos myndigheter Svenska myndigheter står sig väl i en internationell jämförelse. Det finns dock tecken på ökande problem i förvaltningen. Undersökningar indikerar att produktiviteten inom den offentliga sektorn minskar. Av Sifos undersökningar av förtroendet för myndigheter framgår att flera av de största förvaltningsmyn digheterna har ett mycket lågt förtroende bland allmänheten. Riksrevisionen har uppmärksammat flera gemensamma och systematiska risker för landets myndigheter, vilka kan leda till allvarliga problem i verksamheten. Det gäller till exempel när flera myndigheter har delat ansvar för en verksamhet. I sådana fall riskerar ansvarskedjor, som ska säkerställa riktiga tolkningar av regelverk och korrekta utbetalningar, att brytas. Det finns större risk för missförstånd och felaktigheter när förvaltningsansvaret skiljs från redovisningsansvaret. Andra exempel gäller ett flertal myndigheters miljöskulder och ansvar för förorenad mark, risker med ett alltför omfattande beroende av externa leverantörer och system för ärendehantering samt säkerhetsrisker i informationsflöden mellan myndigheter. Medborgarna Konsekvenser för staten Det statliga åtagandet ska ytterst tillgodose medborgarnas behov av goda levnadsvillkor. Av regeringsformen framgår att enskildas personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Under senare tid har frågan om det subjektiva välbefinnandet fått ett växande utrymme internationellt. I länder som Frankrike och Storbritannien diskuteras till exempel i vilken utsträckning människors välbefinnande kan formuleras som välfärdspolitiska målsättningar och styra politiken. Ett liknade utvecklingsarbete har initierats av den svenska regeringen. Befolkningens hälsa påverkar tillväxten Frågan om välfärdens finansiering och hållbarhet har stark aktualitet, både internationellt och i Sverige. Olika utvecklingsprogram i landet arbetar med förändrade synsätt på vad välfärden innehåller och i vilka sammanhang den ska förstås. Tillgången till och hållbarheten i samhällets välfärdsanordningar bestäms ytterst av ekonomiska ramar och i vilken utsträckning de används effektivt. Samtidigt gäller också att de resurser som används för att erbjuda medborgarna utbildning, god hälsa och drägliga levnadsvillkor i övrigt ökar förutsättningarna för tillväxt. Det kan till exempel gälla insatser för att skapa ett konkurrenskraftigt arbetsutbud. 10
granskningsplan 2014 / 2015 Social hållbarhet och hållbar tillväxt kommunicerar och är ömsesidigt beroende av varandra. Befolkningens hälsa framstår här som en av de enskilt viktigaste faktorerna för samhällsutveckling. Ökande sjukskrivningstal, ökad psykisk ohälsa och omfattande skillnader mellan mäns och kvinnors sjuklighet inger oro, liksom strukturell arbetslöshet, som särskilt drabbar utsatta grupper. De svenska hushållens skulder oroar internationella bedömare och frågan diskuteras även nationellt. Kunskap driver hållbarhet Den demografiska utvecklingen ställer ytterligare krav på kvalitet och produktivitet i den offentliga sektorn. En ökad försörjningsbörda för den förvärvsarbetande befolkningen innebär att samhällseko nomin inte har råd med system som inte levererar och återrapporterar kvalitet i sina tjänster. Samtidigt finns det en utbredd kritik mot att offentliga insatser företrädesvis mäts kvantitativt och i prestationer. Det finns därför anledning att noga överväga förändringar i system av återrapportering så att de förmår att redovisa måluppfyllelse, kvalitet och effektivitet i vidtagna åtgärder. Insatser för att enbart mäta prestationer tenderar att bli kostnadsdrivande och sakna relevans. Kunskapsförvaltning i staten är en fråga om demokrati. Grundtesen för ett rättvist och effektivt samhälle är att en upplyst befolkning väljer upplysta ombud för att utveckla och förvalta gemensamma resurser. Insatser för att värna det offentliga samtalet och för att säkra medborgarnas kunskapskapital genom säker information om samhället och samhällsutvecklingen, såväl lokalt och regionalt som centralt, är en viktig byggsten för transparens och kvalitet i den demokratiska processen. Till frågan hör också åtgärder som garanterar kulturutbud och kvalitet i grundutbildning och högre utbildning. Drivkrafter De trender och omvärldsförändringar som diskuterats ovan driver ett omvandlings- och förändringstryck på statliga verksamhetsområden. Riksrevisionens riskanalys söker identifiera drivkrafter, ofta utanför statens handlingsutrymme, som förändrar samhället och därmed innebär utmaningar för statliga verksamhetsområden. Utmaningen ligger i att anpassa verksamheter i syfte att minimera oönskade konsekvenser i form av problem, utmaningar och trender i samhället som, om de inte åtgärdas, allvarligt kan hota statens förmåga att leva upp till sina åtaganden. Det är drivkrafterna som förklarar uppkomsten av risker. Riksrevisionens riskanalys har identifierat ett antal sådana drivkrafter som avser: medborgarnas förväntningar på statliga verksamhetsområden demografisk utveckling urbanisering globalisering 11
riksrevisionen geopolitisk utveckling klimatförändringar nya samarbetsformer för staten flernivåstyrning av statliga verksamhetsområden omreglering möjligheter till tillväxt och teknisk utveckling Riskområden för staten Riskområden Drivkrafter på samhällsnivå är sällan isolerade. I stället är de delar av en kontext där många aktörer och händelser samverkar. Riksrevisionen försöker därför identifiera mer väsentliga riskområden i staten där olika drivkrafter samverkar vid uppkomsten av oönskade förändringar och därmed risker för det statliga åtagandet. Denna analys identifierar följande områden med hög risk för staten: Samhällets kunskapsbas Riskområdet avser frågor om kompetens- och kunskapsöverföring. Det gäller till exempel en ökad efterfrågan på och konkurrens om arbetskraft både i Sverige och globalt samt risker för kompetensförluster i offentlig förvaltning med påföljande brister i beslutsunderlag. Kvaliteten i utbildningssystemet är ytterligare ett exempel på en frågeställning inom riskområdet. Finansiell statbilitet Riskområdet avser både statsfinansiell utveckling och sårbarheter på finansmarknaden. Geopolitisk utveckling och starkt ökad migration Riskområdet avser bland annat migration orsakad av geopolitiska händelser och dess effekter på integrations- och arbetsmarknadspolitik. Risker inom utrikes- och säkerhetspolitiken är ytterligare exempel på frågeställningar inom riskområdet. Anpassning till klimatförändringar Riskområdet avser åtgärder för att hantera klimatutvecklingen. Fokus är på samhällets anpassning till klimatförändringar och aktualiserar frågeställningar om förvaltningens förmåga att fatta välgrundade och långsiktiga beslut om såväl investeringar som samverkan mellan myndigheter. Makroekonomisk utveckling Riskområdet handlar ytterst om Sveriges förmåga att finansiera välfärden på en tillräcklig nivå. Detta förutsätter bland annat en förmåga hos staten att föra en effektiv och samordnad stabiliserings-, tillväxt-, sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik. Frågor om samordning mellan finans- och penningpolitik är ytterligare exempel. 12
granskningsplan 2014 / 2015 EU-anpassning och global anpassning Riskområdet utgår från att Sverige inte enbart är medlem av EU där delar av förvaltningen integrerats. Dessutom har Sverige ingått ett stort antal andra internationella överenskommelser och samarbeten. Frågeställningar som aktualiseras inom riskområdet handlar om förvaltningens förmåga att omhänderta och verkställa dessa avtal och överenskommelser effektivt och till nytta för Sverige. Statens förmögenhet stora och långsiktiga investeringar Riskområdet avser risker för bristande effektivitet eller negativt ekonomiskt utfall i statens förmögenhet. Detta har direkta samband med årsredo visningen för staten och risker i statens balansräkning. Exempel på konkreta frågeställningar inom området är bland annat risker i statliga bolag samt dolda mark- och miljöskulder. Informationssäkerhet Informationssäkerhet är en nyckelfaktor för kvalitet, funktionalitet och integritet i statlig och övrig offentlig sektor. Riskområdet avser exempelvis utveckling och upphandling av it-system och har direkta kopplingar till hanteringen av stora betalningsströmmar, som löper genom centrala myndigheters system. Stora betalningsströmmar Riskområdet avser sårbarheter i de mycket stora betalningsströmmarna i statliga verksamheter. Exempel på risker är oegentligheter, fel i beräkningar av komplexa socialförsäkringsförmåner och brutna ansvarskedjor som kan påverka utbetalningar, kvalitetssäkring och uppföljning. Olikheter i genomförandet av det statliga åtagandet Skillnader i demografiska, ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar inom landet skapar risk för en ökad polarisering mellan stad och land som kan leda till att principer om likvärdighet utmanas. Det tryck som den snabba urbaniseringen ställer på staten och ansvariga myndigheter att bygga kapacitet för att ta hand om konsekvenser av befolkningsomflyttningen är ytterligare en fråga av vikt inom riskområdet. Brottslighetens påverkan på förvaltningen Riskområdet avser den organiserade brottslighetens påverkan på förvaltningen. Riskerna kan avse brott när det gäller in- och utbetalningar samt risker för hot och mutor i syfte att få tillstånd eller beslut. Exempel på utsatta verksamheter är upphandlingar, tillståndsgivning och överenskommelser som exempelvis avtal och kontrakt. 13
riksrevisionen Brister i myndigheternas produktivitet Riskområdet innefattar de frågor som ligger inom regeringens omfattande arbete med att försöka öka myndigheters produktivitet. Frågeställningar som kan aktualiseras avser effektivitet i handläggningen av ärenden, hur myndigheter hushållar med sina resurser samt myndigheters förmåga att samverka och samarbeta med andra aktörer. Riskområdet berör även myndigheters inre effektivitet, till exempel förmågan att kompetensförsörja sina verksamheter samt skapa goda och attraktiva arbetsmiljöer. Till riskområdet hör också frågor om den generella produktivitetsutvecklingen i staten. Riskbedömning Den riskbedömning som kan göras utifrån ovanstående analys ställer krav på att Riksrevisionen anpassar sin granskning för att täcka de frågeställningar som riskanalysen aktualiserar. Detta har gjorts inom ramen för granskningsplaneringen inom effektivitetsrevisionen och den årliga revisionen. Vidare aktualiserar riskanalysen åtgärder för Riksrevisionen i rollen som nationellt revisionsorgan. Utgångspunkter för granskningsverksamheten Mandat och inriktning Riksrevisionen är en del av riksdagens kontroll av den statliga verksamheten. Grundläggande för Riksrevisionens granskningsverksamhet är att all statlig verksamhet ska vara föremål för granskning. Riksrevisorerna beslutar enligt 13 kap. regeringsformen självständigt, med hänsyn tagen till de bestäm- 14
granskningsplan 2014 / 2015 melser som finns i lag, vad som ska granskas, hur granskningen ska bedrivas och om dess slutsatser. Granskningens omfattning och inriktning regleras i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. (revisionslagen). Bestämmelser om Riksrevisionens granskning finns även i andra lagar. Enligt lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen beslutar riksrevisorerna gemensamt om fördelningen av granskningsområden mellan sig. Det gäller både årlig revision och effektivitetsrevision. Inom sina respektive granskningsområden beslutar respektive riksrevisor, efter samråd med de andra riksrevisorerna, om vilken huvudsaklig inriktning granskningen ska ha. Riksrevisionen har enligt revisionslagen rätt att få tillgång till det underlag som behövs för granskningen. Det är Riksrevisionen ensam som avgör vilken information som behövs. Om granskningsobjekten inte lämnar efterfrågad information och detta bedöms ha påverkat granskningen kan förhållandet redovisas i rapporteringen. Granskningen bedrivs dels som effektivitetsrevision, vilken redovisas till riksdagen genom granskningsrapporter, dels som årlig revision som avrapporteras genom revisionsberättelser, huvudsakligen till regeringen. De viktigaste iakttagelserna vid effektivitetsrevisionen och den årliga revisonen samlas i en årlig rapport till riksdagen. När det gäller sambandet mellan granskningsplanen, med beslut om revisionens inriktning, och den årliga rapporten ska påpekas att dessa har olika tidsperspektiv. Därför finns det inte alltid en direkt överensstämmelse mellan granskningsplanens inriktning och redovisade resultat i den efterföljande årliga rapporten. Gränsdragningen mot konstitutionsutskottet Riksrevisionen och konstitutionsutskottet har uppgifter inom ramen för riksdagens kontrollmakt som delvis överlappar varandra. För Riksrevisionen finns en begränsning i den meningen att granskningen inte ska avse statsrådens tjänsteutövning. Riksrevisionen har dock genom effektivitetsrevision rätt att granska hur regeringen genom sina myndigheter genomför riksdagens beslut, vilket innebär att vissa moment i handläggningen av ett regeringsärende kan bli föremål för granskning när det finns ett tydligt samband med hela verkställighetskedjan. För den årliga revisionen har behovet av en gränsdragning mot konstitutionsutskottet inneburit att granskningen av årsredovisningarna för staten, Regeringskansliet, Kungliga Slottsstaten samt Kungliga Djurgårdens Förvaltning enligt revisionslagen inte ska syfta till att bedöma om ledningen i sin förvaltning har följt tillämpliga föreskrifter och särskilda beslut för verksamheten. En sådan bedömning görs i svensk privaträttslig revision i form av ett uttalande om ansvarsfrihet i revisionsberättelsen. Detta är dock 15
riksrevisionen inte aktuellt i statlig revision eftersom revisionsberättelsen, frånsett vad lagen anger om Riksbanken, inte ligger till grund för beslut om ansvarsfrihet. De aktuella undantagen påverkar därför inte innehållet i den årliga revisionens granskning. Frågor av betydelse för gränsdragningen mellan Riksrevisionen och konstitutionsutskottet behandlas i det löpande informationsutbytet mellan utskottet och Riksrevisionen. Gemensam inriktning av granskningsverksamheten Det överordnade syftet med Riksrevisionens granskning är att bedöma om statens medel används effektivt, med god hushållning och i enlighet med riksdagens beslut. Riksrevisionens i lag reglerade mandat och därmed skyldighet att granska den statliga verksamheten omfattar all användning av statens medel. Mandatet uppfyller därmed internationell standard på området, så som den är formulerad i den så kallade Limadeklarationen. Vid sidan av det lagreglerade mandatet preciseras granskningen ytterligare i ett särskilt inriktningsbeslut som fattas gemensamt av de tre riksrevisorerna. För att bidra till en god resursanvändning och effektiv förvaltning av staten krävs att revisionen är efterfrågad och blir ett viktigt underlag för beslutsfattare. Det är därför viktigt att granskningsverksamheten har en relevant inriktning och att den bedrivs med hög kvalitet. Granskningen är problemorienterad och därmed inriktad mot risker för fel och brister i användning och redovisning av statens medel. En för Riksrevisionen gemensam riskanalys för staten ligger till grund för riksrevisorernas beslut om granskningens närmare inriktning och omfattning för de båda revisionsgrenarna. I riskanalysen identifieras områden i den statliga verksamheten med såväl högre som lägre risk. Genom riskanalysen tillförsäkras att den statliga verksamheten och användningen av statens medel blir föremål för analys och därtill granskning vid behov. Riksrevisionens gemensamma riskanalys har särskild betydelse för inriktningen av granskningen av årsredovisningen för staten, särskilt där riskanalysen identifierat riskområden av stor betydelse för statens resultat och finansiella ställning. Den samlade kompetensen inom Riksrevisionen används för revisionen. Relevant kunskap inom den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen används vid planering och genomförande. Årlig revision och effektivitetsrevision samverkar inom ramen för sina respektive ansvarsområden för att få till stånd en heltäckande och effektiv granskning av hur statens medel används. Detta gäller inte minst granskningen av årsredovisningen för staten, vars innehåll och funktion förutsätter att tillgänglig kompetens från både den årliga revisionen och effektivitetsrevisionen används i riskanalys och granskning. 16
granskningsplan 2014 / 2015 Årlig revision Den årliga revisionen syftar till att bedöma om årsredovisningen ger en rättvisande bild och, med de undantag som angetts ovan, huruvida ledningen i sin förvaltning följt för verksamheten tillämpliga föreskrifter och särskilda beslut. Riksrevisionen ska enligt 3 revisionslagen granska årsredovisningen för: staten Regeringskansliet och de myndigheter som lyder under regeringen, med undantag för AP-fonderna riksdagsförvaltningen, Riksdagens ombudsmän, Riksbanken och Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond Kungliga Slottsstaten samt Kungliga Djurgårdens Förvaltning. Riksrevisionen får också enligt aktiebolagslagen och stiftelselagen utse revisor i statliga bolag och stiftelser om någon av följande förutsättningar är uppfyllda. Verksamheten är reglerad i lag eller annan författning. Staten är ägare. Tillskott till verksamheten sker i form av statliga anslagsmedel. Staten har ett bestämmande inflytande över verksamheten genom avtal eller på något annat sätt. En stiftelse är bildad av eller tillsammans med staten eller förvaltas av en statlig myndighet. Med bestämmande inflytande menar Riksrevisionen att staten äger minst 50 procent av ett aktiebolag eller på annat sätt har ett bestämmande inflytande, till exempel genom rätten att utse styrelse, tillskott av statliga medel till verksamheten genom anslag eller att bestämmande inflytande utövas genom ett avtalsförhållande. Om någon av dessa förutsättningar uppfylls får Riksrevisionen utse revisor och granska aktiebolaget genom effektivitetsrevision. Riksrevisionens granskning av statliga bolag och stiftelser sker primärt genom effektivitetsrevision. Möjligheten att utse revisor utgör ett komplement till denna granskning. Granskningens inriktning Den årliga revisionen täcker genom sin granskning hela statsförvaltningen. Riksrevisionens riskanalys för staten påverkar inriktningen och omfattningen av den årliga revisionen genom den bestämning som görs av riskområden och centrala statliga aktörer. Den årliga revisionen ska bedrivas i enlighet med god revisionssed, vilken i statlig revision i stort har samma innebörd som vid privat revision. I Sverige gäller International Standards on Auditing (ISA) som god revisionssed från och med den 1 januari 2011. Riksrevisorerna har beslutat att INTOSAIstandarder för finansiell revision, ISSAI (ISA kompletterad med vägledning för revision av offentlig sektor), ska tillämpas inom den årliga revisionen. ISSAI är i sin nuvarande form främst utformad för 17
riksrevisionen finansiell rapportering. För eventuell obligatorisk information i en årsredovisning som följer av specifik svensk statlig redovisningsnormering och som således inte omfattas av ISSAI kan riksrevisorerna besluta om kompletterande interna instruktioner för god revisionssed. Riksrevisorerna har i enlighet med detta beslutat om en särskild instruktion för granskning av resultatredovisning. Instruktionen ska användas vid granskningen av årsredovisningar från och med räkenskapsåret 2014. Årsredovisningen för staten ska enligt budgetlagen (2011:203) utöver finansiell rapportering innehålla annan obligatorisk information och då särskilt avseende regeringens uppföljning av det budgetpolitiska ramverket. Granskningen av årsredovisningen för staten fyller därför också i enlighet med EU-direktivet (2011/85/EU) om krav på medlemsstaternas budgetramverk, en uppgift som en del av en effektiv och punktlig övervakning av efterlevnaden av de numeriska finanspolitiska målen. Årlig revision ska i enlighet med god revisionssed (ISSAI) inriktas på bedömda risker för väsentliga fel enligt följande. Omfattningen av granskningen ska ge en rimlig, dock inte fullständig, säkerhet för uttalandet i revisionsberättelsen. Den årliga revisionens riskbedömning ska följa en för Riksrevisionen gemensam och enhetlig modell som beaktar såväl kvantitativa som kvalitativa risker för väsentliga fel. Granskning av intern styrning och kontroll ska utgöra ett viktigt medel för planering och genomförande av revisionen men inte vara ett mål i sig. Iakttagna brister i intern styrning och kontroll ska kommuniceras med berörda organisationer i den utsträckning bristerna kan medföra väsentliga fel i redovisning och förvaltning. Riksrevisionen ska arbeta förebyggande. Eventuella fel och brister ska snarast kommuniceras med berörda så att de kan åtgärdas innan årsredovisningen beslutas. En kontinuerlig närvaro hos granskade organisationer innebär också en allmänt preventiv effekt. Bedömningen av om ett fel är väsentligt eller inte beror oftast på felets relativa storlek. För statlig verksamhet kan dock även kvalitativa bedömningsgrunder ha en avgörande betydelse. Dit hör risken för ett skadat förtroende för hur statens medel används. Risken för fel beror ofta på att den verksamhet som bedrivs har en hög inneboende risk för fel samtidigt som det finns begränsade möjligheter till skydd mot att fel uppstår (kontrollrisk). Erfarenhetsmässigt brukar också följande faktorer indikera en högre risk för fel: större förändringar i verksamhet eller organisation grad av komplexitet i handläggning stort beroende av it-system och nyckelkompetens utsatthet för korruption och andra oegentligheter 18
granskningsplan 2014 / 2015 Granskningens avrapportering Den årliga revisionen avrapporteras förutom i den årliga rapporten genom revisionsberättelser och revisorsintyg enligt 10 och 11 revisionslagen. Utformningen av revisionsberättelsen beslutas av riksrevi sorerna gemensamt inför varje nytt revisionsår. Utformningen följer internationella standarder med viss anpassning till svenska förhållanden. En riksrevisor är ansvarig för avrapporteringen enligt den fördelning av granskningsområden riksrevisorerna emellan som riksrevisorerna beslutar och som återges i granskningsplanen och i arbetsordningen. Riksrevisorerna uppdrar i enlighet med 4 lagen med instruktion för Riksrevisionen åt ansvariga revisorer att underteckna revisionsberättelser respektive revisorsintyg. Om revisionsberättelsen eller intyget av viker från den utformning som riksrevisorerna beslutat ska ansvarig riksrevisor informeras. Kravet på information till ansvarig riksrevisor gäller också skriftlig avrapportering i övrigt av väsentliga iakttagelser utöver revisionsberättelser, det vill säga i revisionsrapporter, innan sådana expedieras. Revisionsberättelserna för årsredovisningen för staten, Riksbanken och Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond lämnas enligt 3 kap. 8 riksdagsordningen till riksdagen i form av redogörelser. Till redogörelsen som beslutas av riksrevisor fogas revisionsberättelsen. Revisionsberättelsen utformas i enlighet med internationella standarder (ISSAI). Riksrevisionen uttalar i revisionsberättelsen om huruvida årsredovisningen ger en rättvisande bild och om den har upprättats enligt gällande föreskrifter för respektive årsredovisning. Från och med räkenskapsåret 2014 införs separata uttalanden i revisionsberättelsen avseende den finansiella rapporteringen respektive resultatredovisningen och ledningens intygande om intern styrning och kontroll. Kopplat till granskning och uttalande om rättvisande bild avseende den finansiella rapporteringen införs också ett avgränsat uttalande om tillämpningen av finansiella föreskrifter och villkor i användningen av tilldelade medel. 1 Förutom uttalanden om årsredovisningen ska revisionsberättelsen enligt internationella standarder bland annat ange att: den som har ansvaret för att lämna en årsredovisning också ansvarar för att den ger en rättvisande bild ansvaret också omfattar den interna styrning och kontroll som krävs för att årsredovisningen inte innehåller väsentliga felaktigheter revisorns ansvar är att med rimlig säkerhet ut tala sig om årsredovisningen och att revisionen utförs enligt god revisionssed Anledningen till att revisionsberättelsen kompletteras med dessa upplysningar är en ambition att förtydliga revisorns ansvar relativt den som ansvarar för att upprätta årsredovisningen. En revision baseras på en professionell bedömning av risken för väsentliga fel och har därför inte som syfte att omfatta alla 1 Gäller inte årsredovisningen för staten, Regeringskansliet samt Kungliga Slottsstaten och Kungliga Djurgårdens Förvaltning. 19
riksrevisionen delar eller aspekter av den granskade verksamheten. Detta är också bakgrunden till att uttalandet ges med rimlig säkerhet, inte med fullständig säkerhet. Effektivitetsrevision Effektivitetsrevisionen syftar till att öka effektiviteten i den statliga verksamheten. Detta görs genom att Riksrevisionen påtalar brister i den statliga verksamheten och klargör huruvida dessa hade kunnat undvikas om de som haft ansvar för att utföra verksamheten hade handlat annorlunda inom ramen för sina faktiska möjligheter. Det innebär att Riksrevisionen också, genom att lämna rekommendationer, klargör på vilket sätt olika verksamheter skulle ha kunnat bedrivas bättre. Därmed får Riksrevisionen en främjande roll. Granskningens omfattning Av 13 kap 7 regeringsformen framgår att Riksrevisionens uppgift är att granska den verksamhet som bedrivs av staten och att granskningen också kan avse annat än statlig verksamhet i den utsträckning som framgår av lag. Enligt 2 revisionslagen får Riksrevisionen genom effektivitetsrevision granska den verksamhet som bedrivs av: regeringen Regeringskansliet, domstolarna och de förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen riksdagsförvaltningen och de myndigheter som lyder under riksdagen Kungliga Slottsstaten samt Kungliga Djurgårdens Förvaltning arbetslöshetskassorna vad gäller handläggningen av arbetslöshetsersättningen statligt ägda, finansierade eller reglerade bolag och stiftelser Utöver dessa verksamheter får Riksrevisionen enligt 2 revisionslagen granska användningen av statsmedel som tagits emot som stöd till en viss verksamhet, om redovisningsskyldighet för medlen föreligger gentemot staten eller om särskilda föreskrifter eller villkor har meddelats om hur medlen får användas. Riksrevisionen är således inte begränsad till granskning av verksamhet som bedrivs av staten utan kan också granska annan verksamhet, till exempel kommuner och landsting. Detta framgår också, som anges ovan, av 13 kap. 7 regeringsformen. Utgångspunkten för en bedömning av huruvida en viss verksamhet kan granskas av Riksrevisionen är därför i första hand om verksamheten använder statens medel. Regeringsformen och budgetlagen ställer krav på att statens medel ska användas med iakttagande av hög effektivitet och god hushållning. Det krävs därför särskilda skäl för att användningen av statens medel inte ska vara förenad med redovisningsskyldighet eller föreskrifter och villkor och därmed inte bli föremål för revision. Sådana skäl kan avse vissa ej behovsprövade bidrag till fysiska personer till exempel barnbidrag, eller användningen av bidrag till politiska partier. 20
granskningsplan 2014 / 2015 Granskningens inriktning Riksrevisionens inriktning av effektivitetsrevisionen regleras i 4 revisionslagen. Här anges att effektivitetsrevisionen främst ska ta sikte på förhållanden med anknytning till statens budget, genomförandet och resultatet av statlig verksamhet och åtaganden i övrigt men får också avse de statliga insatserna i allmänhet. Granskningen ska främja en sådan utveckling att staten med hänsyn till allmänna samhällsintressen får ett effektivt utbyte av sina insatser Det anges vidare att revisionen huvudsakligen ska inriktas på granskning av hushållning, resursutnyttjande, måluppfyllelse och samhällsnytta. Formuleringen i 4 ansluter till hur regeringens ansvar för hög effektivitet och god hushållning har definierats i budgetlagen (2011:203) med förarbeten. Med hög effektivitet åsyftas att den statliga verksamheten bedrivs så att de mål riksdagen har satt upp nås i så hög grad som möjligt inom ramen för tillgängliga resurser. Verksamheten kan då sägas vara ändamålsenligt utformad. God hushållning innebär att onödiga utgifter undviks och att verksamheten bedrivs med hög produktivitet. Det innebär vidare att statens medel hanteras säkert samt att statens tillgångar i övrigt och dess skulder förvaltas väl. 2 Revisionslagen ger tillsammans med budgetlagens definition av begreppen hög effektivitet och god hushållning utgångspunkterna för effektivitetsrevisionens inriktning. En effektivitetsgranskning har därför normalt en orientering mot både resultatet och de tilldelade resurserna för den bedrivna verksamheten. Uppdraget att främja en utveckling där staten får ett effektivt utbyte av sina insatser blir därför också en bedömning av huruvida kraven på hushållning, effektivitet och måluppfyllelse sammantaget har uppfyllts. Effektivitetsrevisionen är primärt inriktad på att identifiera områden i statens verksamhet där det finns indikationer på ineffektivitet som ur ett principiellt eller kvantitativt perspektiv har betydelse för statsbudgeten. De utpekade riskområdena i Riksrevisionens riskanalys för staten och centrala aktörer utgör härvid en utgångspunkt. Granskningen bedrivs i efterhand det vill säga den avser genomförd verksamhet om än i nära anslutning till genomförandet av verksamheten. Den närmare inriktningen av varje enskild granskning avgörs dock av de identi fi e- rade problemens art. Många problem i den statliga verksamheten är oftast inte isolerade till en enskild statlig aktör eller en enskild fråga utan återfinns och återkommer inom ett helt statligt åtagande. Granskningen har därför oftast ett bredare perspektiv än den enskilda organisationen eller huvudmannen. Den typiska effektivitetsgranskningen inriktas på att bedöma om riksdagens mål och intentioner uppnås i så hög grad som möjligt inom ramen för tillgängliga resurser och med god hushållning. De kriterier som granskningens slutsatser bedöms mot utgår ofta från riksdagens effektivitetskrav men kan även 2 Prop. 1995/96:220. 21
riksrevisionen utgå från god praxis, rimlighetsbedömningar eller etablerad professionell kunskap. En stor del av effektivitetsgranskningen inriktas på breda och komplexa problemområden. Enskilda studier kan sällan användas för uttalanden om effekterna av statliga verksamheter och sådana uttalanden kan oftast ifrågasättas. Riksrevisionen genomför i sådana fall flera granskningar inom ett område och analyserar en frågeställning ur olika perspektiv för att kunna ge riksdagen en samlad och heltäckande bild av orsaker till och konsekvenser av ineffektivitet. Det är samtidigt viktigt att revisionen i sådana fall använder sig av tillgänglig forskning. Revisionen ska också inriktas mot områden där det saknas andra korrigerande mekanismer, till exempel i form av professioner med stark intern debatt och intressenter som påtalar missgrepp och problem i det statliga åtagandet. Granskningens avrapportering Granskningsrapporter över effektivitetsrevisionen lämnas enligt 9 revisionslagen till riksdagen efter beslut av ansvarig riksrevisor. Riksdagen begär sedan yttranden från regeringen som inom fyra månader (juli och augusti exkluderade) i en skrivelse till riksdagen ska redovisa vilka åtgärder regeringen vidtagit eller avser att vidta. Riksrevisionens rapporter ska kännetecknas av tillförlitlighet. De som berörts av granskningen ges därför möjlighet att före överlämnandet till riksdagen lämna synpunkter inte endast på rapportens faktauppgifter utan också på redovisade slutsatser och rekommendationer. Ett viktigt syfte med detta är att säkerställa att det underlag riksdagen ska behandla ger en allsidig och balanserad bild av verkligheten. Beskrivningar och analyser av verksamheter kan göras oberoende av inom vilka sektorer av samhället de finns. Riksrevisorernas bedömningar av ansvaret för en verksamhet och de resultat som åstadkommits omfattar dock normalt endast regeringen eller andra statliga aktörer. Det innebär att rekommendationer endast riktas till statliga aktörer. Riksrevisionen som nationellt revisionsorgan Riksrevisionen företräder, enligt 21 lagen med instruktion för Riksrevisionen, Sverige som det nationella revisionsorganet i internationella sammanhang och är därmed också medlem i INTOSAI. Som medlem tillämpar Riksrevisionen INTOSAIstandarder för revisionens genomförande. Inom ramen för uppdraget som nationellt revisionsorgan utbyter Riksrevisionen kunskaper och erfarenheter med systerorganisationer i andra länder dels till gagn för den egna granskningsverksamheten, dels för att bidra till den internationella utvecklingen av offentlig revision. Vikten av det internationella 22
granskningsplan 2014 / 2015 samarbetet har också betonats av FN:s generalförsamling. 3 Riksrevisionen har som nationellt revisionsorgan också ett åtagande på EU-nivå. Enligt artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska den europeiska revisionsrätten (ECA) och medlemsstaternas nationella revisionsorgan samarbeta i en anda av förtroende och med bibehållet oberoende. Detta samarbete sker bland annat genom att Riksrevisionen är ECA behjälpligt vid dess granskningsbesök i Sverige. Riksrevisionen prioriterar främst följande områden inom det internationella samarbetet: det nationella revisionsorganets granskningsmandat och roll utvecklingen av internationella standarder för revision som är relevanta för Riksrevisionens granskningsmandat frågor med nära anknytning till Riksrevisionens pågående granskning eller som berör Riksrevisionens internationella utvecklingssamarbete En viktig del av ansvaret som nationellt revisionsorgan är också att verka inom Sverige för en högkvalitativ förvaltning, redovisning och revision. Detta görs integrerat i Riksrevisionens granskning men också genom remissyttranden och ett aktivt deltagande i olika sammanhang i frågor som har betydelse för utvecklingen av en god förvaltning i Sverige. 3 Resolution A/66/209 Promoting the efficiency, accountability, effectiveness and transparency of public administration by strengthening Supreme Audit Institutions. Fokus inom revisionen Nedan redovisas de insatser som Riksrevisionen planerar att genomföra och avrapportera under riksmötet 2014/205. Insatserna baseras bland annat på den riskbedömning som har gjorts. För att inrikta revisionsinsatserna bör granskningsplaneringen innehålla aktiviteter i form av: 23
riksrevisionen effektivitetsrevision årlig revision samt i rollen som nationellt revisionsorgan Planeringen av granskningar är långsiktig och innehåller aktiviteter som tidigare beslutats och som kommer att slutföras kommande år. Planeringen innehåller också utveckling av granskningsprogram riktade mot riskområden i den framtagna riskanalysen. Effektivitetsrevision En stor del av granskningsarbetet inom effektivitetsrevisionen bedrivs inom ramen för så kallade granskningsstrategier. Strategierna omfattar områden där Riksrevisionen identifierat väsentliga frågeställningar. Dessa frågeställningar belyses ur olika aspekter i ett antal granskningar under tre eller fyra år. Strategierna avslutas i regel med en granskningsrapport där de samlade slutsatserna av den granskning som genomförts redovisas och analyseras. Under senare år har antalet strategier successivt minskat. Ambitionen är att antalet strategier per riksrevisor ska vara två. För närvarande pågår sex strategier varav två avslutas under riksmötet 2014/2015. Inom strategierna planeras 17 granskningsrapporter under riksmötet. Vid sidan av strategierna behövs ett utrymme för granskningar inom andra områden där viktiga omvärldsförändringar och effektivitetsproblem har identifierats. Andelen sådana granskningsinsatser har ökat och kommer att fortsätta att öka under kommande år. Under riksdagsåret 2014/2015 planeras 16 granskningsrapporter inom sådana områden. Nedan redovisas övergripande vilka granskningsrapporter som publicerats under riksmötet 2013/2014 och vilka granskningsrapporter Riksrevisionen planerar att publicera under riksmötet 2014/2015. Inledningsvis redovisas de under riksmötet 2013/2014 avslutade granskningsstrategierna. Därefter presenteras publicerade och planerade granskningsrapporter för strategierna och sist redovisas övriga granskningsinsatser. Avslutade granskningsstrategier Försvarets förmåga Under det senaste året har strategin Försvarets förmåga avslutats. Strategins centrala frågeställning var: Har försvaret förmåga att under effektivt resursutnyttjande uppnå de mål som riksdagen beslutat om? Under året publicerades fyra granskningsrapporter inom strategin en om försvarets förmåga till uthålliga insatser, två om Försvarsmaktens omställning och en slutrapport. Hållbar utveckling klimat Under det senaste året har strategin Hållbar utveckling klimat avslutats med en slutrapport. Strategins centrala frågeställning var: Använder staten sina 24
granskningsplan 2014 / 2015 styrmedel så att utsläppen av växthusgaser minskar i enlighet med målen och till rimliga kostnader? Staten på marknaden Under det senaste året har strategin Staten på marknaden avslutas genom slutrapportering i Riksrevisorernas årliga rapport 2014. Strategins centrala frågeställning var: Agerar staten på ett sätt som innebär att de statliga åtagandena fullföljs effektivt på olika marknader? Pågående granskningsstrategier Offentliga finanser Strategins centrala frågeställning är: Använder staten sina styrmedel på ett effektivt och ändamålsenligt sätt för att säkerställa stabila och hållbara offentliga finanser? Strategin påbörjades 2006 och löper tills vidare. Under det senaste året har det inom ramen för strategin publicerats granskningar rörande skattekontrollen i statliga myndigheter och kommuner, regeringens redovisning i budgetpropositionen för 2014, statens insatser för riskkapitalförsörjningen och förvaltningen av regionala projektmedel. Ett projekt har också bedrivits med den årliga revisionen, vilket utmynnat i en utökad redogörelse för årsredovisningen för staten till riksdagen. Redogörelsen inkluderar en revisionsberättelse, revisionsrapport och iakttagelser rörande regeringens uppföljning av budgetmålen i Årsredovisning för staten 2013. Innan årsskiftet 2014/2015 planeras en rapport att bli publicerad som rör statliga insatser för omställning vid stora varsel. Under 2015 planeras en andra rapport på samma tema, samt granskningsrapporter om den officiella statistiken, överskuldsättningen och regeringens uppföljning och återrapportering av de offentliga finansiella tillgångarna. Bakgrund Utvecklingen i spåren av den finansiella och ekonomiska krisen har inneburit ett ökat fokus, inte minst inom EU, på den statsfinansiella situationen och på hur de offentliga finanserna redovisas. Ett skadat förtroende för den statsfinansiella situationen kan skapa en instabil ekonomisk situation som i förlängningen kan resultera i smärtsamma åtgärder för medborgarna. De offentliga finanserna står inför ett antal utmaningar på kort och lång sikt som gör det särskilt angeläget att fokusera på dem. På kort sikt handlar det om riskexponering gentemot bland annat den finansiella sektorn. På lång sikt handlar det om att det finns ett offentligt välfärdsåtagande som kommer att sättas under press av en åldrande befolkning. Utmaningarna på kort och lång sikt gör det allt viktigare att de offentliga resurserna används på ett effektivt sätt. I detta ligger att det ska vara en god styrning och kontroll av budgetens såväl utgifts- som 25