Gränser och grannar Gränslösa stormar När vinden drar fram med stor styrka över jordytan, tar den varken hänsyn till folk eller fä, hus eller stolpar, träd eller gränser. Det är bara ni som drabbats, som riktigt förstår hur strömavbrott och stormfälld skog omkullkastat alla planer och påverkat vardagsliv och ekonomi m.m. Den svåra stormen i början av år 2005 kommer man att minnas i generationer. Den storm som drabbade länet i mitten av 1700-talet har fallit ur mannaminnet. Anno 1750 den 25 februari, mot aftonen uppväxte en stark storm, vilken allt häftigare och mer tilltog, så att hus och väggar knakade, tak och många fönster fördärvades, gärdesgårdar lades neder, stora och rotfasta träd lades hoptals neder, otaliga många brusto av neder mot roten under sådant förskräckeligt träds nedbrytande, varunder snällaste foglar och ikorrar och andra kreatur kunde sig intet bärga utan funnos döda liggande i skogen under grenar. Och uti sådan förfärlig storm dristade sig icke den modigaste husbonde att löpa utom sin husdörr för att se, huru det stod till på gården. Denna storm, som i mannaminne icke så häftig varit, contiunerade hela natter över till morgonen. (continuerade = varade) Citat ur Stengårdshults socken förr och nu. Tips av John Svensson i Kärshult. Kartorna och verkligheten. Verkligheten är given och kartorna försöker beskriva den. Allteftersom mätmetoderna utvecklats, har kartorna beskrivit verkligheten allt bättre - d.v.s. uppifrån sett ur fågelperspektiv. Förr ritades åkrar i sluttningar med sina verkliga mått och det stämde inte på plana kartblad. I och med flygfotograferingen blev det mindre svårt att rita kartor. Man undvek lutnings-, skal- och vinkelfel.
1600-tals karta Lägger man kartor över samma område i samma skala men av olika ålder ovanpå varandra, då ser man att de inte överensstämmer helt. Bebyggelse och åkrar närmast bebyggelsen brukar stämma ganska väl, eftersom man började kartläggningen där, men ju längre bort man kommer, desto större blir felen. Särskilt svårt tycks det ha varit att kartlägga åar, kraftiga sluttningar eller tätt beväxta områden som skogar. Vägar genom skogar, hagmark eller ängar brukar inte heller stämma särskilt väl. Kanske lade man inte ner någon större möda på det, eftersom det då inte hade någon större betydelse - alla visste ju var de gick i verkligheten. Gränsfall Vid kartläggning av gränser var förr grannarna på båda sidorna av gränsen närvarande och man utgick från en oomtvistlig punkt. Rådde delade meningar om var gränsen gick, kallades det omtvistade området tvistepark. Gränstvisten fick sedan lösas vid tinget. Tvisteparker var vanliga inom områden utan ekonomisk betydelse t.ex. kalberg, där man inte varit noga med att sätta ut gränsmärken. Man kan också ha glömt bort de gränsmärken som äldre generationer visat på. Det kan nog inte heller uteslutas, att någon granne varit lurig och uppgivit ett gränsmärke inne på andra grannens mark, för att bli tilldömd någon del av denna! När man satte ut gränsstenar, kunde man lägga kol eller djurben under, för att man i framtiden skulle kunna avgöra om stenen var ett gränsmärke eller om läget för stenen var naturligt.
Gränser och grannar Det är intressant att följa de gamla gränsbeskrivningarna, men det kan vara svårt att läsa gammal handstil. Här är ett exempel på gränsbeskrivning från slutet av 1700-talet för en by: Sedan det till förättningen gifvna Förordnande för vederbörande blifvit upläst efterfrågades om någon utaf tillgränsande enligt Kundgiörelsen voro tillstädes eller om någon tvistighet i Rågångarne voro känd. Härtill svarades att ägorna vore öfveralt med giärdesgårdar från öfvrige afskilde, och ej heller var nu af grannarne flere tillstädes än XX från YY, som sade sig emot den stående Gjärdesgården intet hava att ärhindra, och ej heller kände någon af de för ZZ tillstädes varande någon tillhörighet till Byn utom dessa Gierdesgårdar. I detta citat var alla på båda sidor om gränsen ense om gränsen, men hur stämde då mätningarna med verkligheten? Oomtvistad gräns Omtvistad gräns Ekonomisk gränskarta från slutet av 1700-talet
Gränsmärkena gäller - inte kartorna! Det är gränsmärkena i naturen som är juridiskt bindande - inte kartorna - varken de gamla eller senare ekonomiska, även om den senare har få fel. Kartorna är bara ett hjälpmedel. Värre är det när gränsstenarna är borta eller inte går att hitta och det är mycket vanligt idag. Rågångar i skogen märktes ut med gränsmärken och visarstenar och ibland med trägärdesgårdar. Tyvärr kan det i dag vara svårt eller omöjligt att hitta de gamla gränsmärkena och därmed säkert veta var gränsen går. Trägärdesgårdar brukar multna bort, men störarna av eneträ kan i bästa fall finnas kvar. Rågångar Ser grannarna på båda sidor säkert var gränsen går, bör man nu - liksom förr - göra en siktgata/rågång där. Man röjer då rent på vardera sidan om gränsen. Är rågången för trång, blir det så skuggigt att visarstenarna blir mossbelupna. De skiljer de sig då inte mycket från andra stenar och man har svårt att se var gränsen går. För att göra en tillförlitlig gränsbestämning, räcker det inte att mäta ut gränser med moderna instrument (t.ex. lasermätare) efter gamla kartor. Det behövs en samlad bedömning av kartor, hävd och omständigheter på marken. Det klarar nog bara en lantmätare vid en lantmäterimyndighet av att göra. En varaktig gränsbestämning genom lantmäteriförättning kallas fastighetsbestämning och kan nog vara värt sitt pris. (Lantmäterikontor finns i Jönköping 036-30 51 80, Värnamo 0370-428 10 och Vetlanda 0383-596 60) Gamla gränsmärken Gränsmärken som människor har gjort, kallades förr tiäldror/kieldror. Det kan man se på gamla kartor. De uttalas nu källror, käller eller liknande. Benämningen av gränsmärken kan vara olika i olika delar av landet. Kiällror skall inte förväxlas med källor. Fasta märken är av naturen givna och därför oomtvistliga, eftersom ingen kan flytta på dem. Det kan vara ett flyttblock i en mosse, en brant, en liten tjärn, en väl beskriven större sten i en sjökant o.s.v.
Rör är en stensamling, vanligen med en spetsig sten i mitten. Femstenarör finns ibland utritade med 5 prickar på gamla kartor som gränsmärke mellan byar. De består av 5 stenar, varav den mittersta är störst och kallas hjärtsten. Cirka 1/2 meter från denna står 4 något mindre skälstenar (skäl = skilja). Alla stenarna brukar vara ovanligt kantiga och har rektangulärt tvärsnitt och står så gott som alltid i samma riktning. En rå är vanligen en ekstolpe, men kan också vara en hög sten. Gränsbeskrivning Visarstenar visar var gränsen går mellan de större gränsmärkena/kiällrorna. De består av avlånga, liggande och ofta spetsiga stenar. De är lagda så tätt att man kan se från den ena stenen till den andra. Här är ett citat ur en gränsbeskrivning från 1730: fyrkantig uprät spetsig sten, 1 ahln hög, med jämn fot, väl omskolad; Wydare i förenemnde vederstreck efter häfden och gärdesgården, förbi en kantig sten 11/2 aln hög, väl omskolad, lutar något i söder. Omskolad betyder stöttad av mindre stenar och häfden att man av sed visste att gränsen gick i trägärdesgården, men inte hade särskilda gränsstenar. Stenar med inhuggen fyrkant har använts i sen tid. Angränsande stenmurar Det var inte förrän efter laga skiftet i mitten av 1800-talet som det blev vanligt med stenmurar eller andra hägnader i alla gränser.
Det förekommer att gränser går mitt i stenmurar och de är då troligen upplagda gemensamt av båda grannarna som gräns med åkermark på båda sidorna. Man röjde bort odlingsrösena och gjorde stenmurar av stenarna. Vanligare är att ena grannen lagt stenmuren ytterst i sin åkermark mot andra grannens äng eller utmark. I första fallet är stenmurens skötsel gemensam sak. Sly- och trädrötter som tränger in mellan stenarna och rubbar dessa, förstör stenmuren som med stor kunnighet och möda lagts upp av tidigare generationer. Andra fallet är på sätt och vis lurigare om den ena grannens stenmur förstörs av den andre grannens trädrötter, utan att denne tänker på det. Enligt jordabalken skall en granne inte vara skyldig att tåla olägenheten av att grenar och rötter tränger in över gränsen. Han har rätt att ta bort dessa, om det inte kan befaras att det medför betydande skada för trädets ägare. Men för grannsämjans skull är det ju bättre att denne gör det själv. Årlig gränssyn Förr gick man gärdsgårdssyn varje vår. Det är nog tid att börja gå gränssyn varje år. Glöm inte att det är gränsmärkena som gäller inte kartorna. Tänk på att var och en ska ha sina rötter och sina grenar inom sina egna ägor! Text och teckningar: Astrid Eriksson Kulturvetare telefon: 036-39 50 31 astrid eriksson@f.lst.se