MILJÖVETARPROGRAMMET, LINKÖPINGS UNIVERSITET. En översikt av forskningen om Colony Collapse Disorder och annan biförlust.

MILJÖVETARPROGRAMMET, LINKÖPINGS UNIVERSITET En översikt av forskningen om Colony Collapse Disorder och annan biförlust A-Uppsats Måns Kyhlbäck VT-2013

Sammanfattning Denna uppsats handlar om förlust av bin och genom ett systemperspektiv ges en översikt av aktuell forskning. Uppsatsen baseras i främsta hand på tre framstående vetenskapliga artiklar, deras individuella tillvägagångssätt och komponenterna som orsakar biförlust (De Miranda, Cordoni och Budge, 2010 ; Dainat, Vanengelsdorp och Neumann, 2012 ; Core m.fl. 2012). En benämning som på senare år har blivit synonymt med försvinnandet av bin är Colony Collapse Disorder (CCD). Det är ett begrepp som omfattar förklaringar till flera anledningar till varför bin försvinner. Ofta är detta en cocktail-effekt av att flera olika komponenter som parasiter och sjukdomar av olika arter samverkar. Uppsatsens slutsats visar att det behövs mer forskning inom området biförlust, detta är synnerligen viktigt då flera av de patogena arterna korsar både biologiska och geografiska gränser. Se ord- och komponentlista i slutet av texten. Inledning Honungsbin har en väldigt viktig roll i naturen. De står för en stor del av många växters pollinering och hjälper på så sätt inte bara naturen, utan även jordbruket. Individerna i bisamhälle kan delas upp i olika grupper där arbetarbin är en av dessa grupper. Arbetarbi är sterila honor och utgör den absolut största delen av bisamhällets individer, cirka 10 000 70 000 per kupa (Hansson, 1980). Vidare skriver Hansson (1998) att det finns många olika arter honungsbin, med många olika sjukdomar, kvalster och andra åkommor. Sedan lång tid tillbaka har människan haft anledning att grubbla över frågor om försvinnandet av bin. Redan Carl von Linné (1768, s 115) frågade sig: Tom på bin. Frågan, hvar och huru man skal få bij i denna honungs fulla, men bij-toma kupa?. United States Department of Agriculture (2013) har uppmärksammat försvinnande bin vid flera tillfällen under de senaste 130 åren. De Miranda, Cordoni och Budge (2010) skriver om deras stora kartläggning av till fällen då bin har lämnat sina kupor, de tidigaste registreringarna är redan på 950-, 992- och 1443-talets Irland. År 2006 uppmärksammades i USA problemet med försvinnande honungsbin, fenonmenet fick namnet Colony Collapse Disorder (CCD). Det var biodlare som upptäckte att hos 30-90 procent av sina bikupor hade de förlorat alla, eller stora mängder av de vuxna arbetarbina (Tokarz m.fl. 2011). Vidare skriver Tokarz m.fl. (2011) att det som var ytterst besynnerligt, var att det inte fanns några döda bin i närheten av kuporna, de hade helt enkelt övergivit kupa, drottning och bisamhälle trots att dessa var tillsynes helt friska. Problemet växte snabbt men idag har ökningen av biförlust avstannat, det är emellertid fortfarande ett problem och en fjärdedel av alla biodlare i USA rapporterar om CCD symtomer i 60 % eller mer av de kupor som går förlorade. Man vet för tillfället inte om det finns något sammanband mellan de tidigare försvinnandena av bin och symtomen på CCD

(United States Department of Agriculture, 2013). Men vad man vet säkert är att bin har dött och försvunnit från sina kupor långt tillbaka i tiden. Exempelvis på grund av olika sjukdomar, parasiter, bekämpningsmedel och brist på drottning. Dainat, Vanengelsdorp och Neumann, (2012) skriver att problemet bakom diagnosen CCD är att man inte har något svar på vad det beror på. Samt att man nu uppmärksammar symptomer som liknar CCD i både Europa och Asien. I oktober 2009 fick man på Swiss Bee Research Centre in de första rapporterna om döda bikupor med symtomer som liknade CCD. Dainat, Vanengelsdorp och Neumann (2012) publicerade sedan en rapport efter att ha gjort grundlig forskning på de tidigare nämnda kuporna. Symptomen var väldigt lika CCD, artikelförfattarna efterfrågar därför en standardisering av diagnoser för försvinnandet av bin. Som vi ska se i uppsatsen är forskningen inom området delad, det har utnämnts flera olika påverkningsfaktorer till CCD och liknande försvinnanden av bin. Ofta talas det om parasiter och virus men även om bekämpningsmedel och genmanipulerade organismer. De tre artiklarna som vi ska fördjupa oss i visar olika komponenter som de menar kan kopplas till CCD. Dessa artiklar är skrivna av Core m.fl. (2012), De Miranda, Cordoni och Budge, (2010) och Dainat, Vanengelsdorp och Neumann (2012). 2012 publicerade Core m.fl. (2012) en artikel som visade på kopplingar mellan parasiten Apocephalus Borealis (A. Borealis) och CCD. De skriver att parasiten var tidigare känd för att angripa humlor men undersökningar med DNA-analyser visade på att det var samma art som angrep de amerikanska honungsbina. Undersökningarna visade att de kupor som hade A. Borealis ofta också hade Deformed Wing Virus (DWV) och parasiten Nosema Ceranae (N. Ceranae). Det finns även annan forskning som pekar på liknande kopplingar. De Miranda, Cordoni och Budge (2010) skriver om hur flera närbesläktade virus och kvalstret Varroa Destruktor kan kopplas till CCD. 2010 publicerade Bromenshenk m.fl. (2010) en artikel som visade att man med en inom området tidigare inte använd metod hade lyckats finna två okända sorters virus som kunde kopplas till CCD. Bromenshenk m.fl. (2010) menade att man med tidigare metoder hade använt sig av arvsmassan för att spåra tänkbara virus som skulle kunna ligga till grund för CCD. Problemen med de tidigare studierna hade varit att de virus man hittat också hade funnits hos friska kupor. Alltså hade ingen enskild anledning till CCD kunnat isoleras. Men med deras metod hade man istället fokuserat på att kartlägga olika sorters proteiner hos både friska och CCDdrabbade kupor. Man fann då två nya sorters RND-virus, hos ett av dem, Iridovirus kunde man se en stark koppling till CCD. Vad som verkligen var intressant var att Iridovirus återfanns hos både friska och sjuka kupor. Men i de kupor som även var drabbade av parasiten N. Ceranae förekom nästan uteslutligen CCD (Bromenshenk m.fl. 2010). En mycket viktig apsekt att nämna är att många menar att ett ökat användande av bekämpningsmedel gör bin svagare och mer motagliga sjukdomar och parasiter (Kaplan, 2012). Denna uppsats handlar om Colony Collapse Disorder (CCD) och biförluster som liknar detta symptom. Ur ett systemperspektiv inriktar den sig huvudsakligen på att få en översikt av tre vetenskapliga

(peer-review) artiklar. De kommer att beskrivas utifrån vad de har kommit fram till, hur de gjort detta, vilka olika komponenter de menar har kopplingar till CCD samt en beskrivning av dessa. Detta för att få en bild av hur den aktuella forskningen inom området biförlust ser ut. Systemgränser för påverkningsfaktorer är patogener (detta då framstående forskning inriktar sig på detta). Slutligen förs diskussion om forskarvärldens samlade bild av problemen samt mina egna tolkningar av problembilden. Artikelöversikt och systembeskrivning Belysning av koppling mellan närbesläktade virus och Varroa Destruktor (De Miranda, Cordoni och Budge 2010) Den första artikeln är skriven av De Miranda, Cordoni och Budge (2010) som har tittat på de olika men närbesläktade virusen (tillhörande familjen Dicistroviridae): Acute bee paralysis virus (ABPV), Kashmir bee virus (KBV) and Israeli acute paralysis virus (IAPV) (direkta översättningar: Akut biförlam-ningsvirus, Kashmir bi-virus och israelisk akut förlamningsvirus), deras koppling till kvalstret Varroa Destruktor, CCD och liknande biförluster. De har sett att 80 % av de vuxna bin som är smittade med IAVP dör inom en vecka, samt att när bina är i larvstadiet så kan man inte se några spår av IAVP, de menar vidare att detta indikerar på CCD symtom och att bin antagligen får smittan i ett senare stadium av Varroa (De Miranda, Cordoni och Budge, 2010). Denna koppling de gör med att vuxna bin dör, medan larverna inte är smittade, till CCD stämmer relativt bra överens om vad annan forskning säger om att CCD endast drabbar vuxna arbetarbin (Tokarz m.fl. 2011 ; Bromenshenk m.fl. 2010). Detta kan såklart bara vara en tillfällighet och säger oss egentligen inte så mycket. De Miranda, Cordoni och Budge (2010) skriver vidare att KBV nyligen var kopplat till CCD men att det är svårt att fastslå att det just är KBV och ingen av dess närbesläktade virus IAPV eller ABPV. De säger att mer forskning behövs för att fastslå skillnaderna mellan dessa. Varroa är hos honungsbin en väldigt vanlig parasit och smittobärare av de tidigare nämnda virusen (De Miranda, Cordoni och Budge, 2010). Det framgår emellertid inte om relationen mellan Varroa och virusen faktiskt är direkt kopplade till CCD, eller om bara en av komponenterna kan bära ansvaret. Följande kommer förklaringar av de komponenter som är verkande i De Miranda, Cordoni och Budge (2010) slutsats, samt Figur 1 som illustrerar hur systemet är uppbyggt. Figur 1. Visar hur De Miranda, Cordoni och Budge (2010) betraktar problemet. Flöden för ett bisamhälles population visas samt de komponenter som artikelförfattarna tror påverkar detta. Pilarna illustrerar vilken riktigt påverkan sker. Varroa Destruktor På Jordbruksverket (2013) kan man läsa om Varroa Destructor, på svenska även kallad Varroakvalster, som är precis som namnet säger ett kvalster och parasit. Jord-

bruksverket (2013) skriver vidare att den har funnits i Sverige sedan 1987 och det idag är lag på att den ska bekämpas vid påträffande. Den är ca 1,7 mm breda och 1,3 mm långa, dess färg är rödbrun och livstiden är cirka två månader. Honan gömmer sig i en av bikupans celler tillsammans med en bi-larv för att invänta att bina ska täcka cellen. Jordbruksverket (2013) skriver vidare att efter detta har skett läggs Varroa-äggen, de kläcks och avkomman livnärar sig sedan på biynglet. Varroa hinner även med att para sig innan biet är färdigutvecklat och redo att lämna cellen. När den gör detta följer Varroa med. Spridningen mellan bin och samhällen sker snabbt och ett smittat bisamhälle kan på några år vara så pass smittat att det tar skada (Jordbruksverket, 2013). Jordbruksverket (2013) skriver vidare att den naturliga spridningen är cirka fem kilometer per år, men att mänskliga aktiviter gör spridningen snabb och global. Bild 1 visar bin i sina celler samt angrepp av Varroa-kvalster. Bild 1. Visar Varro-angripet bisamhälle. Fotograf: Preben Kristiansen Familjen Dicistroviridae (ABPV, KBV och IAPV) ABPV uppmärksammades för första gången 1963, KBV 1974 och IAPV 2002, de finns över nästan hela världen och kopplas ofta samman med CCD, synnerligen när bisamhällena även är drabbade av Varroa (Diapharm LTD, 2013). Vidare skriver Diapharm LTD (2013) att virusen även påträffas i andra insekter som exempelvis humlor och getingar. Bin som är smittade av ABPV eller IAPV drabbas bland annat av håravfall, förlamning, skakningar och oförmåga att flyga. Symtomer för KBV framgår inte i litteraturen men är antagligen liknande då virusen är väldigt lika. Diapharm LTD (2013) skriver även om Varroa och att parasiten är, precis som tidigare nämnt i denna text, en smittospridare av olika sjukodomar som exempelvis ABPV, KBV och IAPV. Dessa sprids även via binas matförråd och saliv. Men trots att mer exakt kännedomen om IAPV:s spridningssätt är relativt dålig gör även denna källa antaganden om en koppling till CCD (Diapharm LTD, 2013). Belysning av koppling mellan Nosema och Iridovirus (Bromenshenk m.fl. 2010) Bromenshenk m.fl. (2010) har med hjälp av kartläggning av proteiner, visat att det finns en koppling mellan Iridovirus, parasiterna Nosema och CCD. De menar att samhällen med de båda komponenterna alltså Nosema och iridovirus, har en ökad frekvens av CCD än de kupor som är utan eller enbart har en av komponenterna. Bromenshenk m.fl. (2010) skriver vidare att metoden de använde sig av vid kartläggningen var Masspektrometri-baserade proteomik. Att de undersökte väldigt många prover, från många olika håll, som på olika vis hade anknytning till CCD. MSP analysis resulted in a database of more than 3,000 identifiable peptides, representing more than 900 different species of invertebrate-associated micro-

bes. (Bromenshenk m.fl. 2010). Jag förstår detta som att deras forskning har varit omfattande och verkar således tillförlitlig ur den synpunken. Peptider (peptides) är sammanbindningar av aminosyror, som vid större sammansättningar även kallas för proteiner (Naturvetenskap.org, 2013). Bromenshenk m.fl. (2010) skriver att de i sina analyser även hittade andra patogener, några av dessa är exempelvis Kakugo-virus och Varroa Destruktor som i flera andra forskningsrapporter är föremål som möjliga påverkningsfaktorer till CCD. Men vid närmare undersökningar hittade man Iridovirus i 100 % av alla bisamhällen drabbade av symptomen och Nosema i nästan samtliga av dessa. (Bromenshenk m.fl. 2010). Detta var ett enormt framsteg och man var nu verkligen problemet på spåren. Men 2011 släpptes en artikel som direkt kritik till den tidigare nämnda. Det var Tokarz m.fl. (2011) som med två olika metoder menade att de kunde falsifiera forskningen som visade kopplingen mellan iridovirus, N. Ceranae och CCD. De hade utsatt friska kolonier för komponenterna och de hade analyserat data hos kolonier som redan visade CCD symtom. Ingen av metoderna visade på samma koppling som den Bromenshenk m.fl. (2010) gjorde (Tokarz m.fl. 2011). Bromenshenk m.fl. (2010) artikel är en grundsten i denna text och dess forskning är grundad på empirisk fakta. Men då Tokarz m.fl. (2011) forskning direkt strider mot denna artikel är det viktigt att även denna får blir belyst. Vilken av dem som ger en korrekt bild får förhoppningsvis nya undersökningar utgöra. Men Bromenshenk m.fl. (2010) är inte de enda som ser en koppling mellan CCD och Nosema. Paxton (2010) publicerade en artikel som visade att N. Ceranae kunde kopplas till symtomer i Spanien som liknade CCD, men skriver vidare att det är oklart om parasiten frammanar CCD av sig själv eller om det enbart är tillsammans med andra faktorer. Följande kommer förklaringar av de komponenter som är verkande i Bromenshenk m.fl. (2010) slutsats, samt Figur 2 som illustrerar hur systemet är uppbyggt. Figur 2. Visar hur Bromenshenk m.fl. (2010) betraktar problemet. Flöden för ett bisamhälles population visas samt de komponenter som artikelförfattarna tror påverkar detta. Pilarna illustrerar vilken riktigt påverkan sker. De fria komponenterna är nämnda men inte antagna som påverkningsfaktorer. Nosema Ceranae och Nosema Apis Fries (2009) skriver om Nosema Ceranae och Nosema Apis, att de båda är parasiter och tillhör mikrosporidierna. Mikrosporidier är en grupp encelliga parasiter som via sporer kan drabba de flesta djurarter (Nationalencyklopedin, 2013). N. Ceranae angriper hos bin värddjurets tarmkanal och att vid vissa fall när det är stora smittspridningar kan hela bisamhället gå under (Hansson, 1980). Fries (2009) menar att det är troligt att N. Ceranae population växer jämförelsevis med N. Apis. Han skriver även att det är okänt om det är någon betydande skillnad mellan de båda arterna. Paxton (2010) menar att då arterna verkar vara så nära släkt så bör N. Ceranae precis som N. Apis, ha honungsbiet som

huvudvärd men likt sin släktning så kan N. Ceranae antas även finnas hos andra arter. 2009 publicerades en artikel av forskare som även hade hittat parasiten hos humlor (Plischuk, 2009). Iridovirus Iridovirus är ett DNA-virus som huvudsakligen drabbar insekter, det tillhör familjen Iridoviridae som förutom insekter även drabbar vattenlevande och växelvarma djur, döden hos insekter kan ta upp till tre veckor (MicrobiologyBytes, 2012). Belysning av koppling mellan Apocephalus Borealis, Nosema och Deformed Wing Virus (Core m.fl. 2012) Den tredje artikeln är skriven av Core m.fl. (2012) och handlar om en koppling mellan parasitflugan A. Borealis, DWV och N. Ceranae. De skriver att A. Borealis vanligtvis angriper humlor men att deras studier tydligt visar att den även angriper honungsbin. Core m.fl. (2012) skriver vidare att på grund av detta är det mycket möjligt att A. Borealis är en smittospridare åt även de andra möjliga komponenterna. För att dra sina slutsatser har de använt sig av Arthropod Pathogen Microarray (direkt översättning: Leddjur Patogen Mikroröntgen). Med denna metod har de lyckats spåra flera olika patogener som kan sammankopplas med symtomen CCD (Core m.fl, 2012). Vidare skriver Core m.fl. (2012) att de med denna metod har hittat A. Borealis i en stor andel av de honungsbin de har undersökt, samt 80 % av de humlor som har undersökts. De har också uppmärksammat vid övervakade samhällen att en stor andel av de smittade honungsbina lämnar kupan under natten. Det förs sedan en diskussion vad detta beror på. Några teorier de nämner är att: (1) A. Borealis har påverkat bina att söka sig till ljuskällor utanför kupan. (2) Att bina självmant lämnar kupan för att undvika att sprida smitta (3) Att de andra bina känner av att något är fel med det smittade biet för att således inte släppa in det i kupan (Core m.fl. 2012). Core m.fl. (2012) skriver vidare att de tog tester på de larver som kom ur binas kroppar, även dessa var smittade med både DWV och N. Ceranae. Dessa larver skulle i ett obehandlat samhälle bli fullvuxna A. Borealis som skulle föra vidare alla smittorna till nästa generation bin. Vad som blir knepigt är ta reda på kopplingen mellan de olika komponenterna. Är det en cocktail-effekt av alla komponenterna som frammanade CCD, eller är det endast A. Borealis? Core m.fl. (2012) skriver att fler studier behöver göras för att dra en slutsats kring detta. Följande kommer förklaringar av de komponenter som är verkande i artikelförfattarens slutsats, samt Figur 3 som illustrerar hur systemet är uppbyggt. Förklaring om Nosema följer ej då komponenten förklarades på föregående sida. Figur 3. Visar hur Core m.fl. (2012) betraktar problemet. Flöden för ett bisamhälles population visas samt de komponenter som artikelförfattarna tror påverkar detta. Pilarna illustrerar vilken riktigt påverkan sker.

Apocephalus Borealis Är en fluga och en parasit som vanligtvis angriper humlor, men är bevisad att även angripa andra insekter (Core m.fl. 2012). Core m.fl. (2012) skriver vidare att flugorna jagar sina blivande värddjur tills det att de lyckas sätta fast sig på dess rygg. Här sitter den tills den har pressat in 10-15 ägg, sen flyger den iväg. Efter några dagar får värddjuret ett förändrat beteende, i honungsbinas fall flyr de kupan inte sällan mot en ljuskälla, de dör sedan för att bli föda åt de A. Borealis larver som efter några dagar kryper ut ur kroppen. Det förvirrade beteende som bina uppvisar har gjort att de smittade individerna kallas Zombees eller Zombie-bin (The Daily Beast, 2012) Deformed Wing Virus DWV kan ligga latent i ett bisamhälle, det är en typ av RNA-virus och symtom på infektion är förlamning, missbildningar, missfärgningar och dåliga vingar (Young, 2013). Vidare skriver Young (2013) att viruset kan spridas till nya generationer samt att smittade bin snabbt drivs från kupan av sina artfränder. Schroeder, och Martin (2012) skriver om hur närvaron av Varroakvalster har ökat förekomsten av DWV hos houngsbin, med ifrån cirka 10 % till 100 %. Biodlarna (2011) skriver om att DWV kan spridas mellan bin vid sexuellt umgänge men att vid stora Varroa angrepp ökar spridningen istället från Varroa då få drönarbin uppnår vuxen ålder. Som tidigare nämnt är även A. Borealis en smittbärare av bland annat DWV. Fördjupad beskrivning av komponenter samt behandlingsåtgärder Uppenbarligen så finns fortfarande inget enskilt svar på vad som frammanar CCD och annan biförlust. Detta gör det omöjligt att ge en enskild lösning på problemen. Men vad som kan göras, och görs, är att bekämpa de olika åkommor man tror kan ha en koppling till förlusten. Följande kommer beskrivningar av behandlingar för varje tidigare nämnd komponent. Varroa Destruktor Jordbruksverket (2013) skriver att kvalstret kan bekämpas på olika sätt med biotekniska åtgärder exempelvis genom att avlägsna biyngel, men det finns mer komplicerade metoder. Man kan exempelvis använda sig av kemiska medel som exempelvis myrsyra, mjölksyra och Apistan. En blandning av biotekniska och kemiska åtgärderna är dock att föredra då Varroa är svårbekämpat. Vid påträffande av Varroa råder i Sverige anmälningsplikt (Jordbruksverket, 2013). Familjen Dicistroviridae, ABPV, KBV och IAPV Man har sedan länge saknat ett direkt botemedel mot virusangrepp hos bin (Prime Facts, 2007 ; Ministry of agiculture British Colombia, 2013). Prime Facts (2007) skriver emellertid vidare hur man ska göra för att hålla borta smittspridande parasiter som Nosema och Varroa. Bisamhället skall undvika att stressas samt ett kontinuerligt utbyte av drottningen kan förebygga infektion. Nyligen har det emellertid gjorts framsteg i behandlingen av IAPV. Genom att mata bina med en viss typ av RNA har man lyckats hålla virusinfektionen under kontroll samtidigt som bina har utvecklat resistans mot IAPV (Maori m.fl. 2009). Nosema Ceranae och Nosema Apis Svensk biavel AB (2006) skriver om dessa mikrosporidier och att de motverkas bäst genom biotekniska metoder som att biodlarna håller god hygien i kuporna, exem-

pelvis skall smittade delar avlägsnas och utrustningen desinficeras vid påvisad smitta. Detta kan göras med exempelvis kaustiksoda eller undre längre tid med ättiksyra. Iridovirus Det verkar inte heller finnas någon direkt behandling av detta virus. Bin är endast en liten del av de arter viruset drabbar men Statens veterinärmedicinska anstalt (2011) skriver när de talar om smittade fiskar att ingen behandling finns. Hur man i dagsläget kan behandla smittade kupor bör alltså vara att avlägsna smittade samhällen samt desinfektion av utrustning. Apocephalus Borealis Det är i skrivande stund lite mer än ett år sedan Core m.fl. (2012) publicerade en artikel om att A. Borealis även angriper bin. Detta gör att kunskapen fortfarande verkar vara låg om vilka metoder som bör användas för att behandla A. Borealisangripna bisamhällen. Men lämpliga metoder kan antas vara att behandla infekterade samhällen likt de som är angripna med Varroa och Nosema. Avlägsnande av smittade kupor samt desinfektion av utrustning. Deformed Wing Virus Jordbruksverket (2013) skriver att detta virus är starkt kopplat till Varroa och att man bekämpar dem på samma vis, alltså när man behandlar Varroa minskar även mängden DWV. Vad man på senare tid har uppmärksammat är att vid behandling med kemiska medel så ökar mängden DWV för att sedan sjukna, detta beror antagligen på att binas immunförsvar sjunker, det behövs emellertid mer forskning för att fastslå detta (Adelsköld, N. 2012). Diskussion Det blev klart för mig i ett tidigt skede av arbetet till denna uppsats att bin både har dött och försvunnit från sina kupor i alla tider. Just CCD var benämningen på den händelse som ägde rum i USA under 2006 (Tokarz m.fl. 2011). Det begrepp har sedan blivit synonymt för de symptomer som uppstår då bin försvinner. Ett försvinnande som mycket väl kan ha grund i ett växande användande av bekämpningsmedel (Kaplan, 2012). Även om det finns skillnader mellan de olika artikarna som exempelvis Core m.fl. (2012) och Bromenshenk m.fl. (2010) som båda menar att Nosema kopplas till olika virus och CCD. Medan De Miranda, Cordoni och Budge (2010) menar på en koppling mellan Varroa Destruktor och virus från familjen Dicistroviridae. Så lyser kopplingen mellan parasiter, virus och CCD, som en röd tråd genom samtlig framstående forskning inom området. En möjlig bild av hur detta system kan se ut illustreras i Figur 4. Figur 4. Visar hur ett möjligt system för påverkningsfaktorer till biförlust kan se ut. Flöden för ett bisamhälles population visas samt de komponenter som påverkar detta. Pilarna illustrerar vilken riktigt påverkan sker. Trots att de olika artiklarna har pekat på olika komponenter som möjliga påverkningsfaktorer till CCD eller symtom som liknar CCD, behöver ingen av dessa har

fel. Detta då bin har försvunnit i alla tider och att det således inte behöver finnas en ensam faktor eller enskild blandning av faktorer som har betydelse i bins försvinnande (De Miranda, Cordoni och Budge, 2010). Det skulle enligt mig helt enkelt kunna vara så att kännedom om de uppmärksammade händelserna i USA 2006, spreds via dagens informationssamhälle för att följaktligen göra forskare och biodlare mer vaksamma och att man vid händelser som liknade CCD då anade att detta kunde bero på samma faktorer. Det skall här åter klargöras att det inte alltid anges begreppet CCD, även om det ofta görs så är detta endast ett synonymt uttryck för biförlust. Vad man kan känna glädje över är att problemet verkar tas på stort allvar både medialt, statligt och av forskarvärlden. Man kan se i denna uppsats att bins försvinnande generellt verkar bero på en cocktail-effekt av flera olika komponenter, både parasiter och sjukdomar i olika blandningar. Många av dessa är nya problem, då flera både har korsat artgränser, geografiska gränser samt utvecklats till nya arter. Denna utveckling kräver mer forskning för att man ska kunna hålla problemöversikt. Slutsats Bin har dött och försvunnit i alla tider och gör så än idag över hela världen, CCD är benämning på en typ ofta förekommande, men används ofta synonymt med biförlust. Man kan inte knyta alla försvinnanden till en enskild orsak även om dess symptom ofta är lika. Men att parasiter och sjudomar är allvarliga problem råder det inga tvivel om och cocktail-effekter av dessa samt deras emigration över både biologiska och geografiska gränser bör övervakas mycket noga. Forskarvärlden samt övriga samhället verkar vara relativt medvetna om detta. Core m.fl. (2012) skriver exempelvis att de anser att mer forskning behövs angående A. Boreailis koppling till DWV och N. Ceranae. De Miranda, Cordoni och Budge (2010) efterfrågar mer forskning för att fastslå skillnaderna mellan virusen KBV IAPV och ABPV. Slutligen efterfrågar Dainat, Vanengelsdorp och Neumann (2012) en standardisering av CCD och andra biförluster. Trots att bin av olika anledningar alltid ha dött och försvunnit bör alltså forskningen inom området fortsätta, detta är speciellt viktigt då problemet har ökat samt att de olika patogenerna både har utvecklats till nya arter samt spridits till nya värddjur. En utveckling som mycket väl kan fortsätta om inte användandet av bekämpningsmedel snabbt minskar. Ord- och Komponentlista: Colony Collapse Disorder (CCD) Apocephalus Borealis (A. Borealis) Nosema Ceranae (N. Ceranae) Nosema Apis (N. Apis) Varroa Destruktor (Varroa) Deformed Wing Virus (DWV) Iridovirus Acute bee paralysis virus (ABPV) Kashmir bee virus (KBV) Israeli acute paralysis virus (IAPV) Patogener (Framkallar sjukdom, exempelvis virus och parasiter)

Källhänvisning: Adelsköld, N. (2012-01-26) Sveriges Lantbruksuniversitet. [Elektronisk] http://www.slu.se/sv/samverkan/kunskapsbank /2012/1/mer-virus-i-kupan-efterkvalsterbekampning/ Hämtad 2013-04-06 Beskrivning av bisjukdomar. Jordbruksverket. [Elektronisk] http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/ djur/olikaslagsdjur/binochhumlor/beskrivninga vbisjukdomar.4.1a4c164c11dcdaebe12800064.html Hämtad: 2013-04-05 Bitningen 9 sep 2011, Biodlarna [Elektronisk] http://www.biodlarna.se/website1/1.0.1.0/1041 /BT%209-11.pdf Hämtad: 2013-04-06 Bromenshenk, J.J., Henderson, C.B., Wick, C.H., Stanford, M.F., Zulich, A.W., Jabbour, R.E., Deshpande, S.V., Mccubbin, P.E., Seccomb, R.A., Welch, P.M., Williams, T., Firth, D.R., Skowronski, E., Lehmann, M.M., Bilimoria, S.L., Gress, J., Wanner, K.W. and Cramer, R.A., Jr., 2010. Iridovirus and Microsporidian Linked to Honey Bee Colony Decline. Plos One, 5(10), pp. e13181. Core, A., Runckel, C., Ivers, J., Quock, C., Siapno, T., Denault, S., Brown, B., Derisi, J., Smith, C.D. and Hafernik, J., 2012. A New Threat to Honey Bees, the Parasitic Phorid Fly Apocephalus borealis. Plos One, 7(1), pp. 1-9. Dainat, B., Vanengelsdorp, D. and Neumann, P., 2012. Colony collapse disorder in Europe. Environmental Microbiology Reports, 4(1), pp. 123-125. De Miranda, J.R., Cordoni, G. and Budge, G., 2010. The Acute bee paralysis virus-kashmir bee virus-israeli acute paralysis virus complex. Journal of invertebrate pathology, 103, pp. S30-S47 Fires, I. (2009) Strategier för att undvika stora förluster av bisamhällen. Institutionen för Ekologi Sveriges Lantbruksuniversitet Uppsala, [Elektronisk] http://www.jordbruksverket.se/download/18.72 e5f95412548d58c2c80003225/ingemar_fries. pdf [2013-04-02]. Hansson, Å, (1980). biodling: Bisamhället. Nationalencyklopedin [Elektronisk]. http://www.ne.se/biodling/bisamhället. Hämtad: 2013-04-01 Iridoviruses. MicrobiologyBytes. [Elektronisk]. http://www.microbiologybytes.com/virology/k almakoff/iridoviruses.html Hämtad: 2013-04- 02 James Young, Deformed Wing Virus (DWV). Oregon State University [Elektronisk] http://www.science.oregonstate.edu/bpp/insect _clinic/diseases/deformed%20wing%20virus. pdf hämtad: 2013-04-04 Kaplan, J.K., 2012. Colony Collapse Disorder. Agricultural Research, 60(6), pp. 4-8. Kashmir Bee Virus. Ministry of agiculture British Colombia. [Elektronisk] http://www.agf.gov.bc.ca/apiculture/factsheets/ 230_kashmir.htm Hämtad: 2013-04-06 Linné, C. (1768). Bijskjöts. ss 151 Maori, E., Paldi, N., Shafir, S., Kalev, H., Tsur, E., Glick, E. and Sela, I., 2009. Iapv, a bee-affecting virus associated with Colony Collapse Disorder can be silenced by dsrna ingestion. Insect molecular biology,18(1), pp. 55-60. Mikrosporidier. Nationalencyklopedin [Elektronisk]. http://www.ne.se/lang/mikrosporidier Hämtad: 2013-04-02.

Naturvetenskap.org. [Elektronisk]. http://www.naturvetenskap.org/gymnasiekemi/ biokemi/biomolekyler Hämtad: 2013-04-03 Paxton, R.J., 2010. Does infection by Nosema ceranae cause "Colony Collapse Disorder" in honey bees (Apis mellifera)? Journal of Apicultural Research, 49(1), pp. 80-84. Plischuk, S., Martin-Hernandez, R., Prieto, L., Lucia, M., Botias, C., Meana, A., Abrahamovich, A.H., Lange, C. and Higes, M., 2009. South American native bumblebees (Hymenoptera: Apidae) infected by Nosema ceranae (Microsporidia), an emerging pathogen of honeybees (Apis mellifera). Environmental Microbiology Reports, 1(2), pp. 131-135. Schroeder, D.C. and Martin, S.J., 2012. Deformed wing virus: The main suspect in unexplained honeybee deaths worldwide. Virulence, 3(7), pp. 589-591. Svensk Biavel AB, (2006). Handbok, Anvisningar för praktisk tillämpning av Avelsplan 2006 Viral diseases of honey bee. Diapharm LTD, [Elektronisk] http://www.diafarm.org/index.php/en/honeybee-diseases/77 Hämtad: 2013-04-05 Viral erythrocytisk nekros (VEN) /Piscine erythrocytic necrosis (PEN). Statens veterinärmedicinska anstalt. [Elektronisk] http://www.sva.se/sv/djurhalsa1/fisk/sjukd omar-hos-fiskkraftdjurmusslor/viralerythrocytisk-nekros-ven-piscineerythrocytic-necrosis-pen/ Uppdaterad: 2011-09-15 Hämtad 2013-04-11 Viruses of honey bees, (2007). Prime Facts [Elektronisk] http://www.dpi.nsw.gov.au/ data/assets/pdf_f ile/0020/321680/viruses-of-honey-bees.pdf When Zombees Attack. The Daily Beast. [Elektronisk]. http://www.thedailybeast.com/articles/2012/10 /11/when-zombees-attack.html Publicerad: 2012-10-11. Hämtad: 2013-04-03 Tokarz, R., Firth, C., Street, C., Cox-Foster, D.L. and Lipkin, W.I., 2011. Lack of Evidence for an Association between Iridovirus and Colony Collapse Disorder. Plos One, 6(6), pp. e21844.