Tabell 1. Geografisk fördelning av antalet provtagna bigårdar

Transkript

1 Populärvetenskaplig sammanfattning av projektet Sjukdomar hos honungsbin en baslinjestudie, dnr /2015. Medel från anslaget 1:6, anslagspost 2, bekämpande av djursjukdomar. Honungsbin är en av våra viktigaste pollinerare och vi människor är helt beroende av dem för vår livsmedelsproduktion. Honungsbin används dessutom som produktionsdjur för produktion av honung och vax. Allvarliga förluster av bisamhällen runt om i världen har satt fokus på honungsbins hälsa. Man har inte kunnat identifiera någon enskild faktor som orsak till dessa förluster, men man misstänker att olika infektionssjukdomar och parasiter kan vara inblandade. Angrepp av det parasiterande kvalstret (Varroa destructor) är ett stort problem för biodling världen över, inte minst på grund av de virusinfektioner (bl. a. Deformed wing virus, DWV och Acute bee paralysis virus, ABPV) som sprids av kvalstret. Dessa virusinfektioner är oftast den verkliga orsaken till att bisamhällen dukar under vid ett högt kvalstertryck. Varroakvalstret regleras i den svenska lagstiftningen med restriktioner vid flyttning av bin eftersom vi fortfarande har områden i Sverige där kvalstret aldrig har rapporterats förekomma. Amerikansk yngelröta, AFB, är en allvarlig yngelsjukdom som orsakar stor skada i biodling världen över. När sjukdomen fått fäste är den svår att bli av med eftersom bakterien (Paenibacillus larvae) som orsakar sjukdomen bildar mycket motståndskraftiga sporer som kan överleva i miljön i decennier. Ett bisamhälle kan innehålla stora mängder av bakterier utan att uppvisa sjukdom, och sådana subkliniska nivåer av bakterien påvisas bäst genom provtagning av vuxna bin. Även om de sjukdomsfall som upptäcks av bitillsynsmännen måste rapporteras till länsstyrelserna saknas helt baslinjedata när det gäller subklinisk förekomst och geografisk spridning av bakterien i Sverige. Europeisk yngelröta, EFB, har tidigare ansetts vara en mindre allvarlig yngelsjukdom än AFB, men på senare år har vissa europeiska länder (bl. a. Schweiz, England, Norge) upplevt en markant ökning av sjukdomen. Sjukdomen orsakas av bakterien Melissococcus plutonius och det finns data som tyder på att en utveckling av mer virulenta bakteriestammar ligger bakom de ökande problem med sjukdomen man ser i dessa länder. Baslinjedata saknas både när det gäller sjukdomsfall och subklinisk förekomst av bakterien i Sverige. Liksom i fallet med AFB är vuxna bin bärare av bakterien och subkliniska nivåer påvisas bäst genom provtagning av dessa. Jordbruksverket tilldelade under budgetåret 2016 Sveriges lantbruksuniversitet,slu, medel för ett projekt med titeln Sjukdomar hos honungsbin en baslinjestudie. Målet med projektet har varit att inhämta baslinjedata om förekomst/prevalens av de för honungsbin smittsamma bakteriesjukdomarna amerikansk och europeisk yngelröta, det parasiterande kvalstret V. destructor samt de med kvalstret associerade virusinfektionerna DWV och ABPV för att undersöka den geografiska spridningen i landet. Kunskapen kommer kunna användas för bättre riskbedömningar och som underlag inför eventuella framtida förändringar av övervakning och kontrollåtgärder.

2 Prover bestående av vuxna bin har samlats från bisamhällen i slumpmässigt utvalda bigårdar fördelat över hela landet i proportion till populationsfördelningen (tabell 1). För urvalet har de register som finns på länsstyrelserna använts. Målet var att provta 385 bigårdar (högst 5 samhällen per bigård). Provtagningarna utfördes under biodlingssäsongen 2016 av särskilt utvalda bitillsynsmän och proverna skickades med posten till SLU för analys. Analyserna utfördes vid Nationella Referenslaboratoriet (NRL) för bihälsa vid institutionen för ekologi, SLU. Biprov från enskilda bisamhällen undersöktes makroskopiskt med avseende på varroakvalster och angreppsgraden angavs som antal kvalster per 100 bin. Resterande bin poolades till ett bigårdsgemensamt prov som analyserades med hjälp av molekylärbiologiska metoder (RT-qPCR för ABPV och CBPV, qpcr för Melissococcus plutonius) och mikrobiologisk odling för P. larvae. Tabell 1. Geografisk fördelning av antalet provtagna bigårdar Län Antal bigårdar Blekinge K 9 Dalarna W 9 Gotland I 7 Gävleborg X 10 Halland N 19 Jämtland Z 6 Jönköping F 22 Kalmar H 29 Kronoberg G 17 Norrbotten BD 4 Skåne M 47 Stockholm AB 28 Södermanland D 12 Uppsala C 16 Värmland S 9 Västerbotten AC 5 Västernorrland Y 8 Västmanland U 6 Västra Götaland O 78 Örebro T 12 Östergötland E 29 Hela landet 382 Sammanlagt har 382 av 385 förväntade prov inkommit till NRL för bihälsa, SLU. Varooakvalster påvisades i totalt 203 av 382 bigårdar (53%) och i samtliga län utom AC, BD och Z (karta 1). Deformed wing virus (DWV) påvisades i 115 av 382 undersökta bigårdar (30%) och i samtliga län utom AC, BD, Z och Y (karta 2). Acute bee paralysis virus (ABPV) påvisades endast i en bigård i Skåne och en på Gotland (karta 3). Bakterien Melissococcus plutonius som orskar yngelsjukdomen europisk yngelröta påvisades enbart i två bigårdar i Östergötland (karta 4). Bakterien Paenibacillus larvae som orskakar amerikansk yngelröta påvisades i 22 av 382 undersökta bigårdar (6%) i K, N, F, H, M, C, S, O och E län (karta 5).

3 Varroakvalster och virus Varroakvalstret påvisades först på Gotland 1987 och på fastlandet (i Skåne) Jordbruksverket införde då en zonindelning för att förhindra/minska spridningen av kvalstret inom landet. Detta har inte helt förhindrat spridningen, men lett till att vi ännu idag har bisamhällen i de norra delarna av landet som rapporteras fria från kvalsterangrepp. Detta kan ytterligare konfirmeras med resultaten från den här undersökningen där varroakvalster inte kunde påvisas i prover av bin från bigårdar i norr (Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län). I Norrbottens län har dock tidigare gjorts kliniska fynd av varroakvalstret (Haparanda, Övertorneå, Kalix, Luleå) vilket är förväntat då kvalstret finns i norra Finland och kan introduceras österifrån i dessa områden. Varrokvalstret fungerar som biologisk vektor för virus som DWV och ABPV. I vår undersökning påvisade vi DWV i samtliga län utom Västerbotten, Jämtland, Norrbotten och Västernorrland. Spridningen av DWV sammanfaller tydligt med förekomst av varroa och följer spridningen av kvalstret. I Västernorrlands län har kvalstret nyligen introducerats och virusinfektionen ännu inte spritts vilket vår undersökning visar. Ytterligare ett virus associerat med varroakvalster är ABPV. Vi kunde påvisa detta virus endast i en bigård på Gotland och en i Skåne. Det finns teorier om att detta virus är alltför virulent dvs dödar sin värd alltför fort för att kunna spridas effektivt. Detta skulle kunna vara en förklaring till varför det mindre virulenta viruset DWV har så hög prevalens medan ABPV är så sparsamt förekommande. Det är också värt att notera att de län där ABPV påvisas, Gotland och Skåne, är de län där varroa först introducerades i landet. Vid den tiden (sent 80-, tidigt 90-tal) var ABPV det mest dominerande varroa-associerade viruset i Europa innan det kom att ersättas med DWV. Kanske är det så att ABPV hann etablera sig i delar av bipopulationen i dessa län innan DWV blev mer allmänt utbrett. Amerikansk yngelröta Sjukdomen amerikansk yngelröta omfattas av svenskt såväl som europiskt regelverk och är anmälningspliktig till OIE. Biodlare som misstänker sjukdomen i sin bigård ska kontakta bitillsynsman som, om hen finner sjukdomssymptom, ålägger biodlaren att förinta/avdöda samhället. Samtidigt ska samtliga bisamhällen inom en radie på 3 km besiktigas. Den rapportering av sjukdomsförekomst som hittills förekommit är alltså baserat på den information som bitillsynsmännen tillhandahåller länsstyrelserna och är baserat på okulärbesiktning. I vår studie har vi använt oss av mikrobiologisk odling av P. larvae från prover av vuxna bin, något som tidigare visat sig vara väl korrelerat med sjukdomssymptom. Enbart unga larver utvecklar sjukdomssymptom, men vuxna bin är bärare av bakterien. I den här studien har vi alltså för första gången undersökt subklinisk förekomst av bakterien i ett urval av landets bigårdar. I det stora flertalet av undersökta bigårdar (94%) kunde bakterien inte påvisas vilket är ett viktigt argument i den pågående diskussionen om lättnader i hanterandet/flyttning av bisamhällen i landet. Man bör ha i åtanke att det finns smittfria områden som bör skyddas. Europisk yngelröta Bakterien Melissococcus plutonius som orsakar yngelsjukdomen europisk yngelröta (EFB) påvisades i endast 2 bigårdar i Östergötland. Den här sjukdomen omfattas inte av svensk bisjukdomslag men är anmälningspliktig till OIE. Historiskt har EFB ansetts vara mindre allvarlig än AFB, men rapporter om mer aggressiva former av bakterien och mer allvarliga sjukdomsutbrott har under senare år blivit allt

4 vanligare. För några år sedan hade Norge ett utbrott av EFB som ledde till omfattande undersökningar och sanitära åtgärder, så det finns all anledning att fortsätta en övervakning av den här sjukdomen och förebygga utbrott av EFB i Sverige. Slutsatser Avsaknaden av ett nationellt biregister gör det svårt och onödigt komplicerat att organisera och samla in prover av bin. Motståndet mot ett centralt biregister har från vissa håll av biodlarkåren varit massivt, men nu har ett initiativ tagits av Länsstyrelserna och Jordbruksverket för att upprätta ett register. Detta skulle naturligtvis underlätta betydligt vid sjukdomsinventeringar i framtiden och är en förutsättning för att kunna följa de beredskapsplaner som finns för vissa exotiska skadegörare hos bin. Sammanfattningsvis kan sägas att vi har en bra utgångspunkt när det gäller sjukdomsläget i svenska bigårdar och vi bör fortsätta verka för en regelbunden sjukdomsövervakning som grund för lagstiftning och förebyggande åtgärder gällande honungsbins hälsa.

5 Kartor Karta 1:

6 Karta 2

7 Karta 3

8 Karta 4

9 Karta 5