Finanskriserna är en ständigt återkommande del av kapitalismen.,de har passerat revy genom historien, från tulpanspekulationens dagar till senare

Finanskriserna är en ständigt återkommande del av kapitalismen.,de har passerat revy genom historien, från tulpanspekulationens dagar till senare tiders bankkriser, IT-bubblor och bostadslånekollaps. De har skilt sig åt i karakttär oh omfattning, men alla har de haft sin grund i det kapitalistiska systemets funktionssätt. Det som kännetecknar alla finanskriser är att vanliga människor som aldrig varit inblandade i besluten får betala dyrt för dem. Det är vår försörjning, våra liv som påverkas. Vi skattebetalare får allt oftare gå in med våra pengar för att lösa ut krisen och ta det ansvar som finansaktörerna inte vill ta. Allt för länge har spekulation, ökande inkomstskillnader, avregleringar och privatiseringar varit norm i den ekonomiska politiken. Nyliberalismens frammarsch har inneburit att det politiska ansvarstagandet har trätt tillbaka. Tron på att marknaden ska fixa allt, lösa samhällsproblem och överta en allt större del av det politiska ansvaret har inneburit att demokratins omfång kraftigt kringskurits och att samhällsnyttan fått stå tillbaka för det snäva privata vinstintresset. Men också våra ekologiska system och klimatet påverkas kraftigt av spekulationsekonomin. Att reparera de skadorna kommer att vara direkt avgörande för vår framtid. Allt för ofta får vi höra att det snart ska vända och gå tillbaka till det normala. Förutom en viss reglering och en förbättrad tillsyn föreslår regeringen inga egentliga förändringar: inga mer genomgripande lösningar, inga större förebyggande insatser. Vi förväntas i stort sett gå på som förut och lugnt invänta nästa finanskris. Med den inställningen kan vi vara säkra på att den kommer. Att försöka ligga före spekulationsekonomins kreativitet genom reglering och tillsyn är nog dömt att misslyckas. Att bygga in överrockar som ska varna för eventuella problem i ekonomin kommer alltid att vara otillräckligt. Problemet med att förlusterna socialiseras och vinsterna privatiseras kommer att kvarstå. Hur bygger vi en fungerande finansmarknad? I den här rapporten resonerar vi om krisens orsaker och karaktär, och lägger fram en del förslag för att börja bryta upp de mekanismer som gång på gång resulterar i storskaliga kriser. Det finns ingen naturlag som säger att ekonomin då och då måste kollapsa, eller att arbetsföra människor inte ska kunna arbeta. Vi behöver en diskussion om hur vi bygger ett samhälle där dagens finanskris inte kan återupprepas. Då behöver vi samla alla goda krafter som ser behovet av en annan samhällsordning,

där den enskilda människans och samhällets frihet är överordnad kapitalets fria rörlighet. 1. Finanskrisen förlopp och orsaker Finanskrisen har resulterat i en global lågkonjunktur. Men dess epicentrum och orsaker kan till stora delar härledas till USA så där tar vår analys sin början. Den utlösande faktorn till finanskrisen var en amerikansk fastighetsbubbla. När fastighetspriserna började falla fick allt fler amerikanska hushåll svårigheter med sina huslån. Detta resulterade i stigande kreditförluster för banker och andra företag i den finansiella sektorn. När sedan de amerikanska myndigheterna i september 2008 meddelade att de inte tänkte gå in och rädda investmentbanken Lehman Brothers från konkurs drabbades de finansiella marknaderna av ren panik. Om inte de amerikanska myndigheterna tänkte rädda en stor investmentbank som Lehman Brothers, vilka finansinstitut kunde då gå säkra tycktes aktörerna på de finansiella marknaderna resonera. Den omedelbara följden blev att aktiebörsen rasade och krediterna i princip upphörde. Det visade sig snabbt att kreditförlusterna i Lehman Brothers bara var toppen av ett isberg. Den amerikanska fastighetsbubblan hade bl.a. drivits upp av s.k. subpremielån, dvs. bostadslån till låntagare med svag betalningsförmåga. Dessa lån hade sedan ompaketeras till olika typer av värdepapper 1 och sålts vidare på de finansiella marknaderna. När sedan fastighetspriserna började falla förlorade dessa värdepapper snabbt sitt värde. Krisen förvärrades av att det förelåg betydande osäkerhet om exakt var i det finansiella systemet dessa dåliga lån befann sig. Paniken var därmed total på de amerikanska finansiella marknaderna under ett par veckor och själva det kapitalistiska systemet verkade hotat. I detta läge beslutade den amerikanska kongressen om ett gigantiskt räddningspaket till den finansiella sektorn på 700 miljarder dollar. Samtidigt sänkte den amerikanska centralbanken styrräntan till 0 procent - den lät alltså affärsbankerna låna kortsiktigt till nollränta, för att på så sätt stimulera vidare utlåning. Dessa åtgärder förhindrade ett totalt samhällsekonomiskt sammanbrott. Men den 1 Så kallad värdepapperisering. Särskilt problematiska är de s.k. strukturerade kreditinstrument, där olika typer av värdepapper, bl.a. värdepapperiserade subpremielån, paketeras till ett instrument. Dessa instrument är så komplext sammansatta att de blir ytterst svåra att bedöma risken i. Dessutom är dessa instrument svåra att prissätta eftersom de ofta inte säljs på en marknad, utan skräddarsys till olika större placerare. I sammanhanget kan det dock också finnas skäl att påpeka att även de tillgångar som prissäts på en marknadsplats ofta är felaktigt prissatta. IT-bubblan kring millenieskiftet kan tjäna som exempel.

finansiella krisen blottlade att den amerikanska ekonomin, och för all del hela världsekonomin, vilade på en bräcklig grund. Fastighetsbubblan var ett resultat av ytterligare en bubbla en kreditbubbla. Den amerikanske ekonomin har länge levt över sina tillgångar, vilket manifesteras i ett stort och löpande underskott i bytesbalansen (se diagram 1 nedan). En negativ bytesbalans är liktydigt med ett negativt sparande i ekonomin som helhet. Den amerikanska offentliga sektorn gick, och går, med betydande underskott och de amerikanska hushållen har under en längre period varit kraftigt skuldsatta. De amerikanska hushållens skuldsättning har sin grund i flera omständigheter. En central faktor är den amerikanska ekonomiska politiken i allmänhet, och dess orättvisa fördelningspolitik i synnerhet. Sedan 2001 har de samlade inkomstökningarna i USA till smått ofattbara 96 procent gått till den rikaste tiondelen i samhället. 2 Den amerikanska arbetar- och medelklassen har alltså knappt fått några inkomstökningar överhuvudtaget. Samtidigt har deras kostnader för sjuk- och hälsovård ökat mycket kraftigt. Den amerikanska arbetar- och medelklassen har med andra ord varit under stark press. För att någorlunda hålla jämna steg med de övre samhällsskikten och för att kunna köpa det som är den amerikanska medelklassens statusmarkörer har hushållen skuldsatt sig i allt högre utsträckning. De ovan nämnda subpremielånen kan bl.a. ses som ett tecken för denna strävan. Subpremielånen är därtill ett uttryck för bankernas och bostadsinstitutens kortsiktighet och osunda belöningssystem, då stora delar av lönerna i dessa företag är kopplade till kreditvolymerna. För att dessa lån skulle bli lönsamma ur såväl låntagarnas som långivarnas 3 synvinkel krävdes kontinuerligt stigande fastighetspriser. När dessa sedan började falla fick många amerikanska hushåll med dessa lån betalningssvårigheter, vilket resulterade i betydande kreditförluster i de amerikanska finansiella företagen. Utvecklingen på den amerikanska bostadsmarknaden är också ett talande och viktigt exempel på en bredare tendens. Det offentliga har 2 Hämtat från ett sammanfattningsutkast av Obama-administrationens stimulanspaket American Recovery and Reinvestment. 3 Med långivare avses här de finansinstitut som till sist sitter på lånen. För som nämndes ovan var det ett vanligt förfarande att den ursprungliga långivaren till ett subprimelån paketerade om lånet och sålde det vidare till andra finansiella företag.

underlåtit att ta ett brett och aktivt ansvar för att människor ska ha någonstans att bo, samtidigt som det finns en allmän förväntan att något måste göras. Staten och myndigheter lägger då tillrätta för privata intressen att kunna tjäna stora pengar, medan kostnader och risker sänds vidare till allmänheten, utan något demokratiskt medinflytande. Den nyliberala retoriken målar upp en motsättning mellan det offentliga (ineffektivt) och det privata (effektivt). I den kapitalistiska verkligheten, inte minst som den sett och ser ut i USA, har privata vinster ofta garanterats genom offentliga ordningar. Diagram 1: USA: s bytesbalans i procent av BNP och offentliga sektorns finansiella sparande i procent av BNP.! )! -./012345! 332345 &! '!,&!,)!,+! "##$! "##%! "###! &'''! &''"! &''&! &''(! &'')! &''*! &''+! &''$! &''%! &''#! Källa: Riksdagens utredningstjänst (RUT), Dnr 2009:429 De extrema inkomstskillnaderna i det amerikanska samhället är till stor del ett resultat av den ekonomiska politik som, med endast smärre undantag, förts i USA alltsedan Ronald Reagans inträde på den internationella politiska scenen i början av 1980-talet. Stora skattesänkningar för de redan välsituerade har varit de bärande inslag i denna politik. Teorin bakom politiken är att de högavlönades skattesänkningar skall sippra ner till de breda folklagren via de övre skiktens konsumtion. Denna politik har i USA fått benämningen Trickledown-economics och på svenska hästskitsteoremet. Det står nu helt klart att denna politik har misslyckats kapitalt. De breda amerikanska folklagren har knappt fått några inkomstökningar överhuvudtaget, medan överklassen tjänat enorma summor på den

förda politiken. Medel som sedan i stor utsträckning placerats i riskfyllda finansiella instrument som derivat och hedgefonder. 4 De amerikanska finansiella företagen har också i många fall varit högt skuldsatta, även innan krisen. Framförallt var deras tillgångar placerade i finansiella instrument med mycket hög risk. Utöver subpremielånen har ofantliga belopp placerats i riskfyllda värdepapper som olika typer av derivat. Noterbart i sammanhanget är att den finansiella regleringen beträffande handeln med derivat är synnerligen bristfällig. När detta skrivs har den amerikanska försäkringsjätten AIG tagit emot osannolika 1 400 miljarder kronor i stöd från de amerikanska myndigheterna. En stor del av AIG:s förluster härrör från spekulation i särskilt riskfyllda derivatinstrument, s.k. Credit Default Swaps (CDS:s) den närmaste svenska översättning är kreditderivatswappar. De amerikanska finansiella företagens placeringar i olika typer av riskabla värdepapper i allmänhet och kreditderivaten i synnerhet var en starkt bidragande orsak till finanskrisen. Idén har varit att den som är beredd att betala, skulle kunna sprida risker till dem som är beredda att ta risker. I praktiken har den typen av arrangemang gjorts medvetet oöversiktliga, just för att riskerna inte skulle prissättas på ett rationellt sätt. Systemeffekten har varit att risker trollats bort att de inte synts någonstans, utan att för den skull ha försvunnit. Det är den raka motsatsen till riskhantering: det är riskskapande, som finansaktörer har tjänat stora pengar på. Handeln med kreditderivat har i det närmaste exploderat under de senaste tio åren. Den utestående volymen på kreditderivatmarknaden uppgick till nära 12 000 miljarder US dollar under 2005. För att förstå storleken på denna siffra kan den ställas i relation till det samlade värdet på världens samtliga aktiemarknader som vid denna tidpunkt uppgick till cirka 40 000 miljarder US dollar. Handeln med derivat är mycket stor i Sverige. Detta gäller dock inte för kreditderivaten, vilket beror på att handeln med företagsobligationer är begränsad i Sverige. En pikant detalj i sammanhanget för svenskt vidkommande är att vice 4 Derivatinstrument är ett samlingsnamn på en form av värdepapper. De vanligaste derivaten är optioner, terminer och swappar. Kännetecken för finansiella derivat är att de är kopplade till händelser eller förutsättningar i framtiden. Hedgefonder är fonder som använder sig av derivatinstrument bl.a. i syfte att försäkra en värdepappersportfölj. Placeringar i derivatinstrument ökar möjligheterna till snabba och stora förtjänster, men de ökar också riskerna i motsvarande grad jämfört med placeringar i mer traditionella finansiella instrument som t.ex. aktier.

riksbankschef Lars Nyberg i ett tal inför Finans & Försäkring så sent som våren 2007 såg positivt på utvecklingen: Min bedömning är att fördelarna med kreditderivaten överstiger riskerna för samhällsekonomin." 5 De finansiella företagens riskfyllda agerande berodde på flera olika förhållanden. Till att börja med kan vi konstatera att den amerikanska ekonomins stora negativa sparande (vilket har sin spegelbild i de stora och löpande underskotten i bytesbalansen) medförde ett överskott på kapital. Detta kapital söker då naturligtvis efter bästa möjliga avkastning. Härvidlag har de s.k. skatteparadisen bidragit till finanskrisen. Skattebortfallet till skatteparadisen har satt press på olika nationella regeringar att försöka locka tillbaka det flyende kapitalet. Man har därför på olika sätt sökt skapa så förmånliga villkor som möjligt för kapitalet. Ett sätt har varit att ge finanskapitalet stora friheter, dvs. genomföra olika typer av finansiella avregleringar. Det svaga finansiella regelverket har gjort det möjligt för finanskapitalet att ägna sig åt ökad spekulation i riskfyllda värdepapper. Men de bristande regleringarna av de finansiella marknaderna i såväl USA som i de flesta andra västerländska länder kan inte enbart skyllas på skatteparadisen. I grund och botten är det ett utslag av en tämligen dogmatiskt marknadsliberal ideologi som varit förhärskande under de senaste 25 åren. Grundtesen har varit att får bara marknaderna sköta sig själva, fria från statliga interventioner och regleringar, så maximeras välståndet - inte bara för storkapitalets aktörer, utan även för vanligt folk. Denna politik har nu prövats och inte visat sig hålla mot verkligheten. Istället har den resulterat i en världsomspännande recession där miljontals människor förlorat sitt levebröd. Vi har också kunnat se att lågkonjunkturen förvärrats till följd av att många länder saknat sociala skyddsnät i form av robusta arbetslöshets- och socialförsäkringar. Den stigande arbetslösheten har då slagit extra hårt mot den inhemska efterfrågan eftersom de personer som förlorar sina arbeten förlorar merparten av sin köpkraft. En annan faktor som bidragit till kreditbubblan i allmänhet, och den särskilt riskfyllda spekulationsverksamheten i synnerhet, bottnar i de finansiella företagens belöningssystem. Ledande skikt i de finansiella institutionerna har haft stora delar av sina löner kopplade till omsättningen (kreditvolymerna) och till kortsiktiga resultatmål, vilket 5 www.riksbank.se/templates/page.aspx?id=24210

uppmuntrat riskabel kreditgivning och placeringar i riskfyllda värdepapper. Kreditexpansionen närdes också länge av en expansiv penningpolitik i USA, som var politiskt designad för att hålla uppe den amerikanska konsumtions- och låneekonomin trots de allvarliga strukturella problemen. Expansionen förstärktes ytterligare av att det gick att ta lån billigt även när risken var stor att de inte skulle kunna betalas tillbaka: riskpremierna på krediter var onaturligt låga under stora delar av 2000-talet. 2. Finanskrisens globala och realekonomiska effekter När fastighetsbubblan sprack i USA resulterade detta i kraftigt fallande tillgångspriser på fastigheter och aktier. Med fallande fastighetspriser fick de redan skuldtyngda amerikanska hushållen det allt svårare att klara hus- och kreditkortsräkningar, vilket spädde på bankernas kreditförluster. Som nämndes ovan förvärrades den finansiella osäkerheten av att många lån hade delats upp, ompaketerats och sedan sålts vidare till andra finansiella institutioner, även utanför USA. Kreditrisken för dessa nya finansiella instrument är i många fall svåra att värdera. Ovissheten om var i det finansiella systemet de dåliga lånen fanns ökade riskpremierna på krediter, vilket fick till följd att tillgången på krediter minskade ytterligare. Problemen för företag och hushåll att få tag på krediter medförde ett kraftigt fall i efterfrågan i den amerikanska ekonomin. Den privata efterfrågan föll ytterligare på grund av att hushållens förmögenheter minskade när priserna på fastigheter och aktier föll. Denna efterfrågechock medförde direkt att många företag fick problem och antalet sysselsatta minskade snabbt. Den amerikanska ekonomin har hamnat i en negativ spiral av fallande tillgångspriser för framförallt bostäder och aktier, kreditförluster i den finansiella sektorn, ökad arbetslöshet och minskad efterfrågan. Ökad arbetslöshet leder till minskad efterfrågan på varor och tjänster och ökande betalningssvårigheter för de amerikanska hushållen, kreditförluster för bankerna, vilket leder till ytterligare kreditåtstramning osv. I figur 1 nedan visas vår analysram beträffande finanskrisens förlopp och orsaker samt dess realekonomiska konsekvenser.

Figur 1. Analysram finanskrisen Det som började som en amerikansk finanskris utvecklade sig snabbt till en världsomspännande ekonomisk kris, vilket har sin grund i framförallt tre förhållanden. För det första innebär en djup amerikansk lågkonjunktur lägre efterfrågan för olika exportföretags varor och tjänster. På grund av den amerikanska ekonomins storlek medför en amerikansk efterfrågechock snabbt minskade inkomster för exportindustrin i de flesta av världens länder. För det andra är de finansiella marknaderna och flera av de större finansiella institutionerna sammanflätade över nationsgränserna. Stora volymer av ompaketerade subpremielån har sålts till finanshus utanför USA, inte minst till företag i Storbritannien. Sammantaget har detta inneburit att de internationella finansiella marknaderna fungerar dåligt med höga riskpremier och brist på krediter. Och, för det tredje, i den amerikanska finanskraschens spår uppdagades det att många andra länder hade sina egna fastighetsoch/eller kreditbubblor. Så, även om lågkonjunkturens utveckling utanför USA uppvisar vissa skillnader mellan olika länder, är det ändå slående hur likartat recessionens förlopp har varit i de flesta länder. Minskad efterfrågan från USA slår mot exportföretagen. Kreditförluster och osäkerhet i den

finansiella sektorn driver upp riskpremierna. Företag och hushåll får svårt att få krediter. Fallande priser på aktier och fastigheter reducerar hushållens förmögenheter, vilket minskar deras efterfrågan på varor och tjänster. Allt detta samverkar till en efterfrågechock på företagens varor och tjänster, med stigande arbetslöshet som följd. De arbetslösa förlorar i sin tur stora delar av sina inkomster, vilket leder till ytterligare fall i den samlade efterfrågan. Bankerna drar sig för att låna ut pengar till företag och privatpersoner när konjunkturen är så svag. I ekonomiskt oroliga tider ökar i allmänhet hushållen sitt sparande. När hushållen ökar sitt sparande och den privata efterfrågan kollapsat måste staten gå in och minska sitt sparande och med olika finanspolitiska stimulanser motverka fallet i den samlade efterfrågan. Därför lägger olika länders regeringar nu fram stora finanspolitiska paket för att kompensera det privata efterfrågebortfallet. Den svenska regeringen har däremot inte gjort något liknande, vilket har lett till att Sverige nu hör till de länder där tillväxten sjunker mest och arbetslösheten ökar fortast. Det skedde trots att Sverige stod starkt rustat för att möta lågkonjunkturen, med extremt starka offentliga finanser, stora och löpande överskott i bytesbalansen, samt en förhållandevis solvent banksektor Det är t.o.m. så att den svenska bruttonationalprodukten (BNP) väntas falla mer än i USA och Storbritannien finanskrisens epicentrum, där banksektorerna drabbats av kreditförluster i betydligt högre utsträckning än den svenska (se diagram 2 nedan). Någon kanske invänder att Sverige drabbats särskilt hårt för att vi är ett litet och starkt exportberoende land. Men de flesta andra jämförbara länder vars ekonomier är lika exportberoende som den svenska förefaller klara sig betydligt bättre. Den svenska BNP:n beräknas falla med 4,2 procent under 2009. Motsvarande siffror för Danmark, Norge och Finland är -2,5; -1,0 och -3,8 procent. Den politik som regeringen för, är korttänkt, nedbrytande och oansvarig. Den överser helt och hållet de stora kostnaderna för växande arbetslöshet, både på kort och på lång sikt.

Diagram 2: BNP, procentuell förändring, 2009. (#$ )#$!(#$!'#$!&#$ 0123$ 4*5$ 46!%#$!"#$ *+,-./,$ Källa: VP09 och KI, Analysunderlag mars 2009. 3. Nyliberalismens kollaps Hade de amerikanska federala myndigheterna inte gått in med gigantiska belopp i form av nödlån och andra typer av stöd i samband med finanskrisens akuta skede i september 2008, skulle det amerikanska finansiella systemet mer eller mindre brakat ihop. Eftersom det finansiella systemet är kapitalismens blodomlopp skulle ett imploderat finanssystem ha resulterat i att den amerikanska reala ekonomin kollapsat. Då hade också samma sak ägt rum i de flesta av världens länder, som en ren följdeffekt av den amerikanska ekonomins kollaps. Flera av länderna utanför USA hade dessutom på egen hand imploderat om inte deras myndigheter gått in med omfattande stödpaket till den finansiella sektorn. Så: Fungerar kapitalismen? Svaret på denna fråga avgörs av vad man lägger i ordet fungerar. Beträffande de rika ländernas samhällsekonomiska utveckling kan man kanske säga att kapitalismen för närvarande stapplar fram, likt en drucken man. Det är i själva verket en process som har pågått länge, med trendmässigt fallande tillväxt och tillbakarullning av välfärden för stora grupper. Om frågan gäller till exempel situationen i de fattiga länderna eller de rika ländernas klimatpåverkan torde ett försiktigt svar mynna ut i att kapitalismen fungerar mycket dåligt.

Men om det i dagsläget är för tidigt att dödförklara kapitalismen som ekonomiskt system i den rika industrialiserade världen, så borde den nuvarande ekonomiska krisen i alla fall tolkas som ett sammanbrott för det dogmatiska marknadsliberala synsättet som dominerande världsåskådning. Nyliberalismen (i betydelsen dogmatisk marknadsliberalism) fick ett politiskt genombrott på det internationella planet i skiftet mellan 1970- och 80-talet. De politiska förgrundsfigurerna var USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Deras makttillträde hade därtill föregåtts av ett antal mycket inflytelserika nationalekonomiska uppsatser av bl.a. ekonomerna Edmund Phelps och Milton Friedman. Förenklat kan man säga att budskapet i Phelps och Friedmans artiklar var att staten gör klokt i att inte försöka minska arbetslösheten genom att öka den samlade efterfrågan i samhället med hjälp av finanspolitiska stimulanser. Ett långsiktigt och medvetet ideologiarbete, genomfört av inflytelserika och penningstarka tankesmedjor, har burit frukt och satt dagordningen för den politiska debatten. När sedan konservativa politiker som Reagan och Thatcher kom till makten i början av 1980-talet utvecklades ett nyliberalt ekonomiskt synsätt som innebar en stark tilltro till marknadens självkorrigerande mekanismer. Fram till början av 1980-talet hade de finansiella marknaderna i de flesta länder varit starkt reglerade. Dessa började nu avregleras i rask takt. Denna trend nådde även fram till Sverige i mitten av 1980-talet. De svenska bankernas kreditreglering slopades 1985 och bidrog i allra högsta grad till den kreditexpansion som sedan följde. Den expansionen lade grunden till den svenska fastighets- och bankkris i början av 1990-talet som sedermera utvecklades till den mycket djupa recessionen under första halvan av 1990-talet. Avregleringar av de finansiella marknaderna har, framförallt i de anglosaxiska länderna, fortsatt långt in på 2000-talet. Den nyliberala ekonomiska politiken de senaste 25 åren kan emellertid inte begränsas till avreglerade finansiella marknader. Parallellt med de finansiella avregleringarna har konservativa och marknadsliberala politiker genomfört betydande skattesänkningar, inte minst i USA men även i många andra länder, som kraftigt ökat inkomst- och förmögenhetsskillnader. Sociala skyddsnät i form av socialförsäkringar har rustats ned och många tidigare offentliga verksamheter har privatiserats. En del av dessa privatiseringar har därtill underblåst de inslag av spekulativt finanskapital som utgjort finanskrisens kärna.

Privatiseringar snävar in demokratins omfång, och vissa fall har dessa privatiseringar därmed också ha undergrävt de folkvaldas möjligheter till kontroll och övervakning av de finansiella marknaderna. Om flera av orsakerna till den nuvarande ekonomiska krisen kan härledas till en nyliberal ideologi, kan detsamma knappast sägas om de åtgärder som nu föreslås av regeringar världen över för att motverka det ekonomiska fallet. Det handlar både om de akuta åtgärderna i form av massiva nödlån till finansiella institutioner och bilföretag, och om en insikt att staten måste gå in med kraftfulla finanspolitiska efterfrågestimulanser för att krisen inte ska bli än mer utdragen och kostsam. Ett annat bärande inslag i den ekonomiska nyliberalismen var och är den s.k. normpolitiken. Denna innebär att man slår fast olika ramverk som begränsar de folkvalda politikernas handlingsfrihet beträffande finans- och penningpolitiken. Många länder har anammat denna ideologi. EU:s stabilitetspakt (som bl.a. föreskriver gränser för offentliga underskott och skuldkvoter) är ett utslag av denna uppfattning. Sverige hör till de länder som i allra högsta grad har omfattat detta synsätt. I själva verket hör den svenska finans- och penningpolitiken till de mest normstyrda i hela världen. Två omständigheter beträffande normpolitiken kan noteras i den pågående krisen. USA hör till de länder där finans- och penningpolitiken är minst normstyrd. President Obama tog över ett underskott i de offentliga finanserna för 2009 på ca 9,5 procent av BNP. Vid sidan av de omfattande åtgärder som de amerikanska federala myndigheterna vidtagit för att stabilisera den finansiella sektorn (och bilindustrin) har Obama-administrationen dessutom lagt ett kraftfullt finanspolitiskt stimulanspaket som motsvarar 5,6 procent av BNP utslaget på tre år. För 2009 uppgår den finanspolitiska stimulansen till ca 2 procent av BNP, vilket på kort sikt driver upp underskottet till ca 12 procent av BNP. 6 Anledningen till stimulanspaketet är självklar: Den amerikanska ekonomin har, liksom övriga länder, drabbats av ett stort efterfrågebortfall och i dess kölvatten en kraftigt stigande arbetslöshet. (I stort sett samtliga respekterade ekonomer är ense om att den amerikanska ekonomin, och för all del de flesta andra länders ekonomier, är i behov av kraftfulla insatser för att öka efterfrågan i syfte att förhindra att lågkonjunkturen blir mer långvarig och djupare än +! 67/89/:;9<./=;.;9;>;?!@67/89/:;9<ABC>;!DE<=!&''#@?!=ED;!FGH?!I/<!&''#J('$

nödvändigt.) Oberoende bedömare som t.ex. den amerikanska kongressens budgetkontor (CBO) beräknar att stimulanspaketet påtagligt kommer att mildra fallet avseende sysselsättning och BNP. 7 Den ekonomiskpolitiska poängen här är att om den amerikanska kongressen hade varit begränsade av samma budgetregler som vi har i Sverige skulle ett sådant stimulanspaket ha varit i det närmaste omöjligt. På samma sätt har ett antal medlemsländer i EU lagt betydande finanspolitiska stimulanspaket som innebär att de bryter mot EU:s stabilitetspakt. Den svenska regeringen, som hittills överhuvudtaget inte lagt några betydande finanspolitiska förslag med anledning av krisen, gör tvärtom. Istället för att överväga att göra ett av världens mest stelbenta finanspolitiska ramverk mer flexibelt, föreslår Finansdepartementet i en nyligen publicerad promemoria 8 att göra systemet med utgiftstaken än mer rigitt. Ett av argumenten för de stränga ramverken för finans- och penningpolitiken har varit att dessa gör Sverige mindre sårbart för yttre ekonomiska störningar av det slag vi nu bevittnar. Men som vi påpekade ovan visar det sig nu att Sverige snarare tillhör de länder där tillväxten faller mest och arbetslösheten växer snabbast. Skulden för detta vilar tungt på den svenska regeringen som vägrar att bedriva en seriös finanspolitik i syfte att stärka den samlade efterfrågan i samhället. Regeringen, med Finansminister Borg i spetsen, är verkligen i detta avseende västvärldens sista nyliberaler och notan för denna icke-politik betalas av det svenska folkhushållet i allmänhet, och de arbetslösa i synnerhet. 4. Vad kan vi göra för att förebygga finanskriser? Vänsterpartiet har föreslagit att det tillsätts en finanskommission, med uppdrag att hitta förklaringar till hur dagens kris uppkom och ta fram förslag på hur vi kan forma en ny finanssektor, där de inneboende riskerna åtminstone är färre än i dag. I en sådan kommission bör det finnas deltagare från såväl de politiska partierna som den akademiska forskningen och arbetsmarknadens parter. $! K;;1J22LLLMNO7MC7P2Q;1R7N=2#+SS2R7N#+"#2T<>CCM1RQ! %! F>C><./C=:E/=A.>;! UI=! &''#J"'V?! @0;B<:;! Q./E/=17A.;.=:;! <EDP><:! W! XP><=Y/! EP! O9RC>;AEC>/=! O>=;BDD>A=><!7D!9;C.Q;=;E:@M

Det finns gott om frågor som söker svar: Vilka uppgifter är det finanssektorn ska fylla? På vilka punkter ser vi problem? Vad bottnar de problemen i, och hur kan de lösas? Kan vi hitta sätt att ge bankerna bättre incitament? Går det att hitta regleringar som de inte kan ta sig runt? Vilka internationella förslag borde Sverige driva? Hur bör Sverige agera när det gäller reformeringen av de s.k. Bretton Woodsinstitutionerna Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF)? Vi menar att det inte är hållbart att staten passivt ska täcka finansbolagens förluster en gång till, utan att samtidigt ta en diskussion om hur vi kan undvika att hamna här igen. Ska staten, och i förlängningen skattebetalarna, verkligen behöva räkna med att gång på gång behöva gå in med miljarder för att rädda bank- och finanssektorn? Utifrån de analyser vi i Vänsterpartiet har gjort hittills av krisen har vi några politiska resonemang vi vill lyfta fram. De första fem punkterna utvecklar vi vidare i de följande avsnitten. Det behövs en totalöversyn av det finansiella systemet. Bankers och finansinstitutioners möjligheter att sälja skuldförbindelser vidare till andra behöver begränsas kraftigt. Vi vill se kraftigt skärpta regleringar och tillsyn av finansmarknaden. Dessa ska utformas av samhällets olika aktörer och inte av finansmarknaden själv. Det gemensamma, statliga bankägandet behöver öka. Det kan inte vara rimligt att banker och finansinstitut tillåts bli så stora att de blir "too big to fail". Resultatet blir oundvikligen att de kan räkna med att eventuella förluster till stor del betalas av staten på ett eller annat sätt, och att de därmed uppmuntras till en orimligt hög riskbenägenhet. Därför behövs det regler som begränsar hur stora privata banker kan bli. Det behövs fler lokala aktörer på bankmarknaden. De lokala sparbankerna har en stabiliserande effekt på marknaden, och skärper dessutom bankkonkurrensen. En stor del av ansvaret för att krisen blivit så allvarlig i Europa går tillbaka till EU:s regelverk och institutioner. Den här krisen behöver leda till genomgripande förändringar av Lissabonstrategin, ECB och överhuvudtaget den marknadsliberala inriktningen på EU som projekt. IMF bär också en stor del av ansvaret för att krisen blivit så djup. Den uppgörelse med deras roll i krisen som pågår måste leda till

grundläggande förändringar i IMF:s sätt att fungera. Vi utvecklar de resonemangen i avsnitt 9. De senaste 20 årens privatiseringar har ökat instabiliteten i Sveriges ekonomi i stort, och i den kommunala ekonomin i synnerhet. Kommunernas möjligheter att se över sina verksamheter i kristider har beskurits starkt av alla de avtal de ingått med privata företag. En större del av ekonomin har också blivit känslig för plötsliga kreditindragningar eller andra följdeffekter av en kris. Det behöver bli en självklar utgångspunkt att de anställda och de demokratiskt valda organen ska ha kontroll över utvecklingen i de skattefinansierade verksamheterna. Finanskrisen närdes och fördjupades av att bostäder blivit spekulationsobjekt. Det går att minska de problemen genom ett aktivt och omfattande offentligt bostadsproblem. Med en bostadspolitik, där staten subventionerar byggande och samtidigt ställer krav på hyror och standard, skulle spekulationstendenserna kunna mildras. Det är också nödvändigt att se över möjligheterna att utveckla bostadsformer som erbjuder privat ägande och kontroll utan att detta ägande kan omsättas vidare obegränsat i rent vinstsyfte. Det nuvarande pensionssystemet gynnar två grupper: de allra rikaste samt börsmäklare. Systemet har bidragit till finansiell spekulation på börsen, genom att ständigt nya pengaströmmar har tillförts till aktieköp. Detta system bör ändras i grunden. På kort sikt kan investeringsreglerna för befintliga resurser ändras. Självklart kan pensionspengar användas på bättre sätt än att kravlöst pumpas in på finansmarknaden. För att kunna säkra framtidens pensioner, måste dagens pensionssparande investeras i verksamheter som är till nytta för hela samhället. Den ekonomiska jämlikheten måste öka. En grundläggande orsak till dagens finanskris är att ett fåtal personer, institut och företag sitter på en enorm mängd ansamlat kapital som hela tiden söker avsättning, med ständigt ökande krav på avkastning. Det s.k hästskitsteoremet har styrt den ekonomiska utvecklingen, och effekterna är tydliga: de ekonomiska klyftorna ökar konstant. Det är helt avgörande för vår gemensamma framtid att vi lyckas fördela inkomsterna mer jämlikt. Det behövs en genomgripande diskussion i sak kring krisen och dess orsaker för att vi ska kunna dra lärdom av det som händer här och runt

omkring oss och för att förhindra att det upprepas Därför har vi lagt fram förslaget om en finanskommission, med deltagare från de politiska partierna, arbetsmarknadens parter och den akademiska forskningen 5. Reglera finansmarknaderna Under de senaste 25 åren har en tämligen dogmatisk marknadsliberalism varit den dominerande ideologin bland de styrande eliterna i de flesta industrialiserade länder. Centralt i detta synsätt har varit en stark tro på marknadens s.k. självkorrigerande mekanismer. Följaktligen har många marknader, inklusive de finansiella, avreglerats under de senaste decennierna. Finanskrisen har med all önskvärd tydlighet blottlagt brister i regleringen och tillsynen av de finansiella marknaderna. Nedan pekar vi på några av dessa aspekter. I dagsläget utgör bankernas kapitaltäckningskrav den mest centrala regleringen. Basel II reglerar bankernas kapitaltäckningskrav i Sverige och resten av EU. Basel II är en internationell överenskommelse som kodifierats till EU-lagstiftning. Denna har tydliga svagheter. Reglerna föreskriver att bankernas primärkapital och kapitalbas skall vara minst 4 % respektive 8 % av de riskvägda tillgångarna. För det första kan vi konstatera att finanskrisen har visat att dagens kapitaltäckningsregler är för låga. För det andra är det ett problem att kapitaltäckningskraven är relaterade till bedömningar av tillgångarnas risk. Riskvärderingen kan bl.a. ske via bankernas interna system eller genom externa ratinginstitut. I praktiken innebär detta att marknadsaktörer är med och utformar den finansiella regleringen och tillsynen. Detta är självfallet djupt olyckligt. De riskvägda kapitaltäckningskraven är också problematiska eftersom de tenderar att förstärka konjunktursvängningarna. I en högkonjunktur stiger normalt priserna på bankernas tillgångar samtidigt som riskerna i dessa minskar. Detta ökar bankernas kapitaltäckning. De kan då låna ut mer pengar dvs. en kreditexpansion äger rum, vilket kan bidra till överhettade marknader och underblåsa finansiella bubblor. Det omvända sker i en lågkonjunktur. Bankernas kapitaltäckning minskar till följd av fallande tillgångspriser och ökade risker. För att klara kapitaltäckningskraven kan de bli tvungna att dra ned på utlåningen, detta i ett läge då ökad tillgång på krediter förmodligen är samhällsekonomiskt önskvärt. Dagens kapitaltäckningskrav behöver med andra ord skärpas och reformeras. De bör förmodligen också kompletteras med någon form av

skuldsättningskvot. En sådan skulle kunna formuleras som att bankernas totala skulder inte får överstiga en viss procentsats av dess tillgångar. Fördelen med en reglering baserat på en skuldsättningskvot är att den går att utforma på ett enkelt och transparant sätt, samt att den kan verka återhållande på kreditgivningen under en högkonjunktur. Ett minst lika stort problem som bristerna i bankernas kaptitaltäckningskrav är den finansiella regleringens omfång. Finanskrisen har visat att många finansiella företag har kunnat agera i en miljö med obefintlig eller minimal reglering. Ett sätt för de finansiella institutionerna att undvika reglering har varit att registrera företagen i s.k. skatteparadis. Ett annat exempel har varit de banker som på olika sätt lyft bort delar av verksamheten från moderföretagets balansräkning, bl.a. genom att bild nya bolag. Detta förfarande har resulterat i ett nytt begrepp, s.k. shadowbanking. Många finansiella företag har drivit bankliknande verksamhet utan att de varit föremål för samma finansiella reglering som bankerna. Detta har varit fallet för bl.a. hedgefonder, private equity-fonder och riskkapitalbolag. Vidare har handeln med derivat har varit problematiskt ur flera aspekter. Ett stort problem har varit att det mesta av handeln har skett over the counter (OTC), dvs. värdepappren har inte handlats på en marknadsplats. Såväl tillsynen som regleringen av denna handel har varit minimal. Och det är ingen liten marknad vi talar om. Som nämndes i avsnitt 2 uppgick den utestående volymen av kreditderivat till 12 000 miljarder US dollar 2005. I och med att dessa värdepapper inte handlas på en marknadsplats är det svårt att veta vilka företag som sitter på vilka värdepapper. Detta fick katastrofala följder i samband med finanskrisens akuta skede då värdet på kreditderivat kopplade till den amerikanska bostadsmarknaden kollapsade. Samma förhållande gällde för olika typer av värdepapperiserade finansiella instrument, där t.ex. bostadslån delades upp och såldes vidare i olika led. Det faktum att marknadens aktörer inte visste vilka företag som satt på vilka (volymer av) värdepapper resulterade i en förtroendekollaps för hela det finansiella systemet. En bidragande orsak till att regleringen av de finansiella marknaderna är bristfällig står att finna i att myndigheter och lagstiftare ofta utarbetat den finansiella regleringen i nära symbios med marknaden. Detta misstag återupprepas nu av regeringen. Istället för att tillsätta en bred parlamentarisk utredning för att se över lagstiftningen består den

nyligen tillsatta Finansmarknadskommittén enbart av personer från finansbranschen och representanter från regeringskansliet. 6. Det gemensamma statliga bankägandet måste öka. Den svenska bankmarknaden domineras totalt av de fyra storbankerna. Konkurrensverket (KKV) har som tumregel att en marknadsandel på över 40 procent är ett tecken på en dominerande ställning. Det råder enligt KKV en oligopolistisk struktur på den svenska bankmarknaden, med ett fåtal stora aktörer som dominerar. Myndigheten konstaterar i en rapport från mars 2009 att de fyra storbankerna Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken står för ca 75 procent av den totala inlåningen från allmänheten. Idag finns ingen lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot en sådan marknadssituation. I förarbetena till bank- och finansieringslagen uttryckte den dåvarande regeringen sig så här: Utöver vad som kan följa av reglerna om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning saknas anledning att begränsa en banks eller ett kreditmarknadsföretags möjlighet att driva finansiell verksamhet. 9 Det behövs begränsningar. Det kan inte vara rimligt privata att banker och andra finansiella institut tillåts bli så stora att de blir too big to fail. Det är ju detta vi bevittnat världen över, inte minst i USA, där flera stora banker skulle ha gått i konkurs om inte de federala myndigheterna gått in med massivt stöd i form av nödlån och annat kapitaltillskott. De stora bankerna är helt enkelt för stora för att man ska kunna tillåta dem att gå under. Det är anledningen till de stora räddningspaket, inte bara i USA utan även i flera andra länder. Eftersom det finansiella systemet är så pass sammanflätat skulle en konkurs av en storbank resultera i en s.k. systemrisk för hela det finansiella systemet, vilket var det som hände när Leman Brothers gick i konkurs förra året. Vi vill införa regler för hur stora privata banker får bli, dels för att skärpa konkurrensen men framförallt för att undvika too big to fail -problemet och den överdrivna riskbenägenhet som det för med sig. Det måste vara en av världens bästa affärsidéer att driva storbank. När tiden är goda, är vinsterna astronomiska, och går det åt skogen kan man räkna med att staten går in med skattebetalarnas pengar och räddar dagen. Det blir ett system där vinsterna är privatiserade, medan förlusterna socialiseras. Detta är en uppenbart orimlig ordning. #! 5<71M!&''&2'(J"(#!=M!&#+

En slutsats av finanskrisen är att privata företag förefaller ha vissa problem att bedriva bank. För demokratins skull bör delar av den här typen av samhällsviktiga institutioner ägas av medborgarna. Dagens oligopolliknande marknad måste brytas och det samhälliga ägandet öka för att på så viss öka medborgarnas möjligheter att styra utveckling i önskad riktning. Vi menar att skärpt finansiell reglering, nya redovisningsmetoder och ökad transparens inte är tillräckligt. Eftersom det alltid i sista hand är de nationella staterna som i krislägen utgör garantin för att det finansiella systemet inte imploderar, borde ett ökat statligt bankägande göras till ett naturligt inslag i en framtida finansiell infrastruktur. Genom ett gemensamt ägande av den finansiella infrastrukturen banker, men också till exempel bankgirot kan vi i större grad garantera att kreditförsörjningen fungerar ansvarsfullt, att nödvändiga samhällsinvesteringar blir av och att de värsta formerna av spekulation begränsas. De banker som vi gemensamt äger idag ska behållas. Men ägandet i Nordea borde utökas och SBAB kan utvidga sin verksamhet med t.ex. lokala bankkontor. Men vi behöver vidga det statliga bankägandet ytterligare och därför vill vi även undersöka förutsättningarna för en ny statlig investeringsbank. Det skulle kunna lösa en stor del av problemet med att det saknas riskvilligt kapital för nödvändiga investeringar i den här krisen. Det skulle också öppna för demokratiska diskussioner om vilka investeringsstrategier vi vill välja i Sverige. När staten går in med kapital i någon privat bank på grund av krisen ska det självklart vara i utbyte mot aktier. Om en bank tas över av staten ska utgångspunkten vara att den ska behållas. De bonussystem som många med rätta ifrågasätter i dag, är inte orsaken till den nuvarande krisen utan en konsekvens av det dogmatiskt marknadsliberala synsätt som varit förhärskande under de senaste 25 åren. Under alla dessa år har olika former av bonussystem passerat revy. Samma borgerliga politiker som nu nästan tävlar i att uttrycka indignation över bonussystemen har tidigare varit slående tysta i frågan. 7. Fler lokala aktörer ökar bankkonkurrensen De lokala sparbankernas förankring i lokalsamhället gör att de vet och kan den bygd, de företag och de personer som finns där. Flertalet av dem är lokaliserade utanför de större tätorterna. Små företag beviljas

lån som annars kanske inte skulle ha godkänts eftersom banken känner till företagaren ifråga. Att de inte har möjlighet att dela ut vinster till aktieägare utan istället måste fondera vinsterna och avkastningen ger bankkunderna en överlägsen trygghet. Delar av överskottet får sedan enbart användas till samhällsnyttiga insatser i lokalsamhället, vilket gör de lokala sparbankerna än mer intressanta. Sverige och dess landsbygd behöver en spekulationsfri sparbanksrörelse. De lokala sparbankerna har en affärsomslutning på nästan 500 miljarder kronor, ett samlat resultat på nästan 3 miljarder och soliditetstal på i snitt 20 procent. De finns i cirka 140 kommuner, inklusive ett antal filialer. Vi vill se över sparbankslagstiftningen för att få fler, starkare och mer oberoende lokala sparbanker i Sverige. Bland annat kan den behöva modifieras för att undvika att konkurrensen snedvrids. En möjlighet skulle vara att gå in med statliga kreditgarantier eller uppstartslån, men det kräver att sparbankernas roll och filosofi preciseras. Vi vill i så fall att de inte ska ge sig in i större och riskabla investeringar och att de inte ägnar sig åt aktieägande i vare sig banker eller andra kommersiella verksamheter. Det tar lång tid att bygga en bank och att grunda det kapital en stabil bank behöver, men på det här sättet skulle vi kunna göra det möjligt att driva på en förändring mot en mer lokalt förankrat och mindre spekulativ kreditmarknad. 8. Gör upp med de gamla EU-institutionerna Den finansiella krisen och den påfallande kraftiga ekonomiska nedgången har mynnat ut i social oro och våldsamma upplopp i många europeiska städer. Det mullrar av missnöje i Europa. Den ekonomiska utvecklingen i Europa har under en längre tid varit bekymmersam. I kombination med en nyliberal ekonomisk politik har detta lett till svåra sociala effekter. I en ny rapport från Europeiska fackföreningsinstitutet ETUC konstateras det att mellan 1995 och 2007 sjönk löneandelen inom EU:s medlemsländer (EU 27) från 59,5 till 56,9 procent av BNP. Samtidigt har det uppskattats att produktiviteten ökat med 20,3 procent, medan lönekostnaderna stigit med 13,9 procent. Den ökade produktiviteten i ekonomin har således främst gått till ökad lönsamhet för företagen. Det finns nu omkring 18 miljoner arbetslösa i EU. Både kvinnor och ungdomar är särskilt drabbade. Det har skett en explosion av osäkra

anställningar. Andelen temporära anställningar uppgick 2007 till 14,5 procent. Samtidigt har andelen arbetande fattiga (working poor) ökat. Idag är cirka 20 miljoner människor av de arbetande fattiga i EU, och större delen är kvinnor. Det håller på att ske en amerikanisering av de europeiska arbetsmarknaderna, där människor har jobb men ändå inte får räkningarna att gå ihop i slutet av månaden. Den Europeiska Unionen är i stort behov av strukturreformer. De institutioner och den ideologi som formar och präglar dagens ekonomiska politik i EU måste rekonstrueras på andra grunder än de dogmatiskt marknadsliberala. Här är tio förslag vi vill lägga på systemförändringar i EU, som alla syftar till att bryta med nyliberalismen i unionen och skapa ett mer demokratiskt och rättvist Europa. 1. Ersätt Lissabonstrategin Den EU-strategi som antogs i Lissabon 2000 har varit ett verktyg för att nå liberaliseringar och privatiseringar av offentliga tjänster, öka flexibiliteten på arbetsmarknaderna samt pådyvla löneåterhållsamhet. Istället för Lissabonstrategin krävs det en internationell strategi för solidaritet och hållbar utveckling som fokuserar på arbetets kvalitet i alla dess aspekter, ger utrymme för en demokratisering och förstärkning av de offentliga tjänsterna samt höjer de sociala och miljömässiga standarderna runt om i världen. En sådan strategi kan med fördel återknyta till de politiska projekt samt de utvecklingsansträngningar som idag växer fram i delar av Sydamerika, Afrika samt Asien. 2. Ta strid mot EG-domstolens antifackliga domar Europafacket har kallat Lavaldomen en inbjudan till företagen att socialt dumpa löner. Det är hög tid att den samlade arbetarrörelsen tar gemensam strid för att trygga de svenska kollektivavtalen och återupprätta principen om lika lön för lika arbete i Sverige och i EU. 3. Motverka skadlig skattekonkurrens Idag råder en negativ skattekonkurrens mellan olika länder där progressiviteten i skatteskalorna minskar, och de offentliga inkomsterna sjunker. Den utvecklingen skulle kunna brytas av ett internationellt samarbete i andra former, som till exempel börjar säta tryck på de skatteparadis och offshoreverksamheter dit enorma privata förmögenheter överförs utan möjlighet till beskattning. 4. Vidga målen för Europeiska Centralbanken (ECB)

Den monetära politik som idag bedrivs från ECB är ensidigt inriktad på försvar av prisstabilitet. Istället behöver vi en penningpolitik som tar sysselsättningsfrågan på allvar. Det kräver en omformulering av målen för ECB. Det krävs också en demokratisering av och insyn i ECB. 5. Upphäv stabilitetspakten De nuvarande reglerna för stabilitetspakten hämmar EU-ländernas möjligheter att motverka en konjunkturavmattning. De föreskrivna nivåerna för underskott och offentliga skulder är godtyckligt satta, utan hänsyn till att varje land har sina egna förutsättningar. Det är i medlemsländerna det finanspolitiska ansvaret måste tas om krisen ska kunna hävas effektivt. De känner bäst till omständigheterna i sina länder och är ansvariga inför medborgarna. Det undermineras av nuvarande system där kommissionen utgör en form av överstatlig ekonomisk poliskontrollant. 6. Samarbete kring offentliga investeringar Det kommer krävas stora offentliga investeringar framöver för att såväl motverka som lindra klimatförändringarnas negativa inverkan. Här kan det finnas samordningsvinster samt positiva spridningseffekter att uppnå genom ett ökat internationellt samarbete. En möjlighet är att starta ett europeiskt tågsamarbete. Det kommer att krävas en Green New Deal med riktade statliga ingrepp i ekonomin för att få igång konsumtionen och produktionen igen. 7. Förhindra finansiell spekulation Dåligt fungerande finansmarknader i ett land riskerar att få allvarliga effekter över hela Europa. Den finansiella sektorn behöver regleras, och där skulle EU kunna spela en pådrivande roll, och till exempel kunna besluta om minimikrav på förbud mot vissa sorters värdepapper. Det kan även finnas behov av gemensamma miniregler för starkare likviditetskrav på bankerna, förbättrad riskutvärdering samt utvidgad gränsöverskridande tillsynskontroll. Banksystemets grundläggande roll som betalningsmedel, givande av krediter samt säkrande av sparande måste återupprättas. Det kommer att kräva ett ökat statligt ägande av banksektorn. 8. Reformering av det globala finansiella ramverket EU borde spela en offensiv roll i den pågående reformeringen av de globala finansiella institutionerna, med särskild betoning på Internationella Valutafonden (IMF) samt Världsbanken. De villkor som ställs i utfärdande av lån måste snarast ses över, och det nationella