TJÄNSTEUTLÅTANDE Landstingsstyrelsens förvaltning 2004-02-26 Färdtjänsten och riksfärdtjänsten SOU 2003:87 Ärendet Länshandikapprådet har för yttrande erhållit slutbetänkandet Färdtjänsten och riksfärdtjänsten, SOU 2003:87 och med anledning därav begärt in synpunkter från länets handikappföreningar. Länshandikapprådet har uppdragit åt LHRs arbetsutskott att avge yttrande. Förslag till beslut Landstingsstyrelsen föreslås besluta föreslå landstingsfullmäktige att med beaktande av framförda synpunkter från handikappföreningarna i länet överlämna och åberopa detta tjänsteutlåtande. Bakgrund Utredningen har haft i uppdrag att överväga behovet av ändringar i lagen om färdtjänst och lagen om riksfärdtjänst. Utgångspunkten för uppdraget har varit Vägverkets omfattande utvärdering av dessa verksamheter vilken har redovisats i olika publikationer. Utredningen har haft att beakta vad som framkommit vid Näringsdepartementets remissbehandling av Vägverkets redovisning av tillståndet inom färdtjänsten och riksfärdtjänsten. Utredningen har vidare haft i uppdrag att överväga om det är lämpligt att undanta samordningen av beställning av sjuk- och färdtjänstresor i en beställningscentral från upphandlingskravet i lagen om offentlig behandling. Länshandikapprådets synpunkter Svar har inkommit från HSO i Stockholms län som i skrivelse meddelar att man kommer att svara direkt till landstingsstyrelsen. Rörelsehinderföreningarna i samverkan i Stockholms län (NHR, RBU, Reumatikerdistriktet, RTP och DHR Stockholms läns distrikt) och SRF Stockholms och Gotlands län. Länshandikapprådets arbetsutskott ställer sig bakom de av handikappföreningarna i länet lämnade synpunkter och vill därför enbart överlämna dessa. SYNPUNKTER FRÅN HANDIKAPPFÖRENINGARNA Rörelsehinderföreningarna i samverkan har i skrivelse den 19 februari 2004 lämnat följande synpunkter:
2 (7) I den nationella planen för handikappolitiken Från patient till medborgare framhåller man att kollektivtrafiken skall vara tillgänglig och det är gott och väl. Men i de ambitioner och målsättningar som trafikhuvudmännen och myndigheter med sektorsansvar sätter upp så kommer en del av befolkningen att exkluderas ur kollektivtrafiken. För dessa människor måste fungerande ersättning finnas för att täcka resebehovet. De begränsningar som uppstår kan vara att den rullstol man använder är för stor och tung, att man behöver ligga ned under resan eller att man har astma/allergi eller orienteringssvårigheter. Men ur ett hela resan-perspektiv kan man inte anse att systemet än så länge är tillgängligt och användbart för oss med funktionshinder. Det är inte självklart att ta emot t ex rörelsehindrade i resesystemen, särskild bokning krävs eller så har man bara plats för en till två resenärer med särskilda behov. Hänsyn måste alltså tas till att hela resvägen blir tillgänglig, från avreseplats till resmål. Ofta utgör kollektivtrafiken endast en del av resan. För tillfället drar också färdtjänstanordnare ned på antal resor med färdtjänsttaxi samtidigt som man ökar kraven för att ge tillstånd till resenärer. Detta görs med hänvisning till försämrad ekonomi samt att den allmänna kollektivtrafiken är tillgänglig. Vår erfarenhet är dock att kollektivtrafiken i sin helhet inte kan anses vara tillgänglig och användbar för personer med funktionshinder. Det finns enskilda fordon och hållplatser samt enstaka linjer som kan uppfylla kraven på tillgänglighet och användbarhet. De investeringar som idag är beslutade hos de olika trafikhuvudmännen kommer inte att ge den tillgänglighet som krävs till år 2010, vilket framhålls som slutår i nationella planen för handikappolitiken. Rätten till resa måste värnas. Personer med funktionshinder som begränsas av kollektivtrafikens bristande användbarhet måste få en ersättande resetjänst för att de skall kunna vara delaktiga i samhället, genomföra studier, uppbära arbete och umgås med vänner och bekanta. Denna rättighet skall inte kunna förhandlas bort genom hänvisning till ekonomiska förutsättningar så som det i dag sker. Avgifter inom färdtjänsten skall följa de avgifter som gäller inom kollektivtrafiken. Möjlighet skall också ges för annan, medresenär, att följa med färdtjänstresenär mot uppvisande av giltigt färdbevis inom kollektivtrafiken. Utredningen säger att man inte kan anse att begränsningen av antalet resor inom färdtjänsten är diskriminerande eftersom lagen om färdtjänst gäller särskilt anordnade transporter för personer med funktionshinder.
3 (7) Vi anser att detta är en felaktig slutsats. I första ledet är ju kollektivtrafiken diskriminerande när det utesluter dessa resenärer, därefter blir färdtjänsten diskriminerande när den kompensatoriska resetjänst som färdtjänsten skall vara inte är det på lika villkor. Här vill vi särskilt peka på missförhållandet beträffande rätten till fritt antal resor till motsvarande månadskostnad som övriga kollektivtrafikresenärer har. Detta är ett obeskrivligt fakta som inte kan resoneras bort, vilket man gör i utredningen. Därför är vi av den bestämda uppfattningen att begränsningar av antalet resor inte skall förekomma på annat sätt än den gör inom den ordinarie kollektivtrafiken. Vi anser att färdtjänsten behöver en tillsynsmyndighet med reella sanktionsmöjligheter för att få likvärdiga bedömningar över landet samt tillse övergripande lagstiftning och uppföljning. En möjlig instans för tillsyn vore länsstyrelserna. Riksfärdtjänsten måste på samma sätt vara behovsrelaterad så att de som behöver resa till andra delar av vårt land än den egna kommuner eller landstinget skall kunna göra detta om den rikstäckande kollektivtrafiken inte uppfyller kraven på tillgänglighet och användbarhet. Ett grundläggande problem som inte berörs i denna utredning är förhållandet till besökare från annan kommun eller annat land. Det finns ingen samordning eller gemensamt telefonnummer där man kan beställa färdtjänst för denna kategori resenärer. Avslutningsvis anser vi att då utredningen nu helt tar bort möjligheten att få färdtjänst enligt Socialtjänstlagen, SOL, måste möjligheten att få färdtjänst utvidgas att även omfatta vissa sociala kriterier. SRF Synskadades Riksförbund Stockholm och Gotlands län har i skrivelse den 25 februari 2004 lämnat följande synpunkter: Synskadades Riksförbund, SRF Stockholms och Gotlands län, har tagit del av rubricerade betänkande och vi ställer oss bakom förslaget till yttrande som vårt riksförbund tillställt oss. Ev tillägg kan komma att göras i vårt riksförbunds yttrande till Näringsdepartementet pga att deras remisstid är längre än handikappförbunden inom vårt landsting som skall gå via LHR och vara inne redan den 26 februari. Inledning Diskussionen på senare tid har fått en alltför stor slagsida åt att färdtjänst enbart ersätter kollektivtrafik. Det är ett ensidigt sätt att se på saken. Färdtjänst ersätter ibland kollektivtrafiken, men ibland också att gå, cykla,
4 (7) åka moped eller att åka med egen bil. Färdtjänst är helt enkelt ett sätt att förflytta sig som används av personer med funktionshinder och som för många grupper alltid kommer att behövas om man ska kunna leva ett oberoende liv, oavsett hur anpassad kollektivtrafiken blir. Begreppet färdtjänst Vi ser positivt på att utredningen föreslår att begreppet färdtjänst inte ska ändras. Alla sådana försök ser vi som ett led i att på sikt avveckla färdtjänsten, något som vi givetvis motsätter oss. Kvalitet Kvalitet är en mycket viktig del i värderingen av hur verksamheten fungerar. I lagen ska det därför framgå vilka aspekter som ska tillmätas betydelse för att kvalitén ska anses vara i enlighet med vad resenärer har rätt att fordra. Utredningens synpunkter i detta bottnar i en ovilja att reglera färdtjänsten så att den uppfyller de resandes behov. Vi menar att följande krav måste kunna ställas för att färdtjänsten ska vara av god kvalité: Färdtjänsten ska vara tillgänglig dygnet runt. Den ska vara organiserad på så sätt att man kan passa tider utan att någon annan än den resande själv avgör behovet av att resa och det ska vara möjligt med ett spontant resande. När det gäller paragrafen om kvalitet räcker inte den föreslagna lydelsen heller av det skälet att allmänt hållna formuleringar om god kvalitet aldrig går att hänvisa till i en domstol. Vi föreslår därför att man förutom den föreslagna lydelsen tillför ytterligare ett stycke av ungefär följande lydelse: den enskilde ska genom insatserna tillförsäkras möjlighet att förflytta sig på samma villkor som övriga medborgare. Färdtjänsten ska vara lätt tillgänglig och kunna användas vi alla tider på dygnet. Ledsagare Sedan den nya lagen om färdtjänst trätt ikraft har det blivit betydligt svårare att få färdtjänst. De som nu får det har i de flesta fall mycket omfattande funktionshinder. Det är därför rimligt att alla färdtjänstberättigade också har rätt att ha med sig en ledsagare utan prövning. I andra hand kan vi dock instämma i utredningens förslag som är en klar förbättring mot vad som gäller idag. Medresenär Vi instämmer i utredningens förslag. Det är bra att föräldrar och barn slipper de märkliga situationer som idag kan uppstå. Men vi vill ha med starka formuleringar som understryker vikten av att även andra anhöriga och
5 (7) närstående kan komma i situationer när det kan bli mycket märkligt om man inte kan resa tillsammans. Formuleringarna i betänkandet får inte bli en förevändning för kommuner att enbart ta hänsyn till föräldrar med barn. Dessutom får medresenär aldrig bli något som kommunerna hänvisar till istället för ledsagare. Begränsning av antalet resor I ett land som ska vara fritt och demokratisk är det inte möjligt att begränsa resorna för dem som på grund av funktionsnedsättning aldrig eller inte alltid kan resa med andra färdmedel såsom till exempel cykel, moped, egen bil eller kollektivtrafik. Vi synskadade kan på grund av vår funktionsnedsättning inte i varierande grad beroende på synskadans art inte orientera oss i okända miljöer, inte röra oss i trafikerade miljöer utan att veta exakt var vi befinner oss, cykla, köra moped eller bil. Genom att ha tillgång till färdtjänst får vi samtidigt en ledsagare som kan visa var till exempel sökt port eller hus är. Trafikmiljön blir allt svårare. Att röra sig ute i den skapar stress och trötthet. Att kräva att vi alltid ska resa kollektivt är att kräva att vi alltid ska må riktigt bra och vara alerta och pigga. Inte ens seende orkar vara det! Dessutom blir samhället mer och mer uppbyggt på ett sådant sätt att man blir allt mer beroende av att kunna köra bil. Kollektivtrafiken är numer ett tätortsfenomen för att inte säga ett storstadsfenomen. Ytterligare ett problem är övergångsställena. Eller rättare sagt planerna på att ta bort dem som bristerna i att säkra dem som finns. Vägverket har i en PM:a (inlagd på VV:s hemsida) redovisat att till år 2010 ska 10 000 övergångsställen tas bort i det kommunala vägnätet och 1 000 i det statliga. I stället ska 5 500 gångpassager byggas. De är upphöjda övergångsplatser utan övergångsställets status. De saknar trottoarkant så att vi som synskadade inte vet när vi är ute i trafiken. Idén bygger på ögonkontakt mellan förare och fotgängare som är synskadad! Dessutom räknar Vägverket med att år 2010 kommer fortfarande 59% av övergångsställena att vara osäkra övergångsställen utan ljusreglering. Behovet av ett säkert resande måste därmed kunna täckas upp med färdtjänst. Ytterligare ett problem i trafiken är att korsningar byggs om till cirkulationsplatser, så kallade rondeller. Ljusreglerade övergångsställen tas bort och finns övergångsstället kvar är det inte längre säkert. I en rondell cirkulerar hela tiden trafiken. Att som synskadad lita till hörseln är därmed omöjligt. Vilken bil som ska svänga in över den väg jag vill passera går inte att lyssna sig till. Dessa ombyggnader förstärker behovet av färdtjänst än mer. Utredningen hävdar att de ekonomiska konsekvenserna är svåra att överblicka. Varför har man inte föreslagit ett försök? Till exempel i en
6 (7) region som Västra Götaland och i en glesare befolkad del av landet såsom t ex något Norrlandslän. Om man gör ett överslag av vad administrationen för beviljandet av resor kostar gentemot att ge fria resor så är vi övertygade om att det blir billigare med fria resor. Att så är fallet visas också av Vägverkets kommunenkät där det framgår att många kommuner tagit bort begränsningen av antalet resor eftersom det inte är något bra sätt att spara pengar. Tror utredare att alla färdtjänstberättigade skulle resa fram och åter om dagarna för att det är kul att resa? De som reser mest är de med arbete i yrkesverksam ålder. De har i allmänhet en mer aktiv fritid är majoriteten av äldre färdtjänstberättigade. Skyldighet att höra kommunen innan tillstånd ges till färdtjänst eller riksfärdtjänst. Vi menar att det ska finnas en skyldighet att höra kommunen i tillståndsärenden. Tillsyn eller sektorsansvar Den enskildes rätt gagnas bäst med en tillsynsmyndighet. Vi vill inte binda oss vid vilken myndighet som borde ha detta ansvar, men sektorsansvaret är inte tillfyllest för att garantera den enskildes rätt i färdtjänstfrågor. I tillsynsansvaret ska ingå att utvärdera verksamheten. Att utfärda riktlinjer och rekommendationer, att följa rättsutvecklingen samt att avge yttranden till domstolar i ärenden som gäller färdtjänst. Hänvisning till Socialtjänstlagen Förutsatt att Lagen om färdtjänst respektive riksfärdtjänst garanterar den som behöver all den service som behövs för ett tryggt och säkert resande instämmer vi i utredarens förslag. Egenavgifter inom färdtjänsten När färdtjänsten används som ersättning för kollektivtrafiken ska dennas taxa tillämpas. Skulle vi använt bil istället för färdtjänst så ska priset för resan motsvara bilkostnaden knutet till den statliga bilersättningen. Riksfärdtjänsten Mycket lite sägs i utredningen om riksfärdtjänsten. Det finns dock en hel del som borde åtgärdas. Exempelvis menar vi att också denna borde förses med en kvalitetsparagraf.
7 (7) Riksfärdtjänsten har på flera håll omgärdats med så mycket bestämmelser att den är i praktiken omöjlig att använda. Ett exempel på detta är att många synskadade på senare tid beviljas riksfärdtjänst i form av att få ha ledsagare med sig på tåg. Om man då inte har någon ledsagare att tillgå får man ofta svaret att det är inte någon skyldighet för huvudmannen för riksfärdtjänst att anskaffa en sådan. Man blir istället uppmanad att söka ledsagarservice via kommunen antingen enligt LSS eller enligt SoL. Detta är som vi ser det en orimlig ståndpunkt. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens mening att man för att utnyttja en insats (riksfärdtjänst) måste ansöka om en annan (ledsagarservice). Så som lagen är formulerad är riksfärdtjänst en kostnadsersättning för den som måste resa på ett dyrare sätt än övriga medborgare. Det finns dock så vitt vi vet ingen kommun som har organiserat det på detta sätt utan det är en verksamhet i stil med den vanliga färdtjänsten. Enligt vår mening borde man överväga att åter göra riksfärdtjänsten statlig eftersom det är en så liten verksamhet. Alternativt att man ser till att det också i praktiken blir den kostnadsersättning det är tänkt att vara. Inge-Britt Lundin Enhetschef