Näringsurlakningen under kontroll (RaHa) OBSERVATIONER 3 APRIL 2014 FÖRSÖK MED NYA ODLINGSMETODER BIDRAR TILL ATT UTVECKLA ODLINGEN SÅ ATT DEN BLIR MER HÅLLBAR MED TANKE PÅ MILJÖN OCH EKONOMISK LÖNSAMHET. FÖRSÖKEN OCH EGNA OBSERVATIONER GAV ODLARNA VÄRDEFULL INFORMATION OM ODLINGSMETODERNA UNDER FÖRHÅLLANDENA PÅ DEN EGNA GÅRDEN. UNDER OBSERVATIONSFÖRSÖKEN INOM RAHA-PRO- JEKTET GAV ODLING AV BOTTENGRÖDA, SOM PASSAR NÄSTAN ALLA GÅRDAR, DE BÄSTA ERFARENHETERNA. MED GRÖNGÖDS- LINGSVALLAR ÖKAR DET GRÖNA VÄXTTÄCKET PÅ ÅKRARNA OCH MARKSTRUKTUREN BLEV BÄTTRE. Erfarenheter från jordbrukarnas åkrar Under observationsförsöken inom RaHa-projektet testades odling av gröngödslingsvallar, bottengrödor, fånggrödor och markförbättringsämnen. Observationsförsöken genomfördes åren 2010 2013. Under försöken jämfördes den nya och den gamla odlingsmetoden. Åkern delades upp i två delar; på den ena delen fortsatte man odla på det gamla sättet och på den andra testades det nya odlingssättet. Försöken genomfördes på cirka 30 gårdar i olika delar av Nyland (karta 1). Under observationsförsöken presenterades åtgärder som förbättrar kvaliteten på åkermark samt grönt växttäcke. Försöken planerades i samarbete med de odlare på vars åkrar försöken genomfördes. Från försöksskiftena togs mark- och vegetationsprover, med hjälp av vilka åtgärdernas effekter bedömdes. Försök med botten- och fånggrödor Jordbrukarnas intresse för odling av bottengrödor ökade till följd av projektet. Många jordbrukare upplevde att odling av bottengrödor är en beaktansvärd odlingsmetod på den egna gården. Försök med botten- och fånggrödor genomfördes på 25 gårdar. Den mest populära bottengrödan var italienskt rajgräs som även gav de mest lovande resultaten. På försöksskiftena testades även engelskt rajgräs, timotej, ängssvingel och cikoria som bottengröda. Baljväxter som inkluderades i försöken var vitklöver, persisk klöver och rödklöver samt blandningar av gräs och baljväxter. Erfarenheter av fång- Bild 1: Fånggrödor minskar urlakningen av näringsämnen från åkrarna, skyddar åkerns yta mot erosion och förbättrar markstrukturen. Det italienska rajgräset utnyttjade de oanvända näringsämnena under det dåliga skördeåret samt den varma hösten och växte frodigt hösten 2011. Bild: Kari Koppelmäki.
grödor som ska sås efter skörden erhölls av oljerättika och bearbetningsrädisa. Syftet med fånggrödor som såtts som bottengröda är att vegetationen skall binda det gödselkväve som har blivit över från skördeväxten samt det kväve som frigörs från organiskt materialet i marken. Fånggrödorna ökar även andelen organiskt material i marken och förbättrar på så sätt markstrukturen. Det gröna växttäcket skyddar även åkerns yta mot erosion genom att förhindrar att markpartiklar sköljs bort. Fånggrödornas reducerande inverkan på risken för urlakning av kväve granskades med hjälp av markprover från försöksskiftena. Proverna togs efter skörden i slutet av vegetationsperioden och före sådden på våren. I markproverna analyserades mängderna ammonium- och nitratkväve i ytjorden (0 20 cm) och alven (20 50 cm). På en del av skiftena togs även vegetationsprov för att utreda mängden kväve i fånggrödan. Väderförhållandena under sommaren påverkar fånggrödornas tillväxt under hösten Under projekttiden varierade väderförhållandena under vegetationsperioderna. Sommaren 2010 var rekordvarm. I största delen av Nyland var vegetationsperioden dessutom torr och växtligheten led av vattenbrist. En del av bottengrödan grodde inte på grund av torkan. Efter skörden drog fånggrödan nytta ifall den varma vegetationsperioden fortsatte. Också vegetationsperioden 2011 var varmare än genomsnittet. Det rådde stor variation inom Nyland i fråga om nederbördsrikedomen. I en del av försöken orsakade torkan ännu en gång problem för bottengrödornas plantuppslag. Efter skörden fortsatte vegetationsperioden att vara varm och regnig, vilket tog sig uttryck i frodiga fånggrödevegetationer (bild 1). Snötäcket lade sig först i början av januari 2012. Vegetationsperioden 2012 var i sin tur regnig och sval. Skörden tröskades sent och hösten var också regnig. Fånggrödorna fick ont om växttid efter skörden och vegetationerna blev mer anspråkslösa än föregående höst. Det sista projektåret (2013) var mest gynnsamt för kulturväxterna. Vegetationsperioden var varm och regnmängden var lämplig i förhållande till växternas behov. Tidig sådd och nermyllning av fröna är vägen till framgång Tidig sådd och nermyllning av fröna gav bottengrödan ett jämnt plantuppslag och åtminstone en tillfredsställande vegetation på hösten. De bästa resultaten erhölls genom att bottengrödan såddes med såmaskin vid en separat såddomgång eller i samband med sådden av skördeväxten, till exempel med en höfrölåda. Bottengröda som såtts i samband med harvningen av ogräs gav också ett ganska bra resultat (bild 3). Bottengröda som såtts en god stund efter den egentliga skördeväxten grodde inte på en del av försöksskiftena under Karta 1: Observationsförsöken var jämnt utspridda över olika delar av Nyland.
Mineraalityppi Mineralkväve kg/ha kg/ha 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Ohra Korn+ + kyntö 8.11.2011 plöjning 8.11.2011 Ohra Korn+ + italianraiheinä italienskt 8.11.2011 rajgräs 8.11.2011 Härkäpapu Bondböna plöjd kynnös areal 26.10.2011 Härkäpapu+ Bondböna+ italianraiheinä italienskt 26.10.2011 rajgräs 26.10.2011 0-20 cm 20-50 cm Diagram 1: Bottengrödans inverkan på mängden (kg/ha) mineralkväve i marken. Italienskt rajgräs minskade mängden lösligt kväve i två observationsförsök enligt prover som togs hösten 2011. Mineralkväve Maan liukoisen kg/ha typen pitoisuus, kg/ha 30 25 20 15 10 5 0 8.9.2011 26.10.2011 4.5.2012 Härkäpapu Bondböna 0-20 cm Härkäpapu Bondböna 20-50cm Härkäpapu Bondböna+italienskt + italianraiheinä rajgräs 0-20 cm cm Härkäpapu Bondböna+italienskt + italianraiheinä rajgräs 20-50 cm cm den torra inledningen av sommaren åren 2010 och 2011. De små höfrönas plantuppslag är osäkert i synnerhet på lerjordar om fröna sås vid markytan. Det går inte att så med en småfrösåmaskin i blåsigt väder, eftersom vegetationen kan då gror ojämnt (bild 2). Italienskt rajgräs minskade effektivt riskenför kväveurlakning Italienskt rajgräs var den vanligaste bottengrödan i de försök som genomfördes inom RaHa-projektet. Italienskt rajgräs är förmånligt till frökostnaden och dessutom är den lättillgänglig. Rajgräs såddes som bottengröda i bondböna på tre olika ekologiska gårdar. Som kvävebindande växt producerar bondbönan kväve ur luften, det kan bli rikliga mängder kväve kvar i marken efter skörden. Det italienska rajgräset växte kraftigt efter skörden och minskade klart risken för urlakning av kväve (diagrammen 1 och 2). I de observationsförsök där en gräsväxt såddes som bottengröda var halten av lösligt kväve på 0 50 centimeters djup i marken som högst cirka 20 kg/ha mindre i slutet av vegetationsperioden än på jämförelseskiften utan bottengröda. Vegetationsprover togs från några försöksskiften i slutet av vegetationsperioden och torrsubstansen och kvävehalten i proverna mättes. Kvävehalten i bottengrödan påverkas av växtarten och förhållandena. Den minsta uppmätta torrsubstans skörden var cirka 600 kg/ha (engelskt rajgräs), medan den största var över 2 000 kg/ha (italienskt rajgräs). Mest kväve 54 kg/ha hade bundits enligt proverna i en vegetation av italienskt rajgräs som bottengröda i korn. Bild 2: Resultatet av bredsådd som utförts i blåsigt väder är ett ojämnt plantuppslag. Bild: Kari Koppelmäki. Diagram 2: Enligt proverna minskade italienskt rajgräs risken för urlakning av kväve. På våren hade växterna tillgång till nästan samma mängd kväve. På våren är en del av kvävet som det italienska rajgräset har samlat upp fortfarande bundet i det organiska materialet. På den del av skiftet som saknade bottengröda var urlakningen av kväve sannolikt större än på skiftet med italienskt rajgräs. Mineralkväve kg/ha 20 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0 ir+valoapila ir+vitklöver 10.9.2012 stubb sänki 10.9.2012 ir+valoapila ir+vitklöver 25.10.12 stubb sänki 25.10.12 0-20 cm 9,4 8,5 7,9 10,7 20-50 cm 9,5 9,5 6,7 7,4 Diagram 3: Bottengrödans inverkan på mängden lösligt kväve i marken. Vitklöver i blandningen av bottengröda ökade inte risken för urlakning av kvävet.
Försök med bottengröda fyra år i rad Mikko Mäkelä som är spannmålsbonde i Vichtis, deltog i RaHa-projektet genom att så bottengröda i vårsäden fyra år i rad. Utöver italienskt rajgräs ingick även vitklöver i bottengröda blandningen under det första försöksåret. Klövern uteslöts ur blandningen åren därpå, eftersom klöver antas öka kvävet i marken, inte minska det i enlighet med syftet med försöket. Syftet med att odla en bottengröda var förutom att binda kväve även att förhindra att markpartiklar sköljs bort från den lutande sluttningsåkern. Bottengrödan såddes med hjälp av en såmaskin några dagar efter skördeväxten varje år. Vegetationen av bottengröda slog ut väl, vilket ledde till en jämn växtlighet efter skörden. Mäkelä anser att bottengrödorna är till nytta eftersom de samlar upp det kväve som frigörs. Jag har märkt att bottengrödan inte växer särskilt bra om skörden är god. Under dåliga skördeår växer den bättre, eftersom huvudväxten har använt mindre näringsämnen. Därför skulle det här kunna vara en bra metod, en win-win -åtgärd: kvävet blir kvar i marken och markstrukturen förbättras. Å andra sidan är det svårt att mäta mängden bundet kväve eller värdet på markförbättringen, men jag tycker att bottengrödan är ett lågt pris för att förbättra markstrukturen, konstaterar Mäkelä. Mäkelä överraskades av att förändringen syns redan på kort sikt. Ytjordens struktur har förbättrats, eftersom bottengrödan har gjort gott för bearbetningsskiktet. Jag kör bara igenom det en gång med en fjäderharv och så är det bra med det, konstaterar Mäkelä. I framtidsplanerna ingår att expandera odlingen av bottengrödor till ett större område. Mikko Mäkelä var nöjd med försöken att odla bottengröda. Fotograf Jarkko Hovi.
Baljväxter som bottengröda ökar kväve i växtföljden De baljväxter som ingick i försöken var vitklöver och persisk klöver. Vitklöver användes även i blandningar tillsammans med gräsväxter. Att använda klöver upplevdes på vissa gårdar vara problematiskt med tanke på bekämpningen av ogräs. I ett försök dog den sådda vitklövern på våren p.g.a. ogräsbesprutning. Enligt proverna hade klövern knappt någon reducerande effekt på risken för urlakning av lösligt kväve, men risken ökade inte heller (diagram 3). Risken är större ju mer lösligt kväve det finns i marken sent på hösten. Växttäcke på vintern med hjälp avfånggrödor I en del av försöken bearbetades fånggrödorna inte på hösten, utan vegetationen lämnades kvar för att skydda åkerns yta fram till våren. När fleråriga växtarter används måste odlingen avslutas på våren, antingen kemiskt eller genom bearbetning, så att inte bottengrödorna blir ogräs för nästa skördeväxt. Italienskt rajgräs som var populärt under observationsförsöken är normalt en ettårig växt under de finländska förhållandena, eftersom den inte klarar av köldgrader under vintern. Om fånggrödan dör under vintern behövs ingen kemisk avslutning eller extra mekanisk bearbetning. Enligt jordbrukarnas observationer har det döda växtavfallet på åkerns yta ingen negativ inverkan på vårbearbetningen eller sådden. Då ingen bearbetning gjorts kan även ha en fördel när det gäller att bibehålla fukten under torra vårar. Enligt de markprover som tagits under observationsförsöken effektiverades sannolikt både klöverns kvävebindning och rajgräsets kväveuppsamling till följd av den förlängda vegetationsperioden om åkrarna inte plogades på hösten. I fråga om förebyggandet av erosion framhävdes fördelarna med ett växttäcke under vintern i synnerhet under långa och milda höstar. Enligt de observationer som gjordes under observationsförsöken var det lättare att bearbeta åkern efter en fånggröda än att bearbeta en stubbåker. Fånggrödans inverkan syntes tydligt i ett observationsförsök som gjordes i Esbo (bilderna 4 6), där bearbetningen av åkern sköts upp till våren. På hösten smulade det italienska rajgräset, som hade vuxit länge, sönder marken och efter vintern var marken klart porösare och torrare än stubbåkern. På en del av skiftet hade timotej såtts som bottengröda, dess tillväxt var mer anspråkslös än det italienska rajgräsets. Som flerårig växt torkar timotej upp marken redan tidigt på våren. Noggrannhet krävs i fråga om det italienska rajgräsets övervintring Normalt sett övervintrar italienskt rajgräs inte i Finland, vilket innebär att man inte behöver avsluta den kemiskt eller genom bearbetning på våren. Under vintrar med mycket snö kan det italienska rajgräset dock övervintra i skydd av snötäcket. Om det italienska rajgräset överlever vintern måste det avslutas omsorgsfullt på våren. Annars ökar risken för en stor skördeförlust till följd av den stora konkurrensen (bild 7). Risken för övervintring kan man minska genom att använda sorter med sämre övervintringsegenskaper. Dessutom måste man kontrollera huruvida gräset har övervintrat på våren och vara beredd att vidta nödvändiga åtgärder. Bild 3: Bottengrödan kan sås i samband med ogräsharvning. Bild: Kari Koppelmäki.
Bättre markstruktur Fånggrödan torkar ut marken långt in på hösten och de levande rötterna smular sönder jorden. Grönmassan som arbetas in i marken gör mikrobverksamheten i jorden livligare och främjar på så sätt uppkomsten av en mer hållbar smulstruktur. Enligt jordbrukarnas observationer var det lättare att bearbeta åkern på skiften där det växte en fånggröda. Under regniga höstar minskar fånggrödan risken för markpackning i samband med skörde- och bearbetningsarbetena. Med hjälp av växter med djupgående rötter kan man minska de nackdelar som markpackning av jorden medför. På en gård prövade man huruvida cikoria med djupgående rötter lämpar sig som bottengröda utifrån erfarenheter från Danmark. Cikorian såddes som bottengröda i vårvete och havre våren 2012. Vegetationsperioden var sval och dessutom led cikorian av vätan på åkern. Trots de ogynnsamma förhållandena gjorde cikorian en stark pålrot som sträckte sig nedanför plöjningsskiktet (bild 8). Bild 4: På den vänstra sidan av skiftet såddes italienskt rajgräs och på den högra sidan timotej som bottengröda i bondböna våren 2012. Mitt på av skiftet lämnades ett såmaskin brett område fritt från bottengröda. Bilden är från oktober 2012. Bild: Kari Koppelmäki. Fånggrödor som sås efter skördenbehöver värme I Sverige, Danmark och andra länder med längre vegetationsperiod sås fånggrödan ofta först efter att skördeväxten har tröskats. Då använder man växter som har långa rötter och börjar växa snabbt, till exempel oljerättika. Under goda växtförhållanden kan dessa växter ta upp stora mängder kväve ur marken. För att förbättra markstrukturen har man även förädlat sorter med mycket djupgående rötter vars syfte är att förebygga markpackningsskador. Odlingserfarenheterna av oljerättika eller senap som fånggröda är ringa. Enligt erfarenheterna från projektet är det osäkert om den värmesumma som behövs för att åstadkomma en skälig vegetation kan uppnås om oljerättikan sås efter skörden (bild 9). Fånggrödor som ska sås efter skörden passar bäst efter tidiga grönsaker. Jordbrukarna har varit skeptiska för att använda oljerättika som fånggröda om de har korsblommiga växter i sin växtföljd. Oljerättikan har som korsblommig växt misstänkts medföra en förhöjd risk för ökad klumprotssjuka i marken. Frågan utreddes i ett experiment som utfördes av MTT, där man testade oljerättika i mark som var starkt infekterad av klumprotssjuka. Utifrån resultaten kan man konstatera att oljerättikan, tvärtemot vad man förväntade sig, minskade mängden klumprotssjuka i marken. Detta bygger på att oljerättikans rotutsöndringar sporrar klumprotssjukans varaktiga sporer att gro i marken, men eftersom de inte kan sprida smittan till oljerättikan dör de. Bild 5: Jordklumpar som följande vår (2013) grävts fram på det skifte som syns på bild 8. Från vänster till höger: timotej, stubb, italienskt rajgräs. Bild: Kari Koppelmäki. Bild 6: Samma jordklumpar som på bild 9 efter en lätt söndersmulning. Bild: Kari Koppelmäki. Ekonomisk inverkan En fånggrödas kväveinverkan på nästa växt kan vara antingen positiv eller negativ, beroende på om man använder baljväxter eller gräs. En frodig klövervegetation som har såtts som bottengröda kan på hösten innehålla 100 kg kväve per hektar, men variationen är stor. Som mest kan nästa års kvävegöds- Bild 7: Italienskt rajgräs som har övervintrat växer kraftigt gör att vårsäden blir bottengröda om den inte bekämpas ordentligt. Bild: Kari Koppelmäki.
Bild 8: Cikorians långa pålrot hösten 2013. Bild: Anna Liljeström. Bild 9: Bearbetningsrädisa som enligt reklamen skall ha mycket långa rötter, såddes den första veckan i september efter att vårvetet tröskats. Bild: Kari Koppelmäki.
ling minskas med 60 kg/ha, men vanligast är en minskning på 20 kg/ha. Om det blir lättare att bearbeta jorden kan också medföra en liten besparing. Bottengrödan tävlar med skördeväxten om näringsämnena och vattnet i synnerhet när gräs används som bottengröda. Skörden kan då enligt undersökningar minska med 200 kg/ha, trots att mängden frön är måttlig. När gräsväxter med hög kol/kväve-kvot arbetas in i marken kan effekten av förgrödan vara negativ, eftersom mikroberna behöver kväve för att bryta ner det organiska materialet. Å andra sidan visar forskningen att den förbättring i markstrukturen som regelbunden odling av en bottengröda medför kan öka skörden i större utsträckning än den minskar till följd av konkurrensen. Dessutom förbättrar förebyggandet av markpackningar på lång sikt upptaget av näringsämnen och ökar skördarna. Försök med gröngödslingsvallar Odling av gröngödslingsvallar har blivit vanligare på växtodlingsgårdar under de senaste åren. Sporren har varit det stöd som betalas ut för naturvårdsåkrar och prishöjningen på gödslingsmedel i kombination med det låga pris som erhålls för produkterna. Problem med markstrukturen har bidragit till att gröngödslingsvallar har blivit vanligare. Utnyttjande av gröngödslingsvallar inom växtföljden testades på fyra olika gårdar. Syftet med vallarna var att förbättra markens kulturtillstånd, minska trycket från växtsjukdomar, utöka det gröna växttäcket och skapa mångsidighet i växtföljden. Samtidigt strävade man efter att minska behovet av gödslingsmedel med hjälp av gröngödslingsvallarnas goda inverkan som förgröda. På gröngödslingsvallarna odlades blandningar av rödklöver och timotej (bild 11). En del av blandningarna innehöll även ängssvingel. Flera odlare inom projektet hade även erfarenhet av blålusern i gröngödslingsvallarna. Markstrukturen förbättras Enligt de observationer som har gjorts på försöksskiftena och projektgårdarnas övriga åkrar kan markstrukturen förbättras med hjälp av gröngödslingsvallar. Enligt de gropobservationer som gjordes för att testa kvaliteten på åkerjorden smulade vallarna sönder jorden och de fleråriga växternas rötter bredde ut sig betydligt mer än vårsäd. Växter med djupgåendea rötter växer nedanför plöjningsskiktet och minskar på så sätt packningsskador. Blålusern (bild 12) ansågs vara ett gott alternativ med tanke på markstrukturen, men dess övervintring upplevdes som problematisk. I ett av observationsförsöken kombinerades odling av gröngödslingsvallar med alvluckring. I försöket alvluckrades första årets gröngödslingsvall (bild 10). Alvluckringen genomfördes i juli det första vallåret. Gröngödslingsvallen avslutades det andra året och råg såddes på skiftet. Syftet med alvluckringen var att avlägsna packningarna i marken och i kombination med gröngödslingsvallen utöka matjordsskiktet. Med hjälp av alvluckringen blev det lättare för gröngödslingsvallen att låta det täta rotsystemet växa djupare ner i marken och på så sätt förbättra markstrukturen. Bild 10: Gröngödslingsvallen plogades till cirka 25 centimeters djup. Bild: Kari Koppelmäki.
Vallarna ska avslutas med eftertanke Gröngödslingsvallarna har bundit en stor mängd kväve. Urlakningsrisken kan minskas genom att man efter gröngödslingsvallen sår höstråg eller en höstoljeväxt som binder det kväve som frigörs från gröngödslingsvallen. Enligt observationerna avslutade merparten av jordbrukarna som använde gröngödslingsvallar vegetationen på hösten genom att plöja. Gröngödslingsvallarnas gödslingseffekt kunde inte mätas på ett tillförlitligt sätt utifrån observationsförsöken. Enligt jordbrukarnas erfarenheter upplevdes stora variationer i gröngödslingsvallarnas gödslingseffekt mellan olika gårdar. En del av jordbrukarna minskar kvävegödslingen rejält efter en gröngödslingsvall och upplever att de har stor gödslingsnytta av den. Andra reducerar inte kvävegödslingen nämnvärt, men förväntar sig en större skörd eller en högre proteinhalt för nästa växt. I ett observationsförsök som gjordes i Nurmijärvi uppgick skörden av vårvete efter en gröngödslingsvall enligt skördeproverna till över 4 000 kg/ha också på den provruta där ingen konstgödsel tillsattes. Gröngödslingsvallar är en satsning på framtiden Genom odling av fleråriga gröngödslingsvallar förbättras åkerns produktivitet på lång sikt. Fördelarna syns åren efter att vallen har avslutats genom att åkern blir mer odlingsbar. Vid bedömning av hur ekonomiska odlingsmetoderna är måste man beakta också de långsiktiga effekterna. Vid odling av gröngödslingsvallar är andelen växter som kan säljas lägre, men samtidigt minskar produktionsinsatserna och arbetstiden. Odlarna har observerat att behovet av att bekämpa växtsjukdomar har minskat till följd av att växtföljden utökats. Gröngödslingsvallar är ett lönsamt alternativ i synnerhet på odlingsskiften med låg produktivitet. Bild 11: Blålusern producerar en djup pålrot. Bild: Markus Gustafsson. Bild 12: Rödklöverns rotsystem. Bild: Markus Gustafsson. Försök med markförbättringsämnen Många jordbrukare upplever att problemen med markstrukturen har ökat. Att markstrukturen har försämrats misstänks vara en orsak till att skördarna inte längre har ökat under de senaste åren. Vallodlingen har minskat medan odlingen av ettåriga växter har ökat. Samtidigt har man nästan helt slutat sprida ut kreatursgödsel på dessa åkrar. Markstrukturen måste vara god för att det ska vara lönsamt att odla på lerjordar. Tunga maskiner, bearbetning av jorden och fuktiga förhållanden försämrar markens smulstruktur. Om åkern saknar växttäcke i slutet av vegetationsperioden blir marken utsatt för erosion och urlakning av näringsämnen. Under de senaste åren har det kommit ut organiska jordförbättringsämnen på marknaden, med hjälp av vilka man på en enda gång kan tillsätta stora mängder organiskt material i åkern.
Bild 13: Spridning av biokol var dammigt och krävde att vädret vid spridningstidpunkten var vindstilla. Bild: Jaakko Hovi. Med hjälp av träfiber mer organiskt material Träfiberslam uppstår som en biprodukt inom pappersindustrin. Träfiber innehåller få näringsämnen men rikliga mängder organisk substans som bryts ned långsamt. I åkermark förbättrar fibern förhållanden för mikroberna, bibehåller fuktigheten och ökar den biologiska aktiviteten i marken. Mikroberna använder den energi de får från kvävet till att bryta ned den kolhaltiga träfibern. Därför kan urlakningen av kväve minska då man sprider ut träfiber på åkern under hösten. Inom RaHa-projektet erhölls träfibern från SAPPI Kirkiniemis fabriker i Lojo. Fibern spriddes ut i en mängd av 20 50 t/ ha på fem olika försöksskiften i Ingå, Karislojo, Vichtis och Hyvinge. Spridningen utfördes med en maskin som är avsedd för spridning av torrgödsel. Träfibern spreds ut på antingen en stubb av spannmål eller en gröngödslingsvall, varefter skiftet bearbetades. Träfiberns effekter undersöktes med hjälp av jordprover från skiftena. I en del av proverna hade träfibern minskat mängden lösligt kväve i marken, vilket sannolikt förklaras av träfiberns höga kol/kväve-kvot. På försöksskiftena togs även prover som analyserades för att reda ut träfibertillsatsens inverkan på markens kolhalt och smulstrukturens hållbarhet. Kolhalten på spridningsobjektena hade inte fastställts innan försöken inleddes, varför fiberbehandlingens inverkan på kolhalten i marken inte har kunnat bedömas. Bearbetningen efter spridningen har också kunnat medföra att träfibern har blandats ojämnt i bearbetningsskiktet. Detta har kunnat bidra till att man i proverna av ytjorden inte observerade någon inverkan av träfibern på smulstrukturen eller förändringarna i kolhalten. Eftersom ursprungsinformation om försöksjordarna saknas, kan träfibern inte sägas ha ökat eller minskat försöksmarkernas erosionskänslighet. Tecken på fiberns funktion observerades dock hos ett objekt, där träfibertillsatsens inverkan på kolhalten i den behandlade rutan vid jämförelse med kontrollrutan var densamma som träfibertillsatsens kalkylmässiga inverkan på kolhalten i bearbetningsskiktet. Träfibertillsatsen borde även vara mycket större (cirka 150 200 t/ha) för att effekten ska framträda. Biokol som jordförbättringsämne RaHa-projektet genomförde i samarbete med Helsingfors universitet ett spridningsförsök i åkerskala med biokol i Hyvinge våren 2010. Biokol är kol som tillverkats genom upphettning av organiskt material med ingen eller liten tillförsel av syre. Biokol tål nedbrytningen av mikrober bättre än normalt organiskt material i marken och bevaras i marken mycket
länge. Kol som tillsatts i jordmånen har en mycket porös struktur och erbjuder därmed ett gott växtunderlag för mikroberna i jordmånen. Ökad mikrobväxtlighet främjar uppkomsten av markens smulstruktur. Kolet absorberar även vatten samt vattenlösliga näringsämnen och minskar därmed urlakningen av näringsämnen. I försöket spreds biokol som tillverkats av granflis (bild 13) ut på ett försöksskifte i en mängd som motsvarar 10 t/ ha. Efter att biokolet spritts ut bearbetades marken, varefter rybs såddes på skiftet. På grund av den torra vegetationsperioden misslyckades rybsvegetationen och skörden blev liten. Skörden från skiftet med biokol var dock klart större (460 kg/ ha) än skörden från jämförelseskiftet (310 kg/ha). Skördarna mättes med en skördetröska för försöksrutor. Nästa år odlades korn på skiftet. Vegetationsperioden var mycket torr, och kornet led av bristen på vatten. På skiftet med biokol var skörden precis som året innan klart större (2 180 kg/ha) än skörden på jämförelseskiftet (1 540 kg/ha). Skörden bedömdes genom att man på båda skiftena klippte av axen på ett två kvadratmeter stort område, varefter kornen tröskades med en provskördetröska. Bättre smulstruktur med strukturkalk Ett spridningsförsök med strukturkalk genomfördes inom RaHa-projektet i samarbete med Tyynelän maanparannus Oy. Enligt undersökningar kan strukturkalk förbättra markens smulstruktur i lerjordar samt bättre än vanlig kalk minska urlakningen av fosfor från åkern. Kalken som Tyynelän maanparannus levererar är en biprodukt från den kemiska massaindustrin och består huvudsakligen av finfördelad släckt kalk, dvs. kalciumhydroxid. Den totala neutraliseringsförmågan hos den strukturkalk som användes i försöket är 39 procent och den snabbverkande neutraliseringsförmågan 31 procent. Strukturkalk verkar snabbare och effektivare än kalkstenspulver (Ca- Co3). Fosfor binder sig i sin tur till kalcium och kan lättare användas av växterna än om forsforn binder sig till aluminium eller järn. Strukturkalk (bild 14) spreds ut på fyra försöksrutor på Tjusterby Gård i en mängd av noll, fem, tio eller femton ton per hektar. Efter att kalken hade spritts ut arbetades den omedelbart in i åkern med en kultivator. Kalkens inverkan på markens smulstruktur och egenskaper följs upp med hjälp av jordprover som tas våren 2014. Bild 14: Strukturkalk spriddes ut under goda förhållanden hösten 2013. Bild: Linda Röman.
Observationsförsöken till nytta för jordbrukaren Experiment med nya odlingsmetoder utvecklar odlarens yrkesskicklighet. Genom att experimenterna med nya odlingsmetoder på de egna åkrarna och jämföra dem med den gamla praxisen får odlaren praktisk information tillämpad på förhållandena på den egna gården. Risken för urlakning av näringsämnen ökar i framtiden till följd av klimatförändringen. I försöken inom RaHa-projektet följde man med användningen av markförbättringsämnen och odlingsmetoder som ökar det gröna växttäcket. Ett grönt växttäcke ökar upptaget av näringsämnen ur marken under vegetationsperioden och minskar därmed risken för urlakning av kväve. Samtidigt skyddar den levande vegetationen åkerns yta mot erosion och det rikliga rotsystemet förbättrar markstrukturen. Att näringsämnena blir kvar i åkern och kan användas av kulturväxterna är en fördel för både jordbrukaren och miljön. Mer infomation: Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland Text: Kari Koppelmäki, NTM-centralen i Nyland och Hannu Känkänen, MTT www.miljo.fi/raha