Ängsmark Vinterfoder I och med att fimbulvintern kom med sin kyla århundradena omkring Kristi födelse, kunde det inte växa under vinterhalvåret. Den dåtida bonden måste då dela in all mark i inägomark och utmark. Dessa skiljdes alltid åt av en hägnad. Det brukade vara en trägärdesgård. I inägomarken ingick åker och äng. Ängen gav vinterfoder. Utmarken var betesmark sommarfoder. I ängen fick djuren inte beta förrän efter skörd. Jordebokskarta i 1-säde Var marken torr kallades ängen hårdvallsäng. Där växte lövträd i klungor Det var träd som kunde brukas till lövtäkt. Där kunde också växa träd som gav bär eller frukter. Ängsmarker kunde vara olika på grund av berggrund, jordmån och fuktighet. Marken som skulle bli äng röjdes från granar och enbuskar. Ett talesätt löd: En gran i en äng är som en lus i en säng! Lövträden glesades ut, så att de stod fritt eller i små klungor. Var skogen tät, måste man börja med att svedja. I svedjorna sådde man råg och rovor. På så sätt kunde man få fin gräsväxt. Det kunde dröja några år innan det växte upp lövträd och hasselbuskar. Lind, ask, alm, björk, sälg och rönn var bäst till lövtäkt hamling. Lönnar var däremot mindre lämpliga. Lönnlövet var enligt ett gammalt talesätt: brett för ögat och tunt för tann. Lönnar passade bättre till brandträd, för att hindra eldfängda flagor att flyga från byggnad till byggnad. Hårdvallsäng
Lövtäkt Där djur betar fritt, betar de av löven så högt de når. Det var därför naturligt att skära kvistar av träden till vinterfoder. Ängens lövträd hamlades i augusti när de innehöll mest näring. Det gjordes med tre till fem års mellanrum. De hamlade kvistarna torkades och förvarades i lador som vinterfoder. Särskilt får och getter var förtjusta i torkat löv. De avätna kvistarna eldade man upp. Genom beskärningen skuggade trädens kronor marken mindre och därmed blev det en kraftigare gräsväxt. I och med att trädkronorna minskades, blev rötterna för utbredda i förhållande till kronan och de döda rötterna gav näring till jorden. I de öppna ytorna mellan trädklungorna växte olika sorters gräs och många örter. En del av örterna användes som läkeväxter. Äng i genomskärning Ängen slogs i mitten av juli. Växterna visade när det var dags att börja slå. Det var när höskallrans frökapslar var mogna och när slåttergubbens sidoblommor - drängar - började blomma. Man slog med liar som hade passande längd. Höet räfsades ihop och torkades innan det bärgades och lades i lador. Under vintern fodrade man djuren med detta hö.
Nötabuskar I ängen växte det också hasselbuskar nötabuskar och även en del bärbuskar. Nötabuskarna gav nötter till folk under vintern. Nötterna var feta och näringsrika. Det behövdes under vinter och vår när svälten hotade. En rest av detta har vi kvar i sedvänjan att knäcka nötter till jul. Numera tar nog nötkråkor fler nötter än vi människor. För att nötabuskarna ska ge god skörd, bör man föryngra dem ungefär vart 9:e år. Man kan hugga ner var nionde buske varje år eller istället i ett visst väderstreck skära ner en niondel av varje buske varje år. På så sätt kan man få buskarna att vandra i ängen. Det hade förr den fördelen att den näring som löven gav marken spriddes och gödde hela ängen på sikt. Nötter ingår inte i allemansrätten. Var man på svältgränsen, fick man ändå gå in i grannens äng och ta nötter. Man fick inte ta mer än vad som rymdes i en tumvante eller i en hatt - upp till svettremmen. Sederna kunde vara olika i olika socknar. Även om nötabuskar numera inte är nödvändiga för människors överlevnad, så är riktigt gamla nötabuskar nödvändiga för vissa sällsynta lavar och svampar, som berikar den biologiska mångfalden. Sidvallsängar låg lägre och översilades av vatten varje år, vanligtvis i snösmältningen. Smältvattnet kunde föra med sig näring som gödde marken. Man slog också mader och kärr. I fuktig mark växte inte så många träd, men däremot gräs av olika slag samt starr o.s.v. Det kunde vara så fuktigt i ängen att det inte gick att forsla hem höet under sommaren. Då kunde man bygga en ängslada där. En ängslada kunde kallas hölàa, ängalàa, màlàa eller liknande. När vintern kom och vattnet frös, kunde man hämta höet med släde. För säkerhets skull trampade man ner stråna i den tänkta färdvägen, så att det kunde bli blankis där. Is mellan vasstrån är svag och håller inte för häst och släde. Jordebokskarta över sidvallsäng (närmast ån)
Höet i ladan sjönk ihop till halva höjden under vintern. Hade man ängslador behövde man inte ha så stor plats för hö hemma. Vid beräkning av hö skilde man noga mellan sommarlass och vinterlass. På 1600-talets jordebokskartor uppgavs alltid hur många (sommar-)lass hö en äng gav inte hur stor den var. Eng om höö 13 lass Notarum explicatio = tecknens uttydning Efterbete I senare delen av augusti, när allt var skördat i ängen, släpptes djuren in för att beta. Inget fick förfaras. De ogödslade och efterbetade ängarna är de artrikaste marker som finns här i Sverige. Djurens trampande gynnar kattfot, blåsuga, solvända, jungfrulin och andra örter. Dessutom trivs många fåglar i betade ängar Fagning Om våren, i april - maj, när snön hade smält och vitsipporna blommade, städade man ängen. Man samlade ihop nedfallna grenar och kvistar i högar så att de inte skulle vara i vägen för lien vid slåttern. Helst skulle man också kratta bort gamla löv, så att årets växtlighet kunde växa upp obehindrat. Man samlade gärna högarna intill en ek eller något annat träd som det inte växte så bra under och som det inte var någon nackdel att barken blev skadad på.
Ängsrösen Lien fördes nära marken. För att undvika att man slog lien i stenar, röjde man bort de stenar som man kunde plocka bort. På så sätt bildades ängsrösen. De lades som andra röjningsrösen, om möjligt där de inte täckte användbar mark. De bestod mest av mindre plocksten. Det var barnens uppgift att plocka sten. Ängsgrönt på kartorna På äldre kartor har ängsmarken grön färg undantagsvis har den ingen färg alls. Äng blir åker Uppodling När åkermark utvidgades, gjorde man det av ängsmark. Man odlade upp allt som var möjligt att bearbeta. Resten förblev äng. Allt eftersom redskapen förbättrades, odlade man upp alltmer av den ängsmark som man tidigare inte rådde på. Undantagsvis gjordes åker till äng. Det var om någon åker blev så utsugen på näring att den gav för lite i utbyte mot utsädet. I Jönköpings län har man i enstaka fall inte gett upp odlingen förrän åkern givit 11 2:e kornet. Det högsta brukar vara 6:e kornet. En åker som bara gav tre korn för två sådda, var det inte lönt att odla. Den behövde vila och samla näring läggas i linda och brukas som äng tills vidare. Karta med åker i linda Genom nyodling blev åkerholmarna allt mindre. Längs åkerkanterna utvidgade man också åkern så mycket man kunde. Ängsmarken trängdes undan och den finns nästan bara kvar på åkerholmarna. Där trivs fåglar, däggdjur och insekter. Åkerholmarna, som dessvärre brukar växa igen, får numera på sätt och vis ersätta de renar och bryn som i dag antingen är uppodlade, ingenväxta eller planterade.
Betesmark gjordes till ängsmark Allt eftersom man utvidgade åkern på ängens bekostnad, behövde man utöka ängen på utmarkens bekostnad. Hägnaderna måste följa med och skilja inägomarken från utmarken, där djuren betade. När man gjorde äng av betesmark, tog man ner den eller de kogranar som betesdjuren hade haft som skydd mot sol och regn. På sikt tog man också ner enbuskarna. Fanns det för få lövträd som var hamlingsbara, måste man spara skott eller till och med plantera sådana. Det gällde också hasselbuskarna. När lövträdens stammar blivit tjocka som underarmen på en vuxen karl, var det dags att kapa av trädtopparna och glesa ut grenarna. På så sätt fick man bra beskärningsställen på grenarna för kommande år. Särhägnade ängar Nyhamling Det fanns inte bara äng och åker inom gärdena. Det fanns också särskilt hägnade ängar särhägnade ängar - som endast bestod av äng. I Småland förekom det att en äng inte bara var omgiven av en hägnad, utan att den också var uppdelad med hägnader. K. A. Gustawsson skrev om detta år 1976, att det fanns så kallade horvesängar som ömsom brukades som äng och ömsom som hage. Förmodligen var det så att man inkräktat så mycket på utmarken, att betet inte räckte till. Då kunde man släppa in djuren i en mindre del av en äng. Här valde man uppenbart mellan vinter- och sommarfoder. Allt eftersom tiden gick, hade man gjort äng av så stor del av utmarken att sommarbetet inte längre räckte. Det var en av anledningarna till att laga skiftet genomfördes. Karta med en stor särhägnad äng I stort sett varade ängsbruket mellan år 500 e. Kr. och laga skiftet. Det började i Skåne år 1827 och var inte klart i hela landet förrän in på 1900-talet. I Småland dröjde sig ängsbruket kvar ganska länge här och var.
Vallar ersätter ängarna I handlingarna till laga skiftet kan man se hur man bedömer vilken mark som är uppodlingsbar och vilken som inte är det. Den som var uppodlingsbar kallades inrösningsjord och den icke uppodlingsbara kallades avrösningsjord. Inrösningsjorden taxerades högre. När man odlade upp så mycket man kunde av ängen, måste man få vinterfoder på annat sätt. Man hade lagt märke till att klöver kunde göda marken. Klöver är en baljväxt som tar upp kväve ur luften. Genom att man införde cirkulationsjordbruk med en omloppstid av sju år, gjorde man åkermark till både betesmark som motsvarade hagar och skog och fodermark, som motsvarade ängen. På varje åker odlade man säd i tre år. I säden sådde man klöver och timotej och hade vall i tre år. Vart sjunde år låg en av åkrarna i träda. Ett par av vallarna skördades som hö till vinterfoder och ersatte ängen. Därefter betades den och ersatte utmarken tillsammans med en av vallarna som bara betades. Text och teckningar: Astrid Eriksson Kulturvetare 036-39 50 31 astrid.eriksson@f.lst.se