Gulldens hög i Husby-Långhundra

Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 6 Gulldens hög i Husby-Långhundra Birgit Arrhenius & Gunilla Eriksson med bidrag av Thomas Bartholin, Liselotte Bergström, Karin Calissendorff, Helena Fennö, Henry y Freij, Ann-Marie Hansson, Lars G. Henricson, Sven Isaksson, Rita Larje & Urve Miller

Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 6: Gulldens hög i Husby-Långhundra av Birgit Arrhenius & Gunilla Eriksson med bidrag av Thomas Bartholin, Liselotte Bergström, Karin Calissendorff, Helena Fennö, Henry Freij, Ann-Marie Hansson, Lars G. Henricson, Sven Isaksson, Rita Larje & Urve Miller Omslagsillustration: Lars G. Henricson Hela rapporten finns tillgänglig i fulltext (pdf) på Arkeologiska forskningslaboratoriets webbplats: www.arklab.su.se under fliken Publikationer. Den kan även beställas på CD från: Arkeologiska forskningslaboratoriet Stockholms universitet 106 91 Stockholm tel 08-16 20 00 Arkeologiska forskningslaboratoriet och respektive författare 2006 issn 1653-2910

Förord Den rapport som här föreligger gäller de utgrävningar som utfördes vid Gullhögen i Husby- Långhundra från 1988 till 1993. Utgrävningarna var en del av undervisningen i laborativ fältarkeologi och extra medel för undersökningarna beviljades av Berit Wallenbergs Stiftelse. Utgrävningarna har delrapporterats tidigare, men här föreligger den kompletta redovisningen av fältarbetena och deras resultat. Att slutredovisningen dröjt så länge har flera skäl. Dels var utgrävningarna komplicerade och de kompletterades med många naturvetenskapliga analyser som tog tid att utföra. Medel för bl.a. Thomas Bartholins dendroanalys av kolet i koldikena har beviljats av dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Men skälet för dröjsmålet har också att göra med att jag direkt efter Gullhögens avslutande startade ett nytt projekt, nämligen utgrävningarna vid Vendel, som sedermera kom att vara en viktig del av det av Riksbanksfondens särskilda kulturdonation understödda SIV-projektet (Svealand i vendel- och vikingatid). Tyvärr kom SIV-projektet att ta så mycket tid att slutrapporteringen av Gullhögen kom att åsidosättas. Samtidigt har dock materialet varit tillgängligt för intresserade forskare och därför torde dröjsmålet inte orsakat större men. Till Gullhögen finns ett mycket stort dokumentationsmaterial och det blev nödvändigt att inför slutrapporteringen göra en ganska kraftig sållning av detta material. Delvis berodde det rika dokumentationsmaterialet på att utgrävningarna var ett led i undervisningen i laborativ fältarkeologi och att därför varje grupp gjorde egna profiler och planritningar. Men ett problem var också att det dröjde innan vi i fält till fullo förstod högens konstruktion med koldiken och de underliggande gravarna A och B. Renritningen av de stora huvudprofilerna har utförts av Bo Zachrisson som också ritat planen av röset efter lodfotona. Digitalisering av fältplanerna har utförts av Gunilla Eriksson och småprofilerna har digitaliserats av Öjvind Karlsson och Kjell Persson. Fältfotona är om inte annat anges tagna av Lars Henricson, som också illustrerat omslaget. Gunilla Eriksson, har genom att hon själv deltog i utgrävningens slutstadium varit till ovärderlig hjälp för att leta fram lämpliga fältfoton och fältritningar och i övrigt granska texten. Hon har också fotograferat alla föremålen, kalibrerat 14 C- dateringarna och bearbetat texten för tryckning. Kista i oktober 2003 Birgit Arrhenius

Innehåll Gullhögen vid Husby-Långhundra av Birgit Arrhenius... 3 Högens belägenhet... 3 Orsaken till utgrävningen... 3 Tiden för utgrävningen och deltagare... 3 Uppmätning och yttre besiktning av högen... 4 Utgrävningens förlopp... 4 Högens och gravarnas konstruktion... 6 Koldikenas morfologi... 8 Koldikena och mittrösets koltäckning datering och relation till gravläggningarna... 8 Gravgåvor... 9 Gravarnas datering... 12 Sammanfattning... 12 Referenser... 14 Tabell... 16 Figurer... 17 Fyndfoton... 39 Huvudprofil 1 2... 49 Översikt över profiler... 51 Fyndlista... 53 Bilaga 1 Trækulsanalyser fra Gullhögen rapport av Thomas Bartholin... 59 Bilaga 2 PM avseende undersökning av fytoliter ur jordprover tagna i Gullhögen av Liselotte Bergström... 67 Bilaga 3 Namnet Gullhögen av Karin Calissendorff... 69 Bilaga 4 Konserveringsrappor veringsrapport av Helena Fennö... 71 Bilaga 5 Rapport t om fossila växtrester funna i Gullhögen av Ann-Marie Hansson 73 Inledning... 73 Resultat... 73 Diskussion... 74 Referenser... 75 Bilaga 6 En cirkusbägare samt ytterligare två glas, möjligen härrörande från grup- pen Schlangenfädenglas av Lars G. Henricson... 81 Bilaga 7 Osteologisk analys av benmaterialet från Gullhögen av Rita Larje... 83 Gravarna från äldre järnålder... 83 Brandgrav A... 83 Brandgrav B... 84 A B, F 135... 85 Graven från vikingatid... 85 Keramikkärl I, F 174... 85 Keramikkärl II, F 195... 85 Keramikkärl III, F 201... 87 Referenser... 87 Bilaga 8 Studies of soil samples from Gullhögen, compared with top soils and sediment strata from surrounding areas av Urve Miller... 101 Bilaga 9 Rapport t avseende arkeologisk undersök- ning av stensättningen grav 3 av Sven Isaksson & Birgit Arrhenius. 107 Inledning... 107 Undersökningens genomförande... 107 Undersökningens resultat... 107 Fyndhistorik... 108 Gravgåvor... 108 Referenser... 109 Tekniska och administrativa uppgifter... 109 Figurer... 110 Fyndlista... 114 Bilaga 10 Osteologisk analys av benmaterialet från grav 3 av Rita Larje... 117 Brända ben av människa... 117 Obrända djurben... 117 Fragmenteringsgrad... 118 Fragmentstorlek... 118 Referenser... 118 Figur, tabeller och appendix... 119

Gullhögen vid Husby-Långhundra Birgit Arrhenius Högens belägenhet Gullhögen är belägen på Vackerberga gård, Husby-Långhundra sn, Uppland (ekonomiska kartan, Uppsala 11I 5f, Lockstaholm). Den omnämns såsom Gulldenshögen på Wackerberga ägor, dels i Rannsakningar efter antikviteter (Olsson, Stahre & Ståhle 1960, s. 61), dels i Dybecks Runa (Dybeck 1848, s. 15). Gullhögen ligger längst i norr på ett mindre gravfält, Raä 30 (fig. 1). Gravfältet består förutom av storhögen av åtta runda stensättningar och en kvadratisk stensättning. För att bättre förstå konstruktionen av den äldsta graven i Gullhögen, undersöktes en motsvarande stensättning, grav 3, i samband med återställandet av Gullhögen (Isaksson & Arrhenius, bilaga 9). Gravfältet utgör den norra delen av en moränkulle som i norr har berg i dagen. Åt sydöst är moränkullen genomskuren av en dalsänka på vars östra sida ligger gravfält Raä 27, bestående av nio runda stensättningar och en rektangulär samt ytterligare åt sydväst gravfältet Raä 25, bestående av sju runda stensättningar. Ytterligare ett gravfält, Raä 28, ligger på ett moränimpediment omedelbart norr om Gullhögen. Det skall enligt inventeringen bestå av 14 stensättningar och en mindre hög. De här beskrivna fyra gravfälten är sannolikt sammanhörande med en och samma bebyggelse. Att de placerats på skilda impediment beror på terrängens utformning med moränsansamlingar intill mindre bergknallar och däremellan dalformiga försänkningar. Slutligen bör två terrassanläggningar belägna söder om Gullhögen och de andra gravfälten omedelbart intill sluttningen ner mot Storån omnämnas. Terrasserna är närmast fyrkantiga uppbyggda med en stenskoning. Den östra terrassen 20 20 m hade i sydvästra hörnet en kraftig fosfatansamling som tyder på att här legat ett spisröse, dvs terrassen kan ha tillhört ett medeltida eller senvikingtida hus. Den andra terrassen som var något större, ca 25 25m, gav inga förhöjda fosfatvärden (jfr Wallin 1994, som redovisar fosfatkarteringen av hela området) och kan ha varit ett förrådshus (lada el. dyl.). Nedanför terrasserna sluttar området ned mot Storån. Borrningar gjordes 1988 av kvartärgeologerna under ledning av prof. Urve Miller (Miller, bilaga 8). Dessa visade att här fanns kulturlagerrester. På andra sidan Storån finns en runristning inristad i fast häll (Runverket nr U 497). Ån har sannolikt här haft ett vadställe som på vikingatiden, enligt runristningen försågs med en bro. Ytterligare en runsten (Runverket nr U 496, jfr Calissendorff, bilaga 3) som tillhört samma väg står nu tvärs över på åkern invid gravfält 25. Stenen är nu kraftigt skadad. På samma sida som runhällen och nära intill denna ligger en stenlagd torpgrund, enligt uppgifter rester av ett soldattorp. Orsaken till utgrävningen Sedan länge var det känt (jfr Zachrisson 1983, s. 13) att från toppen av Gullhögen rasslade det ut kol. På senare tid kunde man notera att kolet rasslade ut i anslutning till ett grävlingsgryt med utgångar på sidan av toppen. Seminariet för nordisk arkeologi i Uppsala hade i anslutning till sin utgrävning av Brunnshögen samlat in löst liggande kol utanför grävlingsgrytet under förra delen av 1980-talet. Dåvarande antikvarien vid RAÄ David Damell hade besiktigat högen och han bedömde att högens gravgömma vara skadad och därför en mindre arkeologisk undersökning önskvärd. Han vände sig för denna undersökning till Arkeologiska forskningslaboratoriet och vi beslöt att göra en efterundersökning i form av en seminariegrävning våren 1988. Innan undersökningen startade röjdes högen för sly på bekostnad av RAÄ genom markägaren Lennart Karlsson. Tiden för utgrävningen och deltagare Utgrävningen pågick från 1988 t.o.m. 1992 under huvudsakligen maj månad. Deltagare i utgrävningen var 1988 professor Birgit Arrhenius, Arrhenius Gullhögen text 3

utgrävningsledare, samt seminarieeleverna Louise Deutgen, Henry Freij, Mats Fyhr, Ann-Marie Hansson, Inger Hedengran, Lars G. Henricson, Birgitta M. Johansson, Kerstin Lidén, Lisa Deutsch, Anita Malmius, Sophie Nyström, Britta Stenberg Tyrefors, Lars Sundkvist och Siw Wikström. Som traktorförare tjänstgjorde markägaren Lennarts Karlsson under hela grävningstiden. Under de påföljande åren 1989 1992 deltog inte längre Louise Deutgen, Inger Hedengran, Birgitta Johansson, Lisa Deutsch, Sophie Nyström, Birgitta Stenberg Tyrefors eller Siw Wikström och efter 1990 slutade Henry Freij. Istället tillkom Helena Fennö och Sven Isaksson 1991, samt Karl-Johan Ekstrand och Gunilla Eriksson 1992. Under 1988 1990 tjänstgjorde Henry Freij som förste man, 1991 hade Mats Fyhr och Kerstin Lidén denna position och 1992 var Sven Isaksson förste man. Kjell Persson och Lena Holmquist Olausson medverkade vid lodfotografering med laboratoriets för dylika ändamål byggda mast. Kjell Persson övertog efter Henry Freij ansvaret för uppmätning och kartering. Lars G. Henricson ritade de stora huvudprofilerna, som sedan renritades av Bo Zachrisson. Uppmätning och yttre besiktning av högen Uppmätningen av högen gjordes av Henry Freij med hjälp av en Wild T2-teodolit. Höjd och sidovinklar mättes från två punkter väster respektive öster om högen. Avläsningarna gjordes mot en stav av fix längd som fördes med ca 1 m steg längs parallella linjer med 1 m inbördes avstånd. Den avmätta ytan var 35 35 m. En lokal höjdfix 25,66 m ö.h. etablerades på berget norr om högen och utmärktes med ett rött kors vid x338,8/y115,9. För bättre åtkomlighet från söder etablerades en andra höjdreferens på högsta punkten på stenen vid x316,5/y134,5 med samma höjd. Höjden överfördes från en allmän höjdfix 22,29 m ö.h. belägen 1 km NNO om högen. De uppmätta vinklarna omräknades med dator till linjära mått och genom interpolering skapades en matris 36 36 med höjdmått i 1 m-intervall. Med matrisen som bas ritades en isaritmkarta med 0,2 m ekvidistans (fig. 2). Kartan försågs med det i N S upprättade koordinatsystemet. Högen hade en närmast oval form med sin största diameter i nord sydlig riktning. I söder hade dock ett område blivit bortschaktat, enligt uppgift en grustäkt företagen av den förre ägaren. Isaritmkartan visade att uppgiften stämde så till vida att jorden vid det skadade området var bortförd. Enligt de beräkningar som Freij utförde med hjälp av isaritmkartan hade högen ursprungligen haft en volym av 1 305 m 3, av vilka 152 var bortförda (dvs. en dryg tiondel). Högens största diameter från norr till söder var 31 m och från öst till väst 26 m. Största uppmätta höjd över ursprunglig marknivå var 4,8 m (fig. 3). Högen hade en förhållandevis jämn sluttning i nord sydlig riktning medan öst- och västsidan var brantare. I båda riktningar fanns spår av insjunkningar, sannolikt föranledda av att högen byggts i fler etapper och påverkats av grävlingarnas gångar. Högen var upptill försedd med en platå, närmast rektangulär med sin största utsträckning i öst västlig riktning, 7 m, medan bredden i nord sydlig riktning endast var ca 5 m (jfr fig. 2). Högen var vid utgrävningens början bebodd av grävlingar vars utgång från grytet syntes omedelbart vid kanten av platån (fig. 4). Intill grythålet låg rikligt med kol. Från platån har man en vid utsikt över nejden med i norr kyrkan och den intill liggande Brunnshögen tvärs över dalen, medan i söder synes Storån med sin bro med runstenshäll. Utgrävningens förlopp Efter slyrensning, inmätning samt fotografering startade utgrävningen i högens sydöstra kvadrant där tidigare en skada fanns, enligt uppgift på grund av en grustäkt. Med hjälp av traktor avlägsnades ytjorden och det visade sig då att högen var skiktad, dvs. uppbyggd av grästorvor. Inte några som helst spår av grusfyllning kunde iakttagas. Ett av de första fynden, påträffat vid den tvärgående mittprofilen, profil 1 vid x320, var ett grovt T-format järnföremål, F9 (fyndfoto 1), mest sannolikt en sentida dubb för fastsättande av ett redskap (ursprungligen tolkat som en torshammare), som låg nedtryckt i det lager av skiktad grästorv som i öster började ca 30 cm under nuvarande markyta. Intill järndubben fanns rester av en stubbe och dubben har sannolikt dragits ned av trädets rötter. Högre upp mot högens krön var ett större område omrört, en störning som orsakats av grävlingsgrytet (fig. 4c). Här och var påträffades här kolsamlingar som emellertid kunde ha släpats dit av grävlingarna. Först när vi kom bort till den nord sydliga huvudprofilen, profil 2, invid y120, framgick det att kolet sannolikt härrörde från ett ytligt liggande kolfyllt dike av samma slag som påträffades längre ner i högen (se avsnittet Högens och gravarnas konstruktion). Grävlingarnas aktivitet omöjliggjorde dock en fullständig kartering av detta koldike som kan ha haft en diameter av 3,5 4,5 m och möjligen legat mer eller mindre direkt under ytan på topplatån. 4 Gullhögen text Arrhenius

Det längre ner i högen påträffade cirkulära, med kol fyllda, diket iakttogs först längst i öster i samband med arbete vid den öst västgående huvudprofilen, profil 1. Efter att ha lokaliserat koldiket kunde vi sedan följa detta dels med hjälp av borrning med en jordsond, dels med direkt frampreparering (fig. 5). Jordsonden visade att det funnits ytterligare ett kolfyllt dike beläget i högens periferi som preparerades fram i den sydöstra kvadranten (fig. 6 7). Arbetet kom att nästföljande säsong inrikta sig på att följa den nivå som utgjorde toppskiktet av det mellersta kolfyllda diket in mot centrum. Den först uttagna kvadranten utvidgades ytterligare ett par meter åt väster och norr. Det visade sig att framtagandet av koldiket var besvärligt då kolet låg så hårt packat att det omedelbart vällde ut om man gick det minsta ner i kolet (fig. 8). I ett par fall lyckades någon innan ringen var lokaliserad i detalj trampa igenom det lager av grästorvor som täckte kolet och sjönk ner i kollagret. Ett av problemen med lokaliseringen av det cirkulära diket var att det hade varierande bredd och dessutom något varierande ytnivå, där nivåskillnader om 30 40 cm förelåg mellan öst- och västsidan (profil 1) medan variationen mellan syd- och norrsidan var betydligt mindre (profil 2). Variationen har sannolikt att göra med högens uppbyggnad av grästorvor, där det visade sig att den västra sidan var betydligt mera uppbyggd än den östra sidan, dvs. att högen var placerad på en naturlig förhöjning som i öster utgjordes av det fasta berget på vilket man ursprungligen lagt ett röse över vilken högen byggts. Vid byggandet av högen var man tvungen att kompensera för röset och den vikingatida påbyggnadens sluttning mot väster. Man kan studera detta i den tvärgående stora mittprofilen (profil 1) där torvorna har en bitvis kraftig lutning i väster. Torvornas lutning kan delvis också förklaras av att högen genomgått en sättning kanske beroende på att kolet som lagts på röset sjunkit ihop (se avsnittet Högens och gravarnas konstruktion). Då det var meningen att högen skulle återställas efter grävningen blev utgrävningsstrategien beroende av skillnaderna mellan högens västra och dess östra delar. I öster beslöt vi att gräva ut i stort sett hela den östra halvan och endast lämnande en smal remsa utgörande den östra delen av den Ö V-gående huvudprofilen, profil 1, medan vi i väster beslöt att lämna så stora delar som möjligt av högen intakta. För att minimera rasrisken grävde vi också ut högen i etapper med trappstegsavsatser (fig. 8 9). Etappgrävning visade sig vara ett utomordentligt lyckat grepp ur rent grävningsteknisk synpunkt, vi upplevde inga ras till trots för att stora jordmassor stod blottade över flera säsonger. Emellertid försvårade denna metodik självfallet överblicken över högens hela konstruktion i fält. När utgrävningen påbörjades hade vi ännu inte tillgång till ett CAD-system och inte heller en datoriserad s.k. totalstation för uppmätning i fält. Med hänsyn till att dessa hjälpmedel saknades, fungerade både uppmätningsteknik och överförande av fältdata senare till ett CAD-system på en dator inne i laboratoriet förvånande väl med hänsyn till de stora höjdskillnader som förelåg i högen. Under åren 1988, 1989 och 1990 ägnades utgrävningen i stort sett åt att gräva ända till botten i den utvidgade sydöstra kvadranten. Härvid påträffades inemot centrum ett röse (fig. 9 12). I nivå med rösets övre nivå togs en serie fosfatprover i grästorven (fig. 13). Fosfatanalysen visade förhöjda värden vilket antyder att torvorna bör ha tagits från av människor påverkad mark. Detta är av intresse då kvartärgeologerna under ledning av prof. Urve Miller (Miller, bilaga 8) visade att grästorven hämtats från strandbunden mark. Därefter rensades kvadranten ned till den bottennivå som röset vilade på. Redan ut emot högens kant i sydöst hade påträffats enstaka vita brända ben. När benhorisonten följdes fram emot röset visade det sig att de glest spridda benen följde en horisont som låg i nivå med bottenstenarna i röset. Denna horisont karakteriserades av ett brunrött lager liknande en gammal markhorisont. Två prover togs från denna markhorisont för fytolitanalys som utfördes av Liselotte Bergström (Bergström, bilaga 2). Det ena provet togs direkt utanför röset (F343) medan det andra provet (F 342) togs under röset. Båda visade gräsinnehåll som dock var mindre under röset. Den sistnämnda skillnaden kan bero på att prov 343 var direkt överlagrat av den påförda grästorven från den vikingatida högen och att därigenom fytoliter från torven blandats in i den ursprungliga markhorisonten. Fytolitanalysen är i varje fall en klar indikation på att marken bevarats öppen från förromersk järnålder, när röset anlades, och ända in i vikingatid. Fram emot mittröset påträffades kol men i motsats mot koldikena bestod detta kollager av löst staplade pinnar, 30 50 cm långa lagda över delar av mittröset, se profil 1 2 och fig. 5. Under detta kollager kom ånyo en markhorisont fram, dvs. denna markhorisont låg ovanpå mittröset men under kollagret. För att ta fram mittröset bröts 1989 den öst västliga huvudprofilen, profil 1. Därvid påträffades ca 30 cm innanför profilen mot norr ett vikingatida svärd som stod mer eller mindre lodrätt nedtryckt i mittrösets ovandel samt invid svärdet intill varandra tre lerkärl fyllda med brända ben Arrhenius Gullhögen text 5

(fig. 14). Det framgick klart att denna vikingatida grav var sekundär i förhållande till mittröset. Den vikingatida graven var begränsad av ett antal mindre stenar som låg ovanpå mittrösets större stenar (fig. 10). Längre söderut hade i nivå med det mellersta koldiket påträffats ett antal löst liggande stenar som föreföll vara utkastade från mittröset möjligen i anslutning till anläggande av den vikingatida sekundärgraven (hädanefter kallad grav C). Bland dessa stenar var en alldeles plan romboidisk sten som vi gav arbetsnamnet offerbord (fyndfoto 3). Eftersom vi uppfattade mittröset som byggt över en grav fortsatte utgrävningen efter det att mittröset preparerats fram, där dock den norra kanten fick stå med högens torvfyllning orörd i den första omgången. Genom borrning med marksonden visste vi att stenrösets kant låg omedelbart norr om x324/y118 där vi lät en profil stå kvar samtidigt som stenarna lyftes söder om denna profil. Det visade sig härvid att stenarna i röset som inemot mitten var staplade i två lager (där den vikingatida graven C var anlagd låg stenarna i tre lager) låg direkt på orörd fast mark där t.o.m. ljung som växte på berghällen var bevarad. Mittröset täckte således ingen gravanläggning. Den fortsatta grävningen 1991 och 1992 kom vi nu att ägna den norra delen av gravhögen. Först och främst preparerade vi här fram den sista delen av mittröset som här bestod av stenblock, drygt meterstora (fig. 15). Blocken var lagda så att de bildade en distinkt spets. Med hänsyn tagen till att den vikingatida graven C sannolikt skadat den sydöstra kanten, medan rösets nordvästra kant förefaller vara tämligen intakt med en markant raksida som i söder avslutas i en mjukt rundad sydände, så är det möjligt att det nu oregelbundna, närmast femsidiga, stenröset ursprungligen var avsedd att avbilda en båtform. Redan vid den sydliga kanten av röset hade vi påträffat brända ben, från vad vi kom att beteckna som grav A. I samband med att vi bröt mittröset påträffade vi i dess östra kant vid x324/y122 en sten med en skålgrop (fig. 16). Skålgropen fanns visserligen på stenens översida, men var inte särskilt väl markerad och det är därför möjligt att stenen av en slump hamnat i mittröset. Men även en sten med markanta vittringsfåror låg i röset (fig. 17). Ca 7 m söder om skålgropsstenen påträffades ett järnföremål som emellertid endast hade bevarats som ett korrosionsavtryck på en sten (fig. 18). Det hade formen av ett spiralformat föremål (fyndfoto 5). Ett motsvarande men bättre bevarat spiralformat nålhuvud (fyndfoto 4) hittades ca 3 m nordost om skålgropsstenen, placerat intill det brunfärgade lager som representerade den ursprungliga markytan. Över hela området kring den östra kanten av mittröset mellan x324 och x326 låg spridda brända ben som vi hade bedömt tillhöra brandgrav A. Även spiralerna synes ha tillhört brandgrav A. Mera osäkra blev vi när vi träffade på en liten ansamling ben ännu längre norrut intill en av kantstenarna vid x326,5/y124. Vi har kallat dessa A-B, då vi vid utgrävningen inte var helt säkra på till vilken kremering dessa ben hörde (jfr Larje, bilaga 7). Med hänsyn till hur spridda benen överhuvudtaget var i brandgrav A skulle jag numera vara mest benägen att även räkna dessa ben till brandgrav A. Påpekas bör dock att fragmenteringsgraden av dessa ben skulle kunna antyda att de hörde till brandgrav B. Men som Larje framhåller i sin redovisning av grav 3, en av gravarna som låg närmast Gullhögen (Isaksson & Arrhenius, bilaga 9, samt Larje, bilaga 10), kan fragmenteringsgraden bero på att materialet vattensållades inne i laboratoriet istället för att sållas ute i fält. Sedan vi i norr påträffat det perifera och mellersta koldiket (jfr profil 2), träffade vi på en allt större koncentration av brända ben ca 1 2 m norr om mittröset. Toppen av högen var inom detta område totalt söndergrävd av grävlingsgångar som t.o.m. nådde ända ner till samma djup som mittröset. Vi bestämde oss att ta in större delen av denna koncentration för sållning inne i laboratoriet och härvid kom också bensamlingen F135, det vi kallat A-B, med. Skälen till att vi bestämde oss för en finsållning i laboratoriet var dels den otjänliga väderleken, men också att vi här påträffade en serie mycket dyrbara gravgåvor. Denna grav hade ett mycket koncentrerat brandlager, och kom hädanefter att kallas grav B. Tillvägagångssättet att ta in gravens brandlager i laboratoriet visade sig ha stora fördelar, då vi vid finsållning och flotering inne i laboratoriet fick fram ett mycket stort och delvis unikt organiskt fyndmaterial (Hansson, bilaga 5). Utgrävningen avslutades våren 1992 då det sista av högens fyllning norr om röset undersöktes. Samtidigt kompletterades det schakt som redan 1989 påbörjats för att undersöka högens sydvästra del. Det visade sig att här liksom i botten av den norra delen låg en oregelbunden stenpackning (fig. 15) som sannolikt till stora delar var en naturlig stensamling men som påbättrats för att ge en bra och jämn undergrund till den påförda grästorven. Högens och gravarnas konstruktion Som ovan antytts är högen byggd över en vikingatida grav, C, samt minst två äldre gravar, nämligen grav A och grav B. Den äldsta anläggningen, 6 Gullhögen text Arrhenius

mittröset, hade formen av ett närmast femsidigt flak av stenar, mot mitten skiktat i två lager med stenar i storleken 30 50 cm. Längst i norr är rösets norra, triangulära spets kantad med en rad av meterstora block, som också bildar en här utdragen spets. Innanför triangelspetsen påträffades här det mindre block som var försett med en skålgrop. De stora stenarna var sannolikt lagda för att motverka backens ojämnheter, dvs. ge stenflaket en relativt jämn yta. Under flaket påträffades här och var den gamla markytan som bestod av ett tunt jordskikt ovanpå berg och var bevuxen med ljung. På ett par ställen låg stenarna direkt på berget, men mestadels var det jordlager som låg mellan röset och berget 10 20 cm tjockt. Till denna anläggning hörde sannolikt de spridda brända ben som påträffades lagda direkt på den ursprungliga markytan längs kanten eller på stenröset, här benämnt grav A (fig. 19). Bland dessa ben, som var vitbrända men inte särskilt fragmenterade (fyndfoto 8), påträffades ytterst ringa kol samt några små hartstätningsfragment (fyndfoto 6) och ett ornerat benfragment (fyndfoto 7). I norr utanför stenröset påträffades en annan och mera koncentrerad bensamling, här kallad grav B (fig. 19). Denna bensamling, där benen var vitbrända men betydligt mer finkrossade än i grav A, låg i ett tydligt och väl begränsat brandlager med kol och artefakter. Ovanpå det lager som innehöll brandlagret B (jfr profil 1, x328 335) fanns spår av en ytterligare markyta, dvs. ett rostfärgat tunt jordlager. Man kunde iakttaga en svag välvning av denna markyta i nord sydlig riktning som gav en antydan om att brandlagret var täckt av en låg kulle med enstaka kantstenar. Kanten var dock inte tydligt markerad i väst östlig riktning och vi kunde därför i fält inte klart skönja grav B:s ytterkontur. Ovanpå det mittröse kring vilken bensamling A var orienterad låg ett lager kol bestående av pinnar och grenar orienterade utan någon synbar ordning. Detta kolskikt täckte delar av mittröset. Mellan kolskiktet och stenarna fanns mestadels ett tunt fast lerblandat jordlager, 5 10 cm tjockt, som förhindrat att kolet trängt ner i mellanrummet mellan stenarna och inte heller nådde ner till den ursprungliga markytan, i vilken rösets stenar var nedsjunkna. Det var därför uppenbart att kolet placerats på röset långt efter att detta anlagts. Bland kolet fanns flera obrända eller dåligt brända stycken (fyndfoto 2), och därför antog vi redan i fält att denna kolsamling var kolad på platsen. I den centrala delen av röset något förskjutet mot norr påträffades några slarvigt lagda mindre stenar som visade sig täcka den vikingatida graven C (fig. 10). Den vikingatida gravsättningen var inte täckt av kolet som stoppade ca 0,5 m från detta toppröse (jfr profil 1 och 2 samt fig. 5, 11 och 14). Ovanpå mittröset med sitt kolskikt och vikingatida grav låg grästorven pressad tätt intill anläggningarna. Torven bestod av parvis sammanlagda torvor, dvs. lagda så att rotdelen låg mot rotdel varvid grässvålen bildade en brunaktig färgning med en närmast spetsoval form (fig. 21 22). I allmänhet kunde man se grästorvornas form i detalj men på den vikingatida gravens östra sida var torvskiktningen något otydlig, möjligen beroende på att man här använt en mera leraktig torv, med delvis försvunnen grässvål. Det fanns också andra partier inom den ca 3 m höga torvstapeln vilka var något lerigare respektive sandigare och där själva grässvålen var otydligare. Som framgår av profil 1 låg torvorna staplade i plana skikt över hela graven. Endast i väster lutade torvorna något. Detta kan bero på en sättning i högen i väster som kan ha att göra med förändringar som skedde vid kolningen ovanpå mittröset och anläggandet av det mellersta koldiket (jfr nedan). Torvornas plana läge ger en antydan om att högen byggts upp systematiskt nivå för nivå. Vid den första etappen anlade man det ytterst belägna koldiket i periferin och man täckte delar av mittröset med kol. Man täckte dessa anläggningar med ett i söder, väster och öster cirka 1 m tjockt torvlager som emellertid tunnade av mot mitten och norrut. Torvlagret kom att täcka grav A samt mittröset, och vid den norra periferin grav B. Att man gjorde ett uppehåll vid denna nivå antyds av att vi här når botten av det större mellersta koldiket, men också av att vi här kan spåra en viss skillnad i högens yttre konturer (jfr profil 1, y128 129, profil 2, x315 316, samt fig. 23), där västsidan och sydsidan har en mycket flackare kontur än den mer branta (sannolikt ursprungliga) kontur som öst- och nordsidan uppvisar. En del av fortsättningen av svackan i profil l kan säkert förklaras av den sentida s.k. grustäkten, men såsom framgår av Freijs uppmätning (fig. 2) synes täkten ej gå längre än till x312, medan svackan fortsätter högre upp. Det är därför sannolikt att vi här har att göra med ett etappmål, ca 1 m över ursprunglig marknivå. Vid denna nivå har man anlagt den vikingatida graven som lades direkt ovanpå mittrösets topp och täcktes av en del mindre stenar (fig. 10). Material för det mellersta koldiket lades ut antingen som obränt trä eller som kol. Vid den därpå följande etapp 2 täckte man det mellersta koldiket och den vikingatida graven med ca 1,5 m grästorv och nådde därmed etapp 3. Vid etapp 3, då man befinner sig nära högens topp anlägger man det sista koldiket som täcks med ytterligare ett ca 0,5 1 m tjockt torvlager. Det grästorvlager som lades på vid etapp 3 är nu starkt Arrhenius Gullhögen text 7

eroderat. Som ovan påpekats har också det sist anlagda koldiket blivit skadat av de grävlingsgryt och gångar som fanns i högens topp. Koldikenas morfologi Koldikena var en fornlämningsform som tidigare inte beskrivits och som vållade oss åtskilligt huvudbry. Karakteristiskt för de cirkulära dikena fyllda med kol var att de bestod av mer eller mindre starkt förkolnade kvistar och grenar beskrivna av Bartholin (bilaga 1 samt fig. 5 ). Grenarna och kvistarna hade en maximal längd mellan 5 och 10 cm. Ett påfallande drag var att kolsamlingarna låg under mycket hård press av ovanliggande torvlager (fig. 24) vilket gjorde att när vi försökte preparera fram dikena, dessa ofta förlorade sin form och vällde ut på en större yta. Man kunde också se i profilerna, både de här redovisade och ett större antal småprofiler som vi gjorde under utgrävningens förlopp, att koldikena ofta var delade i parallella enheter intill varandra så att t.ex. det mellersta diket på flera ställen har delats upp i mer eller mindre separata linser (vid profil 1 vid y115 118 och profil 2 mellan x327 329 samt mellan x317 318/ y130 132). I det sistnämnda fallet vid x317 318/ y130 131 har man faktiskt utvidgat ringen för att intill en större jordfast sten lägga en större kolsamling av fint huggna 5 5 cm stora kolstycken i en ganska tjock lins (fig. 25). Skälet till denna utvidgning kan ha varit att de vikingatida gravkonstruktörerna här träffat på ett äldre lager av finkrossat kol, sannolikt från grav A (fig. 26) (vilket framgick av 14 C-dateringar, se avsnittet Koldikenas datering). Den större jordfasta sten liksom mindre stenar i dess närhet som fanns här visade stark eldpåverkan. Om dessa delningar också karakteriserade det yttersta koldiket beläget i högens periferi, vet vi inte, eftersom det endast blev frampreparerat på ett mindre område (i öster vid x320 322/y129 130) och i övrigt karterades med hjälp av borrning och där det påträffades i de stora huvudprofilerna (i profil 2 i norr, profil 1 i öster samt fig. 23). Detta koldike var i söder där högen varit utsatt för grustäkt endast bevarad som en ganska tunn mörkfärgning som först kom fram när vi gjorde den sista avrensningen av detta område (fig. 6 7). Allt talar dock för att det perifera koldiket i stort hade samma innehåll och struktur som de mellersta och översta koldikena. Koldikena var i motsats mot högen nästan cirkelrunda. Det perifera koldiket hade en diameter som maximalt uppgått till 21 m (i de delar som endast redovisats med borrning har den exakta diametern varit svår att utröna), det mellersta koldiket hade en maximal diameter av 16 m, medan koldiket i toppen torde ha haft en maximal diameter av 4,5 m. Tjockleken på koldikena kunde liksom bredden växla (speciellt där diket delades såsom vi hade tillfälle att detaljstudera på det mellersta diket, men synes i huvudsak röra sig om 10 35 cm (i vissa fall ända upp till 50 cm) och en bredd av upp till 50 cm. Sammanlagt kan man antaga att koldikena har rymt minst 10 m 3 kol. Koldikena och mittrösets koltäckning datering och relation till gravläggningarna na Som framgår av ovanstående redovisning är koldikena direkt anknutna till byggandet av storhögen. Man kan visserligen notera att det perifera diket hade en något mindre diameter än högen men löpte i stort parallellt med högens ytterkontur även om detta dike inte hade den ovala form som högen hade. Den ovala formen på högen ger emellertid inte intryck av att ha varit en avsedd form utan kan ha uppstått i samband med bygget. Man kan också notera att det mellersta koldiket är något förskjutet i förhållande till högens topp men den förskjutningen synes vara beroende av den vikingatida gravens läge. Den vikingatida graven är således placerad i mitten av koldiket men förskjuten i förhållande till högens topp. Detta förhållande visar oss att koldikena är direkt knutna till anläggandet av den vikingatida graven. Denna hypotes konfirmeras av de fem 14 C-dateringar på koldikena som har utförts (tabell 1, fig. 27). Två av dateringarna, utförda med traditionell dateringsmetodik och tagna i det mellersta koldiket, gav kalibrerat med 2σ åldern 710 1020 cal AD respektive 690 1020 cal AD. Ytterligare ett prov togs vid förgreningen av det mellersta koldiket vid x317 318/y130 132, vilket gav 2σ-intervallet 680 990 cal AD. I samma grop fanns dock även mera finkrossad kol och här togs ett prov som med acceleratordatering gav ett betydligt äldre värde, nämligen 400 cal BC 350 cal AD (2σ). Som ovan framhållits har vi här sannolikt fått fram kol från den äldsta gravanläggningen, grav A. Det förefaller sannolikt att man förtjockade och förgrenade den mellersta koldiket vid detta område just på grund av att man här iakttagit en äldre begravning. Vidare togs ett kolprov från det träkol som täckte mittrösets yttre delar. Dateringen gav kalibrerat med 2σ intervallet 670 980 cal AD, vilket visar att även detta kol var praktiskt taget samtida med koldikena. Bredden i dateringarna från 670 till 1030 cal AD ligger inom felmarginalerna vanliga för vikingatiden och sammanfaller med de två dateringar av sädeskorn som påträffades strödda 8 Gullhögen text Arrhenius

på den markyta som fanns vid den vikingatida gravens anläggning där acceleratordateringar kalibrerade med 2σ gav 710 1020 cal AD respektive 660 980 cal AD. Sammanlagt ger dessa dateringar en klar anknytning till vikingatid och skall ses mot bakgrund av att svärdet i den vikingatida graven kan dateras till 800-talets senare del. Det är således ganska klart att anläggandet av koldiken och täckandet av mittröset med kol är en aktivitet som direkt hör samman med byggandet av den vikingatida grav för vilken också den mäktiga torvhög restes som kom att dölja dessa kolsamlingar. Man kan diskutera hur själva förkolningen har gått till. Thomas Bartholin, som gjorde ett dagslångt besök på platsen när det mellersta koldiket var frampreparerat på flera ställen, anser att kolet kolats på annan plats för att därefter placeras i högen. Han avvisar därmed den tolkning som gjordes av oss i samband med utgrävningen, nämligen att kolet kolats i själva högen i samband med att denna byggdes. Skälet för att Bartholin avvisade denna tolkning var framför allt att man inte på den grästorv som omgav kolet kunde se någon eldpåverkan i form av rödfärgning eller asklager. Skälen för att vi antog att kolet framställts i samband med högens byggande var dels det förhållande att på många ställen förkolningen inte var fullständig utan delar av trästycken kunde vara helt oförkolnade. Ett annat skäl var att mellan kolet påträffades tjärklumpar som måste ha kommit dit i samband med kolningen. Det tredje skälet för att vi antog att förkolningen skett på platsen var torvlagrets hårdhet i anslutning till kolet som gjorde att kolet låg inpressat och vällde ut när vi lättade på torvlagret intill koldikena. På flera ställen, innan vi riktigt visste hur det mellersta koldiket var lokaliserat, gick vi direkt ovanpå koldiket med dess torvskal, vilket emellertid brast om man rörde sig oförsiktigt. Vid de prov på grästorv från högen som vi tog in till laboratoriet kunde man också visa att torven inte rödfärgades ens vid upphettningar till över 1000 grader utan istället föraskades till ett finkornigt pulver som vi inte kunnat iakttaga vid själva utgrävningen. Det är en gammal sedvänja att använda jord för att täcka ytan av t.ex. en kolmila eller en kolgrop (t.ex. Seymour 1985, s. 36ff). Att som skett här använda grästorv måste ha varit ännu mera effektivt då växtligheten har varit ett ypperligt isolermaterial om torvorna var något fuktade. Ett problem som man måste ha haft var hur man tände på ett koldike och det är sannolikt att de utväxter vi här och var noterade var just dylika tändkanaler. Speciellt svår måste det ha varit att tända det trä som var staplat kring mittröset. Som påpekats ovan gick detta kol aldrig helt fram till toppen av röset där kremeringsurnorna från den vikingatida graven placerades. Det är möjligt att man utnyttjade detta tomrum för påtändningen och att placeringen av urnorna först skedde när kolningen var avslutad. Som framgår av konserveringsrapporten (Fennö, bilaga 4) var det svärd som stuckits lodrätt ned intill krukorna eldpåverkat, men den påverkan synes snarast ha skett på kremeringsbålet, eftersom där fanns brända benbitar inbäddade i korrosionen. Själva kremeringen av de döda synes inte ha skett i gravhögen utan på annan plats. Slutligen gör också det förhållande att man byggt högen i etapper, och att det skett vissa sättningar i högen, det sannolikt att kolet skapades i anslutning till att högen byggdes. Framhållas bör dock att det är svårt för att inte säga omöjligt att med absolut säkerhet avgöra om kolet bränts på platsen eller nedlagts i redan färdigkolat skick. Bartholins hypotes kan därför inte helt tillbakavisas utan man får tills liknande anläggningar påträffats, där man kanske kan göra ännu mera detaljerade studier, anse att båda hypoteser om tillvägagångssättet kan vara möjliga. Gravgåvor Grav A I den äldsta graven, grav A, fanns det förutom brända ben av en person, adult (kön ej bedömbart, se Larje, bilaga 7) även ben av ett får/get, vidare hartstätning, ett litet fragment av ett bearbetat benföremål samt två spiraler av järn, sannolikt spiralhuvudnålar. Järnspiralerna (fyndfoto 4 5) var mycket hårt korroderade, den ena som låg pressad mot en av rösets kantstenar i sydöst var så korroderad att endast ett avtryck kunde tas upp. Den andra spiralen påträffades ca 10 m längre norrut öster om rösets nordliga spets på en betydligt djupare nivå. Detta talar emot att spiralerna skulle kunna ha till hört ett gemensamt föremål, t.ex. en bältehake av järn av den typ som främst påträffats på Bornholm men också i Södermanland (Hjärthner-Holdar 1993, s. 156, fig. 154b) eller vara huvudena till en dubbel spiralhuvudnål av den typ som bl.a. påträffats på Öland, jfr gravfältet vid Långerum (Holgersson 2002, s. 91). Närmast synes spiralerna likna ovandelen till spiralhuvudnålar av brons av den typ som beskrivits av Baudou (1960, s. 80f och Tafel XVII). Som påvisats av Hjärthner-Holdar har i flera fall dessa spiralhuvudnålar av brons påträffats tillsammans med järnföremål i Uppland (Hjärthner- Holdar 1993, s. 166f). Att därför i detta fall själva nålarna är av järn tyder på en fortsatt utveckling av Arrhenius Gullhögen text 9

typen. En spiralhuvudnål av likartad form men nu gjord av järn är påträffad i Penttala i Nakkila i sydöstra Finland i vad som tolkas som s.k. tarandgravar lagda på ett större stenflak som bildar ett gravfält (Salo 1968, s. 69, nr 20). På mitten av den finländska nålens spiralhuvud finns en utbuktning som tolkats som en spets (fig. 28). Även i vårt fall är mitten en aning förtjockad men synes knappast att ha varit en utstående pik. Salo (1968, s. 98) diskuterar utförligt dateringen av det finländska exemplaret som påträffades tillsammans med en större kniv (svärd?) samt en holkyxa av järn. Tidigare forskning har jämfört nålen med en s.k. spiraltutulus och daterat nålen till den äldsta järnåldern. Som Salo påpekar skulle en sådan datering helt bryta mot övriga gravar på gravfältet och också mot dateringen av de föremål som påträffades tillsammans med nålen. Han föreslår därför sen datering till den yngsta förromerska järnåldern. Salos sena datering är av stort intresse då även ett annat föremål från graven kan ha denna datering. Det gäller det lilla ornerade benfragmentet (fyndfoto 7), ett triangulärt stycke med största bredd av 6 mm med två tvärgående förhöjda lister, som inte är lätt att bestämma till föremålstyp. Det är för smalt för att kunna tillhöra en kam, men skulle möjligen kunna vara en avsplittrad del av en benknapp av den typ Rasch har beskrivit från Öland (Rasch 1997, s. 51) och som också tillhör yngsta förromerska järnålder. En dylik datering gör att den äldsta påträffade kolansamlingen som gav en 14 C-datering med ett mittvärde omkring år noll kan höra ihop med grav A och utgöra någon form av gravgåva. Som ovan påpekats var kolet som låg i anslutning till en jordfast sten ett stycke utanför det centrala stenröset mycket finkrossat och av en annan kvalitet än det kol som fanns i det ovanliggande koldiket (jfr fig. 25). Slutligen bör det påpekas att själva gravskicket där de brända benen och övriga föremål var strödda ovanpå och längs sydöstra kanten av röset har nära anknytning till grav 3 på samma gravfält, en vapengrav som tillhör första århundradet e.kr (Isaksson & Arrhenius, bilaga 9). Sammanfattande kan anföras att grav A innehöll en ovanlig föremålsform, spiralhuvudnålar av järn. Osteologiskt kunde man inte göra en könsbedömning men nålarna och den förmodade benknappen antyder att gravläggningen tillhört en kvinna. Fynduppgifter F 44 Hartstätning m. triangulärt tvärsnitt (fyndfoto 6). F 83 Finkrossat kol, acceleratordaterat, Ua-1601 (jfr tabell 1, fig. 27). F 121 Avtryck av spiralhuvudnål, endast spiralen (fyndfoto 5). F 178 Litet ornerat benfragment. Orneringen består av 2 förhöjda lister. Största längd 0,6 cm (fyndfoto 7). F 370 Spiralhuvudnål, fragmenterad, av järn, starkt korroderad. Spiralen består av två vindlingar med mera massiv mittdel. Största diameter 3,4 cm, största längd 5,8 cm (fyndfoto 4). Grav B Grav B innehöll en serie ovanliga och prestigefyllda föremål, nämligen fragment av en ormhuvudring (fyndfoto 16) och fragment av två till tre glasbägare en s.k. cirkusbägare (fyndfoto 24 25) och en till två s.k. schlangenfädenglas (fyndfoto 21 22) (jfr Henricsons bestämning, bilaga 6). En stor ihopsmält silverklump (fyndfoto 12) kan möjligen komma från en fibula. Två små kamfragment från en enskiktad kam (fyndfoto 15) av den typ som karakteriserar yngre romersk järnålder (Brynja 1998, s. 91), en datering som också gäller för fragmentet av en cylindrisk bärnstenspärla (fyndfoto 14). Det förefaller som om glasen och ormhuvudringen varit arvegods då dessa föremål i regel dateras till C1b medan kammen och bärnstenspärlan kan vara en generation yngre. Därjämte ingår ytterligare en blå glaspärla (fyndfoto 19) och sannolikt fragment från ytterligare glaspärlor. Slutligen en järnkniv med bevarat bronsbeslag till handtaget (fyndfoto 9). Några fragment av ett lerkärl (fyndfoto 13) ingår också bland gravgåvorna. Björnfalanger visar att den döde legat på en björnfäll. Andersson som i en artikel omnämner fragmenten av cirkusbägaren och fragmentet av ormhuvudringen (Andersson 2001, s. 225) anger att cirkusbägaren måste ha varit fragmentarisk redan vid nedläggningen i graven. Detta är fullt möjligt men svårt att verifiera då det finns ett stort antal försmälta glasklumpar. Helt säkert är att ormhuvudringen av vilket endast ett vulstornerat parti återstår knappast kan ha varit komplett vid gravläggningen då det visar tydliga spår efter att ha blivit avhugget. Sammanfattande kan anföras om grav B att graven med sitt innehåll av glasbägare och ormhuvudring ansluter sig till en klar grupp av högreståndsgravar med import från Uppland och Västmanland (Andersson 2001). Cirkusglaset är det enda i sitt slag som påträffats i Sverige (jfr fig. 29). Osteologiskt har man inte kunnat könsbedöma graven men fynden av dryckeskärl, pärlor och en möjlig 10 Gullhögen text Arrhenius

silverfibula samt frånvaron av vapen antyder att graven varit anlagd för en kvinna, dvs. en av de många rika kvinnogravar som finns från denna tid i Västmanland och Uppland (jfr Andersson 2001, s. 226f). Fynduppgifter F438 Schlangenfädenglas (fyndfoto 22, jfr 21 och 23). Se Henricson, bilaga 6. F441 Mörkblå glaspärla. Största diameter 1,12 cm (fyndfoto 19). F479 Liten smältklump av guld. Största diameter 0,2 cm, vikt 0,1 g (fyndfoto 11). F479 Keramik, varav en mynningsbit, lätt insvängd. Fint gods. Tjocklek 0,7 cm (fyndfoto 13). F473 Liten smältklump av silver. Största diameter 0,5 cm (fyndfoto 10). F503 Cirkusglas (fyndfoto 24, jfr 25). Se Henricson, bilaga 6 F507 Schlangenfädenglas (fyndfoto 21). Se Henricson, bilaga 6. F522 Schlangenfädenglas. Se Henricson, bilaga 6. F531 Cirkusglas (fyndfoto 25). Se Henricson, bilaga 6. F606 Större smältklump av silver. Största diameter l,5 cm, vikt 20 g (fyndfoto 12). F622 Fragment av ormhuvudring av guld samt ett litet fragment från en av vulsterna. Ringen är ornerad med längsgående vulster (sammanlagt 7) där varannan vulst är tvärräfflad (jfr fyndfoto 16c). Största längd 11 cm, största bredd 10 cm, tjocklek 8 cm, vikt 2 g (fyndfoto 16). F623 Två sammanhörande kamfragment av enkelskiktad kam med avsats för tänderna. Största längd 1,6 cm (fyndfoto 15). F644 Kniv av järn med bronsbeslag. Största längd 15 cm. eggens största bredd 1,8 cm (fyndfoto 9). F661 Fragmentarisk cylindrisk, facetterad (?) bärnstenspärla. Största diameter 0,37 cm (fyndfoto 14). Grav C Grav C innehöll tre lerkärl placerade mer eller mindre ovanpå varandra innehållande brända ben. I den översta krukan, kärl I (fyndfoto 26), fanns de brända benen av en ung kvinna samt ett litet bryne (fyndfoto 27). I kärl II (fyndfoto 28) fanns de brända benen av en vuxen man, samt djurben av en häst och hund och köttrika delar av nöt och småbovid, möjligen får, medan kärl III (fyndfoto 30) innehöll människo- och djurben från samma kremering som kärl II. Överst i kärl II låg de obrända benen av två tuppar (fyndfoto 29). Stående i vertikal ställning var ett svärd nedstucket så att det följde de uppstaplade krukorna. Svärdet (fyndfoto 31) som var ett typiskt s.k. H- svärd med inläggningar, tauschering, med vertikal striering av trådar gjorda av mässing på hjalt och knapp. Såväl överhjaltet som underhjaltet är på undersidan försedda med en skiva gjord av förgyllt silver. På underhjaltet hade denna skiva glidit ur läge ner på själva svärdet. Svaga spår av mönsterdamaskering kan iakttagas på svärdets mittparti. I samma kruka som kvinnobenen fanns också ett litet välpolerat bryne av grå skiffer. I denna kruka som var sönderslagen låg bland de urfallna benen några helt genomkorroderade järnfragment. Svärdet ger en datering till sent 800-tal vilket väl överensstämmer med koldikenas datering. Som påvisats av Nordberg (2002, s. 18f) förekommer sedvänjan att sticka ner svärdet vertikalt i flera gravar i Mälarlandskapen och kan jämföras med sedan att ställa en yxa eller spjut vertikalt i gravhögen, något som förekommer både i Norge och på Åland. Mera ovanligt är att avståndet mellan överhjalt och underhjalt endast är 8 cm vilket gör att svärdet måste ha tillhört en ovanligt finlemmad person, den normala storleken på greppet är omkring 10 12 cm. Detta gör att man kan ifrågasätta om svärdet verkligen tillhört den gravlagda mannen eller om det egentligen var en tillhörighet till den unga kvinnan. Det var ju också i hennes kruka som brynet låg med vilket svärdet kunde poleras. Noteras bör att kvinnans ben var helt separerade med undantag från två rörben från ett obestämbart djur som låg i sålljorden utanför krukan. I kruka II och III, där mannen låg, fanns rikligt med djurben, där både hästen och hunden men också de obrända tupparna kan anses ha ett visst statusvärde. Därför skulle man ha väntat sig att svärdet också tillhörde mannen som då är den person till vilken graven tillägnats. Men det finns ytterligare en detalj som gör att man är tveksam att använda den generella tolkningen där kvinnan varit en offergåva. Det förhållandet att inte en enda detalj av klädedräkten bevarats hos varken mannen och kvinnan är förvisso ytterst förbryllande och ovanlig. En bältesölja, en ringnål eller en fibula av brons eller ädelmetall skulle vara förväntade gravgåvor särskilt med hänsyn till det dyrbara svärdet. Är kanske båda personerna offer, dvs. utgör deltagare i en kultisk ceremoni? Av ovanstående framgår att tolkningen av den vikingatida graven inte är helt entydig och att det kultiska inslaget inte bara gäller själva högen med koldikena utan också gravgåvorna. Påpekas bör också den omfattande offringen av makrofossil (Hansson, bilaga 5) som lagts ovanpå grav B i samband med att den vikingatida graven anlades. Arrhenius Gullhögen text 11

Fynduppgifter F174 Kruka I. Tunnformig av grovt gods Höjd ca 15 cm, största diameter ca 17 cm, vid botten ca 14 cm, godsets tjocklek 0,7 cm (fyndfoto 26). F174c Bryne av grå skiffer. Största längd 10,5 cm, största bredd 1,5 cm och tjocklek 0,7 cm (fyndfoto 27). F179 och F195c Svärd i två delar. Total längd ca 80 cm. Avståndet mellan hjalt och knapp 8 cm. Bladets längd ca 69 cm. Största bredd 5,5 cm (fyndfoto 31). F195a Kruka II. Tunnformig av grovt gods. Höjd 18,8 cm, största diameter 20,5 cm, vid botten 13,8 cm, godsets tjocklek 0,6 cm (fyndfoto 28). F201a Kruka III. Tunnformig av grovt gods. Höjd ca 17 cm, diameter ca 15 cm, vid botten 12,8 cm, godsets tjocklek 0,6 cm (fyndfoto30). Makrofossil, flera fnr. Se Hansson, bilaga 5 Gravarnas datering Grav A, som är den äldsta graven och som bestod av spridda brända ben och föremål kring mittrösets södra och östra kant, kan med hjälp av föremålen dateras till den yngre förromerska järnåldern. En samling finkrossat kol daterat med acceleratorteknik ansluter till föremålens datering. Grav B, bestående av en låg kulle belägen i norr med ett tydligt avskilt brandlager, kan dateras genom föremålen till yngre romersk järnålder, där kammen, som är ett av gravens yngsta föremål, ger en datering framemot 300 e.kr. Grav C är knuten till själva högen och är daterad med hjälp av svärdet till omkring 900 e.kr., en datering som inte motsäges av 14 C-dateringar (fig. 30) tagna på kol och makrofossil, även om de senare av naturliga skäl har en mycket vidare ram. Sammanfattning När fältarbetena vid Gullhögen Vackerberga startades var målsättningen att försöka utröna den stora Gullhögens relation till den något mindre Brunnshögen, som ligger inom synhåll tvärs över den dal där en meanderslinga av Storån gått norr om Gullhögen medan den egentliga Storån löper söder om Gullhögen. Brunnshögen hade då varit föremål för undersökningar under ledning av professor Bertil Almgren, seminariet för nordisk fornkunskap i Uppsala. Brunnshögen hade givit märkliga fynd, bl.a. ett granatsmycke från 400-talet (Arrhenius 1985, s. 70). Sannolikt var detta stycke ett arvegods då merparten av gravens föremål synes tillhöra 500-talet. Husby-Långhundra är överhuvudtaget en av Upplands fornminnesrikaste bygder med 1 750 registrerade fornlämningar, varav 50 järnåldersgravfält och sex fornborgar. Av socknens fyra kända runstenar befinner sig två stycken ännu i ursprungligt läge intill Vackerberga gravfält. Den tornlösa kyrkan som också ligger inom synhåll från Gullhögen, på samma sida om Storåns meanderslinga som Brunnshögen, är från ca 1200 och innehåller bl.a. ett triumfkrucifix från samma tid. Intill Vackerberga gravfält ligger en gård med namnet Tibble (dvs. den stora gården) och ursprungligen har gravfältet sannolikt hört till Tibblegården. Det är intressant att notera att Tibblegården sannolikt har haft en förhistorisk pendang på andra sidan om Storåns meanderslinga, en gård på vars mark kyrkan byggdes och Brunnshögen anlades. En viktig väg till kyrkan passerade Tibblegården, vilket omvittnas av runristningen i fast häll belägen intill vägen söder om Gullhögen. Storån som har tangerat båda dessa gårdar är en del av den farled av vattenvägar som från Östersjön gått upp till det övre loppet av Fyrisån för att leda direkt till Gamla Uppsala. Ambrosiani (1961) var den första som gav denna led namnet Långhundraleden och denna led har vid sidan av de vägar som ledde genom Mälaren varit en mycket betydelsefull förbindelse under forntiden, sannolikt med början redan under bronsålder. Vi kan också i de av oss påträffade äldsta gravfynden på Vackerberga gravfält notera de externa kontakter som gravfynden förmedlar. Så hade spiralhuvudnålarna av järn från Gullhögens grav A sin närmaste parallell i Finland. De båda spjutspetsarna av Salos typ B som påträffades i grav 3 (se Isaksson & Arrhenius, bilaga 9) finns både i Finland och på Sveriges fastland förutom från denna grav och i Västmanland (Nicklasson 1997, s. 272, nr 12) i Öster- och Västergötland (Nicklasson 1997, s. 34) men synes saknas i övriga landskap. Medan lansar är ett typiskt drag i de 24 vapengravar som påträffats från Upplands förromerska järnålder (jfr Wikborg 1998, s. 31) så är således spjutspetsarna från grav 3 (fyndfoto 36 37) hitintills unika i Uppland. De kan ha kommit från Finland eller Öster- resp. Västergötland eller vara lokalt tillverkade efter importerade förebilder. Bland de uppländska förromerska vapenfynden finns flera former som är atypiska och sannolikt lokalt tillverkade (Nicklasson 1997, s. 110). I grav B från senromersk järnålder är det framför allt glasen som visar de externa internationella förbindelserna medan biten av guldarmringen visar att man varit angelägen att knyta an till statusgravar både inom och utanför Uppland (jfr Andersson 1998; 2001). 12 Gullhögen text Arrhenius

Fyndmaterialet i den vikingatida grav C från Gullhögen visar i sig inte på några externa förbindelser. Krukorna är klart inhemska och det vikingatida svärdet har många paralleller i bl.a. Birka. Att den damaskerade klingan ursprungligen importerats är en egenskap som svärdet delar med de flesta vikingatida svärd från Sverige (Thålin Bergman & Arrhenius 2005, s. 35ff). Det som emellertid tydligast visar de externa kontakterna är själva gravskicket med de tre cirkulära koldikena samt det kollager som täckte mittröset. I Vestfold i Norge vid Haugar inte så långt från Tønsberg ligger på en höjd två stora gravhögar som tidigt ådragit sig uppmärksamhet. Således omtalar Snorre i Heimskringla, Harald Hårfagers saga (kap. 44) att Erik Blodyx kom till Tønsberg och på en backe öster om byn stod ett slag där Olav och Sigröd föll och blev begravda i två stora högar. I den södra högen gjorde Nickolaysen 1900 ett schakt från ytterkanten in mot mitten. Han träffade på ända från ytterkanten ett mäktigt och kompakt kollager som i mitten täckte en stenpackning som Nickolaysen uppfattade som en naturlig stenanhopning. Man påträffade ett fåtal brända människoben men i övrigt inga artefakter. Under sista världskriget byggde tyskarna en skyttevärnställning i den nordvästra högens västra del och även då påträffade man mängder av kol. Arkeologen professor Thorleif Sjøvold inspekterade i efterhand grävningen och arbetarna konfirmerade då att där låg ett tjockt kollager ovanpå ett stenröse med hålrum. Terje Gansum (jfr hans rapport, Gansum 1994, som Heid Gjøstein Resi vänligen skickat mig) gjorde 1994 i anslutning till sin magisteravhandling en efterundersökning av högen, där utgrävningsschaktet blev lagt där ursprungligen skyttevärnsgropen (nu igenlagd) närmast tangerade högens centrum. Det visade sig att arbetarnas uppgifter stämde, där låg ett 15 35 cm tjockt kollager ovanpå ett lager av grästorv som täckte ett kärnröse där hålrum fanns. Högen var även i övrigt uppbyggd av grästorvor lagda på ett likartat sätt som i Gullhögen. Kolet var, som det påpekades, helt homogent men i vissa fall inte helt förkolnat, och man påpekar att torven under kollagret inte visade någon eldpåverkan vilket gjorde att Gansum antog att kolet inte tillverkats på platsen. Här är iakttagelser av samma slag som vi kunde göra i Gullhögen, dvs. obrända eller halvt brända stycken inblandade i kollagret men inga spår av förbränning på de underliggande grästorvorna. I vårt fall kunde vi dock visa att grästorvorna var av den kvalitén, dvs. utan järninnehåll, så att grästorven vid upphettning inte kunde ha blivit rödfärgad såsom Gansum ansåg att den borde ha blivit om förbränningen skett på platsen. Det förefaller som om vi här i Haugar i de båda högarna som i storlek liknar Gullhögen har en parallell till Gullhögens koldiken men i motsats mot vad som är fallet i Gullhögen låg inte kolet i cirkulära diken, utan man har antagit att kolet täckte hela botten av högarna ovanpå kärnrösena. Då ingen av högarna är totalutgrävda är det svårt att belägga om denna tolkning är riktig. Om så är fallet har man i högen lagt in sammanlagt 59 m 3 kol medan i Gullhögen vi har beräknat att det funnits ca 10 m 3. Som Gansum mycket riktigt påpekar är mängden kol alldeles för stor för att gå åt till en kremering utan kolet måste ha placerats där av någon annan anledning. Två acceleratordateringar av nötskal i kollagret i den nordvästra högen låg kalibrerat med två sigma mellan 715 och 1002 AD, med värdena 1205±60 resp. 1175±65 BP. Dateringarna visar nära överensstämmelse med dateringarna på Gullhögen och det är därför sannolikt att det funnits någon form av kontakt mellan Vestfold och Uppland som förmedlat sedvänjan att utnyttja kol i gravceremonielet. Det finns ytterligare en kultisk detalj i Gullhögen som är värd att notera, nämligen att svärdet drivits ner vertikalt i gravröset intill krukorna. Religionshistorikern Andreas Nordberg har bearbetat detta tema och funnit sedvänjan att driva ner ett vapen vertikalt i graven representerad (i form av svärd, spjut eller yxa) i ett antal gravar i Uppland, därvid den näraliggande från Norrsunda, vidare från Södermanland och Öland samt på Åland och i Vestfold. Även här rör sig det tydligen om en sedvänja med spridning över ett större område av Skandinavien. Dateringen av gravarna talar för att sedvänjan tillhör vikingatid (Nordberg 2002, s. 18f). Slutligen kan det vara värt att omnämna själva högens uppbyggnad av grästorvor. Sammanlagt har det beräknats (Henry Freij ) att torvorna motsvarar en yta av tre hektar. Avtorvningen har krävt öppen mark och de analyser som Miller redovisar visar att torvorna tagits från fuktig mark, s.k. silängar där starr är ett viktigt gräs (Miller, bilaga 8). Att man valde detta slag av grästorv överensstämmer med vad som ansågs vara det starkaste byggnadsmaterialet på Island (Gestsson 1982, s. 163) och visar att de som byggt högen var väl insatta i torvbyggnadstekniken. Denna teknik har sitt ursprung och främsta användningsområde i västra Norden men synes ha nått Östsverige i samband med att de första storhögarna byggdes. Således var Ottarshögen till vissa delar uppbyggd av grästorv och så är sannolikt också fallet med många andra storhögar. Grästorven kan utnyttjas Arrhenius Gullhögen text 13

till att binda en inre sandkärna. I fallet Gullhögen var högen emellertid helt byggd av grästorv, något som man också finner i flera högar på Vestlandet i Norge bl.a. i Osebergshögen (jfr Gansum 1994, s. 42). Det är möjligt att den stora användningen av grästorv i Gullhögen är ett västskandinaviskt inflytande men det kan också bero på att man hade tillgång till bra torvmark i de låglänta slänterna kring Storån och därför kom att i så hög grad välja detta material. Som påvisats av Miller finns i den nuvarande åkermarken norr om Gullhögen, där Storån har haft sin meanderslinga, precis samma typ av diatoméer, så sannolikt kommer grästorven från denna mark. Av ovanstående framgår att man i Husby-Långhundra stått i livaktig kontakt med omvärlden samtidigt som gravfältet tydligen har varit i användning under åtminstone 1000 år utan att något egentligt traditionsbrott kan märkas. Tvärtom var den senromerska graven väl placerad med hänsyn till det stora röset och vid anläggandet av den stora högen har man noggrant markerat de äldre begravningarna både med makrofossiloffer och utvidgning av den mellersta koldiket. Torun Zachrisson har påpekat att ordet Odal, dvs. en familjs arvsrätt till jorden, kan ha varit markerad, dvs. visualiserad genom de stora högarna och det faktum att dessa ligger över äldre begravningar skulle betyda en ytterligare markering av odalsrätten (Zachrisson 1994). Hon stöder sig här på flera av landskapslagarna och hon påpekar att det bakom odalsrätten också kan ha funnits en förfäderskult då det bl.a. i Magnus Lagaböters lag (1270) står att en tredjedel av det gods som hittades i marken skall gå till högodalsmannen. Ordet högodalsmannen kan alludera till den man på vars mark finns en stor hög där förfadern varit begravd. Vackerbergagravfältet skulle då visualisera Odalsrätten dvs. familjens rätt till Tibblegården en visualisering av äganderätten som senare också markeras med de två runstenarna som finns på gårdens marker. Det återstår slutligen att överväga innebörden, hermeneutiken av den vikingatida gravsättningen. Nordberg framhåller i sitt arbete över de vertikala vapnens betydelse i gravarna att dessa skulle vara exempel på rituella mord, dvs. vapnen har symboliskt märkt de döda som inte fallit i strid så att de kan komma till Oden (Nordberg 2002, s. 23). Han tar också upp det rituella mordet av en trälinna som berättas om av Ibn Fadlan när han bevistade en begravning av en hövding över Rus. Även här uppfattas detta som ett medel för att försäkra att trälinnan får följa sin herre till Oden (Nordberg 2002, s. 22). I Gullhögen skulle vi om denna tolkning är riktig således ha ett exempel på hur man här i Uppland i likhet med vad som skedde hos Rus genom rituella mord försäkrat sig om att de båda döda kom till Oden. Ytterligare ett tillägg i denna grav är de obrända tuppbenen som låg överst i de två krukorna med mannens ben och som skulle väcka de döda i dödsriket (Nordberg 2002, s. 16). Slutligen tar Nordberg upp kolringarna och ser dessa som spår efter den rök som frigjorde själen. Det sistnämnda stöder mitt antagande att kolet kolats på platsen. Helt klart är att kremeringen ej skett i graven och att kvinnan kremerats avskild från mannen som vid kremeringen hade med sig sina husdjur. Det är således en mycket omfattande ritual som föregått begravningen av de båda döda i den vikingatida graven som på detta sätt ger oss en unik inblick i dödsseder som rådde i Uppland omkring 900 e.kr. Referenser Ambrosiani, B. 1961. Långhundraleden. Upplands fornminnesförenings årsbok 1961, s. 7 33. Uppsala. Andersson, K. 1998. Rik eller fattig medveten eller omedveten? Kvinnan i Uppland och Västmanland under romersk järnålder. I: Suionum hinc civiitates: Nya undersökningar kring norra Mälardalens äldre järnålder (red. K. Andersson). Occasional Papers in Archaeology 19. Uppsala. Andersson, K. 2001. Romerska kärl i Uppland och Västmanland. Fornvännen 96, s. 217 234. Arrhenius, B. 1985. Merovingian Garnet Jewellery. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm. Baudou, E. 1960. Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren Bronzezeit im nordischen Kreis. Studies in North-European Archaeology 1. Stockholm Bronk Ramsey, C. 2000. OxCal, version 3.5. Brynja, E. 1998. Kammar från Mälardalen AD 350 600: Kammar från gravfält i Uppland, Södermanland och Västmanland. Utformning, kontext och kronologi. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholm. Dybeck, R. 1848. Runa. Stockholm. Gansum, T. 1994. Haugar & Haugating. Nytt lys over rikssamlingen. En arkeologisk undersøkning av nordvestre gravhaug. Dateringer og kulturhistorisk tolkning. Tønsberg. Gestsson, G. 1982. Brugen af sten og tørv i de islandske huse fra landnamstid til nyere tid. Vestnordisk byggeskikk gjenom to tusen år. AmS-skrifter 7. Stavanger Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnet och järnmetallurgins introduktion i Sverige. Aun 14 Gullhögen text Arrhenius

16. Uppsala. Holgersson, K. 2002. Gravfältet på Långerums samfällighet, fornlämning nr 57. Ölands järnåldersgravfält IV. Färjestaden. Nicklasson, P. 1997. Svärdet ljuger inte. Acta Archaeologica Lundensia 22. Lund. Nordberg, A. 2002. Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar. Fornvännen 97, s. 15 24. Ståhle, C. I. (red.) 1960. Rannsakningar efter antikviteter. Bd 1, Uppland Västmanland, Dalarna, Norrland, Finland. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm. Rasch, M. 1997. Förromersk järnålder på Öland. Chronological Problems of the Pre-Roman Iron Age in Northern Europe. Arkæologiske skrifter 7, s. 45 72. Köpenhamn. Salo, U. 1968. Die frührömische Zeit in Finnland. Finska fornminnesföreningens tidskrift 67. Helsingfors. Seymour, J. 1985. De gamla hantverken. Stockholm. Thålin Bergman, L. & Arrhenius, B. 2005. Weapons from Helgö and its hinterland. Excavations at Helgö XV. KVHAA. Stockholm. Wallin, Å. 1994. Fosfatundersökning I Husby- Långhundra, Uppland: Vackerbergas gravar och terrasser. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi med laborativ inriktning, vt 1994. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Wikborg, J. 1998. Den äldre järnålderns vapengravar i Mälarområdet internationellt på det lokala planet. I: Suionum hinc civiitates: Nya undersökningar kring norra Mälardalens äldre järnålder (red. K. Andersson). Occasional Papers in Archaeology 19. Uppsala. Wessén, E. & Jansson, S. B. F. 1943 1958. Sveriges runinskrifter. Bd 6 9. Upplands runinskrifter, del 1 4. Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Stockholm. Zachrisson, T. 1983. Folktro kring fasta fornlämningar I Långhundra härad, Uppland. Uppsats för fortsättningskurs i etnologi. Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet. Zachrisson, T. 1994. The Odal and its manifestation in the landscape. Current Swedish Archaeology 2, s. 219 238. Arrhenius Gullhögen text 15

Tabell 1. 14 C-dateringar av material från Gullhögen. fyndnr material kontext labnr 14 C-ålder kalibrerat 1σ, kalibrerat 2σ, (BP) (68,2% sannolikhet) (95,4% sannolikhet) F83 träkol mellersta kolringen, förgrening Ua-1601 1980±105 160 130 cal BC, 120 cal BC 140 cal AD 400 300 cal BC, 250 cal BC 350 cal AD F83 träkol mellersta kolringen, förgrening St-12424 1190±70 720 740, 770 900, 920 960 cal AD 680 990 cal AD F171 träkol mittröse St-12421 1215±70 690 700, 710 750, 760 900 cal AD 670 980 cal AD F204 träkol mellersta kolringen St-12423 1150±70 780 980 cal AD 710 750, 760 1020 cal AD F205 träkol mellersta kolringen St-12422 1155±70 780 980 cal AD 690 750, 760 1020 cal AD F659 säd markyta ovanpå grav B Ua-11898 1120±70 780 790, 820 840, 860 1000 cal AD 710 750, 760 1030 cal AD F665 säd markyta ovanpå grav B Ua-11899 1230±75 690 750, 760 890 cal AD 660 980 cal AD kombinerade VKT-dateringar 1176±29 780 900 cal AD 770 900, 910 960 cal AD 16 Gullhögen tabell Arrhenius

a) b) Figur 1. Översiktskarto över a) Mälarområdet (skala 1:5 000 000), b) Husby-Långhundra med Storåns nuvarande sträckning markerad; tidigare har ån också haft en förgrening i norr(skala 1:20 000), c) närområdet kring Gullhögen med fornlämningarna Raä 25, 27, 28 och 30 samt de två husgrundsterrasserna T1 och T2 (skala 1:2500, nästa sida). Arrhenius Gullhögen figurer 17

c) Figur 1c 18 Gullhögen figurer Arrhenius