1. INLEDNING 1 Museer och samlande
2 MUSEER OCH SAMLANDE
1. INLEDNING 3 Museer och samlande Fredrik svanberg The Museum of National Antiquities, Stockholm. Studies 12
MUSEER OCH SAMLANDE 4 Statens historiska museum box 5428 114 84 Stockholm www.historiska.se Omslagsbilden Mänskligt kranium märkt med texten Lapp-cranium, funnet i stenkista jemte bronzredskap uti Busse hög i Södra Halland. B:1:75. No 79. Inventarienummer 2110 i Historiska museets samling, från Flintarp i Hasslöv sn. Foto: Historiska museet. Kraniet påträffades vid en arkeologisk utgrävning i början av 1850-talet av N. G. Bruzelius. Denne menade att kraniets form liknade två samiska kranier som då förvarades i Historiska museet i Lund (därför märkningen lapp-cranium ). Bruzelius antog att kraniet måste ha tillhört en folkstam av urinvånare i södra Sverige som senare trängts norrut av en från Danmark invandrad folkstam med långa skallar och högre bildningsgrad. Fynd som detta kom under senare delen av 1800-talet att användas i mer utpräglat rasistiska studier (exempelvis Retzius 1899, citaten av Bruzelius s. 73 där). Hela resonemanget kring skallmätning och folkstammar framstår idag som heltokigt (se även avsnittet Samladets politik och nya kulturarvskrav i denna skrift). Kraniet och dess museala märkning, som placerar in det i ett särskilt kunskapssystem, är ett exempel på hur museets kategorisering och klassifikation ger föremålen deras mening och plats i en världsbild THE MUSEUM OF NATIONAL ANTIQUITIES, STOCKHOLM. STUDIES Huvudredaktör: Fredrik Svanberg Formgivning av layoutmall: Thomas Hansson 2009, Statens historiska museum och författaren Tryckt hos... isbn 978-91-89176-36-2 ISSN 0349-8182
1. INLEDNING Innehåll 5 Förord...7 1. Inledning...9 Vanliga myter om museers samlande...11 Undersökningens förutsättningar och upplägg...12 2. Forskningsläge och utgångspunkter...14 Den nya museologin...14 Kunskapen om samlande i Sverige...16 Internationell forskning och kunskap om samlande...27 Forskningsläget den svenska samlingskunskapens glapp...34 3. Två museers samlingssystem och representation...37 Utgångspunkter...37 Nordiska museet...38 Historiska museet...46 Vad samlingssystemen representerar...55 Samlandet i utställningarna...58 Samlandet och webbkommunikation...65 Databaser och representation...68 Samlandets politik och nya kulturarvskrav...74 Samlingsarkeologi och publika arbetsformer...77 Förvaltar museet samlingen eller samlingen museet?...79 Samlandet i museernas representation avslutning...82 4. Nya förutsättningar och möjligheter...84 Samlandets poetik och politik...84 Samlandet och ny informationsteknik...87 Samlandet och nya kulturarvsprocesser...87 Samlandet och nya publika arbetsformer...88 Aktivt samlande...89 Referenser...90 Appendix: enkät om samlande... 103
MUSEER OCH SAMLANDE 6 Studier av insamlingspolitik och forskning kring de museala samlingarna är ännu sällsynta i Sverige. Vilka idéer och tankar döljer sig i magasinen? Varje museum borde reflektera över de egna samlingarnas tillkomsthistoria. I dag finns en ganska omfångsrik litteratur kring utställningar och utställningspolitik, urval och presentationsteknik, men det saknas fortfarande djupare studier av samlingarna i ett museivetenskapligt/museologiskt perspektiv. Annika Alzén 1999, s. 199 Collecting is a set of distinctive though also variable and changing practices that not only produces knowledge about objects but also configures particular ways of knowing and perceiving. It is a culturally recognized way of doing or rehearsing certain relations between things and people. Sharon Macdonald 2006a, s. 94f
1. INLEDNING FÖrord 7 De kunskapsperspektiv som den så kallade nya museologin sedan början av 1990-talet har lagt på museernas samlande har inte haft något egentligt genomslag i Sverige. Dessa perspektiv på samlingar och samlande har haft ett inflytande på den teoretiska diskussionen inom kulturarvsforskningen, men när det gäller undersökningar av särskilda samlingssystem eller tillämpningar av de nya perspektivens praktiska konsekvenser finner man få exempel, med begränsad räckvidd. Internationellt sett har forskningsintresset för museologi och därigenom undersökningar av samlingar och samlande ökat under de senaste decennierna, vilket bland annat har med museikulturens omvandlingar och förändrade kunskapsbehov att göra (se exempelvis Karp m fl 2006). Som ett land med en levande, bred museikultur och en rad internationellt välkända stora museer och betydelsefulla samlingar är det viktigt att nya perspektiv och praktiker, anpassade till vår tids förutsättningar och utmaningar, får tillämpning också i Sverige. I den här studien har jag intresserat mig just för den nya museologins olika perspektiv på samlingar och samlande. Jag försöker dels överblicka det svenska kunskaps- och forskningsläget på området, dels karakterisera de nya perspektiven. Dessutom har jag genomfört en mindre undersökning av vissa aspekter av främst Historiska men i viss mån även Nordiska museets samlande, eller rättare sagt av hur respektive museums samlande fungerar i ett större sammanhang. Den här studien har tillkommit inom Statens historiska museers FoUverksamhet under 2007 och 2008 med hjälp av medel från Statens kulturråd. Projektet kallades först Samlingar och samhällsuppdrag och var tänkt att studera Statens historiska museums samlande. Efter hand upptäckte jag att studien skulle bli mera intressant om jag kunde jämföra Historiska med Nordiska museet eftersom dessa museer på många sätt liknar varandra men samtidigt haft helt olika utvecklingar. Så har i viss mån skett även om det mestadels kommer att handla om Historiska museet. Preliminära perspektiv och delar av undersökningen har presenterats vid konferenserna Nordic TAG i Århus 2007 (Svanberg 2008a), Connecting Collecting i Stockholm 2007 (Svanberg & Wahlgren 2008) samt NaMu IV i Norrköping 2008 (Svanberg 2008). Jag vill tacka min närmaste chef Mikael Jakobsson för stöd och goda synpunkter på texten. Regeringens museikoordinator Christina von Arbin samt utredningssekreterare Johanna Berg lät mig presentera och inhämta synpunkter på projektet både i deras grupp för forskningssamordnare samt i utredningens expertgrupp, vilket var värdefullt och gav mig många bra synpunkter.
MUSEER OCH SAMLANDE 8 Ett seminarium med Stuart Burch (Nottingham-Trent University, Storbritannien) som Historiska museet arrangerade tillsammans med museikoordinatorn var särskilt givande. Lena Palmqvist, Cecilia Hammarlund-Larsson och Johan Knutsson var vänliga nog att ta emot mig för ett värdefullt samtal på Nordiska museet. Enhetscheferna Sophie Nyman och Mikael Jakobsson på Historiska museet samt Lena Palmqvist på Nordiska museet lät mig genomföra en enkätstudie på respektive enhet, för vilket jag är dem tack skyldiga. Föremålsregistrator Ingrid Frankow samt Primussamordnare Kristina Berg på Nordiska museet var generösa med information om museets nuvarande klassificeringssystem. Slutligen vill jag tacka Katty Wahlgren samt Eva Silvén för inspirerande diskussioner och synpunkter under arbetets gång samt värdefulla kommentarer på manus.
1. INLEDNING 1. Inledning 9 Det som syns av museernas verksamhet i form av utställningar och annan utåtriktad kommunikation analyseras och kommenteras hela tiden inom forskningen och i media av humanister, medievetare och journalister. Vad som försiggår bakom kulisserna är inte lika tillgängligt för bedömning och analyser. Därför finns det många illa underbyggda föreställningar om vad som händer där bakom i allmänhet och om hur museernas samlande fungerar i synnerhet. En bred konsensus råder kring tankar om att samlingarna är viktiga som en del av vårt kulturarv, kring att de ska förvaltas på bra sätt och kring att de behöver användas och tillgängliggöras för att komma många tillgodo. Denna konsensus om samlingarnas betydelse och principiella användbarhet har dock inte genererat något stort intresse eller djupare förståelse för hur museisamlandet egentligen fungerar. Trots att detta är en omfattande och betydelsefull verksamhet i vårt samhälle, som fortgått sedan 1800-talet, har den sällan undersökts närmare. Tvärtom ser man oftast samlandet i form av de uppdelningar som gjorts mellan museer samt de avgränsningar, klassifikationssystem och samlingspraktiker som råder för enskilda samlingar som självklara eller naturliga. Samlandet betraktas förvånande ofta som ett eget system, organisatoriskt och idémässigt skilt från utställningsverksamhet och annan kommunikation. Var och en förstår ju att ett museums samlande och utställande har med varandra att göra, men hur detta egentligen fungerar på svenska museer är inte genomlyst eller problematiserat. Man möter ofta föreställningen att utställningsskapande, webbarbete och museipedagogik är helt självständiga i förhållande till samlandet, det vill säga att dessa verksamheter helt styr och formar den kommunikation som sker och avgör vad museet i vid bemärkelse berättar. Så skulle det ju kunna vara, fast min egen erfarenhet är en annan, samlingssystemens historia ser definitivt annorlunda ut, vilket vi ska återkomma till, och jag menar att detta på det hela taget är en grov underskattning av samlingssystemens och samlingspraktikernas formande och strukturerande verkan.
MUSEER OCH SAMLANDE 10 Det finns inte och har aldrig funnits några naturliga samlingar. Samlingen förutsätter en samlares eller en samlande institutions kontinuerliga värderingar, urval och prioriteringar bland världens fenomen. Ett samlande utan subjektivt urval skulle inte vara något samlande utan rätt och slätt ackumulering. De värderingar och urvalssystem som gäller avspeglar särskilda sätt att se på världen världsbilder alltså. Detta gäller för insamling, där man väljer vad som är värt att samla på och inte, men även för förvaltningen av en befintlig samling. Den existerande samlingen är nämligen strukturerad med hjälp av klassifikationssystem, sorterad i en rumslig verklighet där placeringssystemet bygger på prioriteringar och den måste kontinuerligt underhållas med konserveringsinsatser och annan vård. I alla dessa förvaltningsdimensioner, liksom i museets val av vad som ska ställas ut i utställningarna och på andra sätt kommuniceras, finns urvalsinslag, sortering och prioritering utifrån de uttalade eller outtalade värdesystem som gäller. Så där inne i museet, bakom kulisserna, finns praktiker och värdesystem som man inte ser så mycket av och som sällan analyserats. Vad jag intresserat mig för i den här studien är att följa upp och i denna form fördjupa egna erfarenheter av hur relationerna mellan samlande och museers övergripande kommunikation, eller berättande om man så vill, ser ut. Jag menar att det i själva verket är så att samlingars värdesystem och de praktiker man byggt upp kring samlandet spelar avgörande roller för vad museerna kommunicerar. Alltså för vad museet är, för vad det berättar och för dess position i samhället (jfr Pearce 1995). Man tänker sig gärna att det är museet som förvaltar samlingen, att policy och utställningsidéer styr obehindrat det vill säga att samlaren formar samlingen. Här vill jag istället lyfta fram hur samlingen i mycket hög grad formar samlaren, eller rättare att samlare och samling formar varandra i en kontinuerlig ömsesidighet. Avsikten med den här studien är inte att förminska värdet av eller intresset för kulturarv och samlingar. Tvärtom handlar det om att i ökad grad förstå deras verkliga betydelse och den alltid underskattade samhälleliga strukturationskraft som kulturarv och kulturarvsprocesser representerar. En sådan förståelse ger möjligheten att ta kontroll över samlandet för att därigenom bättre kunna styra vad man vill kommunicera och göra med samhället, vilket jag kommer att kalla ett aktivt samlande. För det behövs kunskaper och förståelse för sådana grundläggande processer som samlandet. Utan ett medvetande om hur samlandet fungerar kommer istället samlingarna och de världsbilder som en gång format dem obevekligen att forma oss. Nu skulle man ju kunna säga att poängen med kulturarv och samlande är just att man vill att de ska forma oss. Samlingarna ska tillgängliggöras och komma
1. INLEDNING människor till godo, folkbildning är ett begrepp som ofta kommer fram i sammanhanget, man vill kunna visa upp viktiga historiska föremål, hantverkstekniker och levande traditioner för nya generationer och så vidare. Det finns en föreställning om att museisamlingarna besitter en inneboende, god kraft. Det gör de kanske, på ett eller annat vis, fast de särskilda praktiker och urvalssystem som förvaltar dem och de informationssystem som har byggts upp kring dem har skapats och formats av människor med särskilda idéer och mål för ögonen. De har skapats för att man ville åstadkomma något med samhället. Och haken i detta sammanhang är förändring över tid. Idéer om samhällen, och samhällena i sig själva, ändras ju över tid. Situationen under 1800-talet, då många av dagens samlingssystem skapades, var mycket annorlunda jämfört med vår tid. Den samhälleliga verkan man en gång var ute efter, och som byggdes in i samlingssystemen, är inte nödvändigtvis den verkan man idag eftersträvar. Museernas samlingar är och förblir slutligen en viktig infrastruktur för stora delar av forskarsamhället. Inte heller detta grundläggande förhållande ifrågasätts i den här studien. Men museernas samlingar är inte bara ett passivt arkiv för forskningen, strukturerade på självklara sätt. De kategorier och klassifikationssystem man valt och de urval av föremål som samlats har även en strukturerande och begränsande verkan på forskningen. Det blir till exempel, vilket flera forskare påpekat, kanske bara möjligt att söka viss information om vissa föremålstyper. Även i förhållande till forskarsamhället behövs ett aktivt förhållningssätt till samlandet för att det efterhand ska kunna möta nya perspektiv och nya forskningsparadigm istället för att bidra till att binda forskningen vid gamla frågeställningar och forskningsinriktningar. 11 Vanliga myter om museers samlande Det finns en rad mycket vanliga föreställningar om museernas samlande och samlingar som jag menar att man skulle kunna kalla myter eftersom de ofta traderas men egentligen inte stämmer med verkligheten. Åtminstone fyra olika föreställningar kommer att bemötas av den föreliggande studien. För det första tänker man sig ofta att museernas publika kommunikation i form av utställningar, webbsidor och så vidare kan ses som en särskild verksamhet, skild från samlande och samlingssystem. Givetvis gäller även det omvända, att man tänker att samlingsystemen inte påverkar det publika arbetet så mycket. Här menar jag att det finns en betydligt större ömsesidighet än man ofta tror. För det andra finns en vanlig föreställning om att samlingar kan vara mer eller mindre representativa eller kompletta. Men samlingars
MUSEER OCH SAMLANDE 12 gränser och grad av fullständighet kan bara reflektera de gränser och idéer om fullständighet som samlaren bestämt. Med andra ord är det egentligen bara samlarens eller den som ursprungligen stakade ut gränsernas idéer som kan bli mer eller mindre uppfyllda. För det tredje finns en stark föreställning om kulturarvet, där man tänker sig att det består av ett givet antal fenomen som ska förvaltas. Men vad som betraktas som kulturarv förändras över tid och i museala sammanhang är det beroende av ett omfattande och ständigt pågående värderings- och urvalsarbete. Vad ska samlas och inte? Vad ska ställas ut och inte? Vad ska konserveras och inte? Vilken information ska skapas om vilka föremål? Vilka föremål och samlingar ska beforskas? För det fjärde finns en vanlig föreställning om att samlingssystem och samlingsinformation är naturliga, det bästa systemet helt enkelt. Motfrågan då problem identifieras blir ofta vad är alternativet?. Idén om naturliga system beror av hur inarbetade gamla klassifikationssystem och andra ordningar efterhand blir. De har en starkt strukturerande verkan på sin omgivning och deras tillkomsthistorier och de alternativ som där ofta stod emot varandra tenderar att glömmas bort. De har en stark tendens att bli naturliggjorda och just därför behöver de undersökas och ifrågasättas. U n d e r s ö k n i n g e n s f ö r u t s ät t n i n g a r o c h upplägg Som det inledande citatet av Annika Alzén säger så har det under lång tid stått klart att de stora museernas samlande behöver undersökas på nytt med den så kallade nya museologins perspektiv. En del ha visserligen hänt sedan 1999, men situationen är långt ifrån tillfredställande. Det handlar både om behov av mera historisk kunskap om hur samlingssystemen etablerats och hur samlingarna byggts upp samt om behov av förändring baserat på nya museala förändringsprocesser av olika slag. De olika fält som representeras av rubrikerna i studiens fjärde och avslutade sektion är avsedda att ringa in olika betydelsefulla kunskaps- och förändringsfält. Arbetet med detta projekt har bedrivits under en sammanlagd period av åtta månader och bygger främst på litteraturstudier, men studier och analyser av utställningar, webbsidor och databaser på Historiska museet och Nordiska museet har även gjorts. Studien har lagts upp i tre delar. Första delen är forskningshistorisk. Där undersöks de senaste 20 årens svenska kunskapsbyggnad och forskning kring museernas samlande och denna sätts i relation till en bild av den internatio-
1. INLEDNING nella forskningen. I den andra delen undersöks två samlingssystem lite närmare Historiska museets och Nordiska museets. Dels har dessa beskrivits och analyserats med avseende på inriktning, klassifikationssystem och annat, dels sätts de i relation till respektive museums utåtriktade, kommunikativa verksamhet i form av utställningar, publika databaser och webbkommunikation. Dessutom har en undersökning av personalens inställning till samlandet på museerna gjorts med hjälp av en enkät. Studiens avslutande del knyter ihop trådarna samt tar upp några särskilt intressanta perspektiv och utvecklingslinjer. 13
MUSEER OCH SAMLANDE 14 2. F o r s k n i n g s l ä g e o c h utgångspunkter Den nya museologin Museologin inriktade sig länge på studier av museernas ledning och administration, ekonomiska förvaltning, pedagogiska metoder samt samlingarnas ursprung och tillkomsthistoria. Den så kallade nya museologin, en inriktning som slagit igenom alltmer sedan det tidiga 1990-talet och genererat en avsevärd mängd forskning vid de angloamerikanska akademierna, är istället fokuserad på museernas samhällsroll, deras historiska, politiska och sociala kontexter samt framför allt deras meningsproduktion alltså vad de representerar och vilka effekter det får i samhället. Den nya museologin har också intresserat sig för samlandet på ett nytt sätt, där dess politiska, etiska, ideologiska och kommunikativa dimensioner samt föremålens mening och värden i skilda kunskapssystem betonats (Vergo 1989, s. 1ff; Palmqvist 1997; Corsane 2005; Macdonald 2006; Hillström 2006; Knell 2008). Den nya museologin är en kritisk kulturforskning som dels syftat till att undersöka föreställningarna om museer som opartiska och objektiva bildnings- och bevarandeinstitutioner, dels velat utforska relationen mellan nya teoretiska perspektiv och museernas praktiker. Det finns i ett internationellt perspektiv flera olika museologiska kunskapsfält och inriktningar. Den nya museologin har framför allt haft stort genomslag i den engelskspråkiga forskningen, där studier av Tony Bennett (1995; 2004), en massiv utgivning från institutionen för museologi i Leicester (t ex Hooper-Greenhill 1992, 1995, 2000; Pearce 1994; 1995; Knell 2004) samt en del amerikanska bidrag (t ex Karp & Lavine 1991; Karp, Kreamer & Lavine 1992; Hein 2000) varit särskilt betydelsefulla. Från en del grundläggande arbeten, som exempelvis Bennetts och Hooper- Greenhills tidiga 1990-talsstudier, har den nya museologin blivit mera specifik under 2000-talet. Institutionen i Leicester har exempelvis genomfört mycket
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER omfattande studier av lärande på museer (Hooper-Greenhill 2007) och byggt upp kunskapen om museers publikgrupper (Watson 2007) och arbete med materiell kultur (Knell 2008). Runt om i världen har en rad nya stora museer konstruerats, vilka bygger på den nya museologins resultat när det gäller interaktionen med publiken samt hur samlingarna hanteras (Message 2006). Antologin Museum Frictions (Karp m fl 2006) ger en god översikt av museernas förändringsarbete i ett globalt perspektiv. En stor internationell diskussion om museers samlingar i förhållande till olika minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar, som blossat upp under de senaste decennierna, har slutligen hämtat mycket näring ur den nya museologins perspektiv både som utgångspunkt för nya krav utifrån och som utgångspunkt för nya museala strategier (exempelvis Smith 1999; Robson, Treadwell & Gosden 2006). I Sverige har den nya museologin haft betydelse för ämnet museologi (jfr t ex Palmqvist 1997; Insulander 2005) samt kommit in som en del av en generell ny kulturarvsforskningstrend sedan 1990-talet. Denna inriktning kan bäst följas i en rad antologier (Anshelm 1993; Palmqvist & Bohman 1997; Alzén & Hillström 1999; Palmqvist 2002; Palmqvist & Bohman 2003; Aronsson & Hillström 2005; Aronsson m fl 2005; Alzén & Aronsson 2006). I dessa antologier diskuteras framför allt olika grundläggande och principiella frågor kring vad kulturarv är, hur det skapas, hanteras och hur det fungerar i vårt samhälle. Den inställning till museivetenskap som Stefan Bohman presenterade 1997 kan sägas vara grundläggande: 15 Grunden för museivetenskap är att kulturarv och historia i alla sina aspekter inte är givna i ett samhälle. Vi väljer av skilda sociala, ideologiska och politiska skäl att behandla och lyfta fram vissa skeenden i historien, liksom vi väljer ur vilka perspektiv dessa skeenden ska analyseras. Det förflutna finns som en oändlig mängd händelser och erfarenheter i tiden. Men historien som vi möter den i skrift eller på museer är något som skapas och används av skilda grupper och med olika syften. Skapandet och användandet av historien är en mycket aktiv kraft i samhället, inte minst vid krig och konflikter. Det är i mötet med andra som historien används. Därför är det en samhällelig nödvändighet att förstå processer och funktioner vid historieanvändning. (Bohman 1997, s. 9) Bohman menade med ledning av denna grund att museivetenskapliga frågor bland annat behövde handla om hur kulturarv definieras och används. När det gäller samlande behöver vi veta mer om hur det går till när miljöer, föremål och andra företeelser musealiseras samt även undersöka museers och samlares urvalsideologier, t ex insamlings- och dokumentationsprinciper samt före-
MUSEER OCH SAMLANDE 16 målens och föremålssamlingarnas roll i historieskrivande och samhällsanalys (ibid, s. 12). Då Bohmans introduktion reviderades inför en ny upplaga 2003 valde han att fästa ännu större betydelse vid begreppet musealisering, det vill säga hur identifieringen av kulturarv och införlivandet av dem i våra medvetanden och i vår praktik går till. Vi behöver enligt Bohman tränga djupare in i de processer som leder till att olika kulturuttryck definieras som kulturarv, och hur dessa sedan bevaras och förmedlas (Bohman 2003, s. 16f ). Bohman presenterar också en modell för hur man kan se på musealiseringsprocessen. Från en tydlig museivetenskaplig utgångspunkt har de senare antologierna (2005 och 2006) förändrats mot ett bredare kulturarvsvetenskapligt fält, för vilket Peter Aronsson vill ställa begreppet historiebruk i fokus (Aronsson 2004; 2005). Kunskapen om samlande i Sverige I den nämnda serien av antologier har Eva Silvén (Nordiska museet) varit den som mest befattat sig med samlingar och samlande. Hon betonade redan 1997 att skapandet av museer och museisamlingar, själva konstruerandet av kulturarvet, hittills bara i liten utsträckning utnyttjats i utforskandet av 1900-talets kulturella processer i Sverige. Hon konstaterade också att ett museum möter publiken inte bara genom utställningar och programverksamhet utan även i sin samlande och dokumenterande verksamhet (Silvén 1997, s. 20). Silvén har i antologierna med denna grund beskrivit och framhållit samtidsinriktade undersökningar (Samdok), inte minst för att de i sig möjliggör ett arbete med de frågor som bland annat Bohman skissat. Samtidsundersökningar handlar inte bara om vilket material museerna ska ta tillvara inför framtiden, utan även om deras roll i sin samtid. De breda diskussionerna kring Samdok, där många museer deltar, har inneburit att synen på samlingsverksamhet och olika insamlingspraktiker kunnat ventileras och reformeras. Vad som är viktigt att dokumentera och samla, samt museernas och museitjänstemännens roller som aktiva skapare av kulturhistoria och kulturarv har enligt Silvén trätt i förgrunden, delvis i motsatts till den traditionellt föreställda rollen som bevarare och omhändertagare av ett givet arv från det förflutna. Inom Samdok har en aktiv och reflekterande diskussion om samlande förts. Ett resultat är den kontextorienterade föremålsinsamlingen, där samlandet blir ett resultat av ett etnologiskt fältprojekt där även andra typer av dokumentation ingår, som exempelvis fotografier och intervjuer. Silvén har betonat ett aktivt källskapande och en offensiv kulturarvsvård. I hennes artiklar framhålls
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER relationen mellan museernas samtidssamlande och samhällsroll (Silvén 1997, 1999, 2005). I antologin från 2006 tar Silvén upp frågan om de svenska minoriteternas museala representation. Hon konstaterar där att minoritetsgruppernas kultur och historia finns representerad i majoritetskulturens museer, men där som objekt för forskare, museitjänstemän och besökare. Museerna har makt att såväl representera som marginalisera och emancipera. Silvén tar här sin utgångspunkt i den senaste internationella forskningen på området, som inte minst handlat mycket om föremålen och hanteringen av samlingarna (som Pearce 1994, Karp & Lavine 1991, Karp, Kreamer & Lavine 1992, Boswell & Evans 1999 samt Bennett 2004). Hon noterar att museerna inte tagits upp i den nya statliga minoritetspolitiken. Som utgångspunkt för ett tänkt projekt där hon vill undersöka vilka former den museala representationen har tagit ger hon också en kort översikt över vilka samlingar som finns var. Hon frågar sig bland annat på vilket sätt förvärvsomständigheter, klassifikation, utställningsestetik, och bildgestaltning kan utgöra exempel på maktens mikrofysik? Vad kan museirepresentation och museiskapande betyda för identitet, erkännande, legitimitet, för plats i nationen och historieskrivningen? Vilken roll spelar museerna i balansgången mellan särart och integration? För vilka är museet ett identitetspolitiskt verktyg, för vilka är det ointressant (Silvén 2006)? I antologierna saknas i övrigt diskussioner av det museala samlandet. Ett mindre antal andra svenska studier av museer och i någon mån samlande kan nämnas från det sena 1990-talet och framåt, alla mer eller mindre influerade av den nya museologin. Stefan Bohmans Historia, museer och nationalism (1997a) är en analys av hur museer framför allt representerat nationen i sin utåtriktade verksamhet och hur detta går till. Bohman använde en analytisk modell med begreppen fokusering tematisering stereotypisering, som delvis ringar in hur representation fungerar. Hans exempel omfattar ett stort antal utställningar men inte samlandet. Kerstin Arcadius Museum på svenska behandlar det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskilt fokus på länsmuseerna. Hon tar upp samlandets grundläggande betydelse och strukturerande verkan på museilandskapet och dess aktörer, även om det inte blir föremål för mera specifika analyser. Hur individuella samlingar kom att inkorporeras i de stora samlingarna är av speciellt intresse, liksom klassificeringssystemens betydelse (1997, framför allt s. 104ff och 110ff ). Arcadius återger Susan Stewarts iakttagelse om hur: 17 Samlingen ersätter ursprung med klassifikation ( ) vilket inte hindrar att det förflutna lånar samlingen autencitet. Med minnessaken är det tvärtom,
MUSEER OCH SAMLANDE 18 den lånar autenticitet åt det förflutna. Medan minnessaken är ett prov, som ska väcka minne, är samlingen exempel, som leder till glömska genom att kräva en ny början. (Arcadius 110f översatt från Stewart 1984). Jonas Grundbergs Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag (2000) visar en god teoretisk förståelse för museisamlandets centrala roll i kulturarvssystemet och baserades bland annat på grundläggande studier av museologen Susan Pearce (1995). I Grundbergs modell av kulturarvsprocessen ingår en modell över hur samlandet fungerar (2000, s. 19ff ). Grundbergs övergripande undersökning rör sig på ett teoretiskt plan utan att komma ner på ingående exempel. Samma sak gäller hans Historiebruk, Globalisering och Kulturarvsförvaltning (2004) som är insiktsfull på ett ideologiskt plan och ringar in många av kulturarvssektorns utmaningar, men som inte omsätter insikterna i analyser av praktiker. Eva Insulanders forskningsöversikt Museer och lärande (2005) uppmärksammar exempelvis Hooper-Greenhills undersökningar kring att involvera besökarna i hela den museala processen (2000), men kretsar kring besökarnas upplevelser på museum med särskilt fokus på utställningarna. Magdalena Hillströms avhandling (2006) om det kulturhistoriska museiväsendets formering visar på samlandets och uppdelningen i samlingsområdens grundläggande betydelse i museiväsendets formering. Olika åsikter om vem som skulle samla vad och på vilket sätt samt vilket som var det rätta sättet att exponera samlingarna stod länge mot varandra. Den för dagens förhållanden grundläggande uppdelningen av ansvarsområden mellan de stora museerna gjordes 1919 (vilket vi ska återkomma till) och Hillström dokumenterar bakgrunden till detta. Wera Grahns arbeten om genuskonstruktioner och museer måste särskilt nämnas i detta sammanhang (Grahn 2006; 2007). Hennes avhandling innehåller flera exempel där hon med grund i genusperspektiv analyserar samlandet. Exemplet kring Nordiska museets insamling av en hemlös kvinnas föremål är särskilt belysande för hur museets samlingssystem inte fungerar riktigt då det ställs inför en samtida verklighetskontext det inte anpassats för. Denna kontext transformeras på avgörande sätt då den förs in i samlingen vilket sedan direkt formar hur den kan kommuniceras (2006, s. 67ff ). Analysen av Månadens föremål på Nordiska är också intressant. Där visar det sig att det som valts och ställts ut delvis visar på en annan ordning än samlingens (ibid, s. 200ff ). Boken Genuskonstruktioner och museer går handfast in på hur samlingarnas innehåll och struktur formar vad som kan göras med dem (Grahn 2007, s. 11ff ). Grahn visar hur urval och gränser strukturerar vad museet kan
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER göra med sin samling, hur klassifikationssystemens kategorier möjliggör eller omöjliggör vad som kan återfinnas och hur även vården av föremålen är ett laddat område. Får vissa materialgrupper mer vård än andra? Bygger urvalet och prioriteringen av dessa grupper på särskilda idéer eller föreställningar? Bland annat relaterar hon ett projekt på Västergötlands museum som handlat just om att förändra ett gammalt klassifikationssystem (ibid, s. 50ff ). Antologin Det bekönade museet (Aronsson & Meurling 2005) bidrar också till förståelsen av genusperspektiv i museiverksamheten, även om den inte blir lika specifik när det gäller samlandet som Grahns arbeten. Förutom de nämnda antologierna och andra arbeten finns slutligen en serie senare studier av forskningskaraktär som producerats av de stora museerna, framför allt Nordiska museet, där museernas samlande diskuteras och analyseras. I jubileumsboken Nordiska museet under 125 år kan man i ett historiskt perspektiv följa museibyggnadens, utställningarnas, fältarbetets och forskningens förändringar. Det är tydligt att museets kommunikation under de tidiga perioderna var helt avhängig samlingens ordning och innehåll. Samlingarna och samlandet behandlas i boken av Cecilia Hammarlund-Larsson. Hon beskriver hur de vuxit fram sedan Hazelius berömda upprop 1872. Dessutom behandlas samlingsavdelningarna, skiftande intressen över tid samt klassificering. Det är intressant att se att flera av de föremålsgrupper Hazelius menade var speciellt intressanta 1872 fortfarande fokuseras av museet (Hammarlund-Larsson 1998). Hammarlund-Larsson och i synnerhet Eva Silvén har skrivit en lång rad texter om musealt samlande, i synnerhet inom ramen för arbetet med Samdok. Här ska ingen historisk tillbakablick över det svenska samlingstänkandet innan 1990 göras, men man kan konstatera att det funnits en livaktig reflektion och diskussion inom Samdok sedan 1970-talet. Antologierna Verbalt. Visuellt. Materiellt., respektive Tumme med tingen (Bursell m fl 1991; Silvén 1992) från det tidiga 1990-talet ger en god inblick i läget då. Silvén gav redan vid den tiden prov på en god förståelse för tingens betydelsebärande och mångfasetterade karaktär. Hon kunde skriva om museiföremålen som medel, inte mål i sig själva, och koppla samlandet direkt till museets gestaltande och berättande verksamhet (1991; 1992a). Hammarlund-Larsson kunde bidra med en retrospektiv analys av etnologins samlande (1992) som kunde ställas mot de val och prioriteringar som gjorts inom Samdok. Med världen i kappsäcken (Östberg 2002) presenterar en lång rad artiklar om olika föremål i Etnografiska museets samling. I fokus står dels de vita upptäckarnas perspektiv och resor, ofta lätt heroiserade, dels föremålens biografier. 19
MUSEER OCH SAMLANDE 20 Det är bilder på svenskar i tropikhjälm i Afrika, Asien och Amerika och tidsandan får delvis stå som förklaring till rövandet av kulturarv. I korta artiklar i bokens slut ställs visserligen frågor kring vem som äger föremålen och kring hur olika röster bör höras i etnografiska utställningar. Den tidigare rasism och plundringsanda som skapat en stor del av samlingen noteras visserligen, en del av samlingen skapades så, men vad detta säger om museet som helhet och hur denna insikt bör påverka dess arbetssätt blir inte särskilt problematiserat. Rasforskningen som en del av bakgrunden till museets tidiga historia och samlande har utförligt diskuterats av Olof Ljungström (2004). Anders Houltz har gjort en utvärdering av Tekniska museets föremålsinsamling 1984 2002, Föremålsinsamling i dokument och verklighet, där även förslag inför ett fortsatt samlande lämnas. Museets samlingar har sin tyngdpunkt i sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och det är tydligt hur samlingens innehåll färgats av enskilda tjänstemäns intresseområden. Houltz konstaterar att museets klassifikationssystem avspeglar en äldre samhällsformation, även om det kontinuerligt uppdaterats. För framtiden föreslås att insamlingen bör styras av väl formulerade frågor istället för tidigare idéer om objektivt heltäckande mål. Syften, motiv och de tjänstemän som utför arbetet bör synliggöras (Houltz 2004). Trettio forskare skriver i Föremål för forskning (Svensson 2005) om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Texterna handlar om tingen som meningsbärande, vanligen baserat på 1990-talets sätt att se på materiell kultur (t ex Daun 1995; Miller 1998; Latour 1998; Glassie 1999). Mestadels blir det ett slags kulturella biografier och texterna kommer knappast in på frågor om samlandet som sådant eller föremålens museikontext. Artikeln om hästen Streiff i Livrustkammaren är ganska typisk. Författaren analyserar nogsamt alla betydelser som hästen laddats med, men som om dessa vore oberoende av hur den infogats i ett samlings- och utställningssystem där den gestaltats, beskrivits och så vidare (Eriksen 2005). En artikel av Britt Liljevall om Gustav Vasa-statyn i Nordiska museet är i viss mån ett undantag (Liljevall 2005). Eva Silvéns bidrag representerar en tydligt reflekterande inställning till samlandet och vill närma sig samlingarna med frågor om varför de överhuvudtaget finns till, i vilket sammanhang de har tillkommit och vilken betydelse själva förvärvsprocessen har i ett samhälls- och maktperspektiv. Silvén diskuterar kort tre olika föremål som av olika orsaker krockat med museernas samlingspraktiker och där deras klassifikations- och dokumentationssystem närmast framstår som absurda. Med utgångspunkt i just svåra föremål tänker sig Silvén en mer reflekterande framtida föremålsforskning (2005a, s. 148). Nordiska museet har med boken Samhällsideal och framtidsbilder (Ham-
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER marlund-larsson, Nilsson & Silvén 2004) undersökt olika perspektiv på museets dokumentation, samlande och forskning. Idén var att utforska hur Nordiska genom sin verksamhet speglat samhällets självbild och framtidssyn under olika epoker, men även hur museet bidragit till att forma samhällets självbild. Hammarlund-Larsson undersöker Hazelius tid och vad hans olika idéer och syften fick för praktiska konsekvenser. Hon visar bland annat hur hans fosterländska, evolutionära och typologiskt influerade grundperspektiv skapade en strävan efter att samla många föremål av samma slag för att kunna undersöka och ställa ut långa serier av föremål i utvecklingssekvenser samt att skaffa samlingar så alla Sveriges landskap kunde representeras. Samlandet inriktades också mot att skaffa föremål som kunde belägga allmogekulturens traditioner av olika slag. Under museets första år kan man närmast sätta likhetstecken mellan samling och utställning. Hazelius tanke var att allt skulle vara utställt. Allmogeföremålen sorterades på sin geografiska proviniens, vilket också blev den utställningsprincip enligt vilken de exponerades. Föremål som speglade borgerliga näringar eller adeln sorterades däremot efter uppgifter om tillverkare, ålder eller konsthistorisk stil (Hammarlund-Larsson 2004). Undersökningen är intressant, men det skulle ha varit givande att vidare undersöka karaktären av de urval Hazelius gjorde. Hur ser de ut i förhållande till det sena 1800-talets totala materiella kultur? Vilka andra urval kunde ha gjorts? Bo G Nilsson tar i boken upp konsekvenserna av de nya tankar om museiverksamheten som slog igenom från 1920-talet och framåt. Insamlingsorganisationen från 1908 var starkt inriktad mot vissa speciella kategorier, men kom med Sigurd Erixon och andras mer sociologiska och diffusionistiska perspektiv att bli mera allsidig. Det var fortfarande det förindustriella samhället som skulle undersökas och förindustriella föremål som skulle samlas, men dessa utvidgades på 1940-talet med arbetarklassens materiella kultur och så småningom annat. En verksamhet med expeditioner som gjorde mycket ingående undersökningar hade sin höjdpunkt under 1920- och 1930-talen. Vid mitten av 1960-talet övergavs den gamla organisationen med avdelningar för allmogekultur respektive högre stånd för en organisation med funktionellt uppdelade avdelningar. Nilsson undersöker museets relation till samhället på ett mycket intressant sätt, men går bara i liten utsträckning in på samlandet och på vilka konsekvenser olika förhållanden fick för samlingen och den utåtriktade, presenterande verksamheten i museet (Nilsson 2004). Eva Silvéns artikel beskriver det förändrade läget i museets omvärld från 1960-talet. Kring 1970 gjordes ingående undersökningar av museets föremålssamling vilket föll ut i mål om att komplettera befintliga kategorier och samla på tidigare ej representerade sektorer. Detta ledde bland annat till bildandet av 21
MUSEER OCH SAMLANDE 22 Samdok 1977 och dess sekretariat som placerades på Nordiska museet. Konsekvenserna undersöks av Silvén. Ett instrument som användes för att se efter vad man hade och inte var Outline of Cultural Materials (OCM), som infördes som parallellt klassificeringssystem vid Nordiska vid den här tiden. Samlingarna var tidigare organiserade i sakområden som boskapsskötsel, husgeråd, skrivdon och så vidare, medan OCM dessutom hade mera funktionella kategorier som exempelvis individualitet och social rörlighet. Utifrån OCM förtecknades helt enkelt materialgrupper som museet inte hade och som man nu avsåg att samla in. Silvén uppmärksammar att OCM och de nya urvalskriterierna stöpte ett nytt slags insamlande som samtidigt var uttryck för en särskild världsbild (som dock inte analyseras ingående). Föremålsinsamlingen blev hur som helst mera restriktiv, med undersökningarnas tonvikt på intervjuer och fotografering. Det talades till och med om dokumentation som substitut för föremålen. Från 1980-talet och framåt har Nordiska museet samlat in radikalt färre föremål än tidigare. Silvén undersöker de formulerade syftena med dokumentation och insamling. Medan det yttersta målet fram till 1960-talet varit fördjupade insikter eller kunskaper för att stärka kärleken till fosterlandet förändrades den under tidigt 1970-tal istället till för att skapa underlag för aktivt deltagande i samhällsdebatten. Som målgrupp för samlandet framträdde de framtida avnämarna, dvs forskarna och publiken. Silvén gör en intressant analys av detta framtidsfokus och frågar sig om det verkligen kom att kunna skapa underlag för ett deltagande i samhällsdebatten. Detta kan ifrågasättas och fokus har förändrats under senare år, då kulturarvsskapandet som process kommit att betonas snarare än som resultat. Från 1998 bedriv Samdoks verksamhet i en ny och förändrad uppsättning pooler och man utgår inte längre från 1970-talets tänkta positivistiska vision av en objektiv dokumentation (Silvén 2004) I antologin Samtiden som kulturarv undersöks och analyseras svenska museers samtidsdokumentation 1975 2000, det vill säga Samdoks arbete. Samdok har varit och är ett flaggskepp för svensk samlingspraktik och samlingsförståelse i ett internationellt perspektiv (se t ex Steen 2004 samt andra artiklar i Knell 2004 och Knell 2008). Boken är en genomarbetad studie av samlande vid svenska museer där artiklarna mestadels tar upp verksamheten museum för museum. I inledningen slår Eva Silvén och Magnus Gudmundsson fast att museer aktivt arbetar med att skapa och omskapa kunskap. Samdok handlar inte bara om att dokumentera för framtida historieskapande utan även om att bidra till reflektionen över vår egen tid. Ibland har undersökningarna i sig även setts som ett publikt gränssnitt. Antologin är resultatet av ett projekt som syftat till att synliggöra museernas och deras tjänstemäns betydelse för
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER konstruktionen av kulturarv och att återföra dessa kunskaper till de berörda, för att därmed öka den yrkesmässiga självinsikten (Silvén & Gudmundsson 2006, inledningen). Den stora majoriteten artiklar i antologin analyserar visserligen de projekt som genomförts med avseende på ämnesval, vad de (i sig själva) representerar för slags perspektiv och kunskap, vilka urval som gjorts och varför samt vilken bild detta ger av samtiden, men museikontexten berörs knappast alls. Man tar inte steget längre och analyserar hur detta påverkat respektive museum. Det är som om den representation som undersökningarna genererat så att säga bara gäller undersökningarna i sig själva, inte museikontexten. Man undrar vilka konsekvenser för dokumentations- och klassifikationssystem projekten haft, hur de gestaltats eller på andra sätt använts i museernas kommunikativa verksamhet. Hur har de använts och hur kan de användas? Undantaget är en artikel av Anna Landberg och Stefan Larsson om Kulturens verksamhet i Samdoks hempool med den betecknande titeln En självbekräftande strategi. Landberg och Larsson analyserar perspektiv, ämnesval och urval liksom de andra artiklarna, men de tar ett steg till och undersöker vad detta säger om museet självt och vad det gjort med det. Slutsatsen är att projekten kan ses som en normaliseringsprocess och en självbekräftande strategi på Kulturen där Samdok inte utmanat eller ifrågasatt museets självbild och tänkta representativitet (Landberg & Larsson 2006). Antologin Svåra saker utgick ifrån en vilja att ta tag i det svåra och otrevliga i samlandet från ett håll som inte alltid täcks in av verksamhetsplaner och dokumentationsprogram. Meningen var, som den framställs i introduktionen, att granska museernas urvalsmekanismer och samlandets möjligheter och gränser (Silvén & Björklund 2006, introduktionen). Projektet var en slags uppföljning till ett annat projekt vid mitten av 1990-talet, då museerna i Samdok-nätverket gjorde en annan bok med utvalda föremål, vilka dock visade sig generellt trevliga (Björklund & Silvén 1996). I projektet Svåra saker inbjöds museerna att välja ut och skriva om var sin svår sak. Av speciellt intresse är även att projektet blev en vandringsutställning där sakerna ställdes ut och där besökarna (!) också inbjöds att delta med sina egna ting och berättelser. I projektet ingick också en serie om fyra seminarier för museianställda: När tillvaron rämnar, Det goda arbetet och det onda?, I förskingringen samt Död och dårskap, vilka tog upp olika sidor av projektets problematik. Projektet fick mycket uppmärksamhet, inte minst internationellt, för just valet av det svåra som analytiskt redskap. Som ett centralt förhållande framhålls i antologin hur avgörande det är hur museerna hanterar föremålens berättelser och utifrån dem definierar och benämner sina samlingar. Möjligheterna att ställa frågor 23
MUSEER OCH SAMLANDE 24 till en databas blir ju kraftigt beskurna om en uppblåsbar livväst registreras så och inte som ett minne av en förlisning. De flesta föremål betyder ingenting utan sin historia, sin biografi, de blir varken svåra eller trevliga, farliga eller ofarliga. Utan kunskap om deras sammanhang blir de till döda nummer i en accessionsliggare. Det understryks också att föremålens mening och laddning beror av en kontext och att blicken därför inte bara kan riktas mot det samlade utan även mot samlaren: Vilka människor, företeelser och fenomen representeras i samlingar, utställningar, bebyggelsemiljöer och andra former av kulturarv? Vilken position tilldelas ursprungsfolk, minoriteter och andra marginaliserade grupper? Hur kan starkt känsloladdade frågor och fenomen bearbetas? Hur kan det onda involveras inte minst historiens stora brott, både igår och idag? Det har blivit omöjligt att tala om kulturarv utan att samtidigt ställa frågan: vilket kulturarv? Vems? Det som definieras som kulturarv gör något med sin samtid. (Silvén & Björklund 2006, introduktionen) Svåra saker tycks ha varit ett tankeväckande projekt som säkert bearbetat museernas reflektions- och dokumentationsvanor. Detta dokumenteras dock inte i boken, där artiklarna berättar historierna om sakerna i sig själva, inte om deras museala kontext. Nordiska museets och Skansens årsbok 2008 innehåller artiklar av Hammarlund-Larsson och Silvén som diskuterar och problematiserar museets samiska samling. Hammarlund-Larsson beskriver och kvantifierar samlingen samt diskuterar dess tillkomsthistoria. För Hazelius var det självklart att samlingen skulle integreras med resten men ändå särskiljas, såväl klassifikatoriskt som utställningsmässigt, vilket fortfarande är fallet. Hammarlund-Larsson relaterar museets samtida intresse av att skärskåda och ställa frågor till samlingen i samverkan med företrädare för det samiska samhället samt att det inte längre anser sig äga tolkningsföreträde (Hammarlund-Larsson 2008). Silvén diskuterar istället hur museet representerat samer och samisk kultur med utgångspunkten att Nordiska museet bidragit till att forma såväl berättelsen om samerna som relationerna mellan samerna och det svenska majoritetssamhället. Denna utgångspunkt följs dock inte upp utan olika tiders utställningar relateras i korthet, inklusive idéerna med den nya Sápmi-utställningen, där syftet är att ge perspektiv och ställa frågor (Silvén 2008). Årsboken innehåller även en artikel av Sunna Kuoljok som handlar om hur ett samiskt kulturarv kan synliggöras. Dels relaterar hon en större inventering i museer av vilka samiska föremål som finns, dels presenteras olika insatser som gjorts för att synliggöra detta, främst en databas (Kuoljok 2008). Även årsboken 2007
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER handlade om samlande, där särskilt Kristina Bergs artikel om vad som finns och inte finns i museets samling, och vad detta beror på, ska nämnas, liksom Eva Silvén artikel om hur människor organiserar världen med hjälp av föremål (Berg 2007; Silvén 2008). Lotten Gustafsson Reinius, etnolog vid Stockholms universitet, har under de allra senaste åren forskat kring Etnografiska museets samlingar från Kongo, framför allt i det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet Förfadern i montern en postkolonial analys av svenska museisamlingar från Kongo. Gustafsson Reinius analyserar här hanteringen av föremålen och samlingarna i perspektiv som understryker samlingarnas meningsskapande och vad samlandet säger om samlarna (Gustafsson Reinius 2005, 2008, 2008a, under utgivning). Slutligen ska två samtida svenska initiativ nämnas, arbetet med Connecting collecting och NaMu-projektet. Connecting collecting var en konferens på Nordiska museet 2007 initierad av Samdok, som syftade till att lägga grunden till ett internationellt nätverk kring samlande inom ICOM. I konferenspublikationen handlar de svenska bidragen om förnyelse av det arkeologiska samlandet (Svanberg & Wahlgren 2008), om förnyelse av gamla samlingar (Garnert 2008) och om Armémuseums samtidssamlande (Ernstell 2008). Na- Mu-projektet, eller Making National Museums, är ett internationellt kontaktprojekt finansierat av EU och koordinerat från Linköping (Peter Aronsson), Oslo och Leicester. Projektet ska från 2006 till 2008 genomföra en serie om sex internationella forskarkonferenser. I dagsläget är fem genomförda, varav publikationer har kommit från tre (Aronsson & Hillström 2007; Amundsen & Nyblom 2007; Aronsson & Nyblom 2008). I den första publikationen beskriver Aronsson syftet, att jämföra institutioners organisation, narrativa vidd och kulturella integration. Fokus ligger på display, alltså presentation, representation och narrativ och hur detta förhandlar gemenskap och bestämmer institutioners samhällsroll. Även om idén är att studera museer som historiska processer och försöka förstå hur nationella museers anatomi och struktur fungerar så stannar upplägget i museers kommunikation, samlandet är inget identifierat studiefält och dess strukturerande verkan nämns inte (Aronsson 2007). De många bidragen i den första, såväl som de två övriga publikationerna, är också mycket riktigt fokuserade på vad museer berättar och representerar, utan att i ingående mening undersöka inre processer som samlandet. Sammanfattningsvis kan sägas att den nya internationella forskningen om museer och samlande haft ett markant inflytande på ett teoretiskt plan i Sverige, vars tydligaste uttryck återfinns i en rad kulturarvsantologier från 1990- och 2000-talen samt i nya grundböcker av exempelvis Bohman, Grund- 25
MUSEER OCH SAMLANDE 26 berg och Aronsson. Nordiska museet och samarbetet i Samdok har genererat analyser av det äldre samlandet och förmått skapa en plattform för en ny slags mera genomtänkt samlande på en del museer, vilket kontinuerligt uppdaterats sedan 1970-talet. I synnerhet Nordiska museet har med forskare som Eva Silvén och Cecilia Hammarlund-Larsson analyserat och reflekterat över sitt eget samlande. Wera Grahns analyser med utgångspunkt i ett genusperspektiv står också i en klass för sig. Fokus har i forskningen generellt förskjutits från en syn på samlandet som förvaltning mot en syn där dess dimensioner av konstruktion av kulturarv ofta betonas. Föremål och samlingar förstås allt mer som meningsbärande och meningsskapande. Det är också påtagligt att nya krav på museerna om att redovisa och ibland återföra delar av vad de har i samlingarna har genererat ett nytt slags intresse för vad samlingarna är. Trots den perspektivmedvetenhet som forskare som Silvén, Gustafsson Reinius och Grahn ger prov på så har de nya kunskaperna ändå bara i liten utsträckning gett upphov till inträngande analyser av de svenska samlingarna och samlingssystemen. De studier som genomförs stannar vanligen i just undersökningar av tingens eller samlingarnas meningsinnehåll och representation i sig själva, och dessa undersökningar leder inte vidare till analyser av hur detta innehåll verkat i museikontexten. Alltså av vilken roll detta spelat i museernas kommunikation och representation i sin helhet hur det strukturerat vad museerna är. Ett typiskt exempel är boken Samtiden som kulturarv (se ovan), där artikel efter artikel redogör för de olika projektens urval och vad de representerar, men som om detta samlande inte skett i en museikontext (Landberg & Larssons artikel är ett undantag). Vilka konsekvenser har projekten haft för respektive museum i det stora hela? För vad de ställt ut, hur de interagerat med sina publiker och för deras samhällsroll? En grundläggande idé med Samdok var ju faktiskt att det skulle ge museerna en ny röst i samtiden Vad som saknas är bredare kunskaper om och ingående undersökningar av hur samlingarnas meningsinnehåll och representation, grundat i de urval som gjorts, de klassifikationssystem som finns och de förvaltningspraktiker som gäller, verkar i museerna som helhet, alltså förhållandet mellan samlingsverksamhet och kommunikativ verksamhet samlingarnas strukturerande roll för vad museet är och hur det verkar i samhället.
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER I n t e r n at i o n e l l f o r s k n i n g o c h k u n s k a p o m s a m l a n d e Sedan museologen Susan Pearce konstaterade att museernas samlande inte var särskilt väl studerat (Pearce 1989; 1992) har en del internationell, museologisk forskning grundad i nya perspektiv genomförts. De nya perspektiven har bland annat förskjutit intresset från samlingen i sig mot samlandet och samlarna, från det deskriptiva mot det förklarande, från produkt mot process och från kunskap mot mening (Pearce 2004). Det nya forskningsintresset för samlande har haft sin tyngdpunkt i den nya museologin vid brittiska, amerikanska, australiensiska, nya-zeeländska, kanadensiska och sydafrikanska universitet. Den nya internationella forskningsriktning som jag koncentrerar mig på här har alltså en viss kontext och sitt epicentrum i Leicester i England. I det här sammanhanget har jag inte haft möjlighet att därutöver undersöka bredden av exempelvis den tysk- och franskspråkiga forskningen, vilket säkert hade varit intressant. En ny sorts förståelse av vad samlingar och samlande är har varit grundläggande för 1990- och 2000-talets forskning. Susan Stewarts djupsinniga analys av hur samlingen ersätter ursprung, kontext och historia med klassifikation samt hur dess serialitet, gränser (innanför/utanför) och representationsegenskaper fungerar och relaterar till samlarens identitet har haft stor betydelse (Stewart 1993, s. 151ff ). Tony Bennetts analyser, byggda på Foucaults perspektiv, av museers kulturella funktioner som plattformar för representation inom samhällens utställningskomplex där mening skapas (Bennett 1995; 2004) har givit nya förutsättningar för att förstå den kontext inom vilken det museala samlandet verkar. Bennett har fäst stor betydelse vid hur ett nytt, evolutionärt och typologiskt ordnande av samlingarna under andra halvan av 1800-talet drev utvecklingen av de nya, moderna museer som vi fortfarande lever med. Samlingarnas urval och struktur var länge helt avgörande för dessa museers kommunikation (2004, s. 64ff ). En lång rad andra studier har också behandlat den samhälleliga roll som museer spelar. Bourdieus välkända undersökningar av hur konstmuseer fungerar har varit viktiga (1984, utvecklat av Prior 2002), liksom Bruno Latours arbeten kring modernitet, museer och samlande (Latour 1987, 1998). Man kan även nämna Anne McClintocks undersökning av imperiekultur, där museet spelar stor roll (1995) samt undersökningar av hur museer och samlingar representerar nationer (Kaplan 1994; Boswell & Evans 1999). Dessa studier har etablerat en ny förståelse av hur museer och samlande fungerar i det moderna samhället som är svår att kringgå. Pandoras ask är öppnad och att stoppa tillbaka museer och samlande ner i den neutrala och objektiva lådan igen förefaller omöjligt. 27
MUSEER OCH SAMLANDE 28 En grundbok i sammanhanget är fortfarande On Collecting av Susan Pearce (1995). Pearce organiserar där förståelsen av samlingar och samlande i tre tematiska sektioner: samlande som praktik, som poetik och som politik. Samlandet som praktik handlar om hur människogrupper (i vad Pearce kallar en europeisk tradition) skaffar sig strategier för att ta finna ackumuleringsmöjligheter i bland annat samlade föremål för att bibehålla sociala mönster och projicera dem på framtiden. Alltså samlandets allmänna, sociala betydelser över tid, företrädesvis lång tid. Denna del av hennes förståelseschema är en historisk översikt som åldrats en del sedan 1995 och som i princip ersatts av andra studier av henne (se nedan). Vi kan här koncentrera oss på de två övriga dimensionerna: Samlande som poetik Samlingens mening för individer Samlandets symboliska dimensioner Strukturering av livet genom samlande Samlandet som politik Samlandets roll i skapandet av mönster av vi/dom, dominans och underordning Frågor kring högkultur och värden Samlingars roll i att skapa förändring Samlingsstudier som politiska projekt i sig själva Samlandet som poetik handlar alltså om varför man samlar, hur individer upplever samlingsprocesser och vilka konsekvenser det har, det vill säga hur samlandet skapar mening för samlarna och i ett samhälle som helhet. I samlandet reflekteras och skapas identiteter och världsbilder. Eftersom samlande alltid handlar om urval bland världens fenomen, om att välja vad som är värt att sparas och förvaltas, måste det alltid utgå ifrån en individ eller grupps idéer i dessa frågor. Därför kommer samlingssystem också alltid att reflektera dessa människors syn på världen. Individuella samlingar kan enligt Pearce betraktas som ett förlängt jag (an extended self, fig. 1). Det individuella samlandet engagerar alla dimensioner av individens liv, dennes relationer med andra, ordnandet av rummet och uppfattningen av ens roll i världen. Samlandet av romerska mynt kan i detta perspektiv exempelvis betraktas som en aktivitet som skänker status åt samlaren och gör det förflutna till ett tämjt nu som kan ställas ut eftersom samlarens aktiviteter kan beskrivas som:
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER 29 Fig. 1. Samlande som ett förlängt jag (omritad av Cecilia Bonnevier efter Pearce 1995, s. 176, fig. 9:5 samt översatt). Samlaren i nuet söker romerska mynt som en förflutenhet Den framgångsrike samlaren förvärvar en förflutenhet som romerska mynt Den dominerande samlaren tämjer ett förflutet som romerska mynt Den stolte samlaren visar upp förflutenhet som utställda romerska mynt Samlandet strukturerar här samlarens aktiviteter, egenskaper och identitet. Andra exempel visar hur förändringar i samlingar korresponderar med förändringar i samlarnas livscykler. Samlingar är både självbiografier och monument. Pearce diskuterar även skapandet och upprätthållandet av genusrelationer som en del av samlandets poetik. Samlandet skänker mening över tid i
MUSEER OCH SAMLANDE 30 långa processer som överskrider individers liv och får en både individuell och kollektiv strukturerande verkan. Museer är i teorin odödliga, deras uppdrag är att förvalta för all framtid och Pearce noterar att den största delen av museernas samlingar är donationer av individer som sökt denna odödlighet för sina samlingar. Samlandets poetik blir naturligtvis en annan sak att undersöka då det inte handlar om individer utan om ett museum eller en museikultur. Principerna är desamma fast variabler som olika förhållanden kring ett samlande kollektiv och förändringar över längre tidsperspektiv måste föras in. Samlandet som politik handlar om värderingsdimensionen i samlandet och hur detta värderande påverkar maktrelationer i världen. Av vem och hur är samlingars värden erkända? Hur förändras värdesystemen? Vad åstadkommer de? Skapandet av vi och dem med samlandet som medium är en särskilt viktig och alltid politisk dimension. Pearce visar hur samlingar av föremål från främmande folk vanligen berättar mer om samlarna än om de andra genom de omständigheter genom vilka dessa samlingar kommit till och genom de särskilda urval som gjorts. Den förskjutning av intresset för samlingarna i sig mot ett intresse för samlandet som Pearce åstadkommer öppnar upp ett spektrum av möjliga forskningsmodeller för studier av musealt samlande (fig. 2). Vilka drivkrafter ligger bakom och vilken samhällelig verkan har olika samlingssystem haft? Vad berättar de samlingssystem som skapats om samlarna och deras institutioner? Vilka identiteter har de konstruerat och upprätthållit? Vilka konsekvenser för maktrelationer i världen har samlingssystemen haft? Vad är samlingarna mot bakgrund av dessa perspektiv? Hur ska man se på och hantera samlingarna i ljuset av resultaten av sådana undersökningar? Dessa olika frågor kompletterar och påverkar (snarare än ersätter) den traditionella kunskapen om samlingarna som ett arkiv för vetande och forskning om naturen runt omkring oss, forntidens människor eller andra delar av världen. De tillför ytterligare dimensioner av vetande som forskningen behöver behandla och museerna behöver utveckla genom att skaffa sig kompetens på dessa nya fält. De förminskar inte, utan ökar samlingarnas betydelser av olika slag. En slags invändning mot relevansen för studier av samlandets poetik och politik kan vara att det visserligen är så att ett samlingssystem bygger en världsbild med identitets- och värderingsmässiga dimensioner, men att detta är helt legitimt och ett slags självklarhet som inte behöver analyseras. Exempelvis så tycker kanske många att ett historiskt museums uppgift är att berätta om landets och vårt folks historia samt att främmande föremål som samlats av resenärer i äldre tid är bra för att här i vår verklighet berätta om de andra som lever där borta. Om samlingssystemen stödjer detta är det väl bara bra?
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER 31 Studier av samlingar respektive samlande Studie av samling Antaganden/auktoritär Inomdisciplinär (t ex historia) Att lära mera Natur (världen/människan/ det förflutna) Deskriptiv/opersonlig Produkt Kunskap Ackumulation av data Intresse för innehåll (vad?) retorik stil forskning Studie av samlande Reflexiv/förklarande Undersökningsfält (t ex social praktik, identitetskonstruktion) Att upptäcka varför Kultur (hur idéer om världen, människor, det förfutna blir till) Förklarande/personlig Process Mening Projektdesign Intresse för form och stil (hur?) Fig. 2. Studier av samlingar jämförda med studier av samlande (översatt efter Pearce 2004, s. 50, table 2.1). Så kan man tycka, fast haken är förändringar över tid. De sätt som vi vill berätta om oss själva och de andra har förändrats avsevärt sedan mitten av 1800- talet, då de stora museerna började samla. Identiteter och politiska förhållanden ser radikalt annorlunda ut nu. Våra relationer med människor i andra delar av världen och hur vi vill kommunicera med dem har också förändrats. De världsbilder som de klassifikations- och urvalssystem som man använde för 100 år sedan relaterade till gäller inte längre. Där någonstans blir vikten av att förstå samlingssystem, deras historia, förändring och verkan tydlig. De perspektiv som Pearce diskuterar har på olika sätt tillämpats i en rad undersökningar. Som exempel kan nämnas Patricia Kells studie av samlande i Storbritannien 1656 1800 (1996; 2004), Robin Skeates undersökning av samlare och samlare av italiensk förhistoria (2000), Simon Knells studie av samlandets betydelse för brittisk geologi 1815 1851 (2000) och framför allt Ken Arnolds undersökning av tidiga Engelska museer (2006). Man kan även nämna flera bidrag i antologin Museums and the Future of Collecting, som Richard
MUSEER OCH SAMLANDE 32 Dunns undersökning av problem kring kategorier och urval i The Victoria and Albert museum (2004) och Michael Taylors diskussion av samlingspolicy vid The National Museum of Scotland (2004). En del nya undersökningar diskuterar reformeringar av samlingssystem som lösningen på problem kring deras inbyggda kommunikation av äldre världsbilder (Spalding 2002; Arnold 2006, del III). Slutligen är Pearce huvudredaktör för en serie arbeten som skriver samlandets kulturhistoria genom att redogöra för samlares förändrade synsätt från antiken och framåt (serien The Collector s Voice från Ashgate förlag). Ett särskilt belysande exempel när det gäller samlandets poetik och politik är museernas utveckling i Sydafrika. Apartheidsystemet var relaterat till en omfattande kulturarvssektor. Då systemet föll och ett nytt samhällstänkande etablerades visade det sig att museerna behövde reformeras i grunden. Det handlade inte bara om vad de ställde ut och berättade utan detta var med stor tydlighet relaterat till vad och hur de samlade, deras urvals-, värderings- och klassifikationssystem (Dominy 2004; Witz 2006; Rassool 2006). Upprättandet och användningen av klassifikationssystem är en särskilt betydelsefull sida av samlandet som till exempel Pearce inte berört så ingående. Ett klassifikationssystem är enligt Geoffrey Bowker och Susan Leigh Star ett antal lådor (metaforiskt eller bokstavligt) i vilka saker kan placeras för att då åstadkomma något byråkratiska förhållanden eller kunskapsproduktion. Bowker och Star har genom att i en lång rad exempel studera vad klassifikation åstadkommer kunnat undersöka hur klassifikationssystem skapar sociala och moraliska ordningar (2000). De kommer fram till att kategorier är historiskt situerade artefakter med en stark förmåga att bli osynliggjorda eller naturaliserade. Deras tillkomsthistoria och i synnerhet alternativ och kontroverser i denna är ofta tystad. I en interagerande grupp människor (en community of practice ) får klassifikationssystem och kategorier föremål, relationer och status att verka givna, verkliga och hållbara över tid. Att lära sig reglerna för praktiken inom en given grupp innebär bland annat ett möte med de objekt som relaterar till praktiken: verktyg, möbler, texter, symboler med mera. Det innebär också en ökad förtrogenhet med de kategorier som finns inbäddade i dessa och en gradvis socialisering eller naturalisering med dessa. Ju mer hemma man är i en community of practice, ju mer glömmer man hur märkliga dess kategorier kan verka från utsidan. Kategorier och klassifikationssystem är sammanfattningsvis mäktiga teknologier. Bowker och Star argumenterar för designen av flexibla klassifikationssystem med öppningar för parallella definitioner. Det är lätt att se hur dessa synpunkter om klassifikation och kategorier relaterar till museers verksamhet och i synnerhet samlandet poetik. De sys-
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER tem som etableras för att ordna samlingarna, såväl rumsligt som informationsmässigt, kommer att styra framtida aktiviteter och kunskapsproduktion, de museianställda som en community of practice kommer att naturalisera och kanske osynliggöra dessa system. Museer som sociala institutioner det vill säga som arenor för social praktik har intresserat många konstnärer, vilket kan vara intressant att nämna här. Bland dessa står Fred Wilson i en särställning. Han har arbetat med en lång rad historiska museer och konstmuseer. Wilson har ofta beskrivits som en foucaultisk arkeolog som gräver fram föremål som blottlägger dolda historier, praktiker och ideologiska paradigm osynliga för en ytlig eller i verksamheten alltför inbäddad blick. Anspelningen på Foucault syftar på dennes arkeologiska metod för utforska diskurser. En foucaultisk diskursarkeologi ser diskurser som knutna till vissa arkivsystem, som man alltså även kan gräva i. En sådan diskursarkeologi ifrågasätter det förutsatta och tillför det som inte är koherent, inte passar i den generella bilden eller i totaliserande teorier (Foucault 1972). Som museiarkeolog vill Wilson finna och fästa uppmärksamheten på det som inte passar in i samlingarna eller som ifrågasätter samlings- och utställningspraktiker. Han visar på vad institutioner valt att inte tala om och ställa ut och finner nya, oväntade samband mellan museiobjekt, vilket kan berätta en annorlunda historia (González 2001; Berger & Wilson 2001). Wilsons metod inkluderar förberedelser med att gå igenom utställda och magasinerade samlingar, intervjua personalen samt reflektera över hur museernas utställningar ser ut, vad de innehåller samt vad de berättar och inte. Därefter genomför han egna utställningsprojekt med särskilt fokus på sociala orättvisor i det förflutna, i synnerhet rasism, och hur de omedvetet kommit till utryck i den tidigare museipraktiken. Wilson har särskilt fokuserat hur man kan ändra på ramen för det som ställs ut i form av skyltning, texter och vilka föremål som exponeras tillsammans. Hans mest välkända projekt är Mining the museum. Där placerade han bland annat slavbojor i samma monter som exklusivt bordssilver från samma tid som bojorna. Texten till montern var Metallarbeten 1793 1880. Han ändrade också ljussättningen för tavlor som föreställde rika slavägarfamiljer så att de svarta slavar som befunnit sig osynliga i motivens utkanter plötsligt gjordes till huvudpersoner. Ordet mining i Mining the museum kan enligt Judith Stein tolkas som en träffande trefaldig effekt av vad han gjorde: att gräva ut samlingarna för att extrahera den begravda närvaron av minoritetsgrupper, att plocka fram känslomässigt explosivt historiskt material för att höja medvetenheten och katalysera institutionell förändring, och slutligen att finna reflektioner av honom själv i museet (Stein 1993). 33
MUSEER OCH SAMLANDE 34 Kolonialismen, och de på många institutioner omedvetna museimässiga praktiker som skapades i den koloniala eran men fortfarande lever kvar, har varit ett huvudtema för Wilson. Han har ställt ut alternativa världskartor, pekat på omedvetna skillnader mellan hur samma museer ställer ut till exempel afrikanska och europeiska föremål, satt ögonbindlar bestående av engelska och franska flaggor på afrikanska masker, placerat fabricerade röntgenbilder som visar övermålade våldsscener vid sidan av till synes harmlösa och vackra australienska landskapsmålningar från samma tid som de stora övergreppen på aboriginerna. Syftet är att sätta kolonialismens till synes oskyldiga samlingspraktik i relation till dess sociala sammanhang och därmed visa dess begränsade historiska representativitet och verkliga karaktär av urval (Berger 2001). Styrkan i Wilsons arbete är att han i detalj känner och förstår museerna interna maskineri. Han använder deras egna medel för att berätta nya historier. De olika dimensioner av och insikter om samlande som nu har diskuterats öppnar upp för en ny slags studier och en ny förståelse av musealt samlande. Att genom närmare undersökningar synliggöra tidigare osynliga strukturer, deras karaktär av urvalssystem och på vilka sätt de formar praktiker och sociala ordningar öppnar upp för mer aktiva förhållningssätt till samlandet. Man kan genom sådana kunskaper på ett annat sätt än tidigare ställa frågor om exempelvis de rådande systemen stödjer de idéer och den världsbild man vill att museet ska stå för. Är samlandet anpassat till vad man vill att museerna ska göra idag, till nya publika arbetsformer och nya globala kulturarvsprocesser? Ett ökat intresse för samlande innebär inte ett minskat intresse för samlingarna i sig, tvärtom måste de ju undersökas vidare fast med en kompletterad perspektivpallett. Det traditionella studiet av samlingarna för att undersöka världen och historien kommer säkert att fortsätta med oförminskad volym, fast detta studium behöver betraktas mot nya bakgrunder. F o r s k n i n g s l ä g e t d e n s v e n s k a samlingskunskapens glapp Trots en rad god ansatser och positiva exempel i Sverige kan man konstatera att den lägesbeskrivning som gjordes av Annika Alzén 1999 och som var denna texts inledande citat i princip fortfarande är giltig. Några djupgående studier av vare sig samlingar eller samlande har inte gjorts i Sverige. De olika nämnda undersökningarna av Nordiska museet har naturligtvis kommit långt i detta avseende även om de inte fördjupats kring samlandets poetik och politik. Det är också värt att notera att detta gäller ett av många museer och trots allt är analyser inifrån inte kritiska granskningar av
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER fristående forskare. Den nya museologins teoretiska apparatur har varit känd bland en grupp svenska forskare sedan det tidiga 1990-talet och man kan nämna de goda intentioner som skisseras i inledningarna till antologier som Samtidens som kulturarv respektive Svåra saker, men som sedan egentligen inte följs upp i de olika bidragen (dessa böcker är naturligtvis av stort värde på andra sätt). Ett mindre antal studier som nämnts ovan har faktiskt undersökt samlandet baserat på nya perspektiv, som framför allt nämnda arbeten av Silvén, Grahn och Gustafsson Reinius, fast de är få och med begränsad räckvidd. Det djupare medvetande kring samlandet som finns kan i det stora hela snarast beskrivas som brett och idéhistoriskt snarare än specifikt och implementerat i olika museers samlingsystem. Det vill säga att det bland vissa kategorier av forskare finns en god kännedom om både det svenska museiväsendets framväxt och karaktär samt hur det kan betraktas mot bakgrund av den senaste internationella forskningens perspektiv kring samlande. Fast denna övergripande förståelseplattform har bara i liten grad omsatts i konkreta undersökningar av särskilda museers samlande eller i förändringar av praktiker vid de stora museerna som skulle kunna genereras av sådana undersökningar. Utan specifika undersökningar stannar den övergripande förståelsen i tveksamt förankrade teoretiska modeller. Grundberg har exempelvis beskrivit en insiktsfull modell för vad han kallar den institutionella musealiseringsprocessen (fig. 3, Grundberg 2000, s. 22ff ). 35 Kontext 1 Levande, ändlig tid Oändligt antal minnen som är av materiell, immateriell karaktär i den levande, öppna samhällsbildningen Museitjänstemannen, Antikvarien Insamling, urval, klassificering, kategorisering, värdebestämning, dekontextualisering, rekontextualisering Kontext 2 Evig, tidlös tid Begränsat antal unika, typiska kulturelement av materiell karaktär i slutet rum i museet Fig. 3. Den institutionella musealiseringsprocessen, från levande samhälle till museiförvaring (omarbetad efter Grundberg 2000. s. 23, fig. 6).
MUSEER OCH SAMLANDE 36 Men hur ser en sådan modell ut för olika slags museer? Hur förändras den över tid? Vilka skillnader finns mellan till exempel det arkeologiska och det etnologiska samlandet? Modellen är så generell att den kanske egentligen inte är särskilt talande för något enskilt museum. Grundberg är för övrigt en av mycket få arkeologer som intresserat sig för arkeologins samlings- och musealiseringsprocesser. Det är annars svårt att finna ens något ytterligare arkeologiskt arbete från de senaste åren kring dessa frågor. De behandlas knappast heller i arkeologihistoriska översikter (Welinder 2003; Baudou 2004) trots den väl belagda betydelse som det museala samlandet hade för arkeologins framväxt som vetenskap. Man kan exempelvis jämföra med Knells studie (2000) av samlandets betydelse för den brittiska geologin. Sammanfattningsvis kan forskningsläget karakteriseras som ett slags glapp mellan ett idéhistorisk och generellt medvetande om hur museer och samlande fungerar å ena sidan och det konkreta studiet av samlandet å den andra. De övergripande och ofta just idéhistoriska studier som görs av hur museer fungerar, vad de representerar, berättar och hur detta förändrats över tid, förs nästan aldrig ner i samlandet. Den ovan nämnda raden av kulturarvsantologier kan liksom exempelvis Bohmans Historia, museer och nationalism exemplifiera detta medan exempelvis Gustafsson Reinius arbeten sedan 2005 är undantag. De studier som görs med särskilt fokus på samlande och samlingar, å andra sidan, görs som om samlingarna inte hanterats, ställts ut och överhuvudtaget fungerat i en museikontext där de varit en del av samt format och formats av ett större sammanhang som bland annat handlar just om den representation och det berättande som de idéhistoriska studierna undersöker. Det blir, även i undersökningar som liksom Samtiden som kulturarv tydligt intresserar sig för en analys av meningsskapande, som att de olika samlingarna och samlingsprojekten i sig själva bär på ett eget, avgränsat meningsskapande som inte behöver relateras till deras museala sammanhang. Det saknas på det hela taget undersökningar med en helhetsförståelse som kan överbrygga detta glapp. I synnerhet skulle det vara intressant att närmare undersöka och tydliggöra just de samband som spänner över glappet mellan förståelsen av samlandet och förståelsen av museernas kommunikation och berättande.
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 3. Två museers samlingssystem och representation 37 Utgångspunkter I det följande presenteras en mycket begränsad och till sin karaktär sonderande undersökning av Nordiska respektive Historiska museet i Stockholm där jag ska försöka att undersöka de samband som nämndes i slutet av föregående avsnitt. Närmare bestämt är tanken att försöka beskriva dessa museers samlingssystem samt undersöka hur dessa system relaterar till museernas kommunikation i utställningar, i presentationer på hemsidorna samt i publika databaser. Hypotesen är att samlandet utövar en underskattad strukturerande och formande verkan på vad museerna representerar. Dessutom har en begränsad enkätstudie på museerna genomförts, som syftar till att belysa museitjänstemännens syn på en del av de frågor som behandlas i studien. I ett avslutande kapitel är tanken att knyta ihop de inledande synpunkter som framkommit ovan med vad som visat sig kring Nordiska och Historiska museet. Dessutom diskuteras ett mindre antal ytterligare perspektiv. Begreppet representation har redan använts en del och är av stor betydelse i sammanhanget. Jag ska kort förklara vad det betyder. Representation handlar om hur kulturell mening skapas och förmedlas genom användandet av språk och föremål (Hall 1997, kapitel 1 och 3). I en museiutställning skapas och presenteras en representation av ämnet för utställningen genom urvalet av föremål, bilder och texter samt hur de används. Man kan alltså skapa olika slags berättelser, kunskap och mening om samma ämne eller objekt olika slags representationer beroende på vilka perspektiv, föremål och så vidare som man väljer och hur man relaterar dem till varandra. Man kan inte presentera utan att samtidigt representera. Idén med de så kallade kuriosakabinetten från 1600- och 1700-tal kan exempelvis sägas ha varit att de skulle generera en komplett representation av världen, fast i miniatyr. Museer skapar och presen-
MUSEER OCH SAMLANDE 38 terar representationer av världen byggda på särskilda perspektiv snarare än att vara en direkt reflektion av världen. Historiska museets vikingatidsutställning är alltså en särskild representation av vikingatiden (den är ju inte vikingatiden i sig själv), vars speciella perspektiv och meningsskapande kan analyseras (jfr till exempel Eva Silvéns analys av hur Nordiska museet representerat samerna, Silvén 2008a). Man kan vidare också till exempel ställa producenternas intentioner mot den mening som utställningen verkligen skapar (genom besökarstudier och analys av exempelvis de kommentarer och diskussioner som den genererar i olika andra medier), denna mening kanske dessutom är olika för olika kategorier av besökare och så vidare. En text eller en utställning kan beroende på sitt sammanhang och på hur mottagarna uppfattar den representera andra värden och meningar än de som är explicit uttryckta och de som dess konstruktörer avsett, detta meningsskapande kan också förändras över tid i och med att utställningens omvärld förändras. Att undersöka vad utställningar eller texter representerar handlar alltså om att undersöka vilken mening de skapar. Nordiska museet Artur Hazelius intresse för fornminnen och äldre traditioner bevarade i folkdräkter och folkminnen växte sig allt starkare under 1860-talet. Upplevelsen av de snabba samhällsförändringarna vid en resa i Dalarna 1872 gjorde att han började samla in föremål och uppgifter om den traditionella folkliga kulturen. Arbetet mynnade snart ut i Skandinavisk-etnografiska samlingen som ställdes ut i en byggnad vid Drottninggatan 79 i Stockholm som öppnade 1873 (den allra första utställningen gjordes 1872 i två hyrda rum på Drottninggatan 87). Hazelius pedagogiska grepp med dioramor och interiörer med dockor i folkdräkter föll mycket väl ut hos publiken. I december 1872 trycktes ett litet häfte som slog fast Hazelius insamlingsprogram, dess riktlinjer och hur det skulle gå till. Folkdräkter och bohag var det viktigaste, men Hazelius poängterade samtidigt vikten av allmogeminnen, uppteckningar, beskrivningar och avbildningar, som redan från början lade grunden till ett arkiv nära kopplat till samlingen. Anvisningarna skickades ut i stor skala och snart hade Hazelius ett nät av insamlare ( skaffare ). De första avgränsningarna kring insamlandet överskreds snabbt och 1880 innehöll samlingen en lång rad olika föremålskategorier. Museet bytte vid denna tid namn till Nordiska museet. De efter hand flertaliga lokalerna vid Drottninggatan avgränsades heller inte till att ställa ut material från Sverige utan även från Grönland, Danmark, Finland, Norge, Island,
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Estland och Livland. En ämnessorterad lappkatalog fördes redan från början. Samlingen växte mycket snabbt och vid inflyttningen i den nya byggnaden på Djurgården 1907 omfattade den över 100 000 föremål (Hammarlund-Larsson 1998; Hillström 2007; Nyström 2007). Hazelius samlande var i jämförelse med arkeologernas (se nedan) väldigt brokigt och begränsades under lång tid inte av några styva principer. Samlandet var i sig också väldigt publikt. Hazelius förstod att använda media exempelvis trycktes listor på givare i tidningarna. Väldigt många enskilda personer lämnade bidrag till samlingarna och Hazelius betonade allmänhetens roll som medskapare i samlandet, det var de som stakade ut museets utveckling menade han. Hans nät av skaffare och deras urval spelade en central roll (Hillström 2007). Hazelius fosterländska, evolutionära och typologiska grundperspektiv (som påverkats av diskussioner med Montelius och Hildebrand på Historiska museet) skapade snart en strävan efter att samla många föremål av samma slag för att kunna undersöka och ställa ut långa serier av föremål i utvecklingssekvenser samt att skaffa samlingar så alla Sveriges landskap kunde representeras. Samlandet inriktades också mot att skaffa föremål som kunde belägga allmogekulturens traditioner av olika slag. Eftersom Hazelius såg allmogekulturen som statisk och traditionsbunden spelade föremålens ålder mindre roll, nytillverkade föremål kunde till och med beställas. Under museets första år kan man närmast sätta likhetstecken mellan samling och utställning. Hazelius tanke var att allt skulle vara utställt. Allmogeföremålen sorterades på varifrån i Sverige de kom, vilket också blev den utställningsprincip enligt vilken de exponerades. Föremål som speglade borgerliga näringar eller adeln sorterades däremot efter uppgifter om tillverkare, ålder eller konsthistorisk stil och utställningsprincipen blev stil- eller utvecklingshistorisk. Ett ytterligare speciellt samlingsfält var föremål som tillhört framstående svenskar, vilka formade en särskild historisk avdelning. Museets samlande och utställande var i början alltså i det närmaste samma sak (Hammarlund-Larsson 2004). Det skulle vara mycket intressant att närmare undersöka Hazelius urvalspraktik, vilket dock inte blir möjligt här. Nordiska museets samlingsområde och dettas avgränsning mot framför allt Historiska museet var länge en öppen fråga. Vid mitten av 1910-talet inleddes dock en diskussion om etableringen av sådana avgränsningar i en statlig kommitté bestående av cheferna för Livrustkammaren, Nationalmuseum, Nordiska museet och Historiska museet. Den uppdelning som efter flera vändor kom att beslutas 1919 innebar att Nordiska museet skulle samla föremål som illustrerar den svenska allmogens liv, lapparnas kultur, allmogeföremål från 39
MUSEER OCH SAMLANDE 40 Norge, Danmark, Finland och Island, allmogeföremål från andra europeiska länder till en komparativ samling, samt föremål som belyser de högre ståndens kultur och de borgerliga yrkenas historia under nyare tid (1520-) från Sverige, Norge och Danmark (Hillström 2006, s. 348ff ). Den gamla insamlingsorganisationen vid museet var starkt inriktad mot Hazelius kategorier, men kom med Sigurd Erixon och andras mer sociologiska och diffusionistiska perspektiv under första halvan av 1900-talet att bli mera allsidig. Det var fortfarande det förindustriella samhället som skulle undersökas och förindustriella föremål som skulle samlas, men dessa utvidgades på 1940-talet med arbetarklassens materiella kultur och så småningom annat. Vid mitten av 1960-talet övergavs den gamla organisationen med avdelningar för allmogekultur respektive högre stånd för en organisation med funktionellt uppdelade avdelningar (Nilsson 2004). Kring 1970 gjordes ingående undersökningar av museets föremålssamling vilket föll ut i mål om att komplettera befintliga kategorier och samla på tidigare ej representerade områden, främst 1900-talet och lägre socialgrupper (Föremål, bild, data 1973). Man skulle fylla luckorna som det hette. Detta ledde bland annat fram till bildandet av Samdok 1977 och dess sekretariat som placerades på Nordiska museet. Ett instrument som användes för att se efter vad man hade och inte var Outline of Cultural Materials (OCM), som infördes som parallellt klassificeringssystem vid den här tiden. Samlingarna var sedan tidigare organiserade i sakområden som boskapsskötsel, husgeråd, skrivdon och så vidare, medan OCM dessutom har mera funktionella kategorier som exempelvis individualitet och social rörlighet. Utifrån OCM förtecknades helt enkelt sådant som museet inte hade och som man nu avsåg att samla in. Samdoks indelning i pooler, och avgränsningen av deras arbetsområden, kom att göras utifrån SNI Statistiska centralbyråns funktionella redskap Svensk standard för näringsgrensindelning. OCM och SNI lades till grund för databasen Samdokregistret. Den nya insamlingsverksamheten gjordes efter ett antal urvalskriterier, där kriterier som vanlighet och symbolvärde var viktiga. Silvén uppmärksammar att OCM, SNI och urvalskriterierna stöpte ett nytt slags insamlande, men samtidigt var uttryck för en särskild världsbild. Föremålsinsamlingen blev mycket mera restriktiv, med undersökningarnas tonvikt på intervjuer och fotografering. Från 1980-talet och framåt har Nordiska museet samlat in radikalt färre föremål än tidigare (Silvén 2004). Nordiska museet har alltid haft en mer eller mindre omfattande verksamhet med kulturhistoriska expeditioner, alltså insamlingsresor. Denna verksamhet hade sin storhetstid innan mitten av 1900-talet och har nu i princip ersatts av deltagandet i Samdok (Hammarlund-Larsson & Palmqvist 1993).
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION De första utställningarna på Drottninggatan, med sina dioramor, blev något annat då museet flyttade in på Djurgården 1907. En i högre grad typologisk utställningsmodell med föremål i serier genomfördes, visserligen kompletterad med ett antal interiörer, och utställningen organiserades huvudsakligen med en uppdelning i allmoge och högre stånd. Utställningarnas övergripande disposition följde samlingens kategorier och museets personalorganisation med avdelningar för allmoge respektive högre stånd. Utställningen av allmogekulturen var i princip tidlös och organiserad landskapsvis, medan utställningen av de högre ståndens materiella kultur var kronologisk (fig. 4). Utställningarnas disposition kom med bara små förändringar att behållas in i 1930-talet (Bergström & Edman 2005). En guide till museet från 1930 presenteras liksom vad gäller Historiska museet vid denna tid (se nedan) som en guide till samlingarna. Det är intressant att man precis som med arkeologin vid denna tid (se nedan) kan se ett tydligt innehåll av raslära i presentationen av museet. Nordiska museet ska illustrera den svenska nationens liv och Sverige, som helhet, har en rasmässigt tämligen enhetlig befolkning av nordiskt ursprung. Det är bara i landets extrema norr som vi finner några relativt små grupper av utländsk inblandning, nämligen lapparna, nomader av en gammal arktisk ras (Guide to the Nordiska museet, 1930, citaten s. 5 och 7, översatta från engelskan). Utställningar och personalens organisation har förändrats sedan dess. De fasta utställningsdelarna är idag främst Mode, Traditioner, Dukade bord, Svensk bostad, Möblerade rum, Folkkonst och Sápmi, med mindre komplement. Museets indelning i avdelningar har också förändrats över tid. De båda samlande avdelningarna var under lång tid en för allmogekultur och en för högre stånd. Vid skiljandet från Skansen 1963 skapades istället avdelningar för bostadsskick, textil och näringsliv och samfund (Hammarlund- Larsson 1998). Medan målet för museets samlande fram till 1960-talet varit fördjupade insikter eller kunskaper för att stärka kärleken till fosterlandet förändrades den under tidigt 1970-tal ganska drastiskt istället till att skapa underlag för aktivt deltagande i samhällsdebatten. Som målgrupp för samlandet framträdde de framtida avnämarna, dvs forskarna och publiken. Från 1998 bedrivs Samdoks verksamhet i en ny och förändrad uppsättning pooler och man utgår inte längre från 1970-talets tänkta positivistiska vision av en objektiv dokumentation (Silvén 2004). Målet för museets samlande idag är att säkerställa ett material genom vilket människor kan lära känna sin samtid och ta del av sin historia. Resultatet ska bidra till att fördjupa människors kritiska förståelse av sin egen och det samtida samhällets plats i historien (Insamlingspolicy och program 41
42 MUSEER OCH SAMLANDE
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 43 Fig. 4 (föregående sida). Nordiska museets övergripande disposition 1930. Nederst källarvåningen som hyste delar av Avdelningen för svensk allmogekultur, en sektion om husbyggnad, två rum som utgjorde Lapska avdelningen samt sektioner om jakt och fiske, eld, primitiv tro, svenskt samfundsväsen, apotek, bokhantverk och Strindbergs rum. Över källarplanet följer bottenvåningen med större delen av Avdelningen för svensk allmogekultur. De olika landskapen representerades här av ett eller flera små rum vardera. Över bottenvåningen följer våning 1 tr med Avdelningen för svenskt skråväsen (rum 32-36), Grannländernas allmogekultur (rum 37 48) samt leksaker (rum 82, 88) och Textilkonst (rum 83 87). Överst våning 2 tr med Avdelningen för de högre stånden som var en kronologisk vandring från rum 49 (1520 1600) fram till Oscar II:s rum (nr 80). Bilder av våningsplanen efter Guide to the Nordiska museet, Stockholm, 1930. 2003 2008). Vid slutet av 1990-talet samlade museet ca 1500 föremål per år, dels genom Samdok, dels för att komplettera de befintliga samlingarna. Samlandets inriktning och omfattning på Nordiska museet, samt den organisationsstruktur med avdelningar som arbetat med samlingarna, har alltså i hög grad förändrats sedan Hazelius första verksamhet 1872. Inriktningen mot allmogekulturen kom mycket tidigt att kompletteras med andra delar av samhället, vilket föll ut i en allmogeavdelning och en högreståndsavdelning. Under 1900-talet har idén om att samla kultur som höll på att försvinna gradvis kompletterats med ett ökat samtidsfokus, för vilket Samdok så småningom blivit det institutionaliserade uttrycket. Samdoks kontextorienterade dokumentations- och insamlingsarbete, som resulterar i de i en databas sökbara Samdokprojekten, är också ett långt förändrat och utvecklat samlande om man jämför med hur allt började. Det är i detta perspektiv intressant att se att Nordiska museets klassifikationssystem inte förändrats i samma utsträckning. De föremålsgrupper som Hazelius menade var särskilt intressanta är fortfarande i princip de som museet uppfattar som mest väsentliga att samla (Hammarlund-Larsson 1998, s. 208f, se fig. 5). Klassifikationssystemet bygger på den instruktion för insamling och den gruppering av de inkommande föremålen som gjordes av Hazelius. Nmklass har vid behov reviderats efterhand när nya insamlingsområden tillkommit. Den senaste revisionen har 60 klasser, 1 163 mellanklasser och 2 788 undergrupper. Nya begrepp har tillfogats när det har varit nödvändigt för att kunna beteckna föremålsgrupper som inte rymts under äldre rubriker. Alla föremål som hittills dataregistrerats vid Nordiska museet har klassificerats med Nmklass och dessutom i det internationella systemet Outline of Cultural
MUSEER OCH SAMLANDE 44 Fig. 5. Sammansättningen av Nordiska museets samling. Samlingarnas fördelning på olika föremålsgrupper, antal nummer i huvudliggaren. Teckning av Cecilia Bonnevier efter figur hos Hammarlund-Larsson 1998, s. 209. Materials. De två klassifikationssystemen kompletterar varandra på flera sätt. De 60 klasserna i Nmklass är: Jakt Jordbruk Skogsbruk Lapska föremål Handel Transport, kommunikation Byggnader Möbler Konst Eldgörning Husgeråd Födans beredning Födans servering Tobak Textilt arbete Textiliernas vård Fiske Boskapsskötsel Bergsbruk Apotek Mått, mål och vikt Hantverk och industri Byggnadsdelar Heminredning Belysning Uppvärmning Insamling av födoämnen Födans förvaring, transport Dryckens servering Karameller Textilier Personhygien
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Rengöring Dräkttillbehör Skrivdon Naturvetenskap Tidmätare Sport och idrott Film Teater Arbetsårets tro och sed Magi och kult Judiska föremål Musikalier Livets högtider Samfund Dräkt Smycken Vetenskapliga instrument Tideräkning Leksaker Dans Fotografier Årets högtider Folklig läkekonst Kyrkliga föremål Musikinstrument Jordfynd Lås Barnavård 45 Man skulle förstås kunna lägga många perspektiv på detta system. Det ser ut som en slags innehållsförteckning över folkets liv skulle man kunna säga. Att systemet avser ett föreställt svenskt folk bekräftas till synes av att de andras föremål, Lapska respektive Judiska, särskiljs. Ansvarsuppdelningen vid museets antikvariska avdelning, med det huvudsakliga kunskapsansvaret inom museets ämnesområden, ser ut som följer (enligt museets intranät, september 2008), de olika ansvaren relaterar till särskilda personer: Agrarkultur Borgerlig möbelkultur Barn- & ungdomskultur Bostadskultur Näringsliv Offentlig miljö & förvaltning Traditioner Mode och arbetsdräkt Textilier & textilredskap Allmogens möbelkultur & folkkonst Byggnadskultur Fritidskultur Måltidskultur Yrkesorganisation Transport & kommunikationer Minoriteter & mångfald Folkdräkt Guld, silver, tenn Denna uppdelning har en hög grad av korrespondens med sättet att ordna samlingen i Nmklass. De till synes bredare ansvaren, som t ex Barn- och ungdomskultur preciseras på hemsidan att gälla samlingskategorier, som i det fallet leksaker, dockskåp samt olika typer av spel. Ansvaret för Minoriteter och mångfald bryter förstås mönstret. Personalens ansvarsuppdelning är i det stora
MUSEER OCH SAMLANDE 46 hela dock i princip gjord efter kategorierna i samlingens kunskapssystem, vilket gör att detta system naturligtvis kommer att reproduceras i personalens sätt att arbeta. Nordiska museets uppdrag från staten är idag formulerat så här: Målet för statens bidrag till Stiftelsen Nordiska museet är att bevara vårt kulturarv. Nordiska museet skall utveckla och förmedla kunskap om och upplevelser av kulturarvet och härigenom ge perspektiv på samhällsutvecklingen (Årsredovisning 2007, otryckt källa, s. 15). Historiska museet Den så kallade antikvitetssamlingen förvarades av Vitterhetsakademien sedan denna grundats 1786, därefter i ett rum på Stockholms slott från 1804 och i en slottsflygel från 1820. Bror Emil Hildebrand arbetade där under riksantikvarien Liljegren från 1831 och efterträdde denne som riksantikvarie 1837 efter att Liljegren då dränkt sig i Djurgårdsbrunnsviken. År 1830 kunde Liljegren förteckna 705 jordfynd från Sverige och Finland som samlats mellan 1547 och 1829. Många av dessa ingår fortfarande i Historiska museets samlingar trots att en del föremål förstördes vid en brand 1802 (Arne 1931; Thordeman 1946). Hildebrand ordnade redan under Liljegrens livstid samlingen i treperiodsystemet (sten-, brons- och järnålder). Under hans första decennier som riksantikvarie ökades samlingen i huvudsak genom gåvor och (framför allt) inköp av privata samlingar, vilket avsevärt utökade antalet föremål. Först mot slutet av 1860-talet blev årliga utgrävningskampanjer vanliga efter att sonen Hans Hildebrand samt Oscar Montelius också börjat arbeta vid museet. Bror Emil Hildebrand arbetade systematiskt med att öka samlingen och hade ambitionen att samla föremål från såväl förhistoria, medeltid som senare tider, även om förhistorien prioriterades. I en programmatisk skrift från 1881 (då han just blivit riksantikvarie och museichef ) ansåg Hans Hildebrand att det var dags att i högre grad arbeta upp samlingen från senare tider vilket inte minst aktualiserats av Hazelius verksamhet. Under 1845 1847 flyttades samlingen till Ridderstolpeska huset på Skeppsbron, där den öppnades för allmänheten kl 12 15 på onsdagar under delar av sommaren 1847 och sedan dess har hållits öppen. År 1865 flyttade museet vidare in i det då nybyggda Nationalmuseum där Hildebrand genomdrivit att större delen av bottenvåningen skulle tillfalla de arkeologiska samlingarna. Flytten och ordnandet av samlingarna företogs av honom själv, hans son Hans och av Oscar Montelius. Samlingarna ordnades och ställdes ut kronologiskt-typologiskt och geografiskt efter Sveriges landskap i jättelika, luftiga glasmontrar. Nationalmuseum öppnade den 15 juni
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 1866 och därmed hade Statens historiska museum grundats som ett modernt museum. Far och son Hildebrand samt Montelius kom att få ett oerhört stort inflytande på landets arkeologiska verksamhet i stort samt i synnerhet på det arkeologiska samlandet och museipraktiken (Hildebrand 1881; Montelius 1915; Hildebrand 1934; Thordeman 1946, s. 103ff; Nerman 1946; Welinder 1994). Syftet med samlingen var för Hans Hildebrand i den nämnda skriften från 1881 att den skulle gifva en fullständig bild af hela nationens kulturlif under dess olika utvecklingsstadier. Museets uppgift handlade alltså om att visa kulturutvecklingen under olika perioder i vårt land. Den behövde därför vara fullständig i den meningen att alla kulturyttringar som är af beskaffenhet att kunna intagas i ett museum skulle finnas representerade så att man kan uppfatta och bedöma deras betydelse. Det var heller inte nog att ha föremålen, man måste även kunna se dem. Detta är en intressant synpunkt då den syftar på behovet av att ordna föremålen fysiskt och visuellt och i synnerhet för besökaren. I föremålens ordning, den utställda ordningen alltså, skulle arkeologins resultat ( hvad samlingens vårdare ofta under mödosamt arbete kämpat sig till ) framträda så att det blir klart för dem, som besöka samlingen att i henne vinna kunskap samt näring för sitt fosterländska medvetande. Det viktiga var att kunna identifiera och ställa ut typföremål och deras variationer. Att ha många föremål av samma typ var däremot inte av större intresse. Hans Hildebrand menade att ytterligare föremål av samma typ gärna kunde deponeras i andra museer eller användas för bytesverksamhet. År 1881 hade uppordningen av förhistorien på dessa grunder i princip genomförts, medan Hildebrand beklagar sig över att det inte riktigt gått att genomföra för medeltiden på grund av lokalernas olämplighet. För att utöka medeltidssamlingarna framhåller Hildebrand möjligheterna med ett utökat insamlande av föremål som vid denna tid fortfarande förvarades i de olika församlingarna (Hildebrand 1881, citaten s. 8, 10). Hans långa argumentation för fördelarna med att dessa föremål tas in till museet istället för att vara kvar i respektive församling avspeglar att det rådde olika uppfattningar om detta redan vid denna tid. I denna fråga finns en spänning mellan museet och församlingarna som bestått över tid och fortfarande är aktuell. Hans Hildebrand efterträdde sin far som riksantikvarie och museichef 1880 och senare tog Oscar Montelius över ämbetet 1907. Arkeologen Bernhard Salin blev näste riksantikvarie 1913 efter att faktiskt ha varit Nordiska museets styresman några år. Den yngre Hildebrand och Montelius dominerade museet långt in på 1910-talet. Samlingen skulle alltså ordnas för att kunna visa och uttryckligen faktiskt bevisa kulturutvecklingen i vårt land och den typologiska ordningen av föremålen i långa serier som ställdes ut i Nationalmuseum gjordes även 47
MUSEER OCH SAMLANDE 48 topografiskt, det vill säga landskapsvis, för att visa provinsskiljaktligheterna. Intressant nog var Hans Hildebrand högst medveten om att en samlings fullständighet inte kan vara naturlig utan är helt avhängig vilka syften man ställt upp för samlingen eller det mått, som för henne är utstakadt som han uttrycker det, alltså samlarens premisser (1881, s. 7). Samlandets mått var för far och son Hildebrand samt Montelius, vilka skapade samlingssystemet och förvaltade det en bra bit in i det tidiga 1900-talet, utan tvivel den samtida nationen Sverige och ett föreställt svenskt folk vars kulturutveckling skulle följas över tid sedan stenåldern. Syftet med museet och samlandet var uttalat fosterländskt (jfr Svanberg 2003, s. 40ff ). De kategorier som ställdes upp för klassificeringen av samlingen avspeglar dessa idéer. Det samtida Sveriges gränser var i princip samlingens yttre ram. Att dessa gränser skapades 1809 och inte har någon särskild relevans för tidsperioder dessförinnan bekymrade föga. Landskapsindelningen har ju också lite eller inget att göra med förhistoriska förhållanden, men är en praktisk modern indelningsprincip. Den nya arkeologiska tidsperiodindelningen från 1800-talet blev den kronologiska ram som användes. De olika tidsperioderna föreställdes som evolutionära steg i det uråldriga svenska folkets kulturutveckling. Denna tidsskala var alltså som den tillämpades långt ifrån ett neutralt kronologiskt klassificeringsredskap utan laddad med olika betydelser. Under det tidiga 1900-talet kom denna utvecklingslära att slå över i ett uttalat rastänkande. Den slutsats Montelius och andra så småningom kom fram till, och som är logisk givet den otillräckliga och subjektivt vridna kunskapsbas man byggt, var att de senaste undersökningarna hava sålunda låtit oss lära känna det märkliga förhållande att våra ljusa, högresta, långskalliga förfäder hava bebott vårt land alltifrån tiden kort efter istidens slut, således i ungefär femton tusen år! de flesta än idag levande svenskarna höra till samma ras (Montelius 1919). Så kunde Montelius skriva i forntidsdelen av den stora och vida spridda svenska historien i flera band från 1919 och man kan även jämföra Almgrens artikel i Herman Lundborgs populärframställning av rasläran (Almgren 1919). I den gamla utställningen på Nationalmuseum kom man efter två förrum in i den stora stenålderssalen, därefter gick man igenom ett galleri där man mötte först bronsåldern, sedan Gotlands järnålder och sist järnåldern på fastlandet (fig. 6). Sedan kom man in i vikingatidssalen, som hade myntkabinettet i ett flankerande galleri (placeringen av myntkabinettet skiftade över tid). Till sist besökte man den stora kyrksalen, eller djupa salen som den kallades för att golvet är nedsänkt (numera museibutik med mera), där det medeltida och sentida materialet ställdes ut. Denna övergripande disposition var något
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 49 Fig 6. Historiska museets utställning i bottenvåningen på Nationalmuseum 1929 (Vägledning genom samlingarna). De första tryckta vägledningarna skrevs av Montelius från 1872 och framåt men innehöll inga planer över utställningen.
MUSEER OCH SAMLANDE 50 annorlunda vid öppnandet 1866 men fullt genomförd vid tiden för den första tryckta vägledningen som Montelius publicerade 1872 och förändrades inte nämnvärt fram till flytten till Narvavägen. Förändringarna bestod i en gradvis utglesning av föremålen under tidigt 1900-tal för att göra museet mera överskådligt (Bergström & Edman 2005, s. 25). Historiska museets så kallade komparativa samling expanderade betydligt från 1890-talet och framåt och kom inte att beröras av den nämnda gränsdragningen 1919. Vitterhetsakademiens amanuens Fredrik Robert Martin gjorde under framför allt 1890-talet långa resor i Östeuropa och Asien och förvärvade omfattande samlingar från Ryssland, Sibirien, Turkestan, främre Asien och Egypten. Föremål från Martins utgrävningar i Sibirien tillhör fortfarande Historiska museet. Martin konkurrerade sedermera med Hjalmar Stolpe om chefskapet för Etnografiska museet (Ljungström 2004, s. 86ff ). Ture Johnsson Arne, amanuens vid Vitterhetsakademien från 1902, förste antikvarie vid museet 1909 1944, fortsatte arbetet med den komparativa samlingen. Arne var på insamlings- och utgrävningsexpeditioner i Frankrike, Ryssland, främre Asien och framför allt i Iran 1932 1933. Föremålen från Iran är nu deponerade i Medelhavsmuseet, medan utgrävningsmaterial från Ryssland finns kvar i Historiska museet. Gustaf Hallström tillförde material från Nordryssland, professor Olov Janse material från Frankrike och Birger Nerman samlingar från Baltikum (Arne 1925, 1936; Nerman 1946, s. 193). Statens historiska museum flyttade i slutet av 1930-talet till den nuvarande byggnaden på Narvavägen, vilken stod färdigt 1939. En stark önskan om att det nu skulle kunna bli en folklig bildningsanstalt uttrycktes av riksantikvarien Sigurd Curman och även i pressen (Thordeman 1946, s. 141ff ). Detta hade då sedan länge varit de centrala museernas idé om sig själva (Bergström & Edman 2005; Hillström 2006, s. 357). En ny stor arkeologisk-historisk utställning ordnades av en ny generation arkeologer och öppnade i de nya lokalerna 1943. Det var den berömda och inflytelserika utställningen Tiotusen år i Sverige, som kom att bli mönsterbildande för många museer (fig. 7). I den nya utställningen gick man i princip samma kronologiska stråk som i den gamla utställningen på Nationalmuseum. Utställningarna hade blivit luftigare och innehöll mera komplement som bilder, stora människofigurer och kartor. De hade blivit mera selektiva och mindre typologiska, fast vandringen genom sten-, brons- och järnålder var sig ändå lik. Man såg det 1945 som att samlingen nu hade ställts upp på nytt och meningen med museets samling uttrycktes klart i titeln på den del av katalogen som beskriver utställningen: Tiotusen år i Sverige belysta av museets samlingar (Curman, Nerman & Selling 1945, s. 23).
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 51 Fig. 7. Tiotusen år i Sverige som utställningen såg ut från början (utdrag ur figur 8 hos Curman 1945, s. 19).
MUSEER OCH SAMLANDE 52 Sigurd Curman menade att Tiotusen år i Sverige var: ett verkligt förnämligt och viktigt tillskott till den svenska kulturens rustkammare, i det att den ge en klar och påtaglig bild av vårt folks äldre utvecklingshistoria och lära oss förstå den ganska märkliga särställning, vårt svenska folksamhälle intager i världen genom att vår nationella kultur så kontinuerligt och organiskt fått växa fram på den grund som sedan urminnes tider varit våra förfäders egendom och som de i trots av vad det kostat i blod och mödor aldrig släppt ifrån sig (Curman 1945, s. 22) Utställningen presenterade delar av 1920- och 1930-talets rasbiologiskt anstrukna arkeologiska resultat, tydligast i katalogens stenålderssektion där Axel Bagge kunde skriva att kranierna äro de viktigaste skelettdelarna, ty av deras utseende kan man utläsa något om folkrasen och att i det nuvarande svenska området bortsett från Skåne äro stenålderskranierna varandra mera lika än de nutida svenskarnas. Befolkningen var alltså på den tiden mera enhetlig eller om man så vill mera»renrasig» än nu. Samtliga bevarade stenålderskranier från nämnda område synes tillhöra den s.k. Nordiska rasen. Han menade även att svenska folkets nuvarande kärna med stor sannolikhet kunde leda sina anor i detta land i obrutna led tillbaka till sjätte eller sjunde årtusendet före Kr. (Bagge 1945, s. 67f ). Rasläran fick konkret uttryck i utställningen i en monter i den yngre stenålderssektionen som presenterade långskalliga och kortskalliga kranier med tillhörande information om rastillhörighet. Denna monter stod kvar i utställningen fram till omkring 1970. Far och son Hildebrands och även Montelius tanke hade varit att allt eller det mesta materialet skulle ställas ut. Att ha stora magasin med material som aldrig visades hade förmodligen varit en orimlig tanke på 1800-talet. Redan i Nationalmuseum hade man dock skiljt på så kallade skådesamlingar (det utställda) respektive studiesamlingar. Studiesamlingarna förvarades bakom kulisserna för den arkeologiska forskningen. Mer och mer material fyllde dock studiesamlingarna till bristningsgränsen och en bit in på 1900-talet behövdes kompletterande magasin. Kategorin magasinssamlingar tillkom i ett program för museet 1927 (Bergström & Edman 2005, s. 25). En mycket stor del av den potentiella utställningsytan 1943 utnyttjades faktiskt som studiemagasin för forskare (se fig. 7 och jfr resonemang hos Curman 1945, s. 21) men den nya museibyggnaden innehöll även stora magasin i källarplanet. Ture Arne hade tankar på att den komparativa samlingen till och med skulle kunna bilda ett eget museum. Så blev aldrig fallet utan den deponerades till största delen ut till andra museer. I perioden efter flytten till Narvavägen ställdes samlingar från medelhavsområdet ut i delar av lokalerna som inte togs
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION i anspråk av Tiotusen år och föremål från Egypten visades i en lokal vid Järntorget (The Museum of National Antiquities, 1971, s. 64). Senare deponerades dessa delar av samlingen ut till främst Medelhavsmuseet, bland annat de egyptiska föremålen och den stora Cypernsamlingen, samt till Östasiatiska museet. Under 2005 lämnades över 1000 föremål till Norge (Lamm 2007). Samlingssystemet skapades för att ordna samlingen. Från början av 1900- talet och framåt har det även, liksom på Nordiska museet (se ovan) ordnat personalen. Redan innan flytten till Narvavägen fanns avdelningar för (1) sten- och bronsålder respektive (2) järnålder och (3) medeltid även om dessa avdelningar i princip bara representerades av enstaka personer. De kom dock efterhand att expandera under 1960- och 1970-talen och kompletteras med bland annat en osteologisk avdelning och andra enheter. Fortfarande är enheten för kulturhistoria och samlingar organiserad med antikvarier för de olika tidsperioderna. Uppställningen i Tiotusen år kom i sina huvuddrag att till stora delar bestå in i 1990-talet, dock med modifieringar 1951 (yngre järnålder), 1958 (äldre järnålder), 1974 1977 (yngre stenålder) och 1978 (äldre stenålder) samt andra mindre ändringar. I en utställningsguide från 1971 var den i stort sett intakt (The Museum of National Antiquities, 1971). Under 1980-talet blev äldre stenålderssalen cafeteria och hela sten- och bronsåldern trängdes ihop i den före detta yngre stenålderssalen. I före detta bronsålderssalen byggdes bland annat ett järnåldershus som man kunde gå in i samt andra pedagogiska installationer (Ambrosiani 1979; Guide till Historiska museet 1987). Studiemagasinen försvann gradvis från utställningssalarna vilket avspeglar en utveckling från ett specialiserat vetenskapsmuseum mot ett bredare publikt fokus. Den nuvarande utställningsavdelningens tjänsterum är faktiskt placerade i vad som först var ett stort studiemagasin för forskare (jfr Curman 1945, s. 19). Under 1990- och 2000-talet bröts den gamla utställningsordningen och 2007 hade hela bottenvåningen byggts om i grunden. Den innehåller nu utställningen Forntider i de före detta sten- och bronsålderssalarna (färdig i två etapper, 2005 och 2007) samt Vikingar (2002, ombyggd 2004) i vad som från början var järnåldersflygeln. Övervåningen har till stora delar däremot kvar sin disposition från 1943. Samlingsinformationens struktur, det vill säga klassifikationssystemet och dess kategorier, är i princip densamma som den struktur som Bror Emil Hildebrand skapade, med sakord, tidsperiod och geografisk fyndplats i Sverige som den viktigaste informationen. Det gamla papperssystemet med katalogkort används inte längre utan all information finns nu i datasystemet MIS (musealt informationssystem). Den datastruktur som skapades där speglar det gamla katalogsystemet vad gäller kategorier och sökmöjligheter. 53
MUSEER OCH SAMLANDE 54 Vad samlingen skulle omfatta och inte var som vi har sett långt ifrån självklart. Det av tillfälligheter präglade samlande och samlingstänkande som föregick Bror Emil Hildebrands tid var en helt annan sak än det systematiska samlande som denne gav sig in på. Under lång tid kännetecknades Bror Emils samlande av gåvor och inköp av privatsamlingar. När detta samlande så småningom (gradvis från 1860-talet) kom att ersättas av ett samlande som primärt handlade om insamling i samband med arkeologiska fältundersökningar, och efterhand vid undersökningar som inte drevs av museet självt, var detta i sin tur en stor förändring. Som vi såg av Hans Hildebrands vision från 1881 var samlingens avgränsningar inte givna och särskilt avgränsningen mellan Historiska och Nordiska museet var länge en öppen fråga. Den kom att regleras först 1919. Historiska museet fick då den avgränsning som i princip fortfarande gäller. Museet ska samla svenska förhistoriska och medeltida föremål, svenska kyrkliga föremål från medeltid och nyare tid samt ett fåtal utländska föremål till en komparativ samling (Hillström 2006, s. 349). Då samlandet är uppbyggt kring vad som tas tillvara från arkeologiska utgrävningar kommer dock även sentida material i ökande grad in till museet i takt med att arkeologin förändras och nu exempelvis ganska regelbundet undersöker torp och stadslager från 1600-talet och framåt. Den komparativa samlingen, som under första halvan av 1900-talet ansågs viktig att expandera, som bland annat ledde till museets expeditioner till andra världsdelar och som delvis ställdes ut, har gått ur tiden som faktiskt samlingsområde. Det mesta har deponerats ut till andra museer även om intressanta delar kvarstår. Historiska museets insamling är radikalt annorlunda gentemot Nordiska museets på det sättet att den börjar och helt kontrolleras långt utanför museet och dess personal. Så var det ju inte från början, men efterhand som den arkeologiska verksamheten expanderat så har den egentliga insamlingen förlagts i andra sammanhang. Det handlar om en process i flera olika steg: 1. Urval av lämningar i landskapet som ska undersökas 2. Urval av vad som ska grävas ut och tas tillvara på de valda undersökningsplatserna 3. Föremålen kommer in till museet, registrering 4. Urval placering, konservering, utställningar m m Man kan säga att insamlingen börjar (1) i den arkeologiska urvalspraktiken kring vad man ska undersöka i ett givet landskapssammanhang. Man kan då ett landskapsavsnitt idag står inför exploatering inför till exempel ett vägbygge oftast inte välja att undersöka alla eller ens en mindre del av alla lämningar
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION efter mänskliga aktiviteter som finns där. Ett urval måste göras. Detta urval styrs av regler (kulturminneslagens prioriteringar, Riksantikvarieämbetets föreskrifter), av länsstyrelsens praxis samt av enskilda arkeologers kompetens och egna prioriteringar. Idag undersöks till exempel sentida lämningar endast i väldigt liten utsträckning. I denna situation har museet under de senaste decennierna sällan utövat något inflytande på de val som görs. Då man valt vilka platser som ska undersökas görs fortsatta prioriteringar (2) av vad som ska grävas ut just på den aktuella platsen och vilka typer av föremål som är värda att sparas. Här måste också prioriteringar göras efter vad man vill åstadkomma. Här har det att göra med vilka spår på platsen som bäst anses kunna motsvara de vetenskapliga frågor man vill undersöka. Återigen är det ett samspel mellan undersökarna och länsstyrelsen. De sparade föremålen kommer därefter (3) in till museet förutsatt att det är just Historiska museet som de fördelas till av Riksantikvarieämbetet. I teorin kan museet gallra ut delar av materialet i denna situation. Men detta händer knappast. Föremålen registreras i museets klassifikationssystem. Därefter vidtar föremålens museala existens. Fortsatta prioriteringar sker ifråga om var i olika magasin och utrymmen de placeras, vilket har med deras status att göra. Förväntar man sig att de exempelvis kommer att lånas ut eller ställas ut mycket? Urval sker ifråga om konservering och slutligen ifråga om användningen av föremålen i utställningar. En stor del av föremålen kommer förmodligen för alltid (?) att ha en undanskymd tillvaro i perifera magasin, medan andra kommer att ständigt bli beforskade, utställda och omskrivna. Myndigheten Statens historiska museer, i vilken Historiska museet ingår, har idag till uppgift att förvalta kulturarv och ge perspektiv på samtiden för att stärka en demokratisk samhällsutveckling (Årsredovisning 2007, otryckt dokument). 55 Vad samlingssystemen representerar Det är till att börja med viktigt att säga att de samlade föremålen i sig själva inte representerar någonting alls utöver möjligen sina egna historier. Vad en samling representerar beror helt av det informationssystem man har byggt upp kring den. Alltså hur man har klassificerat den, vilka fakta man valt att registrera och inte samt i förlängningen hur man fysiskt ordnar, vårdar och ställer ut den. Samma samling kan alltså representera helt olika saker beroende på vilket informationssystem som skapas kring den. Informationssystemen är heller aldrig givna, det räcker ju att se hur olika Nordiska museet och Historiska museet valt att göra och deras lika olika förändringar över tid.
MUSEER OCH SAMLANDE 56 De två museerna och samlingssystemen grundlades av två starka och driftiga personligheter, Bror Emil Hildebrand och Artur Hazelius, med tydliga agendor för vad de ville åstadkomma. Då syftena med samlandet artikulerades under de sista decennierna av 1800-talet framträder ett enat svenskt folk med en föreställd lång historia inom landets gränser från 1809 fram som dess egentliga objekt. Medan Historiska museet handlade om våra förfäder och folkets långa vandring genom olika evolutionära epoker, vilken så effektivt kunde illustreras i museets typologiska serier, frammanade Nordiska museet en tidlös förmodern folkkultur. Det klassifikatoriska raster och den ordning som lades över Historiska museets samling avspeglade far och son Hildebrands samt Montelius idéer om vad som var dess mått, hur den skulle ställas ut och vad den skulle visa: nation och evolution, det svenska folkets utveckling över årtusendena. Detta uttrycks klart i 1929 års guide till museet: Statens historiska museum avser att genom sina samlingar giva en bild av Sveriges odlingshistoria från äldsta tider fram till slutet av medeltiden (beträffande kyrklig konst även under nyare tid). (Vägledning genom samlingarna, s. 3) Begreppet odlingshistoria kan i dagens språkbruk översättas till kulturutveckling i evolutionär mening ( Kulturgeschichte står det i den tyska varianten av guiden från samma år). Samlingen kom genom ordning och informationsstruktur att representera ett föreställt uråldrigt och sammanhållet folk och dess långa odlingshistoria eller evolution, vilket ju var avsikten, och detta korresponderade med vad man hade bestämt skulle berättas i utställningen. Föremålens geografiska ursprung var visserligen intressant, och en hög andel av museets föremål är tillverkade och brukade i andra geografiska områden än Sverige innan de kommit hit, men deras fyndplats i Sverige var och är det som anses väsentligt att registrera. Föremålens geografiska ursprung, eller för den delen geografiska förflyttningar, syns med andra ord inte i samlingssystemet då de registreras med utgångspunkt i sin fyndplats i Sveriges moderna geografi (landskap, socken, plats). Hur stor andel av föremålen som kommer någon annanstans ifrån och hur de kommit hit finns det ingen kunskapssammanställning över eller sökingång till. Hans Hildebrand argumenterade intressant nog för att senare tiders föremål tillverkade i utlandet inte skulle samlas överhuvudtaget (1881, s. 34) vilket kanske avspeglar en strävan efter renhet. Hazelius idé om allmogekulturens föremål var föreställningen om att de i princip inte skapats av individer utan av en anonym massa, folket, som bar
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION upp en kultur som föreställdes som nationell. Detta till skillnad mot högreståndsföremålen, som ansågs representera konststilar, mode och ansågs buren av individer konstnärer eller hantverkare (Hammarlund-Larsson 1998, s. 197). Kronologi verkar inte vara så viktigt för Nordiska museet, fast dess material spänner över i vart fall mer än 400 år. Inom de olika klasserna i Nmklass, som dräkter, ätredskap och tidmätare, finns förstås egentligen ganska betydelsefulla tidsmässiga förändringar. Det föreställda historiska folket i museernas samlingssystem hade visserligen variationer, men variationerna befann sig hela tiden inom helheten, de var aldrig självständiga utan just variationer av en föreställd helhet. Detta var en uttalad strategi av samtidsbetydelse för Hans Hildebrand (1881, s. 28). Att man främst samlade från det nutida geografiska Sverige, vilket historiskt sett ju inte är särskilt relevant, var inte en fråga som behövde diskuteras. Märkligast är detta kanske för arkeologin eftersom utbredningen av olika förhistoriska kulturella komplex inte har något att göra med moderna nationsgränser. Karaktären av det föreställda folkets enhet och tidlöshet framträder dels i undertryckandet av kulturella och politiska skillnader mellan områden. Dels framträder den i att några egentliga studier av vilka eller hur många av Historiska museets föremål som kommer ifrån andra geografiska områden aldrig gjorts. Slutligen blir den tydlig i Nordiska museets särskiljande av lapska och judiska föremål från innehållsförteckningen över folklivets olika verksamheter. De andras föremål fick för säkerhets skull egna kategorier. Samlingssystemens kategorier och klassifikationssystem utformades utifrån detta tänkande. Som vi har sett var samlingarnas och utställningarnas kategorier och ordning under lång tid samma sak vid de båda museerna. På Historiska museet fick detta sin höjdpunkt i den synnerligen långlivade uppställningen i Tiotusen år i Sverige, Historiska museets samlingar befäste därmed det svenska folkets hävdvunna äganderätt till fosterjorden (Bergström & Edman 2005, s. 110). Det blir genom samlingarnas klassifikationssystem man kommer att betrakta föremålen och historien, anställa personal samt bestämma de praktiker som ska gälla. Det som stoppas in i systemen förlorar sin ursprungskontext till förmån för sin klassifikatoriska plats i samlingen. Sedda genom klassifikationssystemen kommer föremålen därför att representera den mening som dessa system innehåller, i detta fall ett tidlöst och enhetligt folk i Sveriges nuvarande geografiska indelning. Föremålen ger denna mening autenticitet (jfr Jakobsson & Källén, otryckt dokument). Från början var samlingar och utställningar i stort sett samma sak för båda museerna, såväl informationsmässigt som rent fysiskt. Sedan dess har det blivit så att större delen av samlingarna måste magasineras och endast en liten 57
MUSEER OCH SAMLANDE 58 del kan ställas ut. Utställningarnas informationsstruktur har också skiljts från samlingarnas på så vis att det inte nödvändigtvis längre är samlingens ordning och fakta som ställs ut. Det är idag också fullt möjligt att tänka sig samlingarnas informationssystem som en struktur som bara är till för att hantera själva samlingarnas ordning, förvaltning och så vidare. Det är intressant att se att medan museernas utställningar alltså i teorin frikopplats från samlingarnas struktur och idag vid ett snabbt påseende verkar berätta andra saker än det som de tidigare byggdes för så har samlingssystemen till stora delar behållits. I synnerhet gäller detta Historiska museet, vars system i sina grunddrag knappt förändrats sedan 1800-talet. Nordiska museets samlande har visserligen genomgått väsentliga förändringar, men det grundläggande informationssystemet bygger fortfarande i hög grad på Hazelius system. Samlandet i utställningarna De båda museernas utställningsverksamhet började i samlandet och var under lång tid snarast en del av samlingssystemen. Detta understryks av att de tryckta guiderna till Historiska museet fram till i vart fall flytten till Narvavägen bar namnet Vägledning genom samlingarna (samma sak med en guide till Nordiska museet från 1930). Under 1900-talet har utställningsverksamheten gradvis förskjutits från samlingarnas informationsstruktur, vilket haft sin tydligaste markering i etablerandet av självständiga utställningsavdelningar. Vid en första blick verkar inte den övergripande strukturen i Nordiska museets utställningar i någon högre grad avspegla samlingssystemet. Förutom tillfälliga utställningar fanns sommaren 2008 följande större utställningsdelar på museet: Mode, Traditioner, Dukade bord, Svensk bostad, Möblerade rum, Folkkonst och Sápmi. Dessa kompletterades av de mindre utställningsdelarna Småting, Bildminnen, Strindberg, Dockskåp, Leksaker, Textilgalleriet och Skor (fig. 8). Det finns ingen direkt överensstämmelse med listan på de 60 olika klasserna i Nmklass (se ovan), men om man ser närmare på saken så visar det sig att de olika utställningsdelarna ändå har en god korrespondens med en stor del av klasserna: Utställning Mode: Traditioner: Nmklasser Dräkt, Dräkttillbehör (högreståndsvarianter) Årets högtider, Arbetsårets tro och sed, Folklig läkekonst, Magi och kult, Livets högtider
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Dukade bord: Svensk bostad: Möblerade rum: Folkkonst: Sápmi: Födans beredning, Födans förvaring, transport, Födans servering, Dryckens servering Byggnader, Byggnadsdelar, Husgeråd Möbler, Heminredning Dräkt, Dräkttillbehör, Smycken, Hantverk (allmogevarianter) Lapska föremål 59 Utställningsdelarna bildminnen, leksaker, dockskåp, småting, textilgalleriet och skor korresponderar också med ett antal särskilda klasser. Å andra sidan finns en rad olika klasser som lite eller inte alls representeras i utställningarna, som jakt, jordbruk, sport och idrott med mera, vilket det säkert finns särskilda orsaker till. Någon direkt överensstämmelse mellan samlingskategorier och utställningarna finns inte, men klara samband. Något mycket påfallande är i hur liten grad Samdoks kontextorienterade insamlingsarbete av samtidsföremål sedan 1970-talet slår igenom i utställningarna. Flera av de stora utställningarna stannar tidsmässigt faktiskt redan i tidigt 1900-tal (Svensk bostad, Dukade bord), medan andra visserligen förs längre fram i tiden fast utan Samdoks kontextfokus (Möblerade rum, Mode). Syftet var ju att Samdok skulle göra museerna mer samtidsaktuella men vart tog de spännande och utmanande materialen från samtiden vägen? Det enda spår som gick att finna sommaren 2008 var några bilder i utställningen Bildminnen från projektet kring insamlandet av den hemlösa kvinnans saker (se ovan). Det är tydligt att det gamla samlingssystemets kategorier har stort inflytande på museets kommunikation i utställningarna men det har däremot inte det nya sättet att samla. En starkt bidragande orsak kan vara att Samdokprojektens material faktiskt inte samlas som just kontexter. Då de tas in i museet splittras de istället upp (informationsmässigt såväl som fysiskt i magasinen) på de olika gamla kategorierna i Nmklass, samt OCM (muntligen, Eva Silvén), vilket framstår som en spännande avkontextualisering. Utställningarna ger en representation av svensk materiell kultur hos ett föreställt historiskt konstant men kulturellt avgränsat svenskt folk här visas svenska trender och traditioner i utställningar om hem och bostad, kläder och mode samt seder och bruk som det heter på museets hemsida. De olika utställningarnas objekt är svenska folket, delvis uttalat, delvis underförstått. Det är dess mode, traditioner, dukade bord, bostäder och så vidare som ställs ut. Sápmi är visserligen en tänkvärd och reflekterande utställning i sig, men blir
MUSEER OCH SAMLANDE 60 Fig. 8. Utställningar i Nordiska museet 2008 (efter översiktskarta för besökare i museets entré). väldigt speciell i sin tydliga avgränsning mot de andra utställningsdelarna. Att samiska moden, traditioner, konst och så vidare ställs ut skarpt avgränsat för sig skapar ju en tydlig kulturell gräns mellan svenska folket och de andra. Är det egentligen rimligt att dra en sådan skarp kulturell gräns? Finns det en samisk kultur som historiskt sett varit så skarpt skild från en svensk? Utställningen Traditioner tar upp midsommar, nationaldagen, kräftfester, surströmmingspremiär, påsk, studenten och det kristna dopet. Bortglömda traditioner som mickelsmäss och martinsmäss får också plats. Det får däremot inte till exempel Ramadan, Eid al-fitr, Hajj, Eid al-adha, Djurdjev-dagen, Pesach, Rosh Hashena eller Yom Kippur, vilket ytterligare drar upp gränsen kring den
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION svenskhet som Nordiska konstruerar. Delar av utställningarna är kronologiserade. Det gäller Dukade bord, som ger en bild av överklassens matutrustning från 1500-talet till tidigt 1900-tal, Möblerade rum som visar möbler från 1870- tal till 2000-talet samt Svensk bostad med exempel på bostäder från 1600- tal till tidigt 1900-tal. Allmogekulturen i Folkkonst är dock tidlös. Inte ens i föremålskatalogen till Folkkonst, som man kan låna i utställningen (Katalog. Folkkonst, otryckt källa), är mer än ett fåtal av föremålen daterade. Samma sak gäller till synes föremålen i datasystemet Primus, som nu kan nås på internet (www.primusweb.se). I föremålskatalogen till Sápmi (Sápmi. Föremål i utställningen, otryckt källa) är föremålen undantagslöst daterade och det på klassiskt etnografiskt vis med sitt ankomstår till museet. Även om den materiella kulturen i delar av utställningarna presenteras kronologiskt så är inte det Sverige eller det svenska folk som de implicit hänvisar till föränderligt utan märkligt konstant. Sveriges geografiska och därmed demografiska utsträckning och sammansättning har ju egentligen på helt avgörande sätt förändrats många gånger sedan 1500-talet. Föremålens underförstådda kontext blir ett tidlöst, evigt folk. Om man istället ser på vilken information om föremålen som lämnas i utställningarna så är den generellt sparsam. Vanligen finns lite information utöver sakord. Möblerade rum är ett undantag med mera föremålsinformation, medan Traditioner och Svensk bostad är mycket sparsamma. Här slår samlingsinformationen bara ställvis igenom. Kanske kan man säga att den sparsamma informationen ytterligare lägger tonvikten på utställningarnas övergripande representation av ett tidlöst folk. Det skulle ha varit intressant att ytterligare undersöka hur relationen mellan Nordiskas samling, samlingspersonal och utställningsverksamhet ser ut för att få en tydligare bakgrund till hur saker och ting blivit till. Här får det dock räcka med slutsatsen att det finns klara samband mellan samlingssystemet, personalens funktionsuppdelning (se ovan) och utställningarna och att de tillsammans representerar en kulturellt definierad, avgränsad och tidlös svenskhet som grundläggs i samlingssystemets kategorisering och avgränsningar. Det mest överraskande är kanske hur de starkt progressiva utvecklingar av samlandet som Nordiska arbetat med sedan 1970-talet inte syns i utställningarna, där det är de gamla kategorierna som slår igenom. Varför saknas samtida traditioner som är viktiga för många svenskar? Varför slutar flera av utställningarna i tidigt 1900-tal? Hur representativa är de möblerade rummen idag? Var finns de svåra sakerna? Ungefär 18% av Sveriges medborgare har utländsk bakgrund, men var på Nordiska museet ska de nya svenskarna finna sig själva? Var finns deras traditioner, var finns migrationernas och diasporakulturernas kulturarv? 61
MUSEER OCH SAMLANDE 62 Sápmi är en utställning som innehållsmässigt till synes bryter många traditioner på museet, men betraktad som en del av museets helhet blir den fortfarande en del av det gamla systemet. På Historiska museet finns ännu starkare samband mellan å ena sidan samlingsinformationen och samlingens ordning i magasinen och å den andra såväl utställningarnas övergripande disposition, vad som berättas om föremålen och personalens organisation. På bottenvåningen möter man först utställningen Forntider (fig. 9). Dess första del följer det gamla sten-, brons- järn-systemet. Man vandrar från mesolitikum och fram till yngre järnålder. Det är samlingssystemet man följer, även om det snyggats till och gjorts spännande. Andra delen av Forntider är visserligen en annan sak som helt bryter samlingens mönster. Här handlar det om en rad teman istället bland annat identitet, landskap, offer, hur historia skapas och faktiskt en utställningskommentar till samlande och klassifikation. Arkeoteket, en självständig del av utställningen, är mera interaktiv och där följer man processen i ett arkeologiskt utgrävningsprojekt. Efter Forntider kommer man in i Vikingar, med sin motsvarighet i en viktig del av järnålderssamlingen. Guldrummet i källarplanet har på sätt och vis sin motsvarighet i samlingen. Inte i dess kategorisering, men i det att föremålen annars har sina magasinsplatser i ett speciellt värdevalv. På ovanvåningen finns den stora utställningen av medeltida kyrklig konst utan kontext, där man gör den klassiska kronologiska vandringen från 1943. Där finns även textilkammaren, med sin direkta motsvarighet i en specifik del av samlingen, samt Barockhallen, med eftermedeltida kyrkokonst. På Historiska finns å ena sidan mycket starka samband mellan denna övergripande disposition och samlingens informationsstruktur och fysiska ordning i magasinen, vilken dock andra delen av Forntider bryter mot. Å andra sidan är samlingens representation av det eviga svenska folkets vandring genom historien manipulerad i utställningarnas information. I Vikingar sägs rakt ut, som första mening på introduktionsskylten, att det inte fanns svenskar eller något Sverige för 1000 år sedan. Även första delen av Forntider, med sitt fokus på individer i historien, förskjuter denna representation, för att inte tala om den mera reflexiva andra delen av Forntider som i sin tematisering bryter mönstret. Ovanvåningen är i princip en konstutställning som kan tolkas på många sätt. Föremålsinformationen i skyltarna på Historiska är betydligt mera enhetlig än motsvarande på Nordiska. Och här är det samlingsinformationen som exponeras. En väldigt hög andel av de utställda föremålen har etiketterats med sakord, geografisk fyndplats och periodtillhörighet. Gränssnittet mellan samlingssystemet och utställningarna ligger i personalens organisation och funktionsuppdelning. Historiska museets personalsam-
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 63 Fig. 9. Utställningar i Historiska museet under 2008 (efter Din guide, Historiska museet, otryckt källa) mansättning reflekterade från början av 1900-talet samlingssystemets kategorier. Man anställde specialister för att ta hand om sten- och bronsålder, järnålder eller medeltida kyrkliga föremål och så småningom blev detta särskilda avdelningar. Denna struktur kom att förändras först någon gång ganska långt efter seklets mitt, då en självständig utställningsavdelning även skapades, men består fortfarande i personalsammansättningen på den samlingsförvaltande avdelningen. Samlingens indelning i kategorier är alltså långt ifrån bara ett sorteringssystem för föremålen, den är även styrande för hur man praktiskt arbetar med samlingen. Uppdelningen av personalens ansvars- och praktikområden blir i hög grad styrande för vad de kommer att syssla med. Järnåldersantikvarien kommer att hantera och berätta om föremål från järnåldern, järnålderns historia, vad man i samlingen kan se har hittats från järnåldern i olika delar av Sverige, och så vidare. Då delar av samlingen ska ställas ut sker informationsöverföringen till utställningsprojektet via de olika periodansvariga antikvarierna och detta kommer med stor förutsägbarhet att ha en strukturerande effekt.
MUSEER OCH SAMLANDE 64 Samlingssystemets kategorier slår visserligen i hög grad igenom i Historiska museets utställningar, i högre grad än på Nordiska museet, fast detta systems representation av det eviga svenska folkets långa vandring bryts i stor utsträckning mot en medveten vilja att berätta andra saker i utställningarna. Nyckeln till att förstå gränssnittet mellan samlingssystem och utställningar ligger uppenbarligen i funktionsuppdelning och arbetsområden för de som arbetar med samlingssystemet. Här kan man fråga sig om andra slags funktionsuppdelningar är ett alternativ. Sammanfattningsvis kan sägas att samlingssystemens kategorisering och informationsstruktur i hög grad slår igenom i båda museernas utställningar. Detta är heller inte förvånande givet museernas historia, där samlingar och utställningar under långa tider i princip var samma sak. Nordiska museets starkt progressiva och nyskapande utveckling av samlandet under 1900-talet och framför allt i Samdok kommer egendomligt nog inte alls till uttryck i utställningarna, där det är det gamla systemets struktur och representation av en kulturellt definierad, tidlös svenskhet som avspeglas. Historiska museets mera konservativa samlingssystem, knappt förändrat sedan 1800-talet, påverkar istället i högre grad utställningarnas övergripande struktur och detaljinformation, fast dess representation av det svenska folkets evolution starkt motverkas av andra informationsstrukturer i utställningarna. Hur som helst är det tydligt att samlingssystemen har haft och har ett starkt strukturerande inflytande på museernas utställningar. Detta är ingen självklarhet eftersom man långt ifrån är tvungen att låta samlingssystemens kategorier och informationsstruktur slå igenom i museernas kommunikation. Dessa system skulle i teorin blott kunna vara sätt att hantera själva samlingarna, inte presentera dem. Samlingssystemen representerar dock de idéer som låg bakom deras konstruktion under 1800-talet och denna representation kommer att slå igenom, vilket systemen ju är gjorda för, om inte deras förvaltare är medvetna om detta och aktivt väljer att kommunicera något annat. Den samlingsförvaltande personalens inställning och sättet på vilket de är delaktiga i utställningsprojekten är avgörande faktorer här. De senaste stora utställningarna, Sápmi på Nordiska och andra delen av Forntider på Historiska, bryter visserligen de gamla systemens mönster men är ännu bara delar av helheten i dessa museers omfattande utställningskomplex.
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Samlandet och webbkommunikation Nordiska museets webbplats innehåller endast mycket korta texter om utställningar och samlingar. Historiska museet har däremot valt att satsa på en omfattande webbkommunikation med texter om såväl utställningar som samlingar och dessutom kulturhistoriska översiktstexter om olika fenomen. Fliken Historia på Historiska museets hemsida innehåller enligt vad som sägs i introduktionstexten översikter över historiska skeenden och tematiska fördjupningar. Här finner man sju olika huvudkategorier: Livsöden, Stenålder, Bronsålder, Järnålder, Medeltid, Månadens föremål, Tema guld samt Arkeologi och historia. Dessutom finns här en direkt ingång till Sök i samlingarna, museets publikt sökbara databas. Ingången Livsöden är ett alternativt sätt att möta delar av museets samling. Inledningsvis sägs uttryckligen att det ska vara ett alternativ till en linjär historieskrivning istid medeltid. De olika livsödena är de som presenteras i första delen av den nya Forntiderutställningen med tillägg av en medeltida person. Fokus är de olika individer (eller ibland faktiskt kollektiv) som representeras av framför allt olika gravfynd från forntiden. Utifrån de centrala fynden berättas om en tid och ett historiskt sammanhang. Det är rent faktiskt ett alternativt sätt att möta samlingarna, även om man måste notera att livsödena presenteras i kronologisk ordning och till synes är tidsmässigt spridda för att täcka in tiden från istid till medeltid. De därpå följande ingångarna Stenålder, Bronsålder, Järnålder och Medeltid bildar tillsammans en struktur som mera tydligt överensstämmer med samlingssystemets världsbild och är tyngdpunkten för fliken Historias innehåll. De olika textkomplexen har varierande omfattning och innehållsstruktur men börjar alla med klargöranden av tidsperiodernas kronologi och allmänna kännetecken. För Stenålder och Bronsålder kommer man vidare i texter om de äldre, respektive yngre delarna av dessa perioder. Ingången Månadens föremål presenterar fler än 80 texter månadsvis sedan 2002 och utgår förstås från samlingens olika föremål, fast texterna som lagts ut varierar i övrigt mycket stort. Tema guld är samlingssystemet mera rakt av. Här finner man Svenska folkets guldskatter, det vill säga föremål utställda i Guldrummet, presenterade landskapsvis. Man söker sig fram geografiskt. Slutligen finns ett antal texter som ligger under ingången Arkeologi och historia som tar upp olika övergripande frågor. Här problematiseras faktiskt Sverige och det svenska och medvetandet om exempelvis arkeologins tolkningsprocess och historieskrivandets dimensioner förs fram. Detta textkomplex får ändå inte så stor verkan då det ligger näst sist istället för att utgöra en introduktion. Slutligen finns ingången till Sök i samlingarna, museets pu- 65
MUSEER OCH SAMLANDE 66 blika databas, som ska tas upp i ett följande avsnitt. Vad presenteras inte? För det första finns förstås ingen presentation av den alternativa, tematiska kategorisering som gjorts i den andra och nyare delen av Forntiderutställningen, eller av innehållet i de olika temana där. Detta är ett existerande (fast förstås inte givet) alternativ till den presentation av samlingssystemets kategorisering som nu slår igenom under fliken Historia. För det andra är museet självt inte särskilt synligt i texterna. De är inte undertecknade och föremålens museikontext får man inte veta så mycket om utan de presenteras (mestadels) inom ramen för en föreställd neutral och objektiv, författarlös historia. Hur har synen på exempelvis stenåldern förändrats över tid? Vilken har Historiska museets roll varit i konstruktionen av en stenålder? Hur har den förmedlats i utställningarna över tid? Har museets inställning förändrats sedan Bagges syn på saken (se ovan)? Det finns många angelägna ämnen att ta upp för ett museum som inte bara förvaltar kulturarv utan även vill ge perspektiv på samtiden, inte minst utifrån museets egen, aktuella situation. Hur ser museet på samisk historia, hur samiskt och svenskt konstrueras historiskt-arkeologiskt och på de samiska föremål museet förvaltar? Hur ska man se på identitet och människogrupper i historien utifrån det faktum att en femtedel av Sveriges nuvarande befolkning, av de svenska medborgarna alltså, är födda i andra länder eller barn till människor födda i andra länder? Historien föreställdes i den gamla bilden av forntid, medeltid och nyare tid som en historia för ett evigt folk som vandrat genom tiden och som i genetisk mening i princip överensstämde med den befolkning som idag bor i landet. Museets samling var därmed denna befolknings arvegods, eller dess kulturs rustkammare som Sigurd Curman uttryckte det (se ovan). Denna bild var naturligtvis falsk redan då, men blir i nuläget än mer ohållbar och pockar på en tydligare uppgörelse med det äldre systemet. Historiska museets webbplats har just analyserats av Bodil Axelsson vid Tema Q i Linköping (in print). Intressant nog framhåller även hon betydelsen av periodiseringen i sten-, brons- järn- samt hur hemsidans olika berättelser placerar historiska föremål och människor i en samtida nationell geografi av landskap, socknar och lokala platser. Även om det på sina ställen framhålls att Sverige inte existerade som nation under forntiden så talar ju dessa referenser ett annat och tydligt språk. Axelsson fäster också betydelse vid hemsidans författarlöshet som tecken på den slags kommunikation den representerar en myndighet som talar om hur det är. Axelsson undersöker främst vad hon kallar webbplatsens deltagandepolitik, det vill säga vilka arrangemang man gjort för att strukturera förhållandet mellan museet och användarna. En deltagandepolitik kännetecknad av interaktivitet korresponderar mest med ett
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION demokratiskt ideal där dialog och ömsesidighet värdesätts. Den top-downkommunikation som hemsidan står för är svårare att förena med ett sådant demokratiskt ideal. Detta lägger egentligen en ytterligare dimension till den undersökning av samlande som intresserar oss här, nämligen vad de kommunikationsmodeller man tidigare valt representerar för slags samhällsideal. Det är ju också en del av samlingssystemens historia och karaktär, som det dock blir omöjligt att gå vidare in på här. Axelsson konstaterar sammanfattningsvis att: 67 At the website of the Swedish Museum of National Antiquities there are no invitations to visitors to represent themselves or to publicly convey their standpoints. Instead, visitors are invited to navigate between narratives and images produced by the staff of the museum. ( ) By representing ways for citizens to engage with a cultural heritage, they prescribe and stipulate relationships between the museum and its visitors. Samlingssystemets roll i detta strukturerande av museets relation till sina besökare kommer till särskilt uttryck i en annan del av museets webbplats än fliken Historia, nämligen fliken Webb-tv. Flera webb-tv-inslag visar sig i Axelssons undersökning vara ett slags föremålslektioner. Arkeologer och konservatorer diskuterar här sina arbetssätt och besökarna blir per implikation passiva mottagare av denna expertkunskap. Även i andra filmer representeras en slags ideal rollfördelning mellan museet och publiken där publiken instrueras vad man ska göra om man finner fornfynd, hur museets föremål bör beundras och så vidare. Istället för interaktivitet blir detta vad Axelsson med en term lånad från filosofen Zlavoj Zizek kallar interpassivitet : So far, the media department has chosen to carry out the democratic mission of the museum agency through creating access and provide people with information selected and produced by the staff of the museum. Taken together, the representations of prescribed positions for participation in the web television features published at the website of the Swedish Museum of National Antiquities and the socio-technical arrangement imbued into the website, invite visitors to be interpassive and creative passive. Museets syn på samlingssystemet samt de praktiker och rollfördelningar som råder för arbetet med det omsätts alltså även i presentationer som exempelvis webb-tv-filmerna vilka kommer att representera ideal för olika förhållanden mellan museet och dess publik. Här finns ytterligare ett plan på vilket samlandet strukturerar museets kommunikation och plats i samhället.
MUSEER OCH SAMLANDE 68 Databaser och representation The traditional focus on technological implementation in virtual heritage studies ought to shift and settle on more fundamental issues of cultural and historical perspectives engendered through digital technologies. Lowenthal (1985) neatly sums up the nature of our enterprise: A mass of memories and records, of relics and replicas, of monuments and memorabilia, lives at the core of our being. And as we remake it, the past remakes us. (Dave 2008, s. 49f ) Digitalisering och tillgängliggörande av samlingsdata är ett starkt växande utvecklingsfält i den internationella såväl som den svenska museisektorn. Det typiska scenariot är skapandet av databaser med fakta och bilder som efterhand görs publikt tillgängliga på mer eller mindre genomtänkta sätt. Det inledande citatet av arkitekten Bharat Dave speglar en växande del av den internationella forskningen och debatten kring virtual heritage, eller virtuellt kulturarv, som nu börjat uppmärksamma att fokus i sammanhanget ofta fästs vid teknologiska möjligheter och deras implementering istället för vid mera grundläggande frågor kring kulturella och historiska perspektiv. Det vill säga frågor kring exempelvis vilka urval som ska göras, vilka värden man vill stå för och vad som egentligen ska representeras och kommuniceras av de system som konstrueras. Dave fäster uppmärksamheten på hur alla representationsformer skrift, tal eller virtuella medier innebär särskilda villkor för det som representeras. Men i tidigare studier av virtuellt kulturarv har jämförelser och utvecklingar av teknologiska koncept givits prioritet istället för undersökningar av vilka särskilda kommunikativa, interaktiva och reflexiva dimensioner som karakteriserar de olika slags representationer som genereras av olika teknologier. Genom att undersöka sådana frågor skulle man kunna närma sig en bättre förståelse för hur digitala medier skulle kunna designas för att bättre motsvara museernas samtida mål och fungera som mediatorer i viktiga kulturarvsfrågor. Dave menar att tidiga digitala medier stödde en begränsad interaktivitet och ofta rakt av återgav traditionella, linjära informationsstrukturer från tryckta medier. Sådana strukturer stöder generellt en linjär och auktoritativ historiesyn. Den senaste generationen av interaktiva projekt tillåter istället en hög grad av användarinteraktion där innehållet kan modifieras av användarna. Wiki-baserade miljöer är exempel på detta. Detta representerar en radikalt annorlunda historiesyn där historien blir till genom aktiv, social delaktighet. Ifrågasättande, perspektivskiften, agentskap och medföljande ansvar är intressanta element i sådana miljöer (Dave 2008).
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Utan att argumentera för att wiki-baserade miljöer med en suverän grad av interaktivitet är den bästa framtiden för museernas digitala samlingsdata är det svårt att inte hålla med om att olika slags virtuella miljöer faktiskt representerar olika slags samhälls- och historiesyn. Museologerna Fiona Cameron och Helena Robinson har nyligen och utifrån resultaten från en rad senare forskningsprojekt reflekterat över de olika aktuella utmaningar som webbaserade samlingsdatabaser står inför (2007). De menar att man måste komma ihåg med vilken snabbhet dessa databaser generellt har utvecklats sedan de första trevande försöken bara ett par decennier tillbaka i tiden. Den webbaserade samlingsinformationen behöver enligt dem nu problematiseras såväl teoretiskt som i förhållande till användarbehov. För det första behövs en ökad förståelse för att museernas samlingsdokumentation är den primära nivå på vilken museer tolkar, definierar och kommunicerar de betydelser och värden de tillskriver sina föremål. Formandet av samlingar genom urval och klassificering är en djupt meningsskapande process som sedan påverkar museernas verkan på många plan. Med stöd av bland annat senare undersökningar gjorda i England menar Cameron och Robinson att samlingsförvaltningen inte kan betraktas som ett självändamål utan måste betraktas som ett ändamål för museer att främja sina vidare syften. Föremål kan ha flera olika betydelser beroende på vem som betraktar dem och i vilket sammanhang. Deras mening och betydelse förändras dessutom över tid. De är med andra ord polysemantiska. Ett föremåls mening och hur det ska klassificeras läcker inte ut av sig självt utan bestäms (och bestäms olika) av olika uttolkare, exempelvis museer. Traditionella deskriptiva system med anspråk på universell giltighet fångar inte föremålens polysemantik, medan nya digitala informationsteknologier erbjuder möjligheten att göra just det och frigöra museer från smala och exklusiva förståelsemönster exklusiva i den meningen att de valda kategorierna i hierarkiska system inte bara prioriteras utan även utesluter andra möjliga kategoriseringar. Samlingsdatabaser var först interna museiverktyg för att hantera samlingar, nästan uteslutande använda av samlingsansvariga intendenter och antikvarier. Att databaserna nu blir publikt tillgängliga via hemsidor på Internet öppnar upp för en hel rad nya frågor kring deras användning. Hur databaser ska kunna bli verkligt användbara och engagerande för användarna är dock en öppen fråga. De första databaser som nådde Internet var direkta avspeglingar av de internt använda systemen. Museets auktoritet är här ohotad eftersom det föreskriver ämnen, presenterar anonyma berättelser (utan synliggjorda författare) och singulära tolkningar. Senare modeller har inneburit mer adaptiva system som förändras beroende på olika användarsituationer och där urvalet av data 69
MUSEER OCH SAMLANDE 70 som presenteras är mera genomtänkt och beror på användarnas olika val. Digitala medier och Internet öppnar upp stora möjligheter men utmanar samtidigt museernas klassiska systemtänkande, som i detta sammanhang behöver förändras. Men öppna och starkt postmoderna system där allt tolkningsarbete och alla val lämnas till användaren är heller ingen tilltalande universallösning. De kommer bara att attrahera en begränsad grupp användare. Cameron och Robinson menar med stöd av egna undersökningar att många användare vill ha åsikter och narrativ från kuratorer och experter men att en helt avgörande faktor är att avsändaren måste vara synliggjord. En anonym text från en auktoritativ institution gör per implikation anspråk på universell, neutral och objektiv giltighet, medan den underskrivna texten är situerad och inte så anspråksfull. Man kan själv ta ställning till den. Den är öppen för läsarens värdering. Det tydliggjorda författarskapet är alltså en relativt enkel förändring att genomföra men faktiskt ett slags medelväg mellan det gamla auktoritära systemet och en mera öppen relation till användarna. Cameron och Robinson förutspår slutligen en snar framtid då man kan förvänta sig att mer kreativa digitala lösningar kommer att känneteckna även informationstäta virtuella miljöer som museernas presentationer av sina samlingar. Deras argumentation kan sammanfattas i ett antal huvudpunkter: - Samlande och klassifikationssystem behöver betraktas som grunden för mycket av museernas kommunikation och samhällsroll. De är viktigt att betrakta och konstruera klassifikation och databaser mot bakgrund av vad man vill med museet som helhet - Nya digitala klassificeringsystem behöver fånga upp föremålens polyse mantik. Samma digitala data kan samtidigt ingå i flera olika, alternativa klassificeringsystem, vilket ökar användbarheten och bättre fångar föremålens komplexa natur - Det synliggjorda författarskapet är av central betydelse - Kreativa digitala miljöer med 3D-simuleringar och spelliknande interaktiva element kommer att bli allt viktigare som kommunikationsarenor även för informationsmiljöer som museers webbplatser Internet och nya, digitala teknologier är radikalt annorlunda medier för kommunikation. De för med sig nya möjligheter och svårigheter och gamla museipraktiker behöver reformeras inför denna nya situation.
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Då man ser på Historiska och Nordiska museets webbpresentationer av sina samlingar är det lätt att känna igen många av de typiska förhållanden som Dave, Cameron och Robinson beskriver men även att se de utvecklingsmöjligheter som de föreslår. Nordiska museets digitala samlingsystem Primus är ännu bara till viss del publikt tillgängligt på Internet (http://www.primusweb.se) och kan nås från fliken Våra samlingar på museets hemsida. Där kan man nå drygt 28000 poster av museets en och en halv miljon föremål och fem miljoner fotografier: Här finner du information om ett urval av Nordiska museets föremål och fotografier. Det finns uppgifter om leksaker, tapeter och samiskt material. Ur den stora dräktsamlingen presenterar vi livstycken och västar. Ett representativt urval av fotografier tagna av både professionella fotografer och amatörer ger tillsammans en bild av museets breda fotografiska samling. Först verkar det som att man bara kan söka på sakord, inte olika slags kategorier, vilket inte är så lätt. Snart visar det sig dock att föremålsposterna är taggade med såväl kategorier som flera olika ämnesord. Alla tillhör en kategori i Nmklass som exempelvis dräkt eller lapska föremål, men samtidigt kan man söka på Outline of cultural materials (OCM) klasser (som t ex OU 291 ) och även sakord som hatt, samiskt eller kista. De lapska föremålen tillhör samtidigt Outlines olika klasser och så vidare. Det kanske inte riktigt blir ett polysemantiskt system och variationen av sökmöjligheter kunde ju presenterats tydligare som olika sätt att möta samlingen från olika perspektiv, men det är en öppen modell där man även kan föreställa sig att olika nya sökbara klassifikationer skulle kunna läggas till de gamla. Den öppnar också för många olika presentationsmöjligheter. Primus kan kanske genom sin påfallande brist på kontextualisering utöver det råa informationsystemet sägas representera ett museocentriskt perspektiv. Föremålen är noga utplacerade och fotograferade mot kritvit bakgrund samt insorterade i det museala systemet med påfallande hög disciplin. Deras kontext är museets klassificeringssystem, punkt slut. Men målgrupper för presentationen då? Föremålens historiska och mänskliga kontexter? Deras olika relationer till samtida människor och händelser? Är deras enda viktiga egenskap deras plats i museets ordning? Som museal ordning är Primus kanske praktiskt, men avsaknaden av uttalade perspektiv eller mänsklighet överhuvudtaget ger en bild av museet som en närmast klinisk, sluten och självcentrerad institution utan målgrupp för sin presentation. Historiska museets system, Sök i samlingarna (http://mis.historiska.se/ mis), är betydligt mera utbyggt men också mera traditionellt hierarkiskt. Från en introduktionssida kan man välja på att söka föremål, kataloginformation 71
MUSEER OCH SAMLANDE 72 eller att söka via en kartfunktion. Det tydliggörs att: Söktjänsten Sök i samlingarna är utvecklad för att tillgodose det informationsbehov som finns hos forskare, studenter och personer verksamma i kulturmiljövården - personer som kan tolka rådata, behärskar ämnets terminologi och har förståelse för hur data är strukturerade. Givetvis kan även andra kan dra nytta av tjänsten och bruka dess information, men här kommer i framtiden Historiska museet satsa på speciellt framtagen och bearbetad information kring samlingarna för en bredare målgrupp. Sök i samlingarna är därmed ett första steg i museets arbete att tillgängliggöra samlingarna. Dessa specifikationer för söktjänstens tänkta målgrupper och räckvidd speglar förmodligen en insikt som vuxit fram efterhand, då det visat sig att söktjänstens utforming begränsar dess användbarhet. Även om de bedömningar som kan göras får betraktas mot bakgrund av det uttalade målgruppstänkandet är det samtidigt ett faktum att söktjänsten är tillgänglig direkt från huvudsidan på museets webbplats, möter publiken och berättar om museet och dess syn på sina föremål och sin samling. De mest sökta föremålen (november 2008) är föremål som figurerat som månadens föremål i texter på museets hemsida vilket också antyder att även om den uttalade målgruppen är forskare så är söktjänsten kanske ändå mest använd av en bredare kategori besökare. Man kan söka information i sex kategorier som presenteras enligt följande: Inventarienummer. Ger dig information om det nummer som åsätts före mål som införlivas med museets samlingar. Ett nummer kan innehålla en eller flera fyndplatser och ett eller flera föremål eller benposter. Fyndplatser. En fyndplats anger en plats där ett eller flera föremål eller benposter i våra samlingar påträffats, ofta namnet på en gård, by eller tät ort. Om det rör sig om vår kyrkohistoriska samling är fyndplatsen en ur sprungsplats för ett kyrkligt föremål, ofta en kyrka. Föremål. En föremålspost omfattar ett eller flera föremål införlivade i museets samlingar. Utställda föremål. En möjlighet att söka bland utställda föremål (och benposter). Du får uppgift om var i utställningarna föremålen finns. Ben. En benpost omfattar ett eller flera människo- eller djurben som finns i museets samlingar.
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Föremålsbilder. Här kan du söka bland fotografier som presenterar ett eller flera föremål ur samlingarna. 73 Dessutom kan man på olika sätt söka via tio upprättade kategorier: Byggnadsdetaljer och monument, Dräkt och personlig utrustning, Handel och värdemätare, Hantverk och redskap, Husgeråd och livsmedel, Nöjen och laster, Religion och kult, Transport och samfärdsel, Vapen och rustningar samt Vetenskap och rättsväsende. Ett antal platssidor har också konstruerats där man kan möta samlingen utifrån information om de olika platserna och de arkeologiska undersökningar som gjorts där. Man kan säga att ett statiskt klassifikatoriskt raster är lagt över samlingen där inventarienummer, sakord, datering och fyndplatsens geografi i det moderna Sverige är de huvudsakliga kategorier som strukturerar alla sök- och presentationsmöjligheter. Den relativt sett höga grad av polysemantik som finns i Primus, där samma föremål samtidigt kan tillhöra en rad kategorier som lapskt, dräkt och en eller flera av Outlines klasser finns inte här. De tio upprättade kategorierna (byggnadsdetaljer etc) ger ett väldigt tillfälligt intryck. Vilka forskningsintressen, målgrupper och sökbehov motsvarar de? Sök i samlingarna är museets samlingsystem från 1800-talet omvandlat till en digital miljö. Dess inbyggda representation av den gamla, evolutionära storsvenska historien och Sveriges moderna geografi kommer här till starkt uttryck och i synnerhet i den sökbara kartfunktionen (begränsad till dagens svenska karta) där sökningar görs efter period (sten-, brons-, järnålder, medeltid eller nyare tid) och modern fyndplats men inget annat. Svenska folkets kulturarv kommer från Sverige, ingen annanstans ifrån och de kan söka det genom de evolutionära stegen i sin utveckling. Både Primus och Sök i samlingarna är exempel på vad de ovan nämnda studierna menade var typiskt för de första generationerna av publikt tillgängliga samlingsdatabaser. De är mer eller mindre identiska med museernas äldre, interna hanteringsystem. De är inte teoretiskt genomtänkta eller utformade med tanke på målgrupper och publik användbarhet. De är knappast ändamål för museer att främja sina vidare syften. Systemen är anonyma, här finns inga tydliggjorda avsändare eller situerade perspektiv, inga försök att upprätta en kommunikativ relation till besökaren. När det gäller Primus blir denna anonymitet och kontextlöshet påfallande, närmast klinisk, även om systemet till skillnad mot Sök i samlingarna stödjer en viss grad av polysemantik som öppnar för framtida möjligheter. Skillnaden mellan dessa publikt presenterade system, där den traditionella samlingsinformationen snarast renodlas, och den
MUSEER OCH SAMLANDE 74 utveckling av museernas utställningsverksamhet under 1900-talet som ovan diskuterades är intressant. Var tog de reflekterande och fördjupande perspektiven vägen i de båda museernas senaste stora utställningar, Sápmi och andra delen av Forntider? Här kom ju alternativa synsätt och en medvetenhet om museets egen representation att få starkt genomslag. Varför detta glapp i museernas kommunikation? S a m l a n d e t s p o l i t i k o c h n y a kulturarvskrav De urvals- och värderingsdimensioner som finns i allt museisamlande blir politiska i hur de anknyter till maktrelationer, såväl på det stora makroplanet i relationer mellan länder och människogrupper i världen som på mikroplan som kan handla om till exempel enskilda museers relationer till lokala grupper i ett visst land eller hur vissa människors, gruppers, klassers eller köns föremål kan värderas högre än andras i olika museers samlande. Det finns politiska dimensioner i Historiska och Nordiska museets representationer av svensk historia, svenskhet, vad och vilka som får plats eller inte får plats i denna svenskhet och i hur museerna representerar Sveriges och det svenskas plats och roll i världen. Som har exemplifierats ovan så spelar samlandet en avgörande roll i hur dessa representationer formas i museerna. Museers roll i skapandet av kollektiva identiteter och den uppenbart politiska dimensionen i detta är välkänd och på detta fält finns en omfattande internationell kunskap (exempelvis Kaplan 1994; Boswell & Evans 1999; Coombes 2004; Graham & Howard 2008). På mikroplanet kan man som exempel hänvisa till en starkt växande kunskap om museer och genuskonstruktioner (Grahn 2007). Ett särskilt betydelsefullt och växande fält, uppenbart knutet till frågor om ägande och makt, är de förhållanden som museerna har till source communities, ett begrepp utan bra svensk översättning men som avser de människogrupper som föremålen i museers samlingar från början kommer ifrån. Detta handlar inte bara om så kallade ursprungsfolk i andra delar av världen utan om människogrupper överhuvudtaget (Peers & Brown 2003). En viss kyrklig församling skulle till exempel kunna betraktas som source community för ett altarskåp som stått i deras kyrka, och så vidare. Frågeställandet, kraven och intresset i allmänhet från olika människogrupper rörande material i museer som samlats ifrån deras grupper är klart ökande. Det handlar egentligen inte om nya slags krav, men de kan i dag artikuleras på nya sätt mot en bakgrund av nya nationella eller internationella lagstiftningar
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION och överenskommelser. Krav kan (vad gäller till exempel Historiska museet 2008) komma från allt ifrån just kyrkliga församlingar eller svenska regioner och regionala museer till ursprungsfolk i Hawaii, Sametinget eller staten Frankrike. I detta kravställande framträder de samlade föremålens karaktär av sociala mediatorer. Naturligtvis kan de användas i ett kunskapsbyggande om äldre historiska sammanhang eller om kulturella förhållanden i andra delar av världen, men de är lika tydligt bärare av samtida (och modernhistoriska) sociala meningar av betydelse för relationer mellan museer och olika människogrupper i och utanför det svenska samhället. När det gäller människogrupper i andra länder kommer relationerna att handla om svenskarnas förhållanden till andra (i vilka museerna då får en formande roll). Karaktären av de relationer som föremålen medierar kommer att påverkas av förhållanden som hur de en gång samlats in och hur de använts (ställts ut, forskats på med mera) över tid i museernas verksamhet. De svåra frågorna kring framför allt 1800- och det tidiga 1900-talets museala samlande, inte minst det etnografiska och i detta särskilt samlandet av mänskliga kvarlevor, har från att ha varit ett outforskat och närmast tabubelagt ämne som ingen velat ta i undersökts en del under senare decennier (Fforde 2004). Relationerna till kravställande grupper betraktades under lång tid rätt och slätt som problematiska, kanske just eftersom museernas svåra historia och besvärliga delar av samlingarna tidigare inte lyfts fram i ljuset, undersökts närmare och problematiserats. Museerna låg steget efter och hamnade ofta i svåra, defensiva svarspositioner. Detta blir fortfarande fallet ibland, men det allmänna kunskapsläget om missförhållanden i det förflutna och om hur processer kring kulturarvskraven ser ut har förbättrats så pass att museerna idag kan börja ta en mera aktiv och förebyggande roll. Nya studier av frågorna kring kravställande och repatriering såväl som den internationella diskussionen på detta område handlar numera ofta om att försöka finna nya möjligheter, lösningar och sätt att arbeta på med flera dimensioner än att rätt och slätt antingen lämna tillbaka eller behålla, vilket antologin Utimut. Past Heritage Future Partnerships kan vara ett bra exempel på. Antologin bygger på inläggen av en lång rad forskare och tjänstemän i kulturarvssektorn vid en konferens på Grönland 2007 (Gabriel & Dahl 2008). Att försöka finna nya konstruktiva lösningar och att arbeta på nya sätt kräver vanligen ingående kunskaper hos museerna själva om sina samlingar och om hur de byggts upp, detaljkunskaper som inte med säkerhet är sammanställda och lätt tillgängliga. En rad utställnings- och forskningsprojekt under de senaste åren har därför syftat till att dels lyfta fram äldre missförhållanden i ljuset och dels just till att öka kunskapen om samlingar av särskild betydelse 75
MUSEER OCH SAMLANDE 76 i detta sammanhang. Ett exempel kan vara utställningen Människor i norr på Historiska museet 2007. Det var i huvudsak en fotoutställning av fotografier (som inte tillhörde Historiska museet) av samer tagna av en rad olika personer med olika blickar ; resenärer under 1800-talet, museitjänstemän och även samiska fotografer. Museet kompletterade utställningen med ett antal omdiskuterade föremål ur sin egen samling. Kraniet på denna skrifts omslag var ett av dem. Det hade märkts upp som ett lapp-cranium under andra halvan av 1800-talet, då arkeologin stod nära den gryende moderna rasbiologin. Kraniet kommer dock från Halland och har inget med samer att göra. Uppmätningen av skallen anknöt den till vad en del forskare under sent 1800-tal menade var karakteristiskt för en samisk rastyp (Retzius 1899, s. 73, 110, tafl. LX; se även information i anslutning till denna boks förord). Hur ska sådana inslag i museets samling hanteras idag? Till att börja med, för att man överhuvudtaget ska kunna börja fundera på en hantering, blir det betydelsefullt med en ökad kunskap om sådana föremåls egna historier, hur de samlats in och hur de över tid använts på museet. Dessutom behövs naturligtvis djupare kunskaper om sammanhangen kring deras insamling, till exempel det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets rasforskning, än vad som finns lätt tillgängligt idag. Vilka aktörer, hur arbetade de och vad var museernas relation till dessa aktörer? Vilka spår i samlingarna har deras verksamhet avsatt? Alla dessa kunskaper behövs för att det ska gå att bedöma vilka faktiska och potentiella sociala och politiska meningar och relationer som samlingarna kan mediera. Därmed är inte sagt att alla svenska museisamlingar behöver granskas på djupet med en rad frågor som de nyss nämnda, men för att kunna verka förutseende skulle de större museerna säkert behöva en riktad kunskapsuppbyggnad kring delar av samlingarna. Två forskningsprojekt kan vara exempel på den slags kunskapsuppbyggnad det handlar om. Projektet Förfadern i montern. En postkolonial analys av svenska museisamlingar från Kongostaten drevs av Lotten Gustafsson Reinius vid Stockholms universitet 2004 2005. Inom projektet studerades samlingar från Kongo på Etnografiska museet, vilka samlats i en utpräglat kolonial kontext. Kongosamlingarna undersöktes med ett urval föremål och samlingar förvärvade av olika individer som analytisk ingång. Ett resultat var att den individuella etnografiska samlingen framträdde som en klassad och könad genre och som en slags materialiserad reseberättelse genomsyrad av kolonial poetik. Inom ramen för projektet följde Gustafsson Reinius vissa föremåls sociala och sensoriska biografier och undersökte hur tingen växlat betydelse och funktion i olika berättelser, utställningar och samlingar (2005, 2008, 2008ba, under utgivning).
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION Eva Silvén arbetar sedan en tid tillbaka med en riktad kunskapsuppbyggnad kring Nordiska museets samlingar av samiska föremål inom projektet Konstruktionen av ett samiskt kulturarv: Ernst Manke och Nordiska museet. Projektet handlar både om hur samlingarna byggts upp (samlats in), hur de använts över tid på museet och särskilt då hur de på olika sätt kommit att representera ett särskilt samiskt kulturarv. Ambitionen är även att med ett historiskt exempel bidra till den internationellöa forskningen med ny kunskap om hur förhållandet mellan etniska gruppers kulturella erkännande och sociala och politiska rättigheter kan gestalta sig (Silvén 2008; 2008a; 2008b). De kunskaper om samlingarna som kommer ut av projekt som dessa blir inte bara spännande forskning utan avgörande för hur de aktuella samlingarna kommer att förstås och kunna förvaltas i framtiden. 77 S a m l i n g s a r k e o l o g i o c h p u b l i k a arbetsformer Det behövs studier och projekt som kan undersöka olika samlingssystems bortglömda tillkomsthistorier och vilka perspektiv de från början byggdes upp kring, hur de har förändrats över tid och vad de har gjort och gör med sin omvärld. Det är lätt att se att samlingssystemen på olika sätt verkligen är av grundläggande betydelse för museerna och mycket mer än ett sätt att hantera själva de fysiska samlingarna. Ändå finns det, som inledningsvis noterades, ett glapp i den svenska samlingsförståelsen som bromsat den sortens undersökningar. Foucault och många i hans efterföljd har argumenterat för behovet av en slags arkiv- och samlingsarkeologi som kan ta tag i dessa frågor. Historiska museet arbetade under 2007 med en serie projekt som bland annat syftade till att sätta samlingssystemet i relation till nya publika arbetsformer. Detta var inte en samlingsarkeologi i den nämnda meningen men ett sätt att genom praktiska projekt testa systemets möjligheter och gränser, vilket ju också är att utforska det. Projekten Framtidsminnen, Arkeolog för en dag respektive Publik uppdragsarkeologi frilade talande friktioner och begränsningar hos samlingssystemet (det följande efter Wahlgren & Svanberg 2008). I projektet Framtidsminnen fick museets besökare välja ut vad som skulle ställas ut och samlas. De fick veta att föremålen sedan skulle deponeras i jorden på museets innergård som minnen till vår framtid. En stor hylla med många fack placerades inom en utställningsyta i museets entréhall. Besökarna uppmanades att lämna in föremål som de tyckte var viktiga eller intressanta samt att beskriva dem och motivera varför de menade att de skulle lämnas till framtiden. Föremålen ställdes ut i hyllan och besökarnas information om dem
MUSEER OCH SAMLANDE 78 registrerades tillsammans med bilder av föremålen i museets databas. Sammanlagt 560 föremål lämnades in och urvalet varierade kraftigt på grund av besökarnas olika inställning och preferenser. Man kan säga att projektet berikade museet med perspektiv på hur dess besökare tänker på föremål och vad de tycker är värdefullt att spara för framtiden. Det visade sig dessutom att samlingssystemet bara delvis var kapabelt att hantera denna slags publik interaktion. För det första innefattade föremålsurvalet en rad föremål som museet inte hade kapacitet att ta emot eftersom dess långsiktiga bevarande inte kunde garanteras och det gjorde att föremålen inte fick inventarienummer bara registrerades i databasen (databasregistrering förutsätter inte inventarienummer). Här tydliggjordes en gräns för vilken slags föremål museet idag kan samla på och inte. Föremålen ligger nu begravda i museets innergård. I projektet Arkeolog för en dag genomförde museet en arkeologisk utgrävning av ett område inom dess egen stora innergård med professionella arkeologer i vilken publiken inbjöds att delta. Flera tusen föremål från de senaste 350 åren hittades, vilka relaterar till kvarterets såväl som museets egen historia. Publiken inbjöds även att beskriva och tolka utvalda föremål, vilket registrerades i museets databas (inventarienummer 34759). Besökarnas försök att söka information om sina föremål i databasen illustrerade tydligt hur den byggts utifrån specialisters perspektiv och för specialisters användning. En annan intressant sak som visade sig var samlingssystemets syn på autenticitet. I databasen finns en uppdelning mellan riktiga föremål, det vill säga gamla och till största delen framkomna vid arkeologiska undersökningar och kopior. Samlingens kopior är till största delen skickligt gjorda repliker av museets egna, riktiga föremål. Vid den arkeologiska utgrävningen på gården hittades och dokumenterades dock en rekonstruktion av en vikingatida grav som tidigare konstruerats i museets publika verksamhet (den var dock inte känd bland den nuvarande personalen). I graven framkom en rad repliker av vikingatida föremål. Dessa var nu visserligen kopior, men de hade framkommit vid en arkeologisk utgrävning och dokumenterades samt tolkades i projektets kunskapsprocess. Skulle de registreras som kopior eller som riktiga föremål i samlingen? Detta öppnade upp för en intressant diskussion om autenticitet och vad som kan anses vara riktiga föremål och inte, vilket illustrerade tidigare osynliga gränser i samlingssystemet. Projektet Publik uppdragsarkeologi innebar att museet engagerade sig i ett uppdragsarkeologiskt projekt i Hjulsta, strax norr om Stockholm. Detta är den situation där de egentliga prioriteringar och urval som skapar samlingen äger rum, fast där museet sällan är involverat. Det svenska uppdragsarkeologiska systemet tillåter vanligen inte undersökningar av lämningar från senare tid
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION eller någon högre grad av publik interaktion i undersökningsprojekten. Vid Hjulsta skulle en befintlig motorvägs sträckning ändras vilket innebar att betydande markområden skulle exploateras. Framförallt berördes området för Hjulsta gamla bytomt, med byplatsen och stora delar av byns ägor som var i bruk åtminstone från medeltiden och fram till mitten av 1900-talet. Det uppdragsarkeologiska projektet hade inventerat området och i samråd med länsstyrelsen kommit fram till att undersökningarna skulle koncentreras till bytomten och dess äldre bebyggelselämningar. Enligt länsstyrelsens instruktion skulle i princip inga lämningar senare än 1650 undersökas (de fick dock i viss utsträckning dokumenteras genom inmätning). Historiska museets arbetsgrupp genomförde först en intressentanalys i området, vilken visade att flera av de lokala skolorna var intresserade av projektet och närmare samarbeten inleddes därför med några skolklasser. Skolklassernas primära intresse visade sig vara områdets och framför allt Hjulsta bys sentida historia och de stora förändringar som ägt rum under 1900-talet. I samarbete med tre skolklasser undersöktes därför en sentida husgrund på bytomten och ett arkeologiskt fyndmaterial togs tillvara därifrån vilket tillfördes museets samling och sedan användes på olika sätt i ett pedagogiskt program med skolorna som bland annat resulterade i en mindre utställning på museet. Projektet visade att det växande intresset inom arkeologin för såväl publik interaktion som för senare tiders lämningar kommer att resultera både i andra prioriteringar av vad som ska undersökas i fält samt i vilka slags föremål som kommer in till museerna. Arkeologiska museer har även själva möjligheten att aktivt delta i den arkeologiska processen och därmed påverka sammansättningen av sina samlingar. Sammanfattningsvis blir det tydligt att ett ökat arbete med arkeologins publika relationer och ett ökat samtidsengagemang får tydliga konsekvenser för museers samlingssystem. Men det omvända är också sant. Samlingssystemen påverkar och sätter gränser för vilken slags publik interaktion museer kan arbeta med. Var ska gränsen dras mellan publik interaktion och professionella samlingspraktiker? Detta kan bara avgöras utifrån vad museet vill vara för slags museum och hur det vill fungera i samhället. 79 F ö r v a lta r m u s e e t s a m l i n g e n e l l e r samlingen museet? Den avslutande reflektionen i det förra avsnittet aktualiserar frågan om det egentligen är mest korrekt att säga att museer förvaltar samlingssystem eller det omvända. I vart fall är det uppenbart att det finns en stark ömsesidighet mellan de system som byggs upp och deras förvaltare. Eftersom systemen har
MUSEER OCH SAMLANDE 80 en så genomgripande verkan både på sina förvaltare och på en rad vidare sammanhang inom museerna som helhet så är det rimligt att utgå ifrån att det i många fall, och i synnerhet i de fall då förvaltarna saknar en medvetenhet om systemens verkliga karaktär och verkan, i högre grad är samlingen, eller mera korrekt de informations- och praktiksystem som byggts kring den, som förvaltar samlarna än tvärtom. För att i någon mån kunna relatera den föreliggande undersökningen även till museipersonalens syn på sin egen verksamhet kring samlingar och samlande och i synnerhet synen på räckvidden av samlingssystemens inflytande på museernas kommunikation och även på om man förvaltar eller förvaltas, utformades en enkel enkät med 12 frågor (appendix). Denna enkät besvarades vid enheten för kulturhistoria och samlingar samt enheten för utställningar och lärande på Historiska museet. Den besvarades dessutom av antikvariska avdelningen på Nordiska museet. Enkätens första sju frågor handlade huvudsakligen om samlingsverksamheten i sig och besvarades bara av de två samlingsförvaltande enheterna. De avslutande fem frågorna besvarades av alla tre enheterna. Enkätens första tre frågor handlade om inställningen till föremål, samlingen och klassifikation. Här fanns till synes en mycket bred enighet bland den samlingsförvaltande personalen. Av 24 svarande personer ansåg drygt två tredjedelar att föremålens värde beror på deras sammanhang av vem som ser på dem snarare än att de skulle ha ett eget, inneboende värde. Kanske är det något förvånande att så många som nästan en tredjedel ansåg att de har ett essentiellt värde. Betydligt större majoriteter av personalen anser dock både att samlingarna är subjektivt samlade av individer och avspeglar deras idéer och urval snarare än att vara ett objektivt urval som på ett bra sätt representerar det förflutna samt att klassifikationssystemen speglar speciella sätt att se på världen snarare än att vara neutrala. De följande tre frågorna handlade om synen på den egna rollen i samlingssystemen. Här ansåg en stor majoritet att deras roll är att forma kulturarv och historia eftersom arbetet innebär en rad urval hela tiden, snarare än att det handlar om att passivt bevara och förvalta. De flesta (23 av 28 svarande) ansåg också att de visserligen förvaltar en samling/ett system, men samtidigt på olika sätt har förändrat den snarare än att förändringar inte ingick i arbetet. Här finns dock en tydlig skillnad mellan Nordiska och Historiska på så vis att samtliga som svarade från Nordiska ansåg sig förändra medan nästan en tredjedel av de på Historiska inte ser det så. Med denna bakgrund i de två första frågorna kring den egna rollen, där så många alltså anser sig forma kulturarv och genomföra förändringar, är det förvånande att cirka två tredjedelar av de
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION 24 som svarade på den avgörande tredje frågan menade att följande var sant: 81 Jag förändrar inte samlingsverksamheten i nämnvärd utsträckning, men då den är innehållet i mitt arbete formar den på olika sätt mig. Man kan fundera på hur detta ska tolkas. Det ligger nära till hands att ta personalens svar här till intäkt för bärkraftigheten i tesen att samlingen i museisammanhang i mycket hög grad formar samlaren medan det omvända inte nödvändigtvis gäller. Frågan fungerade inte så väl på Nordiska museet, där nästan hälften av de som gjorde enkäten valde att inte svara. Flera hade också satt kryss mellan rutorna eller skrivit kommentarer som delvis sant, delvis falskt. Kanske upplevdes frågan som svår att besvara (till skillnad från situationen på Historiska fanns författaren inte med vid svarstillfället på Nordiska för att svara på frågor), vilket kan bero på att den formulerats på ett sätt som egentligen krävde vidare förklaring. Avslutningsvis i enkätens första del ställdes en fråga om önskvärda framtida utvecklingar. Här var en stor majoritet av de svarande positivt inställda till databaser med flera parallella klassifikations- och söksystem, vilket alltså skulle stödja en polysemantisk syn på föremålen. Entusiasmen inför att klassificera föremål med sin ursprungsplats istället för fyndplatsen i Sverige var dock sval (en tredjedel av de svarande) liksom inför att nya publika arbetsformer skulle kunna få påverka samlingssystemen (lite mindre än hälften). Personalen på Nordiska var dock långt mera positiv till den sistnämnda än de på Historiska. Enkätens sista fem frågor besvarades av alla tre enheterna. En stor majoritet av de svarande vid alla tre avdelningarna (28 av 36) ansåg att samlingsverksamheten har en mindre påverkan på vad utställningarna representerar/berättar. Detta snarare än en helt avgörande påverkan eller ingen särkild påverkan. Alla utom en av de åtta som valt ett annat alternativ menade att samlingarna har en avgörande påverkan. En nästan lika stor majoritet (33 av 42) menade också att utställningar med samlingsföremål på museet kan skapas ganska fritt i förhållande till museets samlingssystem. Dessa svar kring samlandet i utställningarna bildar en viss kontrast till det som här förts fram i tidigare avsnitt. Kontrasten blir ännu större i svaren på de följande frågorna. Så många som drygt en tredjedel av de svarande (14 av 41) menade att det klassifikationssystem som finns och den information som registrerats om samlingen ordnar själva samlingen men inte påverkar museets kommunikation så mycket. En ännu större andel (17 av 42) menar att samlingsverksamheten faktiskt kan ses som ett avgränsat system som inte har någon större påverkan museets utåtriktade kommunikation i form av utställningar, webb och andra publikmöten. På
MUSEER OCH SAMLANDE 82 dessa punkter finns alltså en tydlig diskrepans mellan vad personalen anser och vad som framkommit i analyserna tidigare i denna text. I enkätens avslutande fråga om önskvärda framtidsscenarier ansåg knappa majoriteter att båda alternativen var önskvärda, det vill säga både att samlingssystemet borde anpassas mer efter vad museet vill kommunicera samt att de publika arbetsformernas utveckling behöver påverka samlingsverksamheten i högre grad, till exempel ifråga om vad man samlar in. S a m l a n d e t i m u s e e r n a s r e p r e s e n tat i o n, avslutning Som framkommit är det uppenbart att samlingssystemen på Nordiska och Historiska museet sett över längre sikt i hög grad har förvaltat museerna, snarare än tvärtom. Dessa systems ordningar och information reglerade under lång tid utställningarnas övergripande organisation och den information som kommunicerades. De reglerade även den samlingsförvaltande personalens sammansättning och arbetspraktik. Systemens representation överfördes till andra delar av organisationerna och kom att genomsyra deras kommunikation. Att besöka museerna innebar, som uttrycktes i de äldre utställningskatalogerna, att besöka samlingar. Undersökningarna av samlingarnas roll i museernas utställningskomplex och webbkommunikation visade att samlingarnas kunskapssystem fortfarande i hög grad formar museernas utåtriktade kommunikation. Detta trots att den snäva, fosterländska kunskap av gammalt snitt som samlingssystemen egentligen representerar med största sannolikhet skiljer sig från den mångfald som de flesta museer vill arbeta med idag. Gränssnittet mellan å ena sidan de informationssystem (kategorier, klassifikation, vad man valt att registrera), urvalssystem och på det hela taget den fysiska och metafysiska ordning som skapats kring samlingarna, och å andra sidan museernas kommunikation, är den samlingsförvaltande personalen, deras funktionsuppdelning, kunskapssyn och arbetspraxis. Den enkät som genomfördes syftade därför till att på ett sonderande sätt undersöka denna personals inställning till och upplevelse av sin arbetspraktik. Här är det intressant att se dels att en betydande andel av personalen vid de båda museerna faktiskt anser att samlingsverksamheten formar dem fast inte tvärtom. Det är också intressant att notera skillnaden mellan vad som ovan framkommit i denna studie och att en stor del av personalens anser att samlingsverksamheten kan ses som ett avgränsat system som inte har någon större påverkan på museets utåtriktade kommunikation. Här får man visserligen föra in reservationer kring
3. TVÅ MUSEERS SAMLINGSSYSTEM OCH REPRESENTATION att denna fråga i enkäten delvis kan ha missuppfattats, att det beror på vad man menar, och så vidare. Samtidigt kan det vara en antydan om att kunskapen om hur samlingssystem fungerar på museer, utöver deras mest uppenbara funktion att ordna de fysiska samlingarna, kan behöva studeras vidare. 83
MUSEER OCH SAMLANDE 84 4. N ya f ö r u t s ät t n i n g a r o c h möjligheter Samlandets poetik och politik the curatorial process of selection of what is significant, what should be remembered and forgotten and what categories of meaning such as classification, cultural values, or aesthetic attributes are given pre-eminence (Cameron 2007, s. 57). I texten om forskningsläget framhölls den nya museologins olika perspektiv på musealt samlande. Dessa perspektiv blir av allt större betydelse och svenska museer behöver med dessa utgångspunkter analysera och reflektera över sina samlingssystem. Ett glapp i den svenska samlingskunskapen kunde identifieras mellan å ena sidan välinformerade studier som rör sig på ett generellt, teoretiskt plan och specifika undersökningar av särskilda samlingar eller museer å den andra, som stannar i studiet av samlingarna i sig utan att ta steget vidare och undersöka deras roll i museerna som helhet och särskilt förhållandet mellan samlingssystemen och vad museerna i sin publika kommunikation representerar. Undersökningar av samlandets poetik och politik i den mening som Susan Pearce talat om dessa begrepp är två studiefält som kan överbrygga detta glapp och ge museer en större förståelse för vad deras samlingsverksamhet handlar om och åstadkommer. En grundläggande medvetenhet om dessa begrepp och vad de står för samt om samlingsförvaltarens roll inte som systemförvaltare i snäv, logistisk mening utan i den mening som Cameron talar om i citatet ovan, som någon som förvaltar värderings- och urvalssystem av grundläggande betydelse inom museer, behöver främjas. Undersökningen av de två samlingssystemen visade att dessa sett över tid haft en helt avgörande inverkan på de två museernas kommunikation, på vad de berättat och representerat. I början, under 1800-talet, var samlingssystem
4. NYA FÖRUTSÄTTNINGAR OCH MÖJLIGHETER och utställningar i det närmaste samma sak. Hela samlingarna, eller i vart fall en stor majoritet av dem, ställdes ut och samlingarna klassificerades och ordnades efter hur de skulle ställas ut det vill säga efter vad man ville kommunicera med dem. Vägledningarna till de båda museernas utställningar kallades långt in på 1900-talet för guider till samlingarna. Samlingssystemens kategorier och informationsstruktur var identisk med utställningarnas. Man ställde ut samlingssystemen. Såväl utställningarnas disposition som personalens sammansättning och funktionsindelning baserades på samlingarnas kategorier. Dessa system skapades av några få mycket driftiga och inflytelserika personer som arbetade efter vad man kan kalla ett fosterländskt paradigm. Det var givet att särskilda och för det sena 1800-talet typiska idéer om en svensk nation och ett kulturellt och historiskt definierat svenskt folk skulle representeras. Historiska museets föremål placerades in i ett klassifikatoriskt system uppbyggt kring de evolutionära tidsepoker som svenskarna tänktes ha vandrat igenom samt föremålens fyndplats i den moderna svenska geografin. Detta lade grunden för museets utställningsuppställning där man i långa typologiska föremålsserier kunde följa en obruten evolution landskapsvis inom den moderna nationens gränser. Vid flytten från Nationalmuseum till Narvavägen renodlades och förenklades denna grundläggande utställningsdisposition och tillfördes de rasistiska och nationalistiska övertoner som är dess logik dragen till sin yttersta konsekvens. Denna grundstruktur förändrades egentligen inte på allvar förrän under 1990-talet. Utställningarnas berättelseinnehåll och representation har sedan dess förändrats på avgörande sätt och på ett övergripande plan skilts från samlingarnas informationsstruktur, medan samlingssystemet i princip är detsamma och fortsätter att strukturera museets representation på en nivå under den mest övergripande till exempel i presentationerna av historia på webbplatsen och i föremålsinformation på skyltar. Nordiska museets samlingssystem representerade en slags tidlös samt kulturellt definierad och avgränsad svenskhet. De andras föremål, samernas och judarnas, särskildes i systemet, som i övrigt var en slags innehållsförteckning över folkets liv. Till skillnad från Historiska museet har Nordiska museets samlingssystem förändrats avsevärt sedan Hazelius tid. Mest markant i och med etablerandet av Samdok från 1970-talet. I utställningarna är det dock i grunden Hazelius system som slår igenom. Idén om att man kan se utställningar och samlingsverksamhet som två olika system inom museerna är relativt ny och det var inte förrän långt fram under 1900-talet som särskilda utställningsavdelningar överhuvudtaget inrättades. Undersökningen av de båda samlingssystemen och deras olika verkan 85
MUSEER OCH SAMLANDE 86 över tid visar betydelsen av att förstå med vilka utgångspunkter och baserat på vilka idéer de konstruerats samt hur de fungerat över tid och på vilka sätt de fortsätter att forma museernas kommunikation och representation. En majoritet av den samlingsförvaltande personalen vid de bägge museerna är av den genomförda enkäten att döma väl medvetna om såväl att föremålens värde beror av deras sammanhang och av vem som betraktar dem som att de är subjektivt samlade av individer och avspeglar deras idéer och urval samt att klassifikationssystemen inte är neutrala utan speglar särskilda sätt att se på världen. De vet att deras roll är att forma kulturarv och historia, men däremot anser en majoritet förvånande nog inte att de i nämnvärd utsträckning förändrar samlingsverksamheten, vilken däremot formar dem. Medvetandet om hur samlingsverksamheten påverkar utställningarna är inte lika tydlig, där ansåg en majoritet att den hade en mindre påverkan. Drygt en tredjedel av den sammanlagda svarande personalen menade också att klassifikationssystem och samlingsinformation ordnar samlingen men inte påverkar museets kommunikation så mycket. Mer än 40% ansåg att samlingsverksamheten kan ses som ett avgränsat system som inte påverkar museets kommunikation i utställningar, webb och andra publikmöten så mycket vilket är en kontrast till den ovan genomförda undersökningen. Den politiska dimensionen av samlandet har inte undersökts närmare här. I avsnittet om samlandets politik poängterades vikten av att undersöka samlingarna med nya perspektiv, och i synnerhet de delar av samlingarna där man redan vet att det finns en potentiell problematik. Detta för att kunna verka förutseende och förebyggande. Den främsta poängen med undersökningar och förståelse av samlandets poetik och politik är att eftersom samlandet faktiskt har en grundläggande betydelse och en formande verkan på museer, och som jag har försökt illustrera ovan även i deras kommunikativa och representerande dimensioner, så behöver samlingssystemen såväl som sätten att arbeta med dem likaväl som utställnings- och webbarbete anpassas till de övergripande syften och mål man har med museiverksamheten, vad man vill berätta och representera. Samlingssystemen som kunskapssystem förvaltar i första hand faktiskt inte de fysiska föremålen utan idéer och sätt att ordna världen. Förutom ett ökat medvetande på detta område så pekar allt mot att den samlingsförvaltande personalens kompetensområden och funktionsuppdelning är det avgörande gränssnittet mellan samlingssystem och hur de kommer att kommuniceras samt relatera till andra delar av museer. Förändrade funktionsuppdelningar och kompetensområden har alltså en avgörande potential för förändringar.
4. NYA FÖRUTSÄTTNINGAR OCH MÖJLIGHETER Samlandet och ny informationsteknik I de undersökningar som gjordes av museernas webbpresentationer och publikt tillgängliga databaser blev det tydligt att samlingssystemen här i hög utsträckning reproducerades utan de manipulationer och medvetna förändringar som gjorts när det gäller hur samlingssystemen fungerar i utställningsverksamheten. Även om denna utveckling befinner sig i sin linda så pekar allt å andra sidan på att den virtuella, digitaliserade världen kan bli det fält på vilket de gamla samlingssystemen mest effektivt kan förändras mot att bättre motsvara hur museer idag vill arbeta utifrån värden som exempelvis mångfald och demokrati. För det första måste man peka på möjligheterna att i nya digitala system kunna använda flera, parallella klassifikationssystem. Detta stödjer en syn på föremålen som polysemantiska snarare än byggstenar i singulära, hierarkiska förståelsesystem. Primussystemet stödjer redan ett sådant klassifikationsmönster, men det behöver också framhållas i presentationen av databasen, och framhållas just som möjligheter att se på samlingarna med flera olika perspektiv. Det synliggjorda författarskapet, det vill säga underskrivna och därigenom situerade texter och presentationer är en annan central sak. Den underskrivna texten kan man förhålla sig till, den öppnar upp för en relation. Den destabiliserar och kringgår den auktoritära och hierarkiska världsbild som museerna generellt har stått för. Helst skulle man vilja se flera, underskrivna presentationer av samma föremål eller historiska sammanhang eller vad det nu är som presenteras. Och det gäller inte bara webbplatserna, det är en förhållandevis enkel och billig utvecklingsmöjlighet för all textbaserad kommunikation i museer. Slutligen öppnar Bodil Axelssons undersökning av Historiska museets webbplats upp för reflektioner kring vilken slags deltagandepolitik ett museum vill stå för. En ökad grad av interaktivitet med publiken är en intressant aspekt att överväga för alla dimensioner av museiarbetet. 87 S a m l a n d e t o c h n y a k u lt u r a r v s p r o c e s s e r Susan Pearce förståelse av samlandets politik är betydligt bredare än samlandets roll i museers relationer med kravställande ursprungsbefolkningar och andra minoritetsgrupper. Därmed inte sagt att dessa relationer inte skulle vara av stor betydelse, men samlandets politik behöver förstås och undersökas i bredare mening. Dess roll i skapandet av mönster av vi och dom, dominans och underordning är egentligen ett bredare fält.
MUSEER OCH SAMLANDE 88 Det skulle vara mycket intressant att vidare undersöka till exempel i vilka avseenden Historiska och Nordiska museets samlingar och samlande är delar av olika maktrelationer. Wera Grahn har redan lagt en grund när det gäller jämlikhet och genusrelationer. Hon visar hur kategorisystem, insamlingsurval och den information man väljer att registrera eller inte registrera om föremål är laddade fält. Historiska museets samling av medeltida och eftermedeltida kyrklig konst har exempelvis alltid omgärdats av komplicerade relationer till olika församlingar. Samma sak med en rad museala klenoder från exempelvis Skåne och Östergötland, där det funnits starka regionala viljor kring att föremålen skulle repatrieras till sina ursprungslandskap. Här finns politiska mikrofält som skulle vara intressanta att studera närmare. Samlandets politik omgärdas av en föränderlig global situation som man skulle kunna karakterisera i termer av nya kulturarvsprocesser. Man kan inte längre förutsätta att det samlade materialet ska stanna i museerna för evigt. Olika grupper, och inte bara ursprungsfolk, ställer i ökad grad krav på återlämnande eller andra slags modifieringar av äganderätt och förvaltning av samlat musealt material. Museerna behöver bli proaktiva istället för reaktiva i detta nya klimat. Man kan ju på ett förutseende sätt skapa bättre kunskap om vilka olika slags material som finns i samlingen, var de kommer ifrån och på vilka sätt de samlats. Kanske kan museet självt ta initiativ till förändringsprocesser i termer av återlämnande eller andra möjligheter. Här finns ju inte bara möjligheter till forskning och ökad självförståelse utan också en viktig potentiell publik och kommunikativ dimension av museiverksamheten. Samlandet och nya publika arbetsformer Nya publika arbetsformer med en hög grad av interaktivitet och som engagerar även vad som tidigare varit helt interna och utifrån avskärmade arbetsprocesser vid museer tillämpas mer och mer. Bland annat Hooper-Greenhill har argumenterat för de stora möjligheter för museal utveckling som finns på detta fält (2000). I de olika publika projekt som Historiska museet arbetade med under 2007 visade det sig att samlingssystemet strukturerar men även begränsar vilka slags publika arbetsformer med samlingsanknytning som museet kan ägna sig åt. Att i form av olika slags praktiska, publika projekt fortsätta att undersöka samlingssystemens avgränsningar och funktion i olika situationer framstår som en intressant möjlighet för fortsatta utvecklingsprojekt. Här finns ett brett fält för tillämpningen av nya interaktiva former för samverkan med museets publik-
4. NYA FÖRUTSÄTTNINGAR OCH MÖJLIGHETER grupper som dessutom ger museer ökad självinsikt i vad de egentligen representerar och hur de kan fungera gentemot sina publiker. 89 Aktivt samlande Under mycket lång tid betraktades samlingssystemen som givna. De samlingsförvaltande antikvariernas roll var att bevara och vårda ett nedärvt, naturligt system. Från 1970-talet och framåt har samlingssystemen i ökande grad förståtts som meningsbärande och meningsskapande, fast oftast inom ett tänkt slutet fält inom systemen i sig själva. En nytänd samlingskunskap behöver förstå samlingar och samlingssystem som starkt strukturerande och skapande i förhållande till museer som helhet, inte som avgränsade system vars representation är en intern systemangelägenhet. Det behövs konsekvensanalyser utifrån närmare studier av olika samlingssystems poetik och politik. Vi behöver en bättre förståelse av vad samlingarna är och av vad de åstadkommer för att kunna hantera dem på ett sätt som motsvarar vad vi vill att våra museer ska representera och göra med samhället idag ett aktivt samlande.
MUSEER OCH SAMLANDE 90 Referenser Otryckta dokument Din guide, Historiska museet (Historiska museet 2007) Ett äktenskap i kris utmaningar och förändringsbehov i relationen mellan Historiska museets samlingar och samhällsuppdrag. Opublicerat artikelmanus (2006) av Mikael Jakobsson och Anna Källén (Historiska museet) Insamlingspolicy och program 2003 2008 (Nordiska museet) Katalog, Folkkonst (stencilerad föremålskatalog i utställningen, Nordiska museet) Nmklass. Nordiska museets klassifikationssystem för föremål. Reviderad utgåva december 2002, Göran Bergengren, Heidi Henriksson. Ny utskrift januari 2004, Ingrid Frankow, Annika Tyrfelt (Nordiska museet) Riktlinjer för samlingarnas långsiktiga bevarande (Historiska museet, utan år) Sápmi. Föremål i utställningen. Lånekatalog (Nordiska museet, utan år) Årsredovisning 2007 (Nordiska museet) Årsredovisning 2007 (Statens historiska museer) Tryckta texter Almgren, O. 1919. Svenska folkets tillkomst enligt fornfyndens vittnesbörd. I Lundborg, H. (red). Rasfrågor i modern belysning. Populär handledning under medverkan av fackmän. Stockholm Alzén, A. 1999. Att skapa kulturarv. Kommentar av Annika Alzén. I Alzén, A. & Hillström, M. (red). 1999. Kulturarvet, museerna och forskningen. Rapport från en konferens 13 14 november 1997. Stockholm Alzén, A. & Aronsson, P. (red). 2006. Demokratiskt kulturarv? Nationella institutioner, universella värden, lokala praktiker. Tema kultur och samhälle skriftserie 2006:1. Linköping
REFERENSER Alzén, A. & Hillström, M. (red). 1999. Kulturarvet, museerna och forskningen. Rapport från en konferens 13 14 november 1997. Stockholm 91 Ambrosiani, B. 1979. BAS 79. Redovisning av ett utställningsprogram. RAÄ och SHM Rapport 1979:6. Stockholm Amundsen, S. B. & Nyblom, A. (red.). 2007. NaMu III. National Museums in a Global World. Elektronisk publikation: http://www.ep.liu.se/ecp/031/ecp07031. pdf Anshelm, J. (red). 1993. Modernisering och kulturarv: Essäer och uppsatser. Stehag Arcadius, K. 1997. Museum på svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien. Nordiska museets handlingar 123. Stockholm Arne, T. J. 1925. De komparativa fornsakssamlingarna i Statens historiska museum. Fornvännen 1931. Antikvitetskollegiets och Antikvitetsarkivets samlingar. Fornvännen 1936. De komparativa samlingarna i statens historiska museum 1926 1935. Fornvännen Arnold, K. 2006. Cabinets for the Curious. Looking Back at early English Museums. Aldershot Aronsson, I-L. & Meurling, B. (red). 2005. Det bekönade museet. Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet. Uppsala Aronsson, P. 2004. Historiebruk. Lund 2005. Historiebruk och kulturarv. I Aronsson, P., Hodne, B., Skarin Frykman, B. & Ødemark, J. (red). Kulturarvens gränser. Komparativa perspektiv. Göteborg 2007. Making National Museums: comparing institutional arrangements, narrative scope and cultural integration. I Aronsson, P. & Hillström, M. (red). NaMu I. Making National Museums Program, Setting the Frames. Elektronisk publikation: http://www.ep.liu.se/ecp/022/ecp07022.pdf Aronsson, P. & Hillström, M. (red). 2005. Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar. Tema kultur och samhälle skriftserie 2005:2. Linköping
MUSEER OCH SAMLANDE 92 2007. NaMu I. Making National Museums Program, Setting the Frames. Elektronisk publikation: http://www.ep.liu.se/ecp/022/ecp07022.pdf Aronsson, P., Hodne, B., Skarin Frykman, B. & Ødemark, J. (red). 2005. Kulturarvens gränser. Komparativa perspektiv. Göteborg Aronsson, P. & Nyblom, A. (red.). 2008. NaMu IV. Comparing: National Museums, Territories, Nation-Building and Change. Elektronisk publikation: http:// www.ep.liu.se/ecp/030/ecp08030c.pdf Axelsson, B. in print. Producing socio-technical arrangements for engagement with the past: institutionally conditioned participation versus emerging digital culture. I Jülich, S., Ekström, A., Wisselgren, P. & Lundgren, F. (red). Participatory Media in Historical Perspective. Bagge, A. 1945. Stenåldern. I Curman, S., Nerman, B. & Selling, D. (red). Tiotusen år i Sverige. Stockholm Baudou, E. 2004. Den nordiska arkeologin historia och tolkningar. Stockholm Bennett, T. 1995. The Birth of the Museum. History, Theory, Politics. London & New York 2004. Pasts Beyond Memory. Evolution, Museums, Colonialism. London & New York Berg, K. 2007. Höga berg och djupa dalar. Föremål som finns och inte finns i museet. Fataburen 2007 Berger, M. (red). 2001. Fred Wilson. Objects and Installations 1979 2000. New York Berger, M. & Wilson, F. 2001. Collaboration, Museums, and the Politics of Display: A Conversation with Fred Wilson. I Berger, M. (red). 2001. Fred Wilson. Objects and Installations 1979 2000. New York Bergström, A. & Edman, V. 2005. Folkhemmets museum. Byggnader och rum för kulturhistoriska samlingar. Stockholm Björklund, A. & Silvén, E. (red.). 1996. Adressat okänd. Framtidens museiföremål. Stockholm Bohman, S. 1997. Vad är museivetenskap, och vad är kulturarv? I Palmqvist, L. & Bohman, S. (red). 1997. Museer och kulturarv. Stockholm
REFERENSER 1997a. Historia, museer och nationalism. Stockholm 93 2003. Vad är museivetenskap, och vad är kulturarv? I Palmqvist, L. & Bohman, S. (red). (andra, reviderade upplagan). Museer och kulturarv. Stockholm Boswell, D. & Evans, J. 1999. Representing the Nation: A Reader. Histories, Heritage and Museums. London & New York Bourdieu, P. 1984. Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste. London Bowker, G. C. & Star, S. L. 1999. Sorting things out. Classification and its consequences. London & Cambridge, Massachusetts Bursell, B., Fägerborg, E., Björklund, A., Rosengren, A., A:son Palmqvist, L. & Silvén-Garnert, E. 1991. Verbalt. Visuellt. Materiellt. Om museernas dokumentation och insamling. Stockholm Cameron, F. & Robinson, H. 2007. Digital Knowledgescapes: Cultural, Theoretical, Practical, and Usage Issues Facing Museum Collection Databases in a Digital Epoch. I Cameron, F. & Kenderline, S. (red). Theorizing Digital Cultural Heritage. A Critical Discourse. London & Cambridge, Massachusetts Coombes, A. E. 2004. Museums and the Formation of national and Cultural Identities. I Preziosi, D. & Farago, C. (red). Grasping the World. The Idea of the Museum. Aldershot Corsane, G. (red.). 2005. Heritage, Museums and Galleries. An introductory reader. London & New York Curman, S. 1945. Statens historiska museum och dess byggnad. I Curman, S., Nerman, B. & Selling, D. (red). Tiotusen år i Sverige. Stockholm Curman, S., Nerman, B. & Selling, D. (red). 1945. Tiotusen år i Sverige. Stockholm Daun, Å. 1995. Ting, kultur och mening. Stockholm Dave, B. 2008. Virtual Heritage: Mediating space, time and perspectives. I Kalay, Y. E., Kvan, T & Affleck, J. (red). New Heritage. New Media and Cultural Heritage. London & New York Dominy, G. 2004. The politics of museum collecting in the old and the new South Africa. I Knell, S. (red.). Museums and the Future of Collecting. Aldershot
MUSEER OCH SAMLANDE 94 Dunn, R. 2004. The future of collecting: lessons from the past. I Knell, S. (red.). Museums and the Future of Collecting. Aldershot Eriksen, A. Kulturhistoriens kulturhistorie og Gustav 2. Adolfs hest. I Svensson, B. (red). 2005. Föremål för forskning. Trettio forskare om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Stockholm Ernstell, E-S. 2008. Who is the Keeper? Collecting and Storing in the national Swedish Museums of Military History. I Fägerborg, E. & von Unge, E. (red.). 2008. Connecting Collecting. E-publikation från Samdok/Nordiska museet. http://www.nordiskamuseet.se/upload/documents/349.pdf Fforde, C. 2004. Collecting the Dead. Archaeology and the Reburial Issue. London Foucault, M. 1972. The Archaeology of Knowledge. New York Fägerborg, E. & von Unge, E. (red.). 2008. Connecting Collecting. Elektronisk publikation: http://www.nordiskamuseet.se/upload/documents/349.pdf Föremål, bild, data. Riktlinjer för Nordiska museets insamlingsverksamhet. Stockholm 1973 Gabriel, M. & Dahl, J. 2008. Utimut. Past Heritage Future Partnerships. Discussions on Repatriation in the 21st Century. Copenhagen Garnert, J. 2008. When Old Collections are Renewed. I Fägerborg, E. & von Unge, E. (red.). 2008. Connecting Collecting. E-publikation från samdok/nordiska museet. http://www.nordiskamuseet.se/upload/documents/349.pdf Glassie, H. 1999. Material Culture. Bloomington González, J. 2001. Against the Grain: The Artist as Conceptual Materialist. I Berger, M. (red.). 2001. Fred Wilson. Objects and Installations 1979 2000. New York Graham, B. & Howard, P. (red.). 2008. The Ashgate Research Companion to Heritage and Identity. Aldershot Grahn, W. 2006. Känn dig själf. Genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer. Linköping 2007. Genuskonstruktioner och museer. Handbok för genusintegrering. Uppsala
REFERENSER Grundberg, J. 2000. Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag. En introduktion till kulturarvsförvaltningens teori och praktik. Gotarc serie C No 33. Göteborg 95 2004. Historiebruk, globalisering och kulturarvsförvaltning. Gotarc serie B No 28. Göteborg Guide till Historiska museet. 1987. Stockholm Guide to the Nordiska museet, Stockholm. 1930. Stockholm Gustafsson Reinius, L. 2005. Förfärliga och begärliga föremål. Om tingens roller på Stockholmsutställningen 1897 och Etnografiska missionsutställningen 1907. Stockholm 2008. Innanför branddörren. Etnografiska samlingar som medier och materialitet. I Jülich, S., Lundell, P. & Snickars, P. (red.). Mediernas kulturhistoria. Stockholm 2008a. Elden eller evigheten? Materiella Punctum i svenska museisamlingar från Kongostaten. Tidsskrift för kulturforskning vol 7 no 4 Under utgivning. Touring the Congo. Mobility and Materiality in Missionary Media. I Ekström, A., Wisselgren, P., Lundgren F. & Jülich S. (red.). Participatory Media in Historical Perspective. Under bedömning av Routledge Hall, S. (red). 1997. Representation. Cultural Representations and Signifying Practices. London, Thousand Oaks & New Delhi Hammarlund- Larsson, C. 1992. Dokumentation och föremålsinsamling en tillbakablick. I Silvén, E. (red.). Tumme med tingen. Om det materiellas roll i museernas samtidsdokumentation. Stockholm 1998. Samlingarna och samlandet. I Medelius, H., Nyström, B. & Stavenow- Hidemark, E. (red.). Nordiska museet under 125 år. Stockholm 2004. I denna tid af slapp nationalkänsla. I Hammarlund- Larsson, C., Nilsson, B. G. & Silvén, E. 2004. Samhällsideal och framtidsbilder. Perspektiv på Nordiska museets dokumentation och forskning. Stockholm 2008. Skärskådad samling. Samiskt kulturarv i Nordiska museet. Fataburen Hammarlund- Larsson, C., Nilsson, B. G. & Silvén, E. 2004. Samhällsideal och framtidsbilder. Perspektiv på Nordiska museets dokumentation och forskning. Stockholm
MUSEER OCH SAMLANDE 96 Hammarlund-Larsson, C. & Palmqvist, L. (red). 1993. Kulturhistoriska expeditioner: Nordiska museets fältarbeten 1888 1992. Stockholm Hein, H. S. 2000. The Museum in Transition. A Philosophical Perspective. Washington Hildebrand, B. 1934. Bror Emil Hildebrand. Hans liv och gärning. Fornvännen Hildebrand, H. 1881. Statens Historiska Museum och K. Myntkabinettet. Antiqvarisk tidskrift för Sverige 6 Hillström, M. 2006. Ansvaret för kulturarvet. Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872 1919. Linköping studies in arts and science 363. Linköping 2007. Samlingar i oändlighet! Fataburen 2007 Hooper-Greenhill, E. 1992. Museums and the Shaping of Knowledge. London 1995 (red). Museum. Media. Message. London & New York 2000. Museums and the Interpretation of Visual Culture. London & New York 2007. Museums and Education. Purpose, Pedagogy, Performance. London & New York Houltz, A. 2004. Föremålsinsamling i dokument och verklighet. Tekniska museets förvärv 1984 2002. Stockholm Insulander, E. 2005. Museer och lärande. Göteborg Kaplan, F. E. S. (red.). 1994. Museums and the making of Ourselves. The Role of Objects in National Identity. London & New York Karp, I. & Lavine, S. D. (red.).1991. Exhibiting Cultures. The Poetics and Politics of Museum Display. Washington & London Karp, I., Kreamer, C. M. & Lavine, S. D. (red). 1992. Museum and Communities: The Politics of Public Culture. Washington Karp, I., Kratz, C. A., Szwaja, L. & Ybarra-Frausto, T. (red.). 2006. Museum Frictions. Public Cultures/Global Transformations.
REFERENSER Keene, S. (red). 2008. Collections for people. Museums stored collections as a public resource. London (tillgänglig on-line: http://www.ucl.ac.uk/storedcollections) 97 Kell, P. 1996. British Collecting, 1656 1800. Scientific Inquiry and Social Practice. Oxford 2004. The Ashmolean Museum: a case study of eighteenth-century collecting. I Knell, S. (red). Museums and the Future of Collecting. Aldershot Knell, S. 2000. The Culture of English Geology 1815 1851: A Science Revealed Through Its Collecting. Aldershot (red.). 2004 (andra, omarbetade upplagan). Museums and the Future of Collecting. Aldershot 2004a. Altered values: searching for a new collecting. I Knell, S. (red.). Museums and the Future of Collecting. Aldershot 2008 (red.). Museums in the Material World. London & New York Kuoljok, S. 2008. Att göra ett samiskt kulturarv synligt. Fataburen 2008 Lamm, J. P. 2007. Historiska museets komparativa samling dess tillkomsthistoria och utveckling. Fornvännen Landberg, A. & Larsson, S. 2006. En självbekräftande strategi. I Silvén, E. & Gudmundsson, M (red). 2006. Samtiden som kulturarv. Svenska museers samtidsdokumentation 1975 2000. Stockholm Latour, B. 1987. Science in Action. Cambridge, Mass. 1998. Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Göteborg Liljevall, B. Gustav Vasa och kulturhistorien. I Svensson, B. (red). 2005. Föremål för forskning. Trettio forskare om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Stockholm Ljungström, O. 2004. Oscariansk antropologi. Etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800-tal. Stockholm Macdonald, S. (red). 2006. A Companion to Museum Studies. Malden, Oxford & Victoria
MUSEER OCH SAMLANDE 98 2006a. Collecting Practices. I Macdonald, S. (red). A Companion to Museum Studies. Malden, Oxford & Victoria McClintock, A. 1995. Imperial Leather: Race, Gender and Sexuality in the Colonial Contest. London & New York Message, K. 2006. New Museums and the Making of Culture. Oxford Miller, D. (red). 1998. Material Cultures. Why Some Things Matter. London Montelius, O. 1919. Sveriges historia till våra dagar. 1. Forntiden. Stockholm Nerman, B. 1946. 2. Statens historiska museum: samlingar och verksamhet. I Schück, A. & Thordeman, B. (red). Ad patriam illustrandam. Hyllningsskrift till Sigurd Curman. Uppsala Nilsson, B. G. 2004. Framtidens salt. I Hammarlund- Larsson, C., Nilsson, B. G. & Silvén, E. 2004. Samhällsideal och framtidsbilder. Perspektiv på Nordiska museets dokumentation och forskning. Stockholm Nyström, B. 2007. Byggt för samlad kunskap. Fataburen 2007 Owen, J. 2004. Who is steering the ship? Museums and archaeological fieldwork. I Knell, S. (red.). Museums and the Future of Collecting. Aldershot Palmqvist. L. 1997. Den internationella museologin. En översikt. I Palmqvist, L. & Bohman, S. (red). Museer och kulturarv. Stockholm Palmqvist. L. (red.). 2002. Minnets miljöer. Rapport från de museivetenskapliga dagarna 21 22 november 2002. Stockholm Palmqvist, L. & Bohman, S. (red). 1997. Museer och kulturarv. Stockholm 2003 (andra, reviderade upplagan). Museer och kulturarv. Stockholm Pearce, S. (red.). 1989. Museum Studies in Material Culture. Leicester 1992. Museums, Objects and Collections. Leicester 1994. Interpreting Objects and Collections. London & New York 1995. On Collecting. An Investigation into Collection in the European Tradition. London & New York 2004. Collections and Collecting. I Knell, S. (red.). 2004 (andra upplagan). Museums and the Future of Collecting. Aldershot
REFERENSER Peers, L. & Brown, A. K. (eds). 2003. Museums and Source Communities. A Routledge Reader. London 99 Prior, N. 2002. Museums and Modernity: Art Galleries and the Making of Modern Culture. Oxford Rassool, C. 2006. Community Museums, Memory Politics, and Social Transformations in South Africa: Histories, Possibilities and Limits. I Karp, I., Kratz, C. A., Szwaja, L. & Ybarra-Frausto, T. (red.). 2006. Museum Frictions. Public Cultures/Global Transformations. Durham & London Retzius, G. 1899. Crania Suecia Antiqua. Stockholm Robson, E., Treadwell, L. & Gosden, C. (red). 2006. Who Owns Objects? The Ethics and Politics of Collecting Cultural Artefacts. Oxford Silvén, E. (red.). 1992. Tumme med tingen. Om det materiellas roll i museernas samtidsdokumentation. Stockholm 1992a. Varulager eller magasinerad mening? I Silvén, E. (red.). Tumme med tingen. Om det materiellas roll i museernas samtidsdokumentation. Stockholm 1997. Samtidsforskning som ett förhållningssätt. I Palmqvist, L. & Bohman, S. (red). 1997. Museer och kulturarv. Stockholm 1999. Museernas samtidsforskning ur ett ideologiskt perspektiv. I Alzén, A. & Hillström, M. (red). 1999. Kulturarvet, museerna och forskningen. Stockholm 2000. Svåra saker och farliga berättelser. Representation, etik, makt och politik i museer och kulturarv. I Rogan, B. & Gullveig Alver, B. (red). Norden og Europa. Fagtradisjoner i nordisk etnologi og folkloristik. Stockholm 2004. I samtiden eller för framtiden. I Hammarlund- Larsson, C., Nilsson, B. G. & Silvén, E. 2004. Samhällsideal och framtidsbilder. Perspektiv på Nordiska museets dokumentation och forskning. Stockholm 2005. Dokumentation och insamling som kulturpolitisk strategi. I Aronsson, P. & Hillström, M. (red). 2005. Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar. Linköping 2005a. Möjliga berättelsers materialiserade minnen. I Svensson, B. (red). 2005. Föremål för forskning. Trettio forskare om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Stockholm
MUSEER OCH SAMLANDE 100 2006. Museer och minoritetspolitik inlåsning eller gränsöverskridande? I Alzén, A. & Aronsson, P. (red). 2006. Demokratiskt kulturarv? Nationella institutioner, universella värden, lokala praktiker. Tema kultur och samhälle skriftserie 2006:1. Linköping 2007. Tingen spelar roll. Fataburen 2007 2008. Samiska scener och scenerier. Fataburen 2008 2008a. Staging the Sami Narrative and Display at the Nordiska Museet in Stockholm. I Aronsson, P. & Nyblom, A. (red.). NaMu IV. Comparing: National Museums, Territories, Nation-Building and Change. Elektronisk publikation: http://www.ep.liu.se/ecp/030/ecp08030c.pdf 2008b. Cultural Diversity at the Nordiska museet in Stockholm: outline of a story. I Goodnow, K. & Akman, H. (red). Scandinavian museums and cultural diversity. London Silvén, E. & Gudmundsson, M (red). 2006. Samtiden som kulturarv. Svenska museers samtidsdokumentation 1975 2000. Stockholm Silvén, E. & Björklund, A. (red). 2006. Svåra saker. Ting och berättelser som upprör och berör. Stockholm Silvén, E., Landin, M. & Westergren, C. (red.). 2007. Sápmi om att vara same i Sverige. Stockholm Skeates, R. 2000. The Collecting of Origins. Collectors and Collections of Italian Prehistory and the Cultural Transformation of Value (1550 1999). BAR International Series 868. Oxford Smith, L. T. 1999. Decolonizing Methodologies. Research and Indigeneous Peoples. London & New York Spalding, J. 2002. The Poetic Museum: Reviving Historic Collections. München, London & New York Steen, A. 2004. Samdok: tools to make the world visible. I Knell, S. (red.). 2004 (andra upplagan). Museums and the Future of Collecting. Aldershot Stein, J. 1993. Sins of Omission. Art in America, vol 81, no 10, October 1993. Stewart, S. 1993. On longing. Narratives of the Miniature, the Gigantic, the Souvenir, the Collection. Durham & London
REFERENSER Svanberg, F. 2008. Museum Narration and the Collection Machine Or how Collections make Collectors. I Aronsson, P. & Nyblom, A. (red.). NaMu IV. Comparing: National Museums, Territories, Nation-Building and Change. Elektronisk publikation: http://www.ep.liu.se/ecp/030/ecp08030c.pdf 101 2008a. Arkeologisk undersökning av Statens historiska museum. I Burström, M (red.). Samtidsarkeologi varför gräva i det nära förflutna? Södertörn Archaeological Studies. Stockholm Svanberg, F. & Wahlgren, K. H. 2008. Archaeological collecting, the contemporary and public involvement. I Fägerborg, E. & von Unge, E. (red.). Connecting Collecting. E-publikation från Samdok/Nordiska museet. http://www. nordiskamuseet.se/upload/documents/349.pdf Svensson, B. (red). 2005. Föremål för forskning. Trettio forskare om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Stockholm Taylor, M. 2004. What is in a national museum? The challenges of collecting policies at the national Museums of Scotland. I Knell, S. (red.). Museums and the Future of Collecting. Aldershot The Museum of National Antiquities. 1971 (Historiska museet) Thordeman, B. 1946. Ett museum växer fram. 1. Lokalfrågor och inredningsproblem. I Schück, A. & Thordeman, B. (red). Ad patriam illustrandam. Hyllningsskrift till Sigurd Curman. Uppsala Vergo, P. (red.). 1989. The New Museology. London Vägledning genom samlingarna. Statens historiska museum, 1929. Stockholm Witz, L. 2006. Transforming Museums on Postapartheid Tourist Routes. I Karp, I., Kratz, C. A., Szwaja, L. & Ybarra-Frausto, T. (red.). 2006. Museum Frictions. Public Cultures/Global Transformations. Durham & London Wahlgren, K. H. & Svanberg, F. 2008. Public archaeology as renewer of the historical museum. Public Archaeology Watson, S. (red). 2007. Museums and their communities. London & New York Welinder, S. 1994. Strindberg som arkeologikritiker. Stockholm 2003. Min svenska arkeologihistoria. Lund
MUSEER OCH SAMLANDE 102 Westergren, C. & Silvén, E. (red). 2008. För Sápmi i tiden. Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 2008. Stockholm Östberg, W. (red). 2002. Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet. Stockholm
APPENDIX 103 Appendix: enkät om samlande Enkäten genomfördes på enheten för kulturhistoria och samlingar på Historiska museet (18 svarande) samt enheten för utställningar och lärande vid samma museum (endast de sista 5 frågorna, 13 svarande). Dessutom genomfördes den vid Antikvariska avdelningen på Nordiska museet (11 svarande). Enkäten var anonym och syftade till att undersöka olika inställningar till samlingsverksamheten vid Historiska museet och Nordiska museet. Med samlingsverksamheten menas samlandet i vid bemärkelse insamling, dokumentation, förvaltning etc. S a m l i n g s v e r k s a m h e t e n 1. Föremålen Markera det alternativ som stämmer bäst: - Museiföremålen har ett eget, inneboende värde. De är helt enkelt värdefulla - Föremålens värde bestäms helt av deras sammanhang av vem som ser på dem 2. Samlingen Markera det alternativ som stämmer bäst: - Samlingen är ett objektivt urval föremål som på ett bra sätt representerar det förflutna - Samlingen är subjektivt samlad av individer och avspeglar deras idéer och urval, andra idéer skulle ha skapat en annan samling 3. Klassifikation Markera det alternativ som stämmer bäst: - Det klassifikationssystem vi använder är neutralt, ett naturligt sätt att ordna samlingen - Klassifikationssystemet speglar ett speciellt, tids- och sammanhangsbundet sätt att se på världen
MUSEER OCH SAMLANDE 104 4. Min roll Markera det alternativ som stämmer bäst: - Jag bevarar och förvaltar en samling, det är ingen skapande verksamhet - Förvaltningen innebär en rad urval hela tiden, vilket gör att min roll är att forma kulturarv och historia 5. Min roll #2 Markera det alternativ som stämmer bäst: - I mitt arbete förvaltar jag en samling och/eller ett informationssystem som ligger fast. I mitt arbete ingår inte att förändra det - Jag förvaltar visserligen en samling/ett system, men i mitt arbete har jag samtidigt förändrat samlingen och/eller informationssystemet. Till exempel detta:. 6. Min roll #3 Är denna beskrivning sann eller falsk? - Jag förändrar inte samlingsverksamheten i nämnvärd utsträckning, men då den är innehållet i mitt arbete formar den på olika sätt mig 7. Framtiden Jag kryssar i den eller de framtida utvecklingar jag anser är önskvärda - Nya databaser innebär att man kan ha flera parallella klassifikationssystem, det skulle vara användbart eftersom det inte finns något naturligt system och olika människor har olika önskemål om vad de vill söka - En del av vårt material kommer från stora delar av världen. Det skulle kunna klassificeras på sitt ursprungsområde i stället för på var i Sverige det kommer ifrån och t ex presenteras på en sökbar världskarta - Nya publika arbetsformer på museet kan förändra samlingssystemet genom att andra än specialisterna kan få påverka vad vi ska samla in S a m l i n g s v e r k s a m h e t o c h m u s e e t s o m h e l h e t 8. Samlingar och utställningar Markera det alternativ som stämmer bäst: - Samlingsverksamheten har en helt avgörande påverkan på vad utställningarna representerar/berättar
APPENDIX - Samlingsverksamheten har en mindre påverkan på vad utställningarna representerar/berättar 105 - Samlingsverksamheten spelar inte någon särskild roll i ovanstående 9. Samlingar och utställningar #2 Markera det alternativ som stämmer bäst: - En utställning där samlingsföremål ställs ut kan på museet skapas ganska fritt i förhållande till museets samlingssystem. Det vill säga att samlingen ibland kan vara som ett slags rekvisitaförråd som man väljer ur. - Samlingssystemet har alltid en strukturerande verkan på utställningarna, det blir aldrig som ett passivt arkiv. 10. Klassifikation Markera det alternativ som stämmer bäst: - Det klassifikationssystem som finns och den information som registrerats om samlingen ordnar själva samlingen men påverkar inte museets kommunikation så mycket - Klassifikationssystem och samlingsinformation har stor betydelse för vad museet kommunicerar i t ex utställningarna och på webben 11. Samlandet ett eget system? Markera det alternativ som stämmer bäst: - Samlingsverksamheten är ett avgränsat system som inte har någon större påverkan på museets utåtriktade kommunikation i form av utställningar, webb och andra publikmöten - Samlingsverksamheten har en betydelsefull strukturerande inverkan på museets kommunikation, man kan inte se det som ett avgränsat system 12. Framtiden Jag kryssar i den eller de framtida utvecklingar jag anser är önskvärda - Samlingssystemet, tex vilken information som registreras om föremålen, borde anpassas mer efter vad museet vill kommunicera - De publika arbetsformernas utveckling, t ex inom utställningar och lärande, behöver påverka samlingsverksamheten mer än vad som är fallet i dag, t ex hur och vad man samlar in, eftersom man måste se museets som en helhet
106 MUSEER OCH SAMLANDE