1. INLEDNING 1 Museer och samlande
2 MUSEER OCH SAMLANDE
1. INLEDNING 3 Museer och samlande Fredrik svanberg The Museum of National Antiquities, Stockholm. Studies 12
MUSEER OCH SAMLANDE 4 Statens historiska museum box 5428 114 84 Stockholm www.historiska.se Omslagsbilden Mänskligt kranium märkt med texten Lapp-cranium, funnet i stenkista jemte bronzredskap uti Busse hög i Södra Halland. B:1:75. No 79. Inventarienummer 2110 i Historiska museets samling, från Flintarp i Hasslöv sn. Foto: Historiska museet. Kraniet påträffades vid en arkeologisk utgrävning i början av 1850-talet av N. G. Bruzelius. Denne menade att kraniets form liknade två samiska kranier som då förvarades i Historiska museet i Lund (därför märkningen lapp-cranium ). Bruzelius antog att kraniet måste ha tillhört en folkstam av urinvånare i södra Sverige som senare trängts norrut av en från Danmark invandrad folkstam med långa skallar och högre bildningsgrad. Fynd som detta kom under senare delen av 1800-talet att användas i mer utpräglat rasistiska studier (exempelvis Retzius 1899, citaten av Bruzelius s. 73 där). Hela resonemanget kring skallmätning och folkstammar framstår idag som heltokigt (se även avsnittet Samladets politik och nya kulturarvskrav i denna skrift). Kraniet och dess museala märkning, som placerar in det i ett särskilt kunskapssystem, är ett exempel på hur museets kategorisering och klassifikation ger föremålen deras mening och plats i en världsbild THE MUSEUM OF NATIONAL ANTIQUITIES, STOCKHOLM. STUDIES Huvudredaktör: Fredrik Svanberg Formgivning av layoutmall: Thomas Hansson 2009, Statens historiska museum och författaren Tryckt hos... isbn 978-91-89176-36-2 ISSN 0349-8182
1. INLEDNING Innehåll 5 Förord...7 1. Inledning...9 Vanliga myter om museers samlande...11 Undersökningens förutsättningar och upplägg...12 2. Forskningsläge och utgångspunkter...14 Den nya museologin...14 Kunskapen om samlande i Sverige...16 Internationell forskning och kunskap om samlande...27 Forskningsläget den svenska samlingskunskapens glapp...34 3. Två museers samlingssystem och representation...37 Utgångspunkter...37 Nordiska museet...38 Historiska museet...46 Vad samlingssystemen representerar...55 Samlandet i utställningarna...58 Samlandet och webbkommunikation...65 Databaser och representation...68 Samlandets politik och nya kulturarvskrav...74 Samlingsarkeologi och publika arbetsformer...77 Förvaltar museet samlingen eller samlingen museet?...79 Samlandet i museernas representation avslutning...82 4. Nya förutsättningar och möjligheter...84 Samlandets poetik och politik...84 Samlandet och ny informationsteknik...87 Samlandet och nya kulturarvsprocesser...87 Samlandet och nya publika arbetsformer...88 Aktivt samlande...89 Referenser...90 Appendix: enkät om samlande... 103
MUSEER OCH SAMLANDE 6 Studier av insamlingspolitik och forskning kring de museala samlingarna är ännu sällsynta i Sverige. Vilka idéer och tankar döljer sig i magasinen? Varje museum borde reflektera över de egna samlingarnas tillkomsthistoria. I dag finns en ganska omfångsrik litteratur kring utställningar och utställningspolitik, urval och presentationsteknik, men det saknas fortfarande djupare studier av samlingarna i ett museivetenskapligt/museologiskt perspektiv. Annika Alzén 1999, s. 199 Collecting is a set of distinctive though also variable and changing practices that not only produces knowledge about objects but also configures particular ways of knowing and perceiving. It is a culturally recognized way of doing or rehearsing certain relations between things and people. Sharon Macdonald 2006a, s. 94f
1. INLEDNING FÖrord 7 De kunskapsperspektiv som den så kallade nya museologin sedan början av 1990-talet har lagt på museernas samlande har inte haft något egentligt genomslag i Sverige. Dessa perspektiv på samlingar och samlande har haft ett inflytande på den teoretiska diskussionen inom kulturarvsforskningen, men när det gäller undersökningar av särskilda samlingssystem eller tillämpningar av de nya perspektivens praktiska konsekvenser finner man få exempel, med begränsad räckvidd. Internationellt sett har forskningsintresset för museologi och därigenom undersökningar av samlingar och samlande ökat under de senaste decennierna, vilket bland annat har med museikulturens omvandlingar och förändrade kunskapsbehov att göra (se exempelvis Karp m fl 2006). Som ett land med en levande, bred museikultur och en rad internationellt välkända stora museer och betydelsefulla samlingar är det viktigt att nya perspektiv och praktiker, anpassade till vår tids förutsättningar och utmaningar, får tillämpning också i Sverige. I den här studien har jag intresserat mig just för den nya museologins olika perspektiv på samlingar och samlande. Jag försöker dels överblicka det svenska kunskaps- och forskningsläget på området, dels karakterisera de nya perspektiven. Dessutom har jag genomfört en mindre undersökning av vissa aspekter av främst Historiska men i viss mån även Nordiska museets samlande, eller rättare sagt av hur respektive museums samlande fungerar i ett större sammanhang. Den här studien har tillkommit inom Statens historiska museers FoUverksamhet under 2007 och 2008 med hjälp av medel från Statens kulturråd. Projektet kallades först Samlingar och samhällsuppdrag och var tänkt att studera Statens historiska museums samlande. Efter hand upptäckte jag att studien skulle bli mera intressant om jag kunde jämföra Historiska med Nordiska museet eftersom dessa museer på många sätt liknar varandra men samtidigt haft helt olika utvecklingar. Så har i viss mån skett även om det mestadels kommer att handla om Historiska museet. Preliminära perspektiv och delar av undersökningen har presenterats vid konferenserna Nordic TAG i Århus 2007 (Svanberg 2008a), Connecting Collecting i Stockholm 2007 (Svanberg & Wahlgren 2008) samt NaMu IV i Norrköping 2008 (Svanberg 2008). Jag vill tacka min närmaste chef Mikael Jakobsson för stöd och goda synpunkter på texten. Regeringens museikoordinator Christina von Arbin samt utredningssekreterare Johanna Berg lät mig presentera och inhämta synpunkter på projektet både i deras grupp för forskningssamordnare samt i utredningens expertgrupp, vilket var värdefullt och gav mig många bra synpunkter.
MUSEER OCH SAMLANDE 8 Ett seminarium med Stuart Burch (Nottingham-Trent University, Storbritannien) som Historiska museet arrangerade tillsammans med museikoordinatorn var särskilt givande. Lena Palmqvist, Cecilia Hammarlund-Larsson och Johan Knutsson var vänliga nog att ta emot mig för ett värdefullt samtal på Nordiska museet. Enhetscheferna Sophie Nyman och Mikael Jakobsson på Historiska museet samt Lena Palmqvist på Nordiska museet lät mig genomföra en enkätstudie på respektive enhet, för vilket jag är dem tack skyldiga. Föremålsregistrator Ingrid Frankow samt Primussamordnare Kristina Berg på Nordiska museet var generösa med information om museets nuvarande klassificeringssystem. Slutligen vill jag tacka Katty Wahlgren samt Eva Silvén för inspirerande diskussioner och synpunkter under arbetets gång samt värdefulla kommentarer på manus.
1. INLEDNING 1. Inledning 9 Det som syns av museernas verksamhet i form av utställningar och annan utåtriktad kommunikation analyseras och kommenteras hela tiden inom forskningen och i media av humanister, medievetare och journalister. Vad som försiggår bakom kulisserna är inte lika tillgängligt för bedömning och analyser. Därför finns det många illa underbyggda föreställningar om vad som händer där bakom i allmänhet och om hur museernas samlande fungerar i synnerhet. En bred konsensus råder kring tankar om att samlingarna är viktiga som en del av vårt kulturarv, kring att de ska förvaltas på bra sätt och kring att de behöver användas och tillgängliggöras för att komma många tillgodo. Denna konsensus om samlingarnas betydelse och principiella användbarhet har dock inte genererat något stort intresse eller djupare förståelse för hur museisamlandet egentligen fungerar. Trots att detta är en omfattande och betydelsefull verksamhet i vårt samhälle, som fortgått sedan 1800-talet, har den sällan undersökts närmare. Tvärtom ser man oftast samlandet i form av de uppdelningar som gjorts mellan museer samt de avgränsningar, klassifikationssystem och samlingspraktiker som råder för enskilda samlingar som självklara eller naturliga. Samlandet betraktas förvånande ofta som ett eget system, organisatoriskt och idémässigt skilt från utställningsverksamhet och annan kommunikation. Var och en förstår ju att ett museums samlande och utställande har med varandra att göra, men hur detta egentligen fungerar på svenska museer är inte genomlyst eller problematiserat. Man möter ofta föreställningen att utställningsskapande, webbarbete och museipedagogik är helt självständiga i förhållande till samlandet, det vill säga att dessa verksamheter helt styr och formar den kommunikation som sker och avgör vad museet i vid bemärkelse berättar. Så skulle det ju kunna vara, fast min egen erfarenhet är en annan, samlingssystemens historia ser definitivt annorlunda ut, vilket vi ska återkomma till, och jag menar att detta på det hela taget är en grov underskattning av samlingssystemens och samlingspraktikernas formande och strukturerande verkan.
MUSEER OCH SAMLANDE 10 Det finns inte och har aldrig funnits några naturliga samlingar. Samlingen förutsätter en samlares eller en samlande institutions kontinuerliga värderingar, urval och prioriteringar bland världens fenomen. Ett samlande utan subjektivt urval skulle inte vara något samlande utan rätt och slätt ackumulering. De värderingar och urvalssystem som gäller avspeglar särskilda sätt att se på världen världsbilder alltså. Detta gäller för insamling, där man väljer vad som är värt att samla på och inte, men även för förvaltningen av en befintlig samling. Den existerande samlingen är nämligen strukturerad med hjälp av klassifikationssystem, sorterad i en rumslig verklighet där placeringssystemet bygger på prioriteringar och den måste kontinuerligt underhållas med konserveringsinsatser och annan vård. I alla dessa förvaltningsdimensioner, liksom i museets val av vad som ska ställas ut i utställningarna och på andra sätt kommuniceras, finns urvalsinslag, sortering och prioritering utifrån de uttalade eller outtalade värdesystem som gäller. Så där inne i museet, bakom kulisserna, finns praktiker och värdesystem som man inte ser så mycket av och som sällan analyserats. Vad jag intresserat mig för i den här studien är att följa upp och i denna form fördjupa egna erfarenheter av hur relationerna mellan samlande och museers övergripande kommunikation, eller berättande om man så vill, ser ut. Jag menar att det i själva verket är så att samlingars värdesystem och de praktiker man byggt upp kring samlandet spelar avgörande roller för vad museerna kommunicerar. Alltså för vad museet är, för vad det berättar och för dess position i samhället (jfr Pearce 1995). Man tänker sig gärna att det är museet som förvaltar samlingen, att policy och utställningsidéer styr obehindrat det vill säga att samlaren formar samlingen. Här vill jag istället lyfta fram hur samlingen i mycket hög grad formar samlaren, eller rättare att samlare och samling formar varandra i en kontinuerlig ömsesidighet. Avsikten med den här studien är inte att förminska värdet av eller intresset för kulturarv och samlingar. Tvärtom handlar det om att i ökad grad förstå deras verkliga betydelse och den alltid underskattade samhälleliga strukturationskraft som kulturarv och kulturarvsprocesser representerar. En sådan förståelse ger möjligheten att ta kontroll över samlandet för att därigenom bättre kunna styra vad man vill kommunicera och göra med samhället, vilket jag kommer att kalla ett aktivt samlande. För det behövs kunskaper och förståelse för sådana grundläggande processer som samlandet. Utan ett medvetande om hur samlandet fungerar kommer istället samlingarna och de världsbilder som en gång format dem obevekligen att forma oss. Nu skulle man ju kunna säga att poängen med kulturarv och samlande är just att man vill att de ska forma oss. Samlingarna ska tillgängliggöras och komma
1. INLEDNING människor till godo, folkbildning är ett begrepp som ofta kommer fram i sammanhanget, man vill kunna visa upp viktiga historiska föremål, hantverkstekniker och levande traditioner för nya generationer och så vidare. Det finns en föreställning om att museisamlingarna besitter en inneboende, god kraft. Det gör de kanske, på ett eller annat vis, fast de särskilda praktiker och urvalssystem som förvaltar dem och de informationssystem som har byggts upp kring dem har skapats och formats av människor med särskilda idéer och mål för ögonen. De har skapats för att man ville åstadkomma något med samhället. Och haken i detta sammanhang är förändring över tid. Idéer om samhällen, och samhällena i sig själva, ändras ju över tid. Situationen under 1800-talet, då många av dagens samlingssystem skapades, var mycket annorlunda jämfört med vår tid. Den samhälleliga verkan man en gång var ute efter, och som byggdes in i samlingssystemen, är inte nödvändigtvis den verkan man idag eftersträvar. Museernas samlingar är och förblir slutligen en viktig infrastruktur för stora delar av forskarsamhället. Inte heller detta grundläggande förhållande ifrågasätts i den här studien. Men museernas samlingar är inte bara ett passivt arkiv för forskningen, strukturerade på självklara sätt. De kategorier och klassifikationssystem man valt och de urval av föremål som samlats har även en strukturerande och begränsande verkan på forskningen. Det blir till exempel, vilket flera forskare påpekat, kanske bara möjligt att söka viss information om vissa föremålstyper. Även i förhållande till forskarsamhället behövs ett aktivt förhållningssätt till samlandet för att det efterhand ska kunna möta nya perspektiv och nya forskningsparadigm istället för att bidra till att binda forskningen vid gamla frågeställningar och forskningsinriktningar. 11 Vanliga myter om museers samlande Det finns en rad mycket vanliga föreställningar om museernas samlande och samlingar som jag menar att man skulle kunna kalla myter eftersom de ofta traderas men egentligen inte stämmer med verkligheten. Åtminstone fyra olika föreställningar kommer att bemötas av den föreliggande studien. För det första tänker man sig ofta att museernas publika kommunikation i form av utställningar, webbsidor och så vidare kan ses som en särskild verksamhet, skild från samlande och samlingssystem. Givetvis gäller även det omvända, att man tänker att samlingsystemen inte påverkar det publika arbetet så mycket. Här menar jag att det finns en betydligt större ömsesidighet än man ofta tror. För det andra finns en vanlig föreställning om att samlingar kan vara mer eller mindre representativa eller kompletta. Men samlingars
MUSEER OCH SAMLANDE 12 gränser och grad av fullständighet kan bara reflektera de gränser och idéer om fullständighet som samlaren bestämt. Med andra ord är det egentligen bara samlarens eller den som ursprungligen stakade ut gränsernas idéer som kan bli mer eller mindre uppfyllda. För det tredje finns en stark föreställning om kulturarvet, där man tänker sig att det består av ett givet antal fenomen som ska förvaltas. Men vad som betraktas som kulturarv förändras över tid och i museala sammanhang är det beroende av ett omfattande och ständigt pågående värderings- och urvalsarbete. Vad ska samlas och inte? Vad ska ställas ut och inte? Vad ska konserveras och inte? Vilken information ska skapas om vilka föremål? Vilka föremål och samlingar ska beforskas? För det fjärde finns en vanlig föreställning om att samlingssystem och samlingsinformation är naturliga, det bästa systemet helt enkelt. Motfrågan då problem identifieras blir ofta vad är alternativet?. Idén om naturliga system beror av hur inarbetade gamla klassifikationssystem och andra ordningar efterhand blir. De har en starkt strukturerande verkan på sin omgivning och deras tillkomsthistorier och de alternativ som där ofta stod emot varandra tenderar att glömmas bort. De har en stark tendens att bli naturliggjorda och just därför behöver de undersökas och ifrågasättas. U n d e r s ö k n i n g e n s f ö r u t s ät t n i n g a r o c h upplägg Som det inledande citatet av Annika Alzén säger så har det under lång tid stått klart att de stora museernas samlande behöver undersökas på nytt med den så kallade nya museologins perspektiv. En del ha visserligen hänt sedan 1999, men situationen är långt ifrån tillfredställande. Det handlar både om behov av mera historisk kunskap om hur samlingssystemen etablerats och hur samlingarna byggts upp samt om behov av förändring baserat på nya museala förändringsprocesser av olika slag. De olika fält som representeras av rubrikerna i studiens fjärde och avslutade sektion är avsedda att ringa in olika betydelsefulla kunskaps- och förändringsfält. Arbetet med detta projekt har bedrivits under en sammanlagd period av åtta månader och bygger främst på litteraturstudier, men studier och analyser av utställningar, webbsidor och databaser på Historiska museet och Nordiska museet har även gjorts. Studien har lagts upp i tre delar. Första delen är forskningshistorisk. Där undersöks de senaste 20 årens svenska kunskapsbyggnad och forskning kring museernas samlande och denna sätts i relation till en bild av den internatio-
1. INLEDNING nella forskningen. I den andra delen undersöks två samlingssystem lite närmare Historiska museets och Nordiska museets. Dels har dessa beskrivits och analyserats med avseende på inriktning, klassifikationssystem och annat, dels sätts de i relation till respektive museums utåtriktade, kommunikativa verksamhet i form av utställningar, publika databaser och webbkommunikation. Dessutom har en undersökning av personalens inställning till samlandet på museerna gjorts med hjälp av en enkät. Studiens avslutande del knyter ihop trådarna samt tar upp några särskilt intressanta perspektiv och utvecklingslinjer. 13
MUSEER OCH SAMLANDE 14 2. F o r s k n i n g s l ä g e o c h utgångspunkter Den nya museologin Museologin inriktade sig länge på studier av museernas ledning och administration, ekonomiska förvaltning, pedagogiska metoder samt samlingarnas ursprung och tillkomsthistoria. Den så kallade nya museologin, en inriktning som slagit igenom alltmer sedan det tidiga 1990-talet och genererat en avsevärd mängd forskning vid de angloamerikanska akademierna, är istället fokuserad på museernas samhällsroll, deras historiska, politiska och sociala kontexter samt framför allt deras meningsproduktion alltså vad de representerar och vilka effekter det får i samhället. Den nya museologin har också intresserat sig för samlandet på ett nytt sätt, där dess politiska, etiska, ideologiska och kommunikativa dimensioner samt föremålens mening och värden i skilda kunskapssystem betonats (Vergo 1989, s. 1ff; Palmqvist 1997; Corsane 2005; Macdonald 2006; Hillström 2006; Knell 2008). Den nya museologin är en kritisk kulturforskning som dels syftat till att undersöka föreställningarna om museer som opartiska och objektiva bildnings- och bevarandeinstitutioner, dels velat utforska relationen mellan nya teoretiska perspektiv och museernas praktiker. Det finns i ett internationellt perspektiv flera olika museologiska kunskapsfält och inriktningar. Den nya museologin har framför allt haft stort genomslag i den engelskspråkiga forskningen, där studier av Tony Bennett (1995; 2004), en massiv utgivning från institutionen för museologi i Leicester (t ex Hooper-Greenhill 1992, 1995, 2000; Pearce 1994; 1995; Knell 2004) samt en del amerikanska bidrag (t ex Karp & Lavine 1991; Karp, Kreamer & Lavine 1992; Hein 2000) varit särskilt betydelsefulla. Från en del grundläggande arbeten, som exempelvis Bennetts och Hooper- Greenhills tidiga 1990-talsstudier, har den nya museologin blivit mera specifik under 2000-talet. Institutionen i Leicester har exempelvis genomfört mycket
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER omfattande studier av lärande på museer (Hooper-Greenhill 2007) och byggt upp kunskapen om museers publikgrupper (Watson 2007) och arbete med materiell kultur (Knell 2008). Runt om i världen har en rad nya stora museer konstruerats, vilka bygger på den nya museologins resultat när det gäller interaktionen med publiken samt hur samlingarna hanteras (Message 2006). Antologin Museum Frictions (Karp m fl 2006) ger en god översikt av museernas förändringsarbete i ett globalt perspektiv. En stor internationell diskussion om museers samlingar i förhållande till olika minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar, som blossat upp under de senaste decennierna, har slutligen hämtat mycket näring ur den nya museologins perspektiv både som utgångspunkt för nya krav utifrån och som utgångspunkt för nya museala strategier (exempelvis Smith 1999; Robson, Treadwell & Gosden 2006). I Sverige har den nya museologin haft betydelse för ämnet museologi (jfr t ex Palmqvist 1997; Insulander 2005) samt kommit in som en del av en generell ny kulturarvsforskningstrend sedan 1990-talet. Denna inriktning kan bäst följas i en rad antologier (Anshelm 1993; Palmqvist & Bohman 1997; Alzén & Hillström 1999; Palmqvist 2002; Palmqvist & Bohman 2003; Aronsson & Hillström 2005; Aronsson m fl 2005; Alzén & Aronsson 2006). I dessa antologier diskuteras framför allt olika grundläggande och principiella frågor kring vad kulturarv är, hur det skapas, hanteras och hur det fungerar i vårt samhälle. Den inställning till museivetenskap som Stefan Bohman presenterade 1997 kan sägas vara grundläggande: 15 Grunden för museivetenskap är att kulturarv och historia i alla sina aspekter inte är givna i ett samhälle. Vi väljer av skilda sociala, ideologiska och politiska skäl att behandla och lyfta fram vissa skeenden i historien, liksom vi väljer ur vilka perspektiv dessa skeenden ska analyseras. Det förflutna finns som en oändlig mängd händelser och erfarenheter i tiden. Men historien som vi möter den i skrift eller på museer är något som skapas och används av skilda grupper och med olika syften. Skapandet och användandet av historien är en mycket aktiv kraft i samhället, inte minst vid krig och konflikter. Det är i mötet med andra som historien används. Därför är det en samhällelig nödvändighet att förstå processer och funktioner vid historieanvändning. (Bohman 1997, s. 9) Bohman menade med ledning av denna grund att museivetenskapliga frågor bland annat behövde handla om hur kulturarv definieras och används. När det gäller samlande behöver vi veta mer om hur det går till när miljöer, föremål och andra företeelser musealiseras samt även undersöka museers och samlares urvalsideologier, t ex insamlings- och dokumentationsprinciper samt före-
MUSEER OCH SAMLANDE 16 målens och föremålssamlingarnas roll i historieskrivande och samhällsanalys (ibid, s. 12). Då Bohmans introduktion reviderades inför en ny upplaga 2003 valde han att fästa ännu större betydelse vid begreppet musealisering, det vill säga hur identifieringen av kulturarv och införlivandet av dem i våra medvetanden och i vår praktik går till. Vi behöver enligt Bohman tränga djupare in i de processer som leder till att olika kulturuttryck definieras som kulturarv, och hur dessa sedan bevaras och förmedlas (Bohman 2003, s. 16f ). Bohman presenterar också en modell för hur man kan se på musealiseringsprocessen. Från en tydlig museivetenskaplig utgångspunkt har de senare antologierna (2005 och 2006) förändrats mot ett bredare kulturarvsvetenskapligt fält, för vilket Peter Aronsson vill ställa begreppet historiebruk i fokus (Aronsson 2004; 2005). Kunskapen om samlande i Sverige I den nämnda serien av antologier har Eva Silvén (Nordiska museet) varit den som mest befattat sig med samlingar och samlande. Hon betonade redan 1997 att skapandet av museer och museisamlingar, själva konstruerandet av kulturarvet, hittills bara i liten utsträckning utnyttjats i utforskandet av 1900-talets kulturella processer i Sverige. Hon konstaterade också att ett museum möter publiken inte bara genom utställningar och programverksamhet utan även i sin samlande och dokumenterande verksamhet (Silvén 1997, s. 20). Silvén har i antologierna med denna grund beskrivit och framhållit samtidsinriktade undersökningar (Samdok), inte minst för att de i sig möjliggör ett arbete med de frågor som bland annat Bohman skissat. Samtidsundersökningar handlar inte bara om vilket material museerna ska ta tillvara inför framtiden, utan även om deras roll i sin samtid. De breda diskussionerna kring Samdok, där många museer deltar, har inneburit att synen på samlingsverksamhet och olika insamlingspraktiker kunnat ventileras och reformeras. Vad som är viktigt att dokumentera och samla, samt museernas och museitjänstemännens roller som aktiva skapare av kulturhistoria och kulturarv har enligt Silvén trätt i förgrunden, delvis i motsatts till den traditionellt föreställda rollen som bevarare och omhändertagare av ett givet arv från det förflutna. Inom Samdok har en aktiv och reflekterande diskussion om samlande förts. Ett resultat är den kontextorienterade föremålsinsamlingen, där samlandet blir ett resultat av ett etnologiskt fältprojekt där även andra typer av dokumentation ingår, som exempelvis fotografier och intervjuer. Silvén har betonat ett aktivt källskapande och en offensiv kulturarvsvård. I hennes artiklar framhålls
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER relationen mellan museernas samtidssamlande och samhällsroll (Silvén 1997, 1999, 2005). I antologin från 2006 tar Silvén upp frågan om de svenska minoriteternas museala representation. Hon konstaterar där att minoritetsgruppernas kultur och historia finns representerad i majoritetskulturens museer, men där som objekt för forskare, museitjänstemän och besökare. Museerna har makt att såväl representera som marginalisera och emancipera. Silvén tar här sin utgångspunkt i den senaste internationella forskningen på området, som inte minst handlat mycket om föremålen och hanteringen av samlingarna (som Pearce 1994, Karp & Lavine 1991, Karp, Kreamer & Lavine 1992, Boswell & Evans 1999 samt Bennett 2004). Hon noterar att museerna inte tagits upp i den nya statliga minoritetspolitiken. Som utgångspunkt för ett tänkt projekt där hon vill undersöka vilka former den museala representationen har tagit ger hon också en kort översikt över vilka samlingar som finns var. Hon frågar sig bland annat på vilket sätt förvärvsomständigheter, klassifikation, utställningsestetik, och bildgestaltning kan utgöra exempel på maktens mikrofysik? Vad kan museirepresentation och museiskapande betyda för identitet, erkännande, legitimitet, för plats i nationen och historieskrivningen? Vilken roll spelar museerna i balansgången mellan särart och integration? För vilka är museet ett identitetspolitiskt verktyg, för vilka är det ointressant (Silvén 2006)? I antologierna saknas i övrigt diskussioner av det museala samlandet. Ett mindre antal andra svenska studier av museer och i någon mån samlande kan nämnas från det sena 1990-talet och framåt, alla mer eller mindre influerade av den nya museologin. Stefan Bohmans Historia, museer och nationalism (1997a) är en analys av hur museer framför allt representerat nationen i sin utåtriktade verksamhet och hur detta går till. Bohman använde en analytisk modell med begreppen fokusering tematisering stereotypisering, som delvis ringar in hur representation fungerar. Hans exempel omfattar ett stort antal utställningar men inte samlandet. Kerstin Arcadius Museum på svenska behandlar det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskilt fokus på länsmuseerna. Hon tar upp samlandets grundläggande betydelse och strukturerande verkan på museilandskapet och dess aktörer, även om det inte blir föremål för mera specifika analyser. Hur individuella samlingar kom att inkorporeras i de stora samlingarna är av speciellt intresse, liksom klassificeringssystemens betydelse (1997, framför allt s. 104ff och 110ff ). Arcadius återger Susan Stewarts iakttagelse om hur: 17 Samlingen ersätter ursprung med klassifikation ( ) vilket inte hindrar att det förflutna lånar samlingen autencitet. Med minnessaken är det tvärtom,
MUSEER OCH SAMLANDE 18 den lånar autenticitet åt det förflutna. Medan minnessaken är ett prov, som ska väcka minne, är samlingen exempel, som leder till glömska genom att kräva en ny början. (Arcadius 110f översatt från Stewart 1984). Jonas Grundbergs Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag (2000) visar en god teoretisk förståelse för museisamlandets centrala roll i kulturarvssystemet och baserades bland annat på grundläggande studier av museologen Susan Pearce (1995). I Grundbergs modell av kulturarvsprocessen ingår en modell över hur samlandet fungerar (2000, s. 19ff ). Grundbergs övergripande undersökning rör sig på ett teoretiskt plan utan att komma ner på ingående exempel. Samma sak gäller hans Historiebruk, Globalisering och Kulturarvsförvaltning (2004) som är insiktsfull på ett ideologiskt plan och ringar in många av kulturarvssektorns utmaningar, men som inte omsätter insikterna i analyser av praktiker. Eva Insulanders forskningsöversikt Museer och lärande (2005) uppmärksammar exempelvis Hooper-Greenhills undersökningar kring att involvera besökarna i hela den museala processen (2000), men kretsar kring besökarnas upplevelser på museum med särskilt fokus på utställningarna. Magdalena Hillströms avhandling (2006) om det kulturhistoriska museiväsendets formering visar på samlandets och uppdelningen i samlingsområdens grundläggande betydelse i museiväsendets formering. Olika åsikter om vem som skulle samla vad och på vilket sätt samt vilket som var det rätta sättet att exponera samlingarna stod länge mot varandra. Den för dagens förhållanden grundläggande uppdelningen av ansvarsområden mellan de stora museerna gjordes 1919 (vilket vi ska återkomma till) och Hillström dokumenterar bakgrunden till detta. Wera Grahns arbeten om genuskonstruktioner och museer måste särskilt nämnas i detta sammanhang (Grahn 2006; 2007). Hennes avhandling innehåller flera exempel där hon med grund i genusperspektiv analyserar samlandet. Exemplet kring Nordiska museets insamling av en hemlös kvinnas föremål är särskilt belysande för hur museets samlingssystem inte fungerar riktigt då det ställs inför en samtida verklighetskontext det inte anpassats för. Denna kontext transformeras på avgörande sätt då den förs in i samlingen vilket sedan direkt formar hur den kan kommuniceras (2006, s. 67ff ). Analysen av Månadens föremål på Nordiska är också intressant. Där visar det sig att det som valts och ställts ut delvis visar på en annan ordning än samlingens (ibid, s. 200ff ). Boken Genuskonstruktioner och museer går handfast in på hur samlingarnas innehåll och struktur formar vad som kan göras med dem (Grahn 2007, s. 11ff ). Grahn visar hur urval och gränser strukturerar vad museet kan
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER göra med sin samling, hur klassifikationssystemens kategorier möjliggör eller omöjliggör vad som kan återfinnas och hur även vården av föremålen är ett laddat område. Får vissa materialgrupper mer vård än andra? Bygger urvalet och prioriteringen av dessa grupper på särskilda idéer eller föreställningar? Bland annat relaterar hon ett projekt på Västergötlands museum som handlat just om att förändra ett gammalt klassifikationssystem (ibid, s. 50ff ). Antologin Det bekönade museet (Aronsson & Meurling 2005) bidrar också till förståelsen av genusperspektiv i museiverksamheten, även om den inte blir lika specifik när det gäller samlandet som Grahns arbeten. Förutom de nämnda antologierna och andra arbeten finns slutligen en serie senare studier av forskningskaraktär som producerats av de stora museerna, framför allt Nordiska museet, där museernas samlande diskuteras och analyseras. I jubileumsboken Nordiska museet under 125 år kan man i ett historiskt perspektiv följa museibyggnadens, utställningarnas, fältarbetets och forskningens förändringar. Det är tydligt att museets kommunikation under de tidiga perioderna var helt avhängig samlingens ordning och innehåll. Samlingarna och samlandet behandlas i boken av Cecilia Hammarlund-Larsson. Hon beskriver hur de vuxit fram sedan Hazelius berömda upprop 1872. Dessutom behandlas samlingsavdelningarna, skiftande intressen över tid samt klassificering. Det är intressant att se att flera av de föremålsgrupper Hazelius menade var speciellt intressanta 1872 fortfarande fokuseras av museet (Hammarlund-Larsson 1998). Hammarlund-Larsson och i synnerhet Eva Silvén har skrivit en lång rad texter om musealt samlande, i synnerhet inom ramen för arbetet med Samdok. Här ska ingen historisk tillbakablick över det svenska samlingstänkandet innan 1990 göras, men man kan konstatera att det funnits en livaktig reflektion och diskussion inom Samdok sedan 1970-talet. Antologierna Verbalt. Visuellt. Materiellt., respektive Tumme med tingen (Bursell m fl 1991; Silvén 1992) från det tidiga 1990-talet ger en god inblick i läget då. Silvén gav redan vid den tiden prov på en god förståelse för tingens betydelsebärande och mångfasetterade karaktär. Hon kunde skriva om museiföremålen som medel, inte mål i sig själva, och koppla samlandet direkt till museets gestaltande och berättande verksamhet (1991; 1992a). Hammarlund-Larsson kunde bidra med en retrospektiv analys av etnologins samlande (1992) som kunde ställas mot de val och prioriteringar som gjorts inom Samdok. Med världen i kappsäcken (Östberg 2002) presenterar en lång rad artiklar om olika föremål i Etnografiska museets samling. I fokus står dels de vita upptäckarnas perspektiv och resor, ofta lätt heroiserade, dels föremålens biografier. 19
MUSEER OCH SAMLANDE 20 Det är bilder på svenskar i tropikhjälm i Afrika, Asien och Amerika och tidsandan får delvis stå som förklaring till rövandet av kulturarv. I korta artiklar i bokens slut ställs visserligen frågor kring vem som äger föremålen och kring hur olika röster bör höras i etnografiska utställningar. Den tidigare rasism och plundringsanda som skapat en stor del av samlingen noteras visserligen, en del av samlingen skapades så, men vad detta säger om museet som helhet och hur denna insikt bör påverka dess arbetssätt blir inte särskilt problematiserat. Rasforskningen som en del av bakgrunden till museets tidiga historia och samlande har utförligt diskuterats av Olof Ljungström (2004). Anders Houltz har gjort en utvärdering av Tekniska museets föremålsinsamling 1984 2002, Föremålsinsamling i dokument och verklighet, där även förslag inför ett fortsatt samlande lämnas. Museets samlingar har sin tyngdpunkt i sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och det är tydligt hur samlingens innehåll färgats av enskilda tjänstemäns intresseområden. Houltz konstaterar att museets klassifikationssystem avspeglar en äldre samhällsformation, även om det kontinuerligt uppdaterats. För framtiden föreslås att insamlingen bör styras av väl formulerade frågor istället för tidigare idéer om objektivt heltäckande mål. Syften, motiv och de tjänstemän som utför arbetet bör synliggöras (Houltz 2004). Trettio forskare skriver i Föremål för forskning (Svensson 2005) om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Texterna handlar om tingen som meningsbärande, vanligen baserat på 1990-talets sätt att se på materiell kultur (t ex Daun 1995; Miller 1998; Latour 1998; Glassie 1999). Mestadels blir det ett slags kulturella biografier och texterna kommer knappast in på frågor om samlandet som sådant eller föremålens museikontext. Artikeln om hästen Streiff i Livrustkammaren är ganska typisk. Författaren analyserar nogsamt alla betydelser som hästen laddats med, men som om dessa vore oberoende av hur den infogats i ett samlings- och utställningssystem där den gestaltats, beskrivits och så vidare (Eriksen 2005). En artikel av Britt Liljevall om Gustav Vasa-statyn i Nordiska museet är i viss mån ett undantag (Liljevall 2005). Eva Silvéns bidrag representerar en tydligt reflekterande inställning till samlandet och vill närma sig samlingarna med frågor om varför de överhuvudtaget finns till, i vilket sammanhang de har tillkommit och vilken betydelse själva förvärvsprocessen har i ett samhälls- och maktperspektiv. Silvén diskuterar kort tre olika föremål som av olika orsaker krockat med museernas samlingspraktiker och där deras klassifikations- och dokumentationssystem närmast framstår som absurda. Med utgångspunkt i just svåra föremål tänker sig Silvén en mer reflekterande framtida föremålsforskning (2005a, s. 148). Nordiska museet har med boken Samhällsideal och framtidsbilder (Ham-
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER marlund-larsson, Nilsson & Silvén 2004) undersökt olika perspektiv på museets dokumentation, samlande och forskning. Idén var att utforska hur Nordiska genom sin verksamhet speglat samhällets självbild och framtidssyn under olika epoker, men även hur museet bidragit till att forma samhällets självbild. Hammarlund-Larsson undersöker Hazelius tid och vad hans olika idéer och syften fick för praktiska konsekvenser. Hon visar bland annat hur hans fosterländska, evolutionära och typologiskt influerade grundperspektiv skapade en strävan efter att samla många föremål av samma slag för att kunna undersöka och ställa ut långa serier av föremål i utvecklingssekvenser samt att skaffa samlingar så alla Sveriges landskap kunde representeras. Samlandet inriktades också mot att skaffa föremål som kunde belägga allmogekulturens traditioner av olika slag. Under museets första år kan man närmast sätta likhetstecken mellan samling och utställning. Hazelius tanke var att allt skulle vara utställt. Allmogeföremålen sorterades på sin geografiska proviniens, vilket också blev den utställningsprincip enligt vilken de exponerades. Föremål som speglade borgerliga näringar eller adeln sorterades däremot efter uppgifter om tillverkare, ålder eller konsthistorisk stil (Hammarlund-Larsson 2004). Undersökningen är intressant, men det skulle ha varit givande att vidare undersöka karaktären av de urval Hazelius gjorde. Hur ser de ut i förhållande till det sena 1800-talets totala materiella kultur? Vilka andra urval kunde ha gjorts? Bo G Nilsson tar i boken upp konsekvenserna av de nya tankar om museiverksamheten som slog igenom från 1920-talet och framåt. Insamlingsorganisationen från 1908 var starkt inriktad mot vissa speciella kategorier, men kom med Sigurd Erixon och andras mer sociologiska och diffusionistiska perspektiv att bli mera allsidig. Det var fortfarande det förindustriella samhället som skulle undersökas och förindustriella föremål som skulle samlas, men dessa utvidgades på 1940-talet med arbetarklassens materiella kultur och så småningom annat. En verksamhet med expeditioner som gjorde mycket ingående undersökningar hade sin höjdpunkt under 1920- och 1930-talen. Vid mitten av 1960-talet övergavs den gamla organisationen med avdelningar för allmogekultur respektive högre stånd för en organisation med funktionellt uppdelade avdelningar. Nilsson undersöker museets relation till samhället på ett mycket intressant sätt, men går bara i liten utsträckning in på samlandet och på vilka konsekvenser olika förhållanden fick för samlingen och den utåtriktade, presenterande verksamheten i museet (Nilsson 2004). Eva Silvéns artikel beskriver det förändrade läget i museets omvärld från 1960-talet. Kring 1970 gjordes ingående undersökningar av museets föremålssamling vilket föll ut i mål om att komplettera befintliga kategorier och samla på tidigare ej representerade sektorer. Detta ledde bland annat till bildandet av 21
MUSEER OCH SAMLANDE 22 Samdok 1977 och dess sekretariat som placerades på Nordiska museet. Konsekvenserna undersöks av Silvén. Ett instrument som användes för att se efter vad man hade och inte var Outline of Cultural Materials (OCM), som infördes som parallellt klassificeringssystem vid Nordiska vid den här tiden. Samlingarna var tidigare organiserade i sakområden som boskapsskötsel, husgeråd, skrivdon och så vidare, medan OCM dessutom hade mera funktionella kategorier som exempelvis individualitet och social rörlighet. Utifrån OCM förtecknades helt enkelt materialgrupper som museet inte hade och som man nu avsåg att samla in. Silvén uppmärksammar att OCM och de nya urvalskriterierna stöpte ett nytt slags insamlande som samtidigt var uttryck för en särskild världsbild (som dock inte analyseras ingående). Föremålsinsamlingen blev hur som helst mera restriktiv, med undersökningarnas tonvikt på intervjuer och fotografering. Det talades till och med om dokumentation som substitut för föremålen. Från 1980-talet och framåt har Nordiska museet samlat in radikalt färre föremål än tidigare. Silvén undersöker de formulerade syftena med dokumentation och insamling. Medan det yttersta målet fram till 1960-talet varit fördjupade insikter eller kunskaper för att stärka kärleken till fosterlandet förändrades den under tidigt 1970-tal istället till för att skapa underlag för aktivt deltagande i samhällsdebatten. Som målgrupp för samlandet framträdde de framtida avnämarna, dvs forskarna och publiken. Silvén gör en intressant analys av detta framtidsfokus och frågar sig om det verkligen kom att kunna skapa underlag för ett deltagande i samhällsdebatten. Detta kan ifrågasättas och fokus har förändrats under senare år, då kulturarvsskapandet som process kommit att betonas snarare än som resultat. Från 1998 bedriv Samdoks verksamhet i en ny och förändrad uppsättning pooler och man utgår inte längre från 1970-talets tänkta positivistiska vision av en objektiv dokumentation (Silvén 2004) I antologin Samtiden som kulturarv undersöks och analyseras svenska museers samtidsdokumentation 1975 2000, det vill säga Samdoks arbete. Samdok har varit och är ett flaggskepp för svensk samlingspraktik och samlingsförståelse i ett internationellt perspektiv (se t ex Steen 2004 samt andra artiklar i Knell 2004 och Knell 2008). Boken är en genomarbetad studie av samlande vid svenska museer där artiklarna mestadels tar upp verksamheten museum för museum. I inledningen slår Eva Silvén och Magnus Gudmundsson fast att museer aktivt arbetar med att skapa och omskapa kunskap. Samdok handlar inte bara om att dokumentera för framtida historieskapande utan även om att bidra till reflektionen över vår egen tid. Ibland har undersökningarna i sig även setts som ett publikt gränssnitt. Antologin är resultatet av ett projekt som syftat till att synliggöra museernas och deras tjänstemäns betydelse för
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER konstruktionen av kulturarv och att återföra dessa kunskaper till de berörda, för att därmed öka den yrkesmässiga självinsikten (Silvén & Gudmundsson 2006, inledningen). Den stora majoriteten artiklar i antologin analyserar visserligen de projekt som genomförts med avseende på ämnesval, vad de (i sig själva) representerar för slags perspektiv och kunskap, vilka urval som gjorts och varför samt vilken bild detta ger av samtiden, men museikontexten berörs knappast alls. Man tar inte steget längre och analyserar hur detta påverkat respektive museum. Det är som om den representation som undersökningarna genererat så att säga bara gäller undersökningarna i sig själva, inte museikontexten. Man undrar vilka konsekvenser för dokumentations- och klassifikationssystem projekten haft, hur de gestaltats eller på andra sätt använts i museernas kommunikativa verksamhet. Hur har de använts och hur kan de användas? Undantaget är en artikel av Anna Landberg och Stefan Larsson om Kulturens verksamhet i Samdoks hempool med den betecknande titeln En självbekräftande strategi. Landberg och Larsson analyserar perspektiv, ämnesval och urval liksom de andra artiklarna, men de tar ett steg till och undersöker vad detta säger om museet självt och vad det gjort med det. Slutsatsen är att projekten kan ses som en normaliseringsprocess och en självbekräftande strategi på Kulturen där Samdok inte utmanat eller ifrågasatt museets självbild och tänkta representativitet (Landberg & Larsson 2006). Antologin Svåra saker utgick ifrån en vilja att ta tag i det svåra och otrevliga i samlandet från ett håll som inte alltid täcks in av verksamhetsplaner och dokumentationsprogram. Meningen var, som den framställs i introduktionen, att granska museernas urvalsmekanismer och samlandets möjligheter och gränser (Silvén & Björklund 2006, introduktionen). Projektet var en slags uppföljning till ett annat projekt vid mitten av 1990-talet, då museerna i Samdok-nätverket gjorde en annan bok med utvalda föremål, vilka dock visade sig generellt trevliga (Björklund & Silvén 1996). I projektet Svåra saker inbjöds museerna att välja ut och skriva om var sin svår sak. Av speciellt intresse är även att projektet blev en vandringsutställning där sakerna ställdes ut och där besökarna (!) också inbjöds att delta med sina egna ting och berättelser. I projektet ingick också en serie om fyra seminarier för museianställda: När tillvaron rämnar, Det goda arbetet och det onda?, I förskingringen samt Död och dårskap, vilka tog upp olika sidor av projektets problematik. Projektet fick mycket uppmärksamhet, inte minst internationellt, för just valet av det svåra som analytiskt redskap. Som ett centralt förhållande framhålls i antologin hur avgörande det är hur museerna hanterar föremålens berättelser och utifrån dem definierar och benämner sina samlingar. Möjligheterna att ställa frågor 23
MUSEER OCH SAMLANDE 24 till en databas blir ju kraftigt beskurna om en uppblåsbar livväst registreras så och inte som ett minne av en förlisning. De flesta föremål betyder ingenting utan sin historia, sin biografi, de blir varken svåra eller trevliga, farliga eller ofarliga. Utan kunskap om deras sammanhang blir de till döda nummer i en accessionsliggare. Det understryks också att föremålens mening och laddning beror av en kontext och att blicken därför inte bara kan riktas mot det samlade utan även mot samlaren: Vilka människor, företeelser och fenomen representeras i samlingar, utställningar, bebyggelsemiljöer och andra former av kulturarv? Vilken position tilldelas ursprungsfolk, minoriteter och andra marginaliserade grupper? Hur kan starkt känsloladdade frågor och fenomen bearbetas? Hur kan det onda involveras inte minst historiens stora brott, både igår och idag? Det har blivit omöjligt att tala om kulturarv utan att samtidigt ställa frågan: vilket kulturarv? Vems? Det som definieras som kulturarv gör något med sin samtid. (Silvén & Björklund 2006, introduktionen) Svåra saker tycks ha varit ett tankeväckande projekt som säkert bearbetat museernas reflektions- och dokumentationsvanor. Detta dokumenteras dock inte i boken, där artiklarna berättar historierna om sakerna i sig själva, inte om deras museala kontext. Nordiska museets och Skansens årsbok 2008 innehåller artiklar av Hammarlund-Larsson och Silvén som diskuterar och problematiserar museets samiska samling. Hammarlund-Larsson beskriver och kvantifierar samlingen samt diskuterar dess tillkomsthistoria. För Hazelius var det självklart att samlingen skulle integreras med resten men ändå särskiljas, såväl klassifikatoriskt som utställningsmässigt, vilket fortfarande är fallet. Hammarlund-Larsson relaterar museets samtida intresse av att skärskåda och ställa frågor till samlingen i samverkan med företrädare för det samiska samhället samt att det inte längre anser sig äga tolkningsföreträde (Hammarlund-Larsson 2008). Silvén diskuterar istället hur museet representerat samer och samisk kultur med utgångspunkten att Nordiska museet bidragit till att forma såväl berättelsen om samerna som relationerna mellan samerna och det svenska majoritetssamhället. Denna utgångspunkt följs dock inte upp utan olika tiders utställningar relateras i korthet, inklusive idéerna med den nya Sápmi-utställningen, där syftet är att ge perspektiv och ställa frågor (Silvén 2008). Årsboken innehåller även en artikel av Sunna Kuoljok som handlar om hur ett samiskt kulturarv kan synliggöras. Dels relaterar hon en större inventering i museer av vilka samiska föremål som finns, dels presenteras olika insatser som gjorts för att synliggöra detta, främst en databas (Kuoljok 2008). Även årsboken 2007
2. FORSKNINGSLÄGE OCH UTGÅNGSPUNKTER handlade om samlande, där särskilt Kristina Bergs artikel om vad som finns och inte finns i museets samling, och vad detta beror på, ska nämnas, liksom Eva Silvén artikel om hur människor organiserar världen med hjälp av föremål (Berg 2007; Silvén 2008). Lotten Gustafsson Reinius, etnolog vid Stockholms universitet, har under de allra senaste åren forskat kring Etnografiska museets samlingar från Kongo, framför allt i det av Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet Förfadern i montern en postkolonial analys av svenska museisamlingar från Kongo. Gustafsson Reinius analyserar här hanteringen av föremålen och samlingarna i perspektiv som understryker samlingarnas meningsskapande och vad samlandet säger om samlarna (Gustafsson Reinius 2005, 2008, 2008a, under utgivning). Slutligen ska två samtida svenska initiativ nämnas, arbetet med Connecting collecting och NaMu-projektet. Connecting collecting var en konferens på Nordiska museet 2007 initierad av Samdok, som syftade till att lägga grunden till ett internationellt nätverk kring samlande inom ICOM. I konferenspublikationen handlar de svenska bidragen om förnyelse av det arkeologiska samlandet (Svanberg & Wahlgren 2008), om förnyelse av gamla samlingar (Garnert 2008) och om Armémuseums samtidssamlande (Ernstell 2008). Na- Mu-projektet, eller Making National Museums, är ett internationellt kontaktprojekt finansierat av EU och koordinerat från Linköping (Peter Aronsson), Oslo och Leicester. Projektet ska från 2006 till 2008 genomföra en serie om sex internationella forskarkonferenser. I dagsläget är fem genomförda, varav publikationer har kommit från tre (Aronsson & Hillström 2007; Amundsen & Nyblom 2007; Aronsson & Nyblom 2008). I den första publikationen beskriver Aronsson syftet, att jämföra institutioners organisation, narrativa vidd och kulturella integration. Fokus ligger på display, alltså presentation, representation och narrativ och hur detta förhandlar gemenskap och bestämmer institutioners samhällsroll. Även om idén är att studera museer som historiska processer och försöka förstå hur nationella museers anatomi och struktur fungerar så stannar upplägget i museers kommunikation, samlandet är inget identifierat studiefält och dess strukturerande verkan nämns inte (Aronsson 2007). De många bidragen i den första, såväl som de två övriga publikationerna, är också mycket riktigt fokuserade på vad museer berättar och representerar, utan att i ingående mening undersöka inre processer som samlandet. Sammanfattningsvis kan sägas att den nya internationella forskningen om museer och samlande haft ett markant inflytande på ett teoretiskt plan i Sverige, vars tydligaste uttryck återfinns i en rad kulturarvsantologier från 1990- och 2000-talen samt i nya grundböcker av exempelvis Bohman, Grund- 25