Den Sovande Willis Cao Guden Martin Widmark Yanling Gong Widmark Gong Den sovande guden Cao Willis Koppen som försvann öcker Två b. i en lt så Dubbe ok b a r b Två böcker i en. Dubbelt så bra bok Helena Willis Cao Wenxuan nn försva n som Koppe -18 16 :31 2013-04 ndd 1 TRYCK.i Cao Koppen som guden Två böcker Dubbelt i en. bra bok så Widmark Gong Den Cao sovande rk Gong försvann Yanling Willis Gu e den Widma Helena Wi Willis Cao Wenxuan llis en som Kopp ann_cs 5.indd 6 Den ark Gong ng m_forsv sov ande Wid m ling pen_so Go tin Yan O_Kop ark Mar gude n försva nn TvDå Sovean böcker indeen. DubbGeult den så bra bo k Widm Cao ena Hel an nxu We Will is de böc ker Dub i en. bel bra t så bok Två llis Wi Cao Två bö cker i en. Dubbelt så bra bo k Kop pen De en Gud nn ark Wid m Sovan n försva tin som ling Yan Mar Gong e gud en sov and Den Sova nd Martin 2013-0 4-12 13:26 en_sar Den Guden de_gud ng Go Martin W idmark Yanling Gong _sovan Widm ark Sovande nn_den Den 2 m_forsva en_s O_Kopp n.indd e_gude sovand n_den_ svan om_for 16:39 O_Kopp en_so 6-03 2013-0
Cao Wenxuan Helena Willis Översättning Eva Ekeroth
på tebrickan stod en tekanna och runt den fanns fyra koppar. Mamman och pappan tyckte väldigt mycket om denna teservis. Särskilt pappan. Han stod ofta och tittade på den som om den vore ett enastående konstverk. Formerna, den glänsande ytan och mönstret allt var perfekt. Det som gjorde honom alldeles särskilt förtjust var att de fyra kopparna och tekannan passade så bra tillsammans. I hans ögon såg de ut som en målning. De var helt enkelt som ett stycke vacker musik.
Pappan använde gärna teservisen när de fick besök, särskilt när det kom fina gäster. Men den som var mest förtjust i kannan och de fyra kopparna var hans dotter.
Den lilla flickan satt ofta på knä vid soffbordet. Hennes mjuka små händer kunde inte sluta flytta omkring kannan och kopparna, och hon pratade för sig själv hela tiden. Mamman och pappan förstod inte riktigt vad hon sa. De funderade inte så mycket över det heller. De tyckte bara att det var lustigt, för de hade aldrig sett på maken till barn att roa sig med en teservis.
En dag sa flickan till mamman och pappan: Vet ni vad? Kannan är mamma och kopparna är hennes fyra barn. Just då var mamman och pappan upptagna med sitt och lade inte märke till vad hon sa. De bara log lite. Men när de tänkte efter och tittade noggrant på teservisen kunde de inte annat än hålla med: Men hördu, det ser ju faktiskt så ut!
Flickan gav de fyra kopparna namn. Den hon tyckte såg ut som yngsta systern fick heta Tingting. Hon tog Tingting och ställde henne på pappas skrivbord. Sedan gick hon tillbaka till soffbordet och ropade:
Tingting! Var är du? Det är dags att gå hem! Efter att ha ropat ett tag sprang hon fram till skrivbordet. Hon tog koppen och gick mot soffbordet medan hon sa: Mamma! Jag är hemma nu! Hon satte ner Tingting bredvid mamma-kannan och sa: Du får inte gå iväg och leka så långt bort! Det vet du, Tingting!
Den Sovande Guden Martin Widmark bild Gong Yanling
Där floden kröker sig bildas det en liten damm. Där sitter två barn på en flotte. De fiskar. Ett fint regn strilar ner över dem. Barnen heter Sami och Lea och de fryser. Det har regnat i många år nu. Jag är så hungrig, säger Sami. Lea svarar inte. Hon har fått syn på något. Titta, säger hon och pekar in mot flodens strand. En bägare! Vad fin den är, säger Sami. Nu blir nog mamma glad!
Ingen fisk! suckar barnens mamma besviket och tar bägaren från Lea. En äldre kvinna reser sig från sin plats vid elden. Det är Niima. Hon tar bägaren i sin hand och nickar tyst. Så börjar hon berätta:
En gång i tiden tillhörde den här Flodguden. Vem är det? frågar Lea. Han gick här bland oss människor och allt var gott. Solen lyste från en blå himmel och floden var full av fisk. När Flodguden doppade fingrarna i bägaren och drog med handen över himlen lyste allt, glittrade och skimrade och hela tiden sjöng koltrasten i hans närhet. Men så en dag var den stora olyckan framme och guden tappade sin bägare i floden och den försvann i virvlarna! Plötsligt täcktes himlen av moln. Åskan mullrade i fjärran och koltrasten tystnade. Från den stunden fick vi människor det svårt. Och Flodguden försvann med tunga steg ned längs floden.
Var är han nu? frågar Sami. Niima går ut ur stugan och de andra följer efter. Den gamla kvinnan pekar längs den slingrande mörka floden. Det sägs att han har somnat, säger hon. Bakom ett vattenfall, långt där borta sitter han på en tron någonstans och sover. Men man kan väl väcka honom? säger Lea. Nu har vi ju hittat hans bägare! Flodguden har tre barn, suckar Niima. De vaktar längs floden och de vill inte att någon ska störa deras far när han sover.
Den natten ligger Lea vaken. Det kurrar i magen och hon fryser. Det kan inte fortsätta så här, tänker hon. Så i gryningen reser hon sig ur sin säng. Tyst smyger hon fram och tar bägaren som står mitt på bordet och lämnar sedan stugan. Nere vid floden lossar hon flotten som är bunden runt en trädrot. Plötsligt hör hon någon säga: Jag trodde nog att du skulle komma. Lea känner genast igen rösten. Det är Sami förstås. Barnen skjuter ut flotten och ger sig iväg.