Brottsoffer i fokus. De vinnande bidragen i Brottsoffermyndighetens uppsatstävling 2006 BROTTSOFFERMYNDIGHETEN

Brottsoffer i fokus De vinnande bidragen i Brottsoffermyndighetens uppsatstävling 2006 2006 BROTTSOFFERMYNDIGHETEN

Förord Brottsoffermyndigheten har som övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen. Myndighetens huvuduppgifter är att besluta i ärenden om brottsskadeersättning och i frågor om Brottsofferfonden. Därutöver fungerar myndigheten som ett informations- och kunskapscentrum avseende brottsofferfrågor. Syftet med Brottsofferfonden är att stödja olika projekt och verksamheter som utvecklar och synliggör brottsofferarbetet i Sverige. Varje år fördelas drygt 30 miljoner dels till ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet, dels till verksamheter i privat och offentlig regi, dels till viktimologisk forskning. För att brottsofferarbetet skall få en fortsatt gynnsam utveckling är det viktigt att öka och fördjupa kunskaperna om brottsoffer. Det behövs därför mer forskning och utvecklingsarbete. I syfte att stimulera till intresse för brottsofferfrågor på universitet och högskolor har Brottsoffermyndigheten en uppsatstävling kallad Brottsoffer i fokus. Den sjätte omgången av tävlingen är nu avslutad och den lockade 52 deltagande uppsatser. Det stora antalet inskickade uppsatser är rekord i uppsatstävlingens historia! Uppsatstävlingen har lockat studenter att skriva uppsatser inom vitt skilda områden såsom juridik, psykologi, psykoterapi, medie- och kommunikationsvetenskap, etnologi, pedagogik, kriminologi, rättsvetenskap och sociologi. I denna antologi publiceras de uppsatser som vid den senaste tävlingsomgången, som avslutades i början av 2006, tilldelats första, andra och tredje pris. De tre uppsatserna rör områden där det behövs mer och fördjupad kunskap och vår förhoppning är att de skall locka till intresse för brottsofferfrågor i allmänhet men även till vidare utvecklingsarbete och viktimologisk forskning. Umeå augusti 2006 Margareta Bergström, generaldirektör

Innehållsförteckning Bilden av styckmordet i Halmstad... 5 perspektiv på etik i tidningsrapporteringen kring ett mordfall Matts Halmerius Samtal med barn som brottsoffer... 101 Moa Dahlin Prostitution och Trauma... 175 Ann Wilkens

Magisteruppsats 10p Medie- och Kommunikationsvetenskap 61-80p Sektionen för Hälsa o Samhälle Högskolan i Halmstad Matts Halmerius, 2004 Bilden av styckmordet i Halmstad - perspektiv på etik i tidningsrapporteringen kring ett mordfall Handledare: Ingegerd Rydin Examinator: Ester Pollack

Abstract Dokument: D-uppsats, 10 p. (MKV 61-80p) Författare: Matts Halmerius Handledare: Ingegerd Rydin Examinator: Ester Pollack Högskolan i Halmstad, Sektionen för Hälsa o Samhälle, 2004 Titel: Bilden av styckmordet i Halmstad perspektiv på etik i rapporteringen kring ett mordfall Syfte och frågeställning: Syftet är att belysa de etiska problem som uppstår, eller kan uppstå, i samband med tidningars rapportering av ett mordfall utifrån inblandade aktörers perspektiv. Aktörerna är den mördades familj, åklagarväsendet och journalisterna själva. Problematiken belyses ur både en allmänetisk och en pressetisk synvinkel. Metod: Ett urval av tidningsartiklar har analyserats, med utgångspunkt i diskursanalys. Därefter har några av dem som varit inblandade i, eller nära berörts av medierapporteringen intervjuats. Även intervjuanalysen utgår från diskursanalys. Slutsatser: I mediebevakningen kring mordet uppstår tre intressekonflikter. Den första rör själva kontaktandet av familjen, där journalisterna har uppfattats som påflugna och respektlösa. Journalisterna påpekar sin rätt att få ställa frågor. Den andra rör rapporteringen kring offret, där familjen inte vill kännas vid den bild av sonen som tecknas i medierna. Tidningarna hänvisar till informationsansvar mot sina läsare. Den tredje konflikten involverar journalister och åklagare och rör tidningarnas egna utredningar och teorier. Åklagaren påpekar risken att förundersökningen påverkas negativt, exempelvis att vittnesutsagor blir förvanskade. Journalisterna hänvisar till informationsuppgift och granskningsuppgift. Nyckelord: Pliktetik vs. konsekvensetik, rollspelsteorin, arbetsmetoder, medieombud. 3

FÖRORD...9 KAPITEL 1. REDOGÖRELSE FÖR MORDFALLET... 10 KAPITEL 2. SYFTE OCH PROBLEMFORMULERING....11 KAPITEL 3. BROTTSJOURNALISTIK (TIDIGARE FORSKNING)...13 3.1. BROTTSJOURNALISTIK UR SOCIALT PERSPEKTIV 3.1.1. Moralpanik och mediepanik 3.1.2. Lagstiftning och rättsprocess 3.1.3. Standardiserade framställningar 3.2. BROTTSOFFRENS BETYDELSE FÖR BROTTSJOURNALISTIKEN 3.3. TIDIGARE FALLSTUDIER AV LIKNANDE TYP 3.3.1. Textanalys av rapporteringen kring mordet 3.3.2. Dödsskjutningarna i Falun KAPITEL 4. IDEAL OCH ETIK...25 4.1. IDEAL 4.1.1. Mediernas halvvärld 4.1.2. Ideologi 4.2. PRESSETIKEN. 4.2.1. Etik i brottsjournalistiken 4.2.2. Brister i det pressetiska systemet 4.3. YRKESETIK 4.3.1. Att kontakta brottsoffer 4.4. VILLKOR OCH HANDLINGSETIK 4.4.1. Professionella normer och villkor 4.4.2. Handlingsetik 4.4.3. Pliktetik och konsekvensetik 4.4.4. Misericordia KAPITEL 5. TEORIER OM TEXTEN...38 5.1. RAPPORTERINGENS OMFATTNING 5 5.2. TEXTEN OCH VERKLIGHETEN 36 5.2.1. Framställningen av verkligheten36 5.2.2. Ett dialogiskt perspektiv 5.2.3. Identiteter 5.2.4. Relationer: olika genrer och deras sätt att bedriva rapportering 6. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH EMPIRI...44 6.1. PERSONLIGA INTERVJUER 6.1.1. Riktat öppen intervju42 6.1.2. Svårigheter med intervjun som metod 6.1.3. Bearbetning och analys 6.2. TEXTANALYS 6.2.1. Kritisk diskursanalys 6.2.2. Retorik 6.2.3. Argumentation 6.3. DIALOGISK TEXTANALYS 6.4. BILDANALYS 6.5. URVAL 6.5.1. Informanter KAPITEL 7. NYHETSTEXTERNA...53 7.1. BERÄTTELSENS UTVECKLING, FRÅN MAKABERT FYND TILL HOVRÄTTSDOM 7.1.1. Fyndet i Nissan (30/12 2002 2/1 2003) 7.1.2. Rollspelsteorin (2/1 2003 3/1 2003) 7.1.3. Gripande och anhållande (3/1 2003 6/1 2003) 7.1.4. Häktning och omhäktning (6/1 2003 4/2 2003 och sporadiskt fram till slutet av mars) 7.1.5. Tingsrätten (15/4 2003 11/6 2003) 7.1.6. Hovrätten (6/7 2003 23/7 2003) 7.1.7. Högsta domstolen (Augusti 2003) 7.2. VAMPYRUPPSLAGET 7.3. REFLEKTIONER KRING TIDNINGSRAPPORTERINGEN 7.3.1. Moralpanik och etik i rapporteringen

KAPITEL 8. FAMILJ OCH ÅKLAGARE...65 8.1. LENNART NORÉN OCH PEDER JARNVALL 8.1.1. Första kontakten med medier 8.1.2. Känslan av att vara bevakad 8.1.3. Medieombudet 8.1.4. Mediernas spekulationer 8.1.5. Etik 8.1.6. Om att själv medverka i medier 8.1.7. Konsekvenser av upplevelserna 8.1.8. Sammanfattning. 8.2. CHEFSÅKLAGARE INGELA SÖRGÅRD 8.2.1. Om mediebevakningen 8.2.2. Journalisters arbetsmetoder: 8.2.3. Mediebilden av mordet och rättsprocessen. 8.2.4. Om medieombudet 8.2.5. Sammanfattning. KAPITEL 9. JOURNALISTERNA...77 9.1. TIDNINGARNAS BEVAKNING 9.1.1. Charlotte Ågren om Hallandsposten 9.1.2. P-A Broberg och Thomas Mattsson, journalister i Expressens ledning 9.1.3. Expressenjournalisternas egna utredningar 9.1.4. Rollspelsteorin och klandringen 9.1.5. Metarapportering 9.2. JOURNALISTISKA ARBETSMETODER 9.2.1. Kontakten med familjen 9.2.2. Medieombudet 9.3. HUMAN INTEREST I KONFLIKT MED ETIK 9.3.2. Sammanfattning. KAPITEL 10. SLUTSATSER OCH REFLEKTIONER...89 10.1. RAPPORTERINGEN 10.2. TRE INTRESSEKONFLIKTER; ETISKA PERSPEKTIV 10.2.1. Familjen och reportrarna 10.2.2. Familjens bild och mediernas bild 10.2.3. Åklagaren och journalisterna 3.3. ETIK I PRAKTIKEN KÄLLOR...97

Förord Dagens samhälle präglas av en alltmer strid ström av medietexter. Hur och om vi påverkas av dessa texter, som läsare, tittare eller lyssnare är en gammal tvistefråga. Något man dock mer oproblematiskt kan konstatera är att det till stor del är genom medias ögon som vi får information om, eller ser världen (Alasuutari 1999:89). Särskilt får svåra brott och inte minst mord stor uppmärksamhet i medierna. I många fall präglas sådan rapportering (nödvändigtvis?) av etiska dilemman för journalister. Inte sällan med etiska övertramp som följd, i jakten på den sensationella historien bakom uppmärksammade brottsfall. Detta medför att det lätt uppstår intressekonflikter mellan offrens anhöriga/familj och medierna. Dessa konflikter leder då och då till en efterföljande process i pressens granskande organ och hedersdomstol, Pressens Opinionsnämnd. Föreliggande uppsats utgör resultatet av en studie kring ett uppmärksammat och tragiskt mordfall i Halmstad, där en ung man blev mördad och styckad. Aktörerna i själva händelsen var förutom den mördade en 28-årig man (fortsättningsvis refererad till som 28-åringen ) och en vid tidpunkten för mordet 46-årig man ( 46- årigen och senare 47-åringen ). I och med själva rapporteringen aktualiseras dock andra aktörer, såsom den mördades familj och deras pressombud, polis och åklagare, samt givetvis journalistkåren som förmedlar historien om mordet till sin publik. Innan vi går vidare kan det vara på sin plats att inledningsvis rikta ett varmt tack till de personer som hjälpt till att göra studien möjlig. Tack till familjen Norén, som ställde sig positiva till studien och ett särskilt tack till Lennart Norén som förutom att ha låtit sig bli intervjuad också har varit behjälplig i att ta fram material kring händelsen. Tack till Peder Jarnvall, för intervju och för hjälpen att upprätta kontakt med familjen. Tack till Ingela Sörgård, chefsåklagare i Halmstad för intervju och för material ur förundersökningen. Slutligen ett varmt tack till de journalister som bidragit med sina uppfattningar av arbetet med rapporteringen; Charlotte Ågren, Per-Anders Broberg och Thomas Mattsson. Slutligen ett tack till den handledare som övervakat arbetsprocessen, Ingegerd Rydin. Halmstad, våren 2005 Matts Halmerius 6 9

Kapitel 1. Redogörelse för mordfallet (Källa: chefsåklagare Ingela Sörgårds egna anteckningar, samt en sammanfattning av förundersökningsmaterialet). Den händelse som låg till grund för de medierapporteringar som studien handlar om inträffade i Halmstad runt nyårshelgen 2002/3. Den mördades namn var Marcus Norén. Han var vid tidpunkten för händelsen 22 år gammal och bodde hemma hos sina föräldrar i Haverdal, strax utanför Halmstad. Marcus studerade vid högskolan i Halmstad och arbetade därutöver i en videobutik. Ett av hans fritidsintressen var rollspel och Marcus var engagerad i en rollspelsförening i Halmstad, något som kom att få betydelse i den tidiga rapporteringen kring mordet (se även kapitel 7). Den 27 december 2002 inföll på en fredag och Marcus arbetade under kvällen i videobutiken. Han slutade sitt arbetspass klockan nio på kvällen och lämnade butiken ungefär en halvtimma senare. Efter jobbet följde en krogrunda på stan, trots att Marcus enligt uppgift egentligen bara tänkt ta en kopp kaffe på stan och sedan åka hem. Marcus träffade en 28-årig man och en 46-årig man inne på en krog. Han följde med den yngre mannen till en lägenhet, som var 46-åringens bostad men även 28-åringens tillfälliga hem. Den äldre av de två männen uppges ha kommit hem senare under natten, närmare bestämt vid sextiden på morgonen. Någon gång efter det att Marcus och 28-åringen anlänt till lägenheten mördades Marcus. 28-åringen och 46-åringen anhölls några dagar efter mordet och den äldre mannen kom sedermera att dömas för mordhandlingen, i hovrätten. Denna historia låg till grund för en massmedial uppvaktning av sällan skådat slag i Halmstad. Under de första dagarna efter mordet koncentrerades en betydande del av den nationella nyhetsrapporteringen inte minst i kvällstidningarna till styckmordet. Som vid så många andra mordfall lanserade tidningarna egna teorier om mordorsaken, innan polisen ens lyckats gripa någon misstänkt. I det här fallet kom man att uppmärksamma den mördades rollspelsintresse och bygga en teori om mordet kring detta. För familjen innebar de första dagarna en ganska stor anhopning av frågor från journalister. De såg sig därför nödgade att få hjälp och avlastning och i ett ganska tidigt skede engagerade sig kyrkoherden i deras hemförsamling, Peder Jarnvall, som ett slags medieombud för dem. I efterdyningarna av mordet kom mediernas rapportering att stå som ämne för en mediedebatt, gällande framför allt publicistisk etik och journalistiska arbetsmetoder. I debatten figurerade då bland andra Marcus Noréns pappa Lennart, som uttalade sig om familjens upplevelser i samband med rapporteringen. Familjen menade att den mördades minne blivit kränkt i delar av rapporteringen och kände sig illa berörda både av journalisters ageranden och av publiceringar i samband med mordet. 7 10

Kapitel 2. Syfte och problemformulering Rapporteringen kring ett mordfall aktualiserar flera aspekter kring ämnet etik. Det kan gälla etik ifråga om vad tidningar väljer att publicera (eller att inte publicera), men också etik ifråga om journalistiska arbetsmetoder på fältet. Denna studie syftar till att belysa båda dessa aspekter av journalistisk etik, men även att lyfta diskussionen till en mer allmänetisk nivå. Etiken ifråga om publiceringar ( pressetik ) diskuteras först utifrån en diskursorienterad textanalys (kapitel 7), där texter från tidningarna Hallandsposten, Expressen och Göteborgsposten har fått utgöra studiens material. Analysen syftar till att diskutera vad tidningarna skrev och vilka etiska aspekter som kan läggas vid rapporteringen. En sammanfattande frågeställning studien blir då: Hur kan rapporteringen kring mordet på Marcus Norén evalueras, utifrån etiska perspektiv? Under denna frågeställning aktualiseras flera följdfrågor, såsom: hur framställdes mordet och mordoffret i rapporteringen? Vad och hur berättade man om gärningsmännen och deras relation till varandra och till offret? Och hur skildrades relationen mellan familj och åklagare? Ungefär där slutar många studier, exempelvis Lundby (2003, som nämns längre fram i kapitel 3). Men syftet med detta arbete är också att låta nära inblandade aktörer kring rapporteringen få ge sin syn på hur etiken har fungerat, både ifråga om publiceringar och ifråga om journalistiska arbetsmetoder. Dessa aktörer utgörs av Lennart Norén (far till den mördade), samt det egna medieombud som familjen i det här fallet använde sig av. Även rättsväsendet representeras, av chefsåklagaren i Halmstad. Slutligen medverkar tre representanter för journalistkåren, två representanter för Expressens ledning och en f d medarbetare på HP. Dessa personer har alltså intervjuats för att ge sin syn på etiken i och runt rapporteringen. I denna diskussion lyfts alltså problemområdet upp från en pragmatisk nivå (pressetik/yrkesetik) till en mer allmänetisk nivå. Det kommer att handla om empati och respekt. Givetvis gäller ovanstående frågeställning även denna andra del av studien, men med några ytterligare underfrågeställningar, såsom: Vilken syn har 1) familjen/medieombudet, 2) åklagaren och 3) journalisterna själva på det material som publicerats? Vad anser man (ovanstående tre aktörgrupper) om journalisternas arbetsmetoder i samband med rapporteringen? Går det att hitta något samförstånd mellan dessa grupper, eller uppstår det intressekonflikter i så fall hur och varför? Varför använde familjen sitt eget medieombud och hur fungerade det? Detta innebär att två relationsförhållanden kommer att fokuseras; dels aktörgruppernas respektive relationer till texterna men också deras relationer till varandra. Speciellt uppmärksammas relationen familj/journalister och relationen åklagare/journalister. Relationen mellan familj/åklagare kommer bara att beröras i 8 11

den omfattning som detta tagits upp i tidningarnas rapportering kring mordfallet och den efterföljande rättsprocessen. Grafiskt illustreras studiens fokus i figur 2.1. Figur 2.1. Fokus för studien Familj och medieombud Åklagaren Texterna Journalister Studien är avgränsad till att handla om tidningsrapportering, närmare bestämt tre specifikt utvalda tidningar och representanter från dessa. Avgränsningen beror främst på tillgängligheten i material, det är lättare att hitta tidningsartiklar än sända inslag från radio och TV. Det bör dock påpekas att detta val inte på något sätt friar etermedierna från ansvar i rapporteringen kring det aktuella fallet. Många av de etiska problem som avhandlas kan gälla för etermedier i lika hög grad som för tidningar. De tre följande kapitlen utgör ett teoretiskt förarbete inför analyserna. Kapitlen behandlar i tur och ordning brottsjournalistik, etik och journalistiska framställningar. Därefter följer, i kapitel 6 en genomgång av metodfrågor inför fältarbetet. Kapitel 7 utgör en genomgång av mediebevakningen kring mordet i tidningarna Expressen, GP och HP. Därefter följer i kapitel 8 en analys av intervjuerna med Lennart Norén (pappa till Marcus), Peder Jarnvall och chefsåklagare Ingela Sörgård. Kapitel 9 utgör en analys av intervjuer med journalisterna Charlotte Ågren (f d HP-reporter), Per-Anders Broberg och Thomas Mattsson från Expressen. Slutligen diskuteras resultaten i kapitel 10. 9 12

Kapitel 3. Brottsjournalistik (tidigare forskning) Kriminaljournalistik eller brottsjournalistik, vad man väljer att kalla det kan vara upp till den enskilde att avgöra, men det handlar givetvis om samma sak. Som företeelse har denna typ av journalistik en lång historia. Enligt Leth (1994) finns exempel ända från 1500-talet även om brottsjournalistikens inriktning och perspektiv har förändrats under århundradena. 1800-talets naturalism påverkade exempelvis journalistiken på så sätt att brottsskildringar fylldes med makabra detaljer och blodiga redogörelser. På ett samhälleligt/juridiskt plan har brottsjournalistiken historiskt haft stor betydelse, både för rättsskipning (ex. framdrivning av prejudikat) och för det allmänna rättsmedvetandet. Den täta relationen mellan journalistik och brott konstateras också av Pollack: De brittiska forskarna David Kidd-Hewitt och Richard Osborne (1995) konstaterar att... [förekomsten av brott som mediehändelser] i samhällsutvecklingen innebär att det inte längre är möjligt att diskutera brottslighet utan att tala om medierna, liksom det inte längre är möjligt att diskutera medierna utan att tala om brottslighet. [ ] Att medier och brott utgör ett samtida allt mera oskiljaktigt par är en ofta framförd ståndpunkt i de olika debatter som rör medierna och brottsligheten, förda såväl inom medie- och kommunikationsvetenskapen som inom kriminologin. (Pollack 2001:9, kursivering i original) Citatet är taget från inledningen till Ester Pollacks avhandling Medier och brott (2001), en avhandling med syfte att undersöka brottsjournalistiken utifrån såväl kriminologisk som medie- och kommunikationsvetenskaplig teoribildning. Poängen är ganska klar; brottsjournalistik har en mycket väl etablerad och framträdande plats i mediesamhället. Ahlström (1997:16-17) för fram flera skäl till att medierna prioriterar brott i sin nyhetsrapportering där det kanske viktigaste skälet är att brotts- och olycksrapportering har hög attraktionskraft. Brottslighet är en ständigt pågående verksamhet som lockar publik. Brottsjournalistik är därtill en mycket litterär nyhetsgenre, menar Svensson (1994). Tillsammans med sportjournalistik är det den nyhetsgenre som har minst med verkligheten att göra och de [sport och brott] som lämpar sig bäst för den som läst många sagor, dramer och romaner. (Ibid., s.207) Svensson hävdar att en anledning till att brottsjournalistik (och sport) följer en så tydlig dramaturgi är för att man ganska lätt kan beskriva skeenden som har en början och ett slut, alltså en historia snarare än en redogörelse. Han går vidare med en redogörelse för vilka likheter som finns mellan brottsjournalistik och världslitteratur som antika myter. Han menar t.o.m. att det kan finnas en katharsis-funktion för läsare av brottsjournalistik. Det senare är ett begrepp som hämtas från Aristoteles denne menade att tragedin kunde tjäna som rening för publiken. Genom att se skådespel kunde åskådarna leva ut sina egna farliga begär (Ibid., s.214). Sanders (2003) instämmer i detta att alla typer av journalistik är berättande, till och med att journalister är vår tids berättare. På så vis följer journalistiken en lång tradition av exempelvis barder och folklorister. Men samtidigt, påpekar hon, är det viktigt att 10 13

komma ihåg en viktig distinktion mellan journalister och en annan typ av berättare, nämligen romanförfattaren och det handlar till stora delar om ett moraliskt/etiskt ansvar: Fiktion förtäljer händelser som inte har inträffat. Historia, biografi och journalistik berättar om händelser som har inträffat. Distinktionen kan uttryckas mycket enkel: Fiktionsförfattaren måste hitta på, medan journalisten inte får hitta på. Rapportering förhåller sig till något yttre, ett förhållande till den värld av händelser om vilken den förser andra med information. (Sanders 2003:9, förf. övers.) Av all brottsjournalistik är naturligtvis mord det allra bästa. Mord är nyheter, fastslår Chermak (1995:53, förf. övers.), som utifrån en kvantitativ innehållsanalys i amerikanska nyhetsmedier kan dra slutsatsen att nästan en fjärdedel av all brottsjournalistik handlar om mord. Nu är det naturligtvis stor skillnad i brottslighet mellan Sverige och USA, men frågan är om det bidrar till några större olikheter i mediernas rapportering. Men kanske just därför blir Chermaks resultat än mer intressant. I ett land där mord inträffar nästan dagligen (åtminstone i storstadsregionerna) är det fortfarande ett intressant ämne i nyhetsmedierna, som fortfarande får stor uppmärksamhet. Fast det finns ett viktigt undantag. Chermak (Ibid.) konstaterar att i de fall där unga svarta män mördar varandra är det inte helt självklart att de morden uppmärksammas i medierna. Den typen av mord (som förmodligen ofta handlar om gänguppgörelser) är helt enkelt så vanliga i amerikanska storstäder att de har förlorat sitt nyhetsvärde. Om en vit människa, gärna någon från en rik förortsmiljö (eller åtminstone medelklass) är inblandad stiger dock nyhetsvärdet för en dylik händelse dramatiskt. Inte desto mindre är all brottsrapportering och särskilt rapportering om grova våldsbrott mycket viktiga för nyhetsmedierna, menar Chermak och konstaterar vidare (Ibid., s.23) att när nyhetsmedier tävlar om publik är brottsjournalistik ett mycket effektivt vapen. Nyheter om avvikelser, dåliga nyheter fyller ett underhållningsvärde och säljer bra på nyhetsmarknaden, konstaterar Pollack (2001:79). Avvikelser är i det här fallet främst lika med vad som betraktas som kriminalitet (vidare resonemang om avvikelser återkommer nedan). Svåra brott är mediala händelser. Händelser som kräver omedelbar rapportering i medierna (Ahlström 1997:17). Konstaterandet hämtas från en rapport kring dödsskjutningarna i Falun (se senare i detta kapitel), men torde vara ganska allmängiltigt. Medierna finns i regel snabbt på plats för att påbörja en omfattande rapportering. Ur nyhetsvärderingssynpunkt är alltså brottsjournalistiken viktig, ett ämne som lockar publik och därmed genererar klirr i kassan för de vinstdrivande företag som medierna ju faktiskt är. Sett ur det perspektivet är det egentligen inte så konstigt om t.ex. kvällstidningar som baserar sin verksamhet på försäljning av lösnummer ägnar stor uppmärksamhet åt grova våldsbrott när tillfälle bjuds. 11 14

En sak är dock viktig att poängtera i detta sammanhang: Det är kanske lätt att dra slutsatsen, utifrån ovanstående resonemang, att brottsjournalistikens plats i det totala nyhetsutbudet ständigt ökar. Pollack (2001:72-73) pekar emellertid på en rad studier där man försökt mäta omfattningen av brottsrapporteringen i nyheterna, både i kortare och längre perspektiv. Gemensamt för nästan samtliga av dessa studier är då att man inte kunnat konstatera annat än möjligen marginella skillnader i andelen nyheter som handlar om brott. Att dra slutsatser om att brottsjournalistiken skulle vara en ökande verksamhet är därmed problematiskt. Möjligen har skildringarna av brotten förändrats, t.ex. så att man i TV-nyheter visar fler och grövre bilder i sin brottsrapportering. Här kan man alltså antyda en förändring i mediernas policy, där gränsen för vad som går att visa ständigt flyttas bortåt. En trend som Pollack (Ibid., s.61) tar upp och som växt starkt under det senaste decenniet är att det inte längre är bevakningen av själva brottet och jakten på gärningsmannen som står i fokus för brottsrapporteringen. På senare år har man börjat intressera sig alltmer för brottsoffret och den sociala kretsen, anhöriga och vänner till offret. Denna typ av drabbad-journalistik förefaller vara ett effektivt sätt för medierna att beröra publiken, vilket de förra därmed inte är sena att använda, menar Pollack (se vidare avsnittet om brottsoffer och drabbadjournalistik nedan). Men en annan viktig anledning till ett fördjupat fokus på offret är att hela samhällsdebatten förändrats. På 70-talet handlade mycket om fångvården, som skulle humaniseras. Man trodde på aktiv behandling av fångarna (Ibid., s.255). Brottsoffret växer senare under 80- och 90-tal fram som individ, mycket beroende på kritik att offret glömts bort i debatten (Ibid., s.264). Ett exempel (Ibid., s.230) är KRUM:s Pockettidningen R som under 70-talet faktiskt fick försvara sig för att man inte ägnade mer plats åt brottsoffer än vad som var fallet. (KRUM = Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering.) Det är uppenbart att brottsjournalistiken för med sig andra konsekvenser än ekonomisk vinning för medieföretagen. I litteraturen finns långtgående diskussioner om vilka sociala konsekvenser som brottsjournalistiken för eller inte för med sig. 3.1. Brottsjournalistik ur socialt perspektiv Ericson med flera har i flera brett upplagda empiriska studier undersökt det de menar är det nav kring vilket att nyhetsjournalistik snurrar, nämligen sociala avvikelser och kontroll. [ ] En mängd olika ekonomiska, politiska, sociala organisationer har intresse av att definiera vad som är att betrakta som avvikelser. Journalister har dock en central ställning i produktionen och distributionen av det moderna samhällets förståelse av det socialt avvikande och därmed av normalitet. (Pollack 2001:79) Genom mediernas brottsrapportering får publiken en medvetenhet om kriminalitet, både vad det gäller omfattning och vad som är att betrakta som avvikande/kriminellt beteende. Samtidigt definieras självklart vad som förväntas av den goda medborgaren och vilka funktioner i samhället som måste värnas om för att upprätthålla ordningen (Pollack 2001). Konsekvenser av detta förekommer på flera plan. Pollack tar upp flera teorier, både från kriminologin och från medievetenskapen, som behandlar en skillnad mellan den faktiska brottsligheten (alltså statistik rörande 12 15

brottslighet) och mediernas representation av densamma. Man menar då från båda dessa vetenskapsfält att publikens uppfattning om brottsligheten i samhället, till följd av mediernas rapportering blir snedvriden. Som exempel nämns Gerbners kultivationsteori, som handlar om att mediernas rapportering av brott mycket starkt styr människors uppfattningar om risken att utsättas för brott och att rädslan för att utsättas för brott kan öka som en följd av nyhetsrapporteringen. Upphovsmannen, George Gerbner, hävdar att en hög grad av TV-tittande leder till att publikens uppfattningar om brottslighet blir alltmer samstämmig med mediernas representation av densamma, d.v.s. en stereotypiserad bild av verkligheten. Frågan är då vilka effekter detta kan tänkas ha för ett demokratiskt rättsväsende och politiken. Ett stort problem, menar Sarnecki, är att domstolars integritet ofta sätts på spel. Exempelvis kan medlemmar av rätten (nämndemän, lagmän eller domare) hängas ut på löpsedlar för att de haft invändningar mot åtal eller domslut som förhindrat fällande (Sarnecki 1994:57f). Givetvis är det viktigt att rättsväsendet kan granskas, men en dom kan inte ifrågasättas bara för att den allmänna opinionen inte går i linje med rättens utslag, fortsätter Sarnecki. Det går också att göra kopplingar till teorier om samhälleliga diskurser och hegemonibegrepp; att massmediers budskap har betydelse för allmänhetens uppfattning om gott och ont. Pollack (2001:78-79) menar att nyhetstexter medverkar till någon form av hegemoniprocess (alltså till någon form av allmän uppfattning), gällande värderingar om samhällets ordning. Detta gör de genom att anspela på de värderingar som redan är på något vis gällande och därigenom förstärka och reproducera allmänna uppfattningar om normalt och avvikande socialt beteende. Hegemonibegreppet hämtas från Gramsci och kan beskrivas som en psykokulturell makt som utövas av ledande kulturinstitutioner där massmedier kan vara en del (eller så förmedlas hegemonin via medier). Hegemonin utgörs av politiska och kulturella värderingar som kommer att genomsyra hela samhället, de blir s.a.s. naturliga och ifrågasätts inte (Berger 1995:63). Pollack nämner också, under rubriken Brott som mediespektakel flera exempel på hur väl social avvikelse och brottslighet uppfyller kraven på mediedramaturgi och på många olika sätt passar själva nyhetsproduktionens villkor (2001:13): 1) Medierna kan ingripa i rättsmaskineriet, innan ett fall hamnat i rätten, under rättsprocessen eller efter avslutad rättegång (se vidare under rubriken lagstiftning och rättsprocess ) 2) de kan också vara centrala för politiker och intressegrupper som har intresse av brott, samt påverka lagstiftningen (se vidare moralpanik och mediepanik, samt lagstiftning och rättsprocess ) 3) det inträffar att medierna exploaterar eller t.o.m. iscensätter brottsliga händelser (se moralpanik och mediepanik ) 13 16

3.1.1. Moralpanik och mediepanik Begreppet moralpanik myntades av Stanley Cohen, som en beskrivning av samhälleliga reaktioner på fenomen eller beteenden som stämplas som avvikande (Cohen 2002). Man kan se exempel på moralpanik, åtminstone i nyhetsmedier, många gånger i samband med rapportering kring svåra brott då man ofta försöker hitta det svarta fåret källan till problemet. Ursprungligen kommer begreppet från en studie av de massiva sociala reaktioner som blev följden av en överdriven och felaktig medierapportering av ungdomars beteenden på engelska badorter under 60-talet. Mediernas rapportering beskrev ett gängkrig mellan mods och rockers, där följderna bland annat blev skadegörelse och en hotfull stämning för de vanliga badgästerna. Cohens beskrivning av fenomenet skvallrar om att dylika reaktioner ofta riktar sig mot olika ungdomskulturer/-grupper. De senare kommer att betecknas som folkdjävlar. Betecknande för moralpanik är att det/de fenomen som paniken riktar sig mot i och för sig existerar, men att problemet överdrivs kraftigt. Överdrifter kan hittas på två nivåer; antingen att rapportering kring problemet överdrivs, eller att problemet överdrivs i relation till andra problem i samhället (Ibid., s.viii). Betecknande är också att media spelar en mycket viktig roll i processen. Det är de som sprider information om det/de avvikande och genom att informationen överdrivs och/eller förvrängs och problemet (om det ens är ett problem) kommer att se värre ut än det egentligen är utlöses alltså en moralisk panik (Ibid., s.7ff, 19ff). Många gånger är det så, menar Cohen, att massmedia reagerar betydligt kraftigare än allmänheten (Ibid., s.49). En variant av moralpanik, är något som kommit att kallas mediepanik. Föremålet för paniken är här mediala fenomen, såsom videofilmer, TV-spel, musikkulturer, etc (Cohen 2002:xvii). Tendensen här är att en mediepanik utbryter mot i princip alla nya mediefenomen, eller populärkulturella fenomen (ex. musik, rollspel). I första hand är det medierna själva, eller åtminstone nyhetsmedierna, som utlöser mediepanik (m.a.o. att ett medium anklagar ett annat medium för att exempelvis avtrubba ungdomar inför våldsskildringar). Det är kanske t.o.m. så att det bara är i nyhetsmedierna som paniken egentligen finns, eller åtminstone märks. Pollack vill använda begreppet mediepanik enligt följande; [t]ermen mediepanik kan med fördel brukas i en annan och vidare betydelse, nämligen som övergripande beteckning på alla de olika mediekonstruerade panik- och hotfenomen vi möter. [ ] Där finns paniken kring nya medier (porr på Internet). Och där finns också övriga risk- och hotpaniker (Pollack 2001:319, kursivering i original). I rapportering kring mordfall är det inte helt ovanligt att mediernas teorier om mordet utgör svartmålningar av olika sociala fenomen, på ett sådant sätt att det bäst kan betecknas som en mediepanik/moralpanik. Huruvida detta gäller för rapporteringen kring mordet på Marcus kommer att visa sig längre fram i arbetet, i en genomgång av tidningars rapportering. 14 17

3.1.2. Lagstiftning och rättsprocess Med exemplet OJ Simpson som utgångspunkt levererar Pollack (Ibid., s.13f) en diskussion om huruvida medierna kan påverka utgången i en rättslig process. En fortsättning på den diskussionen kan då inledas med frågan om det inte är så att medier faktiskt ibland både föregriper och i värsta fall sätter käppar i hjulet för en polisiär brottsutredning. Man kan i så fall ställa sig frågan om det är rimligt att medierna s.a.s. bedriver en egen brottsutredning. Visst bör svenska medier ha en granskande funktion, men var går gränsen mellan granskande journalist och snokande privatdeckare? Så till effekterna av mediepanik. Cohen (2002) nämner flera exempel i sin studie från 60-talets England om hur moralpaniken kom att påverka både rättsskipning och lagstiftning. Pollack (2001) sätter mediepanik i en närmast direkt relation till förändringar i lagstiftningen. Medierna kan påverka lagstiftningen genom att driva upp en mediepanik på två sätt det ena ett kortsiktigt och ganska direkt sätt, det andra ett mer långsiktigt och indirekt sätt. Det första och mer kortsiktiga sättet för medierna att använda sig av någon form av mediepanik för att påverka lagstiftning är genom regelrätta mediekampanjer (Pollack 2001:41). Man kan ta upp sensationella händelser som fokuseras, såsom skandalartade förhållanden, men man kan också med hjälp av olika intressegrupper bedriva systematiska mediekampanjer, som föranleder en kriminalpolitisk verksamhet. Och avsikten tycks vara just det sistnämnda, alltså en politisk påtryckning. Ett mer långsiktigt och indirekt sätt för medierna att påverka lagstiftningen är genom att med en mediepanik påverka den allmänna opinionen (Ibid., s.22). Med en fokusering på ett fenomen som utlöser en mediepanik ändras (märk likheten med kultivationsteorin, ovan) allmänhetens uppfattning om detta fenomen. Om medierna då lyckas utlösa tillräckligt starka känslor hos befolkningen kan detta i förlängningen alltså leda till en stark opinionsbildning som i sin tur leder till påtryckningar gentemot lagstiftarna. Därför är det i allra högsta grad både intressant och viktigt med en diskussion kring hur medier skildrar händelser i samband med grova brott. 3.1.3. Standardiserade framställningar I sammanhanget bör också Altheide & Snows begrepp medielogik uppmärksammas. I deras teori ses massmedier som en social maktfaktor i samhället och samtidigt en kommunikationsform med egen logik ett sätt att se och tolka sociala frågor (Altheide & Snow 1979:9). Kommunikationen sker via olika format. Enkelt uttryckt innebär det senare olika typer av TV-program, eller indelningen av olika typer av nyheter i tidningar (utrikes, nöje, eller varför inte brottsjournalistik). Med format avses alltså standardiserade former, eller genrer, till vilka innehållet i medierna därefter anpassas i rutinmässiga framställningar. Följden blir att man egentligen återger samma nyhet/er hela tiden, fast med viss variation i själva innehållet. Grunden till denna standardisering hittar författarna i en industrialiserad syn på medier som en produkt. I tidningsvärlden blev trenden tydlig första gången i och med att den populärjournalistik som vi normalt förknippar med ex. kvällstidningar växte 15 18

fram under senare hälften av 1800-talet (Ibid., s. 63-64). Den massmediala journalistiken har blivit målgruppsinriktad och här utgör ex. vålds- och brottsjournalistiken ett viktigt inslag i jakten på läsare, konstaterar Altheide & Snow. Journalister letar efter scoop, alltså någon form av bästsäljande historier. Det primära målet med den journalistiska verksamheten har blivit att få så många tittare, lyssnare eller läsare som möjligt. Här gäller en marknadslogik; det som attraherar publik attraherar också annonsörer (Ibid., s. 78, 84). Trenden innebär att innehåll och framställning går mot alltmer av underhållning och/eller extraordinära inslag. Mycket i massmediers innehåll hängs också upp kring personer; man försöker att personifiera både program och innehåll. Implicit i resonemanget ligger meningen att journalister skriver för att sälja lösnummer (dvs. en marknadslogik). Det är viktigt att inte underskatta allvaret i denna massmediala logik, enligt Altheide & Snow. Författarna talar om medielogik som en mediekultur, där andra samhällsinstitutioner (ex. politik, religion) står i relation till medier (Ibid., s. 15-17, 236). För publiken är det naturligt att se samhället genom mediernas ögon ex. synen på och tolkning av olika sociala frågor. Massmedier har därför en enorm potential i samhället att forma opinioner och påverka politik: [M]assmedia har kopplat grepp på journalistiken och fundamentalt förvandlat den till den tredje, eller kanske den andra, statsmakten snarare än pressens traditionella position som fjärde statsmakt (Ibid., s. 17, förf. övers.). Även i medielogiken uppmärksammas alltså journalistikens potential att påverka politiska processer. 3.2. Brottsoffrens betydelse för brottsjournalistiken När det gäller brottsoffren och deras plats i brottsjournalistiken är det en diskussion som till stora delar passar bäst in under rubriken etik. Ämnet brottsoffer kommer därför att behandlas även i nästa kapitel. Här berörs aspekter rörande brottsoffer som har mer att göra med nyhetsvärdering, alltså brottsoffrens betydelse för brottsrapporteringen. Först och främst kan man fråga sig varför det överhuvudtaget är viktigt att involvera brottsoffren eller deras anhöriga i brottsjournalistiken. Enligt Börjesson & Weibull (1999) pekar undersökningar på att folk i allmänhet faktiskt är skeptiska mot namnpubliceringar på brotts- och olycksoffer. Dessutom visar andra studier på att den viktigaste faktakällan för brottsjournalisten är polis och andra myndigheter (Ahlström 1997, Chermak 1995). Att brottsoffer ens kommit att ha betydelse för journalistiken kan man, lite hårdraget, skylla på den under 1800-talet verksamme Londonjournalisten John White. Han var nämligen den som gav upphov till human interest story, dvs. att anlägga en human touch till de journalistiska skildringarna (Leth 1994:19). White gjorde något mer än att skriva reportage, han skapade människoskildringar och samhällsskildringar av dåtidens London. Reportagen sattes alltså in i ett socialt sammanhang. Under 90-talet växer sålunda drabbad-journalistiken fram på allvar och blir till ett begrepp, menar Pollack (2001). Offrets perspektiv på brott blir alltmer framträdande i rapporteringen. I drabbad-journalistiken står offrets lidande i centrum och ofta handlar 16 19

det om kvinnor som utsatts för våldsbrott av en man, ex. kvinnofridskränkning. Mosander, som också slår fast att 90-talet blivit brottsoffrens decennium, menar att brottsoffer kommit att få en så central plats att det nästan blivit det viktigaste i brottsrapporteringen (Mosander 1994:34). Många gånger, menar han, glöms viktig information bort och istället uppstår någon form av lynchstämning runt förövaren/arna en stämning där teknisk bevisning trängs i bakgrunden till förmån för offrens tragedi. Från amerikansk TV hämtar Elwin (1994:254ff) exempel på kriminalshower, med ett tydligt brottsoffersfokus. Svensk motsvarighet är TV3:s Efterlyst. Den här typen av program har funnits i kanske ett femtontal år och upplägget är ganska enkelt: ta publikens hjälp att hitta och sätta dit gärningsmannen. Problemet med programmen är att man framställer det som en ren samhällsnytta bara att titta och att programmen i sig har betydelse för brottsbekämpningen. Dessutom uppstår någon form av häxjakt efter gärningsmän, med skildringar helt utifrån offrens perspektiv där hela sammanhanget kring själva brottet eller gärningsmannen kommer i skymundan. Gärningsmannen döms alltså på förhand. En förklaring till det ökade intresset för brottsoffrens perspektiv skulle alltså vara ett allt större samhälleligt intresse för offren. Enligt Brottsofferjourens egen hemsida väcktes ett intresse för brottsoffren som grupp redan under 70-talet på olika håll i Europa, eftersom man tyckte att offrens situation fått för lite uppmärksamhet (http://www.boj.se). Under 1980-talet startades den första svenska brottsofferjouren, på privat initiativ. Men det skulle dröja fram till 1994 innan en statlig brottsoffermyndighet inrättades (Ibid.). Sammanfattningsvis kan man dock säga att samhällets intresse för brottsoffrens situation ökat avsevärt, vilket borde vara en bidragande faktor till journalistikens ökade intresse för brottsoffer. Så vad har då brottsoffer och anhöriga för säljvärde för brottsjournalistiken? Chermak (1995:62) hävdar att ett offer som ger sin version av ett brott kan ge information som inte kan förmedlas via mer officiella källor. Ett offer ger en mänsklig aspekt till en berättelse. Ett offer kan berätta om hur det känns att bli utsatt för ett brott och alltså tillföra ett emotionellt element till nyhetsrapporteringen. Offret och offrets familj kan illustrera hur brott påverkar den som drabbas. Langer (1996) tar upp en annan intressant aspekt. Det är viktigt för massmedier att hitta s k goda offer, i brottsrapportering med offerperspektiv. Goda offer utgör vanliga människor, som i vardagliga allmänmänskliga situationer stöter på en oförutsedd händelse där de står hjälplösa inför situationen. Den vardagliga idyllen bryts alltså av en situation som offret inte kunde förutse eller värja sig för. Att offren utgörs av vanliga människor i vanliga livssituationer är viktigt för att publiken ska kunna identifiera sig med offret; det kunde ha varit jag, eller åtminstone det kunde ha varit någon jag känner. Liknande resonemang finns hos Cohen (2002:xxiv), som refererar till engelska undersökningar vilka visat att brottsoffer fått en alltmer framträdande roll i brottsrapporteringen de senaste decennierna. Tendensen är också att distinktionen mellan förövare och brottsoffer förstärks på så vis att brottsoffren gärna framställs som vanliga och försvarslösa människor, medan förövaren demoniseras. Cohen menar att 17 20

det uppstått någon form av offerkultur, exempelvis i tabloidprogram som Jerry Springer. Chermak (1995) visar med egna studieresultat att det finns olika variabler som avgör hur intressant offret är ur nyhetsvärderingssynpunkt. Naturligtvis är en viktig faktor brottets art, handlar det om ett allvarligt brott som röner stor uppmärksamhet är naturligtvis offret mer intressant än om det rör sig om ett mer vardagligt brott. Vidare är våldsbrott mot barn eller gamla människor intressanta ur offersynpunkt. Om offret däremot själv är en kriminell eller halvkriminell person är det inte lika intressant att följa upp offrets berättelse. Offrets demografiska egenskaper är alltså en viktig faktor att ta hänsyn till för journalisten. En annan viktig faktor i bedömningen av nyhetsvärde är vilka skador som offret har utsatts för (Chermak 1995:70). Fysiska skador är betydligt lättare att förstå och därmed rapportera om än psykiska skador. Därför är det också vanligast att offer för våldsbrott får en chans att återberätta sin historia för massmedier. Därför är också mord det brott där offret oftast presenteras, det är knappast någon som har några svårigheter att relatera till de fysiska skadorna i det fallet! Vid ett mord är dessutom en annan faktor viktig ur nyhetsvärderingssynpunkt: kände offret sin mördare? I så fall är historien och därmed offret lite extra intressant. Utifrån etnografiska studier berättar Chermak (Ibid., s.86-87) om hur krimreportrar arbetar med uppgifter om brottsoffer ur nyhetsvärderingssynpunkt. Framförallt tycks det vara så, menar Chermak, att många brottsrapporter bedöms i nyhetsvärderingen utifrån offrets demografiska egenskaper. Är det ett känt namn så är offret intressant. Offrets sociala position är en viktig egenskap. Den fysiska skadan och hur den uppkommit är också viktigt. Ju värre brottet var och ju värre skadan var desto intressantare historia. Och om offret har överlevt ett svårt överfall är det i allra högsta grad intressant att få en kommentar. Avslutningsvis kan sägas om brottsoffer att den viktigaste anledningen till att rapportera om brottsoffer eller anhöriga tycks vara den sociala funktionen. En familj som berättar om hur det kändes att förlora en nära anhörig tillför en stark human touch till brottsrapporteringen och därför är många reportrar, inte minst kvällstidningsreportrar beredda att gå långt för att få en kommentar vid exempelvis mordfall. Detta kommer att behandlas mer i nästa kapitel. 3.3. Tidigare fallstudier av liknande typ En studie som varit till stor nytta för det teoretiska förarbete och som legat till grund för stora delar av detta och närmast följande kapitel, är Chermaks (1995) kartläggande studie Victims in the news. Studien grundar sig på innehållsanalyser, etnografiska studier (observation) på nyhetsredaktioner både etermedia och tidningar, samt intervjuer med journalister och personer inom rättsväsendet. Chermak drar slutsatser om brottsoffrens funktion i nyhetsrapporteringen utifrån ett textperspektiv och produktionsperspektiv. 18 21

3.3.1. Textanalys av rapporteringen kring mordet Men det kan också vara rimligt att uppmärksamma en C-uppsats, författad vid Högskolan i Halmstad under våren 2003 av Annika Lundby. Lundby, som uppger sig själv vara journalist, har som syfte att utifrån de pressetiska reglerna analysera rapporteringen kring mordet på Marcus Norén. Hon koncentrerar sig på fyra tidningar; den rikstäckande morgontidningen Göteborgsposten (GP), lokaltidningen Hallandsposten (HP), samt kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet. Ett ytterligare syfte är att utreda likheter och skillnader i de fyra tidningarnas rapportering. Studien bygger, enligt Lundby på diskursanalys och semiotisk analys, och som utgångspunkt för analysarbetet används två konkretiserade frågeställningar, nämligen: 1.Hur framställs mördare och offer i de fyra tidningarna? 2.Hur använder sig de fyra tidningarna av semiotiska begrepp i sin bevakning? (Lundby 2003:34) Av analysen framgår senare att Lundby med semiotiska begrepp åsyftar användningen av retoriska figurer som metaforer och metonymier i tidningsartiklarna. Slutsatsen som Lundby kommer fram till är att det finns vissa skillnader mellan olika tidningars sätt att rapportera om mordet. Kvällspressen fokuserar betydligt mer på Marcus Norén som person, än vad lokaltidningen HP och den rikstäckande GP gör. Kvällspressens tidningar är också duktiga på att bedriva egna teoribildningar kring mordet. Expressen tar exempelvis upp Marcus intresse för rollspel som en möjlig faktor i händelsen. GP följer i viss mån med kvällspressen i det avseendet, i det att man refererar rollspelsteorin. HP däremot verkar, enligt Lundbys analys, ha hämtat det mesta av sin information kring mordet från polisen. Men utöver det har man också i lokaltidningen texter som handlar om familjens sorgearbete, där informationen förmedlats via prästen Peder Jarnvall. Vad det gäller förövarna fokuserar dock lokaltidningen, i likhet med kvällspressen, på personerna bakom dådet. Här är GP mer återhållsam. Lundby (Ibid.) kommer i sin slutsats fram till att samtliga fyra tidningar i studien håller sig inom ramarna för de pressetiska reglerna i sin rapportering kring mordet. Särskilt ges lokaltidningen HP ett gott betyg för sin rapportering om den mördade, där Lundby menar att tidningen hållit en låg profil. Den kritik som riktades mot Expressen i efterhand (ex. i TV-programmet Debatt 1 maj 2003 där man ställdes till svars både för publicering och arbetsmetoder) anser Lundby vara till viss del obefogad; hennes bedömning är att Aftonbladet däremot varit mer oetiska i sin rapportering än de andra tidningarna. Den slutsatsen blir intressant, då Expressen/GT/Kvällsposten i september 2003 (i uppstartningsskedet av den studie som denna rapport beskriver) klandrades av Pressens Opinionsnämnd (PON) för sin rapportering kring Marcus Noréns person (Dnr 35/2003). Lundbys bedömning av Expressens rapportering 19 22

stämmer alltså inte helt överens med PON:s bedömning (mer om klandringen nedan). Förklaringen till det kan dock ligga i att Lundby enbart tittat på artikeltexterna i sin analys och inte tagit hänsyn till bildmaterial och layout. Det var det senare som Expressen klandrades för. Den analys som Lundby gjort har emellertid varit en bra utgångspunkt för föreliggande studie, i så måtto att den givit ett underlag för hur rapporteringen kring mordet såg ut. Detta har varit till god hjälp under det inledande arbetet, i början av hösten 2003. Dessvärre stannar analysen i Lundbys arbete vid en deskriptiv nivå. Det har därför förefallit nödvändigt att göra en lite djupare analys inför intervjuerna i föreliggande studie. 3.3.2. Dödsskjutningarna i Falun Morgonen den 11 juni 1994 inträffade en dramatisk händelse i Falun, då en 24-årig fänrik, Mattias Flink, gick bärsärkargång med sitt tjänstevapen. Han dödade sju personer och skadade en (Ahlström 1997:10ff). Händelsen har flera likheter med styckmordet i Halmstad. Först och främst utspelade sig båda händelserna på relativt små orter, som normalt inte låter höra så mycket av sig. Det är inga kända storbrottslingar inblandade (bortsett från 28-åringens i Halmstadmordet tidigare förseelser), utan mestadels vanliga människor. Motivet är i båda händelserna okänt, det finns inget synligt samband mellan förövare och offer. Sist inträffar båda händelserna under perioder av nyhetstorka; dödsskjutningarna i Falun i början av sommaren och Halmstadmordet under nyårshelgen. Dessa fyra gemensamma nämnare skapar i båda fallen en massiv mediebevakning kring händelserna. Mediernas rapportering av denna händelse har belysts i ett arbete publicerat 1997, med Börje Ahlström som huvudförfattare. Rapporten utgör frukten av ett forskningsprojekt som initierats av Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF). I rapporten ingår, förutom Ahlströms eget arbete, material från tre C-uppsatser samtliga delaktiga forskningsprojektet kring mediebevakningen av händelsen. Uppläggningen på den studie som ligger till grund för ovannämnda rapport har likheter med föreliggande studie. Man har kombinerat intervjuer med tidningsreportrar med en innehållsanalys av tidningsartiklar. Representerade medier är i både intervjuer och innehållsanalys lokaltidningar, rikstäckande morgonpress och kvällspress (Ibid., s.7). Medieföretagen är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Dala-demokraten och Falukuriren. Det finns alltså även vissa likheter gällande designen på Ahlströms studie, jämfört med den studie som ligger till grund för föreliggande rapport. Därför kan det vara intressant att ägna viss uppmärksamhet åt de slutsatser som Ahlström presenterar, för att i ett senare skede diskutera kring om det även där går att hitta likheter. I en inledande sammanfattning presenterar Ahlström de viktigaste slutsatserna i stora drag. Det framgår då att kvällspressen formmässigt är betydligt djärvare än andra övrig press, med många och dramatiska bilder och en personinriktad vinkling. Informella källor används flitigt (Ibid.). Kvällspressens reportrar styrs hårt av sina 20 23