KAPTENEN SOM SLUTADE FLYGA

KAPTENEN SOM SLUTADE FLYGA 1

2

KAPTENEN SOM SLUTADE FLYGA... och tog kommandot över Önos. Dettmar Wollin, 1906-1972 Av Christian Wollin Copyright Christiian Wollin HB 3

4

Stiftelseurkund har i dag ingifvits till länsstyrelsen af önoteknikern Ragnar Wollin i Bjärnum samt handlandena P. Eklund, K.O. Karlsson och Sven Fegler jämte byggmästare C. Olsson, alla i Tollarp, för ett bolag, som afser att förädla bär- och fruktsaft till alkoholfria viner m.m.d. Bolaget skall hafva sin verksamhet i Tollarp. Aktiekapitalet skall utgöra lägst 50.000 och högst 150.000 kr. Kommer det nya bolaget väl i gång, skall naturligtvis bärafkastningen i våra trädgårdar stiga betydligt i värde. Så löd den oansenliga annons i Nyaste Kristianstadsbladet som den 16 april 1903 offentliggjorde födelsen av Bärvinfabriken i Tollarp. Ragnar Wollin, 25 år gammal vid tillfället, hade ett år tidigare återvänt till hemlandet efter studier i Frankfurt am Main där han lärt vintillverkning och avlagt examen som önolog (efter grekiskans oinos för vin). Om detta kan vi idag bara spekulera men kanske hade Ragnar Wollin fått idén till Önos redan som 15-åring, under åren som lantbrukselev, när han praktiserade vid gårdar på skånska slätten. Kanske var det också då han fick ögonen på Tollarp och den bördiga bygden i utkanten av Kristianstadslätten, intill Linderödsåsen som påminner om vinkullarna vid Rehn. En notis meddelade hursomhelst år 1903 att Herr R. Wollin besökt Tollarp och haft med sig bärvinsprover från Tyskland. Han räknade med, skrev man, att sådant vin kunde säljas för 60-70 öre litern, rentav ändå billigare när det gällde det utmärkta rödvin som kunde tillverkas av blåbär. Allra högsta kvalitet gav dock Ragnar Wollin (1878-1936), Önos skapare. vin av vita vinbär. För att garantera tillgången hade Wollin kontaktat traktens lantbrukare. Flera av dem visade genast intresse. Företagsamhet var hot news redan då så pressen höll ett öga på utvecklingen och publicerade i maj en artikel om vinodling. Den framhöll det stora odlarintresset inom främst Gärds och Albo härader. En odlare hade planterat 2.000 buskar, en annan 1.600. Utvecklingen ansågs vara en följd av det energiska lobbyarbete som länsträdgårdsmästare Ekenstam på Kivik och hushållningssällskapets stipendiat för vinberedning, herr Ragnar Wollin lagt ned på projektet. När grunden sålunda lagts med stor omsorg var det dags att bjuda in allmänheten till 5

Registreringsbeviset och akltiebrev nummer 2. teckning av aktier à 100 kr i det som ännu så länge kallades Bärvinsbolaget i Tollarp. Lägsta aktiekapitalet sattes till 50.000 kr. Man kallar till sammanträde på hotellet i Tollarp för att besluta om bolagets bildande. Aktiekapitalet kan tyckas futtigt men framräknat till år 2006 motsvarar det 2,5 miljoner och priset per aktie 5.000 kronor. Till den första styrelsen valdes landshövdingen greve Magnus Gabriel De la Gardie på Maltesholm, som dock undanbad sig ordförandeposten. Detta gick i stället till kapten Berg von Linde på Källunda med landstingsmannen Nils Jönsson, Everöds gård som vice. En månad senare avsade sig De la Gardie styrelseuppdraget som då i stället gick till greve G. Wachtmeister på Torups gård. I juli var det tecknade kapitalet uppe i 64.600 kr men när det blev dags för de intresserade att betala in aktiekapitalets första 40 procent hade hälften ångrat sig. Detta avskräckte alls inte grundarna så startskottet för vad som i mellantiden döpts till Önos, ett som det kan tyckas ganska självklart val för en önolog, flyttades fram till den 30 juli 1903. Styrelsen beslöt då att vinberedningen ofördröjligen skulle taga sin början. Eftersom bolaget saknade egna lokaler hyrde man en del av den präktiga källare, som finnes å hotellet i Tollarp. Redan en månad senare var det dags för en extra bolagsstämma för att besluta om Önos första fabriksbyggnad. Tomten hade man redan option på. Man beslöt om en tegelbyggnad med två våningar över och två under jord. Den skulle stå klar i april året därpå. Man kan ana Ragnar Wollins energiska lobbyarbete bakom en notis den 11 september 1903. Nu sedan bärvinsfabriken i Tollarp tillkommit är det synnerligen lönande att plocka björnbär som kan ge barnen upp till 1:75 i inkomst per dag, vilket i ganska avsevärd mån bidraga till att öka en fattig familjefaders veckoinkomst! Den nyblivne aktieägaren Hushållningssällskapet var inte sena att haka på. Tack vare Önos bildande kan man nu tjäna hela 25 öre kilot för vita vinbär. Det kan komma att röra sig om stora inkomster för odlarna, för i Tyskland, där man länge använt dessa bär som vinråvara, har man en 6

nettoavkastning på över 1.000 kr per hektar.. Bärskörden 1904 såg ut att bli god. Fabriksbyggnaden var under uppförande och skulle vara redo att ta emot skörden. I slutet av juli stod allt på plats. Skörden blev inte bara god, den blev enorm. Bär strömmade in från snart sagt hela Sydsverige och på Önos tvangs man köra treskift för att hinna pressa allt. De tre första veckorna processades 28 ton bär och slutsumman för året blev enorma 180 ton. Därmed bands 33.000 kr i råvaror, vilket skulle visa sig mindre välbetänkt. Likviditeten pressades och ännu fanns ingenting att sälja. När hela aktiekapitalet var förbrukat lyckades styrelsen snabbt emittera ytterligare aktier för att få in friska pengar i kassan. Året därpå pressade Önos bara 28.000 liter. De dignande källarlagren innehöll nu 131.400 liter vin i vardande och saft. Det första Önosvinet kom ut på marknaden 1906. Ett tiotal typer tillverkades, flera av dem bedömda som förstklassiga av Kristianstadsbladets reporter som efter provsmakning intygade att de äro värda att dricka. Mest tilltalades han av det vita körsbärsvinet som i allt påminde om god madeira. Särdeles goda var också Önos björnbärsvin, krusbärsvin och cassis som utan vidare kan jämföras med konkurrenter på Två våningar under fabriksbyggen rymmer den imponerande vinkällaren marknaden som kostar 2 à 3 kronor buteljen mot Önos 70 öre till 1:25 per butelj. Vinerna är tillverkade genom jäsning och helt utan kemiska tillsatser. En sommardag 1973 intervjuade jag min farmors systrar Ruth och Ebba och fick då veta att Ragnar den första tiden själv levererade beställda drycker till lanthandlare och regementen. Tre dussin flaskor saft och vin ansåg Ragnar vara ett acceptabelt dagsresultat, vid för små volymer blev han på mycket dåligt humör. Ragnar Wollin var en kolerisk person. Hans hustru Olga hade stor respekt för hans humörsvängningar och svägerskor avslöjade nu att Olga brukade glänta på gardinen och iaktta hans sätt att gå hem från fabriken för att vara förberedd. I yrkeslivet var Ragnar Wollin sträng och fordrande men han mjäkade verkligen inte med sig själv heller. Min mor brukade tvätta hans hår med Persil, det kraftigaste rengöringsmedel som fanns på den tiden, näst efter kaustiksoda 7

Och jag har hört historierna om hans porslinsöga, som ersatte det som han sköt sönder med en champagnekork under utbildningen i Tyskland. Favorittricket var när han tog ut ögat och sorgmodigt betraktade det när han ville bli av med snacksaliga försäljare. Det funkade varje gång. Inför Industriutställningen i Lund sommaren 1907 lät Önos uppföra en elegant villa. Den gör, med sina hvita väggar och sitt röda tak, ett elegant och behagligt intryck. Inredningen blir i gammaldags, hemtreflig stil och torde villan för utställningsbesökarna bli en omtyckt hvilopunkt. Villan skulle användas som utskänkningslokal för Önos produkter, en bodega. Så närmar sig premiärdagen för utställningen. Stolt visar Lund upp den fantasistad som växt upp på ömse sidor om Högevall. Där finns en mäktig skulpturhall och en väldig industrihall. Ute på fältet drar Pellerins jättetomte med sin väldiga margarintunna åt sig blickarna, liksom Malmö Kaffekompanis javautställning, bestående av en palmträdgård med tre bambuhyddor, den ena invändigt hysande ett javanesiskt landskap med kaffeplantage. Och så, ute på fältet i Solidarhemmets omedelbara grannskap, Önos. Det initiativrika bolaget i Tollarp har här uppfört en med vinrankor, röda rosor och djupsinniga sentenser utsmyckad rymlig paviljong, där de besökande undfägnas av bolagets tillverkning. I bodegan fanns en söt servitris, Ragnar Wollins 19-åriga svägerska Ebba, iklädd nationaldräkt. Föreståndarinna fanns också men hon misskötte sig och snart fick Ebba ta hela ansvaret för verksamheten. Önos bodega på Lundautställningen. Ragnar Wollin till vänster, Olga Wollin till höger. En av sentenserna, vars djupsinne den ärade läsaren själv får bedöma, var denna: Önos saft och Lunda vatten, smaka gott och läska tratten! Alla reste till Lund, till och med de fattiga barnen från Träne som erhöll reshjälp av greve Hamilton på Ovesholm och kyrkoherde Östergren. För Ragnar Wollin slutade Lundautställningen dessvärre i moll för hans koleriska sinnelag tålde 8

inte att Önos tilldelades en bronsmedalj för sin tillverkning av saft och vin. Företagets grundare ansåg att Önos gjort sig förtjänt av en finare valör och ratade utmärkelsen. I vredesmod sände han prov på produktionen till en vinmässa i Paris där Önos mycket riktigt erövrade guldmedalj, något som ansågs speciellt anmärkningsvärt i vinets hemland. Ragnar Wollin sammanfattade stolt verksamheten i juni 1907: Efter en 4-årig verksamhet har den för bär- och fruktodlingen i orten nyttiga fabriken, den enda i sitt slag i södra Sverige, med hvarje år arbetat sig upp till förtroende och ökad produktion. Särskildt under innevarande år då fabriken på ett effektivt sätt deltager i Lundautställningen med sina produktioner ökas dess omsättning i afsevärd grad. Att döma af de många rekvisitioner å dess alster, som snart sagdt dagligen ingå, har fabriken vunnit en god renommé. Under åren 1903-1906 hade från fabriken sålts för 20.300 kr. För att få ut bästa möjliga pris hade Ragnar Wollin enligt egen uppgift låtit en större del af tillverkningen ligga kvar i lagerkällarna som vid årsskiftet 1906-07 innehöll 223.409 liter. Chefen kungjorde nu: Till instundande fruktsäsong kommer fabriken att än ytterligare öka tillverkningen, hvilken hittills på grund af de stora kvantiteter saft och vin man haft inneliggande, ej kunnat bedrifvas i önskad utsträckning. Oaktadt man har tvänne ofantligt stora lagerkällare i våningar öfver hvarandra äro dessa dock otillräckliga för ett så stort lager, hvarför man inom bolaget umgås med tanken på att å någon lämplig plats inom fabriksområdet anlägga ännu en dylik. Trots de låga priserna var försäljningen inte imponerande. Under det femte verksamhetsåret inskränkte sig intäkterna från saft- och vinförsäljningen till 31.370 kr. Lundautställningen hade gett 8.208 kr. Så lagret var fortfarande för stort, möjligheten att ta ut de önskade högre priserna tycktes inte särskilt goda, och det behövdes åter friskt kapital. Vid en extra bolagsstämma i september 1908 med anledning av en nyligen företagen inventering av bolagets tillhörigheter beslöt man att ytterligare låta inteckna bolagets varulager för 10.000 kr. Vid sekelskiftet 1900 när Ragnar Wollin utbildade sig i Tyskland, rasade debatten om folknykterheten i Sverige och när han startade Önos skramlade nykterhetsrörelserna med vapnen inför sin storoffensiv. Ledare för kämparna var lungläkaren och politikern Ivan Bratt (1878-1956). Bratt ingick i den så kallade Nykterhetskommittén vars arbete inleddes 1911 och vars betänkande lades fram 1914. Riksdagen tog 1917 förslaget till vad som kallades Bratt- eller motbokssystemet. Det avskaffades först 1955. Önos hade följt trenden på sitt sätt och redan 1905 introducerat Önos Alkoholfria Cider. Kristianstadsbladet välkomnade nyheten som trots detta inte blev någon försäljningssuccé: Vi hälsa denna nya artikel välkommen i marknaden, så mycket mer som vi varit i tillfälle att jämföra detta svenska vin med importeradt dylikt och därvid funnit det i intet annat hänseende stående under det utländska än i fråga om priset. Det utländska kostar kr 2:50 per helflaska medan Önos alkoholfria Cider säljes i minut för 70 öre Ragnar Wollin och hans kurskamrater i Heidelberg 9

med rabatt för återförsäljare. Men i spåren på Brattsystemet blev det snart omöjligt för Önos att fortsätta producera vin. Det var ett tungt men inte alltför dyrbart beslut för Ragnar Wollin att helt avveckla vintillverkningen. Önos fick nämligen 136.000 kr i skadestånd av staten. Det stora bekymret var att bli av med lagret. Med Hjalmar Svensson, ägare till Frimurarhotellet i Kristianstad och gift med Olga Wollins yngre syster Ruth, ingick Ragnar Wollin ett avtal om provisionsbaserad försäljning. Svågern lyckades sälja vin i fat om 60 liter till bland andra Operakällaren i Stockholm, till Grand Hotel, Savoy och Kramer i Malmö och Mollberg i Helsingborg. Med pengar från skadeståndet skaffade han tre stora leglar i trä för lagring av äppelmos, inköpta från nedlagda brännerier. Äppelmos och lingonsylt blev därefter huvudprodukterna. De två ingredienserna blandades och såldes med stor framgång till kringliggande regementen som tog i stort sett hela produktionen. På Önos arbetade en ung begåvad flicka som saknade medel till vidare studier. Ragnar Wollin bekostade en kurs på Berns Handelsinstitut i Kristianstad och fick därmed en duktig och energisk ekonomiansvarig. Efter chefens död utnämndes hon av Olga Wollin till verkställande direktör och var den som i praktiken drev verksamheten medan sonen gjorde krigstjänst som kapten i flygvapnet. Men allt gick inte riktigt rätt till, förskingring uppdagades men ingen polisanmälan gjordes och nu är brottet sedan länge preskriberat. Sonen Dettmar kom hem och tog över 1945. Han fick ett utarmat företag att räta upp ur störtdykning. Trots företagets avsevärda skuldbörda lyckades Dettmar Wollin få Önos på fötter och kunde driva verksamheten med växlande framgång fram till sin död 1972. + Önos exteriör år 1944 10

11

Benet, det förbannade benet, plågade Dettmar Wollin hela livet. Han bröt det första gången i barndomen. Så snart det hade läkt provade han styrkan genom att hoppa från ett fönster på andra våningen. Det bröts på nytt. På så sätt uppdagades hans dåliga läkeben, det som så att säga blev hans akilleshäl. Det var det dåliga läkebenet som gjorde att hans mc-olycka 1932 fick så fatala konsekvenser och att bilkraschen en natt i mörkaste Småland många år senare slutade som den gjorde. Benet massakrerades illa vid mc-olyckan och ville inte läka. Han låg först i Lund, sedan i Kristianstad där man ville amputera benet, och slutligen i Piteå hos gamla vännen, överläkaren och mc-entusiasten Robert Bobban Ivarsson som lyckades få benet att läka men till priset av oerhörd smärta och en stel knäled. När benet långt senare knäcktes i en ny trafikolycka gick det inte att rädda. Vanföreanstalten i Hälsingborg amputerade. När såren läkts tillverkade bandagemästaren en protes, ett reservben av läder och stål, aluminium och plast. Under amputationen måste kirurgen ha missat en bakterierik jordklump. I många år plågades han därför av en pågående infektion i benstumpen. De perioder då benet var alltför svullet och ömt för protesen tog han sig fram på vänsterbenet med hjälp av två vanliga spatserkäppar. I arm- och viljestyrka hade han få övermän. Svullnaden drog sig tillbaka för några veckor när han själv punkterade benstumpen med en glödgad strumpsticka och tryckte ut varet. Smärtan måste ha varit outsäglig. Han stod ut med den för att undvika ännu en amputation. Fruktan att benstumpen då skulle bli för kort som fäste för en protes rättfärdigade mycket. Efter benförlusten inrättade han sig för ett liv som handikappad utan att klaga. Med burdus galghumor kunde han under finare middagar köra gaffeln genom byxbenet, in i Landstingets konstgjorda lår, vilket sällan uppskattades av bordsdamerna men onekligen var ett effektivt sätt att få deras odelade uppmärksamhet och aldrig bli bortglömd. - På en fest för många år sen träffade jag en galen flygöverste som körde gaffeln i låret, berättade min tandläkare sommaren 2002. Endast Dettmar Wollin kunde avses så jag slet salivsugen ur munnen och rättade: - Kapten, inte överste. Historier av det slaget självdör ogärna. Samma utslag av galghumor låg bakom att han hakade upp högerstrumpan på en islagen nubb. - Den sitter bättre så än med strumpeband, sa han. För utvalda demonstrerade han gärna sin finurliga lösning. Jag som då och då såg fars högerben utan far, vande mig aldrig vid spiken. En blånubb inslagen i ett skenben gav surrealistiska associationer till Frankensteins monster och Gunnebo Spikfabrik. Den 6 december 1956 fyllde far 50 år. Bland de många hyllningstalen minns hans närmaste man Carl-Axel Westerdahl särskilt ett. Carl Andersson var Önos omistliga maskinmästare. Han trollade liv i de mest uttjänta gamla maskiner och byggde vid behov nya. Han sa: - Dettmar, dej lärde jag känna redan i brottarklubben. Vi slogs nog mer än vi brottades men roligt hade vi. Efteråt brukade du erbjuda dej att köra mej hem. När vi satte oss i bilen sa du: Vi får nog lugna nerverna lite och så körde du uppför Linnekullabackarna så det sprutade om hjulen. - Så här efteråt måste jag erkänna, Dettmar, att lugnade du dina nerver på det sättet så förstörde du tamejfan mina! Andra skäl än att bilkörning lugnade nerverna vägde nog tyngre. Parallellen med stridsflygplan var ingen tillfällighet. Han fortsatte förstås att köra bil även efter benförlusten. I väntan på första protesen ordnade 12

Carl Andersson en handgas. Den ersattes sedermera med en metallskena med ett anhåll längst fram, fastskruvad vid durken just bakom gaspedalen. I den kunde han lägga högerskons häl. När han förde fram höften böjdes fotleden och fotbladet trycktes framåt mot gaspedalen. Själv menade han att detta egentligen var bättre än att gasa vanligt. Lagt gaspådrag låg med denna historiens första protes-styrda farthållare. Konstruktionens enda svaghet var att han ofrivilligt gav full gas när han vred överkroppen åt vänster för att backa och fick tomgång och motorstopp om han vred sig åt höger. Körstilen blev lite säregen för han bromsade hellre med motorn genom att växla ner och behålla gaspådraget höfter fast. Tekniken fungerade utmärkt i motormonstret Jaguar E-Type, ett handikappfordon i hans smak. Han berättade gärna hur han lurat en förföljande polisbil att köra in i Jaggan som på detta sätt tvärbromsade utan att visa bromsljus. Den tredje E-Jaggan i rak följd blev hans sista bil, föregången av Austin Healy 3000, MG B men också flera trimmade Volvo PV 544, sannolikt de första firmabilar som också kördes i rallyspåret. Bilar var hans passion men kärleken var inte alltid besvarad. Bland hans mera minnesvärda krascher förutom den där han förlorade sitt högerben var när han en varm sommarkväll med sin nedcabbade MG i trakten av Degeberga massakrerade två förrymda kor. Den ena fick strålkastarglaset i kroppspulsådern, den andra kastades upp i luften. Korna blödde respektive sket ner bilen och dess förare. Dettmar Wollin kunde efter rengöring konstatera att han klarat sig oskadd, vilket var mer än man kunde säga om MG:n och korna. Efter MG:n satsade han på en Austin Healy 3000. Med den rammade han några år senare en trädgård utanför Vää. Bilen Tjänstebilen på väg ut i rallyspåret. hamnade såväl på bild i Kristianstadsbladet som på bilskroten. Även denna gång klarade sig föraren oskadd om man bortser från några obetydliga köttsår. Som offer för en etablerad familjetradition kraschade jag med en Willys Jeep i Brösarps backar 1951. Gipsinpackad på sjukhuset i Kristianstad kunde jag några veckor efter olyckan läsa det andra brev far någonsin skrev till mig. Det löd: Framåt i natten och håll rumpan styv!. Bara det. Hans första brev till mig hade inte varit mindre originellt. Första året på internatskolan i Sigtuna var 1943. Den 24 september fyllde jag 11 år. Far låg inkallad vid F1 i Västerås. I Lifbombaren, förbandets skämtsamma personaltidning, kunde man i julnumret det året läsa: Förband ur F1 startade i somras en flygpostlinje Västerås-Sigtuna med kapten W. som postmästare och fänrik E. som postpilot. Vid jungfruturen utprovades det epokgörande systemet att fälla brev under dykning. Det lyckades, men i entusiasmen voro de djärva flygarna nära att falla på sin post. 13

Flygtur på Gröna Lund med far sedan han sluppit ut ur buren Driften lades ner, varefter postmästare W. och pilot E. stoppades - in! Det öppna, tvåsitsiga biplanet hade lågsniffat över Aluddens skolhem vid Mälarens strand väster om Sigtuna. Efter en brant rekognoserings-sväng återvände det och dök mot gården. Man kunde tydligt se hur en av besättningsmännen slängde ut ett föremål som singlade ner mot marken där elever och husföreståndare samlats och förstummade bevittnade den våghalsiga flyguppvisningen. Brevet var ombundet med en lång vit trasa och adresserat till mig. Inuti låg fars IDbricka som tyngd och ett gratulationsbrev på födelsedagen. Planet hade lånats utan tillstånd. När det återvänt till Västerås efter att till avsked ha klippt toppen på ett av träden vid Aluddens skolhem med hjulaxeln, ställdes piloten och kapten Wollin till svars för tilltaget. - Vilket straff skulle kaptenen utdöma för en som gjort något sådant, frågade flottiljchefen. - Två veckor i buren, överste, svarade far. Så blev det. Mina återstående födelsedagar förflöt mindre dramatiskt. Han glömde helt enkelt bort dem. Dettmar Wollin är 24 år gammal, nyss gift med Sonja. På fotografiet ser jag dem stå på rådhustrappan i Malmö, hon med en jättebukett i famnnen, han i sin formgjutna fänriksuniform med guldglänsande knappar och rakbladsvassa pressveck på byxorna. Han tittar in i kameran, spotskt med rak nacke och utspända näsvingar i det väderbitna ansiktet. Han ser lycklig och stolt ut. Tiden är sommaren 1931. De lyckliga tu på Rådhustrappan i Malmö. Nu är det den 24 april 1932, en kall och fuktig senvinterdag, exakt fem månader innan jag skall födas. Dagen därpå rapporterar Lunds Dagblad om en svår 14

kollisionsolycka vid Kritiska Hörnet. Vid tillfället kom fänriken i flygvapnets reserv Dettmar Wollin, son till disponent R. Wollin i Tollarp, och nu bosatt i Malmö, körande med motorcykel från Malmö på väg till Tollarp. Då Wollin härvid skulle passera korsningen av Kyrkogatan och Klostergatan, råkade han törna ihop med en från sistnämnda gata kommande lastbil, hemmahörande i Lund. Enligt vad ögonvittnen uppgiva, hade motorcyklisten färdats med stor hastighet, medan lastbilen framfördes med sakta fart. Vid den våldsamma kollisionen slungades Wollin i gatan och bröt högra lårbenet. Samtidigt fattade motorcykeln eld, varför såväl brandkåren som ambulansen tillkallades. Wollin, vilken hela tiden var vid full sans, fördes omedelbart till lasarettet, varifrån på förfrågan meddelas, att någon fara för livet icke föreligger. Motorcykeln, en alldeles ny Husqvarnamaskin blev givetvis åtskilligt ramponerad, sålunda blev bl. a. styrstången tillbucklad, varjämte kablar och andra antändbara delar brunno upp. Det skulle ta flera ofattbart plågsamma år innan han kunde skrivas ut från sjukhuset. Från ortopedavdelningen i Piteå skrev han till Sonja: Döden föresvävar mig ibland, som en lättnad men ibland är dock banden som fästa mig vid livet så oändligt starka och kära att det vore orimligt att tänka på att slita dem. Tanken på framtiden, såsom en ljus och härlig tid är det enda som kan få mig att fortsätta med dessa plågor natt och dag. Han hade först vårdats i Lund därefter i Kristianstad där man utan patientens medgivande planerade att amputera benet ovanför knät. I hemlighet planlade han sin flykt. En kväll smugglades far ut från sjukhuset. I hyrd ambulans kördes mor och han till järnvägsstationen där en sjuktransportvagn väntade. Efter två dygns resa anlände paret till lasarettet i Piteå där hans gamle mc-kompis Bobban Ivarsson tjänstgjorde som överläkare och specialist på ortopedi. Efter ett och ett halvt år i Piteå skrevs far ut i augusti 1935, läkt men med stelt högerben. Kurerad var han men från och med nu skulle hans liv ledsagas av ständiga smärtor. Han sitter hålögd, smärttyngd och sjukhusblek med högerbenet utsträckt på ett fotografi från hemmet i Tollarp. Bredvid honom står käppen, det livslånga beviset på hans vanförhet. Drömmen om att flyga lämnade han kvar på väggen i en Sagomålningar från sjukhustiden i Piteå. sjukhuskorridor i Piteå där Bobban låtit honom måla sitt lidandes historia. Galghumoristiskt skildrade han kraschen och den långa sjukdomstiden. Sista bilden visar ett flygplan som svingar sig upp mot himlen till texten Framtidsperspektiv. 15

Den framtiden fick han inte uppleva. I stället blev han kapten på Önos. På lasarettets barnavdelning målade han sagomotiv i tacksamhet över att ha fått behålla benet. Kanske hade han sin nyfödde son i tankarna. Kort tid efter återkomsten till Tollarp målade han samma motiv på en loggiavägg i hemmets trädgård, intill den sandlåda där jag brukade leka. Fars moster Ruth hade köpt en sportstuga i Arkelstorp. I ett ryggåsrum på andra våningen dekorerade han väggarna med allmogescener. Verket och artisten presenterades i Kristianstads Läns Tidning den 15 december 1934. Far var flyglöjtnanten som genom en olycka tvingats till stillhet i sitt hem i Tollarp och härunder har odlat sin gamla hobby med penna och pensel. Artikeln berättade att far också åtog sig att texta adresser, fina som gammalt munkpränt, gjorde reklam- och stafflimålningar. En ny metod att dekorera lampkupor av glas hade han experimenterat fram. Vanliga vita kupor för stålampor och amplar förvandlas under hans skickliga händer till utsökta ting. Hans produktion har vunnit sådant beaktande att han för närvarande levererar lampkupor till Nordiska Kompaniet i Stockholm. Vad som inte nämndes var Dettmar Wollins omfattande verksamhet som korrespondent för Skånska Dagbladet (under eget namn), Kristianstads Läns Tidning (signaturen Vidi ) och Mellersta Skåne (som Nils Holgersson ). Kreativiteten och konstnärligheten levde vidare också under smärtans tid. Jag är född den 24 september 1932 och träffade inte min far förrän jag var nästan tre år gammal. Han talade inte om sjukdomsåren och troligen hade målningarna fallit ur minnet om det inte varit för att Bobban Ivarssons barn Jan och Karin flyttade till Simrishamn, min hemstad. Med dem återföddes historier om våra fäder. Jag hade nog trott att fars målningar var borta, för de hade hängt i en avdelning som rivits, det hade jag hört, men nu försäkrade barnen Ivarsson att de som målats på duk hade tagits tillvara. Sjuttioett år tog mitt beslut att leta upp dem. Faktiskt på dagen 74 år efter hans mc-krasch den 24 april klöv min bil morgondimman mellan Simrishamn och Skurup där mitt plan redan stod parkerat vid sin landgång som en bland många diande griskultingar. Några timmar senare landade vi på Kallax, Luleås flygplats, där vinterns isar ännu buffade mot sommarens badvikar och snön låg i dikena som pedagogiska exempel på hur mycket skit biltrafiken släpper ut. Av en tillfällighet, varav livet tycks innehålla fler ju äldre man blir, tjänstgjorde far just i Kallax krigsvintern 1944 då hans flygflottilj F1 i Västerås av taktiska skäl flyttades norrut, bland annat för att bistå en amerikansk grupp under ledning av legenden Berndt Balchen, den norskättade flygaren och polarforskaren som här ägnade sig åt att i hemlighet flyga motståndsmän in i det ockuperade Norge. Snart stod jag i en korridor på den nybyggda ortopedavdelningen vid Piteå lasarett. På en korridorvägg hängde de stora målningarna, oväntat välbevarade med friska, klara färger, större än jag trott, bättre än jag trott. Två gånger fyra meter mycket dekorativ konst. Plötsligt insåg jag att han måste ha målat tavlorna åt mig, barnet han ännu inte kände, att jag funnits i hans tankar. Ortopedavdelningen uppvaktades efter mitt besök av lokalpressen vars artikel om saken fick till resultat att en pensionerad läkarsekreterare erinrade sig ett par målningar hon tagit tillvara på sin arbetsplats i en annan del av sjukhuset. 16

Målningarna var signerade D Wollin. Numera hänger även de på ortopedavdelningen. Under sin konvalescens drömde far om ett annat, bättre liv. För Kristianstads Läns Tidning skrev han det här kåseriet där hans alter ego var frisk, spänstig och lycklig. Handlingen utspelade sig på Linnekulla, den plats han hela livet älskade mest: Det finns inte en varelse på Guds gröna jord, inte i hagarna, inte i luften och inte i vattnet, som är så outsägligt lycklig som jag! Herregud, det är ju vår och frigjorda flöden, solen skiner och alla läckra och färgrika insekter svärma i tusenden i den ljumma vårluften... för att nu inte tala om daggmaskarna, som uppträda röda och livliga som aldrig förr. Vad kan man sedan mera begära?! Men det är kanske bäst att presentera sig. Annars vore fara värt, att någon kunde tro att jag är något helt vanligt djur, eller kanske t.o.m. en människa. Förfärliga tanke! Nej, gott folk, jag är en regnbågsforell och är fyra år gammal. Just den allra bästa åldern för vårt släkte. Man är ung och glad då, och tycker att livet är en lek från soluppgång till aftonstund. Ja, jag är ung och levnadslusten spritter i kroppen på mig. Jag känner mig precis som en stålfjäder, full av dolda krafter, som komma till uttryck i de mest djärva språng och krumbukter - egentligen utan någon direkt mening - mest är det väl därför att jag är så glad för vårens skull. Jag bor bakom en stor sten just där bäcken är som vildast, och där har jag det härligaste bakvatten man kan tänka sig. Botten under mig är röd av sand och ovan mig på vattenytan simma frasande, vita skumberg, som åka karusell runt och runt i ett, utan att kunna komma sig för med att begiva sig vidare ner för strömmen... Det är visst likadant med vissa människor - de mala runt och runt i de gamla nötta spåren och när tillfälle bjuds dem att verkligen frigöra sig från sina vanor och komma ifrån sig själva ett litet slag, ja då vika de undan... och så är det tillfället försuttet. Till sist dö de bort, precis som med skumbergen ovan mitt huvud. En ung man med den friske, sportige ynglingens lediga men raka hållning och en spänstig sviktande gång, som förrådde att han var van vid vandringar i skog och mark, kom uppför åsen. Han hade en gryningssol i ryggen, som likt en blodapelsin i en spann rödfärg just rullat över horisonten i öster och Forellfiskaren på Linderödsåsen i fars tolkning som nu gjorde träd och backar till något som 17

mest liknade ett av våra fäders Odentempel under blotningstider. Den rosafärgade mattan av kvarliggande boklöv fjädrade mjukt under hans långa, mjuka steg mot det mål han hade i sikte... Ryggsäcken på hans skuldror såg ut att vara lätt som en fjäder, trots att den var ganska stinn, och spinnspöt i hans hand var en rytmiskt gungande tingest i takt med gången... Han hade blott en enda stor längtan: att få se forsarna och få höra bruset på nära håll, få höra den tjusande melodin från vattenkaskader i yster lek, och sist men icke minst få känna rycket av en forell på kroken - jaktens tjusning.... O, Linnekullabäck, din skönhet är stor; stor som endast du kan vara om våren; stor, därför att du är ett av Guds allra finaste verk. Den unge mannen älskar dig, så hett som en ung man kan älska och hans hjärta blir ömt, då han tänker på dig, där han nu lever långt ifrån ditt dövande, nästan narkotiska brus, långt fjärran från Linnekullabäcken. Men han tänker på dig med varma tankar nu om våren och han längtar till dig. Ty du har givit så mycket av din skönhet och prakt, din omgivnings fägring och ditt fiskes tjusning, att han aldrig, aldrig i livet kan glömma dig. Nu sitter han med benen dragna upp till hakan och där låsta av tvenne seniga armar. Pipan puttrar i mungipan och fåglarna och bäcken sköta om musiken. Hans blick ser ingenstans och ingenting... Du natur, du bäck och dina stränders fägring, du kan ge ro och höjning! Livet är ändå bra skönt att leva! Karlakarlen hade förstås börjat sitt liv som buspojke, annat hade varit ett stilbrott. I släkten talade man om när han målade sig själv utanpå den vita sjömanskostymen men allra mest sin mosters bästa möblemang i mycket avvikande färg - efteråt sa han triumferande jag har målat honsas kammod!. Han satte eld på saker, hoppade från höga höjder och gjorde andra hyss som passar för en Tollarps Anderssonskans Kalle. Så provar barnet kroppens gränser och föräldrarnas tålamod. Energin och företagsamheten kunde också, undantagsvis, vara till nytta. Ur Kristianstadsbladet sommaren 1916: Nära att drunkna var i fredags eftermiddag en liten 7-årig pojke som jämte ett par jämnåriga höll på att bada i Vramsån, då han råkade komma ut på djupt vatten med påföljd att han gick till botten. En 9-årig gosse, Dettmar, son till disponent R. Wollin, vilken var i närheten, kastade sig genast i vattnet, och lyckades med fara för sitt liv föra pojken i land. Hans busstreck låg långt över toleranstaket för elever vid Kristianstads Gossläroverk så lille Dettmar omplacerades till Hörby Realskola där hans mest ryktbara illdåd blev att med hjälp av en hästsko kortsluta den kommunala elcentralen och mörklägga samhället. Hans ointresse för boklig bildning slog ut i full blom på Spyken i Lund. Läroböckerna sålde han och skrivningarna klarade han genom att betala den begåvade men fattige Hans Ostelius för att göra dem i hans ställe. Ostelius var så skicklig att man kunde beställa vilket betyg man ville ha. Ju bättre betyg desto högre pris. Återstoden av pengarna gick till färg och pannåer. Hans hjärta brann för konsten och han demonstrerade gärna detta med bredbrättad hatt och ankellång halsduk vars make Tollarps invånare aldrig skådat. Med frustande energi dekorerade han storstugan och en lång korridor i föräldrahemmet i Tollarp. De färgglada kurbitsmålerierna var inspirerade av väggmålningar på Kulturen i Lund. Hans stränge far bidrog med en liten udda och illa målad banan på undanskymd plats. Honoraret var bestämt innan han påbörjade arbetet, en motorcykel, en hett efterlängtad motorcykel, en frihetens och äventyrets Husqvarna. Som vi redan vet också en benkrossande ödesmaskin. 18

1910 hade Flygbaronen Carl Cederström i den franske flygpionjären Louis Bleriots anda startat sin flygskola på Malmslätt. Genom uppvisningar spred han propaganda för flyget. Aviatörerna kom att personifiera äventyret och utmaningen på samma sätt som astronauterna idag. Att far sökte sig till Flygvapnet tedde sig helt logiskt. I Mellersta Skåne berättade han om sin första flygkrasch. Under rubriken Hörby-undret! Sjöbokraschen! beskrev han en övningsflygning som slutade riktigt illa. Han hade förlorat orienteringen i dimman och tvingats nödlanda på en åker med misständande motor. Medföljande flygmekaniker Ås reparerade motorn, far lyckades få upp planet i luften, hittade till sist landningsfältet men svängde in för brant. Planet, en Albatross, damp i backen som en sten. Far klämdes fast i sittbrunnen men kunde bändas loss utan större skador. Han skrev: Bland spillrorna stod korpral Ås rakt upp och ned och stirrade alldeles frånvarande ut i ett fjärran intet. I den högra näven höll han krampaktigt en smörgås och som pålägg stod diverse smånubb och fanérbitar rätt upp och ner i smöret. I övrigt fattades korpralen ingenting. Markägaren, Patron Wictor på Bruksgården, tog hand om flygarna och fick som tack överta den del av flygplanskroppen som var något så när hel. Han berättade att han tänkte göra om den till duvslag. Huruvida det var Patron Wictors höna som några år senare fick sitt livs flygtur är sannolikt men ännu obevisat. På mässen hade man slagit vad om ifall en vanlig höna skulle överleva ett fall från femhundra meters höjd. En höna smugglades för ändamålet ombord. På rätt höjd hivades hon över bord. Sedan den första förvirringen lagt sig tog hönans instinkter kommandot och hon landade vilt flaxande men oskadd. Hönan återbördades. Hon lade aldrig mer några ägg. Det fanns gott om krascher i Dettmar Wollins liv. Att aviatörerna ramlade ner och slog ihjäl sig fick man ta med i beräkningen, tyckte de överlevande. Vi flygare taga supar med vana och kläm Vi slå dem i våra strupar en tre, fyra, fem En sann bild från aviatörens vardag Håhå, jaja, ja djäklar i de 19

Nu går den till magen i lodrät pike. Så sjöng de på mässen och tänkte kanske på kompisen som inte hade kunnat ta sin Tummelisa ur ryggspin eller som missat landningen med Dronten och bränts ihjäl i sittbrunnen av plywood och lackerad, oljeindränkt duk. Som föredöme för en uppväxande son är sådana hjältegestalter närmast förlamande. Ett krigsminne hade vi tillsammans. På gården Stommen i närheten av Lidköping annekterade F1 några åkrar till krigsflygfält och ett annex till chefsbostad. Far var chef för fältet som var bas för en division Junkersbombare, på svenska betecknade B3. Fältet maskerades för att inte upptäckas från luften. Här kom fars artistiska anlag till nytta. Han var stolt över de falska vägarna i pressad kolstybb som korsade start- och landningsbanan, och över de hopfällbara träden som såg alldeles äkta ut uppifrån men i själva verket var gjorda av träställningar över vilka man spänt hönsnät med iflätad Fars ID-kort från tiden som flygplatschef. ljung. En av de värnpliktiga som flätade ljung till träden hette Stieg Trenter. Han verkade inte entusiastisk över uppdraget. Sommaren 1941 hälsade familjen på och bodde i chefsvillan. Far ordnade så att en av B3-orna tog med mig på en rutinflygning. Jag förstod genast sanningshalten i planets smeknamn det flygande dasspappret. B3-an singlade och guppade nämligen fram genom luften i ungefär samma takt som An den schönen blauen Donau. Jag var inte ensam om att bli flygsjuk, däremot om att spy genom en sidoruta. Mot fartvinden B3-an hade ett kulsprutetorn som hissades ner under buken. Ett plan tvingades en dag nödlanda eftersom stället låst sig i uppfällt läge. Bukskytten hade inte hunnit hissa upp sitt lilla torn när planet kasade över fältet. Han klipptes av jäms efter bålen. Jag kan ännu se en halv människa vars inälvor hänger ut genom den sargade buken. Han ligger skrikande på marken när någon i besättningen förbarmar sig över honom, tar upp sin pistol och skjuter honom i huvudet. Krigets obarmhärtighet kom vi inte undan. Kanske fars flygarkarriär blivit längre om inte farfar dött 1936, 58 år gammal. Farmor tog över det formella ansvaret för Önos, far det praktiska. I juni 1940 blev han inkallad som löjtnant i Flygvapnets reserv. För erhållande av rätt till pension, står det i försvarsministerns brev till chefen för Flygvapnet, skall Wollin före utgången av 1946 ha fullgjort tjänstgöring i enahanda omfattning som vid oavbruten anställning i reserven skolat åligga honom. Inte mycket till fallskärm för en flygare. Efter kriget tar han över ledningen för Önos. För detta utkvitterar han 11.700 kronor. Per år. Av plikt och ansvarskänsla hade den dristige flygaren blivit saft- och syltdirektör, infångad av sin barndomsmiljö. Offret var kanske betydande men han berättade aldrig och beklagade sig inte heller. Kring sina egna begränsningar hade Dettmar Wollin däremot dålig insikt, tyckte hans närmaste 20

man under många år, Karl-Axel Westerdahl, när vi jämförde minnen våren 2002. - Jag kommer så väl ihåg när gamla fru Wollin kom och gratulerade mig till jobbet. Jag hoppas verkligen att Westerdahl kan slå det gamla anställningsrekordet, sa hon. - Hur långt är det då, frågade jag. - Ett halvår, svarade hon. Det rekordet slog Karl-Axel Westerdahl med råge. Han blev fars förtrogne i många år. Det hade han inte vågat tro när han första gången konfronterades med den bestämde, barske, militäriske chefen. - Men han mjuknade med tiden och visade mig allt större förtroende. Som den gången vi gjorde vår första resa tillsammans. Vi körde 1956 upp till Stockholm. I bilen berättade Dettmar i förtroende att några av hans närmaste medarbetare hade planer på att med bankens hjälp ta över Önos och peta honom. Nu var det så att Önos grundare Ragnar Wollin hade gjort stora affärer med en bärhandlare i Småland, kallad Lammhultakungen. Till honom åkte Dettmar och berättade som det var, att Önos behövde pengar för att överleva. Hur mycket behöver du min påg, frågade Lammhultakungen. Fyrtiotusen, sa Dettmar. Här får du en check på hundra tusen, det behövs säkert lite fickpengar också, sa den generöse långivaren. Bankdirektören hade sammankallat bankens styrelse för att diskutera det lån man var villiga att ge Önos mot betalning i företagets aktier och mot ett chefsbyte. Dettmar kallades in till mötet. Han steg in, rak i ryggen och röt med sin militäriska röst: - Jag kräver skriftligt på exakt hur mycket jag är skyldig! - Jag tycker du bör använda ett annat tonläge med hänsyn till den situation du försatt Önos i, svarade bankdirektören: - Vi är icke i någon situation, röt Dettmar och slängde över checken från Lammhultakungen: - Varsågod. Sätt in överskottet på kontot! Kring en chef som själv kallar sig Kaptenen och som gärna spelar barsk militär samlas ja-sägare som gärna låter chefen bestämma. Westerdahl framförde då och då avvikande uppfattningar. Kaptenen var van att nedkämpa motståndet i en enda kraftfull anfallsvåg men det fungerade dåligt med Westerdahl som bara sa: - Javisst, Dettmar, gör du så. Skulle du vara intresserad av att veta vad jag tycker, så finns jag på mitt rum. För det mesta tog fars nyfikenhet överhanden och efter några sådana incidenter utvecklade de stor respekt för varandra. 1957 fick Dettmar för sig att bygga den första lagerbyggnaden utanför den gamla fabriksbyggnaden, berättar Westerdahl. Han Önos 1944 sett från öster. kallade den Hangar 1 vad annat! Anledningen var att plåtburkarna för de viktiga arméleveranserna rostade när de stod utomhus. Far gjorde en skiss i ett kollegieblock, talade med snickare Simonsson, ännu en barndomskompis 21

han anställt, och snart stod där ett skjul. Behovet av bygglov kändes inte särskilt angeläget så först i efterhand kontaktades stadsarkitekten i Kristianstad som ombads göra professionella ritningar. Denne kom, sög på sin snugga och utbrast: - Komma hit och rita, va, ni har ju för fan redan byggt! - Javisst, då blir det ju så mycket enklare att rita, svarade Dettmar. - Och dessutom, la arkitekten till, har ni ju uppgivit att byggnaden ska bli 18 gånger 9 meter men den är ju för helvete 18 gånger 36! Då vände sig Dettmar till Simonsson och röt: - Jävla Simonsson, kan du inte läsa skalan heller! Det blev bygglov i efterhand men åtal för svartbygge. Inför tinget fick Dettmar veta att han skulle böta 1000 kronor. - Ifall jag skulle göra om dumheten, vilken blir påföljden då, frågade Dettmar. - Det blir dubbelt upp, sa domaren. Dettmar åkte omedelbart hem och sa till Simonsson och bygga en likadan byggnad intill den första. Böterna blev mycket riktigt 2.000 kr men nu höjde samhället bevakningsnivån och skickade dit inspektörer som bland annat konstaterade att takreglarna låg för glest. Dettmar hänvisade till sina kunskaper i konstruktion av flygplansvingar (!) och lyckades kollra bort dem. I själva verket hade han och Simonsson förstås ritat på känn. - På den tiden, berättar Westerdahl, var Önos stora problem de små volymerna. Hjälp med första steget mot moderna tider hade vi av Tempo som var vänliga nog att betala fakturorna snabbt så att vi fick pengar att köpa råvaror. Snart följde Turitz efter, alltså Epavaruhusen. Men Ica och Konsum avstod. - Sedan vi ganska omgående fördubblat omsättningen från 7 till 14 miljoner fick vi kontanter i kassan, kunde räta på ryggen och slippa bocka och böna. - Dettmar hade aldrig långt till beslut. Vid lunchtid kunde han kalla på mig och säga: Du, Karl- Axel, ring hem till Anna-Stina och be henne packa necessären och pyjamasen, vi måste till Stockholm i kväll. Och så for vi iväg i den där djävla Austin Healyn eller vad det var. Där fanns bara ett gasläge. Dettmar la protesfoten på gaspedalen och där fick den ligga. Du tittar efter poliser så kollar jag skyltarna, sa han och så for vi iväg i tvåhundratjugo. Att man överlevde! Önos växte så det knakade och Westerdahl fick ta allt mer ansvar. År 1959 tyckte Dettmar att Karl-Axel lärt sig tillräckligt för att avancera. Far var då 53 år gammal och led ofta av sitt amputerade ben. Det var dags för honom att trappa ner. Omständigheterna ville annorlunda. Den tecknade figuren Tjalle Tvärvigg var det visst som introducerade halv-gallon-kruset i Sverige. Vant trädde Tjalle långfingret genom krusets öra och lät det vila mot sin krökta arm medan han drack av sitt hembrända moonshine. Dettmar Wollin såg krusets möjligheter som saftflaska i klart glas. På så sätt blev Önos först med att våga gå ifrån de traditionella halvlitersflaskorna. Hans tanke var att tömda flaskor skulle kunna återanvändas i hemmen när husmor själv kokte saft. Önos tog fram en prototyp som Surte Glasbruk efter viss övertalning gick med på att tillverka. Strax före leveransdatum meddelade emellertid Surte att Önos inte skulle få några flaskor. De hade sålt hela produktionen till Önos ärkefiende Felix! - Dettmar briserade som en kvartersbomb. I ilfart körde han och jag upp till Limmareds 22

Glasbruk. Det lilla bruket åtog sig mer än gärna att göra en provserie som hann bli klar i sista minuten före årets stora livsmedelsmässa. Flaskorna fylldes med saft. En, som i stället fylldes med vit singel, fick en kork med lamphållare och upphöjdes på så vis till dekoration i Önosmontern. Den nya storflaskan blev en braksuccé. Felix representant ringde hem och berättade om flaskan som ju var identisk med den Felix själva med Surtes hjälp skulle introducera några veckor senare. Resultatet blev att Felix avbeställde hela leveransen från Surte som i det läget hade mage att försöka sälja den till Önos. - Ni kan dra åt helvete, röt förstås Dettmar. Ni kommer aldrig mer att leverera till Önos. Men Felix hade redan sålt in produktionen och grossisten hade förberett en kampanj. I sin nöd vände de sig till Önos som mer än gärna levererade. Dessutom tog Westerdahl kontakt med Stockholms Högskola och engagerade ett antal studenter som fick i uppdrag att gå in i Metro- och Tempobutikerna och fråga efter den där saftflaskan som alla pratar om. När studenten köpt ett krus återstod tre i förpackningen. Handlaren hade nu att välja mellan att sitta och invänta nästa kund eller se till att marknadsföra. Således skyltade hela Stockholm som om kruset från Önos varit den enda saftförpackningen i stan. Bakom succéerna låg Dettmar Wollins flödande kreativitet. Tack vare att idéerna hade så kort väg från huvud till hand blev Önos snart ett spetsföretag inom förpackningar. Steget från kapten i flygvapnets reserv till kapten för Önos tycktes ibland mycket kort. Sin erfarenhet från underrättelsetjänst och spaning tillämpade han när Önos skulle lämna in anbud på arméleveranser av lingonsylt. Han och Westerdahl placerade sig då vid ett fönsterbord på ett café rakt över gatan från arméförvaltningen i Stockholm. Med sig hade de 4-5 kuvert med oliklydande anbud. Från caféfönstret räknade de in representanter för konkurrenterna och avgjorde i allra sista minuten med hänsyn till detta vilket kuvert som skulle lämnas in. Lägre anbud om många konkurrenter kommit, högre om färre gjort det. - Dettmar var en fighter som gärna tog chansen att knocka konkurrenterna, berättar Westerdahl. Han fick en gång reda på att Dettmar Wollin med en annan av sina innovationer, den egentillverkade plastflaskan från 1967 som skulle göra Önos oberoende av förpackningsindustrin. Bjäres äpplecistern spruckit. Trots att han och Bjäres chef inte direkt var såta vänner, eller snarare just på grund av detta, tog han kontakt med denne och erbjöd honom triumferande att köpa äppelpulp från Önos. Resultatet blev, kanske lite oväntat, att Bjäre fick ett gott öga till Önos som kollega. Så gick dagarna under ibland lekfulla skärmytslingar på marknaden. Men den febrila verksamheten hade sitt pris. De långa arbetsdagarna slet hårt och han började känna sig trött. Westerdahl tog över allt mer under sina två-tre sista år på företaget. 23

En dag 1961 gick Westerdahl in till Kaptenen med ett sorgebud. Sedan en tid hade han förhandlat med slakteriorganisationen KBS, nu kom han för att säga upp sig. Far reagerade mycket starkt: - Nej så min själ, röt han, du får inte lämna mej, Karl-Axel! Är det något som du inte trivs med så ska vi ändra på det med en gång. - Nej, sa Westerdahl, det är inte så. Jag vill bara komma vidare med mitt yrkesliv. Dettmar vägrade acceptera uppsägningen. Ofta körde han in till KBS i Kristianstad: - Vi måste gå igenom det här, sa han. - Men jag har ju slutat på Önos, försökte Westerdahl. - Du har inte slutat, röt Dettmar och la upp sina etikettskisser på skrivbordet. När jag fick honom att sluta komma till KBS dök han i stället upp i vår sommarstuga för att prata affärer. Ett sådant tillfälle var 1963. Westerdahl hade jobbat två år på KBS när Dettmar berättade att han hade bestämt att Karl-Axel skulle komma tillbaka till Önos och bli vice vd i akt och mening att i sinom tid ta över. Alla eventuella problem i sammanhanget skulle lösas, bara han kom tillbaka. Westerdahl erkänner idag att han var på vippen att acceptera. När det inte blev så intensifierade far i stället ansträngningarna att finna en köpare till Önos. Få trodde på Önos den dag Karl-Axel Westerdahl kom dit. Far och han röjde nya vägar. För den unge Westerdahl blev åren med Önos de lärorikaste i hans yrkesliv. Han minns idag far som en fantastisk människa med järnvilja och stort personligt mod parat med flödande kreativitet. - Han hade också ett gott förhållande till folket ute i fabriken. Där hade han nytta av sin militära utbildning. Han visste att utan manskapet på sin sida spelar det ingen roll hur duktig chefen är. Man måste vara känslig för medarbetarnas behov. Det är, brukade han säga, som att flyga: Man ska känna i skinkorna hur planet rör sig och hela tiden korrigera kursen. - Som officer hade han också insikter i taktik. Där fick han hjälp från oväntat håll. Dettmar berättade gärna historien om musen: För att bygga upp kroppen efter amputationen av högerbenet anlade han med sina bara händer en två meter hög och tjugo meter lång stenmur vid infarten till skogsfastigheten på Linnekulla. Där brukade han äta en medhavd matsäck. En dag såg han en liten skogsmus som pilade fram och norpade en brödsmula. Musen blev dag för dag allt djärvare och till slut kröp den ända in i brödpåsen. Nu ska jag se om jag kan fånga den och tämja den, tänkte far och stängde till påsen. Men musen var smart. Han gnagde blixtsnabbt hål i botten och stack sin väg. - Av detta, brukade far säga, lärde jag mig att man alltid ska ha minst två vägar. Blockeras huvudvägen ska man kunna ta sig fram via en reservväg. Efter Westerdahl gick det sämre för Önos. Den djärva och offensiva småskaliga stilen byttes till en mera konventionell och det passade inte Önos som därmed hamnade som minstingen i samma familj som Felix, Bjäre och Findus, menar Westerdahl. Sedan far dött 1972 kunde familjen fullfölja den försäljning far aldrig lyckades genomföra. Under några svåra år lyckades min bror Max och unga, ambitiösa tjänstemän med Kent Angergård i spetsen hålla liv i Önos, som därefter såldes till just dessa tjänstemän. - Hade ni ringt mej då så vete fasen om jag inte hoppat in, slutar Karl-Axel Westerdahl. 24