Okko Kamu, dirigent Soile Isokoski, sopran Väinö Raitio: Fantasia estatica op. 21 13 min Olli Virtaperko: Kuru, uruppf. 10 min Väinö Raitio: Vesipatsas 24 min I dans-intermezzo Allegro con brio II dans-intermezzo Allegro agitato Danse d extase Tempo di tango PAUS 20 min Richard Strauss: Uvertyr till operan Capriccio Richard Strauss: Slutscenen ur operan Capriccio 10 min 18 min Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 20.45. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). 1
Väinö Raitio (1891 1945): Fantasia estatica op. 21 Liksom hela Väinö Raitios 1920-talsproduktion öser även Fantasia estatica (1921) ur de mest flödande och ymnigaste internationella strömningarna inom sin tids konst: impressionismen, expressionismen, kolorismen och symbolismen. Framförallt gav den uttryck för de extrema stilarter som blommade längs axeln Paris Berlin S:t Petersburg Moskova: kubistiskt delat perspektiv, fauvistisk grällhet, svärmisk mystik, teosofiskt utvidgande av medvetandet och skrjabinsk dragning till visioner. Det centrala i verket är olika väsningar och fräsningar som för tankarna till ett elektriskt fenomen och ett bildspråk som påminner om eld och brinnande. Musiken är en egendomlig kombination av rasande rörelse och totalt stillastående. Det svänger och dallrar, pyr och ryker. Klangfärgsfläckarna är som portar till en annan verklighet som hägrar för ett ögonblick, litet som de hemlighetsfulla dörrarna i Jean Cocteaus Orfeusfilmer. Harmoniken guppar obskyrt och fritt. Melodiska motiv som påminner om besvärjelser dyker upp bara för att sjunka ner i djupen igen. Verkets mål och grundläge är en högspänning utgående från vilken musiken bara stelnar, sublimeras och falnar. De stora orkestercrescendona är som kraschar ut i tomma intet. De är upplevelser av det sublima: av någonting enormt och ofattbart, någonting vilt och skrämmande. Detta är en musik som rör om i sinnena och utvidgar pupillerna. Raitio var en musikalisk fackelbärare, vars arbete karaktäriserades av hans världsmedborgarskap, hans dragning till extas och hans opposition mot allt det konventionella. Olli Virtaperko (f. 1973): Kuru Susanna Välimäki (sammandrag) För den som rör sig i Lapplands natur betyder det finska ordet kuru en dal mellan två fjäll som urgröpts av ett vattendrag. I den arktiska och ytterst karga miljön erbjuder dessa dalsänkor en fristad för fjällens växtlighet, som under sin korta växttid förvandlar den döda fjällravinen till ett grönskande paradis. Denna kombination av renodlad karghet och prunkande överflöd av detaljer som förverkligas i de nordliga dalgångarna erbjöd mig en tankemässig utgångspunkt för kompositionen Kuru. Bruket att använda sig av impulser från naturen som inspiration för konstmusik har redan nära nog blivit en kliché, men kompositörerna drar konkret nytta av den. Föreställningar och utommusikaliska utgångspunkter erbjuder någonting viktigt att ta fasta på i en situation, då det ännu inte finns någonting att tillgå fyllandet av en tom tavla börjar alltid någonstans och t.o.m. det allra minsta tankemässiga frö kan hjälpa tonsättaren att skapa klara ramar för sitt arbete. Det var så det gick till, då jag komponerade Kuru. I Kuru går bilderna av naturen i Lappland samman med mitt musikaliska tänkande, där tonfärgs- och klangfenomen upphöjts till likvärdiga delfaktorer vid sidan av de traditionella frågorna om sats. Då man skriver för symfoniorkester är den viktigaste faktorn som bestämmer klangfärgen frågan om hur man använder orkesterns överlägset största instrumentfamilj stråkarna. I Kuru har jag föredragit sköra, transparenta klangytor, och i förverkligandet av dem har stråksektionens naturliga flöjttoner fått en viktig position. I stället för den romantiska estetikens vibratobetonade, matta stråkklang söker sig Kuru otvunget till en värld av klingande flöjttoner och klanger utanför. Kuru skrevs på hösten och vintern 2008 09, beställdes av Serlachius konststiftelse och är mitt tredje verk för orkester. Jag fick möjlighet att koncentrera mig på arbetet tack vare ett konstnärsstipendium som jag fick från Statens tonkonstkommission. Jag framför ett varmt tack för det. Olli Virtaperko (sammandrag) 2
Väinö Raitio (1891 1945): Vesipatsas I början av 1900-talet kom baletten att stå i centrum för nya konstnärliga experiment. Detta skedde framförallt i och med att Sergej Diaghilev grundade sitt kompani Ballets Russes. Balettkonsten inspirerade koreografer, författare, bildkonstnärer, kläddesigners och kompositörer: Stravinsky, Picasso, Ravel, Matisse, Coco Chanel, Satie och Cocteau. Till denna riktning kan man även foga Väinö Raitios Vesipatsas (Vattenpelare 1930). Balettens libretto, som skrevs av den danske författaren Poul Knudsen (1889 1974), är visserligen inte särskilt fullt av överraskningar. En fiskare och en slottsherre tävlar om samma kvinnas, Mariannes, kärlek. Slottsherren gör intryck på henne med sina överklassysselsättningar som kan vara allt från erotiska herdetablåer till kurragömmalekar. Men sedan kommer stormen och en vattenpelare. Alla tar till flykten och tänker bara på att rädda sitt eget liv. Marianne blir ensam men räddas av fiskaren Jan. Stormen har blottat människans verkliga natur. Jan får Marianne vilket återigen ger anledning till dans. Musiken i Vesipatsas är en kombination av kolorism, symbolism och nyklassicism. Här ingår dansrytmer, stiliserad folklighet och sinnlig exotism. Verket kännetecknas av en Disneyliknande färgglädje och lekfullhet. Olika finurliga klangkombinationer följer på varandra: burleska basunglissandi, sordinerade valthorn, sagomässiga stråkridåer och harppulver. Det engelska hornet sällskapar med harpan, och tamtam ger landskapet en hemlighetsfull prägel. De låga instrumenten strålar, speciellt kontrafagotten, basklarinetten, tuban, kontrabasarna och trummorna. Den rätt korta baletten uruppfördes vid Finlands Nationalopera år 1931. Richard Strauss (1864 1949): Uvertyr till operan Capriccio Strauss komponerade 15 operor, av vilka Capriccio är den sista (1941). Kompositören slutförde själv librettot tillsammans med dirigenten Clemens Krauss. Texten grundar sig fritt på G. B. Casts Prima la Musica, e poi le Parole (Först kommer musiken, sedan texten), som Antonio Salieri tonsatte år 1786. Det är fråga om en opera som handlar om att skriva en opera. Verket börjar med en stråksextett som hörs s.a.s. från ett annat rum. Det är en komposition av en av nyckelpersonerna i operan, tonsättaren Flamand. Denne Flamand försöker göra intryck på den unga änkegrevinnan Madeleine, om vars kärlek även författaren Olivier tävlar. Grevinnan älskar bägge konstarterna och har svårt att välja mellan de två lika charmerande friarna. Ett konstnärssällskap njuter av sötebrödsdagar på grevinnans slott nära Paris ca år 1775. Detta är en tid präglad av intensiv debatt om konstnärliga frågor. Den omstridde samtide tonsättaren C.W Gluck har ställt nya krav på operakonsten. Från att ha varit en underhållningsshow som visar upp vokalakrobatik bör operan igen bli ett drama, där musiken tjänar ordet. Diskussionens vågor går heta om olika konstflugor, operastilarter och operans natur. Capriccio är en Oscar Wilde-liknande, raljerande, snobistiskt stilig och roligt sarkastisk komedi om konstvärlden, om konstfejdernas betydelse och futilitet, spiritualitet och idioti. Verket är en träffande humoristisk och hjärtinnerlig kärleksförklaring till operan och ett oemotståndligt bevis på operans magi. 3
Richard Strauss: Slutscenen ur operan Capriccio I Capriccio förvandlar grevinnan sitt amorösa bryderi till en estetisk fråga: skall hon välja musiken (Flamand) eller orden (Olivier)? Vilkendera konsten är den primära i en opera? För att lösa problemet beställer hon på prov en opera, som Flamand skall tonsätta och Olivier skriva texten till. Ämnet är den gångna dagens händelser med tillhörande diskussioner om konst. Följande morgon skall grevinnan meddela hur operan slutar, dvs. vilkendera mannen/konsten hon väljer. På kvällen kommer grevinnan ensam till sin salong till ackompanjemang av den s.k. månskensmusiken. Valthornet spelar en extremt melankolisk melodi, stråkarna dämpar kvällsbelysningen och flöjterna tindrar. Musiken i Capriccio hänvisar med öm ironi och nostalgi till Strauss egna och andra tonsättares verk och stilar. Efter månskensserenaden följer en femton minuters aria för grevinnan. Hon grunnar på en Okko Kamu lösning och sjunger stundtals en kärlekssonett som skrivits av Olivier och tonsatts av Flamand. Men grevinnan förmår inte skilja åt musiken och orden från varandra. Hur skulle hon kunna dela sin egen sång sig själv itu? Musiken blir allt mer förtrollande, större, mera sublim, passionerad, exalterad. Den har blivit en hyllning en kärleksförklaring till operakonsten, vars symbol grevinnan är. Det är fråga om vällusten mellan musik och text: en passionerad akt dem emellan. Häri ligger operans kärna! Frågan om orden eller musiken skall komma i första hand är absurd! Lyckligtvis räddar vardagslivet oss ur det esoteriska träsket: hovmästaren meddelar att supén är serverad. Grevinnan kommer med en överraskande rolig lösning: när allt kommer omkring är maten det viktigaste! Susanna Välimäki (sammandrag) Okko Kamu har under sin långa karriär rest världen runt. Tjugotre år gammal vann han som nästan självlärd dirigent den internationella Herbert von Karajan-tävlingen 1969 och fick göra en inspelning med Berliner Philharmoniker för DGG. Åren 1971-77 var Kamu engagerad som chefdirigent för Radions symfoniorkester. Därtill har han även varit konstnärlig ledare för Oslo filharmoniker, Hollands Radios symfoniorkester och Stockholm Sinfonietta, samt chefdirigent för Helsingfors stadsorkester och Helsingborgs symfoniorkester. Kamu har även varit förste gästdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra och Orchestre de Chambre de Lausanne. Åren 1996-2000 var Kamu chefdirigent för Finlands Nationaloperas orkester. Han har dirigerat många av de stora orkestrarna i Europa samt i Förenta Staterna, bl.a. symfoniorkestrarna i Boston, Chicago och San Francisco, liksom även några av de mest betydande orkestrarna i Asien och Australien. Under de senaste åren har Kamu återupptagit violinspelet och framträtt med olika besättningar tillsammans med flöjtisten Anna Aminoff vid kammarmusikfestivalen Musiikkia! Ruovesi, som han själv har grundat. År 1994 valdes Okko Kamu till ledamot i Kungliga Svenska Musikaliska Akademien. Han fick Pro Finlandia-medaljen år 1999. 4
Soile Isokoski Soile Isokoski hör till vår tids mest efterfrågade sopraner. Hon studerade vid Sibelius-Akademin och höll sin debutkonsert 1986. År 1987 vann hon sångtävlingen i Villmanstrand, fick andra pris i BBC:s internationella tävling Singer of the World samt vann Elly Ameling-tävlingen och den internationella sångtävlingen i Tokyo. Vid Finlands Nationalopera debuterade Isokoski som Mimì i La Bohème. Sedan dess har hon sjungit på statsoperorna i Wien, Hamburg, Berlin och München, på La Scala-operan i Milano, Bastiljoperan i Paris, Covent Garden i London och Metropolitan i New York. Hon gästspelar regelbundet vid de internationella musikfestivalerna i bl.a. Salzburg, Nyslott, Edinburgh och Orange. Isokoski har en omfattande konsertrepertoar och hon håller liedaftnar tillsammans med sin stadigvarande pianist Marita Viitasalo. De har spelat in på skiva musik av finländska och nordiska tonsättare samt av Schubert och Schumann. Därtill har Isokoski även gjort ett flertal opera- och oratorieinspelningar. Isokoski fick Pro Finlandia-medaljen 2002 och Statens tonkonstpris 2005. År 2007 vann Soile Isokoskis inspelning av Sibelius Luonnotar priset MIDEM Classical Award 2007 i kategorin Vocal recitals samt utnämndes till Årets skiva av tidskriften BBC Music Magazine. År 2008 fick Isokoski titeln Kammersängerin i Wien. Under denna säsong uppträder hon bl.a. i Wien, London och München. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5