HORACE ENGDAHL ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Av Horace Engdahl har tidigare utgivits: Den romantiska texten 1986 Stilen och lyckan 1992 Beröringens ABC 1994 Meteorer 1999 Ärret efter drömmen 2009 Cigaretten efteråt 2011 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015499-8 Horace Engdahl 2016 Omslag: Sara R. Acedo Porträtt, omslag: Jan Håfström Tryck: CPI GmbH, Tyskland 2016
Spillror 7 Mannen på bryggan 229
Ditt värde är lika med din förmåga att göra ont, om så bara genom att sluta göra gott. 7
Om du vill övertyga människor, måste du på något sätt låta som om du gav dem en sista chans att ansluta sig till en segrande och självklart förnuftig ståndpunkt. Vill du däremot vara ensam om din ståndpunkt, har du friheten att låta hur du vill. Hur kan någon tro att litteratur låter sig skapas utifrån avsikten att övertala? En författare måste vara beredd att svika allt och alla för att finna sin ton. 8
I en ung mans sinne finns det ett innersta rum, och i detta finns det bara plats för en sak, nämligen för honom själv. Att vänta sig något annat eller att fordra något annat, nu eller någonsin, vore dårskap. Det som inte får plats i den unge mannens centrum, det vill säga allt annat, är hänvisat till väntrummet. Där sitter hans flickvänner, hans ambitioner, samhället, Gud och djävulen. Kanske får de en dag tillträde, kanske inte. Men tills vidare är det inre rummet, det allra heligaste, upptaget. Gud förargar sig icke över detta, och då skall heller ingen annan göra det. Mot slutet, när den inte längre så unge mannen skall till att dö, märker han att de andra har tagit över hans innersta och kört ut honom i väntrummet. Det är så han förstår att det har blivit tid att släcka och gå. I en ung kvinnas sinne finns det ett innersta rum, 9
och detta centrum är tomt, hon är inte ens själv där. Hon sitter utanför och väntar på att någon skall fylla det. Så kommer vännerna, männen, barnen, samhället, Gud och djävulen och gör henne till viljes, och hon går in och tar själv plats bland allt detta som är hennes liv. En dag märker hon att hon blivit ensam därinne. De som kom har gått sin väg igen, om hon inte rentav har kört bort dem. Då förstår hon att det har blivit dags att släcka och stänga. Men det vore bra om hon först skrev några rader om hur det känns. Mannens ensamhet vet vi redan allt om. 10
Filosofin är en väntsal. Några blir kvar där, medan andra försvinner, allt eftersom de stiger på sitt tåg ut i livet. De glömmer stunden då de väntade och förvånas när de hör talas om den gamla salen och att det fortfarande sitter folk där! 11
»Un seccatore«,»en olägenhet«, kallar man på italienska en person som varken är dum eller elak eller ens långtråkig men som besvärar genom att envisas med att hävda ett tänkesätt som är motbjudande för de övriga i sällskapet. Hur mycket intelligens en sådan människa än lägger i dagen, verkar hon inskränkt och avsigkommen, mer och mer för varje minut hon framhärdar. På avstånd kan man frestas att kalla henne för en brinnande ande, men träffar man en sådan person inser man att hon är en fullkomlig pina och inte omvänder någon. 12
När vi lägger klokheten åt sidan och ger oss in på äventyrligheter, är det för att locka fram turen, sedan vi länge har upplevt att saker och ting har gått oss emot. Vi försöker åter igen göra turen intresserad av oss. 13
Man skall inte låta sig dras in i samarbeten, inte låta sig hyllas, inte visa sig på mingel, inte tacka ja till förslag att framträda, inte resa till platser där man blir föremål för särskilda omsorger av mottagningskommittéer, inte av sentimentala skäl återknyta till gamla bekanta, inte låta sig användas som biktfar eller manusförbättrare, inte le mot främlingar, inte besvara brev från okända. Nej, visst! Men om man skall åtlyda alla dessa förmaningar, är graven strängt taget den lämpligaste platsen. 14
Det viktigaste skälet till att människor begår dumheter är att de vill bli omtyckta. Därför är det inte helt galet när de skyller ifrån sig. 15
Avund är känslan av att förminskas av det som andra har eller uppnår. I Andra Moseboken avsätter Gud två budord till att varna mot begärelsen efter vår nästas tillgångar. Två av tio! Det vittnar om hur allvarligt man såg på saken i den bibliska världen. Romarna, mer tillåtande gentemot individens expansionssträvanden, hade två skilda ord för avund: aemulatio och invidia. Det första är den lovvärda tävlingslusten, det andra är det illvilliga sneglandet på andras förmåner. Roms historia blev också mycket blodig och rik på rivalitetsstrider. Avunden är ofta svår att få korn på. Som utomstående ser man inte A:s lycka som en kritik av B eller som någonting som minskar B:s värde. Särskilt gåtfull blir avunden genom att det inte behöver finnas någon rivalitet mellan B och A för att B skall känna sig degraderad, föraktad och orättvist behandlad vid anblicken av A:s välbefinnande. 16
Avunden är infantil. Den har sin rot i en magisk verklighetsuppfattning, där man betraktar tur och otur, framgång och motgång som orsakade av osynliga makter. Den som avundas tycker sig vara övergiven av de goda feerna, känner sig bortglömd och i avsaknad av beskydd. För barnet inom oss är detta detsamma som ett hot om förintelse, och det väcker ångest. Därför kan avunden sällan botas med välvilja och omsorger. Bara turen lindrar, i form av en oväntad framgång, ett plötsligt erkännande, den stora vinsten eller något liknande, som för en stund övertygar jaget om att det har medhåll av de goda makterna, att»lyckan har vänt«, det vill säga, underförstått, att den har övergett de andra. Om inte detta makternas sidbyte sker på naturlig väg, anser sig den avundsamma i värsta fall ha rätt att framkalla det med våld, genom att förstöra de fördelar som andra njuter. Men att på det sättet gå till angrepp mot ödet framkallar ännu mera ångest och skänker ingen frid. Det går ju inte att hindra att någon har det alldeles för bra i ett hörn någonstans. Kanske är det till slut bara fantasilöshet som vaccinerar mot avund: oförmågan att föreställa sig att man skulle kunna vara någon annan än den man är. 17
Som ung var jag förfärad över de oberömda författarnas antal. Precis som man i den gamla kristna kronologin strävade efter att lägga så få generationer som möjligt mellan sig och världens skapelse, önskade jag att det fram till min debut skulle ha funnits så få författare som möjligt i världen, och helst inga bortglömda. 18